You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 3’ category.

alt. titel: Somme tider vender de tilbage, Vengeance diabolique, Stephen Kings Manchmal kommen sie wieder, Stephen King’s Sometimes They Come Back

Amerikanske författaren Thomas Wolfe har skrivit en roman med titeln You Can’t Go Home Again, men ibland kommer man ändå tillbaka. Som läraren Jimmy Norman. Han återvänder till hemstaden med frugan Sally och sonen Scott, trots att hemvändandet för med sig en avsevärd psykisk press. Men som Jimmy påpekar: ingen annan skola i hela USA ville anställa honom efter att han fått någon form av sammanbrott och gett sig på en elev.

Jimmy är alltså redan en pressad man och inte blir det bättre av att han nu tvingas vara i närheten av tågtunneln där hans älskade storebror Wayne mötte ett grymt öde för nästan 30 år sedan. Därför ser det kanske inte så bra ut att en av Jimmys elever, Billy Sterns, störtar mot sin död efter att ha blivit förföljd av en vilt tutande Jimmy i dennes vita folkabuss. Det bara Billy och Jimmy kunde se var dock den gamla chevan med eldsflammor som tvingade Billy av vägen. En exakt likadan cheva som kördes av gänget som orsakade Waynes död.

Vad jag kan minnas av novellen med samma namn, som ligger till grund för Sometimes They Come Back, är att det är mycket mer ambivalent om gengångarna av broderns mördare är något som Jimmy inbillar sig eller om det verkligen handlar om övernaturliga fenomen. Dagens TV-film väljer dock ett annat spår. Det är ingen större tvekan om att exempelvis Billy också ser den spöklika bilen, han försöker ju fly från den. Jimmys son Scott hittar ett par exakt likadana basketskor som Wayne hade på sig den där olycksaliga dagen. Därmed finns inga frågetecken kring huruvida allt som är på riktigt eller bara en konsekvens av Jimmys psykoser. Däremot gör kopplingarna mellan Jimmy och dödsfallen bland hans elever att han misstänks för brotten, vilket blev en ganska snygg detalj i det hela.

Överhuvudtaget måste jag säga att Sometimes They Come Back var helt ok, särskilt för att vara en TV-film. En del i den upplevelsen utgörs dock sannolikt av att jag såg en kopia som fortfarande hade kvar alla samtida reklamavbrott från när den sändes som ”CBS Tuesday Movie” på någon kanal i närheten av St. Louis. Ultra Slim-Fast, McDonalds, Wal-Mart, Aquafresh tandkräm och trailers för kvalitetsfilmer som FX2 och Stone Cold.

Möjligen att inledningen, när Jimmy främst ska gå omkring och må dåligt samt ha mardrömmar, är lite seg men sedan rullar historien på ganska bra. Tempot och framställning känns kompetent – regissören Tom McLoughlin hade tidigare jobbat med både Jason Lives samt TV-serierna Freddy’s Nightmares och Friday the 13th. Här finns en hel del detaljer som gör att det blir ett bra flyt, exempelvis när Sally ska beväpna sig med en kökskniv och först tar en liten skalkniv för att sedan byta ut den mot rejälare doningar. Vad jag kan bedöma slipper vi några som helst datoranimerade effekter, vilket naturligtvis inte innebär att det blir särskilt mycket mer trovärdigt att de elaka pojkarnas cheva exploderar som den vore tankad med dynamit när den blir påkörd av tåget. Följdriktigt i film-sammanhang möjligtvis, men inte så trovärdigt.

Jimmy spelas av Tim Matheson som gör ett hyfsat jobb med att se stressad och pressad ut på ett sätt som skulle ha gjort mig rätt nervös om jag varit någon av hans elever. Behöver jag säga att ingen av dessa elever ser ut att vara i närheten av gymnasieåldern? Ännu roligare var det att återse Brooke Adams från The Dead Zone som frugan Sally (hennes främsta insats består dock i att be sin make komma tillbaka till sängen). Lille Robert Hy Gorman framstår i sin tur som befriande vanlig i rollen som sonen Scott. De tre som spelar de återvändande spökena— Robert Rusler, Nicholas Sadler och Bentley Mitchum – är förvisso så långt ifrån ”vanliga” man kan komma, men det passar å andra sidan in i historien.

Där man väl märker att Sometimes They Come Back är en TV-film (förutom reklamavbrotten i min tittning, alltså) är dels det städade språket (jag tror den värsta svordom de mordiska gengångarna presterar är ”butt face”) dels betoningen på religionens kraft och familjevärderingar. Detta är inte heller något jag minns från novellen men exempelvis får Sally och Scott, på Jimmys inrådan, söka skydd i kyrkan eftersom hans storebror försäkrade honom om att det var en trygg plats när de var grabbar.

En adaption som förvisso sticker iväg en bit från förlagan men som i alla fall lyckas göra något eget med historien kan jag tycka. För att vara en TV-produktion i King-filmsuniversat är Sometimes They Come Back verkligen inte det sämsta man kan dragga upp.

Förlaga: “Sometimes They Come Back” (Cavalier 1974, Night Shift 1978)
Cameo: –

Bonus: “Sometimes They Come Back”
Jag vet inte om man ska skylla TV-filmen för att de flesta sannolikt minns själva premissen för novellen (forna antagonister går igen) men däremot mer sällan upplösningen (Jim Norman åkallar en demon genom att offra bägge sina pekfingrar). Vissa manusförändringar kan jag dock tycka känns rimliga, för novellen i sin ursprungliga form var sannolikt både för grotesk för TV-publiken anno 1991 och för svår att genomföra rent effektmässigt.

Däremot var jag helt fel ute när det gällde ambivalensen i förhållande till Normans mentala tillstånd. Dels innebar hans sammanbrott aldrig att han hade varit våldsam mot en elev, dels finns det flera vittnen till att det första dödsoffret (Billy Sterns) blir påkörd av en gammal bil.

Novellens styrka skulle jag säga är kombinationen av Jim Normans personliga trauma och stressen det innebär att stå som lärare framför en klass med ovilliga, tjuriga eller rentav fientligt inställda elever. Att lösningen sedan blir att åkalla en demon får däremot skrivas upp på den rena fantasins konto.

Trots stora framgångar redan med debutromanen Carrie känns det inte som om Stephen King tillät sig helt glömma bort hur det var att vara en kämpande konstnär. En ihärdig drömmare som försöker få till det där avgörande genombrottet. Annars skulle han väl inte ha tillåtit konceptet vilket blivit känt som ”Dollar Baby” eller ”Dollar Deal”? Det går helt enkelt ut på att aspirerande filmmakare får köpa rättigheterna till någon av hans produkter (oftast noveller) för en dollar. Tanken är förstås att den resulterande (kort)filmen inte ska vara en kommersiell produkt utan något för examinationsprojekt eller filmfestivaler.

En som tidigt tog kontakt med King för att be om tillåtelse att använda en novell var ingen mindre än Frank Darabont, mannen bakom tre av de mest framgångsrika King-adaptionerna någonsin. Redan innan Darabont ens var i närheten av The Shawshank Redemption, innan han skrev manus till Dream Warriors, The Blob och The Fly II, hade han alltså siktet inställt på historieberättaren som vid det laget hunnit leverera följande laguppställning: Carrie, Salem’s Lot, The Shining, The Stand, The Dead Zone och Firestarter.

Det tog ett tag för Darabont att få till sitt filmprojekt. Enligt Wikipedia hörde han av sig till King 1980 men det dröjde som synes tre-fyra år (Wikipedia säger 1983, IMDb 1984) innan det fanns en färdig film att visa upp. Av slutresultatet att döma var det dock väl använda år. Det är möjligt att jag läser in för mycket i den halvtimmes-långa slutprodukten eftersom jag vet vem som står bakom den men jag skulle vilja påstå att The Woman in the Room i många avseenden visar på mer hantverksskicklighet än vissa av de kommersiella produkter som ståtar med en plats i detta Halloween-tema.

Särskilt om man betänker att Darabonts första, stora kommersiella projekt var The Shawshank Redemption är det inte så överraskande att han valt att utgå från en King-novell som inte bygger på övernaturlig, vanvettsframkallande skräck, utan den vardagliga tragiken i en son som tvingas se sin mor dö cancerdöden. Darabont har dock valt att lägga in en skräckfilmsliknande mardrömssekvens, vilken kanske inte ger så mycket i sig men som är kompetent genomförd. Kanske kändes det förpliktigande med i alla fall ett skräckmoment i en King-adaption?

Novellen är däremot kort, känslosam, sorglig samt pricksäker och framstår som mer eller mindre självbiografisk (Kings egen mor tog hand om sina föräldrar tills de gick bort och dog sedan själv av cancer i december 1973). Förutom den ovan nämnda mardrömssekvensen utvidgar emellertid Darabonts manus den ursprungliga historien på ett ganska elegant sätt.

Filmskaparen har rensat bort hänvisningarna till såväl fru och barn som att protagonisten ser till att supa sig full innan han orkar med att träffa modern. I filmen är sonen istället en advokat som träffar en mordanklagad klient mellan sjukhusbesöken . Klienten får representera både modern (eftersom han har en potentiell dödsdom hängande över sig för sina brott) och sonen (eftersom han en gång hjälpte en svårt skadad kamrat från Vietnam att dö). Det är en utveckling av berättelsen som inte drar uppmärksamhet från den ursprungliga vardagstragiken, utan fördjupar och nyanserar den. Samtalet männen emellan, där vi i publiken är helt med på alla dess outtalade implikationer, skapar en fin utgångspunkt för det tysta samförståndet mellan mor och son på sjukhuset.

Nu ska väl sägas att jag inte tror att The Woman… skulle ha blivit så pass känd som den ändå är om det inte vore för att dess upphovsman gick vidare till att bli Frank Darabont. Att den ens finns bevarad för eftervärlden beror sannolikt på att den, tillsammans med en Dollar Baby-adaption av ”The Boogeyman”, gavs ut på VHS 1986 under titeln Stephen King’s Night Shift Collection (det ska också finnas en volym 2 av denna videosamling, utgiven 1989). Men det är en ganska fin och nedtonad kortfilm som är väl värd att lägga en halvtimme på om man är nyfiken på var Frank Darabont började sin bana. Finns med äkta VHS-knaster på YouTube.

Förlaga: “The Woman in the Room” (Night Shift 1978)
Cameo: –

alt. titel: Varulve-nætter, Silverkulan, Peur bleue, Werwolf von Tarker Mills, Stephen King’s Silver Bullet

Tarker’s Mills. En amerikansk småstad likt många andra. Derry, Castle Rock eller Jerusalem’s Lot, för att ta några exempel. Japp, detta är förstås en Kingsk småstad där blodig tragedi inträffar varje månad, när månen är full. Den stupfulle järnvägsarbetaren hade kanske kunnat vara en olyckshändelse men detsamma är svårt att hävda när det kommer till den olyckliga Stella Randolph som blir brutalt lemlästad i sitt eget sovrum.

När den unge Brady Kincaid också faller offer för galningen som härjar i staden har invånarna fått nog och beväpnar sig till en lynchmobb. Vilket föga förvånande enbart leder till att pastor Lester Love får ytterligare fyra kistor att be över.

Bradys kompis Marty svär hämnd men har förstås lite svårt att ta saken i egna händer eftersom han dels är rullstolsburen, dels inte har en aning om vem som kan vara ansvarig för dåden. Men under en nattlig (och givetvis högst otillåten) fyrverkeriuppskjutning blir Marty själv attackerad. Han lyckas dock pricka förövaren mitt i plytet med en raket och behöver därför bara lite extra hjälp från systern Jane för leta efter en person i Tarker’s Mills som skadat vänsterögat.

Egentligen är det ju ingen större mening med att försöka hålla ovanstående beskrivning spoilerfri eftersom redan titeln, Silver Bullet, ger en klar antydan om vad det är vi har att göra med här. Förlagan, Cycle of the Werewolf, hymlar som synes mindre än så. Från början skulle kortromanen ha haft formen av en månadskalender där tecknaren Bernie Wrightsons bilder skulle kombineras med kortare texter från King. Föga förvånande fick författaren emellertid problem att hålla sig kalender-kort och projektet svällde ut till något mer omfattande. Cycle… är dock Kings kortaste fristående verk till dags dato. Men upplägget påminner alltså i någon mån om The Green Mile, med kortare, väl avskilda delar.

Alltnog, det spelar ju ingen som helst roll för filmen Silver Bullet (som King skrev manus till). Jag läser till min förvåning att Don Coscarelli från början skulle ha regisserat det hela men hoppade av i frustration över att Dino De Laurentiis och King inte kunde komma överens om vilken varulvslook man skulle gå på.

Nu föll den sysslan på Dan Attias istället, en regissör som sedan dess enbart tycks ha jobbat med en sjujäkla massa TV-produktioner. Men för att ståta med två regissörer tycker jag att Silver Bullet håller ihop förvånansvärt väl. Inte bara det, den är dessutom riktigt charmig med sin blandning av klassisk 80-talsslasher (jag förstår inte alls varför filmen ska utspelas just 1976 och den andas i vilket fall som helst mer 80- än 70-tal) samt barntillåtet äventyr á la Goonies.

Det som gör att Silver Bullet inte känns tråkigt generisk i någotdera av facken är Marty och hans funktionsnedsättning, systern Jane samt syskonens smått (såtillvida att halsa Wild Turkey i sin systersons närvaro nu kan kallas för ”smått” ) alkade odågs-morbror Red. Marty spelas av Corey Haim, Jane av Megan Follows (Anne på Grönkulla) medan vi som Uncle Red ser Gary Busey, komplett med en rejäl ölkagge vid pass 40 bast.

Jag gillar att manuset (jämfört med förlagan) uppgraderat Jane till historiens berättare även om det uppenbarligen fortfarande är Marty som är dess huvudperson. Reds upproriskhet, som resulterar i både räser-åkdon (som får transporteras på en liten släpvagn efter familjens bil) och otillåtna fyrverkerier, är ändå av en ganska jovialisk natur. Den sätter dessutom fingret på att särskilt Martys mamma vill försöka skydda sin son från alla livets problem som rullstolsburen samtidigt som Marty själv drömmer om att kunna spela baseball som sina kompisar. Men tack vare Reds motordrivna fordon framstår Marty knappast som någon hackkyckling eller mobboffer, utan snarare som en naturlig (kanske till och med lite cool?) del av Tarker’s Mills barnuniversum.

Jag hade faktiskt inte sett Silver Bullet förut, men filmen visade sig som sagt vara en riktigt trevlig liten överraskning. Till det jag redan sagt kan dessutom läggas biroller av såväl Terry O’Quinn som Everett McGill. Effekterna kan förstås inte tävla med varulvsgenrens giganter men tack vare sin charm känns det inte riktigt nödvändigt. Silver Bullet nöjer sig med vad den har och gör istället mesta möjliga av det.

Förlaga: Cycle of the Werewolf (1983)
Cameo: –

Så, Brian De Palmas famösa Carrie. Den absolut första King-adaptionen. Tillika en av världens mer kända skräckfilmer, en milstolpe och en vattendelare för genren (åtminstone i västvärlden). Därmed öppnas tyvärr också en mängd slukhålsfällor under fötterna på en nutida tittare. Dels är det svårt att se filmen nu för vad den var då, för 45 år sedan. Dels är vissa scener så välanvända, både i sin ursprungliga form och otaliga andra versioner, att deras effektivitet lider av en viss pyspunka.

Så blir åtminstone utfallet för min del. Visst, jag har sett Carrie förut men aldrig riktigt fastnat för den. Framförallt inte lika hårt som jag fastnat för Stephen Kings debutoriginal. Men jag tänkte att jag den här gången kanske skulle fatta grejen eller åtminstone uppskatta hantverket. Och så blir det i och för sig, åtminstone till viss del.

Det De Palma plockat upp fint från förlagan är framförallt den otroligt dysfunktionella mor-dotterrelationen, vilket är både Piper Laurie och Sissy Spaceks förtjänst. Margaret White är på en och samma gång Kings allra första monstermorsa och livsfarligt religiösa fanatiker och Laurie försitter ingen chans att slå på bägge dessa trummor. Här tycker jag De Palma gör ett smart val när vi får träffa Margaret för första gången i interaktion med en annan vuxen, istället för sin egen dotter. För visst är det fullt förståeligt att mrs. Snell, en vuxen kvinna i sitt eget hem, inte bara tycker att den predikande mrs. White är en påfrestande frälsartyp utan också ganska skrämmande i all sin strikta stränghet.

Och därmed blir det också uppenbart att den förskrämda dottern är en enkel munsbit för sin dominanta mamma. Så länge Spacek ska vara vanliga Carrie är hon otroligt bra, skygg och undflyende i skolan men med ett rart leende som gör att vi i publiken tycker synd om henne. Trovärdig i sin panik när hon blir instängd i den vidriga garderoben med den genomborrade Kristus och hans självlysande kattögon (Worst. Religious. Casting. Ever.). Och för all del, även när Spacek förvandlats till skräck-Carrie och är på väg hem röjer hennes uppspärrade ögon en skörhet som gör att i alla fall jag fortfarande tycker synd om henne.

Men däri ligger också en del av Carries problematik, särskilt som skräckfilm betraktat. En av förlagans höjdpunkter tycker jag är beskrivningarna från gymnastiksalen medan filmens scener som ska visa samma sak ger mig platt intet. Bland annat för att jag inte blir det minsta rädd för Carrie och än så länge inte heller tycker synd om henne eftersom de gloende ögonen i allt det röda mest bara ser märkliga ut. Faktiskt lika märkliga som segmentets, och därmed också straffet för våra ondsinta, tonåriga antagonister, hackighet och rumphuggenhet.

Jag är fullt medveten om att King är som bäst när han får jobba med att bygga spänningen inför sitt avslutande klimax men jag tycker tyvärr inte att De Palma lyckas göra om det konststycket. Missförstå mig rätt, en del av det som händer i Carrie innan blodduschen är helt ok (tokroliga gympa-scener? Not so much…) men det bygger ingen större spänning för min del. Jag hade exempelvis önskat att dagens regissör varit lika bra som Alfred Hitchcock på att bygga spänning i det faktum att vi i publiken vet något som de i filmen inte vet. Men nu blir den allestädes närvarande hinken ett spänningsmoment först när någon börjar lägga ihop två och två och ana oråd.

Men som sagt, William Katt är en tillräckligt naturlig och avslappnad Tommy Ross för att den roterande dansscenen på balen utan problem skulle kunna användas för att beskriva den ultimata Askungedrömmen (även om kameran till slut rör sig så fort att man blir en smula åksjuk). Amy Irvings Sue Snell jobbar bra tillsammans med Katt i de få scener de har tillsammans men hon får vara med alldeles för lite för att kunna spela samma roll som i boken. Därmed blir också den klassiska drömavslutningen en smula knepig eftersom jag inte bryr mig ett vitten om huruvida Sue verkligen är traumatiserad för livet av sina upplevelser eller inte.

Irvings duktiga flicka kontrasteras samtidigt bra av Nancy Allens dåliga dito i det allra mesta, från frisyr och makeup till pojkvänsrelation. Här finner vi samtidigt rollbesättningskedjans eventuellt svagaste länk i form av John Travoltas Billy Nolan. I Kings roman är Billy en hård och elak jävel, en attityd som den unge Travolta näppeligen utstrålar. Travolta anno 1976 är ingen man blir särskilt rädd för. Han borde ha fått några tips från Piper Laurie.

Alltså, så här 45 år efter premiären utgör Carries största behållning för min del dynamiken mellan Margaret och Carrie White. Tyvärr lider väl även den i slutänden av en liten pyspunka eftersom jag inte kan låta bli att småfnissa åt potatisskalaren och stekspaden som sticker ut ur bröstet på den korsfästa modern. Men, förtvivla ännu inte mina vänner. Kanske kommer denna Carrie verkligen att framstå som den milstolpe ”alla” håller den för när jag sett remaken från 2013?

Förlaga: Carrie (1974)
Cameo: –

Senaste gången vi träffade Peter Parker i en egen Marvel-film var 2017 års Homecoming. Den började ju med att tonåringens högsta önskan var att bli en Avenger men att han till slut upptäckte att det var lite mindre stressig att vara ”your friendly neighborhood Spider-Man”. Sedan kom Thanos och ”the blip” och världen var aldrig sig lik efter det.

Läs hela inlägget här »

Jag tror faktiskt att det var författarnamnet Barbara Hambly som fick mig att plocka upp A Free Man of Color. Så pass stort intryck hade hennes Morkeleb den svarte, utgiven av förlaget Äventyrsspel 1988, gjort på mig. Kanske satt boken fast lite extra hårt i hjärnbarken tack vare Michael Whelans omslagsillustration. En i mina ögon typisk drak-fantasy-författare alltså. Kunde det verkligen vara hon som nu skrivit en historisk deckare?

Läs hela inlägget här »

Ta en nypa ungdomlig kärlek till naturen och en tesked språkbegåvning, bägge uppmuntrade av en älskad moder. Blanda sedan in en portion ur-brittisk skolgång (Oxford, inte Cambridge) som uppmuntrar kamratskap och bildning, samt en till synes hopplös förälskelse. Vad får vi då? Jomen, Sagan om ringen förstås! Eller snarare dess upphovsman, John Ronald Reuel (JRR) Tolkien.

Läs hela inlägget här »

Mitt i allt det trevliga som brukar vara Malmö filmdagar bjussas det ofta på lite förhandstittar. Antingen i längre promotion-segment eller rena trailers. För min del är det i princip enda gången jag ser trailers, jag söker annars aldrig upp dem aktivt och tittar oftast bort när de visas på biografen.

Så 2018 fick vi se en trailer som såg så ruggigt cool ut att jag ville se filmen med en gång. Det var spöregn och Chris Hemsworth utan skjorta och eld och en skäggig Jeff Bridges. Inte minst för att The Cabin in the Woods-Drew Goddard stod bakom spektaklet gick mina tankar i övernaturliga banor. Bridges var klädd som en präst – innebar det att Hemsworth var djävulen? Jag ville ju veta! Nu!

Läs hela inlägget här »

Free City är ett strikt uppdelat klassamhälle – de som har solglasögon, coola kläder samt tonvis med vapen och de som inte har allt detta. Som Guy, exempelvis. Han får nöja sig med en babyblå skjorta, kakhifärgade chinos och ett alldeles vanligt bankjobb. Men Free City är också ett perfekt klassamhälle eftersom sådana som Guy aldrig opponerar sig mot orättvisorna. Faktum är att han tycker att han har ett nästintill perfekt liv, trots att arbetsdagen avbryts ungefär en gång i halvtimmen av glasögonprydda bankrånare och en promenad på stadens gator riskerar att sluta i blodsspillan. Det enda Guy saknar är någon att dela det här perfekta livet med.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Triffiderna, Revolt of the Triffids

Invasioner handlar främst om att bida sin tid och invänta rätt tillfälle — fråga bara triffiderna. En relativt ny deltagare i jordens ekosystem men en som mänskligheten givetvis redan sett till att tämja. Ett arbete som krävde lite mer möda än man kanske skulle förvänta sig när det gäller en växt men triffiderna är inte bara giftiga, utan också förmögna till viss rörelse. Dessa nackdelar vägs dock med god marginal upp av det faktum att man från dem kan producera en högkvalitativ olja. Cash is king och därför finns det flera inhägnade triffidfält runt om i världen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg