You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 3’ category.

alt. titel: Kvinna utan samvete

När man idag pratar om ”ofilmbara” filmer menar man ofta manus eller förlagor som är särskilt komplicerade, har en speciell berättarteknik som funkar bättre i text eller som är så fantasifulla att inte ens den nuvarande CGI:n hänger med.

På 40-talet var förhållandena lite annorlunda. Då var den stora begränsningen, i alla fall i Hollywood, Joseph Breen och hans idoga arbete med att upprätthålla filmcensuren i form av The Hays Code. Koden förbjöd det mesta som kunde anses sänka moralen hos tittaren eller skapa en förståelse för våld och brottslighet. Ett sunt leverne skulle framhållas; i ett sådant förekom aldrig homosexualitet, förhållanden över rasgränserna eller utomäktenskapliga affärer. I den mån filmer innehöll sådana element skulle det göras mycket klart att det var oönskade beteenden som alltid straffade sig.

Därför är det kanske inte så konstigt att funderingarna på att filmatisera en bok där den kallhamrade Phyllis inte bara vänsterprasslar med Walter utan också konspirerar med honom att döda hennes make fick Breens hår att stå på ända: ”The general low tone and sordid flavor of this story makes it, in our judgment, thoroughly unacceptable for screen presentation”.

Men en film blev det i alla fall av journalisten John M. Cains serieroman Double Indemnity. Huvudpersonen och berättaren är försäkringsagenten Walter som träffar den gifta Phyllis. Han vet med sig att hon är bad news så fort hon börjar föra in samtalet på en olycksförsäkring för sin make, eftersom hon är noga med att han inte ska veta något om den. Walter är i ärlighetens namn inte särskilt svårövertalad, dels eftersom han blivit hals över huvud förälskad i Phyllis, dels eftersom alla försäkringsagenter värda namnet någon gång funderat på hur han skulle kunna lura till sig lite sköna dollars.

Cain publicerade sin roman mellan Dashiel Hammets Maltese Falcon (1929) och Raymond Chandlers The Big Sleep (1939) och jag inbillar mig att han även skriftligt utgör en snygg övergång mellan de två författarna. Eftersom vi får Walters perspektiv på saker och ting blir framställningen inte lika avskalad som hos Hammett men han förlorar sig heller inte i poetiska utläggningar om världens och mänsklighetens ruttenhet som Chandler. Att Cains värld verkligen är cynisk och rutten råder det dock inte någon som helst tveksamhet om.

Här avviker filmen ganska så omedelbart genom att göra Walter till något mer av ett oskyldigt och oanande offer för Phyllis ränksmiderier (för att tillfredsställa Hays-koden gissar jag, på samma sätt som Phyllis hävdar att maken är elak mot henne). Det krävs i alla fall två möten innan han slutar tänka på hennes ankellänk och istället är med på banan, men han var som sagt inte särskilt svårövertalad.

Filmen ståtar både med Billy Wilder som regissör och Raymond Chandler som manusförfattare (ett manus som därmed också innehåller mer poesi än förlagan). Den anses som en av De Stora Klassikerna. Men i likhet med min upplevelse av både The Maltese Falcon och The Big Sleep kommer mycket att hänga på skådespeleriet. Kanske noir-filmer inte vinner på att man känner till själva historien i förväg?

För nu blir jag förstås inte särskilt överraskad av Phyllis hänsynslösa plan, inte heller av Walters benägna bistånd (men det blir kanske å andra sidan ingen någorlunda van noir-tittare?). Därmed faller mycket på Barbara Stanwyck och Fred MacMurrays axlar och problemet är att jag aldrig blir särskilt betagen i (eller bestört av) dem som par.

De går igenom alla de obligatoriska turerna – hon dyker upp enbart täckt av en liten handduk, han kallar henne för ”baby” och när de kysser varandra håller han ett hårt tag kring hennes axlar. Men jag får aldrig intrycket av att det egentligen finns någon gnista dem emellan. Av Stanwycks förmodat oemotståndliga lockelse märker jag inget. Jag tycker också att Cain är bättre på att föra fram Thérèse Raquin-vibbarna från Phyllis och Walters mord-förgiftade förhållande.

Då har Fred MacMurray en betydligt mer avslappnad och intressant relation med skaderegleraren Barton Keyes, spelad av Edward G. Robinson. Vilket å andra sidan förvisso kan bero på att filmen berättas i Walters inledande återblick vilken han riktar direkt till Keyes. Vi som tittare är alltså medvetna om hur viktig Keyes är för historien långt innan han själv är det.

När det gäller de litterära förlagorna kan jag tycka att Cain intar den närmast optimala position mellan Hammett och Chandler som jag kände att jag saknade – mer psykologisk insikt än den förre, mer historiskt driv än den senare. När det gäller filmen landar jag i samma känsla som med The Maltese Falcon och The Big Sleep – de kommer nog att vinna på omtittar.

Double Idemnity (1936)

Double Idemnity (1944)

Annonser

OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.

Jag är inte känd för att vara remarkabelt sportintresserad men inte ens jag missade backhopparen Eddie ”the Eagle” Edwards där i slutet på 80-talet. Det intressanta är att jag, då 16 år, uppfattade Edwards såsom ungefär medelålders. Först nu, när jag nu tar del av hans alldeles egna biopic, inser jag att karln då var nästan hälften så gammal som jag är nu. Kanske var det den är lilla pubesmustaschen som lurade mig?

Alltnog, Eddie the Eagle är en relativt klassisk underdog-film, både i ett sportfilms- och biopic-sammanhang. Den unge Michael Edwards, kallad Eddie, har samma goda självförtroende och samma dåliga självinsikt som många av dem som ställer sig framför Idoljuryn. Hans högsta önskan är att vara ”en olympier” men han är samtidigt inte särskilt idrottsligt begåvad.

I ett av många glasögonkrossar-montage (sportfilm och BOATS, remember?) står det klart att friidrott inte är Eddies grej. Men hur är det då med vinter-OS? Som alla hundutställare med en ovanlig ras vet, ökar sannolikheten till vinst när konkurrensen minskar. Och Storbritanniens grej har aldrig varit vintersporter. Men som en viss tennisspelande svensk skulle få lära sig, finns det även inom den brittiska utförsåkningen ett klassperspektiv och en självfinansierad arbetargrabb passar inte in i det.

Men så hade vi ju det där med gott självförtroende och dålig självinsikt. Men glasögonen nedhasade på näsan och ett lätt underbett tenderar den unge Eddie att se ut som om han dras med en lätt utvecklingsstörning och hans handlingar säger inte emot det. På egen hand åker han till sydtyska Garmisch-Partenkirchen för att lära sig backhoppning och sova i ett bar-förråd. Där träffar han också på den lätt alkade föredetta backhoppar-rebellen Bronson Peary.

Nå, det där sista tycks vara en sådan där grej som funkar bra rent dramaturgiskt men som kanske inte är helt med sanningen överensstämmande. Dels hade den riktige Eddie en viss vana av att i sann daredevil-anda skidhoppa över rader av bussar och bilar. Dels tränade han backhoppning i Lake Placid under överinseende av främst två amerikaner: John Viscome and Chuck Berghorn (varav å andra sidan åtminstone den förste tycks ha varit back-skötare snarare än backhoppare).

Men vad gör det när filmen petar dit en Hugh Jackman i jeans, cowboyboots och en stars-and-stripes-plunta som får göra en Wolverine extra light? Han är på sin höjd lite vresig och intar frukost i flytande form men blir exempelvis under filmens gång aldrig vare sig drängfull eller ovettig.

Hans Peary har också ett rätt bra samspel med Taron Egertons Edwards, en fjär varghund mot en dumglad (men väldigt bestämd) labradorvalp. Filmen om den brittiske backhopparen bjuder som sagt verkligen inte på något nytt rent dramaturgiskt men är en respektabel underdogmys-film. Den största spänningen ligger inte i OM utan NÄR vi ska få höra Van Halens ”Jump”. 80-talsnostalgiflörten håller sig annars på en rimlig nivå, till skillnad från de redigt usla CGI-effekterna som ska få oss att tro att både Egerton och Jackman är riktiga backhoppare.

Världen älskar vinnare. Eddie the Eagles största bedrift var kanske att visa att ”vinnare” faktiskt kan vara ett relativt begrepp.

alt. titel: Beyond

Finlandssvenska Leena försöker utplåna sitt förflutna genom att bli svenska Lena och leva det där tomtebolyckliga kärnfamiljslivet hon aldrig fick chans på när hon var liten. Men när Ystads lasarett ringer och meddelar att Lena mamma Aili ligger intagen kan hon inte längre värja sig för minnena. Präktige maken Johan ser det som självklart att han och döttrarna ska följa med Lena söderut men de ska i och med den resan komma att möta en kvinna som är betydligt mer trasig än de någonsin kunnat ana. Läs hela inlägget här »

Det finns säkert många anledningar till att man läser juridik. Rättspatos, ren ambition, illusioner om den egna förmågan, möjligheten att tjäna grova pengar (åtminstone i USA). Amanda Brown gjorde det för att bli författare, Eller ja, det är åtminstone resultatet av hennes år vid Stanford Law School – boken Legally Blonde (eftersom hon aldrig tog examen).

Läs hela inlägget här »

Pensionerade polisen Bill Hodges är trött på livet. Vad finns det mer att se fram emot, med en död hustru och utflugna barn som dessutom inte hälsar på särskilt ofta. Han börjar bli allt för van vid smaken av en kall pistolpipa – varför inte lika gärna göra slut på eländet?! Men en dag rullar inte bara nästa realitysåpa på TV igång, vilka tidigare åtminstone temporärt brukat fånga Bills uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han ska ta sig igenom en natt till.

Läs hela inlägget här »

Vem hade kunnat tro att beskrivningarna av en singeltjej som varje nyårsafton lovar sig själv att röka, dricka och äta mindre skulle bli så otroligt populära? När jag läser på lite om fenomenet Bridget Jones ser jag att Helen Fieldings ursprungliga kolumn om den unga kvinnan i The Indpendent blev så omåttligt framgångsrik att det kunde bli en bok bara ett år senare. Med tanke på att Bridget, förutom strävan att leva ett hälsosammare liv, ständigt är på jakt efter kärlek och tvåsamhet undrar jag i hur hög utsträckning hennes äventyr inspirerat Candace Bushnells Carrie Bradshaw?

Läs hela inlägget här »

Författaren Mike Noonan lider av svårartad skrivkramp. Det är inte det att han inte kan skriva, men det är som om någon kraft inte låter honom skriva. Så fort han sätter sig framför en skrivmaskin eller en dator dröjer det inte länge innan han kalvar i papperskorgen och måste kräla ut från kontoret.

Läs hela inlägget här »

Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell

Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.

Läs hela inlägget här »

Nog passar det väl ändå utmärkt att starta upp bloggens semester-mode med en klassisk sommar-slasher på en klassiskt datumbunden fredag?

***

Och hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

Läs hela inlägget här »

Det är nästan så man skulle kunna tro att MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) hade planerat allt in i minsta detalj. Den blomstertid nu kommer är nämligen en perfekt pendang till den uppmärksammade broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Även om våra huvudpersoner hamnar i en situation som går långt utöver vad som kan fixas medelst ett gäng burkar konserverade tomater samt ett spritkök.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Persuader
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam
Åsa Schwarz, Lust

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser