You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 3’ category.

alt. titel: Djungel George

Publicerad i VästerbottensKuriren i december 1997

George of the Jungle var en populär tecknad serie mot slutet av 60-talet. När så Disney behöver ett dragplåster emellan de tecknade filmerna som har premiär troget en gång om året, har man alltså dammat av Djungel George, men nu gjort den ‘live’.

En tecknad introduktion berättar för oss om hur det gick till när George hamnade i hjärtat av Afrika (och inte i mjälten eller njurarna), han kom bort när ett plan kraschlandade i djungeln. Precis som Tarzan togs han om hand av apor, men växte knappast upp till att bli apornas konung. George är mer som ett barn, med ett barns nyfikenhet och tro på världens godhet, och har det mycket bra i sitt trähus tillsammans med Apan och elefanten Shep som tror att han är en hund. Allting är lugn och ro för George ända till den sköna Ursula Stanhope invaderar den afrikanska djungeln, eller snarare hennes odräglige fästman, Lyle Van De Groot som tror att han absolut är störst, bäst och vackrast. I en konfrontation med ett lejon svimmar Lyle, medan George får lov att rädda Ursula för att sedan ta henne till sitt trädhus. När George som bäst håller på att upptäcka sina ömmare känslor för Ursula, känner Lyle att han måste rädda sin fästmö från ‘den vita apan’. Men allting går inte som planerat och medan Lyle får sitta i fängelse i Afrika följer George med Ursula hem till New York, med de sedvanliga krockarna mellan civilisation och djungelliv.

Jag kan inte hjälpa det, Djungel George är kul. Det är den där typen av film där man inte till slut kan låta bli att skratta mest för att storyn är så korkad. Detta är en film som äger en avsevärd distans till sig själv och inte minst till genren av Tarzanfilmer, vilka ibland inte ens behöver parodieras. Brendan Fraser har en lagom air av snällhet och naivitet, medan Thomas Haden Church är precis så uppblåst och korkat elak som man skulle kunna förvänta sig. Det finns en mängd småsaker att fästa sig vid i denna film, och även om man inte saknar kiss-, bajs- och pruttskämt finns det också saker för den mer vuxne tittaren att uppskatta. Visst finns det flera små logiska fel, som till exempel orangutanger i Afrika, och visst är filmen dubbad. Men eftersom man i så stor utsträckning har kunnat ge känslan av en tecknad film som man inte skall ta på alltför mycket allvar, så gör det faktiskt inte så mycket.

Nog för att man skall vara patriotisk, men jag skulle ärligt talat rekommendera Djungel George framför någon av filmerna om Lilla Jönssonligan. Och om man skall döma utifrån publikens reaktioner, tycks det som om ungarna håller med mig.

Omtitt:
Om inte annat blev den här omtitten av George of the Jungle ett bevis för hur pass långt den dumroliga meta-familjefilmen utvecklats sedan andra halvan av 90-talet. Sedan 1997 har vi blivit bortskämda med Toy Story, Shrek, The Incredibles, LEGO-filmer och Wreck-it Ralph. I det gänget hänger varken Brendan Fraser eller datoranimerade elefanter med.

Därmed inte sagt att filmen inte fortfarande kan vara ganska underhållande på sina ställen. Exempelvis är Ursula Stanhope en tidig roll för Leslie Mann och hon är ju alltid härlig. Brendan Fraser får i sin tur många tillfällen att flasha sina härligt deffade muskler men jag tycker nog att han, så här i backspegeln, gör en bättre prestation som Rick O’Connor i The Mummy.

George of the Jungle är en lättsam bagatell som med fördel kan rulla i bakgrunden medan man pysslar med något annat.

Mellanstor stad – check. Främsta arbetsgivaren är den lokala fabriken – check. En pojke som vill något mer än att sluta som sin arbetarklassfarsa – check. En kompis som hatar sin alkisfarsa och tar varje chans till slagsmål för att bli av med sina aggressioner – check. En kompis som misstas för att ha en utvecklingsstörning av omgivningen – check. Den ständiga fokuseringen på att få sig ett ligg – check. En pojke som inser att bara jaga efter pengar och ytlig social status båtar föga – check. En pojke som träffar en upptagen flicka vilken icke desto mindre fångar hans uppmärksamhet och får honom att inse vad som är viktigt här i livet – check. Ett ytterst medvetet soundtrack (David Bowie, Roxy Music och Elton John) för att spegla tidsanda och samtidigt återkalla manusförfattarnas egen ungdom – check.

Nej, i väldigt (allt för många?) många avseenden finns det inget som skiljer Cemetery Junction från en uppsjö av andra (manliga) coming-of-age-berättelser som plaskar omkring där ute i dramakomedi-havet. Trots både manus och regi av Ricky Gervais och Stephen Merchant framstår filmen i mina ögon som extremt generisk.

Freddies pappa jobbar på fabriken tillsammans med Freddies kompis, slagskämpen Bruce. Freddie har dock högre ambitioner än så och söker sig därför till den lokale hjälten Kendrick. En försäkringsmogul som ursprungligen också kommer från den lilla järnvägsknuten Cemetery Junction men som lyckats jobba sig upp inom försäkringsbranschen. Han tar Freddie under sina vingars skugga och framhåller mellanchefen Mike Ramsay som ett föredöme för den unge mannen. Det visar sig förstås att Mike är förlovad med Kendricks dotter Julie, en ung kvinna med fotografambitioner. Ambitioner som Freddie förstås sympatiserar med till 100% men som Mike å sin sida inte har en tanke på att underhålla när han och Julie väl är gifta.

Alltså, jag vet inte… Kanske handlar det om att Cemetery Junction varken lyckas fånga mig med sin 70-talsstämning (filmen utspelas 1973) eller coming-of-age-historia. Jag tycker mig ha sett Freddies historia ett otal gånger och den har aldrig slagit an. Jag har aldrig längtat bort från mitt ursprung, velat att bege mig ut i stora vida världen eller känt att jag behövt något mer än ett vanligt Svensson-liv.

Dessutom kan jag inte låta bli att reta mig på att det (än en gång) känns som om Julies längtan efter att Se Världen genom att fotografera den, bara får tjäna som inspiration och gödningsmedel för Freddies egna drömmar. Hennes primära funktion blir den ouppnåeliga musan och en spark i baken för den manliga frihetsdrömmen.

Det jag däremot inte kan reta mig på är skådespelarinsatserna, vilka alla håller en hög nivå (nå, det är trots allt en brittisk filmproduktion). Från Christian Cooke som Freddie och Felicity Jones som Julie till Ricky Gervais, Ralph Fiennes och Matthew Goode. Hade jag huggit Cemetery Junction tidigare hade jag nog heller inte blivit lika överraskad av Emily Watsons konservativa hemmafruroll i On Chesil Beach. Här är hon Ralph Fiennes kuschade chefsfru som oroligt ser sin dotter göra om hennes egna misstag.

Cemetery Junction är absolut ingen dålig film och slutar för all del i en rätt charmig måbra-anda men bjuder som sagt heller inte på något som helst nytt.

Jordklotet börjar svämma över och mänskligheten har därför börjat söka sig allt längre ut i världsrymden. Men det ska visa sig att vi inte är ensamma i universum och att dess andra invånare inte alltid är vänligt inställda. Ett rymdskepp med kolonister blir nedskjutet av utomjordingarna som kallas Taureans (taureaner på svenska?) och det intergalaktiska kriget är ett faktum. När läsaren, tillsammans med menige William Mandella, kastas in i vanvettet har det redan pågått ett bra tag och ingen ljusning finns i sikte.

Ernest Clines Ready Player One blev baksparken som krävdes för att jag äntligen skulle plocka åt mig Joe Haldemans klassiker The Forever War som stått i bokhyllan…inte riktigt forever men nästan. Jag hade egentligen ingen aning om vad som väntade men att romanen skrivits som en slags självterapi tog det mindre än 50 sidor att fatta. Haldeman stred i Vietnam mellan 1968 och 1969 och hade dessförinnan hunnit skaffa sig en examen i fysik och gifta sig med Mary Gay Potter.

Knappast en flower-power-anhängare med andra ord och det blir i sin tur tydligt när Mandella/Haldemans första runda i krigshelvetet är till ända. Innan dess har Haldeman emellertid livfullt beskrivit hur soldaterna tvingats till masslakt av en ärligt talat rätt inkompetent fiende tack vare hypnotisk suggestion, en metod som föga förvånande förvandlar många av dem till skuldtyngda kronvrak när effekten väl släpper.

Men de här psykologiska problemen finns det lite förståelse för när Mandella och hans medofficer samt livspartner Marygay Potter återvänder till det civila. För att understryka det gap som öppnar sig mellan de hemvändande soldaterna och övriga jordinvånare har Haldeman inte bara låtit sitt krig utspelas betydligt längre bort än ett ångande djungelland på andra sidan jordklotet. Det är dessutom ett avstånd som enbart är möjligt att överbrygga tack vare resor genom ”collapsars” vilka orsakar massiv tidsdilatation. För Mandella, Potter och deras gelikar har deras krigstjänstgöring varat i två år men för deras anhöriga har nästan trettio hunnit passera. Rent konkret befinner sig soldaterna alltså annorstädes i både tid och rum när de återvänder. Vilket i sin tur förstås innebär att de har svårt att finna sig tillrätta i ett samhälle som numera går ut på att slappa och röka på.

Det tycks finnas olika uppfattningar om i hur stor utsträckning Haldemans intergalaktiska krigsskildring är en direkt kommentar till Robert A. Heinleins Starship Troopers. Oavsett om romanen skrevs i den andan eller inte är det förstås lockande att ställa två så pass utpräglade krigs-SF-romaner mot varandra. Medan Heinleins bok, medvetet eller inte, kan läsas som en oförblommerad propagandaskrift över hur Kriget gör Män av Pojkar intar Haldeman som synes en betydligt mer avog inställning till det hela.

Det massiva krigsmaskineriet tar givetvis ingen hänsyn till enskilda och är så opersonligt och obegripligt som bara är möjligt. Haldemans soldater blir alienerade och utsatta på alla fronter – deras egen organisation bryr sig föga om deras överlevnad, anledningen till varför de ska offra sina liv synes allt mer dunkel, kommunikation med fienden är helt omöjlig (varför fred aldrig kan bli ett alternativ), hemmavid finns ingen hemmahörighet och tack vare tidsförskjutningen blir till och med de nya rekryterna mer och mer främmande för varje år som Mandella, mot alla odds, överlever.

Vid ett tillfälle överväger vår huvudperson till och med självmord men det som håller honom vid liv är insikten att de enda som skulle förlora på en sådan handling är militären. Han säger till sig själv att han är skyldig ”the enemy” att överleva men det är högst oklart vem han egentligen riktar sitt trots mot – den fiende han tvingas slåss mot eller den som tvingar honom att slåss?

Jag var inte överdrivet förtjust i Starship Troopers och som SF-roman vet jag väl inte om The Forever War heller är någon större höjdare. Det känns inte som om Haldeman lagt ned någon större ansträngning på vare sig sitt världsbygge eller sin huvudperson. Däremot tycker jag att den får sin styrka genom att så uppenbart vara en slags Vietnam-allegori. Om inte annat blir jag mer nyfiken på hur det ena eller det andra skulle kunna tolkas i det perspektivet. Men precis som Dune primärt är en intergalaktisk fantasyroman är The Forever War först och främst en krigsroman i rymdmiljö.

”Hey, wassa madder wid yuooo?!” Nej det finns ingen hejd på hur newyorkst italiensk-amerikansk Tony ”Lip” Vallelonga är. Tryggt förankrad i Bronx med knytnävar, en rejäl mage, fru och två barn samt stor familjekrets – pappa, bröder, systrar, svärföräldrar. Om det bara inte vore så tajt med pengar. För att kunna försörja familjen på mer än vadslagning om att kunna äta bisarra mängder mat tar Tony efter viss diskussion chaufförsjobbet åt en Donald Shirley.

Eftersom Donald insisterar på att kallas ”doktor” Shirley tror Tony först att det handlar om någon slags medicinsk turné men det står snart klart att hans arbetsgivare inte är den sortens doktor. Istället har han hedersdoktorat men är framförallt en skicklig och efterfrågad musiker och kompositör. Och nu ska han göra en turné söderut. Tony frågar oskyldigt ”Atlantic City?” men svaret blir istället, illavarslande nog, ”the deep south”.

Illavarslande? Nej, trots att unionsfientliga rasismlantisar sannolikt inte älskade italiensk-amerikanska yankees som Tony är det förstås ”Doc” Shirleys mörka hudfärg som kan komma att innebära problem under resans gång. Och Tony är inhyrd just för sin förmåga att lösa sådana problem.

Chans att se filmen som fick en guldgubbe för bästa film? Klart jag skulle ta den. Och i likhet med många andra måste jag förstås ställa mig något frågande till vinsten. Green Book är i alla avseenden en välgjord film. Jag har nog fortfarande inte riktigt fått in i skallen att regissören är ingen mindre än Peter Farrelly som hyfsat nyss var Razzie-nominerad för Movie 43 och sedan stack emellan med Dumb and Dumber To innan han satsade på Green Book. Berättandet rullar på i god takt, filmen är snygg och skådespelarinsatserna från framförallt Mahershala Ali och Viggo Mortensen är solida. Att Ali skulle vara värd sin guldgubbe för bästa biroll har jag betydligt mindre problem med.

Om man nu ska jämföra Green Book med BlacKkKlansman (och det är ju ändå två filmer som bägge handlar om amerikansk rasdiskriminering och tävlade mot varandra i flera Oscars-kategorier) skulle jag kunna likna den förra vid en banan medan den senare snarare är som en kaktusfrukt. Bägge är lika goda när du väl kan stoppa dem i munnen men bananen än nu på det hela taget mer tillmötesgående när det gäller att komma åt godsakerna. Green Book bjuder på en jämnare och mer förväntad resa än BlacKkKlansman. Det kan i och för sig kännas tryggt, men jag märker att jag saknar Spike Lees glöd. För jämfört med Green Book framstår BlacKkKlansman fortfarande som en svin-arg Spike Lee-rulle.

I Green Book finns inga som helst tveksamheter och filmen mer eller mindre skedmatar publiken med sitt budskap. Det som gör att den funkar överhuvudtaget och inte bara blir ett sockersmörigt elände är de två huvudrollerna. Viggos Tony Lip tillåts bli något mer än bara en brutalrasist som i slutänden, och till sin egen förvåning, smider vänskapsband med en svart man. I det avseendet är Mahershalas Doc Shirley mer endimensionell som det olyckliga och identitetslösa Geniet men han gör å andra sidan rollen med en sådan magnifik och konungslig värdighet ut i fingerspetsarna att jag faktiskt glömmer bort det.

Green Book har fått en hel del kritik trots sitt ”fina” budskap. Ska vi än en gång applådera hur en förtryckt minoritet får utrymme på film enbart i syfte att berätta hur den Vite Mannen utvecklas till en bättre människa? Självklart ska man ställa den här typen av frågor till den här typen av film men om valet står mellan Green Book eller ingen film alls tycker jag ändå att den historia och det budskap filmen vill förmedla är bättre än inget alls. Sedan är det så klart upp till publiken om man väljer att se det som en film om människor som är varma och omtänksamma trots en underliggande och naturlig vardagsrasism eller en film om människor som för all del är varma och omtänksamma men som, när det kommer till kritan, ändå är vardagsrasister.

På förekommen anledning från Jojjenito som delade en text om dagens film så sent som igår.

***

alt. titel: Den långa flykten, Kaninbjerget, Flukten til Watership, Richard Adams’s Watership Down

En klassisk ”hero’s journey” berättad med hjälp av kaniner. En berättelse om att söka både trygghet och ett liv i frihet; utan regler och meningslösa hierarkier, utan blind resignation inför ett grymt öde, utan fascistisk despotism.

Tja, det verkar vara generaliteten i Richard Adams debut Watership Down som gick hem hos bokläsarna anno 1972. Det blotta faktum att bokens protagonister – Hazel, Fiver, Bigwig och alla de andra – var kaniner gjorde uppenbarligen att det blev lättare att läsa in alla möjliga tolkningar av deras äventyr mot tryggheten vid Watership Down.

Det som gör mig lite förvånad, så här nästan 50 år senare, är att den marknadsfördes och uppfattades som en renodlad barnbok. I mina ögon har den alltid varit en vuxenbok och den här åldersöverskridande karaktären är kanske också en del av förklaringen till att den blev så populär?

Nå, dagens inlägg ska faktiskt inte handla om en ikonisk kaninbok som lyckades fånga en tidsanda, utan om ett par av dess adaptioner. Det började med att jag äntligen kom mig för att att se den animerade långfilmen från 1978, om inte annat välbekant för Art Garfunkels megahit Bright Eyes (Adams själv lär ha hatat låten). Efter titten läste jag på lite och då visade det sig att det fanns en hyfsat ny datoranimerad miniserie om fyra delar, producerad av Netflix. Klart den skulle med i svepet, den också.

För er som som inte alls är bekant med vare sig Richard Adams, kaniner eller tecknad vuxenfilm är Watership Down historien om ett gäng kaniner, ledda av Hazel och hans märkliga yngre bror Fiver. Fiver får visioner och har nu onda aningar om att något kommer att hända deras nuvarande håla. Han och Hazel övertalar några av de andra att hänga med i jakten på ett nytt hem. Efter lite strapatser hittar de fram till Watership Down, men vad är väl en trygg håla utan en koloni att befolka den? Därför kommer de också i kontakt med den närliggande kolonin Efrafa, vilken styrs med järnhand av den despotiske general Woundwart.

Fördelen med Adams berättelse, i så motto att protagonisterna alla är kaniner, blir snart tydlig i bägge adaptionerna – det gör den mer eller mindre tidlös. Hela historien känns lika aktuell anno 2018 som den gör i långfilmsversionen från 1978. Mja, ”aktuell” är kanske fel ord, det handlar snarare om att de konflikter som boken sätter upp är så pass allmänmänskliga att de aldrig förlorar sin relevans (plus en icke föraktlig mängd miljöpropaganda: ”Men will spoil the earth”). Men spänningen och möjligheten att relatera till de olika rollfigurerna är också densamma.

Där märks dock en stor skillnad när vi kommer till den moderna miniserien. Adams bok (och därmed även filmen gissar jag?) fick en del kritik för sitt halvdana genusperspektiv. Alla som drar tillsammans med Hazel och Fiver är hannar och det tycks som om det först vid ankomsten till det nya hemmet går upp för dem att det också behövs honor om man vill skapa en koloni. Därefter beger de sig till Efrafa för att skaffa några, strunt samma vilka. Så i någon mening kan man absolut skälla på det faktum att honor/kvinnor aldrig får vara en del av det som händer eller själva berättelsen, utan enbart tjänar syftet av garanter för släktets överlevnad.

Miniserien ser ganska omedelbart till att räta upp den slagsidan. Även om man inte ändrat på det faktum att det inledningsvis bara är hannar som sticker från det hotade Sandleford är det mycket fokus på relationen mellan hannar och honor och ambitionen är att flyktingarna ska bestå av en jämn mix. Väl framme vid Watership Down konstaterar de omgående att de behöver honor ”as diggers, as mothers, as companions. They bring us balance””.

Detta (plus den längre speltiden, förstås) gör att det på gott och ont finns ett större fokus på olika kärlekshistorier mellan de olika kaninerna. Mycket av skillnaderna mellan filmen och miniserien är jag benägen att lägga just i deras olika långa speltider. Filmens 100 minuter var för min del inte tillräckliga, jag lyckades aldrig få någon riktig känsla för kaninernas olika personligheter och det fanns inte tid för att bygga stämning där det skulle ha behövts. I bägge dessa avseenden lyckas miniserien betydligt bättre, exempelvis med ett (över)tydligare fokus på formandet av Hazels ledarskap och det som utspelas i hålan hos den försåtlige Cowslip. Den är uppenbart mer fokuserad på jakter, action och klippning för att skapa spänning. Jag gillade också att kaninspråket fick mer utrymme.

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att miniserien i och med sin längre speltid också drar på sig en hel del onödigt extrabagage som utan problem hade kunnat trimmas bort. Den har dessutom plockat upp ett par fullkomligt skamlösa LOTR-element, bland annat i fallet med Blackberry och Bluebell, vilka omvandlats till kaninversioner av Merry och Pippin. När vi dessutom får en Isengard-inåkning i Efrafas tunnlar kan jag inte låta bli att skratta högt.

Röstskådislistan är lika imponerande i bägge produktionerna. Eller vad sägs om John Hurt, Denholm Elliot och Zero Mostel mot James McAvoy, Daniel Kaluuya och Ben Kinglsey? Animeringsmässigt är miniserien långt ifrån fläckfri (den lider alldeles särskilt av en avslutande och avskyvärt ful rottweiler) samtidigt som jag har svårt att se filmen med samma ögon som dess 70-talspublik. Efter att ha blivit bortskämd med Disney, Pixar och Ghibli känns de sena 70-talsteckningarna lite enkla. Rara, vackra och naturromantiska, men enkla.

Filmen har också valt ett mer poetiskt anslag i vissa sekvenser, vilket ibland gör den till en starkare framställning än miniserien men ibland tyvärr en smula seg (den korta speltiden till trots). Det funkar bra när Holly ska beskriva fasorna vid Sandlefords undergång, mindre bra när Art Garfunkel får sjunga hela Bright Eyes medan kaniner förvandlas till virvlande eklöv.

Bägge versionerna är lite småläskiga av och till, så det är inget man ska sätta små barn framför utan sällskap. Jag gissar att filmens 70-talstempo (ingen action-klippning) i och för sig skulle få många av dagens ungar att gå upp i spinn trots att det händer saker nästan hela tiden. Jag tycker bägge har sina respektive styrkor och svagheter och kan inte framhålla den ena över den andra. Om jag får fortsätta på LOTR-spåret skulle jag nästan vilja likna ’78-filmen vid Tolkiens böcker och miniserien vid Jacksons filmer, i alla fall i förhållandet poesi-action. Det var intressant att se dem dikt an om man nu har tid för det. Men framförallt är det fortfarande en för jäkla bra historia som Richard Adams lyckats snickra ihop.

Watership Down (1978)

Watership Down (2018)

alt titel: Terrified

När två härdade skräckentusiaster som Filmitch och Fiffi går crazy bananas över en argentinsk film är det givet att bli nyfiken på på vad alla deras hyllningar egentligen handlar om. Redan affischen är ju rälig så det räcker och nog för att ge en mardrömmar någon vecka framöver.

Ett städat villaområde. Barnen leker på gatorna och grannarna känner varandra på förnamnsbasis. Men något är på gång hemma hos Walter. Han börjar se trött och sliten ut och hävdar (föga övertygande) att han håller på att renovera när grannen Juan klagar på ljudnivån på andra sidan väggen.

Men snart får Juan annat att tänka på. Frun Clara dör en blodig och våldsam död och maken sitter i häktet, alternativt på mentalsjukhus, anklagad för hennes mord. Men han får då besök av tre parapsykologer som tror på hans fantastiska berättelse och som nu ber om hans tillstånd att undersöka huset. Alla andra grannar har redan gett sin tillåtelse och det är alltså dags att go all BesökarnaPoltergeistThe Entity-in i kvarteret med mystiska apparater och nattliga vakor.

Hoppas man få se något genuint överraskande och nyskapande när det kommer till skräckeffekter är Aterrados inte rätta filmen. Regissör och manusförfattare Demián Rugna öser på med hoppa till-effekter galore och det där i-fokus-ur-fokus-över-axel-greppet som jag trodde att James Wan vid det här laget patenterat för sitt och Blumhouse Productions räkning. Det finns också andra element i Aterrados som gör att jag undrar om inte Rugna är ett fan av den tre år yngre David F. Sandberg. Samtidigt kommer den argentinska filmen undan med de vana greppen på ett annat sätt än Wan-variationerna eftersom den känns mindre högblankt CGI-polerad.

Och på en rent visceral nivå är det klart att tillräckligt välgjorda och välplacerade hoppa till-effekter funkar, särskilt som Rugna lyckas bygga en rätt schysst obehagsstämning i det egentligen helt normala kvarteret. Trots att jag i andra filmer kan störa mig oerhört på att folk bara går omkring och är Rädda utan någon egentligen synbarlig anledning blir det skrämmande i Aterrados. Kanske beror det på att skådespelarna alla gör bra prestationer, kanske beror det på att deras rollfigurer beter sig någorlunda sannolikt i den fullkomligt osannolika situationen. Jag gillar till exempel att Aterrados inte spiller en massa tid på att försöka övertyga tjockskalliga poliser eller politiker eller vad det nu än månde vara för betongsuggor som måste hanteras om rimligheten i det som händer. Här får parapsykologerna ganska omgående rycka in och göra det de är bäst på. No fuss, no muss.

Däremot skulle jag vilja hävda att så bra Rugna nu än är på att skapa atmosfär och hyfsade rollfigurer, har han inte mycket att komma med när det gäller manussammanhang. Särskilt när vi går mot filmens och nattens crescendo måste jag aktivt tänka på att inte tänka på (var ni med där?) hur det hela hänger ihop. För det gör det inte, inte på en jäkla fläck, och det känns uppenbart att Rugna fläskat på med all things scary och sedan inte ansträngt sig överhövan för att skapa någon slags logik dem emellan.

Hade jag sett Aterrados under andra omständigheter (nu fanns så väl sällskap som ett upplyst rum och en TV på bekvämt avstånd) är jag övertygad om att jag hade blivit betydligt skrajare. I det här fallet räckte filmen dock till för att jag från gång till annan fick lova att bekämpa impulsen att titta bort eller hålla händerna för ansiktet i ett futilt försök att avvärja hemskheterna (trots att det är lika verkningslöst som att försöka gömma sig under en filt (ni som har sett filmen fattar)).

alt. titel: Modest Heroes – Ponoc Short Films Theatre, Volume 1

Kompletteringsdags! Netflix visade sig gömma en sista Ghibliprodukt. Eller ja, Ghibli-ish måste man väl säga. Yoshiaki Nishimura hade jobbat med Howl, Kaguya och Marnie hos Ghibli men slog därefter upp egna bopålar genom grundandet av Studio Ponoc 2015. Till Ponoc knöt han bland andra Hiromasa Yonebayashi vilken vi ju minns som regissören till Arrietty och Marnie samt före detta Ghibli-animatörerna Akihiko Yamashita (Howl, Arrietty) och Yoshiyuki Momose (Porco Rosso, Spririted Away).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: När Marnie var där, Marnie – min hemmelige venninne, Marnie – min hemmelige veninde, When Marnie Was There

Anna kommer till paret Oiwa för att spendera sommaren i deras hus vid Hokkaido-öns nordöstra kust. Hon har svår astma och hennes fostermor Yorkio har skickat henne till sina släktingar eftersom hon vill att flickan ska få lite färg på kinderna. Hon är orolig över att Anna är så tyst och inbunden. Med tanke på att tösen är 12 år skulle det inte vara helt osannolikt att Annas tonårs-emo-fas bara börjat lite tidigare än många av hennes jämnåriga. Vi i publiken får dock tidigt bevis för att det handlar om något mer än ”bara” pubertetsångest.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Uppe på Vallmokullen, Oppe på Valmuebakken, Møte på valmueåsen, From Up on Poppy Hill

En japansk Raspberry-nominering för Tales of the Earthsea var lyckligtvis inte slutet på Gorō Miyazakis regissörskarriär även om det gick några år mellan debuten och dagens film, Uppe på Vallmokullen.

Läs hela inlägget här »

Texten publicerades för först gången på bloggen i september 2013.

alt. titel: Lånaren Arrietty, The Secret World of Arrietty

Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli torde vara mest kända för Spirited Away men sedan starten i mitten av 80-talet har man producerat knappt 20 filmer. Arrietty är en av de senare och bygger på Mary Nortons böcker om lånare. Själv hade jag ingen direkt relation till varken Arrietty eller lånare, bortsett från filmen ovan, och var därför spänd på slutresultatet. Hur skulle det funka med en japansk version av något som känns som en så typiskt brittisk barnbok?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, World Gone By
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart
Peter Englund, Poltava

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg