X7: Tremors (1990-2020) #1

Lyckligtvis behöver man ju inte köpa en flygbiljett till Nevadaöknen för att få sig en rejäl Tremors-fix. Med Jonathan Melvilles bok Seeking Perfection som inkörsport fanns det knappast ett bättre tillfälle att klippa hela serien (såsom den ter sig så här långt, ska väl sägas för säkerhets skull). Som helhet måste jag erkänna mig positivt överraskad, eftersom majoriteten av filmerna i serien är både hyfsat underhållande och rappt berättade (två egenskaper hos B-monster-filmer vilka inte minst bolag som Asylum lärt oss att inte ta för givna). Till och med den femte delen lyckas Tremors-teamet faktiskt med ett visst nyskapande i varje del, trots en allt tajtare budget. Manusen har dessutom skapat rollfigurer som får bete sig förhållandevis trovärdigt och rationellt inom filmerna och konceptets ramar. Inte heller det känns som något man är bortskämd med inom (sub)genren.

Förutom detta är jag inte den första att lägga en hel del av Tremors-äran vid Michael Gross fötter. Han återkommer som överlevnads- och vapenfanatikern Burt Gummer i alla sex uppföljarna och spelar en stor roll för underhållningsvärdet (Gross har givetvis också skrivit ett kort förord till Melvilles bok). Trots sin über-republikanska attityd lyckas Burt ändå alltid vara ganska sympatisk och framstår aldrig som less på eller generad över sin ganska repetitiva uppenbarelse. Istället är han en rollfigur som man kan skrocka både med och över när han för femtielfte gången blir täckt av pumpafärgat mask-slajm och med sammanbitna käkar beklagar sig över att han var ”denied critical need-to-know information”.

En annan sak som alla delarna plockar med sig från originalet är en (men sällan fler än så) förhållandevis stark kvinnlig roll vilket förstås också är sympatiskt. Det är dock något som ska komma surna en smula i de senare delarna. Men mer om det nedan, där jag försökt att skriva lite kort om varje del samt betygssätta dem. För det måste erkännas: jag skulle ha svårt att skriva en fullödigt matig text om varje del för sig. Riktigt så mycket har de inte att bjuda på när jag till skillnad från Jonathan Melville inte kan peppra dem med inspelningsanekdoter om Fred Ward. Häng med, så tar vi oss igenom 30 Tremors-år i sju kliv (och två inlägg).

Tremors (1990)

Jag har redan skrivit ett inlägg om originalfilmen här på bloggen, men jag har nog sett den minst ett par gånger till sedan dess och banne mig om den fortfarande inte är lika underhållande! Jag imponeras fortfarande lika mycket (om inte mer) av hur effektivt historien berättas vad gäller introduktion och upplägg samt särskilt Val och Earls respektive personligheter. Trots att den ändå innehåller ett förhållandevis stort persongalleri lyckas filmen med att skapa en ganska skön känsla för i princip alla inblandade – man får en klar bild över allas relationer med varandra och bryr sig dessutom om hur det ska gå för dem. Finn Carters geolog Rhonda LeBeck är förvisso ingen huvudperson men åtminstone tuff, sansad och handlingskraftig. Tamejtusan om orginal-Tremors faktiskt inte är värd ett litet extra halvt betyg jämfört med mitt första inlägg.

Tremors II: Aftershocks (1996)

Jag antar att första Tremors redan hade nått en viss kultstatus när man knåpade ihop manuset till denna första uppföljare ety den utspelas i en värld där Val och Earl blivit världskända på hela den amerikanska kontinenten för sina äventyr sex år tidigare. Kevin Bacon hade vid det här laget blivit lite för känd, så Fred Ward får dra ett stort lass på egen hand. Vilket han inte gör med någon större entusiasm om jag ska vara ärlig, så hela historien (vilken tilldrar sig i Mexiko den här gången) känns väldigt trött och överspelad. Tills dess att Michael Gross dyker upp och det hela blir ganska förnöjsamt.

Maskarnas livscykel har nu utökats till tvåbenta ”shriekers” som jagar via värmekänslighet och vars rörelsemönster påminner en hel del om Star Wars AT-ST eller ”chicken walkers”. Shriekers har dessutom förmågan att föröka sig asexuellt så fort de får i sig lite föda, så det är ju lätt att tänka sig vad som händer när de bryter sig in i ett livsmedelsförråd. Det hela spelas upp primärt för komiska poänger, så alla former av den spänning som ändå fanns i originalet är puts väck.

Men som sagt, ganska förnöjsamt. Återigen bjuds vi på en hyfsat handlingskraftig kvinnlig geolog i form av Helen Shavers Kate Reilly men hennes roll undergrävs rejält av att hon uppenbart lagts in som ett kärleksintresse för Earl. Plus att hennes stora dragningskraft för hans del inte kommer sig av hennes kompetens, utan av det faktum att hon pysslade en del med ”modell”-jobb när hon var yngre. Aftershocks tycker istället att det är betydligt intressantare att fokusera på odd couple-relationen mellan Fred Ward och Christopher Gartin.

Tremors 3: Back to Perfection (2001)

Burt kommer tillbaka till Perfection (duh, titeln…) men tvingas frustrerat åse hur invånarna fullkomligt negligerat alla de säkerhetsanordningar och varningssystem han installerat åt dem. I deras ögon är det ju ändå 11 år sedan de attackerades och den främsta mask”närvaron” kommer från skojaren Desert Jacks ”Graboid Tours”. Men Burt vet att den som skrattar bäst skrattar sist och det kommer inte som någon större överraskning att maskarna gör en efterlängtad återkomst.

Den här gången kommer de ännu ett steg i sin livscykel, när det visar sig att shriekers kan ömsa skinn och förvandlas till flygande ”ass-blasters”. Namnet kommer sig av att glidflygarna ger sig själva fart (heh…) genom att antända sina explosiva fjärtar.

Trean fortsätter som synes seriens numera etablerade koncept av odd couple (Burt och Desert Jack) samt rejäla explosioner. Tyvärr var tiderna sådana att man också plockat in en hel del fullkomligt undermålig CGI som gör att både uppdaterade maskar och ass-blasters ser ut som om man tejpat fast tvådimensionella bilder på kameralinsen. Samtidigt känns det på något sätt helt i enlighet med B-monster-filmskonceptet och återigen blir det ganska förnöjsamt.

Treans handlingskraftiga kvinnoroll fylls främst av Susan Chuang vars Jodi Chang är neice till originalets Walter (då spelad av välbekante Victor Wong). Men eftersom filmen är vad den heter får vi också återigen träffa Charlotte Stewart och Ariana Richards som mor och dotter. Särskilt Richards Mindy är fortfarande så pass präglad av de tidigare attackerna att hon aldrig tappar huvudet när de prekambriska superpredatorerna kommer tillbaka.

To be continued…

Seeking Perfection: The Unofficial Guide to Tremors (2015)

Efter att ha tagit sig igenom 272 sidor enbart ägnade åt Tremors (filmer och TV-serie) kan jag lugnt konstatera att jag nu vet avsevärt mer om serien än när jag gjorde för ett halvår sedan. Det kan till och med vara så att jag vet mer än jag egentligen ville veta…

Nå, skämt åsido. I en kort inledning berättar författaren och journalisten Jonathan Melville hur han blev bergtagen av Tremors efter en filmtitt på BBC One 1992. Till originalfilmens 25-årsjubileum ville han skapa något som berättade ”the facts behind the fiction” och det har han främst gjort genom att snacka med ett stort antal människor som på ett eller annat sätt varit inblandade i någon av filmerna eller TV-serien.

Och visst är det intressant! Eftersom jag är så pass okunnig om filmskapande i sig blev dock just den delen min största behållning vid läsningen av Seeking Perfection. Det var roligare att läsa om alla turer fram och tillbaka mellan griniga studios och alla de som velat skapa något bestående kring berättelsen om ett gäng blodtörstiga maskar än ta del av en hel del ärligt talat rätt poänglösa anekdoter från de olika filminspelningarna.

Häri ligger kanske Melvilles största brist i sitt författande. Eller också är det det som gör hela grejen för hårdare Tremors-fans än vad jag är? Själv tyckte jag dock som sagt att det var måttligt kul att få läsa om vad som kändes som ett oräkneligt antal människor vilka intygar vilken trevlig snubbe Fred Ward var.

Nej, den stora behållningen är som sagt alla inblickar i både filmskapande och marknadsföring som boken erbjuder oss fåkunniga. Allt som kan gå åt helvete vid en filminspelning, särskilt som den utförs i omgivningar som kan bjuda på både argsinta bin, störtfloder och skallerormar. Hur ökensand inte bara sätter igen själva kamera- eller ljudutrustningen utan också de ack så viktiga monsterdockorna. Hur man nästintill maniskt försöker kapa i en allt tajtare budget och hitta lösningar som ger den bild man är ute efter men till ett avsevärt lägre pris (släppa grus på kameran genom ett plaströr istället för att försöka få den att böka sig genom jorden).

Samtidigt känns det på ett sätt lite sorgligt att ta del av vad jag har svårt att tolka som något annat än en kontinuerlig nedtrappning av ambitioner och urvattnande av Tremors-konceptet. Det beror dock inte på att det saknats hängivna fans eller minst lika hängivna filmmakare som (åtminstone när de blir tillfrågade av en kille som skriver en Tremors-bok) alltid säger sig ha haft en ambition att återskapa den ursprungliga Tremors-andan. Vad jag kan förstå handlar det ofta om produktionsbolag som varit tveksamma att skjuta till mer än vad som är ett absolut minimum av medel för att kunna skapa en film överhuvudtaget. Kanalen Sci-Fi (numera Syfy) beställde 13 avsnitt i början av 00-talet men brydde sig sedan inte ens om att sända dem i rätt ordning. Med sådana förutsättningar är det kanske inte så konstigt att det bara blev en säsong.

Och om man efter en läsning av Seeking Perfection känner sig sugen på ännu mer all things Tremors kan man glädjas över beskedet att det ska finnas en Tremors-sektion vid Lone Pine Film Museum. Själv tror jag att jag avvaktar ett tag innan jag köper en flygbiljett till Sierra Nevada.

Hustlers (2019)

Strippklubb. Kanske inte den vanligaste av arbetsplatser men det innebär inte att de anställda är olika andra anställda, exempelvis vad gäller drömmar om att avancera inom sitt yrkesområde. Bli bättre på sitt jobb, helt enkelt.

Nu är det kanske inte enbart yrkesstolthet som gör att Dorothy, artistnamn Destiny, avundsjukt betraktar den ouppnåeliga Ramona Vega uppe på scenen. Nej, Destiny är primärt fokuserad på konsekvensen av Ramonas skicklighet vid stripp-stolpen – den prasslande uppskattning som Ramonas trollbundna kunder närmast skottar upp på scenen över sin drottning.

Ety detta är första halvan av 00-talet när rika Wall Street-snubbar uppenbarligen badade i 100-dollarssedlar. Varvid sådana som Destiny och Ramona förstås också ville ha sig en bit av den kakan. Och det bästa sättet de kan klura ut att göra det på, är inom ramen för strippklubbskonceptet. Ni vet, VIP-rum där drickat kostar extra men övervakningskameror lyser med sin frånvaro. I någon mening alltså redan där en riggad situation som slajdar betänkligt på gränsen till bedrägeri. Så vad spelar det då för roll om man kan hjälpa den situationen ännu lite mer på traven genom att göra kunderna ännu lite mer glada i hatten? Vad är bättre än sprit? Varför inte sprit plus ketamin plus ecstasy?

The lives of the rich and famous. Berättelser som ger uttryck för lockelsen av pengar och olika sätt att visa världen att vissa har gott om (alldeles för mycket?) av den varan upphör tydligen aldrig att fascinera. Jag upplever att Hustlers ganska medvetet spelar på den fascinationen på mer än ett sätt. Å ena sidan får vi följa Destiny som tydligt ger uttryck för att hon vill tjäna så mycket pengar hon bara kan på sitt strippande. Till en början kanske det handlar om att kunna betala av sin mormors bolån och sätta mat på bordet men reality-program som Keeping Up With the Kardashians rullar förebådande i bakgrunden. Destiny vill verkligen hänga med sådana som Kardashian-familjen eller i alla fall ha deras livsstil. Så det dröjer inte länge innan Destinys ambition slutar handla om låneavbetalningar och istället börjar ta sikte på dyra statusprylar.

Och därmed är vi framme vid nästa nivå, där publiken får en ganska idylliserad beskrivning av hur Destiny och hennes kollegor, hennes systrar, har blivit en Kardashian-familj som vi ska titta på och avundas. De har en överdådig julfest med svindyra presenter och glada miner, där överflödet hade kunnat funka i vilken reality-såpa som helst.

Samtidigt tycker jag ändå att Hustlers (eller ja, regissör och manusförfattare Lorene Scafaria) hanterar dessa olika perspektiv ganska fingerfärdigt eftersom det tidigt görs tydligt att det vi får se mer eller mindre är en dramatisering av Destinys berättelse som hon drar för en frågvis journalist. Det är alltså Destiny själv som hellre vill påminna sig och idyllisera det härliga systerskapet, snarare än vad kvinnorna hade varit tvungna att göra för att komma dithän. Det är Destiny som med avundsjuka blickar äter upp Ramonas prestation på den neonbelysta stripp-scenen, där fokus inte ligger så mycket på hennes kropp som på sedlarna vilka konstant regnar över henne från de överentusiastiska männen i publiken.

Scafaria arbetar alltså med både framställning och i viss mån ljudbild för att påminna publiken om att det vi ser inte är verklighet (”Inspired by a true story”), utan en berättelse. Sannolikt dessutom en skönmålning av verkligheten eftersom alla människor har delar av livet som man helst skulle vilja komma ihåg som lite finare eller bättre än de egentligen var. Pengarna. Systerskapet. Sexhandeln.

Destiny är utan tvekan filmens huvudperson och spelas av Constance Wu, en skådis jag inte är särskilt bekant med. Hon gör en helt ok insats, men om jag fastnar för någon prestation är det snarare Jennifer Lopez som Ramona. Vilket i och för sig är lite orättvist eftersom jag uppfattar att Destiny ska vara filmens ”straight guy” medan Ramona tillåts spela ut betydligt mer.

Jag upplever att Hustlers och Scafaria anstränger sig ganska hårt för att vara nyanserade och visa upp något annat än en enkel svart-vit/god-ond bild av strippbranschen och dess kunder. Till viss del lyckas filmen med detta men när det hela är över kan jag inte låta bli att känna att det ändå blev lite ytligt. Här finns som sagt ådror av systerskap, hämnd mot patriarkatet (alternativt the wall street fat cats) och vad människor är beredda att göra för pengar, men det är aldrig något som bränner till.

Det kan vara så att vi i publiken kanske till och med känner oss lite sol-och-vårade av Hustlers? Vi blev lovande ett ”uniquely empowering heist drama with depth and intelligence” men fick en produkt som i slutänden var mer ute efter att tjusa, än att få oss att känna eller verkligen tänka efter.

Johnny Got His Gun (1939)

Johnny, get your gun, get your gun, get your gun/Johnny, show the ”Hun” you’re a son-of-a-gun/Hoist the flag and let her fly/Yankee Doodle do or die.

Det är patriotiska uppmaningar som den här (från sången ”Over There” (1917)) som Joe Bonham bittert ångrar att han lät sig lockas av. Han gjorde sin ”bit” för fosterlandet, lämnade käresta och familj för första världskrigets Europa. Och här ligger han nu, i en sjukhussäng, i allt väsentligt en olycksaligt välfungerande hjärna med vidhängande torso.

Joe har fått både ben, armar och större delen av ansiktet bortsprängt på slagfältet, vilket innebär att han är både döv och blind. Utan möjligheter att kommunicera med omvärlden kan han inte göra stort mer än att låta hjärnan föra en inre monolog som föga förvånande gärna återkommer till krigets futilitet.

För några år sedan kom biopicen Trumbo med Bryan Cranston i huvudrollen. Jag minns faktiskt inte om det i filmen blev tydligt att svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo faktiskt också skrivit en av USA:s mest välkända anti-krigsromaner. Den version som jag lyssnade på innehöll förord av både författaren själv som berättade om dess mottagande under brinnande världskrig, veteranen Ron Kovic (som skrev Born of the Fourth of July) samt Cindy Sheehan som stod bakom aktionen Camp Casey 2005.

Det är nog kopplingen till just Ron Kovic som gör att jag trodde att Johnny Got His Gun skulle handla om Vietnamkriget, men den är alltså av betydligt äldre datum. Född 1905 var Trumbo själv för ung för att inkallas till första världskriget men det är ju inte så svårt att tänka sig att dess konsekvenser på hemmaplan i USA var något som formade hans värld. Förutom att förbanna allt vad krig heter får Johnny också bland annat minnas sin barndom och uppväxt, skildringar som i hög utsträckning utgår från Trumbos egna upplevelser i Colorado och Los Angeles.

Här tror jag en viktig nyckel till romanens popularitet ligger. Trumbo beskriver vad som i mina ögon är ultra-amerikanska berättelser – dejten på lokala drugstoren, insikten att han börjar växa ifrån fisketurerna med fadern, moderns arbete i köket med att safta, sylta och lägga in, hänget med kompisarna, jobbet på bagerifabriken. Joe Bonham skulle lika gärna kunna heta Joe Average då han uppenbarligen levt det där idylliska livet som alla verkar se framför sig när de ska definiera vad som är äkta americana. High school, fiske, hårt men hederligt arbete och äppelpaj.

Men för de som inte köper krigets idealism, utan bara ser dess realitet finns också mycket att hämta i Joes raseri över idiotin att slösa bort en hel ungdomsgeneration på främmande mark. Där han ligger i sin sjukhussäng ser han bara priset han själv fått betala för att han låtit sig luras av de vackra orden från män som sett till att hålla sig långt borta från striderna. De oerhört livaktiga beskrivningarna av feta och rovgiriga skyttegravsråttor som kalasar på döda soldater är svåra att misstolka. Joe uppmanar alla kommande generationer att aldrig ta vapen i hand om det inte handlar om att med dess makt se till att ingen någonsin ska kunna skicka iväg amerikanska gossar i krig igen.

Riktigt så blev det ju nu inte. Romanen publicerades som en serie i det kommunistiska partiets tidning Daily Worker under 1940 och blev en slags utgångspunkt för den del av vänsterrörelsen som motsatte sig USA:s medverkan i andra världskriget under Molotov-Ribbentrop-pakten. Men när Tyskland invaderade Sovjet blev det annat ljud i skällan och Trumbo beslutade att boken skulle sluta tryckas. Under resten av kriget fick han dock påtryckningar från den radikala högern eftersom det nu blivit den falangen som istället motsatte sig USA:s medverkan. I Trumbos eget förord går han tyvärr inte djupare in på om beslutet innebar att han i någon mening relativiserade sin egen romanfigurs tydliga och heta uppmaning till läsarna.

Förutom anti-krigsbudskapet och Joes egna minnen är Johnny Got His Gun också en berättelse om den obönhörliga mänskliga viljan att kommunicera. Desperationen i instängningen i den egna kroppen känns igen från exempelvis Jean-Dominique Baubys Fjärilen i glaskupan men Joe Bonham är lite mer hard core – han kommer till slut på att han kan kommunicera via morsekod genom att dunka huvudet i kudden. Helt i linje med romanens ton har Joe dock inte riktigt samma framgång med sina försök som Bauby.

Jag ska inte påstå att Johnny Got His Gun var någon stor läsupplevelse. Som vanligt med den här typen av litteratur var det snarare intressant att äntligen själv ta del av något som jag uppfattat som ikoniskt och välrefererat. Jag kan som sagt förstå att romanen blivit så pass omtalat och hyllad, men när det kommer till skildringar av första världskriget föredrar jag utan tvekan Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. En föregångare som Trumbo knappast kan ha varit ovetande om med tanke på att den amerikanska filmadaptionen hade premiär 1930 och då hyllades för sin realistiska skildring av krigets fasor.

X2: Adam McKays ilska (2015 & 2021)

När det anno 2016 i Oscars-sammanhang började pratas om en film som hette The Big Short, vilken sades vara något av en ekonomiföreläsning och jag förstod att regissören hette Adam McKay var jag nog inte den enda som ställd mig en smula frågande. Adam McKay, killen bakom ett gäng dumroliga (eller bara dumma) Will Ferrell-filmer? Really?!

Men med The Big Short och sedan också Vice (från 2018) i bagaget, var det inte längre lika uppseendeväckande när McKay släppte en påkostad klimatfilm på Netflix i slutet av förra året (det vill säga för ett par veckor sedan). Till skillnad från dumroliga Will Ferrell-filmer har McKay med dessa tre filmer inte bara klivit in i det cineastiska finrummet, han gör också tydligt att han är heligt förbannad.

Om nu någon skulle ha missat det, är The Big Short en BOATS om åren som föregick sammanbrotten på Wall Street, av de amerikanska bankerna samt delar av den globala ekonomin. Filmen presenterar oss för ett fåtal av de personer som både kunde tolka de första varningssignalerna rätt och våga ta dem på allvar. För som Mark Twain får säga i inledningen – det är inte okunskap som skapar problem, utan tvärsäkerheten. Tvärsäkerheten över att bostadsbubblan aldrig kommer att spricka, att marknaden är självreglerande.

Don’t Look Up är till skillnad från The Big Short och Vice en helt fiktiv film, men som plockar upp ungefär samma problematik. Den visar emellertid med all önskvärd tydlighet att när tvärsäkerheten och okunskapen dessutom lierar sig med varandra, då närmar vi oss apokalypsen. Och så värst fiktiv är ju filmen nu heller inte. Hotet i Don’t Look Up, det man helst ska vända bort blicken från, är förvisso en högst påtaglig komet snarare än en för lekmän otydlig klimatkollaps. Men det som utspelas inför detta hot är allt för välbekant.

Don’t Look Up:s komet-klimat-allegori kläcktes förvisso redan 2019. Tanken var att filmen skulle vara ett pin- och plågsamt långfinger i ändalykten på såväl klimatförnekare som overksamma politiker. Men plotten blir knappast mindre skrämmande eller deprimerande mot bakgrunden av snart två pandemiår av åsido- eller ifrågasättande av vetenskapliga principer och hederlig forskningsmetodik. De forskare som lutar sig mot pålitliga data får aldrig tillräckligt genomslag medan de som försöker slå på den stora undergångstrumman är allt för lätta att göra om till putslustiga memes. Då kan man också strunta i den där trumman, hur mycket pålitliga data den än är byggd av.

Jag hade betydligt lättare att gilla The Big Short än Don’t Look Up och jag tror att det beror på flera faktorer. ”Satiren” i Don’t Look Up blev i slutänden alltför verklighetstrogen och därmed väldigt svår att skratta åt. The Big Short känns som sagt var inte lika närliggande, det gäller en redan passerad händelse som jag och de i min omgivning (vad jag vet) kunde undslippa med skinnet hyfsat i behåll. Paradoxalt nog känns den samtidigt mer berörande eftersom den är en BOATS och inte en fiktiv satir.

Framställningen i The Big Short också starkare av att manuset till slut faktiskt adresserar det faktum att filmen handlar om människor som passade på att profitera på möjligheten att ekonomin ska störta samman. Det tycks aldrig föresväva någon av dem förrän det i princip är för sent att ens försöka varna exempelvis press eller myndigheter för vad som kan hända. För bilden av det system som målas upp i Don’t Look Up är hela poängen att det ändå aldrig är någon idé att försöka varna för den kommande undergången. Som det skaldades redan 1920: ”There’s nothing surer/The rich get rich and the poor get poorer/In the meantime, in between time/Ain’t we got fun?”

Don’t Look Up är mer svart-vit i sitt persongalleri, här finns det tydligt utpekade goda och onda (eller i alla fall dåliga eller korkade) ståndpunkter. Jag undrar dock en smula över den religiositet som smyger sig in mot slutet – vad är det McKay egentligen vill säga med det spåret? Annars är det ganska uppenbart att han främst vill lyfta ärlig vetenskap och gemenskap som den enda räddningen (eller åtminstone trösten) medan världen går åt helvete. Någon sådan förtröstan finns det inte plats för i The Big Shorts ultracyniska finansvärld.

Jag antar att det är på grund av det fiktiva innehållet som McKay i Don’t Look Up helt övergett sitt berättargrepp att bryta fjärde väggen och låta både rollfigurer och verkliga personer direkt adressera publiken. Vilket är synd, för det är ett grepp som han behärskar och som gör historien både lättsammare och fräschare. Han har dock behållit tendensen att klippa in vad som närmast får kallas associationskedjor för att betona budskapet för tillfället. Problemet i den senare filmen är att det bara finns ett enda budskap och de inklippta bilderna inte bara blir repetitiva, utan i värsta fall en smula sockersöta.

Överhuvudtaget var det lättare att svälja övertydligheten i The Big Short eftersom filmen inte bara vill förmedla McKays ilska över bostadsbubblans profithunger, utan också ren information eller kunskap om hur hela skeendet gick till. I Don’t Look Up finns bara ilskan kvar, vilket i sin tur leder till en känsla av hopplöshet. Inför okunskap och tvärsäkerhet tvingas ”den goda sidan” att till slut resignera. Det enda som återstår är en sista måltid tillsammans.

The Big Short (2015)

Don’t Look Up (2021)

Boyz n the Hood (1991)

alt. titel: Boyz’n the Hood, La loi de la rue, Boyz n the Hood – Strade violente, Boyz n the Hood: Increase the Peace

The silly cluck head pulls out a deuce-deuce/Little did he know I had a loaded twelve gauge/One sucker dead, LA Times front page

Sedär, några rader från Compton-gruppen N.W.A. Låten? Boyz-n-the-hood, förstås. Men som introduktionen i John Singletons förstlingsverk med samma titel vet att berätta, finns det inte en chans i helvetet att mordet på en svart man i L.A. skulle bli förstasidesnyheter i slutet av 80- och början av 90-talet.

Lite tidigare än så, 1984, kommer Tre för att bo hos sin pappa Furious. Tres mamma Reva är less på att försöka få ordning på deras bråkiga avkomma och menar att endast en far kan lära sin son att bli en riktig Man. Furious, en ambitiös vietnamveteran, tar detta jobb på allvar och är noga med att lära Tre allt om ansvar och ledarskap. Men han är inte en hårdare farsa än att Tre också får tid att hänga med sina kompisar, halvbröderna Ricky och Doughboy.

1991 har så trion vuxit upp rejält och förvandlats till Cuba Gooding Jr., Morris Chestnut och Ice Cube. Tre har tagit till sig sin pappas lärdomar och är en skötsam student med jobb och egen bil, Ricky är på god väg att ta sig på college tack vare sin football-talang medan Doughboy har åkt ut och in i fängelset under alla år. För tillfället är han ute och vi får följa de tre under ett par veckor medan historien rör sig mot sitt oundvikliga slut.

Jag var faktiskt väldigt nyfiken på hur Singletons 90-talsklassiker skulle hålla sig, så här nästan 30 år senare. Vad jag minns gjorde den stort intryck på mig när jag såg den första gången; gängmentaliteten, tröstlösheten på L.A.-gatorna och den svarta 90-talskulturen. Vad gäller det sista känns Boyz n the Hood rejält daterad fast på ett ganska kul sätt. Det är så lätt att glömma bort de hoppande bilarna, de pösiga skjortorna, Bill Cosby-tröjorna, de långa sportlinnena, halsbanden med fredstecken stora som vagnshjul och tjejernas gestikulerande och grimaserande. I backspegeln ser det lika märkligt och nostalgiskt ut som 80-talets våfflade hår och bjärta pastellfärger.

Rör vi oss vidare mot tröstlösheten är det blott allt för lätt att se vartåt Singleton pekar eftersom han inte gör det särskilt subtilt. I det avseendet beror nog dateringen för min del på att jag numera helt enkelt har sett mer film och därmed har svårare att bortse från det stundtals klumpiga hantverket. Hade jag vetat det innan titten hade jag kanske varit mer uppmärksam på filmens utveckling i det avseendet. Singleton spelade nämligen in hela alltet i kronologisk ordning och jag tycker mig också känna att andra halvan var lite mindre tungfotad och stel än den första.

Boyz… blir i detta också en ganska ojämn film. Ibland glimtar berättandet till, för att vid andra tillfällen sänkas av förutsägbar slow motion eller obegripligt ostig musik till känslomässiga scener. Laurence Fishburne gör naturligtvis inte bort sig i rollen som pappa Furious men får inte så mycket att bita i, han är helt enkelt för perfekt. Däremot skulle jag kunna tänka mig att han fått en ganska unik roll vid tiden, för att vara en svart man – Furious är strikt men rättvis och resonabel. Han pratar allvar med sin son men har samtidigt inga problem med att säga ”I love you” till Tre när han tror att grabben behöver det.

Bland de yngre förmågorna är själva skådespeleriet också en smula ojämnt men man kan förstås inte ta ifrån Boyz… det faktum att den innehåller Ice Cubes första filmroll någonsin. Plus en av de första rollerna för både Gooding Jr., Nia Long som spelar Tres flickvän Brandi och Angela Bassett i rollen som Reva. John Singleton var själv blott 23 år när filmen hade premiär så den där valhäntheten kanske till viss del kan ursäktas.

Det som också måste läggas till filmens pluskonto när det begav sig är att den uppenbarligen gjorde så pass stort intryck att Singleton blev Oscars-nominerad. Då var han inte bara den yngste regissören som någonsin fått en nominering utan också den förste svarte dito.

Och jag ska kanske passa mig för att döma Boyz… allt för hårt när det gäller tidens flykt och övertydliga budskap. Det dröjde nämligen bara till april 1992 innan fyra poliser gick fria efter misshandeln av Rodney King och South Central stod i lågor. Inom loppet av sex dagar hade 63 personer dött och 12 000 arresterats. Som om det inte vore nog blev en av filmens skådisar, Dedrick D. Gobert, nedskjuten i en gänguppgörelse 1994. Med andra ord mer eller mindre exakt vad som också händer i Boyz…

Singleton är som synes starkt influerad av N.W.A., förutom filmens titel droppas även repliken ”Fuck the police!”. Sagde Gobert spelar Doughboys gängkompis som alltid går med en överdimensionerad napp i munnen, vilket skulle kunna vara en nickning till Public Enemys Flavor Flav. I det perspektivet måste jag säga att jag nog hade förväntat mig mer samtida hip hop och rap på soundtracket, men det blev kanske för dyrt att köpa in? En något mer oväntad referens kommer dock i form av Stand By Me, när smågrabbarna anno 1984 går längs med ett järnvägsspår och en av dem säger ”Y’all wanna see a dead body?”.

Boyz… håller bättre som tidsdokument än en hundraprocentigt välgjord och engagerande film. Men den har fortfarande tillräckligt mycket som talar för den, i flera olika perspektiv, för att den ska vara värd en titt. Om inte annat för att hedra regissören Singleton som dog redan 2019 i sviterna av en allvarlig stroke.

Brightburn (2019)

Unge Brandon Breyer är sig inte lik. Borta är det rara barnet och i dess plats inträder hemlighetsfullhet, ilska, humörsvängningar och upproriskhet. Mor och far hittar bilder av BH-modeller under Brandons madrass.

Absolut att det ligger nära till hands att misstänka pubertetsinflytande. Brandon är förvisso kanske lite ung, bara tolv år gammal, men icke förty. Eeeeeeeller så kan det ha något att göra med det faktum att Brandon inte alls är adopterad utan hittades av sina föräldrar. I skogen. I ett kraschlandat rymdskepp. Och nu har Brandon börjat höra gutturala viskningar från gårdens lada: ”yychhagaro larum ghol”. Hint: det betyder inte ”skydda jorden från superskurkar”.

Som synes är Brightburn i mångt och mycket en ganska smart, men enkel, hisspitch: tänk om den unge Kal-El, som hittades av Jonathan och Martha Kent, inte alls vuxit upp till att bli den all-american hero och generellt hygglige karl som vi alla känner under namnet Clark Kent eller Stålmannan? Jag ser på pressreaktionerna att det finns de som tycker att det upplägget blir väl enkelt i Brightburn men för egen del krävde jag inte så mycket mer. Med moderna mått mätt är filmen dessutom föredömligt tajt och håller sig inom 90-minutersramen.

Det man möjligen kan skylla den för är en väl snålt tilltagen CGI-budget när det kommer till flygande och farande men av någon anledning har jag inga problem att svälja det heller. Kosingen har filmskaparna istället lagt på framförallt två oväntat grisiga och grafiska scener, vilka möjligen känns lite aparta i all sin brutalitet. Å andra sidan finns det ett par andra scener där det hela faktiskt blir ganska spännande, så för min del jämnade det ut sig ganska så bra.

När jag tittar lite närmare på teamet bakom Brightburn upptäcker jag till min förvåning att jag gravt underskattat antalet medlemmar i Gunn-familjen som är inblandad i filmbranschen. James Gunn är välbekant, brorsan Sean likaså. James är producent till dagens film och för manus står dels en andra broder, Brian, dels deras gemensamma kusin Mark. I ungskocken ingår dessutom ytterligare två bröder: skådisen Matt och producenten Patrick.

En vidare koppling till dagens regissör, David Yarovesky, går via Sean som spelade en roll i Yaroveskys debutfilm The Hive. Vars titel får en ganska övertydlig blinkning från Brightburn, som i sammanhanget därmed blir lite märklig eftersom det saknas en tydlig poäng med den (om man nu inte redan känner till Yaroveskys tidigare film, vill säga).

Brightburns rollista innehåller i och för sig inte Sean Gunn, men det är inget att våndas över eftersom vi däremot bjuds på Elizabeth Banks och David Denman som föräldrarna Tori och Kyle Breyer. Brandon spelas av Jackson A. Dunn och jag tycker att han på det hela taget gör ett riktigt bra jobb. Däremot blev det lätt distraherande att se Matt Jones i en prominent biroll, eftersom jag så starkt förknippar honom med knarkislosern Badger i Breaking Bad.

Brightburn tar aldrig munnen för full, utan gör det den ska på ett kompetent sätt. Och det är ju en konst i sig, att veta hur långt man kan sträcka sig med det man har.

Körkarlen (1921)

alt. titel: Køresvenden, Kørkarlen, La charrette fantôme, Der Fuhrmann des Todes, Il carrettiere della morte, The Phantom Carriage, The Phantom Chariot, The Stroke of Midnight, Thy Soul Shall Bear Witness

Inledningsvis blir Victor Sjöströms klassiska stumfilm Körkarlen en extremt förvirrande upplevelse. Via filmtexterna informeras vi om att “slumsystern” Edit ligger för döden (i lungsot, vad annars?). Jag är obekant med begreppet men gissar att det är en eufemism för “prostituerad”. Grejen är att Körkarlen pågår en bra stund innan tittaren får tydliga bevis för att “slumsyster” snarare är den prostituerades motsats, en frälsningsarmésoldat som jobbar i slummen för att ta hand om de fattiga och utstötta.

Fortsätt läsa ”Körkarlen (1921)”

The Matrix Resurrections (2021)

Jag kan villigt erkänna att jag inte spenderat all vaken tid sedan 2003 med att fundera på vad som hände i Matrix-världen efter att både Trinity och Neo offrade sig för mänsklighetens fromma. Men det finns det uppenbarligen andra som gjort.

Fortsätt läsa ”The Matrix Resurrections (2021)”

Omtaget: Fanny och Alexander (1982)

Klart vi ska avsluta inför julhelgen med en rejäl bamsing till film (och text)! Själva julinslaget är förvisso rätt begränsat i dagens film men icke desto mindre klassiskt. Nu tar bloggen lite julledigt och återkommer måndagen den 27 januari december för ett par mellandagsfilmer innan det är dags att vända blad till 2022. (Och nu får jag skämmas riktigt rejält… Det var mindre än ett år sedan jag publicerade exakt samma text — hade uppenbarligen missat att markera den som redan använd. Boy, are my cheeks red… Nå, för er läsare med lika dåligt komihåg som jag — mycket nöje!)

***

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att hågkomster från enskilda scener säkert kan ha varit ett resultat av olika tittningar när spektaklet rullat på TV.

Fortsätt läsa ”Omtaget: Fanny och Alexander (1982)”