X2: Mats Strandberg (2017 & 2018)

Jag kände att jag hade lite svårt att uppskatta Mats Strandberg vattenburna vampyrklägg Färjan lika mycket som ”alla andra” verkade göra. Men hey, det kanske bara inte klickade mellan mig och just vampyrklägget? Lika bra att fortsätta att gräva ned tårna i den svensk fantastik-myllan med Strandbergs två påföljande romaner, Hemmet och Slutet. Om möjligt ännu mera hyllande än Färjan.

Två väldigt olika böcker ska sägas, som kanske inte har jättemycket mer gemensamt än sin författare. Hemmet påminner i hög utsträckning om Färjan och vad jag har hört om den senare Konferensen. Än en gång har Strandberg alltså plockat en tydligt definierad miljö samt ett par, för den miljön, förhållandevis välbekanta personligheter och kombinerat det med en klassisk skräck-genre. I fallet Hemmet ett demensboende vilket befolkas av såväl klienter som en fyrkantig chef vilken påstår sig älska gamla men som för allt i världen inte kan behandla dem som vanliga människor och, som en liten extra bonus, ett spöke. Or is it…?!

För det är klart att tankarna direkt går till spökterritorier när läsaren tidigt får veta att Joels mamma Monika återupplivats av läkare kort innan bokens händelser utspelas. Nu har dock demensen tagit överhanden och Joel har inget annat val än att placera Monika på Tallskuggans boende. För Joel är bördan dubbelt tung eftersom han inte bara återvänder till småstaden för att ta hand om Monika utan också tvingas återvända till ett uppväxtmiljö som han ägnat större delen av sitt vuxna liv att distansera sig från. Han kan inte ens återvända i triumf eftersom han harpunerat en potentiell musikerkarriär i storstaden med en lätt drogovana.

(Utvikning: kombinationen sjuk mor och brödrakonflikt (Joels bror Björn är en rätt värdelös både son och bror) gör att jag undrar om Strandberg åkallat eller inspirerats av Frank Darabonts kortfilm ”The Woman in the Room” från 1984.)

Jag har inga problem att acceptera Hemmets koncept. Jag skulle till och med våga mig på att kalla kombon demensboende och övernaturliga skräckfenomen för briljant. Både för att demens i sig är jävligt läskigt och för att ett demensboende av naturliga skäl kryllar av opålitliga vittnen. Hur många av klienterna pratar inte dagligdags med en sedan länge avliden nära anhörig? Så när vet man om den där samtalspartnern helt plötsligt antagit en mer sinister uppenbarelse?

Strandberg har begränsat persongalleriet jämfört med Färjan, vilket är smart, men behållit greppet att låta varje kapitel ha olika utgångspunkter. I det här fallet främst växlande mellan Joel och barndomskompisen Nina som egentligen skulle ha hängt med på den där musikerkarriären men som i sista sekunden bestämde sig för att stanna kvar. De har inte talats vid sedan dess och relationen är av naturliga skäl aningens spänd. Bägge har sina enskilda demoner att tampas med (förutom relationsfriktionen, alltså) och jag vet inte om jag kan påstå att författaren bryter någon radikalt ny mark i det avseendet. Styrkan i Hemmet ligger snarare i det faktum att han flyhänt lyckas beskriva något som känns förhållandevis välbekant.

Men att sätta fingret på vanligt förekommande fenomen och beskriva dem på ett sätt som gör att man både ler år och suckar över det välbekanta kan man lika gärna göra i ett knippe kåserier. Det som binder ihop Hemmet är förstås just hemmet – Tallskuggan. Innifrånbeskrivningarna av en arbetsvardag känns lika trovärdiga som de gjorde i Färjan. Men sedan får jag tyvärr inte ut så mycket mer av den här romanen heller. Den är på intet vis dålig, men för min del väl blek. Spökerierna (och de medföljande skräckeffekterna) reduceras till ett slags bakgrundsbrus som därmed känns på gränsen till ovidkommande när det till slut är dags att plocka fram dem till scenens mittpunkt.

Jaha, så återigen något av en besvikelse. I alla fall om jag jämför med Expressens recensent som ska ha fått ”gåshud längs armarna ända upp på axlarna” av läsningen. Eller City, som utnämnt Strandberg till Sveriges ”skräckkung”. Skulle det kanske gå bättre med Slutet?

Det är fastslaget – jorden kommer i mitten av september att oundvikligen krocka med kometen Foxworth och allt liv kommer att förintas. Så vad gör mänskligheten under sina sista månader? 17-årige Simon tvivlar inte, han vill spendera varenda minut med flickvännen Tilda. Tilda påstår sig vilja detsamma, men när romanen efter sin prolog gör ett raskt hopp framåt i tiden förstår vi att det inte riktigt blev så. Simon vill fortfarande vara med Tilda men Tilda (som innan dess varit den mest tävlingsinriktade av alla simmarna i klubben) har bestämt sig för att ta igen allt hon möjligen kan ha missat. Som att knarka. Eller ligga runt. Den nära förestående undergången gör att ingen frågar sig varför Tilda beter sig som hon gör och när hon efter en kaosartad natt hittas död är det för sent.

Ok, nu är vi som synes en bit ifrån formeln som grundlades i Färjan och Hemmet. Ingen tydligt välbekant miljö om man inte ska räkna tonårshäng och problematiska familjeförhållanden till den kategorin. Återigen kan jag tycka att Strandberg kokat ihop ett smart koncept – hotet från Foxworth gör att allt det som kanske bara ligger och gror under ytan hos en vanlig tonåring får en chans att verkligen blomma ut.

Jag känner mig dock en smula osäker på Slutets målgrupp. Inte minst tilltalet upplever jag vänder sig till en lite yngre skara (jämfört med en snart 50-årig statstjänsteman, så vi ska kanske ta begreppet ”yngre” med en nypa salt?) medan själva innehållet är tungt så det räcker. Inte för att inte tonåringar också funderar på död och undergång men att man kanske inte alltid har verktyg att hantera dödsångesten som sannolikt kan väckas av att så pass livligt föreställa sig Slutet.

I likhet med Hemmet och Färjan är Slutet flyhänt skriven men jag har svårt att bli kompis med den lite nya varianten på växlande berättarperspektiv. Simon får prata med sin egen röst medan den andra huvudpersonen, Lucinda, får kommunicera med oss läsare via en tredje part, dokumentationsappen TellUs. Enkom designad för att bevara ”berättelsen om Jorden” till någon som får privilegiet att hitta hela härligheten någon gång i framtiden, ute i rymden. Med den inramningen tenderar jag att exempelvis hänga upp mig på att Lucinda förklarar vissa fenomen, men inte andra.

Det närmaste jag kommer i liknelser för Slutet är Twin Peaks (Laura Palmer-mysteriet) kombinerad med komet-undergången hos Lars von Triers Melancholia. Dock helt utan Twin Peaks skruvade och övernaturliga element. Kanske hade jag behövt dem för i nuläget blir jag tyvärr inte särskilt engagerad, vare sig i Strandbergs tonårspar eller hans beskrivning av mänsklighetens nära förestående död. Återigen en upplevelse som jag förstår skiljer sig en hel del från många andra, vilka kan vittna om en ”fantastisk bok” som är ”fruktansvärt stark”. ”Redan en klassiker”.

Hemmet (2017)

Slutet (2018)

The Butler (2013)

alt. titel: Le majordome, El mayordomo de la Casa Blanca, Der Butler, Lee Daniels’ the Butler

Den sjuårige Cecil Gaines kan bara se på medan den ondsinte bomullsplantageägaren skjuter hans far i pannan efter att ha…tagit för sig av mannens hustru, det vill säga Cecils mor. Den enda konsekvensen av detta är att plantageägarens egen mor ser till att lille Cecil får börja arbeta inne i huset istället för ute på bomullsfälten. Ety detta är 20-talets Georgia, där vita män utan problem kan skjuta svarta män som är fräcka nog att ha invändningar om man utnyttja deras fruar.

Med den bakgrunden kanske man kan tycka att Cecil är den amerikanska drömmen personifierad när han 30 år senare kan kliva över tröskeln på Vita huset för att arbeta som butler under Dwight D. Eisenhower. Men i slutet av 50-talet har USA börjat jäsa av segregationsmissnöje och medborgarrättsrörelsen och en de aktiva i det sammanhanget är Cecils egen son, Louis. Medan Cecil med förundran ser hur en vit president beordrar trupper att skydda svarta barn som går i en vit skola skäms sonen över faderns underdåniga anställning och vill kämpa mot segregationen med allt mer radikala och våldsamma metoder.

Jag måste ha glömt en hel del av snacket runt The Butler när det begav sig 2013, för det tar ett tag innan jag fattar att detta inte är en biopic om Cecil Gaines (eller Eugene Allen som föregångaren egentligen hette). Snarare är det en film som med en ganska bred pensel vill måla en bild av villkoren för USA:s svarta befolkning under nästan ett helt århundrade, från sydstaternas bomullsfält till insvärjningen av Barack Obama 2009. En ambition som understryks av Cecils lämpligt infogade berättarröst för att ta oss genom decennierna.

Det gör att man inte ska förvänta sig särskilt mycket av karaktärsporträtt eller utveckling. De huvudsakliga protagonisterna är Cecil och Louis. Mycket handlar om att Cecil ska få bättre förståelse för den yngre generationens ovilja att sitta stilla i båten och vackert invänta vilka rättigheter det vita USA nu bemödar sig med att ge dem. Medan Louis i sin tur ska förstå att man kanske kommer längre med en utbildning och ickevåldsagitation. Bägge blir de snarare representanter för sina respektive generationer än självständiga personligheter.

Vilket i än högre utsträckning gäller persongalleriet runtomkring dem. Cecils andre son, Charlie, får tyvärr den otacksamma uppgiften att representera alla unga svarta män som gav sitt liv i Vietnam. Men även när det gäller Cecil och Louis respektive partners, Gloria och Carol, eller Cecils mångåriga kollegor, har de ingen betydelse i sammanhanget utom i sina relationer till de bägge männen.

Den minimala betydelsen gäller förstås inte de historiska figurer som paraderar förbi. Men de ska istället ses i relation till historien och blir därmed nästintill lika reduktionistiskt behandlade. Eisenhower är inte så mycket mer än sin skallighet och Kennedy sin ungdom medan Nixon svettas ymnigt och Lyndon Johnson genomför möten från toaletten. Största behållningen blir därmed att notera hur pass lika eller olika skådisar som Robin Williams eller John Cusack är sina förebilder. För det är klart att särskilt presidenterna blir en kändis-parad utan dess like när det kommer till rollistan.

Samtidigt kanske det räcker för en amerikansk publik som har koll på sin egen historia? Till och med för en icke-amerikan är det fascinerande att inse hur mycket tyst kunskap som ryms i årtalet 1963, ljudet av skott och en svart-vit Walter Cronkite (som inte ens behöver säga något) Och lite närliggande historia får vi oss ändå till del, som att det i början av 80-talet fortfarande var olika löneskalor och befordringsmöjligheter som gällde för svarta och vita anställda i Vita Huset.

Mycket vilar förstås på Forest Whitakers axlar i rollen som Cecil Gaines och han gör inte bort sig. Samtidigt tycker jag heller inte att han går utöver den där lite lågmälda, lätt sorgsna eller melankoliska stilen som jag börjat bli ganska van vid nu. Dessutom blir det en del åldersmässiga märkligheter eftersom man velat använda honom maximalt. När han blir intervjuad för tjänsten i Vita Huset av Colman Domingos hovmästare tycker jag att det märks att den andre mannen egentligen är yngre, medan det blir än mer uppenbart att Oprah Winfrey, i rollen som frun Gloria, har några fler år i bagaget än Whitaker. Hon gör för övrigt inte bort sig, hon heller.

Regissören Lee Daniels öppnade sin långfilmskarriär starkt med Precious, The Paperboy och The Butler men efter det tycks han främst ha ägnat sig åt TV. Ett namn som jag däremot tjoade till en smula över i produktionen är manusförfattaren: Danny Strong, Ni vet, Buffy-nörden Jonathan?! Who could have guessed?! Nästan lika fascinerande är att Strong inte bara skrivit manus till The Butler utan också de två Mockingjay-filmerna.

Vill man få en snabb överblick av åtminstone en del av ”the african-american experience” från 1926 till 2009 är The Butler en helt ok utgångspunkt. Men jag måste erkänna att jag i så fall blev både mer fascinerad av och engagerad i exempelvis den historia som Steve McQueen ville berätta i sin film-serie Small Axe. The Butler känns i allt för hög utsträckning som en pedagogisk och propagandistisk produkt, vilket inte gör underverk för underhållningsvärdet. Produktionsvärdet kan jag dock inte ifrågasätta.

Hell House (1971)

Dear Wikipedia, how do I love thee? Let me count the ways…

Jamen, jag kan ju inte annat än älska denna outtömliga kunskapskälla som vet att berätta att det finns ett helt koncept som kallas Hell House. Det populariserades mot slutet av 70-talet av Jerry Falwell och alla ni som har koll på er amerikanska kyrkokultur kan kanske börja ana vartåt det barkar?

Ett riktigt Hell House är alltså företrädesvis en Halloween-aktivitet, där ungdomar ska konfronteras med alla upptänkliga synder och sedan ges en tydlig beskrivning av det brinnande helvete som väntar om de gör sig skyldiga till någon av dem. Inte sällan avslutas rundturen med ett besök i himlen där änglakörer sjunger den kristna trons lov. För den som blir nyfiken på fenomenet ska det tydligen finnas en dokumentär från 2002 som beskriver genomförande av en sådan Halloweenaktivitet i Texas. Dokumentären heter förstås vad den handlar om, Hell House.

Fast det där med vad som är ett riktigt Hell House kanske inte författaren Richard Matheson skulle hålla med om. Ni vet, han som bland annat skrev I Am Legend och novellerna som skulle komma att bli The Incredible Shrinking Man och Duel. I hans roman med samma namn är Hell House ett av USA:s mest ökända hemsökta hus. Husets tidigare ägare, Emeric Belasco, fyllde de otaliga rummen med allsköns skörlevnad och missbruk innan han mystiskt försvann.

När fysikern och parapsykologen Lionel Barrett kommer till Hell House har det inte varit bebott på många år. Han ska tillsammans med medierna Florence Tanner och Ben Fischer en gång för alla försöka klargöra om det finns liv efter döden samt eventuellt också knäcka gåtan med hemsökelserna. Det är inget lättvindigt uppdrag; ett antal år tidigare ingick Ben i en liknande grupp och han var den ende som överlevde den (para)psykologiska pärsen.

Så, Richard Matheson gör en Shirley Jackson. Som synes är mycket välbekant – gruppen, vetenskapsmannen, medierna – även om Matheson slirar lite mer på detta om det är huset i sig som är ondsint eller om det snarare handlar om någon slags kvardröjande energi från Belascos dagar.

I perspektivet ”drösvis med hemsökta hus-filmer i backspeglen” är det också mycket som ger återklang i Mathesons berättelse. Vi har exempelvis den mer känslomässiga Florence som blir övertygad om att hon kan hjälpa en olycksalig ande att ”komma vidare” men frågan är om det hela inte förvandlas till ett ”ur askan, i elden”-upplägg? Tja, vad tror ni…? Alla närvarande får också goda möjligheter att tvivla på sina egna upplevelser, sinnen och bevekelsegrunder. Kan exempelvis Florence verkligen kommunicera med den olycksalige anden eller är hen bara en manifestation av hennes egna trauman och mörka hemligheter?

Där Matheson skiljer sig från sin föregångare Jackson handlar det om en relativ frånvaro av ambivalens och en avsevärt bredare pensel. Författaren brer på hyfsat tjockt när det gäller både skrämseleffekter och sex appeal. Beskrivningarna är mustiga; fulla av stinkande odörer, sylvassa smärtor och kvävande andnöd. Med tanke på husets…pikanta historia finns det gärna ett mått av ohämmad sexualitet i dess påverkan. Oftast utövad på Florence och Lionels medföljande hustru Edith av någon anledning.

Hell House levererar långt ifrån samma upphöjda läsupplevelse som The Haunting of Hill House men jag gillar ju Matheson! Spökhistorien är förbannat underhållande om än inte särdeles sublim. Konceptmässigt slår den varken I Am Legend eller många av hans noveller men är för den skull ändå värd lite uppmärksamhet kan jag tycka.

X2: Kung Fu Panda 1 & 2 (2008 & 2011)

Vem är jag? Den matglada pandan Po får möjlighet att ställa sig denna existentiella fråga inte bara en, utan två, gånger. Första gången i Kung Fu Panda, när han är osäker på om stormästare Oogway verkligen gjorde rätt som valde honom till dragon warrior framför de mer meriterade mästarna Tigress, Viper, Crane, Mantis och Monkey.

Fortsätt läsa ”X2: Kung Fu Panda 1 & 2 (2008 & 2011)”

Vänligheten (2021)

Jag blev inte överdrivet förtjust i John Ajvide Lindqvists trilogiexperiment som var Himmelstrand, Rörelsen och X. Men författaren har ändå samlat på sig tillräckligt mycket på goodwill-kontot för att jag ska vara nyfiken på det han släpper ifrån sig. När Vänligheten dessutom gick att låna som ljudbok kände jag att 20 timmar var alldeles lagom för att räcka under åtminstone första semesterveckan.

Fortsätt läsa ”Vänligheten (2021)”

Downton Abbey: A New Era (2022)

alt titel: Downton Abbey: En ny era, Downton Abbey: En ny æra, Downton Abbey 2: Une nouvelle ère, Downton Abbey II: Eine neue Ära, Downton Abbey 2

Downton Abbey goes French. And to the movies! Trots dessa till synes omvälvande händelseutvecklingar går livet egentligen sin gilla gång för den allt expanderande familjen med Earlen av Grantham i spetsen.

Fortsätt läsa ”Downton Abbey: A New Era (2022)”

X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)

alt. titel: Mullvaden, Muldvarpen, Dame, konge, es, spion, Dame, König, As, Spion, La taupe, El topo

År 2011 ansåg man tydligen att det bästa sättet att sälja in en brittisk TV-serie från sent 70-tal med Alec Guiness var att istället påminna potentiella köpare om en helt annan film. Därför står det (STAR WARS) efter Alec Guiness namn på DVD-boxen som innehåller de sju avsnitten av Tinker Tailor Soldier Spy. Men med risk för att låta elitistisk var det faktiskt inte Obi-Wan Kenobi som gjorde att jag plockade upp serien för tittning.

Fortsätt läsa ”X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)”

Jakten på en mördare (2009)

Jag var ju inte helsåld på Michael Marcimains miniserie Jakten på en mördare. Men när jag förstod att det låg en bok i botten tänkte jag att den kanske skulle kunna ge mig lite mer av det jag saknade från serien.

Fortsätt läsa ”Jakten på en mördare (2009)”

Lightyear (2022)

Ingen ska komma och påstå att spaceranger Buzz Lightyear inte tar hand om sina egna misstag. Inte ens när det handlar om att i en oändlig loop testa hyperfart-kristaller, vilket kronologiskt tar honom längre och längre ifrån sina kollegor. Inte ens när det visar sig att samma kollegor blivit tillfångatagna av ett gäng intergalaktiska robotar. Inte ens när de enda som finns kvar för att hjälpa honom är ett gäng oerfarna amatörer. Plus robotkatten Sox, förstås.

Fortsätt läsa ”Lightyear (2022)”

The Black Phone (2022)

Anno 1978 vet alla ungar i grannskapet vem ”the Grabber” är. Han har redan kidnappat fem killar, några av dem skolans tuffingar. Så om the Grabber kan ta sig an grabbar som pudelrockar-Vance och slagskämpe-Robin, vad kan han inte göra? Han kanske till och med har övernaturliga krafter? Typ letar upp en bara man nämner honom? Alla de här ryktena hjälper dock inte Finney den dagen han är ensam tillräckligt länge för att bli den sjätte killen nere i förövarens gudsförgätna källare. Däremot finns det hjälp att få från de mest oväntade håll, till och med i Finneys situation.

Fortsätt läsa ”The Black Phone (2022)”