You are currently browsing the tag archive for the ‘Otäcka barn’ tag.

alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt

”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”

Med tanke på att det inte gått jättelänge sedan ett gäng av Alice och Dans kompisar dog och Dan själv nästan höll på att stryka med har paret återhämtat sig förvånansvärt väl. De går ut high school, planerar en lång Europa-resa tillsammans och har ett nya kompisar. Men Alice är orolig eftersom hon återigen börjat ha drömmar som hon inte kan kontrollera. Men hur skulle Freddy kunna hitta en väg tillbaka efter att ha sett sig själv i spegeln i The Dream Master?!

Jo, ”the dream child” är förstås ingen annan än Alice och Dans son som under större delen av filmen vilar tryggt i mammas mage. Or does he?! Det visar sig förstås att även ofödda barn kan drömma. Har de samtidigt en vän med en ”funny hand” kan vad som helst hända.

Men trots att skämtarkompisen Mark i ett läge undrar om Alice inte ska fundera på att ”…not having a baby” och Dans föräldrar erbjuder sig att adoptera sitt barnbarn står Alice bergfast vid sin övertygelse att barnet är hennes och att det ska födas till varje pris. Detta i kombination med en slags hiskelig röd djävulstunnel, komplett med pulserande väggar, gör det allt för lätt att se The Dream Child som en 90 minuter lång antiabort-film. Inte supersmakligt enligt min mening…

Den här övertydligheten gör också att The Dream Child inte är en särskilt bra eller spännande film och jag tycker heller inte att man lyckas förvalta den initialt goda idén med ”the bastard son of a hundred maniacs” i dess inledning.

Bästa effekt
Gillar man Burtonska Beetlejuice-effekter finns många guldkorn att hämta i The Dream Child. Inte för att jag ogillar Beetlejuice, men det hela skär sig en aning för min del. The Dream Child lyckas helt enkelt inte förena Burtons gotiska stil med sin stämning. Så den här gången blev det svårt att hitta en bästa effekt. Det är nästan så jag snarare fastnar för saker som egentligen inte är effekter, exempelvis hur Dan plötsligt hör sin mamma ondgöra sig över sin vanartige son över bilradion eller att Alice i en kort, kort scen blir överfallen av Robert Englund och inte Freddy.

Sämsta effekt
Ja, här fanns det då förstås en massa att välja på – alla enormt högt skurna baddräkter (hur kunde man någonsin tyckt att det var snyggt?!), hur Westin-hospitalet genomgått en märklig förändring sedan Dream Warriors och numera ser ut som om det borde heta Arkham, hur Dan Jordan blir ett med en mardrömslik motorcykel (ärligt, hur smart är det att hoppa på en vilt främmande motorcykel när man vet att man befinner sig i en Freddy-mardröm?!) eller Greta Gibsons hamsterkinder efter Freddys tvångsmatning. Men ska vi gå på fjantigaste vinner utan tvekan den enorma och pulserande vaginan som hotar att uppsluka Freddys offer.

Föräldrar/Vuxna
Med ett dream child måste det förstås finnas utrymme för dream parents? Klart att vi fortfarande har de parodiskt dåliga föräldrarna, främst i form av Gretas pushiga morsa som vill att dottern ska bli fotomodell. Hon närmar sig nästan en slags Disney-skurks-stil à la Cruella de Vil (eller varför inte återigen kasta ett getöga åt Beetlejuice?) och det blir därmed svårt att ta henne på allvar.

Men Alices pappa har å sin sida ryckt upp sig och börjat gå till AA, kanske för att grunda för det faktum att hans egen dotter uppenbarligen bestämmer sig för att bli en avsevärt bättre förälder än vad som hittills skådats i serien. Möjligen borde Amanda Kreuger också räknas in i den här skaran även om hon tar ansvar som en vuxen snarare än att måna om sin egen avkomma. För hon vet ju att Freddy inte är ”one of God’s creatures”.

Drömmar
Det känns som om mer än halva filmen tilldrar sig i något slags drömstadium, vilket i och för sig inte är så konstigt om vi nu tänker oss att lille Jacob drömmer i princip konstant. Och som vanligt är drömmarna förstås designade antingen efter offrets önskningar eller det de fruktar. Samtidigt känns det som om det huvudsakliga fokuset allt för ofta ligger på Alices försök att kommunicera med Jacob, vilket förtar stämningen.

Freddy
En rolig gubben i lådan. I The Dream Master tryckte man på Freddy ett par solbrillor, här får han åka skateboard och bli ”Super Freddy”. Jag tror vi kan sluta låtsas nu, gott folk. Samtidigt genomgår själva Freddy-idén en intressant förändring eftersom det nu antyds att han aldrig varit vad man kanske skulle kunna kalla för en ”riktig” människa. Säg adjö till den realistiske (och därför läskigare) fula gubben som mördar barn i sitt pannrum. Säg hej till en slags Alien-liknande varelse som rimligtvis aldrig skulle kunna få ett vaktmästarjobb i hela sitt liv.

I likhet med The Dream Master har både Freddys återuppståndelse och död drag av deus ex machina. Det är helt uppenbart att filmmakarna kallt räknar med att publiken vid det här laget slutat bry sig om någon slags konsekvens i det här avseendet. Freddy dyker upp, mördar och blir efter lämplig tidsrymd förvisad från ungdomars drömvärld för en tid.

Protagonisten
The Dream Child håller kvar vid Lisa Wilcox Alice från The Dream Master. Ett bra val i så motto att Wilcox fortfarande lyckas vara en nästan bättre skådis än den här filmen förtjänar. Men här förändras hon från kick ass-tjej som måste försvara sitt eget liv (och kanske några kvarvarande kompisars) till pissed off-mama som likt en björnhona slåss för sin avkomma. Inte lika roligt, kan jag meddela. Alices enda bidrag i The Dream Child blir tyvärr inte stort mer än en påkostad Pro Life-propaganda.

Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?

Läs hela inlägget här »

Children of the Damnedalt. titel: De fördömdas barn

Fyra år efter att Gordon Zellaby gjort processen kort med de små djävulsbarnen i Midwich var det dags igen. Nu har sex barn av enastående intelligens fötts i olika länder världen över och UNESCO beslutar att samla dem i London. Big mistake…

Läs hela inlägget här »

The Damnedalt. titel: …de kallblodiga, These Are the Damned

Den lilla kuststaden Weymouth har blivit ett farligt ställe. En amerikansk turist som chevalereskt erbjuder en ung flicka sin arm för att ”hjälpa” henne att korsa gatan blir strax nedslagen av gänget som flickan tillhör. Regeringstjänstemannen Bernard som träffar den nedslagne Simon strax efter tillbudet kan bara sucka och bekräfta att nya, våldsammare tider också hittat fram till det sköna Albion.

Läs hela inlägget här »

Village of the Damendalt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

Läs hela inlägget här »

Visst kom väl sammanbrottet, bara lite senare än vad mänskligheten hade trott. För det är ju ganska naturligt att en kraftig nedgång i världens barnafödande ses som en föregångare till undergången (var finns förresten en apokalyptisk ryttare som tar hand om just den detaljen)?

Läs hela inlägget här »

I många av sina tidigare skriverier har John Ajvide Lindqvist satt en ära i att placera den obekanta skräcken i bekanta miljöer (vampyrer i Blackeberg, zombies i skärgården) men Himmelstrand går i mer eller mindre diametralt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

Dags att söka sig bakåt i Ruben Östlunds filmografi! Turist var inte så illa som jag befarande och The Square satte spännande myror i skallen på mig. Så hur ligger det då till med Play?

Läs hela inlägget här »

Någon gång skulle det vara intressant att se vad österrikaren Michael Haneke skulle kunna få ur sig om han satte sig för att göra en riktig skräckfilm. Om inte annat är han rätt oöverträffad när det gäller sina anslag i den vägen.

Läs hela inlägget här »

Världen, eller åtminstone den brittiska ön, ligger i ruiner. Mänskligheten har bit för bit tvingats ge upp sin inbillade överhet inför ankomsten av en muterad parasitsvamp.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg