You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 3’ category.

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Och här bjuds vi på en film som verkligen är medveten om vilket bagage den släpar på samt hur många gånger vi i publiken faktiskt suttit igenom historien om hur Peter Parker blev Spider-Man. Till och med så medveten att den lånar scener rakt ur de tidigare filmerna, vilket gör att den raskt förtjänar mitt första skratt genom att driva med Tobey Maguires lilla dansrutin i Sam Raimis Spider-Man III.

Så New York har alltså redan en friendly neighborhood Spider-Man som tar hand om buset, sjunger in halvkackiga julskivor samt är allmänt omtyckt och uppskattad. En som dock är lite skeptisk till superhjälten är Miles Morales polispappa – är det verkligen så himla bra med någon som ständigt tar lagen i egna händer? Lagen, som polisen faktiskt har betalt för att upprätthålla. Så vad skulle han säga om han visste att hans egen son råkat bli biten av radioaktiv spindel och dessutom bevittnat hur Peter Parker (alltså, den riktige Spider-Man) blev ihjälslagen av den brutalen skurken Wilson Fisk, aka Kingpin?

Nej, inget av allt det här är något som Miles känner att han kan prata med sin pappa om. Faktum är att han inte har någon att prata med, förutom sin farbror Aron, men han är bortrest och svarar inte ens på mobilen. Miles är rätt ny i sin skola, som dessutom är rätt elitistisk, och har svårt att finna sig tillrätta.

Men Kingpin har tillsammans med Doc Ock hållit på att mixtra med en partikelaccelerator och vips har det slitits upp en reva i rumtiden (eller något i den stilen). Vilket får till följd att Miles inte längre än den ende Spider-Man i sitt New York utan plötsligt har sällskap av inte mindre än ytterligare fem Spider-varelser.

Ska man se till förväntningarna som väcktes av den där korta snutten i Venom överlevererade Into the Spider-Verse på ett mycket positivt sätt. Bakom filmen står bland andra Phil Lord och Christopher Miller som arbetat med såväl Cloudy With a Chance of Meatballs, The Lego Movie och TV-serien The Last Man on Earth.

En lätt skruvad historia känns igen från Cloudy…, ett hysteriskt referens-tempo från legofilmen och en fin balans mellan humor och allvar från The Last Man on Earth. Det Into the Spider-Verse bidrar med alldeles på egen hand är en visuell still som tilltalar mig oerhört mycket. Den påminner en hel del om ”vanligt” serietecknande men har samtidigt lyckats utnyttja filmmediet med allt vad det innebär av rörelse och dynamik. Ibland bjuds vi på både paneler och textrutor men på det stora hela är Into the Spider-Verse mycket mer än ”bara” en dramatiserad serietidning. Även färgmässigt tar man ut svängarna rejält, från nattliga New York-gator till det kritvita industrikomplexet som ägs av Kingpin till färgexplosionerna som signalerar rumtidens sammanbrott.

Spider-Man är ju traditionellt en ungdomshistoria och mycket fokus i Into the Spider-Verse ligger på de egentligen rätt vanliga tonårsproblemen – pubertetsångest, hitta sin plats i tillvaron, ta reda på vem man är eller vem man skulle kunna bli, kontrollera sina krafter och finna tillhörighet i en grupp. Här är filmen inledningsvis överytydlig på ett sätt som jag först finner lite irriterande. Men eftersom den undan för undan brer på närmast parodiskt tjockt med lösryckta ord som ”Visions” och Dickens Great Expectations i hemläxa till Miles blir det hela ganska roligt istället.

För även om Into the Spider-Verse för all del har sina allvarliga stråk är det en otroligt rolig film som gör mesta möjliga av sina olika Spider-varelser som slungats ut från sina egna dimensioner och istället hamnat i Miles New York. Jag hade väldigt svårt att bestämma mig för vem som var mest underhållande: den smått lönnfete Peter B. Parker som har mysbyxor på sig och gråter i duschen efter skilsmässan från MJ eller Spider-Man Noir som är så noir att han bränner sig själv med tändstickor ”just to feel something”. Humormässigt skulle jag nästan vilja kalla den för en mindre inte alls sexfixerad Deadpool. Men gör för allt i världen inte misstaget att ta den för en barnfilm, något som tyvärr inte underlättas av att filmen också visas med dubbade röster (the horror!!).

Into the Spider-Verse var rappt berättad, snygg, rolig och smart och jag är föga förvånande redan sugen på att se om den. Klart bästa filmen om Spider-Man hittills och i det fallet har den ju faktiskt en del konkurrens. Åtminstone rent antalsmässigt.

Annonser

alt. titel: Sherlock Holmes and the Necronomicon

Hel plötsligt insåg jag att vi hade en herrans massa serier hemma som jag inte läst och det känns ju väldigt onödigt. Jag greppade något, nästan på måfå, men det är klart att kombon av namnen ”Sherlock Holmes” och ”Necronomicon” inte undgick att se lovande ut i mina ögon.

Efter att ha konfronterats med livs levande vampyrer vilar den store detektiven upp sig genom att följa med en vetenskaplig expedition till Sydpolen, där han bland annat blir bekant med en svensk biolog. Resan ägnas också åt att fördjupa sig i författare som Descartes och David Hume, tidigare främmande för den ultralogiska hjärnan (pre-vampyrer, vill säga). Men inte ens sådana abstrakta funderingar kan förbereda Holmes på synen av ett repris av hans strid med James Moriarty på en snöig glaciär. En strid som detektivens isige dubbelgångare förlorar.

Holmes inser att han måste ta sig tillbaka till London för att ta reda på vad som pågår. Väl på plats i storstaden upptäcker han emellertid att allt för många av hans tidigare bundsförvanter har dött under mystiska omständigheter. Snart står det klart att Moriarty är tillbaka på banan samt att han nu också har hjälp av den fezklädde mystikern Taher Emara. Det kriminella geniet hyser nämligen ett stort intresse för ockulta krafter och nu är han ute efter att öka dem med hjälp av den ökända Necronomicon.

Även om jag är ett stort fan av Arthur Conan Doyles detektiv har jag inga större problem att ta mig an Sherlock Holmes i andra uppsättningar. Eftersom Sherlock Holmes & le Necronomicon dessutom bjuder på något utöver ren text tycker jag att det funkar riktigt bra att koppla övernaturliga element till en person som från början skulle ha skytt allt sådant som pesten. Men till och med överlogiska detektiver måste väl få ha tillåtelse att ändra sig?

Denna engelska utgåva från Dark Horse innehåller de två ursprungliga franska volymerna L’Ennemi intérieur från 20111 och La Nuit sur le Monde från 2013. För manus står Sylvain Cordurié medan tecknare är den serbiske Vladimir Krstić, också kallad Laci.

Om jag inte visste bättre skulle jag ha kunnat ta gift på att Sherlock Holmes & le Necronomicon var en genuint brittisk produkt. Detta eftersom Laci med sina teckningar lyckas återskapa ett för mig välbekant 1800-tals-London, men nu myllrande av liv. Berättelsen besöker såväl British Library som Crystal Palace. De detaljerade teckningarna förmedlar känslan hos både fuktiga kryptor och kristallpalatsets rymd. Hamilton Square och dimhöljt illavarslande kyrkogårdar. Samtidigt finns här hela tiden ett stort mått av rörelse och action, allt från häftiga explosioner till skottlossningar. Färgmässigt serverar anrättningen främst dova toner – natt, dolska gränder och grå stenmurar.

På det stora hela berättas Holmes äventyr med hjälp av klassiskt åtskilda paneler men lite nu och då bjuds vi på överlappande bilder. De större panelerna bygger då allt som oftast på att skapa just den ovan nämnda överblicken, känslan av rymd. Jag upplever också att de blir vanligare och vanligare allt eftersom berättelsen fortskrider. Bildernas successiva inträngande i varandra åstadkommer en driven och jäktad effekt, vilket förstås passar bra när vi rör oss mot ett hotande crescendo.

Däremot förekom det fenomen som jag själv i alla fall ofta får problem med i serier – multipla pratbubblor gör det lite knivigt att lista ut vem som säger vad och i vilken ordning. Men samtidigt ger historien sig själv i så pass hög grad att det sällan blir ett hinder för att hänga med. Moriarty klämmer ofta ur sig storvulna och pompösa moahahaha-tal, vilket känns helt följdriktigt.

Historien är dessutom konstruerad på ett sådant sätt att jag utan att tveka accepterar en huvudstad där det övernaturliga existerar parallellt med, men också dolt från, vardagen. Det finns instanser och personer, bland dem drottningen själv, vars huvudsakliga uppgift är att se till att den här vardagen kan fortgå utan några större störningsmoment (en victoriansk föregångare till Men In Black med andra ord). Ett sådant störningsmoment är förstås ett storhetsvansinnigt kriminellt geni som lyckats lägga vantarna på en förbannad bok.

Den obligatoriska frågan som måste ställas är dock: hur mycket Lovecraft är Sherlock Holmes & le Necronomicon? Inte särskilt mycket, skulle jag säga. Vi bjuds på en ynka tentakelbild, men utöver det vill jag påstå att Necronomicon skulle ha kunnat bytas ut mot vilken kraftfull ockult bok som helst om det inte vore för att det välbekanta namnet ger berättelsen mycket på köpet. Men har man inte allt för höga krav i det avseendet bjuder Sherlock Holmes & le Necronomicon på det hela taget på en trevlig läsupplevelse.

alt. titel: Easy Money

Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.

JW – Johan Westlund, bördig från Robertsfors av alla ställen. Om dagarna en rätt vanlig Handels-student men på helgerna en rätt ovanlig Stureplansstekare. Däremellan skriver han tentor mot betalning och kör svarttaxi för att ha råd med Stureplansstekarhelgerna. Det är nämligen en livsstil som förpliktigar och JW lever i ständig skräck över att hans låtsaslek (som för honom förstås är på blodigaste allvar) ska avslöjas. Så när Abdulkarim erbjuder först 20, sedan ytterligare 10, härliga tusenlappar för att följa efter Jorge och Mrado kan JW helt enkelt inte tacka nej.

Se där, det tog ett tag för mig att komma fram till den hyllade filmatiseringen av Jens Lapidus debutroman men trägen vinner. En anledning var att det ju ganska snabbt blev klart att hela Lapidus Stockholm noir-trilogi skulle filmatiseras och då kunde jag ju lika gärna vänta och plocka hela alltet i ett enda svep.

Flera av de inblandade skådespelarna har spelat roller i senare filmer och därför är det ganska roligt att fästa ögonen på både en ung Joel Kinnaman och Lisa Henni (Anna i Den blomstertid…). Även Matias Varela, Fares Fares och Dragomir Mrsic har ju haft hyfsade fortsatta karriärer.

Ett tungt vägande tema i filmen (tydligare frammejslat än i boken skulle jag vilja påstå) är önskan hos många av de inblandade att bryta en taskig arvskedja. Av JW, Mrado och Jorge är det väl JW som lyckas bäst med den saken men knappast i positiv bemärkelse. För antalet Robertsfors-killar som deltar i gangsteruppgörelser och smugglar knark för miljontals kronor torde vara lätt räknade på ena handens långfinger.

JW vill alltså till varje pris fly sitt vanliga, trista, medelklass-arv medan både Mrado och Jorge redan sitter i skiten. För dem återstår bara att hoppas på den kommande generationen – Mrados dotter Lovisa (vars mamma Annika för tillfället sitter på torken) och Jorges ännu ofödda systerbarn. De kidsen ska i alla fall inte behöva växa upp med misshandlande och kåkfarande fäder som Mrado och Jorge gjorde.

En from, men i slutänden givetvis lönlös, förhoppning. För det är klart att män som är så insyltade i den kriminella världen som Mrado och Jorge är inte bara kan dra sig ur. Särskilt inte som de, i likhet med JW, behöver seriösa mängder cash för att ens kunna våga hoppas på ett annat liv.

Trots att jag visste att Daniel Espinosas film fått bra kritik och att Kinnaman vann en Guldbagge för sin JW, blir jag ändå positivt överraskad av denna gangsterrulle som lyckas vara något mer än ”bara” en gangsterrulle. Den visuella stilen är genomtänkt men kanske inget som golvar mig. Ljuset är genomgående kallt, oavsett om vi befinner oss i trapphus, under gatlyktor eller i sjukhuskorridorer. Espinosas värld är gråmulen, kallfuktig och lysrörsupplyst.

Men både lugna mellanbilder av barnhänder som trasslar med en telefonsladd och mer våldsamma känsloyttringar ackompanjeras av Jon Ekstrands melankoliska score och det funkar överlag bra. Särskilt som Espinosa lagt en grund genom att faktiskt lyckas säga lagom mycket med sina bilder. Mrados pappa-ångest behöver inte uttryckas tydligare än hans förstulna förföljelse av en ”vanlig” pappa i affären för att lista ut vad sådana köper för mat till sina barn (undantaget som bekräftar denna regel är den kapitalt usla och överdrivet förebådande Handels-föreläsaren…)

Dessutom blev jag väldigt förtjust i den otvungna kompis-känslan som uppstår mellan Kinnamans JW och Matias Varelas Jorge. Scenen när de röker på och grillar korv på hustaket kan vara en av filmens absolut bästa. Samtidigt är det också tydligt att deras relation i vissa avseenden aldrig hinner bli mer än ett utanpåverk, de är helt enkelt för olika.

Förutom allt detta är Snabba cash faktiskt också grymt spännande, särskilt när den slutgiltiga stöten ska till. Det enda jag genuint ogillade var den avslutande och inpressade referensen till JW:s försvunna syster Camilla, vilket kändes som en alldeles för uppenbar krok att hänga upp de kommande filmerna på. Fick jag rätt i det eller inte? Svaret ligger strax bakom hörnet.

Pottersville är en stad på fallrepet sedan ortens enda arbetsgivare tvingats lägga ned. Maynard Grieger är den ende som fortfarande lyckats hålla sin butik öppen men inte heller det kommer att funka länge till om han fortsätter att låta alla kunder som har det lite snålt om cash handla på krita.

Trots tuffa tider bestämmer sig Maynard dock för att livet är för kort att bara trampa på i gamla hjulspår. Hans fru Connie tänker detsamma. Problemet är bara att livets krydda för Maynard innebär att överraska Connie med ett par älgstekar och en flaska vin medan Connie valt att klä ut sig i en kaninkostym och gnugga tass med stadens sheriff, tillika vargutklädd.

Försmådd och aspackad sitter Maynard i sin lilla butik och kommer på en lysande idé (som man tenderar att göra i det tillståndet). Om Connie nu vill ha utklädda snubbar kan han väl ställa upp?! Det enda som finns till hands i butiken är förvisso en slags träskmonsterkostym och en gorillamask men Maynard är inte nödbedd.

Morgonen efteråt vaknar han upp till en stad i uppror. Bigfoot siktades under natten! Som ett skott är TV-stationer och allehanda Bigfoot-älskare på plats och Pottersville vädrar återigen morgonluft. Men för att hajpen ska hålla i sig måste Bigfoot göra fler uppträdanden och Maynards schema börjar snart bli ganska späckat. Särskilt som den populäre monsterletaren Brock Masterson anlänt för att få en glimt av ”the Squatch” till sin reality-show.

Snacka om film!-podden talade så väl om Pottersville att jag var tvungen att ta mig en titt på vad det hela handlade om. Inte minst som Maynard spelas av Michael Shannon, en skådis som sällan gör en dålig prestation. Han flankeras av Judy Greer som butiksbiträdet Parker, en kvinna som är alldeles för rar och hygglig för att inte omedelbart framstå som uppenbart mer förtjänt av Maynards kärlek än Connie, spelad av Christina Hendricks. Ron Perlman är varg-sheriffen i en lite halvkorkad roll som man blivit ovan att se honom i efter alla stentuffa Guillermo del Toro-produktioner.

Förutom Michael Shannon vill jag också lyfta Thomas Lennon som Brock Masterson, TV-stjärnan med universums bredaste fejk-aussie-dialekt. Hans självbelåtne och upptagne monsterjägare är faktiskt riktigt rolig vare sig han framför en yetisång (tillägnad Nelson Mandela) eller beklagar att han inte kan lyfta tungt på grund av ”a bit of a yoga injury”. Jag kan inte berömma mig om att jag direkt kände igen Lennon, men det kom inte heller som någon större överraskning att se att han tidigare spelade Jim Dangle i Reno 911!

Pottersville är en rätt lustig liten blandning mellan It’s a Wonderful Life (jag vägrar tro att stadens namn inte ska referera till Lionel Barrymores gnidige Henry Potter) och valfri film där en godhjärtad huvudperson sätter sig själv i skiten och sedan inte kan ta sig ur utan att smutsa ned händerna samt göra sina medmänniskor besvikna. Av någon anledning påminde småstadskänslan i Pottersville också om klassikern Groundhog Day.

Däremot vet jag inte om julkänslan i filmen var särskilt stark, trots idogt spelande av julmusik, överdrivet ornamenterade amerikanska granar och prat om ”Christmas miracles”. Men för all del, det är en historia som absolut gör sig bättre under det murriga vinterhalvåret än när det är strålande sol och 25 plusgrader utomhus. Så varför inte passa på?

Fiffis filmtajm och Flmr (hjärnorna bakom Snacka om film!) har förstås också skrivit snälla saker om Pottersville.

 

Visst kom väl sammanbrottet, bara lite senare än vad mänskligheten hade trott. För det är ju ganska naturligt att en kraftig nedgång i världens barnafödande ses som en föregångare till undergången (var finns förresten en apokalyptisk ryttare som tar hand om just den detaljen)?

När vi träffar huvudpersonen Rakel första gången finns dock en ljusnande framtid i sikte. Det har börjat födas barn igen med en viss regelbundenhet. Problemet är bara att de här ungarna inte är som ”vanliga” barn. De springer inte runt och skriker eller busar, grabbar inte mat med nävarna eller leker mamma-pappa-barn. Rakel får känslan av en ödla första gången hon ser in i lilla Tindras ögon. Instinkt, snarare än medvetande.

Men nu är Rakel inte någon särskilt barnfokuserad kvinna och de nya föräldrarna är naturligtvis inte särdeles benägna att ser några fel eller problem med sina älsklingar. Så går det som det går och plötsligt sitter Rakel på psyket, anklagad för barnamord. Vad hjälper det att hon efter ett par år får någon slags upprättelse när det börjar gå upp för världen att något är off med Den nya människan? Då är Rakel en redan mer eller mindre trasig kvinna och dessutom utrustad med ett djupt misstroende mot den yngre generationen.

Klart man ska passa på att testa lite olika svenska produkter när möjligheten finns? I bibliotekets ljudboksapp stötte jag på Den nya människan som av speltiden att döma borde vara en slags kortroman av Boel Bermann.

Om man prompt måste genrebestämma berättelsen skulle jag säga psykologiserande filosofiskt biologisk science fiction, med inslag av thriller (kort och koncist, inte sant?). I form av en dokumentroman, icke desto mindre. Ett författargrepp som jag gillar, så i det avseendet var det bara att tacka och ta emot. Rakels upplevelser i Den nya människans värld serveras i fragmentariska ögonblicksbilder som på olika sätt belyser både allmänna problem med barnen som börjat födas och Rakels högst personliga problem.

Med jämna mellanrum interfolieras de här privata stunderna med utdrag från forskningsrapporter eller tidningsartiklar som ger ett större perspektiv och bättre förståelse för vad som är på gång. Allt är välskrivet och trovärdigt framställt och därmed tycker jag att den här blandningen mellan det privata nålsögat och det offentliga eller globala helikopterperspektivet funkar bra.

Däremot tycker jag nog bäst om Den nya människan när den är mer av ett dystopiskt tankeexperiment – vad skulle hända om barn plötsligt slutade vara barn och istället blev…något annat? Vad händer med familjebildning och föräldraskap när aborter och preventivmedel blir förbjudna och barnbidrag höjs till astronomiska nivåer samtidigt som staten ser sig tvingad att mer eller mindre internera alla nyfödda? Hur organiserar man den globala arbetsmarknaden när en allt större del av arbetskraften kan ses som drönare och icke-människor? Hur långt är företag beredda att gå i sitt vinstintresse?

I sina bästa stunder påminner Den nya människan om såväl The Handmaid’s Tale som Metropolis och Village of the Damned. Tyvärr tappar jag de här vibbarna när Rakel i bokens andra halva ser sig tvingad att genomgå en sorts botgöring som försätter henne i en helt annan relation till både barn och barnafödande. Möjligen beror det på att jag själv är lika barn-tveksam som Rakel varit tidigare i historien och därmed har lite svårare att förstå hennes nya bevekelsegrunder.

Men som sagt, fram till dess var Den nya människan en trevlig bekantskap som ger utrymme för många funderingar av typen ”Hur skulle jag göra om…?”

Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.

Flera årtionden senare är Joe och Joan Castleman mer eller mindre en institution. Till skillnad från andra fruar har Joan Castleman alltid varit nära involverad i sin makes författargärning och allehanda litterära diskussioner. Och nu är det dags att skörda lagrarna – Joe har blivit tilldelad det prestigefyllda Helsingfors-priset för sina böcker. Men det är i det här läget, när allt synes perfekt och komplett som Joan inser att hon en gång för alla fått nog av både sin make och sitt liv.

Jag kände inte till någonting om filmen The Wife mer än att Glenn Close och Jonathan Pryce stod på rollistan . Men efter avslutad titt hade jag utan problem blivit tillräckligt fascinerad av både filmen och historien för att bli nyfiken på den litterära förlagan av Meg Wolitzer.

Eftersom historien berättas av Joan själv kan Wolitzers huvudperson anamma en betydligt mer raljant och sardonisk ton i relation till både sin make och sitt liv än vad som är möjligt att gestalta på film. Joe Castleman blir därmed snabbt föremål för sin hustrus avslöjande nålstick som punkterar hans larger-than-life-persona. I det avseendet är The Wife en väldigt rolig bok, Joan vet att sätta fingret på svaga punkter och uttrycka dem på ett halsbrytande sätt. Både när det gäller välfunna formuleringar och att skildra avgörande scener som säger mycket om sina respektive medverkande. I det avseendet tycker jag också att boken är bättre än filmen, exempelvis med beskrivningen av hur Joe med falsk blygsamhet gärna berättar hur han yrvaket drar ned vattenglas och inte riktigt vet vad han säger när det ”oväntade” samtalet från Helsingfors till slut kommer. När han i själva verket satt fullt samlad och beredd och mer eller mindre väntade in det.

Det intressanta med det hela är att redan titeln avslöjar paradoxen i Wolitzers upplägg och jag vet inte riktigt om jag upplever att hon någonsin tar itu med den. För ingen kan ju vara en hustru utan att samtidigt ha en man att förhålla sig till. Wolitzer gör stora poänger (betydligt mer framträdande än i filmen) av skillnaden mellan kvinnor och män, närmast på en samhällsnivå. Joe och hans författaregelikar är medlemmar i en privilierat patriarkat (”the men who own the world”) som på olika sätt ser till att kvinnor aldrig ges samma möjligheter att märkas eller synas. Aldrig ges chansen att skapa litteratur utan att den i något avseende sätts i relation till det faktum att författaren är kvinna och inte man. Mannen är alltid normen, kvinnan är alltid avvikelsen.

Detta tycks ligga helt i linje med hur Wolitzer uppfattar sitt eget författarskap. Och för all del, nog är det graverande att läsa att The Wife nästan omgående köptes upp för att bli film men att det dröjde ytterligare 15 år innan vi kommit till en punkt där filmbolagen och manliga skådespelare trodde tillräckligt mycket på en film som hette The Wife istället för The Husband.

Hade jag läst boken först och gillat dess ton hade jag kanske inte blivit riktigt lika förtjust i filmen, där Joan tillåts vara mer renodlat förbannad. Som det blev nu fick jag möjlighet att ta tillvara det bästa av två världar. The Wife är en bra film och Glenn Close är magnifik som Joan. Men boken är både roligare och mer tragisk på en och samma gång. Filmens Joe Castleman får möjlighet att bibehålla ett visst mått av värdighet (om än inte hederlighet) som helt förnekas honom i Joans egen beskrivning av sitt liv och sin make. Om inte annat är det lätt att konstatera att The Wife är en sällsynt bra adaption av en redan bra bok.

alt. titel : Ensam i Berlin

När den älskade sonen dör på andra världskrigets slagfält vet Berlin-paret Otto och Anna Quangel vid vilken tröskel de ska lägga skulden. Men att kritisera det styrande NSDAP var ingenting man gjorde lättvindigt. Var man rädd om liv och hälsa var det faktiskt något man inte gjorde alls.

Så trots att Otto Quangel, på grund av sin bristande partilojalitet, ses med misstänksamma ögon på arbetsplatsen inser han att ett öppet anklagande skulle vara lika med att skriva under sin egen dödsdom. Därför börjar han skriva uppmaningar om att ifrågasätta partiet, dess agenda samt till och med führern själv på vykort som han lämnar på olika ställen i huvudstaden.

Till en början är denna hobby inget som Anna får veta om men hennes sorg över sonens död är inte mindre än makens. Inte heller frustrationen över meningslösa och övervakande sysslor i partiets regi. Därför börjar de snart hjälpas åt med det subversiva skrivarbetet.

Men Berlin är som sagt en partistyrd stad och snart kommer Ottos vykort till polisens kännedom. En allt mer pressad kommissarie Escherich sätts att utreda det hela men det är ett grannlaga arbete, särskilt som hans överordnade inom SS kräver en snabb upplösning.

Alone in Berlin är en film med ett innehåll som liknar Sophie Scholl. Alltså berättelser om de vanliga tyska medborgare som faktiskt gjorde vad de kunde för att stå emot partiets tryck på befolkningen och också fick betala priset för detta.

Anna och Otto Quangel baseras nämligen på paret Elise och Otto Hempel, vilka hann skriva 200 vykort innan de blev arresterade och avrättade (medelst giljotin, i alla fall om filmen får bestämma). Filmen gör gällande att denna aktivism inte berodde på någon överdriven idealism, utan främst på grund av att föräldrarna såg partiet som sonens mördare. Det finns heller inga tillrättalagt upplyftande scener där Berlinbor plockar upp ett av Ottos vykort och därmed inser hur fel saker och ting har blivit i det förlovade tredje riket, vilket känns befriande.

Däremot lämnas utrymme att fundera över det faktum att blott 18 vykort, av de dryga 200 som Otto skrev, INTE lämnades in till polisen. Innebär det att gärningen var förgäves, att medborgarna var allt för lojala eller allt för rädda för att kunna ta till sig det subversiva budskapet? Eller spred korten ändå ett frö till tvivel och ifrågasättande av tingens ordning? Därom kan vi bara spekulera men parets gärningar blev i alla fall hågkomna i boken Jeder stirbt für sich allein av en viss Hans Fallada, utgiven redan 1947.

Styrkan i Alone in Berlin ligger i den sansade vardagsstämningen och icke minst fina rollprestationer. Eller vad sägs om följande: Emma Thompson som Anna, Brendan Gleeson som Otto, Daniel Brühl som kommissarie Escherich och till sist vår egen Micke Persbrandt som sadistiskt SS-högdjur?

Särskilt Emma Thompson tycker jag kan vara en smula ojämn från gång till annan men det är i lågmälda roller som Anna Quangel som hon verkligen får chans att glänsa. Tillsammans med Brendan Gleeson behövs det inte mycket – ett ögonkast, en kort kommentar – för att få deras relation att glöda. Daniel Brühl är sällan dålig men har en svårare roll med sin kommissarie, vars bevekelsegrunder är oklarare än paret Quangels.

En detalj, som egentligen inte hade med själva historien att göra, funderade jag dock mycket över. Och det var faktiskt inte det faktum att alla inblandade givetvis måste uttrycka sig på tyskt bruten engelska. Nej, Escherich kallar sin okände gärningsman för ”hobgoblin”, vilket på svenska översätts till ”troll”. Det skulle vara spännande att veta om detta var ett tidsenligt uttryck eller om det är något som plockats upp från mer dagsaktuella begrepp.

Som alltid när jag ser en berättelse från ett välbekant tidevarv men som ändå ger mig något nytt att tänka på blir jag glad. Se gärna Alone in Berlin. Skänk en tanke till länder där det är förenat med livsfara att kritisera landets ledning och de medborgare som ändå vågar gör det.

Dags för bloggens traditionsenliga julfilmsomdöme — det är ju ändå första advent!

***

alt. titel: Arthur och julklappsrushen

Trots ännu en lyckad julklappsutdelning världen över är stämningen något tryckt i Tomtefamiljen. Farfar tycker att den nutida utdelningen är alltför mekaniserad och mesig. Annat var det på hans tid när han fick ducka för andra världskrigets luftvärnskanoner!

Storebror Steve (som till synes hoppat över alla sin leg days) är inte bara lite tjurig över farfars välkända litanior (ärligt talat, vem vill egentligen tillbaka till eran som saknade uppkoppling men var full med blyförgiftade leksaker?!) utan också för att han trodde att detta skulle vara julen när han officiellt fick ta över efter pappa Tomte.

Istället har pappa, hög på adrenalin efter genomfört uppdrag, backat på sitt halva löfte till Steve och bestämt sig för att han nog är fit for fight ytterligare ett år. Vilket förpassar Steve att än en gång överse utdelningen från högkvarteret på Nordpolen. De enda som försöker hålla humöret uppe är mamma Tomte och lillebror Arthur. Arthur älskar julen, ingen är fullare av uppriktig julanda än honom. Men han är samtidigt en kille med bägge tummarna mitt i den klumpiga handen (plus en för tomtar olycklig höjdrädsla) och får därför utföra sysslor som är på tryggt avstånd från något som helst ansvar.

Och inte blir Steve på bättre humör när det visar sig att årets operation (mot alla odds, riskanalyser och kvalitetssäkringar) lyckats missa att dela ut en julklapp. Själv är han beredd att ta ett inte helt perfekt resultat, det övergripande målet uppnåddes trots allt med en acceptabel felmarginal. Men här sätter Arthurs julanda stopp (samt det faktum att han som ansvarig för alla barns julklappsbrev vet hur mycket lilla Gwen längtar efter sin cykel) – finns det inga andra lösningar får han väl själv se till att leverera det förlorade paketet. Men kommer han att hinna runt halva världen (och lite till) innan morgonen kommer till Cornwall?

Mycket tack vare Fiffis positiva omdöme försökte jag mig på en animerad julfilm. Att Arthur Christmas dessutom var producerad av brittiska Aardman Animations sved verkligen inte, filmen är på det hela taget både snygg (förstås!), klurig, fartfylld och rolig. Människorna ser lite plastiga ut i ansiktena men när man tittar närmare på exempelvis farfars ögonbryn, renarnas päls eller Steves julgransformade lilla getskägg inser man att det är ett medvetet val, inget som är en konsekvens av undermålig teknik.

Två saker står i fokus såvitt jag kan se: betydelsen av att inga barn någonsin får tvivla på att tomten alltid kommer att leverera en klapp (vilket översätts till julanda) och att familjer måste lyssna på varandra. Jag kan tycka att Arthur Christmas lyckas bättre i den senare ansatsen än i den förra (det blir alltid komplicerat att försöka klämma ihop behovet av prylar med mer abstrakta julvärden).

Särskilt rollfigurerna farfar och mamma Tomte känns avgjort mer brittiska än amerikanska på ett sympatiskt sätt. Relationen mellan dels Arthur och farfar, dels Steve och pappa tyckte jag också framställdes på ett sätt som inte blev alltför smörigt. Till viss del skulle jag tro att röstcastingen har sin del i det, för Arthur Christmas bjuder på gräddan av välkända brittiska skådisar – James McAvoy (Arthur), Hugh Laurie (Steve), Jim Broadbent (pappa) och Bill Nighy (farfar). Ingen som har sett Love Actually blir heller särskilt överraskad av Nighys avslutande julsång.

Tyvärr blir filmens huvudsakliga berättelse — Arthurs leverans av Gwens julklapp — väl ruschig, hysterisk, långdragen och krystad när manuset slänger in den ena himlaspärren efter den andra (från borttappade renar till hungriga lejon). Bihistorien om hur människorna tolkar Arthurs framfart som aliens vilka är ute efter att förstöra julen kändes rejält onödig. Filmens stora behållning blir istället (som så ofta i den här typen av historier skulle jag vilja påstå) beskrivningen av dagens högteknologiska Tomte-operation under Steves militäriska överinseende med tusen underfundiga detaljer (hans undangömda tomtedräkt från Versace, high tech-”släden” SG-1).

Helt ok för en tittning, men inget som kvalificerar sig för en plats i mitt julfilmspanthéon.

Vill du bli lite mer pepp på Arthur Christmas rekommenderar jag att du istället tittar in hos Fiffi.

alt. titel: Flocking

En mindre norrländsk ort. Litenheten går att se i både bra och dåligt ljus. Bra eftersom här finns en stark gemenskap – ett bröllop är en glad tillställning som hela byn deltar i. Dåligt om man råkar vara ointresserad av jakt och fotboll. Eller när en av tjejerna i den lilla avgångsklassen anmäler en klasskompis för våldtäkt.

Läs hela inlägget här »

Att vara filmvärldens Boston borde kännas som det måste ha varit för 70-talets New York. Antingen framställs staden som ett gangsternäste av guds nåde (Mystic River, Boondock Saints, The Departed, The Town) alternativt ett samhälle totalkorrumperat av polisen eller den katolska kyrkan eller varför inte bägge två på en och samma gång (Spotlight)? I bästa fall är det en stad där dryga collegestudenter kan få stryk av arbetarkillar (Good Will Hunting).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, Finders Keepers
Hans Olov Öberg, Kungamördaren
Harlan Coben, Miracle Cure

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser