You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 3’ category.

Crimson PeakOm nu andar faktiskt försöker vara lite hyggliga och varna sina kvarvarande nära och kära skulle man kanske kunna tycka att det vore smart av dem att framföra sina budskap i något mindre fasansfulla uppenbarelser. Samt uttrycka dem något mindre kryptiskt.

Edith Cushing får exempelvis besök av sin döda mor, men blir fullt begripligt fullkomligt vettskrämd av den ohyggligt kolsvarta och kranieprydda uppenbarelsen. Och varningen “Beware of Crimson Peak” säger henne ingenting.

Vilket förstås är synd eftersom det kanske skulle ha fått henne att vara lite mer på sin vakt mot den unge Sir Thomas Sharpe som besöker Ediths hemstad Buffalo för att ragga pengar till sin lergrävaruppfinning som står hemma i England. Ediths pappa är en amerikanskt klassisk “self made man” och ser därför med viss skepsis på förhållandet mellan dottern och “old money”. Så då är det ju tur för Sir Thomas att Carter Cushing snart dör en våldsam död eftersom han då (tillsammans med systern Lucille, vilken knappast siktar på en nominering till priset för Svägerska of the year) inte bara kan plocka med sig Edith till arvegodset Allerdale Hall utan också alla hennes ärvda pengar. Vad Edith inte får veta förrän det är för sent är att Allerdale Hall i folkmun kallas för Crimson Peak.

Guillermo del Toros senaste film Crimson Peak är i mångt och mycket en pastisch på klassiska spökhistorier där en ung, oskyldig och utlämnad flickkvinna snart befinner sig omgiven av dödligt ondsinta ränksmidare och spökerier. Filmens associationer leder föga förvånande till så väl Ambrose Bierce, Algernon Blackwood, Joseph Sheridan Le Fanu, Charles Dickens, M.R. James och Edith Wharton (är månne vår hjältinnas namn en nickning till författarinnan?) som till Shirley Jackson, Daphne du Maurier och Ira Levin (åtminstone när det gäller påtvingat vätskeintag. Säg hej till satanist-publiken, Rosemary).

Och så lite uttryckliga hänvisningar till den gamle spiritualisten Arthur Conan Doyle för att liksom knyta ihop spöksäcken. Det roliga med just den kopplingen är att hotet eller ondskan i Conan Doyles Sherlock-skriverier ofta kommer från de brittiska kolonierna (gärna USA eller Australien), medan del Toro här har vänt på kuttingen – det gamla fäderneslandet kommer för att röva från den pragmatiska och naivt oanande före detta kolonin.

Regissörens stora styrka har dock alltid varit det visuella och den här gången kan man se nästan hela Crimson Peak som en enda stor Memento mori-målning. Väl på plats i Allerdale Hall sparas det inte på symboler som ska antyda det jordiska livets förgänglighet och flyktighet (vissnande växter, snö, döda insekter, kranier, you name it). Byggnaden känns som något som kunnat komma från en mindre stollig och nyckfull Tim Burton (jag har inte tänkt på det förut, men i Crimson Peak slår det mig att del Toro trots all sin fantasirikedom egentligen är en extremt allvarsam regissör och manusförfattare).

Med sina elaborerade dörröppningar (nyckelhålets tjuvlyssnande form går igen) och slitna möblemang får huset i del Toros händer en helt fantastisk tyngd som sveper in Edith i en ruttnande, murknande historia med sitt trasiga tak (från vilket det ständigt tycks falla något, må det sedan vara döda löv eller snö) och sina lerblödande väggar. Edith skriver på en spökhistoria där hon försöker göra spökena till en metafor för det förflutna. Men i hennes eget liv och Allerdale Hall blir spökena till en högst påtaglig och manifesterad historia som nu hotar att ta livet av henne.

Tar jag fasta på del Toros förtjusning i att dessutom späcka Crimson Peak med levande och döda fjärilar är det heller inte svårt att se själva historien som en illustration av symboliken i deras fascinerande livscykel.

Så länge Edith är kvar i USA, under överinseende av fadern, är hon fortfarande en larv. Oskyldig, i stort sett ovetande om världens ondska och därmed ett lätt byte för de rovgiriga syskonen Sharpe. På plats i Allerdale Hall blir hennes totala isolering ett slags förpuppande. Redan när hon kliver över tröskeln på det förfallna godset med sitt trasiga tak är hon i allt väsentligt döende, det är bara en fråga om tid innan hon möter sitt oundvikliga öde.

Men här finns också möjlighet att bryta sig ur puppan. Att möta världen som en starkare person, en som har trotsat och överkommit stora svårigheter och därmed förvandlats till en fjäril. Visuellt upplever jag också att man kan hitta igen fjärilstemat i Ediths klänningar som många är utrustade med puffärmarna från helvetet. För att vara del Toro finns det däremot ovanligt lite övertydlig katolsk symbolik i Crimson Peak men visst får vi aningar om stigmata, en snabb Pietàscen och ett par blödande hjärtan.

Crimson Peak är som sagt en klassisk spökhistoria men berättad med en modern tydlighet som ibland tyvärr blir lite klumpig (just de delarna minner om en, återigen, mer allvarlig Sam Raimi och utan Raimis humoristiska touch mister de sin lätthet). Crimson Peak har inget av den historiemässigt ambivalenta finessen hos The Haunting, här ligger istället vad finesser som finns i den värld som del Toro bygger upp.

Men trots den här otympligheten samt att jag absolut inte är något fan av Mia Wasikowska (som spelar Edith) tyckte jag ändå om Crimson Peak. Återigen visar del Toro att han är en visuell kraft av rang att räkna med.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Omtitten:
Det har i och för sig inte hunnit gå så väldans lång tid sedan jag såg Crimson Peak på bio men jag var ändå lite nyfiken på att se hur den hade hållit. Hade jag bara varit förförd av del Toros bilder och extravaganta kostymer eller fanns det mer i denna extravaganta vuxensaga?

Till min glädje upptäcker jag att både det visuella och den halvmoderna-halvålderdomliga spökhistorien fortfarande gör det de ska. Jag njuter närmast oförskämt mycket av båda och den här gången måste jag erkänna att jag också känner en ny uppskattning för Tom Hiddleston och Jessica Chastains brittiska syskon. Mia W förstör ingenting och det får jag väl vara nöjd med.

En bonus är att jag vid första titten störde mig på de “överdrivna CGI-spökena”, vilket jag inte var ensam om. Så pass mycket snack blev det faktiskt om “CGI-spökena” att bland andra del Toro själv kände sig tvungen att påpeka att det låg en hel del fysiska effekter i botten. Faktiskt nästan bara fysiska effekter och en sminkad skådis (gänglige spanjoren Javier Botet) med en avslutande CGI-fernissa, en kunskap som definitivt gav filmen en ny dimension.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Avnjut en riktigt snygg och mysryslig spökhistoria – passa på att se Crimson Peak på streamingtjänsten C More. En start så god som någon på den gratismånad som tjänsten erbjuder.

 

 

 

Annonser

alt. titel: Det

För min egen, personliga, del hade jag gärna sett att det varit lite mindre buzz runt filmatiseringen av Stephen Kings (magnum opus?) It. Min ”hemmabio” var nämligen så fullsmockad som den inte varit sedan En man som heter Ove (vilket förstås är roligt – film är bäst på bio eller hur det nu var…). Tyvärr var det samtidigt helt uppenbart att en majoritet av publiken inte var på plats för att avnjuta en bra film.

Nej, de hade istället hostat upp en hundring (samt minst det dubbela för läsk, godis och snacks) för att kunna snacka med sina kompisar, instagramma sig igenom upplevelsen och springa på toa. Jag fick känslan av att om det inte funnits en klar risk att man varit hjälplöst ”out of the loop” om man inte sett It, oavsett om man verkligen var intresserad av den eller inte, hade visningen varit betydligt lugnare.

Nåvälan, jag fick vackert sitta och jäsa i min fåtölj samt ett par gånger agera queen bitch of the movie year (till liten nytta ska tilläggas) och låta filmen göra sitt bästa för att ändå involvera mig i berättelsen om The Losers’ Club samt Pennywise the Dancing Clown.

Vilket den med tanke på omständigheterna ändå måste sägas lyckades riktigt bra med. I alla fall bättre än väntat. Manuset skiljer sig förstås en hel del från boken, både vad gäller tidsperiod, händelseutveckling och rollfigurer men de flesta av de där förändringarna hade jag inga större problem att köpa i dramaturgins namn.

När King skrev sin bok var 80-talets mitt nutid och han försatte som vanligt inga chanser att blicka tillbaka på sitt älskade 50-tal. Nu ligger istället 80-talet 30 år bakåt i tiden och det kändes naturligt att se Belch Huggins med en Anthrax-tischa istället för brylcreeme i håret. På det hela taget lyckas It balansera en lagom mängd tidsmarkörer och musik utan att vi hela tiden blir bombarderade med allt från Alf-dockor och Modern Talking till Iron Maiden och Tim Burtons Batman-film.

Vad som däremot rullar på biografen i Derry är A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child vilket förstås är en uppenbar referens i sammanhanget. Dels eftersom It och Freddy Krueger båda är monster som spelar på sina offers svagheter och rädslor, kanske till och med kräver fruktan och dödsångest för att kunna överleva. Dels eftersom Bill Skarsgård i form av Pennywise, på samma sätt som Robert Englunds Freddy, visar upp något mer än bara monstermakeup. Jag tyckte att Skarsgård gjorde en hyfsat otäck clown med sina Nosferatu-tänder och det hängde på mer än kostym och CGI.

Jag tycker också att denna version av It gjorde helt rätt som gav mycket uppmärksamhet till The Losers’ Club och betydelsen av gruppens gemensamma förmåga att besegra ondskan. Som så ofta annars i (ungdoms)skräckfilm är vuxenvärlden mer eller mindre frånvarande och inte sällan en del av hotet mot barnen. Det här perspektivet funkar förstås tack vare fin casting av alla inblandade, även om det är svårt att undvika känslan av att It nog har Stranger Things en hel del att tacka för. Och då inte bara för att vi återser Finn Wolfhard (så jäkla coolt namn!!) som Ritchie ”Trashmouth” Tozier. Det här är ett gäng som jag gillar och hejar på.

Däremot är det synd att manuset gör Ben Hanscom till Historikern istället för Arkitekten eftersom det innebär att Mike Hanlon reduceras till ”the home schooled kid”. Visst, Mike jagas av Henry Bowers och hans gäng men filmen har utelämnat bokens anledningar till varför Henry skulle hata just Mike med extra glöd. I nuläget går mobbarna på alla tillgängliga småglin med lika glatt humör.

Jag sade att jag kunde köpa de flesta av skillnaderna mellan bok och film men en av dem kändes riktigt, riktigt tråkig och det är förstås att Beverly Marsh måste bli en damsel in distress för att trigga igång den avgörande fajten.

Allt är som bekant relativt. För att vara en skräckfilm var It fullt godkänd och för att vara en Stephen King-filmatisering var den freakin’ awesome. Jag ser absolut fram emot en omtitt under lugnare omständigheter.

Filmspanaren The Nerd Bird, aka Cecilia Burman, var syrligare i omdömet men landade ändå på samma betyg för It. Hon har dessutom varit ambitiös nog att skriva ett omdöme till.

Efter att ha dissat brittiske författaren Charles Stross The Laundry Files-serie blev jag som sagt rejält hooked på hans The Merchant Princes istället. AdLibris stod naturligtvis till tjänst och snart stod två nya omnibusvolymer i hyllan. The Traders’ War innehåller The Clan Corporate (2006) och The Merchants’ War (2007) medan The Revolution Trade tillhandahåller delarna The Revolution Business (2009) och The Trade of Queens (2010).

De två första volymerna i serien var ett nyfiket utforskande av huvudpersonen Miriams nya parallell-världar, det medeltida Gruinmarkt samt det victorianska New Britain. Då kändes det som om vår hjältinna Miriam hade rätt torrt på fötterna och rejält med skinn på näsan. Jag som läsare kunde känna mig rätt säker på att Stross skulle låta sin huvudperson avgå med segern i maktkamperna som omgav henne.

Men efter dessa två inledande volymer tycks Stross ha tänkt om, för nu hamnar Miriam rejält i skiten. Hennes nyfikenhet och oerfarenhet att handskas med intrigerna inom Gruinmarkts klanfamiljer leder snart till att hon reduceras till en fånge. Till komplikationerna kommer också att hennes nya, o-sköna värld faktiskt inte formellt leds av klanerna som hon själv tillhör utan ett kungahus. Och vad behöver ett kungahus med två ogifta söner om inte ett lämpligt alliansgiftermål? Att sönerna sedan (inte utan orsak) kallas för ”The Idiot”, respektive ”The Pervert”, blir en petitess i sammanhanget.

Samtidigt börjar Stross också väva in en ny spelare i gobelängen, DEA-agenten Mike Fleming, vilken också råkar vara en före detta pojkvän till Miriam. Han är en av dem som får ta hand om avhopparen och förrädaren Mathias från The Hidden Family. Allt eftersom blir han mer och mer indragen i USA:s planer för Gruinmarkt, planer som varit på gång en längre tid och som får både Watergate och 9/11 att framstå som sandlådekonflikter.

Ungefär som Robin Hobb eller George R.R. Martin utvecklar Stross sin historia i de mest oväntade riktningar på ett sätt som är klart uppfriskande. De här vidare volymerna i serien förvandlas till en schysst blandning av Game of Thrones-intrigmakeri och SWAT-thriller plus en hel del till.

Stross främsta intresse ligger i att utforska teknik, ekonomi och politik eller ideologi genom sina parallella världar och relationerna dem emellan. Som läsare får man verkligen inte mycket att bita i när det gäller exempelvis Gruinmarkts kulturliv – finns det ens författare (andra än politiska agitatorer som skriver kamppamfletter? Oklart…), konstnärer eller kompositörer? När det ska tas till kraftuttryck hänvisas ofta till en ”Sky Father” men vad denna entitet har för slags religiös eller mytologisk betydelse struntar Stross blankt i.

Och det är helt ok för min del, hellre lägga krut på det Stross själv är intresserad av och kan. Det föreläsande stråket som jag kunde störa mig lite på i särskilt den första boken (för att inte tala om The Laudry Files) funkar nu rätt ok när föreläsningen så att säga tar fysisk form. Tack vare att New Britain exempelvis skakas av en livs levande revolution kan den också kommenteras synnerligen insiktsfullt av Miriams vän som fått sig lite modern historisk litteratur till livs.

Successivt blir historien också förtjänstfullt ödesmättad. Stross låter inte saker och ting utvecklas till det bättre under större delen av dessa fyra uppföljare. I den mån han har ett budskap skulle jag säga att det är att varna för paranoia, misstänksamhet och kapprustning. Till böckernas oväntade delar hör nämligen att det sprängs inte bara en, utan flera, kärnvapenladdningar i försök att hota och hämnas mellan världarna. De korta, men ändå detaljerade, nedslagsbeskrivningarna av vad som händer när sådana detonerar gör klart att det i en sådan kamp aldrig finns några vinnare, bara förlorare.

De sex Merchant Princes-böckerna är betydligt mer intrikata, utmanande och tankeväckande än det går att göra dem rättvisa i några blogginlägg. Jag kan inte annat än varmt rekommendera dem för alla som är det minsta intresserade av en ovanligt faktagrundad och välskriven fantasyserie som tar genren till platser som i alla fall jag aldrig tidigare har besökt.

The Traders’ War

The Revolution Trade

alt. titel: Mardrömsjakten

Om man som tittare inte fattat det redan vid den lekfulla brottningsmatchen mellan far och son Sandza under mellanösterns varma sol får Peter också försäkra den nervöse Robin att ”I’ll be with you all the way”. För att strax därefter försvinna i en terrorismorsakad båtexplosion inför Robins förtvivlade blick. Då är det ju tur att Peters gamle vän Ben Childress också finns på plats och kan se till att skeppa Robin till den där speciella skolan i Chicago som var grunden till pojkens nervositet.

En speciell skola är också vad Gillian Bellaver känner att hon behöver i sitt liv eftersom hon inte törs lita på sig själv bland sina vanliga klasskompisar. Hon ser oroväckande syner av blodiga lik och får en klasskamrat att blöda näsblod. Hennes ömma moder är måttligt oroad av dotterns upprördhet (”I’ve had a long flight and am very tired…”) men går ändå med på att låta Gillian stanna vid Paragon Institute medan hon själv drar iväg till Paris.

Paragon blir emellertid inte alls den parapsykologiska fristad som Gillian föreställt sig eftersom hon börjar se syner av en kille i hennes egen ålder vid namn Robin och som blir utsatt för besynnerliga experiment.

Det måste ha varit något ESP-artat i luften under 70-talet. Stephen King skrev boken Carrie 1974 som blev film 1976. En John Farris skrev i sin tur boken The Fury 1976 som blev denna film 1978. Farris dunkade in en superhemlig statlig myndighet i mixen, vilket Stephen King säkerligen byggde vidare på i Firestarter från 1980 (som blev film 1984).

Både Carrie och The Fury regisserades av en italienskättad herre vid namn Brian De Palma. Jag är själv inte överdrivet förtjust i Carrie men känner omedelbart att jag bli mer indragen i The Fury mycket tack vare John Williams olycksbådande och bombastiskt orkestrala musik som rullar under förtexterna. Det här innebär förstås också att jag inte bryr mig särskilt mycket om anklagelserna när det begav sig, att De Palma med The Fury bara återupprepade Carrie. Gjort om och gjort bättre skulle nog i så fall vara mitt utlåtande.

Men för all del, visst finns det saker som kan förbättras i The Fury. Alla ändlösa jaktscener mellan Peter (vilken givetvis överlevt båtexplosionen och nu är ute efter hämnd) och de statliga agenterna blir lite för många och lite för ändlösa. Särskilt som manuset allt som oftast tillåtit sig att peta in lite birolls-comic relief som inte känns särdeles naturlig i sammanhanget.

Jag uppfattar att både Gillian och Robin, spelade av Amy Irving och Andrew Stevens, ska vara i övre high school-åldern, alltså max 18 år. Det är förvisso ett klassiskt thriller- och skräckgrepp att göra filmens protagonister mer utsatta i sin ungdom och oerfarenhet. Men när Irving och Stevens faktiskt ser ut att vara närmare sina riktiga åldrar (25 och 23) faller förstås den effekten och det blir mest konstigt eftersom de beter sig som om de vore emotionellt labila tonåringar. På så sätt skulle man med lite god vilja och fantasi kunna se hela filmen som en beskrivning av det vanskliga i att försöka kontrollera ungdomar som vill slå sig fria eftersom deras drivkraft alltid kommer att vara så mycket starkare än den som finns i vuxensamhället.

Det är heller inte helt klart varför John Cassavetes skurk Childress plötsligt börjar kanalisera en tydlig Bondskurksaura i form av svart kostym, mitella och handske på vänster hand bara för att han råkat bli skjuten av Peter.

Men det fanns som sagt en hel del som jag också gillade med The Fury och en av de delarna var Kirk Douglas Peter. Han fixar oftast en rätt fin balans mellan det andlöst spännande i människojakterna och comic relief-elementen plus en samtidig styrka och skörhet i sökandet efter sonen. De korta scener han har med Amy Irving är till fördel för dem båda, oavsett hennes oförmåga att se ut som en tonåring.

I just den här filmen tycker jag att De Palmas speciella stil med långa, oklippta tagningar samt en försvarlig mängd slow motion funkar, särskilt i förhållande till Amy Irving. Scenen i början där kameran liksom förföljer henne och kompisen på strandpromenaden ger en antydning om vad som komma skall vad gäller övervakning och kontroll.

På det hela taget en rätt charmig 70-talsthriller med en klassisk goreeffekt som grädde på moset. En effekt som vid det här laget väl är mer klassisk än bra.

Om man vill försöka kravla sig ur det generiska Hollywoodträsket och inte är något större fan av sepiatonad mumblecore brukar skräckgenren ofta kunna bjuda på en del godbitar. Här är det den kanadensiska regissörs- och manusduon Jeremy Gillespie och Steven Kostanski som bullat upp med så väl Lovecrafttentakler, John Carpenter-vibbar och de samlade krafterna hos cirkus två säsonger av realityserien Face Off.

Shit is going down in Marsh County. För lokale polisen Daniel kickstartar natten när han hittar en skadad ung man och kör honom till det lokala sjukhuset som är på väg att stänga ned helt efter en brand. Därför finns bara en enda läkare på plats och ett par sköterskor, däribland Daniels (föredetta?) fru Allison. Eftersom han inte verkar jubla över chansen att få lite qualitytime med henne kan vi anta relationen är något frostig.

Men snart får både Allison och Daniel annat att tänka på. Något slemmigt och tentakelförsett verkar ha tagit över sjukhuset samtidigt som byggnaden omringas av tysta men rejält knivförsedda gestalter i vita kåpor, den unge mannen visar sig vara både räddare och mer våldsam än man kunnat förutse. Dessutom tvingar sig två desperata män in genom ytterdörrarna. Vad som egentligen pågår tycks ingen kunna eller vilja svara på.

Herrar Gillespie och Kostanski är delägare i produktionsbolaget Aston-6 och vad jag kan läsa mig till har bolaget hittills främst siktat in sig på humoristiska genrefilmer. Titeln Manborg (om naziztvampyrer) låter vagt välbekant. Men till The Void har de satsat på fullaste allvar och jag tycker att det är rätt skönt. För ärligt talat, börjar man inte bli lite trött på alla ”skräck”-filmer som får vara orimligt usla som helst under frikortet ”vi vet att vi är usla, titta vilken självdistans vi har”?

En stor anledning till att allvaret funkar är att filmen lyckats samla skådisar som generellt kan fixa en mer seriös nivå av skräckagerande med Aaron Pooles polis i spetsen. Twin Peaks-fans torde också kunna uppskatta Kenneth Welsh namn i rollistan. Jag ser att Welsh dessutom gjorde gemensam sak i Survival of the Dead med Kathleen Munroe (som spelar Allison) men den filmen har jag å andra sidan gjort mitt bästa för att utplåna ur minnet. Jag kan tänka mig att många retar sig på Ellen Wongs sjuksköterskeelev men för min del räckte rollfigurens oerfarenhetsstatus för att jag skulle acceptera hennes prestation.

Ett par mer eller mindre uppenbara föregångare tycker jag mig se men inte i en sådan utsträckning att jag är beredd att skrika ”Tjuvar!”. Snarare att Gillespie och Kostanski låtit sig inspireras av filmer som exempelvis The Thing, From Beyond, Hellraiser, Halloween 2 och Phantasm. Likheter finns också med The Mist, The Crazies, Grave Encounters och Stranger Things, även om den sista jämförelsen kanske är orättvis med tanke på att The Void kom samma år som serien. Filmen lyckas dock inte skapa samma 80-talsvibbar som paradexemplet The House of the Devil, blir snarare en slags omstöpning av årtiondet i en modernare form.

Ett stort plus som jag absolut inte är den första att lyfta fram är det myckna användandet av gamla hederliga fysiska goreeffekter, masker och dockor istället för att smita in genom den billigare och enklare CGI-bakvägen. Det är rejält med blod och slaffs och oftast är det ganska kul om än inte alltid prickfritt.

Själva historien går inte ihop till 100%, det finns en hel del lösa trådar som fladdrar i luftdraget från eftertexterna och själv tycker jag att det finns flera slutmoment där jag hellre hade satt saxen men på det hela taget hade jag dock en rätt trivsam stund bland tentakler och trianglar.

The Nice GuysMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Denna Amelia tycks vara ett hett eftertraktat byte, vilket inte minst visar sig av det faktum att March och Healy träffas genom mysteriet som omvärvar den unga kvinnan. March är en privatdetektiv på dekis så ung han nu är (och med en tonårig dotter att ta hand om) medan Healy är en garvad muscle-for-hire. Han är dock nyfiken på detektivbranschen och slår sig därför ihop med March trots att det snart blir uppenbart att det inte är killen med licens som sitter på de stora resurserna. Vare sig intelligensmässigt eller jobbmoraliskt.

Med tanke på att förtexterna till The Nice Guys presenteras med klassiska 70-tals-neon-disco-bokstäver skulle den medföljande årtalsbestämmelsen knappast behövas. Men nu är det i alla fall anno 1977 i L.A. och det finns nog flera anledningar till att Shane Black förlagt sin film till detta ljuva årtionde.

Dels har vi kläderna – våra hjältar i form av Ryan Gosling och Russell Crowe (särskilt då Gosling) kan dyka upp i en ändlös parad av färgade skinnkavajer och skjortor med långa kragsnibbar. Dels har vi bilarna – även här en ändlös parad av vräkiga 70-talsschabrak, den ena ”gas guzzlern” mer tanksliknande än den andra.

Men den främsta anledningen torde vara möjligheterna att förlägga en stor del av handlingen till en porrindustri som åtminstone inte sällan framställs som oskyldigare, ystrare och mindre smutsig än den nutida. I det avseendet blir The Nice Guys till någon slags korsning mellan Boogie Nights och L.A. Confidential. Boogie Nights för porren och L.A. Confidential för i alla fall antydningarna om en konspiration som går högt upp i maktens korridorer. Och så porren, förstås.

Plus det faktum att vi än en gång får se Russell Crowe och Kim Basinger spela mot varandra. Skillnaden torde vara att medan Russell Crowe fortfarande får spela en av huvudrollerna är Kim Basinger reducerad till en biroll som skulle kunnat spelas av nästan vem som helst. Med tanke på hennes håglösa insats hade det kanske också varit bättre. Eftersom hennes uppenbarelse dessutom inte utstrålar ett uns av 70-talskänslan som i övrigt genomsyrar filmen undrar man vem det var som egentligen ville ha henne där.

Då är det roligare att fokusera uppmärksamheten på Crowe och Gosling. Crowe verkar ha tagit sig an sin något härjade och plufsige Healy genom att åkalla John Goodmans ande (minus ett antal kilo, plufsigheten till trots) medan Gosling visar en oanad talang för fysisk komedi och deras dynamik känns både trovärdig och lättsam. Överhuvudtaget lyckas The Nice Guys riktigt bra med balansen mellan känslosamhet (Gosling är änkeman och ensamstående pappa), pang-pang-action och humor. Manuset gör flera synvändor på ett i grunden klassiskt odd couple-buddy-koncept. En del i det blir trevligt nog också Holland March unga dotter Holly som spelas av Angourie Rice. Hon vill förstås hjälpa sin pappa knäcka mysteriet och får göra det utan att prompt falla in i den annars så traditionella rollen där den moderlösa dottern städar och lagar mat åt sin loser-farsa. Bland samvetslösa skurkar och mindre nogräknade män är det hon som får utgöra historiens moraliska kompass.

The Nice Guys innehåller som synes inte alls särskilt många hyggliga killar men är sannolikt tack vare just det riktigt underhållande.

star_full 2star_full 2star_full 2

Omtitten:
En film som höll otroligt fint för en omtitt, möjligen med undantag för Kim Basingers uppenbarelse för fasen vad sorgligt det är att se henne så här!

Roligare då att återigen bara luta sig tillbaka och njuta av herrarnas samspel, Goslings komiska tajming och Angourie Rices prestation.

Det som håller The Nice Guys från ett ohejdat toppbetyg är att intrigen fortfarande är lite för snårig för sitt eget bästa. Trots att det inte var första gången jag såg filmen hade ändå lite svårt att hänga med i svängarna. Men eftersom det var en så förnöjsam omtitt tycker jag att det kan vara motiverat att höja betyget en smula. Bra 70-talsunderhållning är inte det sämsta.

star_full 2star_full 2star_full 2

Bjud dig själv på en rolig stund – passa på att se The Nice Guys på streamingtjänsten C More. En start så god som någon på den gratismånad som tjänsten erbjuder.

Trots rekommendationer från påliltiga läsare lyckades jag aldrig komma överens med Charles Stross och hans två första böcker om de hemliga agenterna Bob Howard och Mo O’Brien. Hur osannolikt det än verkade gillade jag inte kombon byråkratisatir, Lovecrafttentakler och James Bond/Len Deighton-pastisch.

Men innan jag gav upp totalt bestämde jag mig för att att också pröva på Stross som fantasyförfattare, enligt parollen “du kan sällan gå fel med fantasy”. Samlingsvolymen The Bloodline Feud innehåller de två första böckerna, The Family Trade och The Hidden Family, i Stross Merchant Princes-serie.

I likhet med Mio, Harry och gudarna vete hur många fler föräldralösa chosen ones upptäcker amerikanske journalisten Miriam Beckstein en parallell värld. När hon förlorar jobbet på grund av ett artikeluppslag som visar sig vara på tok för pinsamt för hennes arbetsgivare tycker hennes adoptivmor att det är dags att dela med sig av de få ägodelar som Miriams biologiska mamma lämnade efter sig.

Bland dem finns en underlig berlock som visar sig leda till en annan värld, ett slags medeltida och parellellt USA där Miriam kastas rakt in i ett lika intrikat som blodigt inbördeskrig. Vilket samtidigt är en släktfejd eftersom denna värld i allt väsentligt styrs av fem olika klaner. Som genom en händelse är Miriam systerdotter till den mäktige hertig Angbard, en position som ska visa sig vara oväntat livsfarlig. Men i likhet med sina föräldralösa kollegor är Miriam inte tappad bakom en vagn och hennes fiender tvingas snart inse att de har en formidabel motståndare att tampas med.

Det är något med Stross föreläsande språk som jag har problem med. Inledningsvis ska Miriam förklara den konspiration hon kommit på spåren för kollegan Paulette och jag känner med en gång hur jag helt tappar koncentrationen. Men när författaren väl lägger ifrån sig pekpinnen på katedern och istället börjar fokusera på att berätta sin historia blir det desto bättre.

Jag tycker mig märka att det ligger en hel del tankemöda bakom byggandet av de parallella världarna och det är förstås ett arbete som betalar sig i långa loppet. Både miljöer och personer är väl underbyggda och på det hela taget välkommet befriade från den överdrivna och påfrestande ironiska ton som präglade spionromanerna.

Inte minst förtjänar Stoss böcker uppmärksamhet för sitt tacknämliga och lediga feministiska perspektiv. Miriam är ingen blyg fantasyviol som väntar i ett hörn av drakens grotta på att befriaren ska komma sin vita springare. Hon ser istället till att utnyttja draken undermåliga utveckling och förmår honom att modernisera grottan på ett sätt som är till fördel för dem bägge. Vem hade kunnat tro att ekonomisk historia kunde vara både så spännande och så lönsamt? Dessutom samlar Miriam ett gäng rådiga kvinnor runtomkring sig och det är på det hela taget både gemytligt och prosaiskt. Inte minst eftersom beskrivningen går ifrån den trötta och unkna stereotypen att kvinnor inte kan samarbeta utan att flyga varandra i strupen.

Bok nummer två, The Hidden Family, som alltså avslutar denna volym lämnar läsaren med ett par rejäla cliffhangers och det är bara att erkänna att Stross vid det laget har mig stadigt på kroken. AdLibris nästa, tack.

Titten på mediokra Voyage of the Damned gjorde mig sugen på lite rejäl fartygsfilm – dags att se hur pass väl Titanic höll måttet efter 20 år. Jag såg filmen på bio när det begav sig och har sedan dess inte egentligen gett den en ordentligt uppmärksam tittning.

Till att börja med var det intressant att märka hur starkt berättelsen om Rose och Jack på skeppet satt sig – den här ramhistorien med en surferdudeblonderad och skattletande Bill Paxton hade jag totalt förträngt.

Även om jag tycker att ramen blir lite fjantig och något av ett farthinder för att köra igång själva historien, kan jag ändå se poängen att försöka förankra de kommande händelserna i någon slags samtid. Att det faktiskt inte är så himla länge sedan, men att man trots det aldrig kan jämföra personliga upplevelser med vare sig hypotetisk eller teoretisk kunskap.

Särskilt gillade jag den korta datoranimerade rekonstruktionen av själva sjunkförloppet där den entusiastiske besättningsmedlemmen Lewis Bodine uppenbart visar att han inte har en jäkla susning om vad han egentligen visar upp. Hans beskrivning blir en slags märgisande förövning.

Men det är klart att det är historien som utspelas på Titanic, ett av dåtidens största skepp (drinking game: hur ofta nämns ordet ”unsinkable” i filmen?), som är själva poängen. Egentligen är den ju inte så värst komplicerad och tur är kanske det för då finns också utrymme att relativt detaljerat beskriva vad som pågick när krocken med isberget var ett faktum.

Det jag inte tänkte på när jag såg filmen på 90-talet är hur pass mycket av Roses situation och historia som synes mig påverkad av Edith Whartons värld. Rose är inget mindre än en kvinnlig Newland Archer, men hon agerar på sin ångest och tillåter sig att försöka fly situationen på ett säkerligen fullkomligt anakronistiskt sätt.

Det är emellertid ett sätt som jag som tittare accepterar eftersom jag måste erkänna att Kate Winslet och Leo DiCaprio faktiskt är helt förtrollande som kärlekspar. Deras kemi och dynamik är laddad och avslappnad på en och samma gång. Mina favoritögonblick med dem är inte när paltorna åker av och ritblocket åker fram utan när de är mer sorglösa. Försöken att lära sig spotta över relingen, språngmarschen genom pannrummet.

Sedan finns det förstås saker som inte åldrats riktigt lika väl. CGI:n syns avsevärt tydligare så här 20 år i backspegeln. Särskilt svepningarna över skeppet i sin helhet svider en smula eftersom jag minns hur imponerande de kändes när det begav sig på biografen. Å andra sidan kan jag tycka att ambitionen att skapa en egen rollfigur av Titanic själv genom hennes nästan magiska maskin- och pannrum funkade förvånansvärt bra. Kan det ha varit så att de massiva pistongerna faktiskt inte var animerade utan byggdes upp i en studio? När det sedan ska till att sjunkas funkar sammansmältningen av CGI samt fysiska modeller och effekter betydligt bättre (för att det är natt?).

Här måste jag stå fast vid mitt intryck från den absolut första titten på biografen där i slutet av 90-talet. Titanic är fortfarande en film som klarar av att skapa en närvaro i en verklig historisk händelse och som gör mig som åskådare involverad eftersom jag i bakhuvudet vet att detta i någon mån ”är på riktigt” (notera hur heroiskt jag håller mig från att göra en massa ”BOATS”-skämt).

Vid det här laget har jag dock tappat själva kärlekshistorien en smula även om jag måste erkänna att jag köper Jacks arrestering som enda orsak till att Rose måste ge sig ned i skeppets innandöme. När vattnet börjar komma krypande över durken och smyger som en tjuv om natten in under dörrarna blir det närmast skräckfilmsvarning på det hela. En stämning som för min del funkar bättre än den actionvattenlandsatmosfär som följer därpå.

Jag blir inte riktigt klar över om det finns en Director’s Cut-version av filmen och om det var den jag såg i den här omgången. Oavsett vilket kan jag tycka att scenerna med panikslagna människor inne i skeppet blir lite väl långdragna, de(n) där Rose är på väg att skiljas från Jack likaså. Musiken som repriserar My Heart Will Go On körs till förbannelse när jag hellre hade velat ha ett score som inte låter riktigt lika modernt och…Céline Dion.

Ingen fullpoängare med andra ord men fortfarande en riktigt bra film i sina mest smickrande stunder.

Härförleden (ok, så det var ett helt år sedan nu…) var det något slags jippo i Örebro. Race Day. Jag uppfattade inte så mycket mer än att man varnade i förväg om att det skulle komma att bli ett jävla oljud och att halva centrum skulle spärras av för biltrafik av den vardagligt trista sorten. Föga anade jag då att jag ett år senare skulle se en dokumentär som gav besked om vad det hela handlade om.

Superswede är filmen som öser posthum kärlek och uppskattning över Ronnie Peterson, Formel 1-föraren som dog 1978 efter en krasch på den italienska Monza-banan. För en sådan som jag, som på nypet känner igen namnet, är det förstås omöjligt att avgöra hur mycket av hyllningarna som är sanna (i den mån något kan sägas vara ”sant”) och hur mycket som färgas av att ett gäng äldre män får en chans att sitta och prata om yngre och gladare dagar. Racing på den tiden var ”glamorous, colourful and exciting”.

För ska man tro Ronnie Petersons överlevande kollegor och kompisar var han uteslutande en hyvens prick, grabben hela dan, en prestigelös arbetsmyra och en högkvalitativ naturtalang när det handlade om att köra bil jättejättefort. I de intervjuer som finns med i Superswede syns å andra sidan verkligen inget som skulle motsäga den bilden. Peterson verkar alltid mjuk och lugn, charmigt valpig och oerhört anspråkslös. Många av hans miljon-bilar som kostat blod, svett och tårar att utveckla, bygga och underhålla kallar han för ”bra skrot”.

Men samtidigt är det kanske inte så konstigt att Peterson präglats av en anspråkslös uppväxt i det svenska folkhemmet. Inklusive en far som tack vare ouppfyllda ingenjörsdrömmar byggde både go-karts och formel 3-bilar åt sin racingntresserade son.

Nej, detta är ingen film som tar sig för att lufta någon smutsig byk i den mån det skulle kunna finnas någon sådan. Den är så pass rättfram i det avseendet att det faktiskt blir problematiskt när den mot slutet närmast i förbifarten nämner att hustrun Barbro tog makens död mycket hårt. Sedan en bild på en gemensam gravsten där hennes död anges till 1987, bara nio år efter Ronnie. Och det är allt vi får veta. Inte heller få vi någon som helst insikt i hur uppväxten tett sig för dottern Nina som föddes 1975, trots att hon får inleda hela filmen med ett besök på Monza 2016.

Eftersom jag innan Superswede var så totalt okunnig om all things racing fick jag mig ändå till livs en hel del intressant information som gjorde filmen klart sevärd för min del. Den tecknar en bild av 70-talets formel 1-värld präglad av kamratlig konkurrens. All intervjuade intygar på heder och samvete hur gemytligt det var på tävlingarna, på de gemensamma hotellen efter tävlingarna samt på flygresorna fram och tillbaka över Atlanten. På banan tävlade man mot varandra men när ett lopp var avgjort umgicks man.

All denna trivsamhet försiggick dock i ett sammanhang som alla är lika rörande eniga om i praktiken var ett dödens väntrum. Vi får samtida intervjuer med förarhustrur som antingen förgås av nervositet under ett lopp eller gör tappra försök att överhuvudtaget inte tänka på sannolikheten för att deras män ska dö en eldfängd död. Kruxet vid krockar och krascher var nämligen inte sällan att den tunna plåten (max 0,7 mm på sina ställen) knycklades ihop som en läskburk och därigenom hindrade en eventuellt överlevande förare från att ta sig ut innan bensintanken gick upp i rök.

Superswede berättar sin Ronnie- och racinghistoria rättframt och enkelt, tar sig inga friheter med dokumentärkonceptet. Det är talking heads plus samtida nyhetsklipp, intervjuer och stillbilder. Från gång till annan kan jag väl tycka att det inte är superspännande med alla dessa privata foton och hemgjorda filmer, men en lika syndare det avseendet som sömnpillret Jag är Ingrid var Superswede absolut inte. Däremot blir jag störd över att filmen prompt måste peta in dottern Nina, för hon gör ärligt talat varken till eller från. Snarare bryts flödet när hon plötsligt ska sitta och humma instämmande medan Emerson Fittipaldi berättar en Ronnie-anekdot. Generiska uttalanden som ”för mig var han bara ’pappa’” ger inget mervärde.

Summa summarum en helt ok dokumentär där jag tar med mig åtminstone tre saker. Emerson Fittipaldi är knöligare än Walther Matthau i fejjan. Jackie Stewart har universums raraste skotska dialekt. Och jag blev riktigt sugen på att se om Rush.

Christian är den perfekte konstnärlige ledaren för det privata konstmuseet X-Royal. Smärt och elegant, som dansk precis lagomt spännande och exotisk för Stockholms konstkretsar, en välmodulerad engelska när han ska konversera utländska journalister. Snygg, men inte för snygg, vare sig glasögonen sitter på näsan eller inte. En välansad skäggstubb. Kan utan problem slänga sig med postmodernt bajsnödiga obegripligheter som ”topos” och ”space” (så länge han inte blir ombedd att förklara dem). En kulturknutte, helt enkelt.

Men till skillnad från Ruben Östlunds förra film, Turist, fokuserar The Square inte så mycket på Christians knuttighet, utan målar upp en lite bredare kanvas när filmen ställer många, många frågor om fördomar, gränsöverskridande, de(t) socialt obekväma, egoism, skuld, (med)mänsklighet, integritet, konst, sociala överenskommelser, personligt och privat kontra publikt samt mellanmänskliga relationer.

Fast på ett sätt kan man väl för all del säga att The Square börjar i den där manligheten som Turist var så nyfiken på. En av filmens historier tar nämligen sin början när Christian tillsammans med en vilt främmande man försöker försvara en hysterisk kvinna mot en hotfull angripare. Inget särskilt farligt händer men de två kombattanterna delar en andlös stund (och ett manligt handslag) medan den ovana adrenalinkicken lägger sig till ro.

Men sedan drar det som sagt iväg i många andra riktningar när Ruben Östlund bland annat vill berätta hur Christian reagerar på det faktum att den där hotfulla situationen bara var ett påhitt för att klå honom på såväl mobil som pluska. Hur skulle du göra om du upptäckte att tjuven inte lyckats eller brytt sig om att avaktivera Find my iPhone?

Både den händelseutvecklingen och den som rör museets försök att skapa lite uppmärksamhet kring en kommande utställning (där den famösa Rutan ingår) ställer som sagt en sjuhelsikes massa frågor men (också i likhet med Turist) utan att leverera särskilt många svar.

Kanske ska man se den smått Kafkaartade presskonferensen som ett slags svar? Där museet från det ena hållet får skit för att ha överträtt en absolut gräns för att i nästa andetag och från ett annat håll få lika mycket skit för harighet och självcensur. Det är sådana sjåpiga mesar som kommer att demontera hela den svenska yttrandefriheten! Men det får man väl inte säga i det här jävla landet…? En stämning som i sin tur eventuellt vänder på en femöring när det blir klart att det hela kan hänvisas till ett konstuttryck.

Rutan, ”en frizon av tillit och omsorg”, ligger någonstans och ruvar i botten men The Square begränsas inte på några villkors vis av fasta ramar. Kan alla möta alla inom en sådan frizon? Finns en grundläggande mänsklighet som kan uttryckas i ”tillit och omsorg”, ”rättigheter och skyldigheter”, vilka alla som kommer i närheten av den är överens om?

Östlund har gjort en spännande och snygg film. Han tycks vara oåterkalleligen fascinerad av vindlande trapphus. Och människoapor. Jag gillar The Square för alla dess frågor som tumlar runt i min skalle som lekfulla delfiner. Samtidigt resulterar överflödet stundtals i en känsla av oskärpa och vissa scener blir alldeles för utdragna. Östlund hade behövt en Tim Gunn som kunde tala om för honom när det var dags att sluta sätta fast nya rosetter på cocktailklänningen. Själv känner jag mig i nuläget fullt nöjd med blotta minnet av klänningen och alla dess rosetter – jag har inget behov av att se den igen.

Bloggkollegan Fiffi gillade också The Squares alla frågor som satte myror i skallen på oss.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg