You are currently browsing the tag archive for the ‘Otäcka barn’ tag.

alt. titel: Dödlig skörd, Les enfants de l’horreur, Horror Kid, Les démons du maïs, Kinder des Zorns, Stephen King’s Children of the Corn

”It was an animal, right?” Men Vicky vet ju egentligen redan att det som maken Burt just mejat ned på den ensliga Nebraska-vägen inte är ett rådjur eller något liknande som kastade sig ut från majsfälten. Nej, de har just kört över ett barn. Men eftersom detta inte är en dödsångest-novell av Stig Dagerman finner Burt snart silverkanten på makarnas avsevärda moln. Såsom nybliven läkare noterar han att den unge gossen fått halsen avskuren, en skada som näppeligen uppstått vid kollisionen. Vid kanten av vägen står en resväska, också den blodig.

Allt tyder alltså på ett kallblodigt mord och eftersom Burt och Vicky är laglydiga medborgare ger de sig av till närmsta stad för att rapportera illdådet. Den lätt nipprige mackägaren säger åt dem att åka till Hemingford och absolut inte till det mer närliggande Gatlin. Men hur det nu faller sig kuskar paret snart runt på Gatlins öde gator och letar förgäves efter en fungerande telefon. Alternativt en vuxen som kan tala om för dem vad som i helvete pågår här?!

But it’s not meant to be. Istället hittar de gullungarna Job och Sarah som kan berätta att Gatlin numera styrs av infantila, men icke desto mindre rejält religiösa, fanatiker. På uppdrag av He Who Walks Behind the Rows ser de till att avpollettera alla vuxna. Och de enda vuxna på ett bra tag i Gatlin är…guess who?

Under min uppväxt var Children of the Corn, i likhet med Pet Sematary, känd som läskigaste filmen någonsin. Stephen Kings noveller och böcker var ju läskiga redan som de var och nu hade de blivit ännu läskigare filmer! Tyvärr tvingas jag konstatera att ingen av dessa läskigaste ever-filmerna vinner på att ses dryga 30 år för sent och i vuxen ålder.

Min minnesbild av King-novellen är att den är ganska rå och dessutom suggestiv i sitt avbildande av de hotfulla majsfälten med sin blodtörstiga gudom. Adaptionen startar upp på dagen för barnupprorets början och det skoningslösa nedhackandet av alla vuxna på Hansen’s café gör mig lite hoppfull. Children of the Corn kanske kan komma att bjussa på lite råhet i alla fall?

Nå, den gör inte det när det kommer till Burt och Vicky i alla fall. I novellen är de ett par som verkligen inte är de sötaste av vänner. Peter Horton och Linda Hamilton är å andra sidan bägge två alldeles för trevliga för att utstråla något annat än en ganska vänskaplig vajb. Gnisslet i maskineriet ska möjligen komma från Vickys försiktiga antydningar om att hon vill ha lite mer relationsengagemang (jag tror inte att de är gifta, men det är inte supertydligt) men det är verkligen inget det slås på stora trumman för. Sedan är det förstås lite synd att Hamiltons ganska sympatiska Vicky snart förpassas till rollen av damsel in distress och omhändertagande av barn medan Hortons Burt är den som räddar dagen. Flera gånger. Men det får väl skrivas upp på samma 80-talskonto som Hamiltons midjehöga shorts och rödorangea nagellack.

Filmen väljer alltså att starta mitt i förklaringen av exakt vad som händer i Gatlin med miniatyrprällen Isaac och hans hantlangare Malachi. Rent spänningsmässigt skulle jag säga att det är ett enormt felsteg eftersom en stor del av novellens stämning springer från det faktum att man inledningsvis inte vet vad som hänt i Gatlin. Samtidigt kan jag förstå valet ur ett filmiskt perspektiv eftersom det är insikter hos våra huvudpersoner som kan vara svåra att porträttera. Möjligen blir det lika svårt att bygga stämning på film runt de enorma majsfälten, för Children of the Corn känns på det hela taget ganska platt. En känsla som inte på minsta sätt får någon draghjälp av att man väljer att avsluta det hela med kärn-family values och fnissande barn. Men det är möjligt att även det får skrivas upp på 80-talskontot.

Det filmen gjort bra är att casta den småväxte John Franklin som Isaac. En vuxen skådis kan naturligtvis åstadkomma fanatisk gravitas på en helt annan nivå än ett barn. Courtney Gains är i sin tur också välfunnen som den ideologiskt hetlevrade Malachi. Maktkampen dem emellan tror jag filmen hade vunnit på att sätta i tydligare fokus. Det hade i alla avseenden varit mer intressant än som det nu blev, där Burt (som tydligen också är teolog) får läxa upp kidsen vad gäller religionens sanna väsen: ”Any religion without love and compassion is false!”

Mitt intryck är att Children of the Corn inte bara är välkänd för denna första film, utan för att det till dags dato kommit ytterligare tio filmer. Den senaste bara förra året. Men var bara lugn, jag ska bespara både mig och er den upplevelsen. Lyckligtvis ser det ut som om jag kan utnyttja ramarna för årets tema för att plocka bort dem eftersom Stephen King inte varit inblandad på något sätt i dem.

Förlaga: ”Children of the Corn” (Penthouse 1977, Night Shift 1978)
Cameo: –

Bonus: ”Children of the Corn”
En kort promenad till bokhyllans King-sektion bekräftar min minnesbild av novellen. Jag skulle säga att den till och med är ovanligt elak för att vara King, en ton som sätts av den otroligt bittra relationen mellan Vicky och Burt. Alltså, otroooooligt bitter. Lägg till det en så pass rapp utveckling att läsarna knappt hunnit fatta galoppen innan vi serveras bilden av en korsfäst Vicky som fått ögonen utstuckna och torra majskolvar inkörda i munnen.

Top notch skräcknovell med andra ord men jag förstår samtidigt att manusförfattaren George Goldsmith var tvungen att dryga ut mjölet med ganska rejäla mängder bark. King har ju inte så mycket berättat en historia som bara gett läsarna en glimt av helvetets förgård, både vad gäller relationer och majsodlande.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Alla helgons blodiga natt

John Carpenters original-Halloween har aldrig varit någon personlig jättefavorit, vare sig det gäller skräckfilm (hellre Alien), slashers (hellre Scream) eller Carpenter-filmer (hellre Prince of Darkness eller The Thing). Men när det dök upp en nyversion på biograferna (wait for it…) blev jag så klart nyfiken på att se ur-verket ännu en gång. För även om den inte är en kandidat för best movie ever-priset mindes jag ändå en klart habil slasher.

Läs hela inlägget här »

David Poe, i likhet med vilken amerikansk familjefar som helst, älskar att föreviga det välsignade familjelivet med filmkameran. Särskilt när han själv får spexa loss framför den i Halloweenkostymer eller tomtedräkt. Hustrun Clare är något mindre trakterad, även det i likhet med alla filmande familjefäders överseende partners. Det vill säga att hon först håller emot och låtsas vara generad inför det sökande kameraögat men sedan spexar loss nästan lika mycket som sin ungdomlige och spontane make.

Läs hela inlägget här »

En man vaknar mitt i natten av att hans hustru har värker. Lite tidigare än planerat kanske, men inget ovanligt i det stora hela. Rush in till sjukhuset och snart ligger en perfekt liten gosse i sin mors armar. Ungefär 45 mil därifrån är det emellertid stort pådrag och enorm anspänning när polisen stormar en avlägsen gård och skjuter ihjäl dess ägare. En skräckinjagande seriemördare, vars senaste kidnappningsoffer dock lyckats fly och därmed avslöjat hans vidriga hobby.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Vi måste prata om Kevin, Hvad med Kevin?, Vi må snakke om Kevin

Tja, Eva Khatchadourian gör ett par försök att prata om sonen Kevin med både Kevins pappa Franklin och en rätt ointresserad barnläkare. Men ingen av männen verkar det minsta övertygade om Evas beskrivning av sonen som hon ändå spenderar ett stort antal timmar med varje dag. Misstankar om autism viftas bort med att Kevin utvecklas och beter sig fullkomligt normalt.

Läs hela inlägget här »

Amelia Vanek rör sig som en sömngångare genom sitt eget liv och det finns flera anledningar till det, ingen av dem positiv. På väg till förlossningen av sonen Samuel råkade Amelia och maken Oscar ut för en bilolycka. Oscar dog och nu, sex år senare, klarar Amelia inte ens av att höra hans namn nämnas.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt

”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”

Läs hela inlägget här »

Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?

Läs hela inlägget här »

Children of the Damnedalt. titel: De fördömdas barn

Fyra år efter att Gordon Zellaby gjort processen kort med de små djävulsbarnen i Midwich var det dags igen. Nu har sex barn av enastående intelligens fötts i olika länder världen över och UNESCO beslutar att samla dem i London. Big mistake…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg