You are currently browsing the tag archive for the ‘Otäcka barn’ tag.

alt. titel: Old Yeller klarar allt

Old Yeller was a fighter/A rootin’, tootin’ fighter/Old Yeller/Best doggone dog in the west

Återigen var det dags att ta sig an en av de där filmerna som är så vanligt förekommande i amerikansk popkultur att det känns som om man redan sett dem.

Familjen Coates har det inte för fett på sin lilla farm i Texas vildmark. För att skrapa ihop lite ”ready cash” måste pappa Jim lämna sin familj i några månader. Men ingen fara på taket, medan han är borta är storebror Travis ”the man of the house”, en uppgift som han tar på allra största allvar. Därför ser han inte med allt för blida ögon på den gula byrackan som smyger omkring och inte bara skrämmer mulan Jumper utan också stjäl mat.

Men lillebror Arliss önskar sig en egen hund över allt annat och kloka mamma Katie vet hur viktigt det är för en pojke att få ha en egen jycke. Så Old Yeller får stanna och de dröjer inte länge förrän den modiga hunden bevisat sitt värde så pass att till och med Travis måste ge med sig. Faktum är att Travis snart inte kan utföra sina sysslor utan Old Yellers hjälp, till exempel när de ska jaga vildsvin. Men i trakten härjar den fruktade vattuskräcken och visst kan väl även grisar få rabies?

Som sagt, en amerikansk klassiker och det sägs att “you would be hard-pressed to find someone who did not know the story of Old Yeller, some who didn’t enjoy it or someone who didn’t cry”. Att filmen slutar olyckligt är därmed betydligt mer välkänt än själva historien om hur den lilla familjen försöker överleva utan pappa Jims trygga närvaro.

Jag kan förstå att filmen har fått den kultstatusen. Det är egentligen en klassisk coming-of-age-historia där Travis i ett avslutande samtal med sin kloka pappa får lära sig att livet kan suga ibland men att man inte kan ge upp för det. ”U can’t bustin’ up the good parts by frettin’ over the bad.” Och att det ibland kan vara bättre att ha det man behöver (en hund) istället för det man vill ha (en häst).

Även miljön är som klippt och skuren för amerikaner som ju älskar sina frontier-historier (men låter det typiska Texas-lingot lika krystat för amerikaner som när vi tittar på Ronja Rövardotter?). Familjen är helt självförsörjande och med skogarna fulla av bytesdjur behöver de aldrig gå hungriga. Eftersom detta är en familjefilm från Disney har vi också lite comic relief (förutom det som Old Yeller själv bjuder på förstås)  från den late grannen Mr. Searcy samt en hel del idylliska naturscenerier med roliga ekorrar och vackra hjortar (som Travis i och för sig skjuter utan pardon. A man’s gotta do what a man’s gotta do…).

Det man som nutida tittare reagerar på är förstås hur pass mycket som förändrats när det kommer till att filma djur. Hanteringen av så väl björnungar som griskultingar och hundvalpar lämnar minst sagt en hel del övrigt att önska. Slagsmålen mellan Old Yeller och hans antagonister ser lite för verkliga ut för att kännas helt bekväma och man undrar hur många harar som fick hjärtsnörp för att kunna spela in den ”lustiga” scenen där Old Yeller jagar ut en liten stackare från sitt gömställe.

Filmen är för all del charmig även om Kevin Corcoran i rollen som Arliss utan problem skulle kunna kvala in på en ”vidrigaste barn på film”-lista. Han ska vara en härlig liten rackarunge med fickorna fulla av ödlor och grodor (till hans mammas stora förtvivlan) men framstår inte sällan som en djävulens avkomma som kastar sten på alla som han upplever som ett hot mot Old Yeller. Och det är inga små stenar heller…

Rent filmhistoriskt var det också intressant att läsa sig till den tragiska historien om Tommy Kirk som spelar Travis. Han var tydligen omåttligt poppis som barn- och ungdomsskådis under 50- och 60-talen men vid Disneybolaget gick det inte an att tillhöra lavendelgardet. Företaget gjorde sig därför av med med den unge mannen och trots att Kirk fick jobb vid andra bolag fick han så småningom också problem med droger.

Mot alla odds lyckades han vända livet på rätt köl igen men det dröjde ända till 1973 innan han kom ut offentligt. Vill man bli riktigt psykologisk skulle man kanske kunna dra iväg någon vild tolkning om den vilt morrande hunden i skjulet som den instängda homosexualiteten, vilken Travis själv måste ta ansvar för att avliva för att bli en Riktig Man.

Japp, en klassiker som kanske inte riiiiktigt slog an samma toner hos mig som hela den amerikanska kontinenten om man ska tro utsagorna (100% på Rotten Tomatoes). Lite för stereotyp och märkt av sin tid för att vara en toppfilm.

alt. titel: De oskyldiga

Det finns ett gammalt djungelordspråk: när man har läst en klassisk bok får man se en klassisk adaption. En slags två-för-en-deal, alltså.

Den här gången var alltså turen äntligen kommen till Henry James The Turn of the Screw och den nästan lika berömda filmatiseringen från 1961, The Innocents. Förövrigt en av de sista brittiska skräckfilmerna som filmades i svart-vitt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skruvens vridning

Om vi lär oss någonting av Brontë-systrarna Charlotte och Anne är det att det är roligare att trycka in rostiga nålar under tånaglarna än att vara guvernant. Eleverna är lata, oregerliga och otacksamma småjävlar. Föräldrarna skyller aldrig på sina (givetvis) änglalika telningar utan alla problem som än månde uppstå är lärarens fel. Hmmm, saker och ting har kanske inte förändrat så mycket som man kan tro sedan 1800-talet…

Läs hela inlägget här »

city-of-the-living-deadalt. titel: Staden med levande döda, City of the Living Dead, The Gates of Hell

Lucio Fulci följde upp utmärkta Zombi 2 med sin löst sammanhängande Gates of Hell-trilogi. Först kom denna City… och raskt därpå följde The Beyond samt The House by the Cemetary. Min minnesbild var att första filmen ut också var den starkaste, skulle det visa sig stämma? Spänningen var olidlig!

Läs hela inlägget här »

virusalt titel: Hell of the Living Dead

Vad gör du om du sett typ världens bästa zombiefilm och dessutom har ett antal osorterade filmklipp på djungeldjur och infödingar? Du gör förstås en egen zombiefilm! (Och gör den under pseudonymen Vincent Dawn som en extra övertydlig homage.)

Italienske regissören Bruno Mattei verkar ha blivit så inspirerad av Romeros Dawn… (som i Italien ju klipptes av Dario Argento och döptes om till Zombi) att han i stort sett övergett den genre han under slutet av 70-talet verkar ha fokuserat mesta delen av sin energi på. Med titlar som Libidomania och Cicciolina amore mio går det kanske att räkna ut vilken genre det var. Hint: The True Story of the Nun of Monza är inte en dokumentär om klosterliv.

Läs hela inlägget här »

Das Weisse Bandalt. titel: Det vita bandet, The White Ribbon

Filmens berättare lovar publiken med en gång att händelserna i den lilla byn Eichwald som han ska berätta om kanske kan kasta lite ljus över Tysklands historia. Samtidigt underminerar han sin egen berättelse genom att påpeka att han inte säkert vet om allt som hände är sant och att vissa saker enbart utgår från hörsägen.

Läs hela inlägget här »

Paranormal Activity 4Återigen blir påminns vi om vad som hände i del 1 och 2 – Micah, Dan och Kristi är döda medan Katie och lille Hunter är spårlöst försvunna. Istället för 1988 transporteras vi den här gången till ett hyfsat nutida Nevada där vi får träffa familjen Nelson som i vanlig ordning rumsterar i ett big ass hus. Turligt nog är det också rikligt utrustat med laptops, Kinect och smartphones, för den här gången är det ultradigital teknik som gäller.

Läs hela inlägget här »

Paranormal Activity 3För de som händelsevis skulle ha glömt vad som timade i Paranormal Activity 2 görs ett snabbt återbesök hos familjen Rey. Efter ”inbrottet” som skedde i den tidigare filmen informeras tittarna om att det enda som verkar saknas är en låda med gamla VHS-band som Katie förvarat i familjens källare (ni vet, den där överbelamrade…).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Örfilen

The SlapHär röstar jag i all oskyldighet för en bokcirkelbok som jag tror ska kunna ge upphov till intressanta moraliska diskussioner och vad får vi? En slags australiensisk burgen medelklass-motsvarighet till The Wolf of Wall Street.

Ok, det kanske är att ta i lite, våra huvudpersoner kombinerar inte direkt plaströr, kokain och runda prostituerade bakdelar. Men efter själva upptakten på den ödesdigra BBQ-festen hemma hos Hector och Aisha ägnar bokens alla protagonister en försvarlig del av sin tid åt att antingen tänka på droger och sex eller att trycka i sig droger och ha sex.

Läs hela inlägget här »

The Nannyalt. titel: Barnjungfrun

Virginia Fane gråter hysteriskt och maken Bill har svårt att dölja sin irritation. Varför i hela fridens namn skulle Virginia vara rädd för att åka och hämta sin egen älskade son?! Familjens bredvilliga Nanny kliver (som alltid) in som en räddande ängel för Virginia och åtar sig att följa med Bill till skolan där lille Joey befunnit sig de senaste åren.

Vi förstår snart att det inte är en vanlig skola Joey har varit på, eftersom rektorns samtal med Bill innehåller ord som ”abnormal”. Kanske finns det fog för Virginias bävan inför sonen? Det står dessutom klart att Nannys närvaro vid hämtningen inte var särskilt genomtänkt eftersom grabben enligt rektorn hyser en stark motvilja mot medelålders kvinnor. Joey själv bekräftar detta genom att vägra sitta tillsammans med Nanny i bilen. Han är inte bara motsträvig, utan öppet hotfull, gentemot den uppoffrande kvinnan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg