X2: Kreativa kvinnor (2022)

Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.

Våra huvudpersoner delar dock fler likheter än att bara ha fått ge sina förnamn till en filmtitel. Både Hilma och Emily är hyfsat klassiska biografi-filmer, vilka tar sin början livets slutskede för att sedan hoppa tillbaka ett antal år. En upptakt som förstås ska tjäna till att vi som publik ska fatta poängen med den berättelse vi får ta del av. Det vill säga: två i nutiden otvetydigt välkända och hyllade konstnärer men som i sin samtid och/eller av sina närmaste inte direkt får några stående ovationer.

Men sedan hoppar alltså både Hilma och Emily tillbaka i tiden och det är dags för den delen av en biografi-film som lägger grunden för deras respektive intressen och drivkrafter. Hilma af Klint är en ivrig beundrare av sin farfar, viceamiralen och sjökartografen Gustaf af Klint. Hon vill gå i hans noggranna forskar-fotspår och förstå hur allt hänger ihop, men ser denna väg genom sitt konstnärsskap. Emily Brontë växer i sin tur upp i en liten, tajt familj där tillgången till den stormiga, romantiska litteraturen tycks ha varit god. Alla fyra syskonen Brontë hyser mer eller mindre högtflygande författar- och poetdrömmar.

Hilmas kamp blir inledningsvis främst en könsmässig sådan. Hon blir förvisso antagen till vad som nu är Konstfack och Konstakademien, men då enbart till den senares ”fruntimmersavdelning”. En tid när det finaste beröm eleverna kunde få var ”Målningen ser ju inte ens ut att vara gjord av en kvinna!”

Medan Emily snarare kämpar för att inte behöva passa in i den rådande mallen rent personligt. Såsom varande prästdöttrar var det självklart att hon och hennes systrar skulle utbilda sig till lärare och sedan spendera sitt liv med att lära och uppfostra andras ungar. Mellansystern Emily är dock närmast sjukligt blyg och känd i den lilla Yorkshire-byn Haworth som ”the odd one”. Hon eftersträvar tankefrihet och en möjlighet att leva ut sin intensiva och passionerade natur.

Så långt finns det alltså likheter mellan Hilma och Emily. Även när det kommer till kärleken påminner filmerna om varandra, men jag uppfattar att Emily tar sig betydligt större friheter i detta avseendet. I fallet Hilma har det ändå funnits en Anna Cassel (landskapsmålare) i Hilmas omedelbara närhet, men jag kan inte se att det tycks vara ett etablerat faktum att de två kvinnorna var ett kärlekspar. Hilma af Klint verkar samtidigt ha omgett sig främst med kvinnor under hela sitt liv. När det gäller Emily tvingas jag konstatera att det aldrig verkar ha funnits någon ung, snygg och vältalig pastorsadjunkt i det Brontëska hemmet att förälska sig i. Varken för Emily eller någon av de andra systrarna.

Och det är i och med detta som Emily viker av en smula från Hilma. Den svenska filmen (regisserad av Lasse Hallström) strävar efter att beskriva Hilma af Klints konstnärsskap och hur hon ständigt försökte hitta den sammankopplande kraften mellan sitt måleri samt strömningar som spiritism, teosofi och antroposofi. Medan debuterande Frances O’Connor, som också skrivit manus till Emily, snarare verkar ha velat skapa en historia som ska spegla hela det gotiska melodram som författarinnan öst in i sin roman, Wuthering Heights. Det finns många mer eller mindre tydliga anspelningar på att Emily liknar sin roman-Cathy. En kvinna med ett stormigt inre, en lidelse som aldrig leder till något gott och mörka, blixtrande ögon.

Jag har svårt med historier som tar sig så pass stora friheter med sanningen som Emily. Men om man kan släppa att det som visas på duken absolut inte ska tas för någon sanning om författarens verkliga liv eller psyke är filmen en ganska underhållande spin-off(-ish) på Wuthering Heights. Huvudrollen spelas av Emma Mackey och hon är riktigt duktig, särskilt när det gäller minspel. I den mån jag kan tro på filmens turbulenta kärlek, är det hennes utspel jag tror på.

Där ligger tyvärr Tora Hallström en smula i lä i rollen som Hilma, men då tvingas hon å andra sidan prata engelska hela tiden. Jag kan förstå att man velat försöka nå en större och mer internationell publik med Hilma, men som svensk funkar det ärligt talat så där när Lily Cole ska försöka uttala tungvrickare som ”Luntmakargatan”. Jag förstår heller inte regissören Hallströms val att låta många av stadsexteriörscenerna se ut som sådana där gammaldags, kolorerade filmer med ryckigt rörelsemönster. Utseendemässigt påminner det om Peter Jacksons They Shall Not Grow Old, men kombinationen med helt “vanligt” foto inte funkar för min del. Jag blir bara utkastad från filmens stämning.

Tyvärr är ingen av filmerna något mästerverk, vare sig som biografi-film eller underhållning. Samtidigt är bägge stabila och hyggligt snygga produkter som absolut skulle kunna vara värda en titt. Inte minst för att de lyfter kvinnliga konstnärer som ges egen agens och strävan efter självständighet.

Hilma (2022)

Emily (2022)

X3: Fear Street (2021)

Eftersom jag ändå var inne i ett il av lättsamma slashers tänkte jag att det kanske skulle kunna funka att kasta in Fear Street-filmerna i den mixen. Det var ju svårt att missa Netflix-snacket, under det relativt film-fattiga 2021, och jag hade blivit lite nyfiken på konceptet att släppa tre sammanhängande filmer på en och samma gång. Faktum är att Fear Streets tre delar är så pass sammanhängande att det känns rimligt att tala om dem i termer av att vara ett slags mellanting mellan en trilogi filmer eller en TV-serie med väldigt långa avsnitt.

Vi börjar i 1994 och tvillingstäderna Sunnyvale samt Shadyside. Som namnen antyder är allt solsken och gröna skogar i Sunnyvale medan Shadyside har sin beskärda del av socioekonomiska brister. Samt en räcka märkliga mord som får Shadysides tonåringar att undra om det inte vilar en förbannelse över såväl staden som dem själva. Med jämna mellanrum och ända sedan 1600-talet har olika Shadyside-invånare gått crazy bananas med diverse tillhyggen på sin familj eller sina medmänniskor. Från prästen Joshua Miller som stack ut ögonen på den yngre halvan av sin församling till den senaste, Randy Torres, vilken hann mörda de stackare som jobbade kvar på kvällen i Shadyside Mall innan han blev skjuten av polischefen Nick Goode.

Därefter följer en historia som på ytan påminner om klassiska 90-talsslashers som Scream eller I Know What… och som involverar tonåringarna Deena, Sam, Josh, Simon och Kate. Snart ska det dock visa sig att det ligger något mycket märkligare i botten av alla de här mordorgierna än vanlig, jäkla galenskap. Kan det på något sätt hänga ihop med häxan Sarah Fier som kanske lade en förbannelse över Shadyside? För att ta reda på det måste vi hänga med till 1978 och höra berättelsen från den enda överlevaren av massakern vid sommarlägret Camp Nightwing. Vilken i sin tur leder tillbaka till 1666 och en förklaring till vad som verkligen låg bakom häxerianklagelserna mot den unga Sarah Fier.

Nu blev det ju inte bara slashers i fallet Fear Street. Anno 1666 får vi snarare möta vibbar av det som kallas ”folk horror”, med fokus på den illavarslande skogen som omger det lilla samhället Union (detta var alltså innan uppdelningen mellan de som har och de som inte har) och mobbmentalitet påhejad av religiös fanatism. Plus ett slag för orättvis könsmaktsordning. Fördelen i sammanhanget är att bilden av häxeri som en ursäkt för patriarkatet att slå ned på självständiga kvinnor eller en möjlighet att skyla över sina egna tillkortakommanden är så pass väletablerad att Fear Street inte ens behöver bli särskilt övertydlig i sitt användande av det. Häxerianklagelserna i sig räcker för att en 20-talspublik ska fatta grejen.

Med förväntningarna inställda på något lättsamt och tonårsanpassat måste jag säga att det här faktiskt inte var så dumt. Riktigt underhållande, till och med. Och även om trilogin sannolikt inte har en chans att skrämma ens en halv-van skräckfilmskonsument var själva morden tillräckligt grisiga och makabra för att jag skulle bli överraskad. Ok, vi får förstås inte alltid se allting in i minsta detalj, men antydningar kan vara nog som talande och i 1978-segmentet skonar lägermördaren inte ens charmigt småknubbiga och glasögonbeprydda barn från sin yxa.

Samtidigt måste jag erkänna att själva inåkningen till just 70-talsdelen var kanske den som blev mest ansträngd eftersom den byggde på att någon måste sätta sig ned och säga: ”Nå, låt mig berätta om…” Men å andra sidan innehöll den delen Sadie Sink (Stranger Things-Max), en skådis vars utstrålning och stil jag verkligen gillar. Själva introduktionen till 1600-talsdelen funkade bättre, men i det fallet kändes å andra sidan hela miljön ganska konstruerad. Större delen av skådisarna (varav många återkommer i större eller mindre utsträckning genom alla tre filmerna) framstår inte som superbekväma i gråbeiga linnekläder och med någon slags generisk gamla tider-dialekt.

Men de här invändningarna blir faktiskt petitesser i sammanhanget. Jag köpte utan problem Fear Streets tonårsinramning (vuxna är  nästan lika frånvarande här som i föregångare av typen ANoES) och det i slutänden övertydliga fokuset på maktperspektiv. När jag ändå hade hängt med Shadyside-kidsen i nära sex timmar kändes det nära nog naturligt med en utveckling som handlade om att De Som Har i bokstavlig mening tagit makt och välstånd från De Som Inte Har och format sitt arv utifrån det. Möjligen blir den där sista rosetten på paketet lite väl elegant knuten eftersom jag nästan får intrycket av att sådant som självskadebeteende, psykisk ohälsa eller missbruk som genom ett trollslag försvunnit från Shadyside. Och riktigt så enkelt uppbyggd är ju nu inte världen, inte ens i YA-litteratur (gissar jag).

Fear Street-filmerna gjorde mig också glad eftersom jag tycker att de bör kunna ses som ett tydligt bevis för att tesen om att alla (skräck)filmer kan riktas mot målgruppen tonåriga killar inte håller längre. Särskilt mot bakgrund av tittarna på Tragedy Girls och The Final Girls känns det helt naturligt att Fear Street sätter dels Deena och Sam, dels systrarna Ziggy och Cindy i centrum. Här har vi alltså tre filmer som riktar sig till tonåringar, inte primärt handlar om kärlek i form av ett triangeldrama och där de huvudsakliga protagonisterna är tjejer.

Fear Street bjuder alltså på en mestadels positiv överraskning, så länge man lyckas ställa in förväntningarna på rätt nivå (och kan bortse från ett alldeles för övertydligt tidsstämplat soundtrack). I det övergripande perspektivet gillade jag greppet med tre sammanhängande filmer och jag tycker också att man lyckades koppla ihop den genomgående berättelsen på ett sätt som funkade.

I ”rätt nivå på förväntningarna” ingår också att inte hoppas på någon särskilt insatt eller djuplodande upprepning av vare sig 90-tals- eller 70-talsslashers (mer 80-tal om vi ska vara petiga) eller folk horror. De olika undergenretroperna är något filmmakarna snarare slängt upp som skådebröd, tillsammans med namn som ”Alice” (Friday the 13th) och ”Rooker” (Henry – Portrait of a Serial Killer) samt lättsmälta referenser till Poltergeist, Night of the Living Dead och Stephen King. Vill man ha det supernördiga och i alla detaljer perfekta omtaget på de här genrerna bör man vända sig annorstädes. Men jag kan tänka mig att Fear Street-trilogin i det avseendet kan vara en perfekt gateway drug för dagens spirande skräckfilmsnördar och det är inte det sämsta. Däremot får man väl hoppas att tittarna inte tar med sig den fullkomligt idiotiska vanan att skära sig mitt i handflatan så snart det medvetet ska spillas några droppar blod. Kids, don’t try this at home!

Fear Street Part One: 1994 (2021)

Fear Street Part Two: 1978 (2021)

Fear Street Part Three: 1666 (2021)

My Week With Marilyn (2011)

Every baby needs a da-da-daddy/with silver in his hair

Ja, Marilyn Monroe behöver alla pappor, mammor och andra bundsförvanter hon kan få tag på. Särskilt när gubbstöten Laurence Olivier är så dum mot henne. Han regisserar den unga kvinnan i filmen The Prince and the Showgirl och har väldigt lite tålamod med en skådespelare som bästa fall uppehåller inspelningen i flera timmar. I värsta fall dyker hon inte ens upp.

Fortsätt läsa ”My Week With Marilyn (2011)”

Amores perros (2000)

alt. titel: Älskade hundar, Elskede kjøtere, Love Is a Bitch, Amores perros – Von Hunden und Menschen

Kärlek kan vara något alldeles underbart, upplyftande, rusigt. Det kan också vara alldeles åt helvete, destruktivt, något skört som när som helst kan splittras i miljoner vassa skärvor som skär djupa sår.

Fortsätt läsa ”Amores perros (2000)”

Crip Camp (2020)

Jag har inget emot dokumentärer. Tänker att jag borde se den typen av film oftare, men av många olika anledningar blir det sällan av. Crip Camp hörde jag dock talas om via jobbet (film på arbetstid, yay!) och eftersom den fanns på Netflix var tröskeln osedvanligt låg.

Fortsätt läsa ”Crip Camp (2020)”

X2: Stumfilm (1922 & 1927)

Häxan (1922)

alt. titel: Heksen, La sorcellerie à travers les âges, Die Hexe, Hexen, La stregoneria attraverso i secoli, La brujería a través de los tiempos, Häxan: Witchcraft Through the Ages

Det tog mig väldigt lång tid att komma fram till denna välkända stumfilm, vilken brukar hållas högt, i inte minst skräckfilmskretsar. Hyllningarna och positiva jämförelser gentemot exempelvis Das Cabinet des Dr. Caligari eller Nosferatu lade möjligen mina förväntningar på en orimlig nivå, ety detta var helt klart mer intressant ut ett filmhistoriskt perspektiv än en njutbar eller underhållande filmupplevelse.

Fortsätt läsa ”X2: Stumfilm (1922 & 1927)”

Dallas Buyers Club (2013)

Rodeoryttaren Ron Woodroof drar sig inte för en barbackaritt eller två också utanför arenan, om vi säger så. I mitten av 1980-talet var det dock ingen särskilt riskfri sysselsättning. Och med tanke på att Ron ser ut som döden självt och hostar nog för tretton tuberkulösa primadonnor torde det inte komma som en överraskning för någon annan än honom själv när läkare informerar honom om att han är HIV-positiv. De ger honom 30 dagar.

Fortsätt läsa ”Dallas Buyers Club (2013)”

Tragedy Girls (2017)

McKayla och Sadie är bästa kompisar och hör till skolans elit – sistaårsstudenter, snygga, välklädda (men med en distinkt, egen stil), vältränade, cheerleaders och styrande över bal-kommittén. Så varför får de ingen skjuts i sitt sociala medie-flöde, @tragedygirls?! Målet att komma upp i 100 000 följare innan avslutningsbalen synes ouppnåeligt. Omgivningen ger tjejerna för lite av all den uppmärksamhet de tycker sig förtjäna. De är ju speciella för fan, varför kan ingen se det?!

Fortsätt läsa ”Tragedy Girls (2017)”

Paradiset ligger under mammas fötter (2020)

Mila står på sin student och känner sig som en muslimsk sjökapten med studentmössan nedtryckt över slöjan. Studentdagen ska ju egentligen vara en glädjens dag men Mila har allt för mycket som tynger både hjärta och hjärna. Hon och bästa kompisen Mona skulle ju ta sig igenom den här dagen tillsammans men Mona dyker inte upp, vare sig till champagnefrukost eller utspring.

Fortsätt läsa ”Paradiset ligger under mammas fötter (2020)”

Ghostbusters: Afterlife (2021)

alt. titel: SOS fantômes: L’au-delà, S.O.S. fantômes: L’héritage, Cazafantasmas: Más allá, Ghostbusters: Legacy, Ghostbusters: Rise, Ghostbusters 3 – Afterlife

Callie hade skäl nog att vara besviken på sin frånvarande far när han levde, men frågan är om hennes besvikelse inte blir ännu större när han väl dör i en hjärtinfarkt? Hon har nämligen släpat iväg kidsen Phoebe och Trevor till djupaste Oklahoma-bystan i hopp om att fadersarvet (en gård med tillhörande hus) ska inbringa lite välbehövlig kosing. Och så får hon istället beskedet att det enda hon ärvt är skulder.

Fortsätt läsa ”Ghostbusters: Afterlife (2021)”