You are currently browsing the tag archive for the ‘Otäcka barn’ tag.
David Poe, i likhet med vilken amerikansk familjefar som helst, älskar att föreviga det välsignade familjelivet med filmkameran. Särskilt när han själv får spexa loss framför den i Halloweenkostymer eller tomtedräkt. Hustrun Clare är något mindre trakterad, även det i likhet med alla filmande familjefäders överseende partners. Det vill säga att hon först håller emot och låtsas vara generad inför det sökande kameraögat men sedan spexar loss nästan lika mycket som sin ungdomlige och spontane make.
Två som däremot inte alls uppskattar kamerans fokus är tvillingarna Jack och Emily. De spenderar dagarna med att vara tysta och se surmulna ut när pappa förgäves uppmanar dem att agera framför kameran. Kanske har de, vid tio års ålder, en gång för alla bestämt sig för att de här filmande dumheterna måste upphöra? För utan antydan om tidigare problem börjar Jack och Emily bete sig…ondsint. Emily gömmer saker för sin mamma och när Jack ska kasta en baseball till sin pappa kommer istället en sten flygande.
Istället för att bättra sig, efter att lämpliga straff som lövräfsning utdelats, eskalerar tvillingarnas problematiska beteenden vilket i sin tur gör David och Clare allt mer oroliga. De har dock olika sätt att hantera slitningarna i familjen (alldeles oavsett det faktum att David verkar tycka att det är en bra idé att oavbrutet dokumentera det hela).
David är präst och trots att han inte är katolik börjar han bli allt mer övertygad om att det är huset självt som innehåller någon slags ondska och att hans barn blivit besatta av demoner. It’s exorcism time! Clare är å sin sida barnpsykiatriker och kommer inte bara på den utmärkta idén att hon ska försöka psykoanalysera sina egna barn utan också skriva ut psykofarmaka nog för att hålla kidsen i ett konstant lyckorus.
Denna beskrivning av handlingen i Home Movie får kanske det hela att låta helt crazy banans men det är snarare en film som mumlar på i stadig takt. Regissör och manusförfattare Christopher Denham har gjort ett par smarta val med sin lilla lågbudgetfilm som ändå tycks ha gått ganska bra på festivalmarknaden, med pris för ”Citizen Kane Award for Best Directorial Revelation” på Sitges som kronan på verket.
Det kanske viktigaste är att han instruerat Amber Joy och Austin Williams som spelar Emily och Jack att de under större delen av filmens gång ska se nollställda eller trumpna ut och inte säga något. Det innebär att vi besparas potentiellt dåliga barnskådisprestationer och det hela vilar istället på de vuxnas axlar. Denham är själv skådis och sannolikt är det därför han lyckats locka till sig två fullt funktionsdugliga TV-serieskådisar – Adrian Pasdar och Cady McClain – som faktiskt tycks veta vad de gör. Ni som redan är bekanta med lågbudgetskräck och found footage-greppet vet att så allt för sällan är fallet.
Rent manusmässigt funkar också eskaleringen i obehaget som ska strömma ut från tvillingarna. Deras handlingar blir allt mer utstuderade och grymma medan föräldrarna blir allt mer förtvivlade över att inte förmå sina barn att förstå hur illa det är att vittja familjens akvarium för att göra en guldfiskmacka.
Vi vet ju sedan tidigare att found footage är en teknik som ofta används för att spara cash och jag tror att Home Movies historia hade vunnit på att göras som en ”vanlig” film. I händerna på ett team som är ena jävlar på att skapa atmosfär har filmen i alla fall potential att bli ganska obehaglig. Men found footage-stilen gör det hela prosaiskt och deskriptivt, snarare än att framkalla en känsla av oåterkallelighet och lurande katastrof. Eftersom David och Clare dessutom bara är ett par vanliga föräldrar uppstår efter ett tag dessutom den allt för vanliga frågan i de här sammanhangen: varför i helvete fortsätter de att filma? Det gäller särskilt Clare som å ena sidan inte alls tycks gilla hur David ständigt släpar på kameran men å den andra plötsligt sätter sig för att spela in en videodagbok.
Har man en faiblesse för lågbudgetskräck eller found footage är Home Movie sannolikt inte ett oävet val, under förutsättning att man inte är ute efter de där skrattretande dåliga filmerna. Men det var heller inte en oväntad överraskning som lämnade mig andlös.
En man vaknar mitt i natten av att hans hustru har värker. Lite tidigare än planerat kanske, men inget ovanligt i det stora hela. Rush in till sjukhuset och snart ligger en perfekt liten gosse i sin mors armar. Ungefär 45 mil därifrån är det emellertid stort pådrag och enorm anspänning när polisen stormar en avlägsen gård och skjuter ihjäl dess ägare. En skräckinjagande seriemördare, vars senaste kidnappningsoffer dock lyckats fly och därmed avslöjat hans vidriga hobby.
alt. titel: Vi måste prata om Kevin, Hvad med Kevin?, Vi må snakke om Kevin
Tja, Eva Khatchadourian gör ett par försök att prata om sonen Kevin med både Kevins pappa Franklin och en rätt ointresserad barnläkare. Men ingen av männen verkar det minsta övertygade om Evas beskrivning av sonen som hon ändå spenderar ett stort antal timmar med varje dag. Misstankar om autism viftas bort med att Kevin utvecklas och beter sig fullkomligt normalt.
Amelia Vanek rör sig som en sömngångare genom sitt eget liv och det finns flera anledningar till det, ingen av dem positiv. På väg till förlossningen av sonen Samuel råkade Amelia och maken Oscar ut för en bilolycka. Oscar dog och nu, sex år senare, klarar Amelia inte ens av att höra hans namn nämnas.
alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt
”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”
Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?
alt. titel: De fördömdas barn
Fyra år efter att Gordon Zellaby gjort processen kort med de små djävulsbarnen i Midwich var det dags igen. Nu har sex barn av enastående intelligens fötts i olika länder världen över och UNESCO beslutar att samla dem i London. Big mistake…
alt. titel: …de kallblodiga, These Are the Damned
Den lilla kuststaden Weymouth har blivit ett farligt ställe. En amerikansk turist som chevalereskt erbjuder en ung flicka sin arm för att ”hjälpa” henne att korsa gatan blir strax nedslagen av gänget som flickan tillhör. Regeringstjänstemannen Bernard som träffar den nedslagne Simon strax efter tillbudet kan bara sucka och bekräfta att nya, våldsammare tider också hittat fram till det sköna Albion.
alt. titel: De fördömdas by
Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?
Visst kom väl sammanbrottet, bara lite senare än vad mänskligheten hade trott. För det är ju ganska naturligt att en kraftig nedgång i världens barnafödande ses som en föregångare till undergången (var finns förresten en apokalyptisk ryttare som tar hand om just den detaljen)?
That’s what HE said!