You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 3’ category.

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

När eminenta filmbloggaren och –poddaren Fiffi inte bara ger Jane Campions adaption av James bok full pott betygsmässigt utan också petar in den på en förstaplats bland Nicole Kidmans alla filmer väcks så klart min nyfikenhet (i den mån den inte redan väckts av det blotta faktum att filmen är en adaption). Av en slump som kan se ut som ödet lyssnade jag mig igenom The Portrait of a Lady samtidigt som Fiffi kungjorde sin lista och det var därmed givet att boken skulle följas upp av filmen.

Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att få grepp om boken – vad var det James ville berätta för mig, förutom att ge ett psykologiskt intrikat porträtt av sin huvudperson? Kanske var det inte mer än så men Jane Campions film, med manus av Laura Jones, hjälper mig att sätta fingret på flera punkter som gör berättelsen intressant.

Filmen gör för mig tydligare att detta är en historia om drömmar, alla av dem krossade. Drömmar för andras räkning, om livets möjligheter, om det egna livet, om att låta andra uppfylla ens egna drömmar, om den sanna kärleken.

Sedan kan man förstås grunna på vad Campion och Jones valt att lämna därhän av James original. Upptakten ger i alla fall en liten föraning om det, kameran panorerar över en gråtande Nicole Kidman och zoomar sedan långsamt in på hennes tårfyllda blå ögon. I fortsättningen är The Portrait of a Lady som uteslutande utgår från Isabels perspektiv, till skillnad från boken där läsaren från gång till annan får stifta bekantskap med en distanserad berättare.

Filmen är inte bara personligare, den är också avsevärt mer fysisk. I likhet med andra kostymdramaadaptioner händer det att jag undrar om en kyss verkligen fanns med i boken för den tycks få så mycket större betydelse när man ser den på film. Ofta upptäcker jag att den visst fanns med, jag minns den bara inte. I The Portrait of a Lady har Campion och Jones dock gått utöver förlagan och låter sina rollfigurer verkligen vara av kött och blod. Bara för att det är 1800-tal innebär det inte att det inte finns köttsliga lustar bland de propra samtalen och krinolinerna.

Detta med kött och blod är kanske det jag fäster mig vid mest i filmen. Boken var absolut läsvärd men språket fångade mig inte riktigt i samma utsträckning som hos exempelvis Edith Wharton. Men hos Jane Campion blir alla inblandade till trovärdiga människor, inte bara staffage som får stå och spy ur sig 1800-talsfraser i utsökta kostymer.

Särskilt Martin Donovan som Ralph Touchett är helt fenomenal medan Nicole Kidman inledningsvis kanske är en lite för diamanthård Isabel. Barbara Hershey mycket bra som den prövade Madame Merle men har en fin rival i Shelley Duvalls påfågelvulgära countess Gemini. Att John Malkovich är fruktansvärt obehaglig och lågmält hotfull som Isabels make Gilbert Osmond är kanske ingen större överraskning.

Hur Isabel däremot kan fångas av denne Gilbert framstår som både boken och filmens största gåta. Hon inleder med att vara en frimodig och för tiden både frisinnad och äventyrlig flicka men verkar sedan bli som hypnotiserad av Osmond. Om hon från början känt sig hotad av honom, alternativ attraherad av att han verkar så nonchalant i jämförelse med hennes mer hetlevrade friare, hade det kanske varit en sak. Men av den ”kindest, gentlest, highest spirit” som hon påstår sig kunna finna i mannen ser vare sig tittare eller läsare röken av.

The Portrait… skulle förstås inte vara en Jane Campion-film om det hela inte också bjöd på läckert ögongodis i form av kostymer, miljöer, välplanerade skeva kameravinklar och glasreflektioner. Det här är mycket mer än en rak-upp-och-ned-adaption av en litterär klassiker.

Ändå märker jag både vid både läsning och tittning att jag hela tiden är mer intresserad än engagerad i de inblandades öden och äventyr. Det är utsökt och perfekt men sätter sig varken i magen eller i hjärtat.

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Det visar sig snart att Frédéric Malle är en fransk parfymör som skapar skamlöst dyra dofter. För blott 2 500 pix kan även du bli ägare till en ynka deciliter av Portrait of a Lady, en ”baroque, sumptuous and symphonic perfume”. Hundratals försök krävdes innan man kom fram till en expressiv men ändock balanserad slutprodukt. Portrait of a Lady är ”undoubtedly the perfume containing the strongest ever dosage of rose essence and patchouli heart”.

Om ”rose essence” och ”patchouli heart” kan ses som en doftmässig motsvarighet till Isabel Archer eller vad Henry James skulle tycka om tilltaget låter jag vara osagt. Kanske för att jag har lika svårt att klämma in min hjärna i det tänket som jag har med att förstå James roman.

Missförstå mig rätt, James har ett alldeles fantastiskt språk, medryckande beskrivningar, en underfundig humor och en spännande dynamik mellan sin distanserade berättarröst och den intimitet varmed han granskar sin hjältinna som vore hon en fjäril under hans lupp. Men jag har svårt att hänga med på poängen med romanen, varför berättar James för mig om Isabel?

Kanske är det inte mer komplicerat än så att James helt enkelt vill berätta om Isabel Archer, försöka beskriva en person så intrikat det bara är möjligt samtidigt som hon ständigt präglas av en stämning av…je ne sais quoi. När boken är slut är Isabel Archer och hennes bevekelsegrunder fortfarande ett lika stort mysterium för mig som läsare som hon tycks vara för sin omgivning. Hennes känsloliv har vi däremot fått många fönster till, på samma sätt som James särskilt låter oss stifta bekantskap med hennes sjuklige kusin, Ralph Touchett.

Isabel är en ung kvinna som säger sig värdesätta sin frihet över allt annat. En amerikanska som importeras till England av sin excentriska moster Lydia Touchett och som med en gång charmar den ultrabrittiske Lord Warburton så till den milda grad att han omedelbart friar till henne. Men eftersom Isabel bland annat hängde med sin moster för att komma undan en efterhängsen amerikansk friare, Caspar Goodwood, har hon inga planer på att hoppa i samma galna tunna, bara för att den den här gången råkar vara brittisk.

Därför blir det förstås desto mer förvirrande (både för oss läsare och Isabel själv vad det verkar) när Isabel fastnar för slackern (19th century-style, bitches!) Gilbert Osmond. Av någon anledning blir hon bergtagen av en man som rent ut säger att hans livsmål är att göra så lite som möjligt och som ärligt talat verkar skrämma henne lite redan från början. I alla fall framstår han aldrig som särskilt älskvärd. Ironin i den här relationen är förstås att Osmond aldrig skulle ha tittat åt Isabel om det inte vore för att hon ärvt en sjuhelvetas massa kosing, ett arv vars syfte egentligen var att ge henne en än mer obehindrad frihet.

Men även om jag klurade på detta ”varför” går det inte att komma undan det faktum att The Portrait of a Lady är utsökt välkomponerad bok vilken säkert spelar en litteraturhistorisk roll som jag inte ens kan ana mig till. Jag skulle kunna tänka mig att den skulle kunna vara en spännande bokcirkelbok, själv hade jag gärna vridit och vänt på Isabels person och livsval tillsammans med andra. Och när den dessutom finns inläst av en av Librivox absolut toppkrafter, litteraturvetaren Elizabeth Klett, är ett försök absolut att rekommendera.

Librivox: Som sagt, absolut toppklass! Ladda ned med en gång.

Omtitten på filmen Enigma (som alltså INTE handlar om Alan Turing) påminde mig om att den faktiskt bygger på en bok av thrillerförfattaren Robert Harris. Och eftersom jag tyckte filmen växte i och med omtitten växte också suget efter lite hederlig krigsthriller.

Trots ett allvarligt nervsammanbrott kallas matematikern och kryptoanalytikern Tom Jericho tillbaka till Bletchley Park. Han knäckte tyskarnas famösa kodmaskin Enigma en gång och nu krävs att han återupprepar miraklet eftersom de allierade (eventuellt på grund av oroväckande spionaktiviteter) har förlorat det försprånget.

Tillbaka i Bletchley Park blir det dock uppenbart att Toms sammanbrott kanske inte bara orsakades av överansträngning i samband med kodknäckandet utan också kan ha hängt ihop med en viss Claire Romilly. Men Toms försök att på nytt komma i kontakt med Claire går inte så bra. Både han och Claires rumskompis Hester tvingas snart inse att Claire inte bara är försvunnen utan eventuellt också var inblandad i något mer illavarslande är att jonglera flera uppvaktande män på en och samma gång.

Nå, men det här var ju banne mig ännu bättre än filmen! Harris magnum opus Fatherland är förvisso svårslaget, men i stämning ligger Enigma ganska nära skulle jag säga. Tom är verkligen inte någon muntergök till huvudperson och beskrivningen av ett krigsdrabbat England med allt vad det innebär av brist på det mesta, mörkläggningar samt hemlighetsfullhet (for king and country, old chap…) är minst sagt gråbister. Om man kan ta en ständigt miserabel huvudperson i Tom får man samtidigt en intressant vinkel på kvinnornas villkor i krigsmaskineriet genom Hester.

Till det kommer fina spänningsmoment på flera nivåer. Dels måste Jericho och hans kollegor som sagt på nytt knäcka Enigmas koder, dels försöker Tom och Hester klura ut vad som kan ha hänt Claire och varför någon skulle vilja få henne att försvinna. Upplösningen på det senare mysteriet påminner även det till viss del om Fatherland, där staten har sin alldeles egna agenda ”for the greater good”. I krig blir de flesta medel tillåtna för att helga segerändamålen, något som kan skava rätt så rejält för de som inte får vara med och fatta besluten. Alla är säkert inte beredda att välkomna fiendens fiende som en vän. En vän där man ibland måste ha överseende med en hel del.

Språket firar kanske inga poetiska triumfer men känns adekvat ultrabrittiskt stiff upper lip. Ibland blir det kanske lite väl kryptografidetaljerat, men det går å andra sidan att skumma sig förbi om man nu inte skulle vara särdeles intresserad av just det. På det hela taget en riktigt bra thriller som skickligt utnyttjar en historisk realitet för sin berättelse.

Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.

Det har varit ett spännande utforskande av såväl film- som litteraturhistorien. Bokmässigt håller jag fortfarande på klassikerna, alltså Wuthering Heights och Jane Eyre. Charlottes andra alster var inte riktigt lika trevliga (men åtminstone konsekventa i sitt ogillande av katolicism och icke-britter) men det är synd att Emily inte fick chans att skriva mer. Det hade varit roligt att se vad hon skulle ha kunnat hitta på. Jag måste erkänna att jag dessutom fått en ny uppskattning för realismsystern Anne (som i alla fall tycks ha delat Charlottes avsky för guvernantyrket), en mugg klart källvatten efter systrarnas mustiga men också mastiga vinbägare.

Jag tycker också att det för min del blivit tydligare i hur stor utsträckning Wuthering Heights och Jane Eyre sannolikt påverkat bilden av en ideal Man när det kommer till romantik. Med risk för att övervärdera systrarnas betydelse i västerländsk kulturhistoria känns det som om idylliseringen av mörka känslor, vilka gärna spiller över i både psykiskt och fysiskt våld, har en tydlig inspirationskälla i både Heathcliff och Mr. Rochester. För att sedan med diverse kringelikrokar bland annat hitta fram till den moderne vampyren. Vem hade kunnat ana?

Bland filmerna vann Jane Eyre med rätt bred marginal skulle jag vilja påstå. Versionerna från 1943 och 2011 var klart bättre än någon av de andra med tydliga guldmedaljörer i Orson Welles och Joan Fontaine. Jag blev själv lite överraskad av hur fångad jag blev av både historien och deras skådespeleri. Bland de olika Jane-skådespelarna vill jag som sagt dock hålla Samantha Morton från 1997 före både Joan Fontaine och Mia Wasikowska. Ingen av de olika Cathy-kvinnorna gjorde tyvärr något större intryck.

På den manliga sidan avgår soam sagt dock Orson Welles Rochester med en otvetydig seger, även om Tom Hardys Heathcliff från 2009 följer honom hack i häl. Michael Fassbender var en helt ok Rochester men han och Wasikowska ska åtminstone ha lite cred för att vara det enda kärlekspar bland alla dessa odödliga kärlekspar som lyckas skapa någon som helst trovärdig gnista mellan varandra.

På det hela taget är det dock svårt att komma undan intrycket att regelrätta adaptioner, särskilt när förlagan är en Klassisk Roman, gärna blir lite styltiga och stela. Det är som om hela produktionen snörs in i en korsett. Då är det oftast roligare med historier som lånar ramarna från den Klassiska Romanen men sedan hittar på något eget med dem. I de fallen kan jag som sagt exempelvis varmt rekommendera både Rebecca och I Walked With A Zombie.

Till mina listälskande läsare och för att detta blev ett tema som spred ut sig en smula avslutar jag det hela med en uppräkning av den betygsmässiga fördelningen mellan både böcker och filmer. Tack alla läsare som hängt med på upptäcktsfärden och bloggkollegan Jojjenito! Nu återgår allt till sitt normaltillstånd ett tag innan det är dags för årets musikalhöjpunkt tillsammans med bloggkollegan Filmitch.

Jag har sett/läst dem så ni slipper:
Emily Brontë’s Wuthering Heights (1992) 1/5

Jane Eyre (1934) 1,5/2
The Professor (1857) 2/5
Shirley (1849) 2/5
Villette (1853) 2/5
Jane Eyre (1970) 2/5
Wuthering Heights (1970) 2/5

Helt ok, kan vara värda en titt/genomläsning:
Wuthering Heights (1939) 2,5/5
The Tenant of Wildfell Hall (1996) 2,5/5
Agnes Grey (1847) 3/5
The Tenant of Wildfell Hall (1848) 3/5
Jane Eyre (1997) 3/5
Wuthering Heights (2009) 3/5
Wuthering Heights (2011) 3/5

Bör ses/läsas!
Wuthering Heights (1847) 3,5/5
Jane Eyre (1847) 3,5/5
Jane Eyre (2011) 3,5/5
Jane Eyre (1943) 4/5

Nå, hjärnan har tydligen inte roligare än den gör sig. I det här fallet tyckte min egen att det kanske hade börjat bli lite väl tradigt med alla Brontë-filmerna och serverade därför en liten mindfuck bara för att kolla om jag var vaken.

Jag satt nämligen och väntade på en förvånansvärt ung Mr. Rochester i Cillian Murphys skepnad. Kunde ju vara lite ovanligt och fräscht om än inte särskilt bokstavstroget. Men så dyker en storvuxen och mustaschprydd man upp som helt uppenbart absolut inte är Cillian Murphy. Det är då jag inser att min hjärna narrats en smula genom att översätta Ciarán Hinds till Cillian Murphy. Två skådisar som inte har så mycket mer gemensamt än att de bägge är utrustade med distinkt irländska förnamn som börjar på “C”.

Alltnog, innan Mr. Rochester dyker upp har vi fått de välbekanta beskrivningen av hur den unga Jane Eyre först far illa under sin fasters hårda styre och sedan far illa lite till vid Lowood Institution innan hon kommer till Thornfield Hall som guvernant. Men trots eller kanske tack vare denna hårda behandling är den unga kvinnan nyfiken på världen och inte rädd för att säga sin mening.

I likhet med sin arbetsgivare kan man konstatera. I ett ömsesidigt utbyte av åsikter om den enas pianospel och den andres attraktionskraft och personlighet kanske det ändå spirar något som börjar likna kärlek, banne mig.

I likhet med versionen från 1970 är detta en TV-film och jag inbillar mig att det märks i detaljer som att alla rum är alldeles för väl upplysta eller att Janes frisyr inte verkar lida nämnvärt av att vara på resande fot i två dagar och sova utomhus. Ljussättning och kameravinklar är teknikaliteter som man inte tycks ha lagt ned alltför mycket innovationskraft på.

Men det gör faktiskt inte så mycket. Antingen hänger det bara på skådespeleriet eller också är det en kombination mellan skådespeleri och dialog som gör att jag upplever denna version som klart bättre jämfört med den som kom 27 år tidigare. Samtalen flyter avsevärt lättare och känns ofta helt naturliga, snarare än ett rent reciterande av stolpiga 1800-talsrepliker. Bland annat tyckte jag att Mrs. Fairfax i Gemma Jones porträttering blev en riktigt trevlig husfru, utrustad med en svada som flöt på bra. Däremot känns den unga skådespelare som spelar Adele som alldeles för gammal att pladdra på som en femåring och sitta i knät på sin förmyndare.

Nu ska man väl inte hänga upp sig allt för mycket på ålder, men det är svårt att låta bli med den här historien. Jane ska alltså vara knappa 20 och Mr. Rochester över 40. Susannah York var ungefär 30 mot George C. Scotts dryga 40. Problemet är bara att George C. Scott framstår som minst 60… Då funkar det faktiskt bättre med Hinds dryga 40 år mot Samantha Mortons ynka 20, kanske för att Morton framstår som betydligt mer av en jämlike mot den burduse mannen. Och att Hinds inte känns som om han vore 60.

De två har dessutom ett bra utbyte sins emellan även om jag nog inte skulle gå så långt som att hävda att jag känner av någon direkt gnista. En kärlek som är “all cosuming” ser jag därmed inte heller röken av.

Däremot blir jag inte riktigt klok på upplösningen i den här versionen. Jane flyr (helt enligt mallen) den bigamistiske Mr. Rochester och hamnar hos missionärshelgonet St. John Rivers och hans syster Diana. Rupert Penry-Jones verkar ärligt talat vara en skittrevlig kille om än väl fokuserad på sin indiska mission. Inte heller kommer det något slumpartat arv Jane till del.

Jag kan alltså inte riktigt se någon bra anledning till att Jane dumpar St. John, särskilt inte för att hasta tillbaka till Mr. Rochester som vad hon vet fortfarande lever i högönsklig gift välmåga. I boken upplever jag att hennes arvspengar gör att hon faktiskt hamnar betydligt närmare Mr. Rochesters nivå och att det är det som gör deras relation möjlig. Här saknas helt de incitamenten. Upplösningen blir i det avseendet lite påklistrad — Jane och Mr. Rochester får varandra på slutet bara för att det ska vara så.

Men som sagt, trots allt en inte helt oäven version särskilt inte med tanke på att det är en TV-film. Det jag tar med mig härifrån är främst Samantha Mortons Jane som är en minst lika bra om än väldigt annorlunda hjältinna jämfört med Joan Fontaine anno 1943.

Bara lugn, redan imorgon dag är Brontë-systrarna tillbaka med en sista bok.

***

train-to-busanalt. titel: Train To Busan

Det är lite tajt just nu för koreanske fondförvaltaren Seok-Woo. Världens finansmarknader är i gungning och oroande besked kommer om ett av de företag som han handlar med. Sell, sell, sell! Tyvärr går det inte riktigt lika lätt att göra sig av med hans andra flaskhals i livet, dottern Su-an. Det är nästan så man undrar om Seok-Woo kräver vårdnaden om Su-an i skilsmässan från sin föredetta fru bara för att jävlas. För oss tittare framstår hon nämligen inte som något särskilt attraktivt investeringsobjekt för den unge finansmannen.

Men det är trots allt Su-ans födelsedag och Seok-Woo gör en djupdykning i pappa-havet för att följa sin dotter på tåget från Soeul till Busan (En timmes resa. Så Stockholm-Västerås, typ) där exfrugan håller till. Seok-Woos mamma blir nöjd över det beskedet eftersom hon hoppas att sonen ska passa på att försöka lappa ihop förhållandet.

Redan när tåget lämnar Soeul är något i faggorna. Känner vi lukten av odöda kanske? Uppmärksamma passagerare noterar att det händer något på perrongen samtidigt som tåget börjar glida iväg. Ouppmärksamma passagerare blir i sin tur snart väldigt uppmärksamma på det faktum att en ung flicka, som i sista sekunden kastat sig på tåget, snart sitter som en överdimensionerad igel på den kvinnliga konduktörens hals medan blodet sprutar. Dags för en hävdvunnen favorit i zombiesammanhang: skrik och panik.

En annan tradition inom genren är den om fristaden och i det här fallet finns den förstås hos militären i Busan. Men kommer passagerare (och inte minst lokföraren) att överleva tillräckligt länge för att ens hinna dit?

Det blev ett väldans prat om den sydkoreanska zombierullen under hösten 2016 och det var inte utan att jag gick och sparkade mig själv på smalbenen (inte helt enkelt ska ni veta) för att jag inte lyckats inkludera den i årets Halloween-tema som rörde just de odöda horderna. Men tack vare Stockholm Filmdagar fick jag en möjlighet att rätta till det misstaget och filmen till ära har jag också återupplivat (pun intended) zombiekategorierna nedan.

Nå, så var då Train To Busan best fucking zombie movie ever? Allt är förvisso relativt och ska jag se till det genomsnittliga betyget på filmerna som de facto ingick i temat förtjänar den snudd på det omdömet. Men ser jag till hajpen som omgav den samtidigt som utmärkta The Girl With All the Gifts försvann som en fis i vinden från biografrepertoaren tycker jag att tåg-zombiesarna fick oförtjänt mycket uppmärksamhet.

Men visst, filmen tar många (heck, i princip alla) klassiska zombieelement och jackar upp dem ett par snäpp extra, Korea style. Ibland funkar det och ibland blir det en aning övertydligt och upprepande. Det som funkar, särskilt rent visuellt, är bilderna av zombieknäckta fönster där de odöda väller ut som maskar från ett ruttet äpple. Den inledande hjorten som vaknar till liv med ett avhjort (heh…) äckelframkallande knak-ljud. Det finns en tågkollision som är något i hästväg. Och vem skulle inte charmas av det gravida paret (jag gissade på zombiefoster som ett säkert kort, gjorde du?)?

Samtidigt är det alldeles för många scener där våra huvudsakliga rollfigurer måste ta tårfyllt avsked från sina nära och kära som blir bitna i processen. Det gör att när det känslomässiga crescendot väl kommer orkar jag inte längre bry mig. Den scenen är dessutom alldeles för utdragen. Temat om huruvida det är bra eller inte med livscredot ”sköt dig själv och skit i andra” hamras hem med hela subtiliteten hos ett skenande disellok.

Train to Busan är ren, visceral horror medan The Girl… ligger mer åt halvmelankolisk och cerebral terror, för att tala i gotiska termer. Jag vet i alla fall vad jag föredrar.

star_full 2star_full 2star_full 2

Zombietyp
Utseendet känns rätt typiskt för den moderna zombien – blågrå ansikten med synliga ådror och vita ögon. Snabba. Förstås. Det speciella med Yeon Sang-ho (regissör) och Park Joo-suks (manusförfattare) zombies är att de närmast uteslutande orienterar sig med hjälp av syn och hörsel. Blir det mörkt kan man smyga sig förbi dem under förutsättning att man är tyst som en mus. De är heller inte särskilt händiga men de flesta hinder kan å andra sidan övervinnas av en tillräckligt stor zombiehög.

Omfattning
Potential för global spridning med tanke på att omvandlingen verkar ske sekundsnabbt. I alla fall om man blir rejält uppkäkad. Ett enkelt bett tycks däremot inte förmedla smittan riktigt lika snabbt. För det kan väl aldrig vara så att zombiefieringen är högst individuell beroende på vad handlingen kräver och vem som blivit biten?!

Vapen
Finns ju inte så himla mycket att välja på ombord på ett rullande tåg. Turligt nog kamperar dock ett baseballag i en av vagnarna. Dock är det oklart om överhuvudtaget något kan ta kol på de här zombiesarna.

Fristad
Som sagt: militären i Busan. Och det vet vi ju alla vid det här laget hur mycket tillit man ska ställa till sådana förhoppningar.

sthlm-filmdagar-2017_100Jag var sist på bollen med Train to Busan, så i princip alla som deltog på Stockholm filmdagar (plus några till) hade redan både sett och skrivit om filmen:
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Flmr
Filmitch
Movies-Noir

Den tredje Brontë-boken från 1847, Agnes Grey, har jag redan skrivit om så vi hoppar raskt vidare till Anne Brontës andra och sista bok. Den adaptionen från BBC (vad annars?) ingick också i den första omgången av Brontë-bonanzan.

***

the-tenant-of-wildfell-hallGilbert Markham är djupt fascinerad av den nya kvinnan i trakten, en Mrs Graham som hyr den lugubra fastigheten Wildfell Hall. Hon är inte som de andra lokala förmågorna, yngre kvinnor (närmast flickor i jämförelse) som alla är för mjäkiga, för mesiga, för tydligt ute efter en karl att gifta sig med. Tidigare har Gilbert haft ett gott öga till pastor-dottern Eliza men när Eliza är av de som med liv och lust ger sig in i ryktesspridningen om Mrs Graham (lite avundsjuka är aldrig fel i skvallersammanhang) ser Gilbert henne för den hon verkligen är.

Läs hela inlägget här »

Då har vi kommit till Charlottes mest kända roman. Jag har ju redan skrivit om en av dess adaptioner, men hur är egentligen förlagan?

***

jane-eyreDen föräldralösa (again with the orphans?!) flickan Jane lever ett miserabelt liv hos sin faster och elaka kusiner som missunnar henne varenda tugga och klädtrasa som de måste bekosta. Vilken lycka när fastern inser att hon kan packa iväg den misshagliga flickungen till skolan Lowood Insitution.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare avbrott i 1800-talskavalkaden som är Brontë-bonanzan för en rykande aktuell bio- och Oscarsfilm.

***

hidden-figuresalt. titel: Dolda tillgångar

Ska man vara petig finns det väl egentligen inga dolda tillgångar, det handlar bara om att veta var man ska titta någonstans… Dit väldigt få ögon letar sig är beräkningsenheten vid rymdorganisationen NASA på 60-talet. En separat och segregerad enhet där det enbart finns svarta kvinnor anställda för att i allt väsentligt agera som mänskliga räknemaskiner (det fanns alltså en tid när ”colored computer” inte hänvisade till en blå iMac).

Läs hela inlägget här »

Först ut i Brontë-bonanzans litterära del kör vi på Emilys bidrag.

***

wuthering-heightsSamma år som Charlotte publicerade sin Jane Eyre klämde systern Emily ur sig Wuthering Heights och vilken skillnad mellan systrar!

Jag tog mig an Wuthering Heights direkt efter den lite halvsega Shirley (jag var inte så kronologidisciplinerad när jag läste, Shirley är på ingång. Se epitetet som en teaser) och det var som dricka en lakrits-chili-öl efter att ha hinkat lättöl. Till saken hör säkert också att jag lyssnade på en föredömlig inläsning och inte behövde irritera mig på oinspirerade röster eller obegripliga accenter.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg