You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 3’ category.

Once Uponalt. titel: Once Upon a Time…in Hollywood

Det är frågan om inte Quentin Tarantino i fallet Once Upon… gjort en Stephen King. Det vill säga försökt återuppliva och därmed återuppleva sin egen barndom. Vi snackar alltså om en man som är döpt efter Burt Reynolds rollfigur i TV-serien Gunsmoke, som redan vid späd ålder älskade filmer och dessutom bodde i Los Angeles-området på slutet av 60- och början av 70-talet.

Tarantino har ju ägnat större delen av sin karriär att på ett eller annat sätt kopiera filmer, vilka ofta haft sitt ursprung i den period han nu vänder kameran mot. Är det då så konstigt att det över hela produktionen flödar en mild sol, som smält guld? Att det mesta som har med Hollywood och film-skapande att göra är glatt och trivsamt, fräckt och sorglöst?

Men drömfabrikens guldplättering börjar trots allt vara tunnsliten anno 1969. Eller i alla fall om vi ser det genom ögonen på skådisen Rick Dalton och hans trogne kompanjon samt stuntman Cliff Booth (”more than a brother and a little less than a wife”). Dalton var stor på 50-talet, i western-TV-serien Bounty Law, men är nu hänvisad till att jaga skurkoller i osäkra pilotprojekt eller på sin höjd erbjudas jobb i italienska spagettiwesterns.

Hans hus på avskilda och exklusiva Cielo Drive är inget mindre än ett monument till hans egen karriär, på den tiden när han hade någon sådan att tala om. Nu för tiden sänker han istället väl många whiskey sours för att vara riktigt fit for fight morgonen efter. De roller han får kräver inte heller särskilt mycket i form av stuntarbete, varför Cliff reducerats till att agera som Ricks chaufför och allt-i-allo.

Och…det är väl ungefär det hela. Som jag ser det har Tarantino i mångt och mycket valt att göra halt vid en ganska uppenbar motsvarighet mellan Daltons föredettingstatus och det ”gamla” Hollywood. Under nästan tre timmar tycks regissören vara ganska nöjd med att cruisa runt på gator, kantade med biograf efter biograf, och låta en ljum vind leka i Brad Pitts solblekta hår. Pitts Cliff Booth blir förstås också än coolare med en cigg mellan läpparna eftersom vi befinner oss i en tid när Marlboro-cowboyen ännu inte förtvinat i lungcancer.

Nå, i ärlighetens namn finns här också en parallell historia om hippiekollektivet där ett par av medlemmarna gick till historien som Charlie Mansons djävuls-anhang. Det var också den vinkeln som gjorde att filmprojektet lät tala om sig till att börja med. Men jag upplever som sagt inte alls att den historien har varit Tarantinos primära drivkraft i skapandet av Once Upon… Möjligen har den tjänat som en motorvägspåfart.

Eller också har Tarantino gjort det väldigt lätt för sig genom att introducera ett spänningselement som han själv inte behöver arbeta det minsta för att upprätthålla. Har man noll koll på vilka Sharon Tate och Roman Polanski var, eller vilket ödesmättat år 1969 var för dem, undrar jag nämligen om man verkligen förstår varför filmen ibland väljer att följa en spröd blondin och porträttera hennes sociala sammanhang i form av Playboy mansion-fester och sällskap med kändisfrisören Jay Sebring.

Men min gissning är att regissören kallt satsat på att hans publik har åtminstone en (eller kanske två) koll på dådet som döpts till ”60-talets död”. Det vill säga att vi har tillräckligt med bakgrundsinformation för att scenerna med Margo Robbies Tate ska ges tyngd och betydelse enbart tack vare att hon dyker upp i dem. Hon får nämligen inte särskilt mycket att säga eller jobba med. Även när hon placeras i en charmig scen där hon går på bio och ser sin egen film The Wrecking Crew, bara för att kunna njuta av publikens reaktioner på hennes roll, blir hon inte stort mer än en representant för ett enkelt och sorglöst tidsfördriv eller tidevarv. Långt ifrån hatiska och förvirrade hippes som letar efter försvar i den genomkommersiella TV- och filmindustrin för att kunna motivera sina vedervärdiga handlingar.

Jag vill gärna tro att det inte bara är bristen på en saftig historia som gör att jag har större problem med Once Upon… än med Inglorious Basterds, Django Unchained och The Hateful Eight. Men det går inte att komma ifrån att kopplingen mellan det som händer Rick och Cliff å ena sidan och hippiekollektivets dova hot å den andra känns väldigt tunn. Jag tycker inte heller att Tarantino riktigt lyckats landa i någon grundläggande stämning – filmen är för humoristisk och innehåller för många distanserande grepp för att vara ett renodlat drama men ber samtidigt publiken ta den på större allvar än den humoristiska tonen motiverar.

För min del blir den här ambivalensen tydligast i och med slutet, där det inte känns som om det är meningen att vi ska uppfatta det handgripliga ultravåldet som uteslutande komiskt. Samtidigt lockas vi ändå att skrocka lite över det bisarra faktum att någon får ansiktet mer eller mindre intryckt av en hundmatsburk (”Good food for mean dogs”). Jag vet att den här balansgången är lite av Tarantinos grej, men just den här gången tycker jag att han vinglar mer än i tidigare projekt (jag har å andra sidan inte sett om Pulp Fiction sedan premiären). Till saken hör eventuellt också att jag uppfattar att ”skrock-våldet” primärt reserveras för kvinnliga rollfigurer.

Samtidigt går det givetvis inte att racka ned på Tarantinos kärleksförklaring i allt för hög utsträckning, han är alldeles för kompetent för det. L.A. anno 1969 ÄR minutiöst och nostalgiskt återskapat, Leo DiCaprio ÄR bra som Rick Dalton och Brad Pitt ÄR cool som Cliff Booth. Dessutom finns det, som alltid när det gäller regissören, ett egenvärde i en film som inte tycks vara designad enbart för att dra så mycket folk som möjligt till biograferna. En film som trots referens-kaskadspyorna vare sig är en uppföljare, prequel eller reboot.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

EqualizerEn enkel knegare som varje dag går upp, jobbar i sitt anletes svett på Home Mart för att sedan sitta hemma och läsa innan han nogsamt viker in en tepåse i en servett som han tar med sig till Bridge Diner där han läser lite till. En tystlåten och hövlig man som hjälper sina kollegor och pratar vänligt med den uppenbart prostituerade unga tjejen som frekventerar samma diner.

Så varför får vi följa denne vanlige mans tröööökiga vardagsliv? Kan det möjligtvis bero på att han är så långt ifrån en vanlig man det är möjligt att komma utan att, säg, vara Steve Jobs eller Michael Jackson?

Såklart… För när Robert McCall ser att någon i hans närhet behöver hjälp, agerar han. Det är helt enkelt så en Riktig Man gör, han gör de Rätta Valen. Till en början, i den första Equalizer-filmen, hålls publiken lite på halster innan helvetet fullkomligt brakar lös när ”Bob” vill ställa upp för den unga Alina och straffa de som såg till att hon hamnade sönderslagen på akuten.

Men det kommer inte ens i denna första The Equalizer som någon större överraskning att ”Bob” knappast är den enkle man som varje dag möter kollegorna på Home Mart. Och när vi väl kommer fram till uppföljaren (fantasifullt nog döpt till The Equalizer 2) är det ju inte längre någon större idé att hålla fast vid illusionen, varför Robert McCall med en gång får fortsätta att göra det Rätta och rädda kidnappade småflickor.

Så om Robert McCall är the equalizer handlar det alltså om att han utjämnar orättvisor eller ställer orättfärdigheter till rätta. Det eleganta med dessa två Equalizer-filmer är att historierna samtidigt tillåter honom att bli en högst formidabel hämnande ängel som lämnar högvis med döda kroppar i svallvågorna där han drar fram. Samtidigt som han har en faiblesse för att vara mentor för ungdomar på glid.

Equalizer 2Nej, några större överraskningar bjuder som sagt ingen av filmerna på. Det skulle då möjligen vara det faktum att Robert McCall spelas av allas vår Denzel Washington som vi kanske inte är vana att se riktigt så kallhamrad som han ändå får vara här. Föga förvånande är han dock en högst kontrollerad och resonabel hämnare som alltid ger sina offer chansen att göra det Rätta innan han ser till att skipa lite välbehövlig rättvisa. Vilket allt som oftast sker genom att han får någon slags Terminator-blick och tajmar sina attacker in i minsta detalj redan innan de inträffar.

Mannen som regisserar Denzel i bägge dessa filmer är Antoine Fuqua som tycks ha smitt ett alldeles särskilt vänskapsband med skådisen efter filmer som Training Day och remaken av klassikern The Magnificent Seven. I bägge fallen är det Harry Gregson-Williams som tillhandahåller den thriller-pumpande musiken som gör så gott den kan för att försöka upprätthålla pulsen hos oss åskådare.

Och visst, Denzel är ju alltid Denzel. Stabil och pålitlig. Aldrig direkt dålig. Samtidigt beroende av omständigheterna i all sin stabilitet. Därför tycker jag att originalet ändå hade en viss flair som uppföljaren saknar. Där bjuds jag dessutom på en händelseutveckling som jag hela tiden var orolig för i The Equalizer men lyckligtvis aldrig behövde uthärda.

The Equalizer 2 gör tappra försök att fjärma sig från den första filmen, men trampar i allt för många kliché-gropar. Underrättelseagenter som gör tveksamma moraliska val med motiveringen ”vi gjorde alla samma sak på uppdrag av regeringen” har jag sett allt för många gånger för att det ska få mitt hjärta att banka snabbare och min hjärna att engagera sig i händelseutvecklingen i just det här fallet.

Tyvärr vet inte Fuqua när det är dags att sätta punkt och originalets översvallande bildspråk (som inledningsvis är menat att förmedla hur supercoolt allt är, från Bostons skyline till filmens überskurk) har efter efter 90 minuter förvandlas till klyshigt, teatraliskt och affekterat. Och då är det fortfarande en dryg halvtimmes speltid kvar, då vi dessutom trakteras med inte bara en Denzel i slow-motion mot bakgrunden av en enorm explosion utan också Denzel i slow-motion i sprinkler”regn”.

Jag gillar hur den första filmen tar ganska gott om tid på sig innan det börjar bli dags för Denzel att sparka lite rysk skurkröv. I uppföljaren försöker Fuqua använda samma grepp genom att ge oss exempel på en massa olika bilpassagerare (Robert McCall har vid det laget istället börjat jobba som privat taxichaffis) men det känns då enbart trött och upprepande. I bägge filmerna förekommer ”coola” och kvasifilosofiska sentenser som ”There are two kinds of pain. The pain that hurts and the pain the alters” och de funkar aldrig för min del.

Bägge historierna vill visa hur Denzel, nästan helt utan egen förskyllan, hamnar i situationer som leder till att han mer eller mindre måste förklara krig mot en till synes oövervinnerlig motståndare. Jag måste erkänna att jag hade lättare att svälja den vinkeln första gången jag ombads att tro på den, kanske för att den illustreras genom en litterär klassiker-övergång. Från Hemingways The Old Man and the Sea till Welles The Invisible Man. Så ska vi tolka Robert McCalls utveckling från en av ödet olycksdrabbad man till en megalomanisk galning? Only Denzel knows…

The Equalizer (2014)
star_full 2star_full 2star_full 2

The Equalizer 2 (2018)
star_full 2star_full 2

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnanMen redan då fick läsarna smaka på vad hans döttrar, Johanne och Rosa, hade för sig under samma period och i Blå stjärnan, bok nummer fem, breddas det perspektivet. Vi får nu under ungefär samma tidsperiod alltså följa både Johanne (som arbetar för både norska Hjemmefronten och brittiska SOE) samt viss mån systern Rosa. Men hennes arbete på UD är så hemligt att det inte finns mycket att berätta, systrarna emellan.

I likhet med pappa är Johanne ytterligare en av dessa Guillouska övermänniskor (så i det avseendet kan man knappast skylla honom för könsdiskriminering). Hon är snygg, intelligent och fattad i krissituationer. Det där sista är förstås av avgörande betydelse eftersom hon medverkar vid såväl sabotage och hemliga operationer inne i det ockuperade Norge som att agera honungsfälla i både England och gamla Svedala.

Enligt min uppfattning fortsätter Det stora århundradet att vara en slags anti-tes till Star Trek-filmserien. Det vill säga att böckerna med udda nummer är avsevärt bättre än de med jämna. I Blå stjärnan finns ett bra driv i berättandet och författaren kan ju sin spionverksamhet. Här uppmärksammar han dessutom historiska aktörer som jag hittills haft dålig (i klartext: ingen) koll på. Visst blir det ibland både föreläsande och skriva-på-näsan-tendenser, särskilt när Guillou vill försöka ta feministiska poäng, men ämnet är som sagt tillräckligt intressant för att bära det.

Äkta amerikanska jeansDöm då min besvikelse när de två efterföljande delarna, Äkta amerikanska jeans och 1968, övergår till att vara, vad jag uppfattar, en slags förtäckta självbiografier. Från kapabla kvinnliga spionäventyr till att i alldeles för stor utsträckning sysselsätta sig med en ung mans frustrerade libido.

Nu vänds författarblicken nämligen mot Oscar Lauritzens dotter Helene (eller Hélène om man vill köra franskt) och sonen Eric. I Äkta amerikanska jeans är det 50-tal och Eric lider svårt under sin misshandlade styvfarsa Harry. Om jag säger ”efter maten-stryk”, simning, relegering och internatskola, vad säger ni då?

Kom igen nu, alla på en gång: Ondskan! Jag är den förste att erkänna att jag slukat den boken både en och två gånger, tonårsglatt överraskad av att Jan Guillou kunde skriva något mer än småtorra spionromaner. Men att återvinna sitt eget skrivande så till den milda grad sticker ärligt talat en del i ögonen. Det finns flera scener som böckerna delar sins emellan. Om inte ordagrant, så nästintill. För att lägga på ytterligare ett lager har Guillou splittrat sitt alterego, eftersom romanens Eric träffar en annan Erik med efternamnet Ponti på internatskolan.

Eftersom jag uppfattar boken som så pass självbiografisk blir det också en lätt kladdig känsla med den ingående beskrivningen av den unge Erics försök till sexdebut. Inte är jag särskilt mycket mer intresserad av hans allt uppslukande kvinnointresse i uppföljaren 1968. Eric är nu några och tjugo, nyutexaminerad jurist och kan uppenbarligen inte träffa en enda bröstbärare utan att bedöma chanserna att få begrava ansiktet mellan sagda bröst inom en snar framtid. Med tanke på att Eric rör sig i vänsterkretsar med allt vad det innebär av FNL, demonstrationer, kollektivboende, chili con carne med råris, såar av billigt rödtjut, träskor, batik och fri kärlek är de chanserna allt som oftast ganska goda.

1968Återigen träder också Erik Ponti in från vänster och liksom bara råkar vara journalist engagerad i Palestina-frågan. Jan Guillou har alltså i hög utsträckning grävt där han står med dessa två delar och jag finner det inte alls lika intressant som de tidigare böckerna. Jag känner också igen greppet med lövtunt förklädda verkliga personer (Eric får jobb hos advokaten ”Henning Sjöstrand”), något som redan i andra Guillou-verk retat gallfeber på mig. Mervärdet i 1968 är främst en ingående beskrivning av neurosedyn-rättegången i Tyskland.

I Äkta amerikanska jeans har författaren dessutom valt ett berättartekniskt grepp där juriststudenten Eric (som har författarambitioner) skriver ned sina barndomsminnen åt sin mors kusin Johanne, vilken arbetar på DN. För min del funkar hoppandet, mellan de självbiografiska styckena om en yngre Eric och delarna när han direkt tilltalar Johanne samt hennes kritik av det han nyss skrivit, inte alls. Jag kan inte ta till mig perspektivskiftena och uppfattar metavinkeln (alltså att den vuxne Eric kan adressera konstigheter eller kritik mot delarna som handlar om honom själv som barn) som allt för sökt.

Fortfarande är såklart ambitionen med Guillous serie berömvärd och jag kan mycket väl se böckerna som en slags portalverk för att skapa ett intresse för 1900-talets historia. Men nu måste det till en uppryckning om inte det stora århundradet ska avslutas i en besviken tummetott istället för en varm och gosig rock.

Blå stjärnan (2015)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Äkta amerikanska jeans (2016)
star_full 2star_half_full

1968 (2017)
star_full 2star_full 2

Måste gittLillgrabben Metin avgudar sin pappa över allt annat. Så när pappan säger att en man måste ha planterat ett träd, skrivit en bok och skaffat barn innan han lämnar jordelivet, samtidigt som han gräver ett hål för en tanig ung trädplanta, är nästa steg liksom rätt givet för Metin.

Nästan 20 år senare är Metin dock ingen firad författare. Inte ens en utgiven författare. Han har däremot kommit så långt i en småkriminell karriär att han inte har något emot att ta emot ett par enkla tusenlappar för att försäkringsbedrägeribränna en bil eller försöka panta fejkade Rolexklockor. Alla eventuella bokdrömmar kanaliserar han genom att skriva ned allt han vet om vem som gör vad samt var och när. En explosiv dagbok med andra ord.

Och i likhet med många andra dagboksskrivare med bara ett halvt konsekvenstänk finns det inte på Metins karta att det kanske skulle vara en bra idé att göra sig av med sprängstoffet eller sluta skriva. Däremot är han i ett ständigt dilemma över var han ska förvara eländer. Så när hans pestiga lillbrorsa, som är lite för impad av Metins eskapader, tjuvläst boken en gång för mycket ser Metin ingen annan utväg än att släpa den med sig varthelst han går.

Föga förvånande tar det max en halv dag innan Metin har tappat bort sin ögonsten, sitt hjärteblod. Tur för honom att det varken är polisen eller någon av hans kompisar i Jordbro som plockar upp boken. Otur för honom att den snart hamnat i klorna på en ivrig förlagsredaktör som är ute efter det hetaste och senaste på den svenska bokmarknaden. Vad passar väl bättre än en osminkad skildring från Förorten?

Regissören Ivica Zubak har skrivit manus till Måste gitt tillsammans med huvudrollsinnehavaren Can Demirtas. Alla potentiella anklagelser om att visa upp en stereotyp bild av Förorten med inofficiella domstolar, kriminalitet och våld får udden avskavd mot det faktum att bilden av Kultureliten med champagne, hästsvansar och opera är precis lika stereotyp den. Vi förstår att Måste gitt inte gör anspråk på en konkret realism utan vill göra en både humoristisk och halsbrytande kontrast mellan de här två världarna, vilka bara till namnet inryms i samma stad.

Och filmen lyckas faktiskt ta en annan väg än någon av de höggradigt förväntade. Den är alltså vare sig: (1) En helvetestung nedgång för Metin tills dess att han antingen är död eller sitter inne på livstid eller (2) en feel good-lättsamhet där de otrevliga får sitt straff (ingen är någonsin ond På Riktigt i feel good-historier) och vår huvudperson både sin rättmätiga belöning och moraliska upprättelse. Version (3) där Måste gitt förfulas bortom allt förnuft i en flåshurtig flabbkomedi om tokroliga kulturkrockar är så hemsk att jag inte ens vill tänka på den.

Och lyckligtvis behöver jag ju inte det. Det jag möjligen kan skylla Måste gitt för är att den pulat in väldigt mycket olika trådar i sin historieväv. Men jag tycker att filmen kommer undan med det med hänvisning till att vi får följa Metin under ett av hans livs mest omtumlande perioder. Jag kan heller inte riktigt säga vilken av de här trådarna som i så fall borde ha kapats, eftersom alla skapar nyanser i Metins tillvaro.

På det hela taget skulle jag säga att även skådespeleriet flyter på bra. Till och med Metins berättarröst som pockar på uppmärksamheten när vi måste få oss något förklarat funkar. Det lilla som kan kännas lite teatraliskt glider under radarn eftersom jag som sagt inte uppfattar Måste gitt som en ultrarealistisk historia. Att Can Demirtas är betydligt mer avslappnad tillsammans med polarna än i finvåningarna på Södermalm är ju bara att förvänta.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Stardust bookTre olika personer skyndar mot stjärnan som föll i felandet. Tristran Thorn har lovat bort den till sin älskade Victoria Forester (en önskan som från hennes sida mest handlade om att bli av med den ovälkomne älskaren). Någon av de tre sönerna till lorden vid Stormhold måste få tag på den för att kunna efterträda sin far på tronen. Och en av tre häxsystrar vill ha stjärnans hjärta för att återfå sin ungdom.

Tristran är den som hinner fram först och blir därmed lite förvånad när han förstår att en fallen stjärna inte är en sten, kristall, juvel eller något liknande. Istället är det en ung kvinna vid namn Yvaine som dessutom har brutit benet i fallet. Tristran fångar in henne med hjälp av en tunn silverkedja, något som hon inte är särskilt tacksam över (av förklarliga skäl). Nu måste han bara släpa henne tillbaka till Victoria men det är en resa genom felandet som ska visa sig innehålla många strapatser och faror, både för Tristran och Yvaine.

Av det jag har läst av Neil Gaiman tidigare har det ofta varit berättelser som rört sig i urbana och nutida miljöer. Stardust placerar i och för sig sina läsare i ett 1800-tal med Charles Dickens och drottning Victoria men när vi väl kommer fram till den lilla byn Wall och feernas marknad spelar det där ”verkliga” 1800-talet inte så stor roll längre.

I sitt efterord tackar Gaiman bland annat föregångare som C.S. Lewis och Lord Dunsany, för Stardust påminner i mångt och mycket om det här tidiga fantasyförfattarna som mer eller mindre skrev sagor för vuxna. Jag skulle nog också vilja slänga in Edith Nesbit i den mixen. Även om hennes sagor oftast riktade sig till barn hade hon ett ganska modernt och ironiskt tilltal (något som hennes manliga kollegor saknade) men som återkommer lite nu och då hos Gaiman. Tristran försöker till exempel fånga en hare till middag men den smiter undan och stannar bara tillräckligt länge för att kunna säga ”Well, I hope you’re proud of yourself, that’s all” innan den försvinner.

Själva miljön med ”faerie” är välbekant men Gaiman har skapat något större än enbart ett återberättande av gamla sagor. Förvänta er inte att i likhet med Stephen Sondheims Into the Woods stöta på välkända figurer som Rödluvor eller peddo-Vargar. Det som gör att Stardust känns vidare än historien om den fallna stjärnan är att Gaiman lite nu och då skjuter in början eller slutet på en helt annan historia som läsaren bara får sig en smakbit av innan vi skyndar vidare i det utstakade spåret.

Tidigt berättar bland annat författaren om musen som egentligen är en prins och som bara kan förvandlas tillbaka om han äter The Nut of Wisdom. Men innan han hinner med det blir han fångad och uppäten av en uggla, som i sin tur bara kan återfå sin sanna form om hon äter en mus som ätit The Nut of Wisdom. Alla de här små avstickarna gör att berättelsen hela tiden känns underfundig, fräsch och fängslande.

Och Gaiman vore ju inte Gaiman om det där utstakade spåret vore allt för lätt att följa eller förutse. Jag, som läst min beskärda del av Gaimans sago-föregångare, blir ständigt överraskad eftersom historien hela tiden utvecklas i riktningar som jag inte förväntat mig. Särskilt gäller det vilka som ska komma att spela en viktig roll i det stora händelseförloppet. Här ges inga garantier av den sorten som man kanske är van vid när det gäller sagor. Än en gång visar författaren också att han är otroligt skicklig på att väva ihop sina historier, där en relativt tidig plantering (som inte ens känns som en plantering) får sin utdelning först mot slutet och det på ett synnerligen elegant sätt. Stardust må kännas lättsam och enkel men är för den skull vare sig simpel eller banal.

Gaiman skrev Stardust eftersom han tyckte att vuxna också kan behöva sagor ibland. Jag kan inte annat än hålla med honom.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Hobbs & Shawalt. titel: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Den ene är ”kort” (178 cm) och den andre är lång (på riktigt, 193 cm). Den ene synes normalbyggd medan den andre är lika bred som en ladugårdsvägg. Den ene klär sig i lårkort trench och skjortor medan den andre föredrar tajta T-shirts och cargo-brallor. Vilka är de?

Jomen, omaka paret Deckard Shaw och Luke Hobbs, förstås. Snubbarna som lite (extremt lite. FÖR lite om ni frågar mig) nu och då tar sig tid att avbryta sin standup odd couple-rutin för att rädda världen. Nu i sällskap med MI6-agenten Hattie som, surprise, surprise, inte alls försökt stjäla ett livsfarligt domedagsvirus vid namn Snowflake.

Men det tror alla att hon gjort eftersom motståndarna den här gången är Eteon, en toppenhemlig (men inte mer hemlig än att typ alla inblandade verkar veta vilka de är) ”tech cult”. Ett gäng typer som är övertygade om att de står för det nästa steget i den mänskliga evolutionen, vilket i sin tur per automatik innebär att de också tagit på sig den hårda uppgiften att utrota alla som inte är beredda att ta steget med dem. Som Hobbs och Shaw exempelvis.

Ja, denna spinoff till Fast & Furious-serien gör inga som helst försök att ta sig bort från den Mission:Impossible-riktning som franchisen tagit rygg på sedan flera filmer tillbaka. Det räcker med den första tio minutrarna för att inse att vi kommit en bra bit sedan streetracing, amerikanska muskelbilar och Vin Diesel som familje-grillar på tomten.

Jag minns ärlig talat inte särskilt mycket av den senaste F&F-filmen (nummer åtta i serien om jag inte missminner mig) men det gör ingenting. Hobbs & Shaw har inga större behov av någon bakgrundshistoria, bortsett från att filmen förstås förutsätter att vi omedelbart ska vara med på det omaka par-konceptet. Komplett med kontrasterande och samtidiga morgonrutiner samt slagsmål (”ice cool can of whoopass” vs ”a champagneproblem”). Tyvärr har jag vissa svårigheter med det. Efter en halvtimme är jag redan less på ”gnabbet” mellan Dwayne Johnson och Jason Statham. Efter en timme kollar jag klockan och tänker ”helvete, har det bara gått en timme?!”

Exakt tre saker räddar Hobbs & Shaw från fullkomlig kollaps och det är faktiskt vare sig Johnson eller Statham (vars mångahanda omnämnanden av ”balls” inte var roligt ens första gången). Till att börja med är Idris Elba – föga förvånande – en formidabel skurk. Vi visste ju redan från filmer som Pacific Rim att han med stålblick kan riva av ett bombastiskt tal utan att det blir lökigt och det är precis vad som krävs i rollen som den fanatiskt övertygade övermänniskomaskinen Brixton Lore.

Sedan har vi Vanessa Kirby i rollen som Hattie, lika mycket badass-kvinna som någonsin Charlize Theron i Atomic Blonde. Förutom att hon, i egenskap av virusbärare, ibland tilldelas funktionen ”the asset” har hon inga som helst problem att hantera sina egna fajter och de handlar faktiskt inte bara om att hon får slåss mot skurkens kvinnliga sidekick. Vilket skulle ha blivit svårt i det här fallet eftersom Idris inte har någon sidekick.

Och så, äntligen, tvingar den sista (och minst sagt spektakulära) halvtimmen mig att inse att det tamejtusan faktiskt gick att andas (lite) nytt liv i det här ganska trötta konceptet. När Hobbs & Shaw bjuder mig på en biljakt — samoan style — är jag faktiskt återigen en villig tågpassagerare trots att jag fram tills dess mer eller mindre gett upp hoppet om serien, inklusive alla tänkbara prequels (just you wait…) och spinoffs.

Till viss del antar jag att en del av äran för alla tre delarna också måste landa i knät hos regissören David Leitch, även ansvarig för tidigare nämnda Atomic Blonde. Kan det vara så väl att Leitch faktiskt är en actionregissör som också är bra på att boosta sina kvinnliga skådespelare?

För helt ärligt är det inte alls komedi-elementen som funkar i denna, på ett sätt klassiska, actionkomedi. Det är de avslutande actionmunsbitarna, förebådade av ett Rocky IV-montage. Plus det faktum att vi då dessutom befinner oss på Samoa (ok då, Hawaii) med allt vad det innebär av Dwayne Johnsons polynesiska kulturarv samt stora, tatuerade män och krigsdansen siva tau. Det är så idiotiskt och påklistrat att det blir riktigt underhållande.

star_full 2star_full 2star_full 2

Bloggkollegorna Fiffi , Filmitch, Flmr, Movies-Noir och Henke har också passat på att ta del av konceptet tre-charmiga-medelålders-män-utan-hår.

The Belko ExperimentÄnnu en tråkig dag på kontoret? Not quite… Nu skulle man i och för sig kunna tänka sig att majoriteten av Belkos anställda knappast har flyttat till Bogotá enbart för att kunna ha ett själsdödande kontorsjobb men den här dagen ska visa sig bli lite mer…professionellt utmanande.

Läs hela inlägget här »

The Street Lawyer.jpegI fallet John Grisham är en gatans advokat ingen som praktiserar juridik bokstavligt talat på gatan (till skillnad från skrået barfotaadvokater). Däremot skulle man kunna säga att huvudpersonen i The Street Lawyer, Michael Brock, agerar för gatans invånare, det vill säga en bråkdel av alla Washington DC:s hemlösa.

Läs hela inlägget här »

Midsommar

Det finns säkert många olika anledningar till att vilja besöka Sverige. Allemansrättsvandringar i en förhållandevis oförstörd natur. Drömmen om den svenska synden. Lite avkoppling från en allt för tung vardag. Eller också antropologistudentens obönhörliga nyfikenheten på ett märkligt midsommarfirande i det mittersta av landet.

Läs hela inlägget här »

Det var en gång en man som hette Jim Grant. Han jobbade med brittisk TV under tre årtionden och läsare i min egen ålder känner kanske igen TV-serienamn som Brideshead Revisited (“my summer with Sebaaaaastian”), The Jewel in the Crown, Prime Suspect och Cracker? Nåvälan, mot mitten av 90-talet hade bland annat ett nytt chefsskap med hårdare business-nypor gjort att det inte längre var lika roligt att jobba och ovanpå det blev Grant uppsagd.

Killing Floor Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser