1793 (2017)

Ett ohyggligt stympat lik dras upp ur Fatburen på Södermalm. Vid i slutet av 1700-talet har det en gång rena sjövattnet förvandlats till något som snarare liknar ett stinkande träsk, så det krävs en smula mannamod av polispalten Mickel Cardell att bärga kroppen. Inte för att han egentligen bryr sig särskilt mycket om skitvatten. Eller något annat heller, för den delen, försjunken i flaskan som han är. Försupen, råbarkad och med en vänsterarm av trä utgör han ett udda par tillsammans med den finlemmade och lungsjuke juristen Cecil Winge. Men det blir ändå de två som tar sig an uppgiften att hitta den som är ansvarig för de brutala gärningarna.

Niklas Natt och Dags debut 1793 hade stått i bokhyllan så pass länge att jag hunnit glömma bort det mesta som sagts om romanen, förutom då att den utspelas under 1793 och att den skulle vara riktigt bra. Därför blir det en rolig överraskning när jag inser att romanen, trots årtalet 1793, är en ganska typiskt upplagd deckare. Men det är ett mönster som Natt och Dag fått att passa in oväntat sömlöst i sitt sena 1700-tals-Stockholm.

Miljöbeskrivningarna och tidsandan är jag inte tillräckligt historiskt bevandrad i för att ha någon åsikt om, men det hindrar ju inte att jag njuter av vad som verkar ha varit en herkulisk researchuppgift. Skulle man av någon anledning ha fått för sig att det var ganska idylliskt och gött under den här perioden ser författaren raskt till att ta ur en de föreställningarna. Det är förtryck, fattigdom, missbruk, sjukdom, lera, kyla, os och skit i princip vart man än vänder sig. Jag kan inte påminna mig att det var en term som förekom redan 2017, men det är inte särskilt förvånande att 1793 och dess uppföljare nu får dras med samlingsnamnet Bellman Noir.

Själva deckarhandlingen är förhållandevis okomplicerad, vilket jag tror är smart. Istället läggs krutet på miljö- och personskildringar. Förutom Cardell och Vinge får läsaren också stifta bekantskap med den olycklige fältskärslärlingen Johan Kristofer Blix och den fattiga Anna Stina Knapp. Jag, som ganska ofta klagar på den orimliga geografiska detaljrikedomen som brukar hemsöka deckargenren, känner att dessa detaljer för en gångs skull känns ganska motiverade eftersom läsaren hela tiden behöver förhålla sig till det moderna Stockholm. Vad finns kvar och vad var på väg att försvinna redan 1793?

Är du historiskt intresserad har du säkert redan läst 1793. Men har du inte det tycker jag inte att du ska känna sig avskräckt av den eventuellt lättsamma deckar-ramen. Är du å andra sidan deckar-intresserad tycker jag att 1793 förtjänar ett försök eftersom miljön verkligen ger historien det där lilla extra. Det skadar inte heller att romanen generellt är flyhänt och välskriven. Priset för ”Årets bästa deckardebut” känns välförtjänt, minst sagt.

Marry Me (2022)

Marry Me är inte bara titeln på dagens film, utan också på hitlisteplågan från superkändisarna Kat Valdez och Bastian (lillkillen från Den oändliga historien har i sanning växt till sig. Och skaffat en massa tatueringar). De har under ett drygt år varit kändisparet framför alla och planerar att nu ta sin låttitel synnerligen bokstavligt. Inför Gud, men kanske än viktigare, tusentals konsertfans och miljontals fler via livestreaming ska de avsluta en extravagant turné med en bröllopsceremoni innan det är dags för smekmånad. Man kan ju fråga sig hur många minuter av den som inte kommer att livestreamas…

Men de ömma tu kommer aldrig så långt. Sekunder innan det är dags att knyta hymens band släpps nämligen en kort video där Bastian har ett…indiskret ögonblick med Kats assistent. Utan någon direkt möjlighet att under tystnad dra sig tillbaka för att få sitt hjärta krossat ifred bestämmer Kat sig för att desperata tider kräver desperata åtgärder. Mitt i konserthavet ser hon en helt vanlig kille hålla upp en skylt där det står ”Marry Me” och Kat tänker att va fan och säger ”Ja”.

Och därmed vänder hon upp och ned på Charlie Gilberts liv, en rätt vanlig frånskild pappa och mattelärare. Från början är deras relation inte stort mer än en handfull presskonferenser och arrangerade fototillfällen men så småningom kommer de varandra allt närmare.

Nej, Marry Me avviker inte många millimeter från bekanta romcom-taxonomin men filmen är samtidigt ett välgjort och ganska gulligt exemplar inom den floran. Nyordningar är inget självändamål i sig och ibland duger det gott med något välkänt, bara det är gjort med hyfsad kvalitet. I fallet Marry Me består kvaliteten både av manus, generellt produktionsvärde och insatserna från framförallt Jennifer Lopez och Owen Wilson i rollerna som Kat och Charlie. De har bra kemi sins emellan och känns hyfsat naturliga tillsammans.

Den ljuvliga Sarah Silverman är också bra som Charlies kollega och ingjuter några droppar (men knappast mer än så) välbehövlig syra mitt i all sirapen. Jag ska väl inte påstå att jag förlorade mitt hjärta till den delen av historien som rörde Charlies dotter Lou, spelad av Chloe Coleman, men även hon gör en bra prestation och rollen krävs naturligtvis för att befästa hans status som en Reko Man.

En anings större cred tycker jag dock ska gå till just Lopez eftersom det såklart ger Marry Me en extra tyngd att hennes Kat framför låtar som faktiskt skulle kunna ligga på hitlistorna. Allt för ofta blir det halvtama hittepå-låtar när någon ska spela artist på film men Lopez har en otvetydig superstjärneaura som verkligen lyser när hon släpper fram den. Scenen där hon sjunger ensam, enbart ackompanjerad av en enkel gitarr, är nära nog bländande i det avseendet. I förmågan att både vara en habil skådis och kunna avge rejäl superstjärneaura matchar Lopez utan problem Cher, särskilt när den senare numera botoxat sönder ansiktet.

Marry Me känns också som modern film då man tycks ha lagt sig vinn om att skapa en ganska diversifierad statistuppsättning utan att det görs någon större grej av vare sig funktionsnedsättningar eller icke-hetero-förhållanden. Inget som på något sätt är avgörande för min uppfattning om filmen, men som hjälper det allmänt gedigna och genomtänkta intrycket.

Det jag däremot möjligen skulle kunna ha åsikter om är att Kat känns lite ”tom” i förhållande till Charlie. Charlie framställs tydligt som pappa till Lou (det finns också en jycke med i leken) samt pratar gärna och mycket om relationen med sin egen mamma. Kat blir i det avseendet främst en kvinna på jakt efter en stadigvarande romans att fylla sitt liv med. Möjligen också en kvinna som på grund av sitt kön tvingas kämpa hårdare än sina manliga motparter i den mördande kändisbranschen.

Meeeeen…bland är det skönt att se en film där majoriteten av alla rollfigurer faktiskt försöker vara generellt hyggliga människor och som är enkel, utan att för den skull bli onödigt banal. Ibland behöver livet inte vara mer komplicerat än en film som Marry Me.

Aftersun (2022)

Elvaåriga Sophie har världens bästa semestervecka i Turkiet med sin pappa Calum. Skolan ska snart börja, med det är inget som Sophie bekymrar sig över i solen och värmen. Klart varmare än hemma i Edinburgh. Då är hon desto mer fascinerad över de andra engelska tonåringarna som bor på samma hotell. Dels för att de bär avundsvärda all-inclusive-band, dels för att det förekommer en hel del hanky panky dem emellan.

På dagarna slappar far och dotter vid poolen, åker på dykutflykter och kultur-turer. På kvällarna äter de hotellmiddagar och lyssnar på skämskudde-underhållning. Business as usual, alltså. Men bara på ytan. Nog för att Sophie är medveten om att Calum inte har särskilt gott om pengar och han berättar för henne att han inte längre är tillsammans med flickvännen Clare. Men det är bara vi i publiken som får en antydan om om hur dåligt Calum egentligen mår.

Aftersun var en Oscars-film som kom rusande på senheten (i alla fall i mina sammanhang – den visades i Cannes redan förra året), men som alltså lät tala om sig tack vare Paul Mescals porträttering av Calum. Debuterande regissör och manusförfattare Charlotte Wells talar inte med stora ord eller målar med breda penslar – Aftersun är lågmäld och utan någon egentlig handling. Vi får helt enkelt haka på den där semesterveckan som eventuellt är den sista som far och dotter har tillsammans.

Bildmässigt blandar filmen scener som Sophie eller Calum filmat med den nyinköpta digitalkameran med “vanligt” filmade dito. Majoriteten av filmen består av en tredjepersons-kamera, men det är en kamera som inte söker de mest uppenbara av vinklar och utsnitt. Den kan lika gärna zooma in på en hand, reflektionen i hotellrummets minimala TV-apparat eller instruktionsmanual. Å ena sidan lite meditativt, å den andra lite…segt.

Aftersun är en film som tar tid på sig att utvecklas och som vill berätta en historia, utan att berätta en historia i bemärkelsen “händelseförlopp”. Wells fixar den delen utan några större problem. Det var också en viss befrielse att det hela inte tog vägen mot det annars förväntade tragiska slutmålet incest/misshandel/våldtäkt. Problemet är dock att hennes val gått i en så lågmäld och halvkväden riktning att jag aldrig blir särdeles engagerad. När det börjar stå klart att Calum kanske inte mår helt 100 (även om det inte på minsta sätt står klart hur långt ifrån 100 han är) är min enda reaktion ett “Jaha, sedär…”.

Paul Mescal har som sagt blivit uppmärksammad i Oscarssammanhang för sin Calum. Men jag vete tusan om jag inte tycker att att hans motspelare Frankie Corio gör en ännu bättre prestation som Sophie. De bägge utgör en charmig och avslappnad far-dotter-duo som känns väldigt naturlig. Samtidigt har jag sannolikt svårt att uppskatta dem till deras fulla värde eftersom Aftersun i vissa avseenden är som att behöva sitta igenom någon annans semesterfilmer. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

Aftersun sällar sig till alla dessa filmer där jag inte har några problem att se dess kvaliteter, men desto svårare att uppskatta dem till deras fulla värde.

The Cuckoo’s Calling (2013)

Cormoran Blue Strikes liv är på upphällningen, både privat och professionellt. Flickvännen Charlotte har sparkat ut honom från lägenheten och privatdetektiv-verksamheten haltar betänkligt. Ungefär som Cormoran själv, tack vare att hans vänstra ben måst ersättas av en protes efter ett bombdåd i Afghanistan där han jobbade som militärpolis.

Men som genom ett mirakel blir han kontaktad av advokaten John Bristow som vill att Cormoran utreder hans adoptivsysters självmord. Lula Landry var en välkänd fotomodell och dödsfallet har tröskats både framlänges och baklänges i tidningar och på nätet. Trots det är Bristow övertygad om att det finns något mer bakom tragedin.

Förutom titeln ståtar omslaget på The Cuckoo’s Calling med författarnamnet Robert Galbraith. Detta är dock en sentida pocketutgåva, tryckt när det redan avslöjats att Robert Galbraith egentligen var J.K. Rowling som ville försöka sig på att skriva om något annat än en tonårig trollkarl. Innan det stod klart var försäljningssiffrorna för The Cuckoo’s Calling synnerligen modesta, bara för att explodera när avslöjandet kom. Numera får man pröjsa minst 4 000 dollar för en signerad förstautgåva. Det tycks dock faktiskt inte som om det var Rowling själv eller hennes agent som stod för ”avslöjandet” i syfte att sälja lite fler volymer.

Jaha, men hur är då Rowling som författare utan sin Harry och trollkarlsvärld? Jomen, helt ok måste jag ändå säga. Styrkan i The Cuckoo’s Calling är dock personporträtten och de mellanmänskliga relationerna, snarare än själva deckarhistorien. Vad gäller en bakgrund inom militärpolisen finns det exempelvis likheter mellan Cormoran Strike och Lee Childs Jack Reacher. The Cuckoo’s Calling innehåller också en hel del London-beskrivningar som gör att jag skulle kunna likna boken vid hur Michael Connelly förhåller sig till sitt älskade L.A. Strike är emellertid inte mer lik Harry Bosch eller Mickey Haller än han är Jack Reacher. Stämningsmässigt ligger Rowling betydligt närmare äldre pusseldeckarföregångare som Agatha Christie.

Till dags dato har Rowling fått ur sig inte mindre än fem böcker om Strike. Och, får jag hoppas, hans högst kapabla sekreterarassistent Robin Ellacott. Det är nämligen via henne vi blir introducerade till privatsnokaren till att börja med, men hon försvinner sedan till viss del från historien. Lite synd att Rowling skulle trilla ned i Hermione-fällan så pass omgående kan jag tycka. Men som sagt, hon får kanske en större roll att spela allt eftersom serien fortskrider? Jag ska väl dock inte påstå att The Cuckoo’s Calling var en så fantastisk läsupplevelse att jag kommer att springa mig svettig efter de övriga fyra delarna. Men skulle jag snubbla över dem skulle jag för all del kunna tänka mig att ta upp läsningen igen.

X2: Norge i krig (2017 & 2022)

Kort efter andra världskrigets utbrott i september 1939 rasade en veritabel huggsexa om norska hamnar. Särskilt då Narvik, som tack vare sin malmhamn fram till i början av april 1940 hade kunnat skeppa ut järnmalm från Kiruna. Den 9 april fick norrmännen emellertid ovälkommet tyskt besök, vilka torpederade ett par norska pansarskepp och sedan intog staden. Ute till havs låg dock brittiska jagare, vilka gjorde sitt bästa för att bomba bort tyskarna från den strategiskt viktiga hamnen. En hårt prövad civilbefolkning fick klara sig bäst de kunde undan tyskarna på land och britterna till havs.

Den som kan sin historia vet såklart att just Slaget om Narvik knappast slutade i en triumfatorisk seger för vare sig de allierade eller Norge. Det återstod flera, hårda invasionskrigsår. I början av 1943 skulle därför en norsk styrka, utgående från Skottland och kompani Linge, landstiga norr om Tromsö. Uppdraget var att dels sabotera tyska mål i Norge, dels komma i kontakt med den norska motståndsrörelsen för att organisera ytterligare sabotagegrupper.

Det gick tyvärr inte så bra. Tyskarna hade fått nys om operation “Martin Red” och väntade på stranden. Av den 12 man starka gruppen blev alla tillfångatagna utom en, fänrik Jan Baalsrud. Under nio veckor höll han sig undan från tyskarna på väg mot den relativa säkerheten i Sverige, med benäget bistånd från patriotiska landsmän.

Två norska filmer om samma krig, vilka inte skiljer sig särskilt mycket åt i vare sig år (hey, allt är relativt) eller geografi (blott nätta 23 mil landvägen). Trots det två väldigt olika produktioner.

Kampen om Narvik (regisserad av Erik Skjoldbjaerg) är ett renodlat krigsdrama, där slaget speglas genom den lilla familjen Tofte. Pappa Gunnar är korpral i armén medan mamma Ingrid, tack vare sina tyskakunskaper, mer eller mindre blir shanghajad till förhandlingarna mellan tyskarna och Narviks borgmästare. Jan Baalsruds strapatser i Harald Zwarts Den 12. mann tar med en gång snarare skepnaden av krigsthriller, där det inte saknas vare sig skottlossning i slowmotion eller illasinnade tyskar.

Samtidigt har bägge filmerna en stolt, norsk historia gemensamt. I vissa delar skulle man nästan kunna misstänka att de sponsrats av Fremskrittspartiet eller någon liknande organisation. Kampen om Narvik är oförblommerat patriotisk i scener där det hissas norska flaggor på vackert belägna fjälltoppar och sjungs norska kampsånger. Den 12. mann visar i sin tur upp en stolt befolkning som riskerar livet flera gånger om när de hjälper Baalsrud på hans flykt över fjällen (manus bygger på en bok från 2001, Jan Baalsrud og de som reddet ham).

Men för all del, bägge filmerna bjuder även på en del nyansering. Eller i alla fall ett par steg bort från den allra grövsta stereotypiseringen. I Kampen om Narvik är det Ingrid Tofte som får föra civilbefolkningens talan. Vem står egentligen på deras sida när staden bombarderas från varsitt håll av stridande styrkor? Det är kanske lätt för en soldat att prata om att antingen döda eller dö för Saken, men vart vänder man sig när omständigheterna håller på att ta livet av ens barn? Det är Ingrids historia som skapar en välbehövlig kontrast till de överpatriotiska tonerna i Kampen om Narvik.

Riktigt så långt i nyanseringen går inte Den 12. mann, en film som inte kan beskyllas för att vara subtil på en enda fläck. Men den gör i alla fall inte heller Baalsrud till en oövervinnerlig he-man. Istället blir det tydligt att han skulle ha frusit ihjäl per omgående om han inte fått hjälp. Långt innan han är över norsk-svenska gränsen är han i så pass uselt skick att han måste halas fram på släde.

Samtidigt innehåller Den 12. mann framförallt närmast parodiskt ondsinta tyskar, anförda av Jonathan Rhys-Meyers Sturmbannführer Kurt Stage. En Gestapo-man som oftast talar i morrande viskningar och inte drar sig för tortyr av typen “glödgade nålar under naglarna”. Det är bara de runda glasögonen som saknas – läderrocken med sina fladdermusliknande slag sitter där den ska.

Båda filmerna är klart sevärda. Särskilt Den 12. mann berättar ju en helt osannolik, sann historia. Samtidigt känns den, eventuellt tack vare sin thrilleröverlevarkostym, något ytligare än Kampen om Narvik. Den senare filmen bjussar på ett saftigare moraliskt dilemma men inte heller där särskilt mycket som berör på ett djupare plan, tyvärr.

Stort tack till podden Snacka om film! vars senaste Norge-avsnitt tipsade om dagens filmer.

Den 12. mann (2017)
alt. titel: Den tolfte mannen, The 12th Man – Kampf ums Überleben, The 12th Man

Kampen om Narvik (2022)
alt. titel: Narvik, Narvik: Hitler’s First Defeat

The Catcher in the Rye (1951)

alt. titel: Räddaren i nöden

16-årige Holden Caulfield har blivit utslängd från ännu en svindyr internatskola. Men inte för att han bryr sig, skolan är i alla fall bara full av idioter (morons) och bkuffmakare (phoneys). I likhet med stora delar av Holdens övriga värld, kan tilläggas. Hans föräldrar vet ännu inte vad som hänt och förväntar sig sin avkomma först om tre dagar, när jullovet börjar.

Så i sann kortsiktig tonårs-anda tänker Holden att tre dagar utan föräldratjat ändå är tre dagar och bestämmer sig därför att vänta med att åka hem. Eller bestämmer och bestämmer, det ska snart visa sig att Holden är en person som har väldigt svårt för att bestämma särskilt mycket alls. Han stil är snarare att driva runt i väntan på att komma underfund med vad han skulle vilja göra. Kruxet är bara att den där ingivelsen sällan kommer. Och om den kommer, upptäcker Holden snart att det ju inte alls var det han ville göra.

The Catcher in the Rye är författaren J.D. Salingers enda roman (han skrev dock en hel del noveller) och var tydligen menad för en vuxen publik. Vilket känns lite märkligt, med tanke på att hela alltet dryper av tonårsångest och -pretentioner. Ingen har någonsin varit lika mycket tonåring som Holden Caulfield.

Han är ständigt på jakt efter något autentiskt och riktigt, men hittar det allt för sällan i sin välbärgade värld. Där spelar folk tennis och golf, är medlemmar i en country club och skulle aldrig komma på tanken att käfta emot chefen av rädsla för att förlora jobbet. Hans äldre bror D.B. var enligt lillebrodern en lovande ”riktig” författare men har åkt till Hollywood för att prostituera sin talang i manusbranschen. Något som Holden naturligtvis inte kan acceptera, eftersom alla biofilmer är både idiotiska och meningslösa.

Han dagdrömmer om att göra något som är rätt, riktigt och hederligt men har i princip aldrig modet eller orken att genomföra detta. Han vill förtvivlat gärna framstå som vuxen, världsvan och cool. Han hatar sig själv för att han är för feg för att säga ifrån och för att han aldrig kan skapa hållbara relationer med vare sig tjejer eller andra killar. Alltså, han har ju haft tjejer, inte för det, men de som han verkligen känner en kontakt med är inte intresserade. När han får upp en prostituerad på hotellrummet kan han inte genomföra ett samlag med henne, utan vill bara prata lite. När han i ett infall frågar snyggingen Sally Hayes om de inte ska rymma tillsammans, skrattar hon ut honom och dejten slutar i ett hejdundrande gräl.

En av de få här i världen som inte är en ”phony” är Holdens lillasyster Phoebe och han uppfylls ofta med en längtan tillbaka till barndomen och enklare tider. Han tycker särskilt om att besöka sin gamla lågstadieskola och den gamla karusellen i Central Park, eftersom de synes vara konstanter i hans förvirrande värld. Här finns det en trygghet i att saker och ting inte förändrats sedan han själv var barn.

Kanske var det i och för sig bara bra att Salinger från början tänkte sig en vuxen publik, eftersom Holden verkligen inte skräder orden (som dessutom är talspråkligt rakt på sak). Särskilt inte när det gäller sex (men han är inte nådig i sina omdömen om exempelvis religion eller kärnfamiljen heller. Dessutom både röker och super han ganska duktigt) och vi vet ju vad amerikanerna tycker om sex. Ett stor fett ”INTE”… Därmed ståtar The Chatcher in the Rye med att vara den bok som är den mest bannlysta på amerikanska skolor, samtidigt som den förekommer på flest engelskakurser.

Men som många vet har romanen en ännu mer sinistert rykte. Mannen som försökte mörda Ronald Reagan, John Hinckley Jr., hade boken på sitt hotellrum. Han sade sig vara inspirerad av detta från Mark David Chapman, som vid mordet på John Lennon bar med sig ett ex som han dedicerat med orden: ”To Holden Caulfield, From Holden Caulfield, This is my statement”.

Jag har svårt att tro att Salinger tänkte sig att hans bok skulle få så våldsamma konsekvenser. Samtidigt är den så pass desillusionerad och hopplös i sin livssyn att den säkert kan ha en stark påverkan på personer som redan är inne på sådana tankegångar. Slutet är i mina ögon status quo-neutralt. Inget har radikalt förändrats i Holdens livssituation eller hans attityd när vi lämnar honom, jämfört med när vi träffade honom på bokens första sidor. Samtidigt finns det förstås något slags hopp i det faktum att livet rullar vidare – Holden har inte självdestruerat vilket man kanske skulle kunna tro vore den naturliga avslutningen på hans litania.

Jag kan absolut förstå hur The Catcher in the Rye skulle kunna vara en uppenbarelse för ångestridna tonårsläsare som tror att de är helt ensamma i sina funderingar och sin uppgivenhet. Samtidigt riskerar den nog att under årens lopp tappat lite av sitt potential i det avseendet, eftersom den är en sådan otvetydig Klassiker. Den har blivit mainstream. Och är det något Holden och hans gelikar skyr som pesten är det just det. (Sannolikt lika mycket som de skulle avsky det synnerligen slätstrukna och genomsnittliga betyget)

The Great Debaters (2007)

Australasiatisk, europeisk fyrkant, extemporerad, impromptu, jes, Lincoln-Douglas, mace…

Och då är detta ändå bara ett axplock i den överraskande rika floran av olika sätt att utkämpa en strid med enbart ord, vilken bedöms utifrån “innehåll, stil och strategi”. Ni vet, den där lätt märkliga företeelsen som inte minst amerikaner tycks så förtjusta i – debatt-tävlingar.

The Great Debaters berättar den (nästan) sanna historien om hur debatt-laget vid det svarta Wiley College kom att möta laget vid det kritvita Harvard. Inte så särdeles märkvärdigt om året inte hade varit 1935 och det fortfarande var högst aktuellt med både Jim Crow-lagar och lynchningar. Inte minst i Texas, hemstaten för Wiley College.

Historien och den historiska kontexten berättas främst genom tre av lagets medlemmar och deras tränare – läraren, poeten och fackföreningsagitatorn Melvin B. Tolson. I den mån The Great Debaters har en huvudperson är det emellertid i den unge James Farmer Jr., son till professorn James Farmer Sr. (den förste svarte mannen i Texas att få en doktorsgrad (vilket förstås inte hindrar honom från att bli tilltalad “boy” av vilken grisbonde som helst, bara så länge grisbonden är vit)). James Jr. har som synes en hel del att leva upp till, särskilt som han bara är 14 bast mitt bland alla collegestudenterna.

Föga förvånande faller lillgrabben handlöst för lagkamraten Samantha Booke som drömmer om att bli jurist. Samantha friendzonar dock snabbt den valpige uppvaktaren till förmån för lagets tredje medlem, Henry Lowe. En arg ung man, smart men med något av en bad boy-aura. Det vill säga kattmynta för smarta kvinns som Samantha.

Det dröjer ett tag innan jag kommer underfund med vad The Great Debaters påminner mig om – en musikal som utspelas inom ramen för, säg, en teater, en filminspelning eller en artist-skola. Det vill säga, en miljö som i sig självt ger anledning till att när som helst kunna slänga in ett sång-och-dans-nummer.

I fallet med Denzel Washingtons andra film som regissör är det emellertid inte sång-och-dans-nummer som står i fokus, utan brandtal. Det är knappast någon slump att enda gången vi får se laget utkämpa någon av sina ordstrider är när utgångspunkten är något i stil med “Civil disobedience is wrong”.

En snabb blick i backspegeln på Denzel Washingtons karriär gör det lätt att se en skådis som är märkbart svag för BOATS och biografi-filmer, gärna sådana som handlar om amerikansk segregation och rasism. Hans femte filmroll var porträttet av den sydafrikanske anti-apartheid-aktivisten Steven Biko, tio år senare kom Malcolm X. Så i det avseendet sticker The Great Debaters inte ut det allra minsta i Washingtons filmografi.

Annars kan man fråga sig om man ska se konspiratoriskt på det faktum att av de två filmerna som skådisen hade en roll i 2007, så var det den om en kriminell svart man som fick mest uppmärksamhet. The Great Debaters delar nämligen premiär-år med American Gangster. Eller också är det så enkelt att en film regisserad av Ridley Scott smäller högre än en regisserad av Washington.

Regissören spelar förstås själv rollen som den karismatiske och revolutionäre Tolson, medan Forest Whitaker axlar den stramare professor James Farmer Sr. Hans son, James Jr., spelas av Denzel Whitaker. Inte alls släkt med Forest, men däremot med förnamnet taget från Washington (även om han själv länge trodde att det inte alls var så). De andra lagmedlemmarna spelas av Nate Parker, respektive Junee Smollett.

Denzel Washington är ett namn som borgar för stabilitet och The Great Debaters är inget undantag. Nu finns i och för sig en hel del kompetens även bakom kameran. James Newton Howard har skrivit musiken och fotot är signerat fransmannen Philippe Rousselot, vilken fick en välförtjänt Oscar för arbetet med 90-talaren A River Runs Through It.

Stabilitet finns alltså i överflöd, nytänkande, innovation och upptäckarlusta kanske något mindre så. Men nu tenderar ju BOATS- och biografifilmer en gång för alla att vara produktioner som sällan förhäver sig, utan oftast fokuserar på att berätta sin historia från A till Ö. I det avseendet kanske det ändå märks att Washington inte är lika mycket av veteran bakom, som framför, kameran? Särskilt mot slutet upplever jag nämligen att det förekommer ett par mer än förväntade sekvenser, vilka dessutom egentligen inte behövs för den historia som The Great Debaters vill berätta. Samtidigt är det en både välspelad och intressant historia, som skulle förtjäna lite mer uppmärksamhet.

En uppblåst liten fittas memoarer (2021)

”Ni vet vad memoarer är? En genre för Stora Män. Kvinnor skriver inte memoarer. De publicerar självbiografier och bekännelseromaner. [—] Kvinnor skriver om känslor, barn och annat snaskigt. Män skriver om sin tunga roll i berättelsen om pengar, politik och världshistoria. [—] I och med projektets genrebeteckning Memoarer hävdar vi oss nämligen vara en Stor Man med så mycket weltschmerz och ett så omfattande globalt kontaktnät att vårt orerande kan passera som geopolitisk omvärldsanalys.”

En dag kommer allt det här bli ditt (2023)

På ytan har serietecknaren Lisa det ganska bra ordnat för sig. Hon har lyckats fly Byhåla (även kallat Kramfors) och skapat sig en minst sagt hyfsad karriär i Storstaden med stadigvarande publicering av sina alster i Aftonbladet. Hon har en tillräckligt bra relation med sitt ex Alex för att han fortfarande ska vara hennes förläggare. Hon ska vara medlem i en serietecknar-panel på årets Bokmässa. Och hon har en helt egen bok på gång, det enda som saknas är Den Perfekta Titeln.

Im Westen nichts Neues (2022)

alt. titel: På västfronten intet nytt, Intet nyt fra vestfronten, Sin novedad en el frente, A l’Ouest, rien de nouveau, Niente di nuovo sul fronte occidentale, All Quiet on the Western Front

Med tanke på populariteten hos tyske författaren Erich Maria Remarques första världskrigsskildring På västfronten intet nytt hade jag nog trott att jag bara sett en liten del av alla dess adaptioner. Mitt tittande inskränkte sig nämligen till två amerikanska produktioner; en spelfilm från 1930 och en TV-film från 1979.