You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 3’ category.

alt. titel: Den blodtörstige hämnaren, Dr. Phibes – den fasansfulle, Vampyrens hämnd, Djævlelægen

London samlade läkarkår må kanske inte dö av flugor. Däremot dör de som flugor på grund av minst sagt märkliga orsaker. Dr. Thornton sticks ihjäl av bin, Dr. Dunwoody bits ihjäl av livs levande fladdermöss och Dr. Hargreaves huvud kläms sönder under en maskerad tack vare en mordisk grodmask. Vid det här laget är poliserna Trout och Crow något på spåren, de vet bara inte vad. Bristen på handfasta bevis gör också att deras chef förhåller sig minst sagt skeptisk till läkar-seriemördarteorin. Till och med andra läkare kommenterar lakoniskt ”Men in my profession die every day, sir”.

Det krävs ytterligare ett dödsfall – Dr. Longstreet som töms på blod – för ett genombrott i fallet. Dels kan alla de döda läkarna kopplas till en viss Dr. Vesalius, dels har mördaren tappat ett ovanligt halssmycke hos Longstreet. Det ser inte bättre ut än att mördaren bestämt sig för att nedkalla de gammaltestamentligt mosaiska farsoterna på läkarna som lät Victoria Regina Phibes dö på operationsbordet. Men eftersom hennes make, teologen och organisten Anton Phibes, av allt att döma dog en eldfängd död i en bilolycka när han skyndade till sin älskade makas sida, vem kan då vara ute efter hämnd?

Ingen större hemlighet för oss tittare dock, eftersom filmen öppnar upp till en vilt orgelspelande skepnad. Vilken sedan lika vilt börjar ”dirigera” en mekanisk dansorkester vid namn ”Dr. Phibes’ Clockwork Wizards” innan hen ger sig av med en ung och vacker kvinna för att dumpa ett gäng fladdermöss genom Dr. Thorntons takfönster. Däremot dröjer det en stund till innan det står helt klart att Vincent Price gör ett återtåg i temat, men nu i en avgjort mer lättsam roll jämfört med häxjägaren Matthew Hopkins.

I likhet med The Blood on Satan’s Claw är The Abominable Dr. Phibes en sådan där film som jag varit sugen på att se nästan enbart för att titeln är så läcker. Däremot var jag lite mer förberedd på att den knappast skulle vara något mästerverk. Den största överraskningen kom nog i form av filmens humoristiska ådra som faktiskt var riktigt trevlig. Eller vad sägs om en hämndaktion som involverar mängder av brysselkål?

I övrigt är Price en klassiskt manisk moahaha-skurk som dessutom måste använda en sorts gammalmodig röstgenerator i form av en trattgrammofon (hur ska han annars kunna yttra ödesmättade repliker som ”Nine killed you. Nine shall die. Nine eternities of doooom!”?). Även han verkar faktiskt ha ganska kul. Mot Prices Phibes står Joseph Cottens Vesalius som en förtroendeingivande straight man, vilken dessutom verkar vara på banan i betydligt högre utsträckning än poliserna Trout och Crow.

Den lättsamma hejsan-svejsan-känslan gör tacknämligt nog också att man inte på minsta sätt ifrågasätter varför den vackra assistenten Vulnavia (?!) ställer upp på Phibes mordiska planer. Ety män är nu en gång för alla så lättlurade individer att de tycks bli helt hypnotiserade vid åsynen av en vacker kvinna. Polisens inkompetens faller också inom ramen för den känslan. De befinner sig ständigt ett halvt steg bakom galningen och tvingas därmed åse hur läkarna de försöker skydda bokstavligen mördas framför deras ögon.

Rent mordmässigt skulle jag säga att grodmasken är det som funkar bäst samtidigt som jag inte kan låta bli att gilla det faktum att mordoffren faktiskt hanterar sina ”bödlar” med stor försiktighet då filmen valt att satsa på både levande fladdermöss och råttor. The Abominable Dr. Phibes är kanske inget man ska börja med om man vill ta reda på vad Vincent Price gick för skådespelarmässigt men är trots det oväntat underhållande.

Annonser

alt. titel: Satans skinn, Satan’s Skin

Engelskt 1600-tal. I en av de leriga plogfårorna avtecknar sig ett märkligt skelett – mänskligt, men ändå inte. Delar täcks av päls och i det avätna kraniet blänker ett bevarat öga. Domaren (det närmaste byn kommer en styresman) förhåller sig skeptisk och tycks få vatten på den kvarnen då blott en ryggrad finns kvar när han kommer för att inspektera fyndet tillsammans med den upphetsade såningsmannen.

Men domarens skepsis kan inte hindra besynnerliga och skrämmande händelser i byn. Peter Edmontons fästmö Rosalind blir komplett galen och måste spärras in på mentalsjukhus. Sjuklingar vandrar iväg för att aldrig mer återses och prästen Fallowfield anar upprorsstämning bland de barn som han försöker bibringa lite hederlig gudsfruktan. Och på det följer dödsfallen…

Även om jag inte hört om dagens film som en dold juvel i skräckkronan är chansen ändå god att jag förr eller senare sett den i alla fall. Jag menar, The Blood on Satan’s Claw, hur cool skräckfilmstitel är inte det?! Det framstår som fullkomligt obegripligt hur regissören Piers Haggard kunde föredra den alternativa titeln Satan’s Skin istället.

Men medan filmen långt ifrån är något bottennapp måste jag tyvärr erkänna att titeln är dess starkaste sida. Stundtals lyckas i och för sig Haggard, tillsammans med sina skådespelare, skapa samma olustiga stämning som återfinns (fast bättre, då) i exempelvis The Wicker Man.

Rädda blickar och förstulna ord antyder någon slags djävulsk hemsökelse som ingen vill tala högt om eller benämna vid namn. Linda Hayden som intrigmakerskan Angel Blake är nog den som med sin intensiva blick och förnöjda småleende vid de mest opassande stunder oftast lyckas med skräckilningarna. Scenen där Tamara Ustinovs Rosalind bara får skrika rakt ut i vad som känns som minuter är inte dum, den heller.

Det är emellertid en stämning som inte håller hela filmen igenom och slutresultatet blir helt enkelt för ojämnt. Bland annat tror jag att det kan hänga ihop med australiensaren Marc Wilkinsons oerhört speciella score som ibland nästan helt på egen hand tillhandahåller en ruggig atmosfär medan det i andra lägen bara låter skrikigt och konstigt. Däremot har jag svårare att sätta fingret på varför exempelvis greppet med att kameran liksom smygtittar på de olika rollfigurerna ibland blir spänningsskapande och ibland inte.

Jag vet heller inte riktigt vad jag ska göra med scenen där byns läkare försöker avlägsna en bit av ”the devil’s skin” från en ung kvinnas lår. Konceptet ”två svettiga män som böjer sig över en orgasmstönande halvnaken kvinna” kändes allt för snattat rakt av från en pålningsscen i en vampyrfilm för att komma i närheten av att vara skrämmande.

Jag gissar att ojämnheten också understryks av de scener, vilka snarare ska tjäna som upptakt till det läskiga än att vara direkt läskiga i sig. Här skapar nämligen kombinationen 1600-talskostymer (krulliga peruker för herrskapet, Shakespeare-bekant platta paj-hattar för folket) och halvdant skådespeleri en omisskännlig Monty Python-känsla. Olycksaligt i vilken skräckfilm som helst, förstås.

I rollen som Domaren ville man helst peta in Peter Cushing eller Christopher Lee, de givna valen för sannolikt 99 procent av alla brittiska skräckisar på den här tiden. Men den förre var nybliven änkling och den senare för dyr. Därför föll valet istället på veteranen Patrick Wymark (vilken dog av en hjärtinfarkt innan filmen hunnit ha premiär). Wymark är absolut inget dåligt val (även om rollen naturligtvis är som klippt och skuren för inte minst Cushing) men ett knepigt upplagt manus ger honom långtifrån de bästa av förutsättningar för att göra sin grej.

The Blood on Satan’s Claw skulle möjligen vinna på ett par omtittar, nu när jag liksom har köpt själva konceptet. Men i detta första skede blir omdömet tyvärr ”mja”.

Straw Dogs.jpegalt titel: Straw Dogs – De galna hundarna, Straw Dogs – Det galna gänget, Halmhundarna, Køterne, Strawdogs, Sam Peckinpah’s Straw Dogs

Amy Sumner kommer tillbaka till barndomshemmet Trencher’s Farm och byn Wakely på den cornwallska landsbygden tillsammans med maken David. I lokalinvånarnas ögon är David inte mycket till man att skryta med – en spädvuxen amerikan, tillika akademiker, som bär vit skjorta och prudentligt putsar sina glasögon. Snart börjar vi undra om inte Amy delar den inställningen.

Den inledande lekfullheten paret emellan övergår nämligen snart till en aggressiv sexualitet från Amys sida, kombinerad med ett truligt bekräftelsebehov värdigt en femåring. Något som David inte tvekar att påpeka för sin fru. Ju mer hon hänger efter honom, desto mer avskärmar han sig med sitt arbete. Med den förutsägbara konsekvensen att hon börjar söka uppmärksamhet på annat håll.

Fotografen John Coquillons kamera är nämligen inte den ende som ivrigt noterat Amys prominent BH-lösa bröst och korta kjolar. Det gör även Charlie Venner (en av Amys gamla pojkvänner) samt Chris Cawsey och Norman Scutt. De tre männen har hyrts in av paret Sumner för att bygga ett garage på Trencher’s. Arbetet ger dem bland annat goda möjligheter att kika in i mangårdsbyggnadens fönster och iaktta både den veklige mannen och den förföriska hustrun.

Straw Dogs är ytterligare en av alla dessa filmer som nått en viss ryktbarhet tack vare ett extremt våldsamt innehåll, något som bland annat gjorde att den släpptes oklippt i Storbritannien först 2002. Återhållsamhet eller subtilitet på den punkten är ju knappast något som regissören Sam Peckinpah gjort sig känd för. Skillnaden skulle möjligen vara att en vital del av våldet i just Straw Dogs utgörs av en lång och brutal våldtäktsscen.

Eller är den så brutal? Det är möjligt att jag med mina fördomsfulla och nutida ögon läser in allt för mycket i Amys flämtningar och ambivalenta kroppsspråk men jag blir osäker på vad Peckinpah egentligen ville uppnå med scenen. Särskilt som den dels aldrig kommer att utgöra en anledning eller orsak till den slutgiltiga upplösningen, dels utan några större problem kan infogas i en övergripande berättelse om hur sexuellt påflugna kvinnor alltid får sitt straff. De enda andra kvinnor som tittarna får träffa är nämligen den unga Janice som med alldeles för korta kjolar ger David suggestiva ögonkast samt den sedesamma pastorsfrun iförd rejäla klänningar samt håret i knut.

Men eftersom Janice också förvandlas till offer och David omgående påpekar att han fann pastorsfrun attraktiv undrar jag om filmens stora stora skiljelinje (skyttegraven om ni så vill) egentligen inte går mellan utbölingen och lokalbefolkningen, mellan civilisation och primitiv brutalitet, utan snarare mellan könen.

För medan stämningen redan från början andas en lågintensiv och synnerligen obehaglig atmosfär av home invasion, anstränger sig knappast Peckinpah för att vi som publik ska gilla vare sig Dustin Hoffmans David eller hans oborstade motståndare. Å andra sidan, eftersom Susan Georges Amy beter sig som hon gör får vi inte särskilt mycket sympatier för henne heller.

Amy och David är inget mysigt par och båda hemfaller lika snabbt till bittra anklagelser. När hårt sätts mot hårt blir det helt uppenbart att de inte är ett team. Det hela förefaller vara en lika oundviklig som tröstlös kamp där alla står mot alla. När Peckinpah väl fyllt det blå skåpet med så mycket skit att det tippat över för länge sedan är det enda som återstår en troglodytisk naturkraft, fördelad likvärdigt på både invaderande och invaderad. Det ”hem” som David påstår sig skydda visar sig inte vara stort mer än en halmdocka, något han kan hålla upp för sig själv för att motivera sin lättväckta våldsamhet.

Jag skulle inte kalla Straw Dogs för en skräckfilm men den är, i likhet med många andra homeinvasion-berättelser, djupt obehaglig. Tydligen finns också en litterär förlaga, The Siege of Trencher’s Farm från 1969, men Peckinpah själv tycks inte ha gett mycket för den eftersom han hävdar att han själv och medmanusförfattaren David Goodman gjorde ”something of validity out of this rotten book”.

Det får stå för Peckinpah. Men förutom den störande genusvinkeln och det faktum att filmen runt mitten känns en smula långdragen blev jag positivt överraskad av Straw Dogs. Filmen gav mig en hel del att fundera på och hade under sin andra halva ett furiöst driv som mer än fångade min uppmärksamhet.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Dr Terrors.jpegalt. titel: Mannen i tågkupén, Die Todeskarten des Dr. Schreck

Varför nöja sig med en film, när man kan få sex?! Eller ja, sex korta filmer i en långfilm om vi ska vara petiga. Bolaget Amicus Productions grundades 1962 av amerikanerna Milton Subotsky och Max Rosenberg och höll till i anrika Shepperton Studios, ett par mil utanför London. Dr. Terror’s House of Horrors var deras första rysare och dessutom den första i raden av inte mindre än sju olika skräckepisodfilmer (ett grepp som populariserades i den 20 år äldre Dead of Night, om ni minns).

Sex män trängs i den minimala tågkupén där en av dem presenterar sig som Dr. Schreck, expert på det metafysiska. Han förklarar hur det naturliga och övernaturliga är oundvikligt sammantvinnade och hur nära det mystiska och fasansfulla ligger det vardagliga. Är man uppmärksam kan även hans tarotlek (som han kallar sitt ”House of terror”) vara till hjälp om man vill få en skymt av sin egen framtid och öde. Men kommer någon av männen i kupén att undkomma de grymheter som Dr. Schrecks tarotkort visar upp för dem?

Amicus filmer förväxlas ibland med de från det äldre bolaget Hammer, vilket inte är så konstigt. Amicus använde sig gärna av Hammers bästa affisch-namn (i Dr. Terror’s House of Horrors möter vi exempelvis både Christopher Lee och Peter Cushing). Bakom kameran återser vi dessutom regissören Freddie Francis från bland annat gårdagens Nightmare. Sedan möter vi även här samma härligt mustiga färgsättning som vi blivit vana vid från Hammers gotiska produkter.

I fallet Dr. Terror’s… utspelas emellertid alla sex berättelserna i nutid eftersom de som sagt ska avslöja tågresenärernas respektive och presumtiva framtider. Arkitekten Jim Dawson möter en urgammal förbannelse när han reser till Skottland. Familjemannen Bill Rogers måste tampas med ett ovanligt envist ogräs i sin trädgård. Trumpetaren Biff Bailey förolämpar dumt nog voodoo-guden Damballah. Konstkritikern Franklin Marsh är lite väl förtjust i att sabla ned de konstnärer han möter. Sist, men inte minst, tvingas läkaren Bob Carroll inse sanningen om den vackra Nicolle, kvinnan han gift sig med.

Som vanligt när det gäller episodfilmer bjuds det på både toppar och dalar. Många av kortfilmerna avslutas, föga överraskande, med en ”överraskande” vändning. Anrättningen är på det hela taget ganska harmlös men långt ifrån charmlös. För ovanlighetens skull är själva ramberättelsen, alltså de scener som utspelas mellan de olika männen i tågkupén, det bästa i hela filmen.

Här är de nämligen inträngda i ett minimalt utrymme som ändå kan belysas på en mängd olika sätt beroende på vad tåget passerar för tillfället. För skådisar som Peter Cushing (Dr. Schreck), Christopher Lee (Franklin Marsh) och en ung Donald Sutherland (Bob Carroll) räcker det med minspel och blickar för att skapa en riktigt fin stämning. Sedan skadar det ju inte att Lees stele tvivlare utropar ”Nonsense!” och ”Charlatan!” eller fnyser över ”ridiculous parlour games” vid ungefär vartannat uttalande från Dr. Schreck. Vars olycksbådande närvaro i sin tur understryks av att han i omgångar belyses med överdrivet färgade lampor i absinth-grönt, aubergine-purpur eller isande kobolt.

Historiemässigt firar manusförfattaren (och producenten) Subotsky inga större triumfer. Förutom möjligen i Donald Sutherlands segment, vilket dessutom innehåller en alldeles förtjusande gummifladdermus med lysande ögon. Trädgårdsberättelsen känns som en ganska skamlös och förenklad plagiering av The Day of the Triffids (”A plant like that could take over the world!”) medan Christopher Lees historia blir en rätt trevlig variant på Poes ”The Tell-Tale Heart” (även om den gode Lee, med sitt stränga utseende, har svårt att förmedla känslan ”livrädd”). Svagast i gänget är Biff Baileys haitiska äventyr men segmentet räddas samtidigt av att tusenkonstnären Roy Castle fixar en hyfsad comic relief, särskilt när han påpekar för voodoo-översteprästen att urgammalt ceremonitrummande knappast kan omfattas av nutida copyrightlagar.

På det hela taget måste jag förklara mig mer än nöjd med denna Amicus första episodfilm. Inte särskilt ryslig på någon fläck men vad gör det när Dr. Schreck bjuder på så charmig underhållning i så många andra avseenden?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Children of the Damnedalt. titel: De fördömdas barn

Fyra år efter att Gordon Zellaby gjort processen kort med de små djävulsbarnen i Midwich var det dags igen. Nu har sex barn av enastående intelligens fötts i olika länder världen över och UNESCO beslutar att samla dem i London. Big mistake…

Alla kidsen smiter nämligen från sina respektive ambassader och förskansar sig i en övergiven kyrka med hjälp av Susan Eliot, moster till ledaren Paul. Psykologen Tom Lewellin och genetikern David Neville var de som upptäckte Paul tack vare ett internationellt IQ-test och de försöker förgäves förstå vad barngruppen är ute efter. Men snart tar global skrämselpolitik över och alla inblandade länder är fast beslutna att inte låta någon av de andra lägga vantarna på ”deras” barn.

Ni vet den klassiska historien om kung Salomo som lyckades klura ut vem av två kvinnor som var biologisk mor till ett barn genom att hota att hugga det mitt itu? Han hade inte haft en chans i det här läget eftersom alla inblandade helt klart föredrar en lösning som slutar med en hel hög döda ungar. Bara så länge det innebär att ingen av de andra länderna kan få någon fördel i kapprustningen.

Det lysande undantaget till denna regel visar sig efter hand vara psykologen (surprise, surprise…) Tom. Hans ”mjuka” vetenskap tillåter en betydligt större öppenhet inför vad barnen kan vara och visa sig betyda för mänskligheten än genetikern David. Här går alltså skiljelinjen snarare mellan personligheter (eller C.P. Snow) än mellan vetenskap och militarism som var fallet i Village of the Damned.

David är den kallsinnige naturvetaren som först är nyfiken på vilka mutationer som barnen egentligen är uttryck för, för att sedan snabbt komma till slutsatsen att de är en överlägsen art i den evolutionära kampen. Äta eller ätas och om vi inte slår tillbaka med kraft kommer vi snart att vara kontrollerade av den nya arten. Fråga bara aporna…

Det är också David som kommenterar ”breeding always tells” i samband med Pauls slampiga mamma, pressar alla mödrarna med frågor om vilka barnens fäder är och sedan avfärdar dem som labila när de blir synbarligen stressade över frågorna. Men hur skulle de kunna bli annat när de alla upplever sig ha genomgått en oförklarlig jungfrufödsel?

Barngruppen i Village of the Damned var ondskefull mer eller mindre per automatik. För även om mamma ger en lite för varm mjölk i nappflaskan är det knappast rimligt att tvinga henne att stoppa ned handen i kokande vatten. Detta mångkulturella gäng är länge mer ambivalent och tycks bara försvara sig när nöden kräver. Men då gör de det med besked och scenen där de drar igång en slags ljudvågsdödsmaskin i den gamla kyrkans orgel är faktiskt riktigt obehaglig.

Jag måste också nämna en detalj som gjorde mig oerhört nyfiken. Först en bit in i filmen förstår jag att Tom och David är rumskompisar. Låt vara att filmen tydligt visar hur de sover i skilda sovrum men jag måste ju ändå undra om det var meningen att man som tittare skulle uppfatta dem som ett gay-par och i så fall i vilket syfte. Samtidigt blev manlig homosexualitet avkriminaliserad i England först 1967, så det kanske bara är jag som övertolkar.

På det hela taget gör Children of the Damned mig lite förvirrad. Originalet är i alla avseenden en elegantare och snyggare berättad film men samtidigt lyckas uppföljaren i omgångar skapa en obehaglig stämning med vindlande Londongatulabyrinter och en överrörlig kamera. Dessemellan har den emellertid grava tempoproblem och kan vara direkt seg. Jag vet heller inte hur smart det var att sumpa chansen att göra barnen i princip stumma och därmed tvingas använda Susan Eliot som sitt språkrör. Förutom denna roll fyller hon nämligen ingen som helst funktion i handlingen och det är alltså en roll som undan för undan blir allt onödigare.

Till dessa nackdelar eller problem måste också läggas upplösningen som är tungfotat, övertydlig och på gränsen till outhärdligt högtravande och moraliserade. Samtidigt som den strax dessförinnan lyckades skapa mer spänning än jag någonsin upplevde i originalet. Förvirrande var ordet, sade Bull.

star_full 2star_full 2star_full 2

Day of the Triffidsalt. titel: Triffidernas dag, Invasion of the Triffids, Revolt of the Triffids

So, John Wyndham, we meet again! Wyndham, författaren till The Midwich Cuckoos skrev annat också (även om invasion och apokalyps verkar ha varit lite hans grej). Förlagan till The Day of the Triffids publicerades innan The Midwich Cuckoos och var den första bok som bar Wyndhams eget namn istället för någon pseudonym (hans allra första bok kom redan 1927). Efter succén med Village of the Damned kan man tänka sig att filmbolagen började dammsuga Wyndhams övriga produktion och häpp: The Day of the Triffids.

Natthimlen världen över uppvisar ett aldrig tidigare skådat spektakel. Ett ovanlig meteoritregn lockar man ur huse men det ska mänskligheten komma att ångra när morgonen randas. Då visar det sig nämligen att alla som slängde ens ett getöga på fenomenet har blivit blinda. Varför det, kan man fråga sig?

Tja, kanske för att de enorma och rörliga köttätande växterna som kallas triffider som plötsligt invaderar jordytan inte ska behöva kämpa så mycket med sina offer? En av de som klarade sig med synen i behåll är ironiskt nog sjökaptenen Bill Masen eftersom han hade stränga order att inte ta av sitt bandage efter en ögonoperation (hur sugen han nu än var på att ta reda på huruvida syster Jamieson var lika söt som alla sade). Nu är han en av de få seende personerna kvar i hela London men stöter vid Marylebone Station ihop med flickan Susan som gömt sig hela natten i en godsvagn, på rymmen från sin internatskola. Tillsammans korsar de den europeiska kontinenten i jakt på en fristad.

Två som fortfarande också kan se är forskaren Tom Goodwin och hans fru Karen eftersom Toms depression och grasserande alkoholism såg till att hålla dem instängda i en gammal fyr utanför Cornwalls kust. I och med triffidernas invasion har Tom emellertid fått ett livsmål att jobba mot – att lista ut hur man kan utrota de livsfarliga plantorna.

The Day of the Triffids är ännu en av de där klassiska titlarna som länge legat på lur i bakhuvudet. Ni vet, de där som man känner igen men aldrig sett eller ens egentligen haft något grepp om. Men det går ju alltid att fixa. Såvitt jag kan förstå skiljer sig emellertid adaptionen en hel del från Wyndhams original, exempelvis innehåller det inte alls en misslynt marinbiolog och hans tålmodiga hustru.

Däremot var det inte särskilt svårt att se paralleller både bakåt och framåt i fantastik-historien. Till att börja med gjorde Wyndham själv aldrig någon större hemlighet av att handlingen i hans bok inte är så lite inspirerad av H.G. Wells klassiker The War of the Worlds. Kanske var det dock så att The Day of the Triffids återupplivade Wells berättelse en smula eftersom den första filmatiseringen av den kom 1953, två år efter Wyndham publicerat sin bok.

Dagens adaption har också förstärkt kopplingarna bakåt till Wells (och, kanske viktigare, den oerhört populära filmatiseringen) genom att klart och tydligt förlägga hela problemet med både synförlust och triffidernas ankomst till meteoritregnet. Wyndham själv var betydligt luddigare kring orsakssambanden i det fallet. Filmen levererar också en befriande upplösning (utannoserad låååångt i förväg för de tittare som har ögonen med sig) som påminner mycket om Wells medan Wyndham inte gav sina läsare samma tillfredsställelse.

Scenerna där Mason vandrar runt i ett övergivet och kaosartat sjukhus med sängar huller om buller och matbrickor utslängda på golvet som plockepinn känns omedelbart igen stämningsmässigt från Cillian Murphys dito i 28 Days Later. Och frågan är om inte en viss George A. Romero också passat på att ta sig en titt, för är inte scenen med de viftande triffidtentaklerna (eller ska de snarare kallas lianer?) som bryter sig genom en dörr väldigt lik de i Night of the Living Dead?

Andra, mer generella, delar i The Day of the Triffids känns också igen från mer sentida apokalypsverk, särskilt i dessa post-zombie-tider. Vi har den motvillige hjälten som aldrig bett om att tvingas skydda både kvinnor och barn, övergivna och ödsliga (samt så småningom brinnande) städer (vilka blir desto mer skrämmande på grund av att de samtidigt är både välbekanta och främmande) samt löftet om en fristad undan monstren.

Dessutom är vi välbekanta med tanken på att människan självt förvandlas till ett djur under sådana här omständigheter. Bara för att en slumpvis utvald människospillra har kvar sin syn och därmed bättre chanser för överlevnad innebär det inte att alla per automatik är goda och omtänksamma personer. Precis som i exempelvis 28 Days Later är det inte alltid den uppenbara fienden, triffiderna, som utgör det största hotet mot våra protagonister.

Att specialeffekterna kanske inte hållit superbra kommer inte som någon större överraskning. Ändå vilar något lätt obehagligt över de gummiartat viftande och slingrande tentakellianerna, de klickande ljuden och planthordernas obevekliga frammarsch. Jag gillar också att kameran ibland slår över till plant-o-vision.

Tempomässigt är filmen en smula ojämn, musiken blir ibland väl spänningsbrötig och genus-o-metern får nog ta en time out och djupandas i ett hörn. Trots det tyckte jag att The Day of the Triffids var en ganska härlig och underhållande katastrof-invasions-apokalyps-film. Däremot hade jag kunnat leva utan den märkligt påklistrade och överdrivet gudsfruktiga sista minuten. Det kunde tydligen Wyndham också eftersom en sådan slutkläm helt saknas på hans sidor.

star_full 2star_full 2star_full 2

Village of the Damendalt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

Nå, för egen del måste jag erkänna att Village of the Damned däremot är mest bekant tack vare Simpsons-avsnittet där det förekommer en barnförbjuden film med titeln The Bloodening. Och tyvärr låter den fejkade filmens hemska barn allt för lika antagonisterna i Village of the Damned när de kläcker ”olycksbådande” repliker som ”Now you’re thinking, ‘I hope that’s shepherd’s pie in my knickers!’” Något av en stämningsdödare, kan man säga.

Men innan de illvilliga battingarna dyker upp i Village of the Damned gör filmens regissör, tyskättade Wolf Rilla, ett ganska bra jobb med att omedelbart frammana en olycksbådande atmosfär. Runt elvatiden på förmiddagen faller alla levande varelser i den lilla byn Midwich ihop, medvetslösa. Kameran panorerar runt herrelösa traktorer, översvämmade handfat och rykande strykjärn. Tack vare att militären Alan Bernard pratade med sin svåger, Gordon Zellaby, precis när det hände är ett närliggande förband strax på plats för att kunna spärra av byn.

Vad som än påverkar Midwich tränger det genom gasmasker men det är också en effekt som går över lika plötsligt som den inträffade. Inom ett par minuter är alla avsvimmade på benen igen, redo att beklaga sig över militärens undersökningar med provtagning och geiger-avläsningar. Och vem kommer att ersätta Evelyn Harrington för det strykjärnsformade hålet i hennes bästa klänning?!

Men en i förstone dold effekt ska dock visa sig vara permanent. Snart står det klart att alla Midwich fertila kvinnor är gravida, oavsett om de är gifta, ensamstående eller haft makar ute till sjöss. Alla barnen föds emellertid utan komplikationer, men efter en ovanligt snabb grossess och utrustade med märkliga ögon. I egenskap av en slags informell övervakare inser vetenskapsmannen Gordon Zellaby (vars fru Anthea fött sonen David) att barnen inte bara är högeligen intelligenta utan att de också delar medvetande (”One mind to the twelfth power”). En egenskap som visar sig ha oanade konsekvenser.

Village of the Damned visar upp en hel del konfliktytor men jag blir osäker på hur många av dem som är medvetna. Ett par av dem känns igen från klassiska amerikanska produktioner som The War of the Worlds från 1953. Kanske är det bara det faktum att alla inblandade pratar brittisk engelska som gör att dagens film på något sätt känns annorlunda? För här har vi exempelvis den övertydliga skiljelinjen mellan vetenskapsmannen Zellaby, som vill studera barnen i syfte att nå framsteg som skulle kunna komma hela mänskligheten till nytta, och general Leighton som förhåller sig betydligt mer skeptisk till de eventuella vinster som de främmande barnen skulle kunna bidra till.

Vilket i och för sig är det motsatta förhållandet jämfört med just The War of the Worlds där vetenskapen stod för frälsningen från fienden. Med filmer från den här tidsperioden är det som vanligt svårt att inte göra kärnvapenkopplingar, med barnen som symboler för en instabil och svårkontrollerad kärnklyvning. En process vars vetenskapliga tillskyndare hävdade var ett stort framsteg men vars praktiska konsekvenser var minst sagt olycksaliga. Kanske handlar det inte ens om vetenskapens fromma för Gordon Zellaby. Vid ett tillfälle får Alan Bernard anledning att fråga om det inte är så att Gordon är så fascinerad av barnen därför att hans ”son” David är en av dem och att det är något som kittlar hans vetenskapliga fåfänga. Vilken vetenskapsman skulle inte vilja kunna skryta med att han är far till den näste Einstein?

Man kan också se historien som ren och traditionell invasionsskräck, eventuellt blandad med en nymornad kommunistskräck som förstås inte var aktuell när H.G. Wells skrev romanen The War of the Worlds. Men vi har det välbekanta robotliknande beteendet, oviljan att relatera känslomässigt till andra människor (David avvisar bestämt sin mors ömma omsorger med ett bryskt ”Don’t fuss mother!”) och ett likriktat tänkande. Likt robotar är barnen heller inte bekanta med begrepp som ”godhet” eller ”ondska” och de känns inte vid mänskliga lagar. Invasionsrädslan blir också tydlig i titeln på den litterära förlagan: The Midwich Cuckoos av John Wyndham. Som bekant är ju göken en av de mest kända arterna som uppvisar häckningsparasitism, det vill säga en organism som planterar sina ungar hos andra arter och vars födsel allt som oftast innebär döden för ”styvsyskonen”.

Alla dessa konflikter eller rädslor uppfattar jag som relativt medvetna i både manus och framförande. Det jag känner mig mer osäker på är gapet som i mina ögon tydligt öppnas mellan könen. Ska jag hårdra det hela får filmens kvinnor, inklusive Anthea, enbart göra tjänst som inkubatorer för Det Främmande som invaderar den engelska idyllen. Männen samlas på byns pub, först för att önska livet ur det som växer i deras fruars och döttrars livmödrar och sedan för att ansamla en klassisk lynchmobb. I doktor Willers väntrum sitter oroliga kvinnor på rad medan läkaren, Gordon och Alan grötmyndigt diskuterar deras tillstånd och granskar röntgenplåtar. Barngängets odiskutable ledare är David (en status som i och för sig lika gärna skulle kunna bero på att han är Gordons son). I den mån byns kvinnor får tjäna en roll, efter att de först blivit ofrivilligt gravida och därefter tvingats bära och föda fram barnen, är det som känslomässiga kontraster till sina avkommor. För vilka riktiga barn skulle bete sig så känslokallt mot sina mödrar som David gör mot Anthea?

Village of the Damned är en intressant och välberättad historia, däremot vet jag knappt om jag skulle kalla den för en skräckfilm. Så här nästan 60 år senare har den snarare antagit thriller-toner och barnens överdrivna leverans sticker förstås en del i ögonen. Men ändå väl värd en titt, skulle jag säga.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Curse of FrankensteinEven before Dracula…there was…Frankenstein!

Jomen, även om det mest välkända Hammer-arvet består av Christopher Lee som den vasstandade greven föregicks han av en baron – Mary Shelleys klassiskt galne vetenskapsman.

Victor Frankenstein är en briljant ung man med en stor förmögenhet och han vet precis hur han ska spendera den. Han ägnar sitt och kollegan Paul Krempes liv åt vetenskapliga experiment för att knäcka varandets stora gåta. Men trots att de börjat glänta på dörren till sådana hemligheter som gränsar till det naturvidriga är Victor ändå inte nöjd.

Paul ser framför sig hur de skulle kunna använda sina upptäckter till att rädda hundratals, kanske tusentals liv, medan Victor girigt vill behålla kunskapen för egen del. Han är inte tillfreds med att blott rädda liv, han vill skapa det! I sitt laboratorium, fyllt med bubblande vätskor i bägare och kolvar, samlar han på kroppsdelar med samma frenesi som en musikentusiast samlar på sällsynta bootleginspelningar från obskyra konserter i små källarlokaler. Och trots att Victor, efter mycken möda och i besvikelse, ger upp sitt experiment som misslyckat så vet vi ju att så inte är fallet.

Ahhh, jag hade faktiskt inte förväntat mig att det skulle vara så härligt att återigen få sätta mig framför en maffigt klassisk Hammer-rulle. Att få se pålitliga och välbekanta namn som Jimmy Sangster och Terence Fisher rulla förbi i förtexterna. The Curse of Frankenstein var bolagets första färgfilm och det känns som om de velat klämma ut mesta möjliga från detta faktum.

Det Frankensteinska hemmet är överdådigt dekorerat med draperier och tapeter. Victors kusin och tillkommande, den sköna Elizabeths klänningar är sällan direkt brokiga men bär alltid någon bjärt kontrasterande detalj (varav den mest minnesvärda sannolikt är rosetten som, av en ren händelse, också accentuerar Hazel Courts barm). Victors laboratorium är i sig inte färgglatt, placerat i en vindskupa som det är, men är å andra sidan fyllt till brädden med olikfärgade vätskor vars experimentella syfte är högst otydligt. Än mer fokus läggs emellertid på det röda blodet som färgar både de tygstycken som Victor bär hem sina gruvliga troféer i och hans egna labbrockar när han stryker av händerna på dem efter lite slicin’ an’ dicin’.

Men Hammer-extravagans i all ära, detta är till 90% Peter Cushings film. Jag gillade honom som Van Helsing i Dracula anno ’58 men där hade han ändå en viss konkurrens från Christopher Lee. Här använder han både stålblick och iskyla för att skapa en genuint obehaglig vetenskapsman, omättlig och gränslös i strävan att uppnå sina mål. Trots behärskning i både tal och gester förmedlar han hela tiden en oerhörd glöd i sina ambitioner som gör att jag i alla fall skulle tänka mig för både en och två gånger innan jag sade emot honom. Hans hungriga (om än inte särdeles subtila) blick på professor Bernstein, vilken omnämns som ”one of the sharpest brains in Europe”, påminner inte så lite om ett en krokodil som ligger och väntar på den där intet ont anande gnukalven som haltar fram till vattenhålet på ett brutet ben.

Jag gillar också att Jimmy Sangsters manus gjort Victor mer kallsinnig än i Shelleys förlaga. Här är han inte bara fixerad vid sitt vetenskapliga värv, han ger också intryck av att mänskliga relationer bara är något som han underhåller för sitt eget höga nöjes skull. Så länge kammarjungfrun Justine köper drömmen om ett framtida giftermål ser han ingen anledning att ta henne ur den villfarelsen. På samma sätt som han omedelbart ser till att göra sig av med henne när hon förvandlas till ett hot.

Nu är Christopher Lee alltså heller inte frånvarande i fallet The Curse of Frankenstein heller eftersom han, mycket tack vare sin imponerande längd, fick äran att axla Boris Karloffs klassiska roll. Utseendemässigt var dock sminkören Phil Leakey tvungen att avlägsna sig från konceptet hög-panna-och-muttrar-i-tinningarna för att Hammer inte skulle bli stämda av Universal. Slutresultatet är för all del skickligt gjort, med mjölkiga ögonglober och en svampigt blåfärgad hy, men inte särskilt skrämmande. Och trots att Lee får vara ett renodlat monster och inte det minsta tragisk eller melankolisk väger hans stapplande uppenbarelse ändå lätt jämsides Cushings Frankenstein.

The Curse of Frankenstein är en solid och härligt gotisk skräckfilm som tack vare Cushings prestation faktiskt fortfarande lyckas vara obehaglig.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Kapten Herman Suvorin håller sig borta från Faro-spelet som sysselsätter de unga aristokraterna i St. Petersburg. Inte för att han inte skulle vilja spela, men för att hans allt uppslukande penningahunger inte tillåter honom att slösa de få rubel han har på fickan. Han kommer dock över en gammal bok som är rätt öppen med vilka historier den vet att berätta ”True stories of people who sold their souls in return for wealth, power and influence”.

Här läser han om grevinnan R* som från den kände alkemisten St. Germain fick kännedom om kortens hemlighet. Tack vare den kunde hon spela till sig tillräckligt med pengar för att ersätta det som hennes hemlige älskare stal från henne innan hennes make förstod vad som pågått. Men till vilket pris?

Den detaljen är nu Suvorin inte särdeles intresserad av. Däremot tror han sig veta att grevinnan R* inte är någon mindre än den åldriga grevinnan Ranevskaja, välkänd i St. Petersburgs bättre sociala kretsar. För att komma åt hemligheten börjar han uppvakta Ranevskajas skyddsling, den unga och oskyldiga Lizavetta Ivanova i syfte att bedra henne på samma sätt som grevinnan en gång blev bedragen.

Nej, men se där! Ännu en gång har vi äran att stifta bekantskap med Thorold Dickinson från Gaslight. The Queen of Spades bygger på en novell från ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkin (”Pikovaya dama”) vilken upprepade gånger blivit både opera och film. Plus en Styx-låt…

Och ännu en gång får jag möjlighet att imponeras av Dickinson, men av lite andra anledningar. Jag upplever inte berättandet i The Queen… som riktigt lika ekonomiskt och effektivt som i den tidigare filmen. Å andra sidan passar The Queens… övernaturliga teman bra ihop med en svulstigare stil, vilket också gäller för både miljön och tidsperioden som den ska utspelas i. I en tid när allt fler började gå över till neorealism tittade Dickinson bakåt, mot såväl romantik och gotik som tysk expressionism.

Samtida kritiker slog ned på stämningen av ”slavonic gloom” men jag tycker det funkar riktigt bra. Fotografen Bernard Knowles från den tidigare filmen är utbytt mot Otto Heller, men fortfarande har vi det oerhört eleganta samspelet mellan och utnyttjandet av ljus och skugga. Dessutom antydningar om de övernaturliga stråken genom både snygga och relativt minimala grepp.

Jag blir förvånad när jag läser att inspelningen fick hålla till i en ganska liten studio (där man dessutom fick göra upprepade pauser för att inte få med ljudet av rastvisslan från fling-fabriken som låg alldeles intill) och att den filmovane scenografen byggde kulisser som var uppåt väggarna rent storleksmässigt. I mina ögon ser det hela nämligen oerhört påkostat ut med såväl hästdragna vagnar, som överdådiga balsalar och snötäckta gator.

Grunden i berättelsen påminner till viss del om en annan ryss, nämligen Dostojevskijs Brott och straff. Det vill säga att vi i Suvorin har en girig och hänsynslös man som påstår sig stå över, eller inte bry sig om, metafysiska frågor om godhet och ondska. Först är han besatt av sin låga sociala status och sedan av de dåd han begår för att kunna klänga sig uppåt i hierarkin.

Och vem är väl bättre på att spela både olycksbådande hotfull och intensivt stirrande galning än Anton Walbrook som ju Dickinson använde sig av redan i Gaslight? Nog för att Walbrooks skräck inför den döda grevinnans stirrande ögon blir något överdriven, men i det romantiskt gotiska sammanhanget funkar det riktigt bra.

Så Suvorin tjänar syftet att visa hur omättlig girighet leder till dåligheter. Emellertid blir jag inte riktigt klar över vad Dickinson försöker ställa honom emot i just detta avseende. Hans naturliga antagonist, den redlige prins Andrei (spelad av Ronald Howard, son till Leslie), tillhör å sin sida en aristokrati som slösar sina pengar på triviala hasardspel och kallsinnigt motar bort St. Petersburgs usla tiggare från de glatt upplysta operadörrarna.

Så i det rent ekonomiska eller samhälleliga avseendet skulle jag nog vilja hävda att Andrei är nästan lika klandervärd som Suvorin (som i och för sig också får både avvisa och trampa på gatans tiggare). Men när det gäller hjärtats affärer är Andrei förstås Lizavetta Ivanovas (spelad av Yvonne Mitchell) givne kavaljer vilken dessutom försöker varna henne för Suvorin. En varning hon förstås inte bryr sig om innan det är för sent.

The Queen… är inte lika spännande som Gaslight men har däremot en ryslig stämning som talar till sin fördel. Det känns inte riktigt rättvist att den är så pass okänd i förhållande till sitt nio år äldre syskon.

alt. titel: Varulven i London, The Curse of the Allenbys

Vafalls?! ÄNNU mer fusk i temat?! Men kunde jag göra annat, när min DVD för Werewolf of London överraskade med en andra London-vaulvs-film? Ni ser, jag är ju helt bakbunden av ödet…

Phyllis Allenby är så sprudlande lycklig med sin fästman, advokaten Barry Lanfield. Inom kort ska de gifta sig och Phyllis ska flytta hem till Barry. Två som inte är riktigt lika sprudlande är Phyllis faster Martha och kusin Carol, vars husarrangemang minst sagt hänger i luften om nu Phyllis ska flytta från Allenby Mansion.

Men det kanske löser sig med den där flytten ändå? Phyllis början nämligen bli mer och mer orolig för familjeförbannelsen som sägs hemsöka Allenby-släkten. Inte blir det bättre av att hon vaknar om morgnarna med leriga tofflor samtidigt som en oidentifierad mördare smyger omkring i Londons parker och lemlästar både barn och vuxna.

Med tanke på att She-Wolf of London ligger på en speltid på blott en timme vet jag inte om den egentligen kvalificerar som en ”lång”film men det gör faktiskt inte så mycket. Bortsett från titeln finns det inget som knyter den till föregångaren Werewolf of London. Inte heller är detta en uppföljare av The Wolf Man.

Istället utspelas historien vid sekelskiftet 18-1900 och man har alltså valt att hänga upp den på kombinationen familjeförbannelse och Gaslight. Med tanke på den korta speltiden känns tempot ibland nära nog andfått och det kräver en hel del uttalad exposition men jag gillar trots det dess ekonomiska berättande.

Här ligger inte tyngdpunkten på någon varulvsmytologi med månfaser eller silver (även om det finns lite halvhjärtade försök till någon slags reinkarnationstanke) och absolut inte på Werewolf of Londons humoristiska element. Istället serveras vi en tajt och, från gång till annan, riktigt spännande smyg-historia. Det smygs nämligen en jäkla massa här. I parken (där överfallen sker) skrider en slöjförsedd kvinna runt och hon förföljs snart av Barry som bestämt sig för att lösa gåtan med varför hans fästmö inte längre vill veta av honom. Dessutom har vi den olycksaliga polisinspektören Latham som är en av de första att sätta tilltro till varulvsryktena som tidningarna raskt satt igång med att sprida.

Detta är alltså mer av en thriller eller deckare än en skräckfilm, men inte mig emot. På ett sätt blir insatserna ändå högre jämfört med föregångarna eftersom ett av varulvens första offer faktiskt sägs vara ett barn. Genreskiftet understryks dessutom av att det bärande temat inte är kärlek (som i fallet Werewolf of London där en av Dr. Glendons största fasor är att han ska slita sin älskade Lisa i stycken) utan snöd vinning. Det kommer inte på fråga att kusin Carol ska få gifta sig med den fattige konstnären Dwight och filmens motor blir huruvida Martha och Carol ska ställas på bar backe i och med Phyllis giftermål.

Den knappa historien har också mycken hjälp av sina skådespelare, främst då June Lockhart i rollen som Phyllis. Det förekommer förvisso lite för många scener där hon i profil ska berätta något för en annan person som sitter rakt fram men själva prestationen är det verkligen inget fel på. Inom ramen för filmens berättelse tycker jag hon känns både naturlig och trovärdig, vare sig nonchalant eller någon hysterika. Hon har dessutom en riktigt bra dynamik med Don Porter som spelar Barry. Deras relation är lättsam och känns faktiskt riktigt jämbördig. Någon som däremot inte är särskilt lättsam är den imposanta Sara Haden i rollen som fastern Martha Winthrop men det är ju helt ok eftersom hon ska vara en hårdfjällad Mrs Danvers-typ, vilken dessutom inte drar sig för gaslighta sin niece.

Man behöver inte syna manuset särskilt noga i sömmarna innan det börjar falla sönder i det hafsverk av varjehanda nödlösningar det är. Men tack vare sina prestationer och tempo tyckte jag faktiskt bättre om honvarulvs-versionen jämfört med någon av sina hanliga föregångare. Inte minst för att vi bjuds på tre fina kvinnoroller som klarar sig alldeles utmärkt i ett stort hus utan en man, thank you very much!

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser