You are currently browsing the tag archive for the ‘Otäcka barn’ tag.
alt. titel: Old Yeller klarar allt
Old Yeller was a fighter/A rootin’, tootin’ fighter/Old Yeller/Best doggone dog in the west
Återigen var det dags att ta sig an en av de där filmerna som är så vanligt förekommande i amerikansk popkultur att det känns som om man redan sett dem.
alt. titel: De oskyldiga
Det finns ett gammalt djungelordspråk: när man har läst en klassisk bok får man se en klassisk adaption. En slags två-för-en-deal, alltså.
Den här gången var alltså turen äntligen kommen till Henry James The Turn of the Screw och den nästan lika berömda filmatiseringen från 1961, The Innocents. Förövrigt en av de sista brittiska skräckfilmerna som filmades i svart-vitt.
alt. titel: Skruvens vridning
Om vi lär oss någonting av Brontë-systrarna Charlotte och Anne är det att det är roligare att trycka in rostiga nålar under tånaglarna än att vara guvernant. Eleverna är lata, oregerliga och otacksamma småjävlar. Föräldrarna skyller aldrig på sina (givetvis) änglalika telningar utan alla problem som än månde uppstå är lärarens fel. Hmmm, saker och ting har kanske inte förändrat så mycket som man kan tro sedan 1800-talet…
alt. titel: Staden med levande döda, City of the Living Dead, The Gates of Hell
Lucio Fulci följde upp utmärkta Zombi 2 med sin löst sammanhängande Gates of Hell-trilogi. Först kom denna City… och raskt därpå följde The Beyond samt The House by the Cemetary. Min minnesbild var att första filmen ut också var den starkaste, skulle det visa sig stämma? Spänningen var olidlig!
alt titel: Hell of the Living Dead
Vad gör du om du sett typ världens bästa zombiefilm och dessutom har ett antal osorterade filmklipp på djungeldjur och infödingar? Du gör förstås en egen zombiefilm! (Och gör den under pseudonymen Vincent Dawn som en extra övertydlig homage.)
Italienske regissören Bruno Mattei verkar ha blivit så inspirerad av Romeros Dawn… (som i Italien ju klipptes av Dario Argento och döptes om till Zombi) att han i stort sett övergett den genre han under slutet av 70-talet verkar ha fokuserat mesta delen av sin energi på. Med titlar som Libidomania och Cicciolina amore mio går det kanske att räkna ut vilken genre det var. Hint: The True Story of the Nun of Monza är inte en dokumentär om klosterliv.
alt. titel: Det vita bandet, The White Ribbon
Filmens berättare lovar publiken med en gång att händelserna i den lilla byn Eichwald som han ska berätta om kanske kan kasta lite ljus över Tysklands historia. Samtidigt underminerar han sin egen berättelse genom att påpeka att han inte säkert vet om allt som hände är sant och att vissa saker enbart utgår från hörsägen.
Återigen blir påminns vi om vad som hände i del 1 och 2 – Micah, Dan och Kristi är döda medan Katie och lille Hunter är spårlöst försvunna. Istället för 1988 transporteras vi den här gången till ett hyfsat nutida Nevada där vi får träffa familjen Nelson som i vanlig ordning rumsterar i ett big ass hus. Turligt nog är det också rikligt utrustat med laptops, Kinect och smartphones, för den här gången är det ultradigital teknik som gäller.
För de som händelsevis skulle ha glömt vad som timade i Paranormal Activity 2 görs ett snabbt återbesök hos familjen Rey. Efter ”inbrottet” som skedde i den tidigare filmen informeras tittarna om att det enda som verkar saknas är en låda med gamla VHS-band som Katie förvarat i familjens källare (ni vet, den där överbelamrade…).
alt. titel: Örfilen
Här röstar jag i all oskyldighet för en bokcirkelbok som jag tror ska kunna ge upphov till intressanta moraliska diskussioner och vad får vi? En slags australiensisk burgen medelklass-motsvarighet till The Wolf of Wall Street.
Ok, det kanske är att ta i lite, våra huvudpersoner kombinerar inte direkt plaströr, kokain och runda prostituerade bakdelar. Men efter själva upptakten på den ödesdigra BBQ-festen hemma hos Hector och Aisha ägnar bokens alla protagonister en försvarlig del av sin tid åt att antingen tänka på droger och sex eller att trycka i sig droger och ha sex.
alt. titel: Barnjungfrun
Virginia Fane gråter hysteriskt och maken Bill har svårt att dölja sin irritation. Varför i hela fridens namn skulle Virginia vara rädd för att åka och hämta sin egen älskade son?! Familjens bredvilliga Nanny kliver (som alltid) in som en räddande ängel för Virginia och åtar sig att följa med Bill till skolan där lille Joey befunnit sig de senaste åren.
Vi förstår snart att det inte är en vanlig skola Joey har varit på, eftersom rektorns samtal med Bill innehåller ord som ”abnormal”. Kanske finns det fog för Virginias bävan inför sonen? Det står dessutom klart att Nannys närvaro vid hämtningen inte var särskilt genomtänkt eftersom grabben enligt rektorn hyser en stark motvilja mot medelålders kvinnor. Joey själv bekräftar detta genom att vägra sitta tillsammans med Nanny i bilen. Han är inte bara motsträvig, utan öppet hotfull, gentemot den uppoffrande kvinnan.
That’s what HE said!