You are currently browsing the tag archive for the ‘Telepati’ tag.

Doctor SleepDanny Torrence har gjort tappra försök att undkomma både tvillingar och räliga vattenlik, vilka härbärgerades i Colorado-hotellet Overlook. Men inga mentala askar i världen kan hjälpa honom att hantera arvet efter sin far. Därför har Danny förvandlats till en man som super, drogar, mer än gärna hamnar i barslagsmål och går hem med halvdana barragg.

Men till och med en man som Danny når till slut botten och för hans del innebär det att han sätter sig på en buss och hoppar av i den lilla staden Frazier, New Hampshire. Här börjar han så sakteliga att bygga ett nytt liv för sig själv med jobb på ett hospice och täta AA-möten.

Men trots sina traumatiserande barndomsupplevelser kan Danny inte helt stänga av sina övernaturliga krafter och kommer på så sätt i kontakt med Abra Stone, en flicka med samma förmågor. Hon hotas dock av en vampyrliknande grupp kallad True Knot som livnär sig på barn som Abra. Nu måste hon och Danny hjälpas åt för att oskadliggöra barnaätarna och deras ledare, Rose the Hat.

Med filmer som Ouija och serier som The Haunting är Mike Flanagan knappast någon duvunge när det kommer till spökfilmer. Här har han alltså plockat upp facklan från både Stephen King och Stanley Kubrick. Jag har inget minne av att King lyckades särskilt bra i försöken att återknyta kontakten med sin egen berättelse i uppföljaren Doctor Sleep. Flanagan har i sin tur det kanske lite bättre förspänt eftersom han kan skapa en uppföljare så att säga i flera steg. Både genom att återknyta till Kings litterära förlagor och Kubrick filmiska original.

Eller också handlar det om att jag (som så många gånger tidigare) har lättare att svälja historien när jag är beredd på vad som komma skall. I vilket fall som helst känner jag mig klart mer tillfreds med Doctor Sleep som film än som roman. Plötsligt känns inte kombon Danny Torrance och True Knot lika krystad, vilket i och för sig gör titeln desto mer kryptisk eftersom den enbart hänvisar till Dannys yrkesliv, oberoende av True Knot och Abra.

Med en rappare takt som fokuserar på händelseutvecklingen bryr jag mig heller inte så mycket om att rollfigurernas karaktärsutveckling (i den mån det finns någon överhuvudtaget) är lövtunn. Flanagan har till och med sett sig föranledd att klämma in en scen där Ewan McGregors Danny på ett AA-möte uttryckligen måste berätta att han kanske, eventuellt, möjligen kanaliserar sin salig far Jack med sitt supande.

Kings bok var som bäst i början när han beskrev hur Danny Torrance gjorde sitt bästa för att förstöra även sitt vuxna liv. Ni vet, den socialrealistiske King. Flanagan klarar av den delen ganska så raskt för att Danny ska komma fram till Frazier och börja kommunicera med Kyliegh Currans Abra samtidigt som True Knot-gruppen gör sin grej.

Den unga Curran gör faktiskt en riktigt bra insats som Abra, detsamma gäller Rebecca Ferguson som Rose the Hat. Ewan McGregor känns mer tveksam, både för att hans fejs är lite för välbekant och för att han faktiskt börjar kännas lite för gammal i den här typen av roller (han är ju ändå ett helt år äldre än jag!). Jag vet att han är en bra skådis men han får som sagt var ganska lite att jobba med i Flanagans manus.

På det hela taget blev Doctor Sleep en överraskande funktionsduglig filmprodukt med tanke på förlagan. Visst finns här både ett och annat att invända mot men det hela känns hyfsat stabilt och påkostat. Jag tyckte dessutom att det var tilltalande att Flanagan valde att exempelvis låta en Nicholson-snarlik skådis spela Jack Torrance istället för att förlita sig på CGI.

Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?

Läs hela inlägget här »

Village of the Damendalt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

Läs hela inlägget här »

Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken. Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaKanske ett uppenbart mål att inom ramen för filmspanartemat ”Tyska städer” fokusera på Berlin under andra världskriget. Men slumpen spelade in: jag hade fått möjlighet att utnyttja streamingtjänsten Filmnet där en sökning på ”Tyskland” klämde fram omtalade Der Untergang från 2004. Samma sökning levererade också Anonyma – Eine Frau in Berlin från 2008, vilken blev ett självklart komplement eftersom bägge filmerna utspelar sig under sluttampen av Slaget om Berlin.

Der Untergang Läs hela inlägget här »

The Black HoleParamount var inte det enda filmbolag som ville ha en bit av 70-talets science fiction-kaka. De gick Star Trek-vägen. Men även Disney kastade sig över smulorna och förutom filmer som Unidentified Flying Oddball, Escape to Witch Mountain och The Cat From Outer Space resulterade efforten också i The Black Hole. Skillnaden mellan The Black Hole och de tidigare sci-fi produktionerna var bland annat att det var den första Disney-film som inte var barntillåten tack vare svordomar (tänkt om småttingarna lärde sig säga ”damn” och ”hell”?!) och ett våldsamt (om än märkligt oblodigt) dödsfall.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaMånadens filmspanartema utgjorde ett problem för en sådan som jag. Någon som gillar ordningochreda. Någon som har det svenska teckenspråkets tecken för ”ordentlig/ordning” (flata händerna, framåtriktade och vända mot varandra, förs upp och ner med distinkta rörelseslut åt höger) som sitt persontecken. Hell, let’s face it, någon som på popkultur-freudianska är ”anal”. Och med det i åtanke kan jag ju redan här passa på att varna likasinnade för spoilers i detta inlägg.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, 80 grader från Varmvattnet
David Baldacci, Zero Day
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg