You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 3’ category.

‘Tis the season! Dags för bloggens traditionsenliga 1:a adventsfilm och det är så juligt det blir här. Håll till godo och börja ladda julemys

***

Det är inte lätt att vara ett helgon. Sankte Nicholas Claus, aka Jultomten, skulle gärna vilja ha en bättre relation med sin bror men vad hjälper det när Fred bestämt sig för att hata julen och allt som är förknippat med den? Fred hatar jul och jultomtar så till den milda grad att han finner ett rent nöje i att jobba som indrivningsman och kunna ta tillbaka julklappar som folk inte kunnat betala.

Men Fred är också i största allmänhet en loser som hoppar på den ena get-rich-quick-affären efter den andra. När han ringer upp Nick för att be om 50 000 dollar (hey, om inte Jultomten kan leverera en sådan julklapp, vem kan det då?!) tar Nick chansen till lite bro-bonding. Om Fred kommer och jobbar för honom några dagar inför julafton kanske den där julklappen kan fixa sig?

Men en tjurig brorsa på Nordpolen utgör inte en lyckad kombination med den strikte tillsynsmannen Clyde Northcut. Northcut är i sin tur på plats för att granska tomteoperationens effektivitet och han tycks inte vara särskilt intresserad av att ha överseende med Nicks problem. Tvärtom verkar han njuta av det faktum att han har en chans att stänga ned hela härligheten (och därmed få julen att upphöra helt? Lite oklart…).

Jag tillhör knappast vare sig Vince Vaughn eller Paul Giamattis starkaste fanbase men kan tycka att det här ändå blev en rätt trivsam julrulle med dem i rollerna som Fred och Nick. Fred Claus vinner på att Vince Vaughn inte är ett totalt rövhål utan faktiskt kan vara både trevlig och omtänksam, personlighetsdrag som han konstigt nog främst verkar undanhålla sin egen familj och flickvän. Wanda spelas av Rachel Weisz, ett faktum som transporterar den här filmen ännu längre in i sagornas värld eftersom hon är alldeles för snygg och alldeles för tålmodig för både Vince Vaughn och hans personlighet. Skurkrollen hålls istället föredömligt under armarna av en glasögonbeprydd Kevin Spacey som effektiviseringsexperten Clyde.

Som i så många andra julfilmer ligger fokus på dels familjen, dels betydelsen av Julandan. Själv gillade jag vinkeln att inga barn borde märkas upp som antingen ”naughty” eller ”nice”. Barn som är ”stygga” är det av en anledning och kan därför ha ett större behov av en present än de snälla. Klapparna blir i den här historien inte främst en anledning för barnen att tro på tomten, utan ett bevis för att de har någon som tror på dem vilket i sin tur i bästa fall kan ge dem lite självkänsla.

Att historien kring det här med klappar innehåller logiska luckor i storleksordningen granen utanför Rockefeller Center får man allt som oftast ta (om tomten delar ut klappar, hur kommer det sig att Fred kan driva in dem?) i den här typen av film. Det är sällan det går smärtfritt att sammanfoga hur prylar ska leda till en uppskattning av mer abstrakta värden som vänskap och vänlighet. Samtidigt gör Fred Claus försök att ställa strikt effektivitet mot…något annat som trots sin oklarhet funkar bättre än det gamla vanliga ”kommersialism vs andliga värden”.

Då tycker jag att det blir ett större problem att slutet blir lite väl flottigt i kanterna när alla nissarna med drömmande ögon ser på hur barn världen över öppnar sina julklappar. Manuset har dessutom klämt in en nisse-kärlekshistoria som känns både överflödig och ointressant. I värsta fall skapar den till och med en viss irritation eftersom Fred Claus i och med det serverar publiken ytterligare ett helt osannolikt kärlekspar i form av John Michael Higgins och Elizabeth Banks.

Det är inte utan att jag blir lite nyfiken på hur slutresultatet hade blivit om Adrian Lyne fått regissera The Town, som tanken var från början, istället för nyutslagne debutanten Ben Affleck. Med en räcka filmer som 9½ Weeks, Fatal Attraction, Jacob’s Ladder, Indecent Proposal, Lolita och Unfaithful känns det inte som någon högoddsare att Lynes version skulle ha innehållit betydligt fler ångande sexscener.

Men nu var det alltså Ben Affleck som fick äran att hålla i taktpinnen (samt skriva manus och spela huvudrollen). Därmed blev det istället fokus på tre vågade heist-sekvenser samt relationerna mellan männen som utför kupperna och de som jagar dem. Alltså Doug MacRays lilla gäng å ena sidan samt FBI-agenten Adam Frawley och polisen Dino Ciampa å den andra.

Hårda män som, när de kommer allt för nära varandra, säger hårda saker till varandra. Frawley och Ciampa försöker få MacRay att försäga sig i den kala förhörsrummet, men förgäves. Han är alldeles för erfaren och kontrollerad, så ung han nu än är. Den som däremot kan komma åt MacRay där det svider är lokale gangsterbossen Fergie, utan vars godkännande inget händer i Bostonstadsdelen Charlestown.

Boston igen, alltså. Denna stackars stad som tycks för evigt vara dömd till att filmas i gråljus och utgöra hemvist åt män som aldrig känt ett annat liv än det kriminella. Just stadsdelen Charlestown var under 1960-80-talen tydligen ökänd för sin irländska maffiakultur och Jon Hamms Frawley får också kommentera den lokala varianten av den sicilianska omertà. Allt medan MacRay hånar Titus Wellivers Ciampa i termer av en landsförrädare – en Charlestown-infödd som numera slavar för the man.

Men Ben Afflecks MacRay skulle förstås inte ha huvudrollen i en heist-film om det inte vore för att han dels måste handskas med labila medarbetare som har lite väl pigga avtryckarfingrar, dels träffar en helgonlik kvinna som till en början synes kunna tillhandahålla svalkande frälsning och fristad. För att verkligen understryka denna vinkeln kontrasteras dessutom Rebecca Halls välgörenhetsarbetande bankchef med Blake Livelys knarkarstirriga tvättbjörnsögon.

Ben Affleck fick sannolikt jobbet som regissör för The Town efter att han visat vad han gick för i Gone Baby Gone. Och inte gör han något oävet jobb här heller – filmen är tajt och heistscenerna både spännande och brutala. Ibland slinker kameran iväg för att registrera tröstlösheten i själva stadsdelen, Affleck är särskilt pigg på att påminna sin publik om alla de barn som växer upp med förebilder som Doug MacRay eller som riskerar att hamna i skottlinjen när han och hans män attackerar ännu en värdetransport.

The Town bjuder som sagt egentligen inte på något nytt i heist-genren men lyckas packetera välkända element i en ganska smaklig presentation.

alt. titel: Greta, Ich bin Greta, I Am Greta – Una forza della natura, Yo Soy Greta

Ska man tro I Am Greta stod Nathan Grossman redo med filmkameran i samma stund som en 15-årig flicka parkerade sig utanför Sveriges riksdag i augusti 2018 och påbörjade sin ”Skolstrejk för klimatet”. Överhuvudtaget är det frustrerande oklart vem som står bakom vilken kamera i den slutgiltiga dokumentären, exempelvis under Atlant-seglingen under sommaren 2019.

Men ska det gå att få ut något av I Am Greta är det lika så gott att släppa den typen av tekniska frågor. Detsamma gäller tillfällena då någon viktig person bara ”råkat” ringa Greta och be henne vara med på något klimatvärldsmöte samtidigt som kameran har rullat. Den typen av regi är man ju dock van vid från dokumentärgenren generellt.

Rent hantverksmässigt tycker jag att I Am Greta är en adekvat dokumentär, men den kommer inte med något exceptionellt när det gäller hur den väljer att berätta sin historia. Den förföljer primärt Greta och pappa Svante på femtielva klimattoppmöten (utrustade med micro, ekologiska bönor på burk och bönpasta), snarare än att exempelvis klippa ihop femtielva bandade intervjuer där folk utgjuter sig över ämnet för dagen. Greta själv bidrar också med vad jag antar är ett berättarspår särskilt inspelat för den här filmen. Upplägget är i allt väsentligt kronologiskt, med start i augusti 2018 och slut strax ett år efter, under hösten 2019.

Även om filmen lite här och var droppar omnämnanden av Gretas bakgrund med allt vad den innebär av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ätstörning, depression och selektiv mutism (de senare till viss del orsakade av klimatångest) ligger inte fokus primärt på hennes person, utan hennes kamp för att få världens ledare att ägna klimatfrågan den uppmärksamhet den förtjänar. Med risk för att låta sarkastisk – jag tappar räkningen på hur många gånger uttrycket ”ödesfråga” används. Samtidigt bryts detta fokus ibland för att visa en tonåring som någon gång också måste kunna få lite återhämtning, oavsett om det handlar om att bli itvingad en banan av pappa, en ensam dans i korridoren utanför sovkupén eller hundarna Moses och Roxy.

Jag måste erkänna att jag inte haft stenkoll på alla Gretas förehavanden sedan augusti 2018. Men läsning av boken Scener ur hjärtat och det faktum att det varit mer eller mindre omöjligt att undgå hajpen kring henne, gör att I Am Greta inte bjuder på så mycket nytt rent faktamässigt. Jag uppfattar inte heller att det varit syftet, utan snarare att måla upp en bild av fenomenet Greta.

Därmed inte sagt att filmen på något sätt antyder att dess huvudperson primärt skulle göra allt det hon har gjort för ära och berömmelse. För tillfredsställelsen i att vara någon som hela världen vill klämma ihop sig på en selfie med eller för chansen till stelt småprat med Emmanuel Macron. Gretas berättarröst konstaterar att hon inte är intresserad av hyllningar, hon vill bara se resultat, och jag är benägen att ta henne på orden. Det är ändå svårt att inte bli påverkad av de bestämda ögonen, den hopknipna munnen, vägran att acceptera halvmesyrer eller tomma löften och de ibland rätt karga utskällningarna av världens ledare för att de, av allt att döma, skiter i kommande generationers förutsättningar. Med tanke på de utskällningar som hon själv får utstå (”a mentally ill swedish child” var väl ett av de snällare omdömena som nämndes i filmen) har jag också svårt att tänka mig att någon skulle ha orkat hänga kvar så idogt som hon har gjort om hen enbart drevs av egennytta.

Samtidigt är det ingen film som jag blir särskilt glad över att se. Dels finns förstås själva sakfrågan där. Att vi fortfarande verkligen inte kan vara säkra på att världen (eller åtminstone delar av den) inte kommer att kollapsa under klimattrycket. Dels i perspektivet av det som slagit till efter inspelningen avslutades. Stämningen i I Am Greta är ändå i någon mening hoppfull, det är många som pratar om den osannolika folkrörelsen som har sitt ursprung i en 15-årig klimatstrejkare med tunna flätor. Att den (och hon) är en kraft som för första gången skulle kunna innebära verklig förändring. Men som nu, bara drygt två år senare, känns fullkomligt bortmotad från alla former av relevanta arenor till förmån för virus, smitta, Tegnell, desinformation och så kanske lite Trump.

I Am Greta är en dokumentär vars ämne är betydligt intressantare än filmen självt. Däri ligger sannolikt också dess främsta värde – att på ungefär 90 minuter sammanfatta och ge en bild av vad som åtminstone fram till januari 2020 såg ut att kunna vara starten på något verkligt nytt.

alt. titel: Alan Partridge: Som tuppen på sophögen, Alan Partridge: The Movie, Alan Partridge

Steve Coogans uppblåsta karaktär Alan Partridge fick både höras i radio och synas på TV innan han fick en egen långfilm. För en tittare som jag, vilken enbart var bekant med namnet dessförinnan, är det nog inte ett optimalt sätt att närma sig Alan Partridge: Alpha Papa. Inte så att det var omöjligt att förstå vem som var vem och hur de relaterade till varandra vid den lilla radiostationen North Norfolk Digital, men filmen som helhet blir säkert roligare om man själv har en redan upparbetad relation till både Alan och hans kollegor.

Men som sagt, upplägget är inte särskilt svårt att greppa. Även om man tidigare inte haft någon som helst uppfattning om Norfolk, står det snart klart att North Norfolk Digital är en liten radiofisk i en endast marginellt större landsortsdamm. Alan Partridge är dock helt nöjd att befinna sig där som radio-DJ och programledare för Mid Morning Matters with Alan Partridge. Här tar han emot samtal och sms om ämnen som är livsviktiga för hela landsändan (”Which is the worst monger? Fish, iron, rumour, or war?”).

Men det är nya tider. North Norfolk Digital har köpts upp av ett företag, döpts om till Shape och ska numera ha siktet inställt på en yngre, hippare publik. När det står klart för Alan att hotet om uppsägning står och väger mellan honom och kollegan Pat tvekar han inte en sekund innan han kastar Pat till styrelsevargarna. Trots att det var Pat han från början kraschade styrelsemötet för att försvara. Becuase that’s how Alan Partridge roll.

Nej, i den bemärkelsen är Alan Partridge ingen obekant komisk figur. Obegripligt egoistisk och nästintill lika obegripligt dum. Så vad gör han när Pat tar radiostationen som gisslan och kräver att få tala med Alan, Pats ende vän (eftersom Alan givetvis inte berättat vad som hände vid det där styrelsemötet)?

Alpha Papa var hyfsat underhållande även för en obekant tittare som jag, men jag tror som sagt att den nog skulle kunna lyfta med lite mer förkännedom. Eller också handlar det om att jag av någon anledning alltid tycks ha lite svårt för Steve Coogan, även om jag för mitt liv inte kan komma på varför. Brittisk obekvämhets-skämskudde-humor är i och för sig inte heller någon stor favorit, även om Alpha Papa tacknämligt nog var ganska långt från exempel som The Office eller Fawlty Towers.

Men å andra sidan: gillar du något av det ovanstående (Alan Partridge, Steve Coogan och/eller skämshumor) kan nog Alpha Papa kittla dödsskönt i kistan. Och jag måste också erkänna att det är den typen av film där det nästan är roligare att läsa alla kvicka oneliners i efterhand än att höra dem i filmsammanhanget (”She’s a drunk and a racist! I’ll tolerate one, but not both”). Men så har också Armando Iannucci varit med och skrivit manus.

Stort tack till Sven för incitamentet till tittning genom frågan hur Alan står sig gentemot Ron Burgundy.

Adoptivföräldrarna Eleanor och Frederick Little kunde inte ha varit mer lämpligt namngivna för den föräldralöse Stuart, med tanke på att han är knappt en tvärhand hög. I allt övrigt är de också utomordentligt lämpliga adoptivföräldrar eftersom de redan har en bror till Stuart, ett överjordiskt charmigt hus samt gott om kärleksfull omtanke att slösa på sin nye familjemedlem. Möjligen finns en hake i ekvationen. Eleanor och Frederick, samt deras biologiske son George, är människor medan Stuart är en mus, komplett med vit päls och svans.

Vet ni vem som mer har vit päls och svans? Katten Snowbell, som definitivt inte uppskattar den nye familjemedlemmen. Han må vara en bortskämd innekatt men bryr sig ändå om vad de coola gatukatterna säger om honom. Och att bli hånad för att en av hans hussar är en mus är inget Snowbell tänker tåla i första taget.

En annan som inte omfamnar Stuart lika omedelbart som Eleanor och Frederick är lille George. Han hade tänkt sig en lagomt stor lillebror som han skulle kunna lära bra grejor. Typ hur man kör med elektriska tåg och kastar baseball. Inte en bror som är lika stor som en baseball. Introduktionen i familjen Little blir alltså en skumpigare färd än vad vare sig Stuart eller hans nya föräldrar hade tänkt sig.

Stuart Little är en helt igenom kramgo och harmlös familjefilm, med ett versalt ”F” i meterstorlek. Trots det lyckas den ändå vara ganska underhållande. Regissören Rob Minkoff hade förvisso redan visat vad han kunde med The Lion King (som kommit fem år tidigare) men historien om Stuart är faktiskt en större utmaning, tack vare all sin inneboende älskvärdhet.

Två som kan hantera den aspekten av berättelsen är Geena Davis som Eleanor och Hugh Laurie som Frederick. Bägge skådisarna lyckas förmedla en femtiotalistisk helylletrygghet som hamnar precis på rätt sida gränsen av ”smörigt”. En som däremot inte lyckas riktigt lika bra med den saken är Jonathan Lipnicki. Lipnicki slog ju igenom med dunder och brak i Jerry Maguire som Renée Zellwegers outhärdligt gullige son. Vilken här, tre år senare, fortfarande ser ut att vara genetiskt framavlad i någon Hollywoodfabrik för outhärdligt gulliga barnskådisar (komplett med brillor och en lagom läspning) snarare än att vara ett riktigt barn.

I rollistan finns anledning att uppmärksamma Jeffrey Jones. Ni vet, kejsar Joseph II, som 2003 åkte dit i en pedofilirättegång och därefter jobbat högst sporadiskt. När det gäller filmteamet som helhet går det heller inte att springa förbi den lilla godbiten att manuset är ett resultatet av ett samarbete mellan en Greg Brooker och…wait for it…M. Night Shyamalan! (Som samma år också skrev manus till lika osannolika She’s All That OCH släppte sin egen The Sixth Sense…)

Men om vi nu ska försöka återkomma till filmen för dagen? Förutom Geena Davis och Hugh Laurie vinner Stuart Little stort på att Stuart ”röstas” av Michael J. Fox som oftast lyckas ingjuta en genuin trivsamhet i sina roller. När man dessutom petat in Nathan Lane som Snowbell är det lätt att förstå att det inte går att klaga på särskilt mycket inom den avdelningen.

Något som däremot inte hållit riktigt lika bra i tjugo år är effekterna. Det märks att man 1999 inte var riktigt lika flink i förmågan att få Stuart att smälta in i sin omgivning som vi blivit bortskämda med sedan dess. Enbart figuren Stuart håller måttet, även med genomdränkt päls, men när han ska samverka med sin omgivning är resultatet mer ojämnt.

Men det är ju heller inget som man kan förvänta sig, klart som fasiken att tekniken utvecklas. Så på det hela taget är Stuart Little en härlig (familje)film som jag av någon anledning faktiskt sett om fler gånger och därmed minns bättre än Minkoffs The Lion King. Klart värd en titt om du av någon anledning missat denna förtjusande lilla film.

För oss cyniker är det lätt att hitta ett annat ord för ”drömmare” – ”besatta”. För vad annat kan man kalla franske lindansaren Philippe Petit som får för sig att han ska gå på lina mellan World Trade Center-tornen efter att ha sett en tidningsartikel om konstruktionen av dem?

The Walk är Robert Zemeckis försök att i friare form än dokumentären Man on a Wire från 2008 berätta hur Petit kuppade sig in i tornen, spände upp en lina mellan dem och den 7 augusti 1974 spatserade fram och tillbaka på en stålkabel 400 meter upp i luften. Allt medan New York-poliserna som till slut anlände stod och hoppade på stället av nervositet över att galningen förr eller senare skulle falla mot en säker död.

Zemeckis och hans manus (skrivet tillsammans med en Christopher Browne) gör inga större ansträngningar att få publiken att ”förstå” Petit. Det tycks inte finnas något psykologiskt svar på var Petit får sin drivkraft från. Han vet bara att han från tidig ålder aldrig velat göra något annat än gå på lina och dessutom enbart göra det för sin egen skull. Inte så att han är främmande för att tjäna pengar på sina stunts men han kompromissar aldrig i syfte att få en publik. Backuper som säkerhetslinor eller -nät skulle göra hela övningen meningslös i Petits ögon. Han får själv, i Joseph Gordon-Levitts skepnad, uttryckligen förklara att han själv aldrig kunnat svara på frågan ”varför”. Det enda filmen siktar på att uppnå är att visa ”hur”.

Och det gör den väl ganska bra. Zemeckis är en erfaren man och vet hur man lägger upp en kupp-historia. För i grunden är The Walk en sådan, även om slutresultatet inte är en massa pengar, utan en kabel sträckt mellan två torn på Manhattan. Vi får medhjälparna av varierande kompetens och engagemang samt den evigt trogna och stöttande partnern Annie. En kvinna som aldrig tycks ifrågasätta vare sig Petits engagemang i sin dröm eller sitt eget engagemang i försöken att hjälpa honom uppnå den.

The Walk visades i 3D på IMAX-biografer och det är nog så man egentligen ska se den. Det mesta filmen har som talar för sig bygger på det visuella godiset från polske fotografen Dariusz Wolski och teamet som fick det att se ut som om Gordon-Levitt verkligen befann sig nästan en halv kilometer ovanför jordytan. Som så många andra kupp-filmer är den som bäst när det hela äntligen kan sättas i rörelse plus belöning i form av Petits kabel-promenader.

Gordon-Levitt gör ett helt ok jobb, men är liksom sin film absolut bäst när han får sätta lindansartossorna på den där kabeln. Innan dess är han lite för mycket överdrivet kolerisk fransos, jag förväntar mig att han hela tiden ska dyka upp i randig tröja, basker och med en baugette under armen. Vilket bland annat beror på att man valt att låta hans franskaccentuerade berättarröst följa oss genom det hela.

Den gör det dessutom från Frihetsgudinnans fackla och jag undrar om Zemeckis hade någon tanke med just den positionen. I mitt huvud framstår nämligen just Frihetsgudinnan som en kraftfull symbol för alla de som drömmer om ett nytt liv och nya chanser i the Land of Opportunity. Som Philippe Petit.

Under de sista minutrarna av The Walk blir det emellertid tydligt att Zemeckis hade ytterligare ett syfte med sin film, förutom att berätta om en cool kupp-BOATS. Faktiskt lyckas den för min del bli en av de mer berörande 9-11-filmerna jag sett, när tornen sätts in i ett 1970-talsperspektiv, men berättat ur ett post-2001-perspektiv. På något sätt lyckas Zemeckis, Gordon-Levitt och Alan Silvestris score göra det väldigt tydligt hur otänkbart det som hände den 11 september var innan det hände.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att se om sista, säg, halvtimmen av The Walk. Särskilt om jag fick chans till en maffigare visning än TV:n hemma i vardagsrummet kan stå till tjänst med.

”When life gives you lemons, make lemonade”.
”When the winds of change blow, some people build walls and others build windmills”.

Det finns som bekant tusen och en varianter på hurtfriska tillrop som ska förmedla en glaset-är-halvfullt-foten-i-kläm-jajjamensann-can-do-attityd. En slags filmisk motsvarighet har föga överraskande börjat dyka upp i pandemins spår. David F. Sandberg och Lotta Losten har exempelvis gjort kortfilmerna Shadowed och Good Enough (en behind the scenes-film om arbetet med Shadowed). Ett gäng regissörer har gjort episodskräckisen Isolation (för närvarande i post-production-stadiet vad det verkar).

Orca är Josephine Bornebusch svar på nedlagda projekt och social covid-distansering. En grupp människor med olika relation till varandra, men där alla hänger ihop i något slags löst nätverk, har uteslutande kontakt via skärmarna. Det är förvisso ingen renodlad skärm-film men inspelningen ska enligt uppgift ha skett under helt covid-säkra omständigheter.

Claes är författaren som nojjar över sitt nästa, ännu outgivna, romanprojekt (”Jag försöker hitta något nytt, för fan!”) och vill få bekräftelse på det han läser högt för sin mamma som ligger för döden. Instängd i ett rum intill sitter dottern Felicia med klimatångest och knarkar djurfilmer på datorn. Hon verkar inte vilja ha kontakt med vare sig farmor, pappa eller mamma Sofie som trots det försöker få till videosamtal med sin motspänstiga dotter. Oro för hennes beteende avhandlar Sofie med psykologen Allan som i sin tur har en koppling till de vuxna systrarna Vida och Matilda. Och Matilda är gift med John som är Claes bror. Plus ett knippe ytterligare pajsare, men jag tror ni fattar upplägget

Nej, titeln är inte felstavad. Så klart att Orca handlar om att orka (ni vet…”håll i och håll ut”) men redan upptakten låter oss veta att späckhuggare (Orcinus orca) är remarkabelt sociala djur. Som vi människor med andra ord. Alltmedan filmens olika rollfigurer alla som sagt är hänvisade till att enbart umgås via skärmen. Orca nämner såvitt jag kan minnas aldrig ord som ”pandemi”, ”corona” eller ”covid” men det är åtminstone i mina ögon helt uppenbart att det är stämningen under denna period i Sveriges historia som Bornebusch velat fånga.

Själv hade jag med det greppet kanske önskat en mer uttalad koppling till just den rådande situationen i rollfigurernas samtal och samspel. I nuläget är det nämligen ganska lite i Orca som för min del framstår som givet av just krav på social distansering. Det skulle möjligen vara det faktum att Claes konstant hasar omkring i rosa morgonrock och tofflor. Den största skillnaden är annars att bästisarna Igor och Hanna sannolikt hade tittat på Crazy, Stupid, Love tillsammans och att Sofie haft åtminstone ett av sina samtal med Allan när de befann sig i ett och samma rum.

Men i övrigt är Orca primärt ute efter att…ja, vadå? Här känner jag mig faktiskt ganska osäker. Alla skådisarna får förstås agera ut en massa känslor framför datorer och mobiler, men jag blir inte riktigt klar över om det finns någon direkt poäng med känsloutspelen. Vill Bornebusch säga något med sin skapelse eller bara göra ett slags tidsdokument? Att alla människor är ensamma och isolerade i slutänden men samtidigt längtar efter att inte behöva vara det? Ska de enstaka drönaråkningarna över Stockholm vara ett bevis för den tesen? Känslorna i Orca är allmängiltiga medan situationen inte borde vara det i så hög utsträckning som jag nu upplever den. Det är nog det här tidsdokument-känslan som gör att jag velat ha ett lite tydligare pekfinger mot den tid som ska dokumenteras.

Och därmed blir publiken en smula utlämnad till alla dessa känslor. De inblandade skådisarna gör i det avseendet ett generellt bra jobb – det övergripande intrycket är trovärdigt och äkta, vardagen runtomkring likaså. Vilket kanske inte är så överraskande med namn som Johan Rheborg, Vera Vitali, Gustav Lindh, Alba August och Marie Göranzon för att nämna några.

Mitt problem är som sagt att jag inte riktigt förstår varför jag ska vara med och titta på dem och har därmed också svårt att bli engagerad i dem. Vilket i sin tur för med sig att jag funderar över ojämnheter som jag misstänker kanske skulle ha kunnat hyvlas bort med lite mer tid för projektet. Exempelvis det faktum att Felicia måste kalla späckhuggare för ”orcas” för att förtydliga titelns koppling till det sociala valbeteendet (antar jag, annars förstår jag inte varför det svenska namnet inte används). Eller att ingen av de inblandade en enda gång ringer ett helt vanligt, jäkla telefonsamtal (utom den gången det blir viktigt att vi i publiken hör ett röstmeddelande).

Nå, ni som tycker att det här låter spännande trots min något ljumma inställning behöver inte pröjsa för att se filmen på bio. Igår, den 13 november, landade den hos Viaplay.

Min relation med brittiske regissören Ben Wheatley har baserats på de, i mina ögon, nästintill obegripliga Kill List samt A Field in England och därmed varit ganska knackig. Men när jag förstod att det var just Wheatley som stod bakom nyversionen av Daphne du Mauriers Rebecca kunde jag inte låta bli att vara lite nyfiken. Skulle Rebecca vara filmen som öppnade upp en slät och bred relationsaveny för min och Wheatleys del?

Skulle du Maurier har gått på Émile Zolas linje och döpt Rebecca efter protagonistens namn, istället för att namnge sin roman efter en bortgången antagonist, hade det blivit en särdeles anonym roman. Det är nämligen en helt namnlös kvinna som i Monte Carlo första gången träffar på Maxim de Winter, ägare av det berömda godset Manderley. Hon är honom underlägsen i alla avseenden och kan därför inte tro sin lycka när han inte bara räddar henne från ett liv som löneslav, utan också gör henne den äran att kunna kalla sig Mrs. de Winter. Men ska hon någonsin kunna matcha den första kvinnan som bar den titeln? Det är ju inte så lätt att konkurrera med de döda.

Lily James huvudperson (som sedermera alltså blir Mrs. de Winter) får omgående med eftertryck hävda att hon inte tror på spöken och frågan är om Ben Wheatley gör det heller. Nu är jag förvisso väldigt förtjust i Alfred Hitchcocks filmatisering, som i ganska hög utsträckning försökte ge Rebecca en air av spökhistoria, men jag upplever att det är en ganska tydlig skillnad mellan de två versionerna.

Det Wheatley däremot plockat in i sin Rebecca är stråk av folkhorror, mer renodlad skräck och ett triangeldrama som jag upplever inte utspelas så mycket mellan Mrs. de Winter, Max och Rebecca som mellan Mrs. de Winter, Max och Mrs. Danvers. Tyvärr vet jag inte riktigt hur väl du Mauriers ursprungshistoria lånar sig till det Wheatley velat göra med den, vilket gör att jag ställer mig något undrande till varför han valt att göra filmen överhuvudtaget. Jag får inte intryck av att Rebecca anno 2020 är ett kärleksprojekt, sprunget ur en djupt känd relation med antingen romanen eller 40-tals-filmen, utan något mer pliktskyldigt.

Möjligen kan det också hänga ihop med att jag tycker mig känna av samma platthet i framställningen som kostymdramer så ofta dras med. I mina moderna ögon synes Hitchcocks film utspelas i samtiden medan Wheatleys tydligt är placerad i en historisk miljö. Utseendemässigt kan jag förstå det, denna nya Rebecca är snygg på alla sätt som tänkas kan med utsökt kostymering och ett Manderley som är ihoppusslat av snart sagt vartenda gods som upplåter sig till varje filmteam som kan betala för sig.

I andra avseenden är det dock helt uppenbart att man velat uppdatera den nya Rebecca, vilket i och för sig är ganska välkommet. Lily James får i betydligt högre utsträckning än Joan Fontaine vara en kvinna med egen vilja och agens. En fysisk person som inte är hänvisad till att gå genom livet och aldrig få säga stort mer än ”Ursäkta mig, jag är så dum och klumpig”. Medan det inte är så rättroget mot förlagan är det ändå en välkommen förändring eftersom jag bara tycks få mindre och mindre tålamod med Fontaines våp för varje omtitt. År 2020 är det snarare omgivningarna och folkmassor som får förtrycka den nya Mrs. de Winter än hon själv.

Jag tycker mig också se ett tydligare försök till systerskapsbyggande mellan den nya Mrs. de Winter och Mrs. Danvers. Kristin Scott Thomas strama uppenbarelse räcker till synes ut en hand till James när hon refererar till deras gemensamma ställning: ”Women like us either marry or go into service”. Därmed blir det också ett så mycket större svek när Thomas förråder detta systerskap till förmån för den försvunna, men ack så närvarande, Rebecca.

Tidsandan på 40-talet tillät heller inga antydningar till homosexuella relationer men år 2020 upplever jag att man tagit chansen att om inte annat göra Thomas rollfigur mer ambivalent. Hennes gestalt känns lite mer butchig, med en mörkt röd knytblus under den strikta dräkten som antyder både en flammande själ samt ett själsligt band till den döda härskarinnan. Och visst är det väl så att hon låter sitt pekfinger mycket medvetet vidröra Lily James hand när de träffas första gången?

På samma sätt som jag får allt sämre tålamod med Joan Fontaine, sker detsamma med Laurence Olivers Max för varje omtitt. Han är verkligen en förbannat oskön rollfigur och den sortens attityd hade förstås inte varit möjlig att upprepa för Armie Hammer 2020 och post-metoo. Jag uppfattar att den nya filmer draggar upp till ytan vad som 1940 fortfarande låg på botten och jäste – Max de Winter är en psykisk och potentiellt (or is he?!) fysisk hustrumisshandlare. Det stora hotet, ja själva skräcken, i den moderna Rebecca kommer inte alls från kvinnorna som delar Manderley med den nya Mrs. de Winter utan från hennes egen make.

Även det en rimlig uppdatering men samtidigt en som gör relationen mellan James och Hammer en smula paradoxal. För om hon nu faktiskt är en tjej som inte enbart är uppfylld av sin egen värdelöshet, varför står hon då ut med en karl som ganska ofta beter sig fullkomligt oresonligt (och bevisligen ibland mer än så). Ett beteende som hon dessutom lite nu och då faktiskt får ifrågasätta med den fullt naturliga replik som Joan Fontaine förvägrades: ”How was I supposed to know?!”

Vet ni vad som också är paradoxalt? Trots att jag nu klankat ned på både Olivier och Fontaine tycker jag ändå bättre om 40-tals-filmen än 20-tals-ditot. Ben Wheatleys moderna Rebecca är ingen dålig film och jag tyckte att mycket av det han gjorde med den var både intressant och relevant. Men jag kan inte komma ifrån att tempot och berättandet är betydligt bättre i Alfred Hitchcocks version (plus att en annan eftergift till 40-tals-censuren faktiskt gör det hela aningens mer trovärdigt). Hans Rebecca är dryga två timmar och detta var kanske tredje eller fjärde gången jag såg den, ändå flög minutrarna iväg. Jag var absolut inte uttråkad av den moderna Rebecca men känner samtidigt att denna enda titt var väldigt lagom.

Rebecca (1940)

Rebecca (2020)

Ett tack till podden Snacka om film! är på sin plats eftersom det var Fiffi och Steffos snack om Rebecca i det senaste avsnittet som gav mig incitamentet att se den så pass omgående och inte, i vanlig ordning, vänta tio år.

Sarah Connors upplevelser 1984 ledde till slut till att hon offrade både sin familj och sitt liv. Detsamma gäller Laurie Strode och eftermälet av hennes upplevelser från 1978, med de famösa ”the baby sitter murders”. Men Sarah hade å sin sida ett brännande uppdrag: att varna för en framtid som hon någonstans hoppades skulle kunna undvikas. Det enda Laurie Strode har kunnat göra är att försöka förbereda sig för den dag Ondskan dyker upp igen, till priset av hennes egen dotter med familj vänt sig ifrån henne. Samt att en post-9-11-värld sakta men säkert börjat omvärdera det som hände. Vadå, det var ju bara fem pers som omkom?! För 40 jäkla år sedan!

Det hjälps inte att Ondskan, the Boogeyman, aka Michael Myers, sitter i tryggt förvar på den psykiatriska rehabiliteringskliniken Smith’s Grove som patient A2201. Under 40 år har han inte sagt ett ord om sina dåd den där Halloween-natten medan han övervakats av först Dr. Loomis och sedan dennes efterträdare Dr. Sartain. Men nu är det slut på sötebrödsdagarna för Meyers, han ska lämna Dr. Sartains ömma omvårdnad och istället transporteras till förvaringsanstalten Glass Hill. På självaste Halloween, icke desto mindre.

Jag brukar alltid hävda att jag såg John Carpenters original-film ”för sent”, när jag redan konsumerat en del både skräckfilm och slashers. I det perspektivet syntes inte grundstenen ha särskilt mycket nytt att komma med. Orättvist, jag vet, men vad kan man göra?

Likt många andra har jag ingen särskilt god erfarenhet av klassiska skräckremakes eller -uppföljare. I bästa fall blir de passabla (Evil Dead, The Thing) i sämsta fall blir de skräckinjagande på helt fel sätt (ANoES, Poltergeist). I det perspektivet var det nog lika bra att jag inte hade koll på att dagens regissör, David Gordon Green, stått bakom den monumentalt usla stoner-rullen Pineapple Express.

För Green har, tillsammans med manusförfattarna Danny McBride och Jeff Fradley, i och med denna nya Halloween totat ihop en rätt trevlig liten film. Jag ska väl inte påstå att jag någon gång blev direkt rädd (till skillnad från de tvångsmässigt pladdrande tonåringarna som var mitt biosällskap vid första titten) men på det hela taget var denna omgång av Halloween (förhållandevis) snygg och tajt. Den lyckas förvalta sitt icke föraktliga arv (för visst ärdet väl ändå härligt att se den välbekanta fonten i förtexterna?!) samtidigt som exempelvis både musik och rollfigurer uppdaterats med en relativt varsam hand till att bland annat synka bättre med en #metoo-vardag.

Som vanligt blir jag också alltid glatt överraskad när det visar sig att skräckfilmsdeltagare faktiskt inte är as, utan riktigt trevliga. Eller åtminstone någorlunda vanliga människor. Möjligtvis med undantag för en särdeles påfrestande brittisk podcastjournalist som tycks ha satt en ära i att överträda sociala gränser. Generellt sett har rollbesättarna gjort sitt jobb och alla inblandade, från Jamie Lee Curtis som Laurie till mindre biroller som Virginia Gardner i form av barnvaktskompisen Vicky, gör inte bara individuellt bra prestationer utan skapar också en avslappnad relationsdynamik sins emellan.

Trots att jag inte hatade Rob Zombies version gillade jag samtidigt att Michael Myers här är en närmast övermänsklig (utommänsklig?) mordmaskin. Filmen trycker ganska hårt på hans storlek och tyngd. Stegen är tunga och kameran befinner sig ofta i ett grodperspektiv eller sveper uppför en omöjligt solid kropp. Stel och målmedveten klafsar han genom blod och hjärnsubstans från offer till offer utan något till synes annat behov än att ta människoliv, oavsett ålder (nästan) och kön. Våldet utgör en väl avvägd blandning mellan det redigt makabra och antydningar off camera. Han blir en arketyp och utgör som en sådan en närmast oemotståndligt lockelse både för de som vill förstå och de som vill förgöra honom.

Jag har inga större problem med själva upplösningen, men de logiska konstigheterna staplas tyvärr på lite väl stor hög under den sista fjärdedelen. Samtidigt tycker jag att denna Halloween ändå försvarar sin position, både som fristående film och ingående i en av de mest heliga av skräckfilmsfranchises.

Final girl: Återigen tycker jag mig se spår av #metoo-uppdateringen eftersom vi avslutar med inte bara en, utan tre, generationer bad-ass-kvinnor. Samtidigt är jag tillräckligt lättköpt för gilla hur Jamie Lee Curtis inledning faktiskt visar på att det inte alltid är en dans på rosor att vara “the final girl”.

Samtidigt undrar jag om denna Laurie-version ändå inte är ett statement mot H2O:s Keri Tate/Laurie. Istället för att självmedicinera med alldeles för mycket alkohol och gömma sig för världen har Laurie anno 2018 istället stannat i Haddonfield och gått full prepper. Samt självmedicinera med alldeles för mycket alkohol. Å andra sidan har hon i denna tidslinje i och för sig haft koll på var Michael befinner sig.

Historik/psykologi: Det sägs väl aldrig rent ut om jag inte missminner mig, men det är underförstått att även om Michael Myers som sagt är betydligt mer urskillningslös jämfört med originalets The Shape ser han Laurie som “the one that got away”. Absolut, han är fortfarande Ondskan personifierad (i ännu högre utsträckning än i originalet skulle jag vilja påstå) men det är ju inte så att han bara råkar snubbla över Lauries hus mitt ute i skogen. Man skulle ju i och för sig samtidigt kunna fråga sig om han har någon slags psykisk kontakt med sin gamla mask, för hur hittade han annars igen de vidriga podd”journalisterna”?

Vapen: Lite allt möjligt, från ren hand- och skokraft till pålitliga kompanjoner som kniv och hammare

Killer-o-vision: Damn… Det var verkligen inte länge sedan jag såg (om) filmen, men jag minns banne mig inte… Vilket får mig att anta att det i så fall inte kan ha varit särskilt framträdande eller minnesvärt.

alt. titel: Bonne fête encore, Happy Birthdead, Happy Deathday

Don’t ask for whom the bell tolls/the bell tolls for thee

Nej, detta är inget seriöst filosofiskt drama om mänsklighetens sammankoppling, inspirerat av John Donnes poesi. Inte heller är det en adaption av Hemingways berömda roman om spanska inbördeskriget från 1940.

Samtidigt tror jag inte att det är en slump att Teresa Gelbman (kallad Tree) varje dag vaknar upp till campusklockans ödesmättade klang. I just det här fallet handlar det dock inte om att Tree är en ordentlig tös som pluggar i biblioteket om kvällarna och sedan går och lägger sig i tid för att vakna pigg och nyter vid exakt samma tid varje morgon.

Istället har Tree börjat råka ut för den något ovanliga situationen att hon vaknar upp samma dag, om och om igen, hos barragget Carter. Nog för att det i sig inte låter särskilt charmant, kruxet är att detta dessutom händer på grund av det faktum att Tree jagas av en seriemördare som alltid lyckas ta livet av henne. Och så vaknar hon återigen upp i Carters säng.

Trots slashergenrens förhållandevis tajta ramar har det funnits många sätt att ta sig an subgenren och Happy Death Day lät tala om sig som en ganska frisk fläkt när den kom. Som synes en slags korsning mellan Groundhog Day eller annan valfri tidsloopsfilm och Scream. Och jag kan bara stämma in i kören, Happy Death Day är rolig, hyfsat smart och till och med lite spännande av och till. Dessutom känns effekterna rätt påkostade.

Manuset lyckas också plocka med sig minst två olika, men lika typiska, tidsloppstroper – lösa ett problem och bli en bättre människa som tar ansvar för sina handlingar. Ni som minns Groundhog Day minns säkert också att där låg svaret till det första så att säga i det andra. Här, i likhet med exempelvis Doug Limans Edge of Tomorrow, ligger fokus på det första och så får det senare snarare komma som en bonus.

För den där allra första morgonen, när vi får följa Tree, blir det ganska snabbt tydligt att hon faktiskt inte är en särskilt trevlig person. Vi får intrycket av att hon passar väl in i sin överdrivet ytfixerade sorority med bland annat bestämda åsikter om vad som är ”Kappa Cuisine”. Chokladmjölk hör exempelvis inte dit (fast där är jag benägen att hålla med överbitchen Danielle — vilken vettig, vuxen människa dricker chokladmjölk till lunch?!)

Men Tree får alltså anledning att tänka över sitt beteende både en och två gånger. Jag får intrycket att filmen ändå förhållandevis subtilt försöker förmedla till en tonårig publik att det kanske kan vara värt att fundera över sina livsval eftersom man ganska sällan får möjlighet till omtag.

Plus att eventuellt säga något om campuskultur och sexpolitik? Tree får göra en övertydlig walk of shame från Carters dorm room i högklackat och tvättbjörnsmascaraögon, men först efter att hans rumskompis refererat till henne som en ”fine vagine”. Och på en fest på kvällen (som hon hinner gå på minst en gång i alla fall) blir hon och mördaren påkomna av en kille som tror att mördaren bara är en av hans kompisar som försöker ha sex med Tree och därför backar ut ur rummet trots att hon är uppenbart nödställd och dessutom skriker ”Help me!”.

Men prio ett blir förstås att försöka lista ut vem det är som försöker mörda henne, iklädd en överdriven barnmask som får mig att tänka tillbaka på Alice, Sweet Alice. Här har Happy Death Day byggt in en ganska smidig och naturlig begränsning som gör att den inte kan hålla på att snurra i all evinnerlighet.

Jag måste dock erkänna att jag våndas lite över det slutgiltiga betyget till Happy Death Day. Den var som sagt överraskande underhållande, i det avseendet höll den definitivt för hajpen. Samtidigt kan kändes den främst som en lättsam bagatell. Är det då rätt att putta upp den till samma nivåer som Carpenters Halloween och Cunninghams Friday the 13th? Men å andra sidan, vad är de om inte bagateller? Det handlar väl främst om att deras styrka ligger i skrämseleffekter medan Happy Death Day snarare vinner på ett hyfsat klurigt manus och en god portion humor? Ah, vad fan, jag känner mig generös och är less på att alla Halloween-teman brukar sluta i sådana downers betygsmässigt.

Final girl: Tree Gelbman, and isn’t she loverly? En stor del av filmens styrka i prestationen från Jessica Rothe som vår final girl. Hon lyckas vända den där ganska otrevliga personen i inledningen till någon som är direkt och genuint charmig. Vilket förstås blir en komisk poäng i sig, eftersom Tree i en “vanlig” slasher skulle ha varit ett typiskt första offer — bitchig och lättfotad. Det skadar inte heller att Tree omgående visar att hon inte är främmande för att utdela en rak höger om situationen så kräver.

Historik/psykologi: I slutänden en ganska prosaisk anledning, vilket Tree själv markerar – ”You’ve been killing me over some stupid guy?!”

Vapen: En bra mördare tager vad han haver – allt från klassiska kockknivar till glasbongar och födelsedagsljus.

Killer-o-vision: Nope, så nära kommer vi inte vår mördare. Däremot får vi vid ett tillfälle dela Trees svimfärdiga PoV.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg