You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 3’ category.

Ponera att du är en kvinna som känner att åren och kroppen sprungit iväg medan du inte alls hängt med. Någonstans, alldeles för långt bak i historien, ligger dansardrömmarna i kras och nu ägnar du dina dagar om att ta hand om hemmaboende barn varav två har grava fysiska och mentala funktionsnedsättningar. Är det kanske så konstigt att du är sugen på lite fart och fläkt, lite spänning och romantik i livet? Och vad är en bättre tillhandahållare av det än det världsvida nätet?

Vid pass 2009, tre år efter att nätverket öppnats för alla över tretton år och med en fungerade e-mailadress, hade Facebook 300 miljoner användare. Mindre än 2 år senare hade det antalet fördubblats. Men allt var förstås inte hallontårta och sockerdricka på sajten. Som i så många andra fall drar den typen av sociala fenomen till sig både bra och dåliga element. Entertainment Weekly kommenterade redan 2009 att Facebook var en utmärkt sajt för att inte bara påminnas om kollegors födelsedagar utan också för att kunna hålla koll på sitt ex.

Att vissa människor använt nätet för att skapa sig en persona, en karaktär som är mer eller mindre losskopplad från de själva eller deras eget liv var knappast en ny företeelse men Facebook gav förstås oanade möjligheter för ett sådant beteende. Ogillar du ditt utseende? Ladda upp en profilbild på en katt istället! Känns CV:t inte tillräckligt imponerande? Hitta på ett par roligare jobb! Inte tillräckligt många vänner? Skapa ett gäng nya profiler och hooka upp med dem!

Möjligen kan man hävda att Facebook-användare anno 2010 borde ha varit mer på sin vakt, mer misstänksamma, men det är alltid lätt att vara efterklok. Så när dansfotografen Nev Schulman får en tavla som en åttaårig flicka, målad utifrån ett av hans fotografier, ifrågasätter han inte vare sig tavlan eller flickan utan blir förstås både glad, smickrad och tacksam. Snart har han tät kontakt med både flickan Abby, hennes mamma Angela och, inte minst, Abbys syster Megan som är en riktig liten godbit.

Megans profil är full med bilder på en pangbrud och trevliga kompisar. Både hon och Nev är vackra människor, gillar djur och musik – a match made in heaven! Snart utbyter de allt hetare sms men det är när Megan skryter lite för mycket med sina musikaliska förmågor som fasaden börjar krackelera. Det går nämligen rätt snabbt för Nev, brorsan Ariel och kompisen Henry att hitta alla ”Megans” låtar på exempelvis YouTube. Kan det vara så att Megan hittat på en del av sin Facebook-persona? Finns hon ens i sinnevärlden?

Det var rätt svårt att undvika snacket om Catfish när den kom och på dokumentären följde dessutom en slags realityserie (vilken fortfarande tycks vara igång) på MTV där Nev och en Max Joseph avslöjar falska Facebookprofiler. Själva ”mysteriet” kom alltså inte som någon större överraskning för min del. Däremot hade jag ett vagt minne om att det hela skulle vara en ren mockumentär och det tycks inte vara fallet. Så kvinnan som Nev till slut möter och konfronterar är verkligen den Angela som låtsades vara Megan för att kunna behålla kontakten med den unge och snygge fotografen.

Och med den vetskapen i bagaget blir Catfish till en ganska sorglig historia som det så ofta blir när människor tvingas konfronteras med sina livslögner. Hade Nev inför kameran blivit mer upprörd och kanske skällt ut Angela för hennes känslomässiga bedrägeri hade jag säkert reflekterat mer över hur pass dum och lurad han måste ha känt sig. Men han hanterar hela grejen så bra och med så mycket hänsyn till Angelas känslor och situation att allt fokus hamnar på en djupt olycklig kvinna som ljugit om både högt och lågt för att finna någon slags mening i sitt liv.

Catfish är en bra dokumentär. Dramaturgin i det gradvisa avslöjandet av Angela är spännande och välregisserat. Samtidigt går ”historien” inte ut på att göra bort henne inför kameran utan sätter bara ljus på hennes omöjliga situation. Och från Nevs perspektiv blir det hela också en tydlig påminnelse om att man inte kan ta särskilt mycket för givet när det kommer till nätrelationer.

Annonser

Medelålders gifta paret Mary och Michael har verkligen fullt upp med jobb. Jobb, jobb, jobb. Stup i kvarten ringer mobilerna och det är ”work” som kallar. Efter ett tag får man som tittare dock intryck av att de bägge har en mer eller mindre tyst överenskommelse om att deras respektive ”jobb” egentligen är deras respektive vänsterprassel, Robert och Lucy (”So, you were able to leave…work? It can become quite taxing, don’t you agree?”)

Som de två kontorsråttor de är har de dessutom valt varsin expressiv och konstnärligt lagd extrapartner – Robert är författare och Lucy dansös. Enda problemet är kanske att dessa personlighetsdrag också åtföljs av en viss faiblesse för dramatiska utspel; både Mary och Michael tycks lika utmattade av sina krävande skakelhopp.

Så varför inte röra om lite i grytan och ta en relationsmässig paus genom att vara otrogna? Med varandra.

Till en början blir jag inte klok på musiken i The Lovers. Den har tydliga drag av klassisk feelgood-musikal, typ Sound of Music eller Easter Parade. Det känns malplacerat tillsammans med äktenskapsproblemen hos ett medelålders par vilka dessutom verkar bli stressade intill panikens gräns av det stundande besöket från sonen Joel.

Men efter ett tag gifter sig musiken med historien och kombinationen kommer snarare att andas en slags modern shakesperiansk kärlekskomedi. Jag gläds med Derba Wingers Mary och Tracy Letts Michael som (på lite oklara grunder, ska erkännas) hittar tillbaka till sin ungdoms förälskad lunchknull.

Vill man skärskåda själva historien ligger filmens största problem just här. Vi får bara se hur paret hittar varandra på ett fysiskt plan men på något sätt fixar det alla problem i deras liv. Men för all del, även i filmer som handlar om yngre människor tycks ju sex vara svaret på alla relationsmässiga svårigheter så varför inte på samma sätt även om huvudpersonerna blivit lite mer till åren?

Winger och Letts är emellertid tillräckligt bra skådisar som gör tillräckligt trovärdiga prestationer för att jag ska vrida mig av obehag, exempelvis när de (pre-lunchknullsperioden) oväntat stöter på varandra i hemmet när bägge trodde att den andre skulle vara borta just den kvällen. Trovärdigheten följer även med det kroppsliga, särskilt Letts synes ha blott ett snabbmatsmål kvar till en hjärtinfarkt. Hans hummerröda ansiktsfärg när han skrattar lite för hysteriskt inne på sitt kontor gör mig allvarligt oroad.

Regissören och manusförfattaren med det spännande namnet Azazel Jacobs lyckas också hitta en hel del fina bilder eller scener som säger mer än enbart dialogen har att bjuda på. Den tyst utmattade desperationen i en ensam bil på en öde parkeringsplats när livet faller samman runtomkring en. Det halvhjärtade primalskriet framför jobbdatorn. Michaels urholkade silhuett i serveringsöppningen bakom Marys stela gestalt i soffan när det enda de kan dela är en flaska vin.

På det hela taget bjuder The Lovers på en välspelad historia som mot all förmodan lyckas vända och vrida lite ytterligare på de eviga frågorna om otrohet och lust.

Festivaldagens tredje film för Filmspanarna innan den storstilade avslutningen med Downsizing.
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Jojjenito

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

Ett vetenskapligt genombrott som först lanserades som ett svar på överbefolkning, klimatproblem och allmän utarmning. Mindre människor kräver mindre utrymme, mindre mat och producerar mindre avfall. Men säg den mänsklighet som gör något osjälviskt? Inom ett par korta år har den vetenskapliga sensationen ”downsizing” reducerats till att få sina dollars att räcka längre.

I paradiset Leisureland blir ett par vanliga knegare som Paul och Audy plötsligt miljonärer. Varför köpa ett stort, vanligt, hus när man kan skala ned och köpa ett ännu större hus? Fast mindre, om ni fattar…

Men det är inte bara de kroppsliga förändringarna som förenat Matt Damons roll i Elysium med Paul Safranek i Downsizing. För även om paradiset den här gången inte ligger i rymden bygger det likväl på en underklass som får nöja sig med smulorna från de rikas bord och medicinskåp. Leisurelands komfort visar sig föga förvånande vara lika mycket av en gräll illusion som Disneys Tomorrowland.

I och med Downsizing har regissör och manusförfattaren Alexander Payne som synes tagit i så det knakar och velat adressera frågor om såväl klass, som klimat och andra miljöproblem. Allt levererat i ett ganska charmigt paket, vi snackar ju ändå miniatyter här. Downsizing känns som en i grunden oerhört snäll film, vilket sannolikt till stor del beror på att Matt Damon alltid varit klockren i den sortens roller. Som Christoph Waltz rollfigur Dusan säger genom Waltz patenterade varggrin: ”You’re a good guy. And a little bit pathetic guy”.

Jag blev helt betagen i Paynes debut Election och jag tycker mig se samma sinne för underfundig humor och detaljer i Downsizing. Rullväskans tapto på en trätrall. Stekspadsverktygen som förflyttar förminskade män från stora bårar till små. Kristen Wiig med bara ett ögonbryn. Den lilla lådan som i Leisurelandstorlek blir till en flyttbil. Den förminskade kvinnan som debatterar med en normalstor man på TV:n.

Dock hade Election ett tydligare fokus med sitt elevrådsval. I faller Downsizing verkar Payne tyvärr ha blivit lite för förtjust i sitt norska pysslingshippiekollektiv och Rolf Lassgårds forskare som likt en Einstein tvingas åse hur hans upptäckt korrumperas och används på ett sätt som aldrig var hans syfte. Filmen är som bäst så länge vi får hållas i USA och den skamlösa marknadsföringen av processen samt konceptet Leisureland. I slutänden blir Downsizing för långdragen och jag tycker nog att frågan ifall man ska göra reell skillnad här och nu för enskilda individer eller fokusera på ”the big picture” och dra sig undan hade kunnat hanteras på ett mer effektivt sätt.

Men med ett manus som ändå sätter fingret på ett antal intressanta frågor, en Matt Damon som väl numera får betraktas som gjuten för en medelålders ”average Joe” samt en orgie i miniatyrer och likaledes överdimensionerade föremål lyckas Downsizing fylla mer än en åttondel av Elections stora skor.

Downsizing blev den fjärde filmen vi lyckades klämma in på Filmspanarnas årliga filmfestivaldag.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

 

 

 

alt. titel: Och Gud skapade kvinnan, …And God Created Woman

Eftersom det var synd om stackars Adam där han knallade omkring i Edens lustgård alldeles ensammen bestämd sig Gud för att skapa en ”hjälp, sådan som honom hövdes”. För den hjälpen som Adam behövde, den kunde inte fyllas av vare sig växter, fåglar eller fyrfota djur (vilket man kanske får vara tacksam för…).

Så skapade Gud en kvinna av Adams revben varpå mannen stolt deklarerade att hon var ”ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen”. Det var inte så mycket med women’s lib-rörelsen under den där första perioden i Eden. En viktig detalj i sammanhanget är också att ”mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för varandra”.

Jag vet inte om det var just det som Roger Vadim bestämde sig för att ta fasta på när han valde titeln Et Dieu… créa la femme. Tittarna får emellertid närmast omedelbart bekräftat att särskilt blygsam, det är då inte den unga kvinnan Juliette. I Brigitte Bardots utsökt timglasformade skepnad framställs hon som ett slags naturbarn som gillar att gå barfota. Men inte allt för mycket barn förstås, för då skulle det kanske bli lite knepigt för alla män som vill ha henne. Bardot själv var 22 år 1956 men jag upplever att hon ser ut och framförallt beter sig som betydligt yngre i filmen.

Grejen med Bardots framtoning är att hon å ena sidan som sagt synes naiv och troskyldig men å den andra samtidigt är oerhört medveten om sin inverkan på det manliga könet och därmed manipulativ. Men på ett oskyldigt sätt. Ett kritiskt sinnelag skulle kunna säga att poängen med att förena dessa personlighetsdrag i Juliette är visa hur fullkomligt irrationella kvinnor är. De vet ju aldrig hur de vill ha det och är ett ständigt rov för sina egna himlastormande känslor.

Nå, vad händer då Juliette-med-torpedtuttarna i Et Dieu…? Samtidigt som hon blir hovsamt men ivrigt uppvaktad av den äldre M. Carradine suktar hon själv efter den unge Antoine Tardieu. Han är dock av en mindre trogen natur – löftet att hon ska få följa med honom till Toulon skiter han i så snart han kan. För att få Juliette att stanna kvar i staden (hennes lösaktiga beteende gör att hon riskerar att skickas tillbaka till ett barnhem tills dess att hon fyllt 21) föreslår M. Carrdine att Antoine skulle kunna gifta sig med henne, ett förslag han bara hånskrattar åt. Men en som spetsar öronen är Antoines yngre bror Michel eftersom han alltid suktat efter den ouppnåeliga.

Trots att alla – familjen (Mme Tradieu: ”Jamais!”), prästen (”Juliette är som ett ungt djur, du kan inte tygla henne”) och Juliette själv (”Jag är för nöjeslysten för att bli en bra hustru”) – försöker övertala Michel att skippa den fullkomligt galna idén framhärdar han. Och till en början ser utsikterna oväntat lyckosamma ut – Juliette har vett nog att vara tacksam mot den unge mannen och inviger honom i sexualitetens fröjder. Men så kommer Antoine tillbaka för att ta jobb hos M. Carradine.

Det är lika bra ett erkänna det – jag satte mig framför Et Dieu… i full förväntan att få se film som jag skadeglatt och med största nöje skulle kunna såga jäms med fotknölarna. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, fråga bara nästan vem som helst av rollfigurerna i Et Dieu…

Inte så att jag upplevde något mästerverk, vare sig filmiskt eller feministiskt. Men själva den tragiska historien fångade mig ändå på något sätt. Det kändes till exempel lite oväntat att Juliette faktiskt är Michel trogen och tycks älska honom på sitt eget lite bakvända sätt. Det kändes helt enkelt inte givet vem i trojkan Michel-Carradine-Antoine som skulle gå segrande ur striden.

Sedan är kanske inte heller Bardot ett under av skådespelartalang, särskilt inte när hon ska föreställa förtvivlad, överspänd eller glädjestrålande. Föga förvånande är hon som bäst när hon ska vara den ”sex kitten” som i och med Et Dieu… blev hennes signum. Men med imponerande kroppsliga attribut, en hetsig avslutande dansscen och en illande brokig fransk färgsättning kommer filmen förvånansvärt långt.

Mitt utforskande av Neil Gaimans författarskap går vidare, om än i inte särskilt rask takt. The Ocean at the End of the Lane landade i blickfånget när jag behövde en liten och smidig sak att plocka med i bagaget och då passar ju kortromanen om knappa 200 sidor alldeles utmärkt.

Vår namnlöse huvudperson är sju år gammal och bor med föräldrar och småsyster i ett stort hus. Det egna rummet måste försakas på grund av ekonomiska problem och hyrs ut till en radda mer eller mindre suspekta (i pojkens ögon, de bor ju i hans rum!) hyresgäster. Priset tas förstås av den sydafrikanske opalletaren som kör ihjäl pojkens älskade katt Fluffy.

Men det är också opalletaren som (förvisso ofrivilligt) leder till att pojken träffar Lettie Hempstock och hennes mamma och mormor som bor på gården som ligger längre ned vid landsvägen. Och i änden på vägen finns det en ocean. Eller ja, pojken ser bara en alldeles vanlig damm men Lettie säger att den är en ocean. Och eftersom Lettie är en ovanligt bestämd elvaåring får man väl tro på det då.

Men det är också Lettie som gör att pojkens rum och värld invaderas av en riktig orm vid namn Ursula Monkton. Ursula hotar pojken med alla möjliga straff om han inte gör som hon säger, tycks utgöra en farlig lockelse för pojkens lättledda pappa och inte ser mamma vad som försiggår i det tidigare så (relativt sett) trygga huset.

The Ocean… påminner mig en hel del om Coraline (kanske för att antagonisten är en kvinna?) men den tagit Coralines något barnsliga tilltal och gjort det hela till en avgjort vuxen historia. Eller också kanske det handlar om att Gaiman har renodlat Coalines teman och ramat in dem tydligare i en uppväxtkonflikt. För vad annat ska man kalla det när mer eller mindre varje sida beskriver händelser som understryker att barndomstryggheten är ett minne blott?

Och eftersom vår protagonist är en ensam liten kille som gillar att dra sig undan med böcker eller Gilbert and Sullivan-skivor är detta en historia som mycket väl skulle kunna vara av karaktären ”It was all in his head…”

Men det gör inte så mycket eftersom Gaiman har en omisskännlig stil som känns både episk och poetisk på en och samma gång. The Ocean… är ingen bok som griper tag i både hjärta och hjärna på samma sätt som mina absoluta favoriter men jag måste böja mig för dess förmåga att skapa en imponerande ”sense of wonder” på sina fåtaliga sidor. Gaiman gläntar på förlåten till livets mysterier och låter oss vara med och kika. Det är skrämmande, häpnande, sorgligt, förtröstansfullt och humoristiskt på en och samma gång. Som livet självt skulle jag kunna skriva om det inte vore för att jag står över sådana klichéartade uttryck…

Så är vi framme vid den hett efterlängtade fortsättningen på gårdagens snabba X-Men-genomgång.

***

Vi som levde under 80-talet gjorde det i skuggan av kärnvapen. Frågan var länge inte om, utan när, det kalla kriget skulle värmas upp till kokpunkten. Tänk då hur förvånade vi blev när apokalypsen kom i form av en egyptisk jättesmurf?!

Ja, jordens befolkning (för att inte tala om militären!) blir verkligen tagen på sängen när alla kärnvapen stiger till himlen för att harmlöst fortsätta rakt ut i rymden. Föga anar de att världens äldsta mutant vaknat till liv och bestämt sig för att det är dags för lite artmässig rensning. Ut med den gamla mänskligheten och…kanske in med en ny. De är ju ändå rätt användbara som slavar till den överlägsna art som är mutanter.

Gissa vem som efter ett par tragiska dödsfall känner sig dragen till den livsfilosofin? Charles Xavier som rosenkindad och stjärnögd bedriver sin skola för ”gifted youngsters”? Eller Erik Lehnsherr med blodfläckar på tröjan i en polsk skog?

Av olika anledningar blev det inte av att se X-Men: Apocalypse på bio när det begav sig och sedan började denna sjätte X-Men-film (åttonde om vi ska räkna med Wolverines egna rullar. Nionde om Deadpool ska få vara med i sällskapet…) få lite halvljum kritik. Själv har jag alltid haft en soft spot för serien men sänkta förväntningar är ju aldrig det sämsta att ha med sig i bagaget vid en tittning.

På ett sätt var det rätt roligt att Bryan Singer med X-Men: Days of Future Past i någon mening sopade brädet rent från allt som hände i de första tre X-Men-filmerna. Därmed är det ingen idé att haka upp sig på eventuella diskrepanser mellan originaltrilogin och Apocalypse. Tyvärr kunde ju inte Days… hålla tassarna borta från en liten idyllisk avslutningsscen där Wolverine vaknar upp i en nutid som definitivt ligger efter 1983. Innebär det att vi kan sitta lugnt i båten eftersom den här filmens hotande undergång aldrig kommer att inträffa?

Nå, Apocalypse försöker väl ducka de flesta invändningar av den typen genom att Charles Xavier får hålla något slags snömosigt tal om ”ripples in time”. Kanske är det också meningen att publiken ska tolka förekomsten av Star Trek-avsnitt på TV både här och i Days… som en blinkning och tyst överenskommelse om att inte grotta ned sig allt för djupt i den sortens frågeställningar?

Som i alla X-Men-filmer står förstås motsättningen mutant-människa i centrum. Finns det utrymme för fredligt samförstånd eller utgör mänsklighetens fruktan för det främmande ett så stort hot att det enda valet står mellan att gömma sig eller att slåss? Historien har plussat på Magnetos förhållandevis timida fascism med urmutanten Apocalypse som inte verkar kunna prata om mycket annat än svaga och starka individer. Om jag förstår mytologin rätt ser han som sin uppgift att från gång till annan bränna ned världen i syfte att ge en ny kull mänsklighet chansen att visa vad de går för (tips: mänskligheten gör honom aldrig tillräckligt nöjd). Fair enough, jag tycker att det är en tillräckligt intressant nöt att försöka knäcka för att i alla fall inte tröttna på den den här gången heller.

Det jag gillade med Days… var bland annat att den historien till viss del satte Raven/Mystique i centrum och till min glädje fortsätter den utvecklingen i Apocalypse. I den värld som skapades genom händelserna i Days… är hon en hjälte och förebild. Hon får också utgöra en medelväg mellan Charles hoppfullhet och Eriks pessimism genom att propagera för att det aldrig är helt fel att kunna slå tillbaka om det skulle behövas. På samma sätt som frågan mutant vs människa upptäcker jag genom Apocalypse att jag än så länge heller inte tröttnat på trojkan James McAvoy, Jennifer Lawrence och Michael Fassbender. Snarare har de ju haft ett par filmer på sig att fördjupa sina roller sedan First Class.

Apocalypse dras absolut med en hel del problem (inklusive den obligatoriskt innihelvete för långa slutfajten) men jag tyckte ändå om både innehåll, action och de ny(gamla) mutanter som vi får möta. Att den sedan inte kan åkalla riktigt samma tyngd som dödscenerna i Days… är inget att förvånas över. Det säger sig självt att Sentinels är mer skrämmande än en blåbärsputte med gudskomplex.

Denna senaste del i X-Men-sagan kan med fördel ses på streamingtjänsten C More. Du hinner se den många gånger på den gratismånad som C More står till tjänst med.

X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.

X2 (2003)
När folk nu i och med Apocalypse verkar börja vara lite trötta på den ”eviga” frågan om mutanter vs människor inser man hur smart det var att i denna första trilogiomgång vända fokus mot Wolverines bakgrund och ett gemensamt hot som tvingar fram ett samarbete mellan frenemies-snubbarna Magneto och Professor X. Fortfarande den bästa X-Men-filmen för min del, mycket tack vare Brian Cox porträttering av William Stryker. Även om jag alltid blir lika förvånad över hur pass lång tid det tar innan vi kommer till Alkalai Lake-basen.


X-Men: The Last Stand (2006)
Det har börjat gå så pass många år att The Last Stand faktiskt antagit en viss nostalgipatina för min del. Nej, den är inte särskilt bra (halvdana effekter, krystade vändningar och dålig på att skapa engagemang) men det är ändå kul att återse alla bekantingarna. Trots att jag aldrig blev riktigt övertygad om relationen mellan Jean Grey och Wolverine (jag skyller allt på Famke Janssen). Trots att Magneto här är så mycket operettskurk i sin cape att det nästan gör ont.

X-Men Origins: Wolverine (2009)
Hur mycket det smärtar mig att erkänna (det är ju ändå Wolverines helt egna film) är denna del en av de svagaste i den här ganska löst sammanhållna serien. Hugh Jackman lyckas inte få till någon bra buddy-känsla med Liev Schreiber och känns väldigt ”posörig”. Alltså att han ”strikes a pose” på ett sätt som ska förmedla en Wolverine-essensen men som blir alldeles för stelt och krystat. Det känns dessutom som om hela upplägget och känslan skiljer sig för mycket från X2 för att man på ett smidigt sätt ska få ihop de två överlappande filmerna i skallen. Varken historia, skådespeleri eller effekter levererar vad som krävs för en bra film. Eller ens en hyfsad film.

X-Men: First Class (2011)
Min bedömning står fast från den första titten (som kan läsas här). Möjligen hade träningsmontagen vunnit lite. Det finns dock anledning att återigen poängtera att hur mycket jag än gillar Jennifer Lawrence är Rebecca Romijn-Stamos från den första trilogin en betydligt bättre Mystique.

The Wolverine (2013)
Detta är tillsammans med X-Men den film som jag inte sett om i det här svepet. Mina tankar vid den titten kan du dock läsa här och jag minns fortfarande en hyfsat underhållande action. Och Mangold har ju fortsatt att visa vad han går för i Wolverineperspektivet med Logan (som jag inte hunnit se ännu).

X-Men: Days of Future Past (2014)
Banne mig om den här filmen faktiskt inte lyfte vid omtitten. Mina ursprungliga tankar kan ni läsa här. I denna sammanställning räcker det med att konstatera att även om filmen blir lite väl utdragen med en leviterande Michael Fassender funkar ”döds”-scenerna i framtiden till och med bättre än vid första titten. Det känns i magen när Sentinels attackerar en masse.

Deadpool (2016)
Formellt sett har jag fattat för att Deadpool räknas som en X-Men-film och visst återkommer Ryan Reynolds som den snabbsnackande torpeden Wade Wilson från X-Men Origins: Wolverine. Men den skiljer sig ändå väldigt mycket från de övriga X-Men-filmerna, både till ton och innehåll även om det också är en origins-historia. Mina tankar från både titt och omtitt kan ni läsa här men jag kan väl säga så mycket som att jag verkligen uppskattade filmens hysteriska tempo och vanvördiga ton.

X-Men: Apocalypse (2016)
Utförligare tankar om denna näst sista X-Men-del kommer imorgon dag. Det man dock kan konstatera är att vi nu har i alla fall tre olika beskrivningar av hur Wolverine flyr från Alkalai Lake och William Strykers experiment.

When, oh when, will they ever learn…? Jules, Sam, Donnie och Bryan är så jävla peppade på att åka till ett genuine bona fide spökhus ute på Louisianas landsbygd. Nu ska de äntligen kunna fånga spökerier med både kamera och allehanda andra instrument för att en gång för alla kunna bevisa att det övernaturliga existerar! En icke föraktlig bonus för Bryans del med resan är att han dessutom får goda möjligheter att psyka ex-flickvännen Michelles nya kille John.

John är nämligen hela anledningen till att resan blir av överhuvudtaget. Hans mamma växte upp i närheten av det ökända huset där det skedde ett antal brutala ritualmord på 80-talet. Nu har John börjat drömma mardrömmar om sin mamma i huset och Michelle, entusiastiskt uppbackad av spökjägarna, menar att det bästa sättet att ta itu med hemskheterna är att åka dit. Givetvis enbart av omtanke om sin pojkväns mentala hälsa.

Vad som däremot inte blir särskilt välgörande för Johns mentala hälsa är de efterföljande förhören från både polis och psykolog om ett antal våldsamt yxmördade spökjägare. De goda nyheterna är att Michelle inte finns bland de döda. De dåliga nyheterna är att även Bryan saknas och John vill helst inte tänka på vad den galningen kan ha hittat på.

Ännu ett demontips från bloggkollegan Filmitch. Demonic alltså. Knappt 20 spänn och en hyrstreamingsajt senare var det bara att köra igång. Extra spännande förstås eftersom jag inte visste ett skvatt om vare sig filmen, skådisarna eller regissör och manusförfattare Will Canon. En som däremot uppmärksammat denne Canon är James Wan (som tycks ha svårt att släppa spök- och demonfilmsgenren även om han själv gått vidare till bigger ’n better things som Furious 7 och DC Comics kommande Aquaman), vilken ställt upp som producent.

Med tanke på vad jag tröskat igenom under det här temat måste jag ändå säga att Canon med Demonic presterat en riktig smaklig liten munsbit. Särskilt eftersom han har valt att från gång till annan köra med found footage-greppet, något som ju knappast behöver vara en kvalitetsgarant. Här varieras dock kameraarbetet på ett sätt som håller intresset vid liv – filmen hoppar mellan nutid och dåtid genom spökjägarnas egen kamera, polisens försök att i efterhand rekonstruera det (givetvis) korrupta filmmaterialet samt en ”vanlig” tredjepersonskamera.

Ingen av skådisarna är direkt remarkabel men alla gör vad de ska för att filmen ska funka. Största lasset dras av Dustin Milligan som John eftersom han från gång till annan måste agera närmast på egen hand i förhörsscenerna. Där har han dock gott understöd från stabila Maria Bellos psykolog. I övrigt hakade jag mest upp mig på att både Scott Mechlowicz som spelar Bryan och Alex Goode som spelar Sam är läskigt lika den (något) mer kände Jay Baruchel.

Vad som däremot inte blir så läskigt är filmen i sig. Skakigt found footage (inklusive night vision-kamera. But of course…) gör förstås sitt till för att skapa en viss osäkerhetskänsla men på det hela taget har vi de bekanta dörrsmällarna och hoppa till-effekterna från hastigt uppdykande gestalter som bara syns genom kameran. Plus en tjechovsk gatlykta.

Trots det tycker jag att Demonic kommer ganska långt på att begränsa sin historia till 83 tajta minutrar samt fram-och-tillbaka-berättandet. Visst tar filmen en del genvägar berättelsemässigt men på det hela taget använder den sina tillgångar smart. Upplösningens eskalering lyckas absolut skapa en viss spänning och ta mej tusan om vi inte till och med får en liten vändning på slutet som i likhet med skrämseleffekterna inte är extraordinärt innovativ men som absolut tjänar sitt syfte.

Slutsatsen för dagen blir alltså: lita på filmtips från Filmitch. Och sluta förihelvete försöka ”kommunicera” med den andra sidan.

Demonstatus:
Demonic skapar sig en helt egen liten mytologi och det är ju inget fel i det. Filmens namnlösa demon ser en chans att smita från huset som blivit ett slags fängelse genom ritulen ”the left hand path”. Utifrån kameramaterialet och Johns mardrömmar om sin mamma är det här en relativt stark typ som klarar av såväl besatthet som tvångsföreställningar och hemsökelser.

Demonic blandar dessutom in lite fågelsymbolik med det på svenska olyckligtvis föga skräckinjagande namngivna släktet “båtstjärtar”.

***

Idag har Fiffi rest till fjärran land och Filmitch är — surprise, surprise — hemlighetsfull.

Ellie har förlorat en mamma och Michael en hustru. Av de välkända fem stegen i sorgebearbetning har Michael bara hunnit till nummer två: ilska. Han är fly förbannad på vem som än kan sägas vara skyldig för Samanthas död och han väljer att rikta sin ilska i andliga riktningar. Detta trots att Michael är övertygad om att det inte finns vare sig någon gud eller djävul. Ännu, vill säga.

Läs hela inlägget här »

En film som handlar om två demonologer (riktiga, tvättäkta demonologer dessutom) måste väl ändå innehålla en demon eller två? Jag insåg att jag inte mindes tillräckligt mycket av The Conjuring för att kunna bedöma om den borde ha sin självklara plats i ett demontema eller inte. Vad jag tyckte om filmen när det begav sig kan du läsa här.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg