You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 3’ category.

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Tja, knappast den familjekonstellation som William Marston, Elizabeth Marston och Olive Byrne befinner sig i, i alla fall. Olive börjar sin bana som forskarassistent till psykologerna William och Elizabeth vid Radcliffe College men snart utvecklas något mer än en rent professionell relation mellan de tre.

Alla är de intresserade av det psykologiska fält som handlar om känslor och William pratar gärna vitt och brett (han ÄR ju ändå en college-professor) om sin DISC-teori. Vilken går ut på att känslor kan uttryckas som fyra olika typer: Dominance, Inducement, Submission, Compliance.

Fyra koncept som av en ren slump också kan appliceras på olika delar av händelseutvecklingen i föreliggande BOATS-film, skriven och regisserad av Angela Robinson. En klassisk BOATS i det att den berättar en historia som skulle förefalla totalt orimlig om det inte vore för att den var sann.

Marston var nämligen inte bara hjärnan bakom en psykologisk teori som få förmodligen känner till nu för tiden, utan också (tillsammans med lagvigda hustrun Elizabeth) en av de som utvecklade den moderna lögndetektorn genom blodtrycksmätning. Professor Marston… är antagligen ett tecken så gott som något på polygrafens betydelse i just amerikansk kultur. Den presenteras nämligen som en sanningsgarant i starkt laddade situationer där det troligen finns en hel del annat som skulle kunna påverka de närvarandes hjärtfrekvens.

Eller också har Robinson bara utnyttjat Marstons forskning inom lögn-gebitet för att i ett berättarmässigt grepp kunna avslöja den lilla kärlekstriangeln för de inblandade. För oss som tittar är den däremot skriande uppenbar i princip omedelbart. Kvinnorna är dragna till varandra och till William medan William är dragen till dem bägge. Hans observation av hur Elizabeth och Olives olika personligheter kompletterar varandra och skapar en perfekt kvinna var emellertid inte bara tomt prat.

Tack vare en påkostad superhjältefilm är den stridbara Wonder Woman mer allmänt känd nu än för, säg, tio-femton år sedan. Amazonprinsessan Diana Prince gör (männens) värld till en fredligare plats, en omvänd brottsling i taget. Och den som stod bakom kvinnan som slog världen med häpnad iförd baddräkt och med en portabel lögndetektor i form av sin ”lasso of truth” var ingen mindre än William Marston. Ska man tro föreliggande film var också hans starkaste inspirationskällor som sagt Elizabeth och Olive.

Plus en försvarlig mängd bondage(parafernilia). Wonder Woman-serien innehåller påfallande många situationer där Wonder Woman måste binda eller kedja fast både män och kvinnor samt fälla synnerligen tvetydiga kommentarer. Marston ska ha blivit kompis med en viss Charles Guyette, även känd som ”the G-string king”, en pionjär inom fetishvärlden. Enligt Professor Marston… introducerade han såväl William, som Elizabeth och Olive, till den njutning som finns i gränslandet mellan kärlek och smärta.

Det finns som synes många anledningar för alla våra tre huvudpersoner att vilja ifrågasätta vad som anses vara ”normalt”. Angela Robinson har lyckats skapa en BOATS som lyfter sig över mängden, bland annat genom sitt fingerfärdiga berättande. Det hela ramas in av en förhörsliknande situation anno 1943 där William ges möjlighet att lägga ut texten om vad som hänt dessförinnan (samt omgående släppa loss en olycksbådande hosta).

Som jag nämnt tidigare kan DISC-teorins olika begrepp med lätthet spåras i filmens olika delar. Robinson arbetar dessutom flitigt med begreppen ”front stage” och ”back stage”, både bokstavligt och bildligt. Vad är det man törs visa upp och vad behåller man hellre bakom kulisserna? Alternativt tvingas gömma undan från allmänhetens granskande blickar?

Professor Marston… lyckas dessutom att hålla anmärkningsvärt många bollar i luften. Elizabeths frustration över kvinnans ojämställdhet inom akademin, serietidningar som propagandainstrument, normbrytande livsstilar, priset man alltid får betala för normbrytande livsstilar, oviljan hos tidiga feministiska rörelser att associeras med (alltför) normbrytande livsstilar, Williams närmast naiva idealism när det gäller kärlekens undergörande kraft samt föreställningar om manligt och kvinnligt, för att nämna några.

Titeln lyfter förvisso främst William men filmen i sig gör ett bra jobb med att snarare framhålla hans roll som trions katalysator än 100% dominant eller aktivt drivande. Att han sedan hade ett extremt särartstänkande när det kom till män och kvinnor får man väl se som ett tidens tecken, karln var ju ändå född på 1800-talet.

Ibland dyker de ändå upp, de där BOATS-filmerna som är både intressanta OCH bra. Bara att tacka och ta emot. Med andra ord: underkastelse i sin bästa form.

Annonser

1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…

I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.

Snarare tycks de nygifta vara som främlingar inför varandra, tyngda ned till den halvsolkiga heltäckningsmattan av konventioner, förväntningar, förhoppningar och nervositet. Inte blir det bättre av de två servitörerna som står likt vakande hökar för att kunna servera herrskapet ett par köttbitar och lite potatis från den gnällhjulande serveringsvagnen.

Under den tid vi får vara med Florence och Edward minns de tillbaka, både på sin gemensamma historia och tidigare barndomsminnen. Men som sagt, det tycks som om den tidigare så naturliga och kärleksfulla relationen redan stelnat och kapslats in av äktenskapets hank och stör, och minnena blir därför inget de delar. De är som två femåringar, vars mamma-pappa-barn-lek helt plötsligt blivit bister verklighet och de vet inte riktigt hur det gick till eller hur de ska förhålla sig till situationen.

På ett sätt skulle man kunna säga att On Chesil Beach (en adaption av Ian McEwans bok med samma namn) är en film vars enda konflikt ligger i att Edward och Florence inte kan prata med varandra. Men eftersom filmen förlagt sin historia till ett mer konventionellt 60-tal känns avgrunderna mellan dem – klass, kön och omognad – inte lika krystade som de skulle ha gjort 2018. Edwards i det närmaste sammanbrott när han inte kan få ned dragkedjan i Florences klänning är förstås en överreaktion men känns ändå ganska rimlig i sammanhanget, kåt och hajpad som han är. En riktigt Man ska väl kunna lägra sin Kvinna utan tjafs med paltor och hyskor? Detsamma gäller Florences tårögda fråga ”Are we having our first row?!” så fort de inte är överens om allt.

I mina ögon påminner On Chesil Beach om Ian McEwans förra filmadaption, Atonement, i så motto att bägge handlar om egentligen små händelser som får omstörtande och livslånga konsekvenser för alla inblandade. Sådana där avgörande före-och-efter-ögonblick som man aldrig kan backa eller få ogjorda, hur gärna man än skulle vilja.

Med ett sådant stort fokus på vårt brudpar är det inte så konstigt att mycket av filmen hänger på prestationerna från Saoirse Ronan och Billy Howle. På det hela taget tycker jag att de sköter sig bra, med ett utmärkt cresendo på titelns småstensstrand. De ger bägge intryck av att deras respektive rollfigurer, var och en på sitt håll, är oerhört ensamma människor. Kanske är det det enda som fört dem samman, vilket skulle kunna vara en ytterligare förklaring till att förhållandet krackelerar så fort det börjar bli allvar. En högst olycklig gammelsminkning kan jag inte lasta skådespelarna för men det är tyvärr ett drag som förstör allt för mycket av det filmen dittills lyckats bygga upp.

Regissören Dominic Cooke är nybörjare i långfilmssammanhang men desto vanare vid teaterproduktioner, där han satt upp pjäser och vunnit priser för dem på löpande band. Möjligen är det denna vana vid regi, men i ett annat medium, som gjort att On Chesil Beach blir en märkligt tudelad produkt. I vissa avseenden visar den på både träffsäkerhet och fingertoppskänsla medan den i andra blir väl långdragen, alternativt pinsamt övertydlig med onödiga uttalanden och planteringar, verbala så väl som visuella.

Utseendemässigt finns det dock inte mycket att klaga på, On Chesil Beach är hela tiden otroligt snygg med klara färger, spännande kontraster, intressanta vinklar och medvetna utsnitt. Bröllopssvitens knarrande säng blir en satängocean där sexdebutsjollen omgående går i kvav medan förrättsmelonens blodröda cocktailbär, i servitörernas händer och under deras kritiska blickar, plötsligt framstår som märkligt insinuant, nästan obscent.

Jag skulle vilja se om On Chesil Beach för att mer obehindrat kunna ta in Ronan och Howles prestationer. Då skulle jag också absolut hoppa över filmens sista, säg, tio minutrar. Men först är jag faktiskt väldigt sugen på att läsa om Ian McEwans bok.

Vi var några filmspanare som gjorde sällskap på den klattrande stranden
Har du inte sett den?
Jojjenito
Filmfrommen

Sommarvärmen lockar fram alla möjliga insekter ur sina gömställen. Bloggen bekantar sig med flugsläktet i en hel vecka!

***

alt. titel: Flugan

Hör du den där flugan? Visst är surrandet ohyggligt irriterande? Lika bra att slå ihjäl den med en gång!

Men den gubben går inte om du befinner dig i samma rum som Hélène Delambre. Hon blir som galen när någon reflexmässigt börjar hytta med en hoprullad tidning. Å andra sidan har kvinnan, lugn som en filbunke, bekänt sig skyldig till sin makes mord medelst hydrualisk valsmaskin så det kanske ligger något i den där galningsdiagnosen i alla fall?

François Delambre, som är hemligt och hopplöst förälskad i sin svägerska, vill förstås gärna rädda henne undan både mentalsjukhuset och mordrättegång och lyckas till sist få Hélène att berätta vad som egentligen hände med hennes älskade André. Innan han ”fastnade” i valsmaskinen, vill säga.

En klassisk vetenskaps-SF-skräckis som det tagit mig alldeles för lång tid att se. Föga förvånande var det novellförlagan av en viss George Langelaan (publicerad i Playboy 1957) som gav mig en välbehövlig spark i baken. Till min överraskning meddelar dessutom förtexterna att manus är skrivet av ingen mindre än James Clavell. På det hela taget är emellertid The Fly en relativt bokstavstrogen adaption av Langelaans novell.

Och filmen kickar igång på bästa tänkbara vis. Först har vi en nervös nattvakt som, efter att ha hört märkliga ljud, hittar en gruvligt nerblodad valspress och sedan dyker en som alltid oerhört distingerad Vincent Price upp. Jag svär, karln ser ut att vara född i sin scharlakansröda sidenrökrock.

Sedan sackar kanske framställningen något, i alla fall för oss som läst novellen, eftersom det tar ett bra tag innan Patricia Owens som spelar Hélène kan övertalas att berätta sin historia. Ungefär halva filmen är alltså en ren tillbakablick, där Hélène berättar hur den briljante André uppfunnit en mackapär som kan lösa upp fysiska ting och organismer i sina minsta atombeståndsdelar och sedan sätta ihop dem igen. Hélènes reaktion är att beklaga sig över hur den tekniska utvecklingen går allt för fort för hennes smak men sedan skaka överseende på huvudet åt sitt lilla geni. Jag skulle dock vilja sätta ett par frågetecken på den där genialiteten med tanke på att André bekänner att han inte vet ”how or why parts of it work”.

Men sedan går det som det brukar gå i vetenskapsskräckisar, det vill säga åt helvete. Andrés sammanblandning med den välbekanta flugan får mig dock att undra över varför det inte lika gärna kan bli en sammanblandning med alla de bakterier och parasiter som bebor den mänskliga kroppen?

Nå, filmer som The Fly är nu en gång för alla inte gjorda för att publiken ska ställa en massa näsvisa frågor utan för att dess kvinnliga huvudperson ska ges anledning att antingen skrika eller svimma. Patricia Owens får privilegiet att göra både-och vid röjandet av först ett flugben och sedan ett ohyggligt huvud som vidhänger hennes älskade. Just effekten av hur flug-André ser på sin hustru genom en uppsättning facettögon är fortfarande förvånansvärt effektiv. Detsamma gäller kommunikationsförsöken mellan man och hustru efter förvandlingen eftersom André inte kan prata utan är hänvisad till sin skrivmaskin (laddad med matrispapper!) eller knackningar (once for yes, twice for no).

För en nutida tittare är det förstås svårt att bli skrämd av The Fly och det beror inte bara på att historien (eller i alla fall dess ramar) vid det här laget är ganska välbekant. Men bortsett från det rullade filmen på i ett ganska hyggligt tempo och det är alltid något visst med att se ”riktiga” specialeffekter. Om inte annat för charmfaktorn, vilken minst fördubblas av Vincent Prices närvaro. Och sedan måste jag säga att jag blev positivt överraskad av att den avslutande sensmoralen faktiskt inte var det välbekanta ”there are things man should never experiment with” utan det mer balanserade ”the search for truth os the most important work in the world…and the most dangerous”.

En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).

Nej, Hugh Hefner visste att män inte kan överleva på nakenmodeller allena utan också uppskattar lite hjärngympa. Mindre än ett halvår efter att Playboy startades i december 1953 trycktes därför exempelvis Ray Bradburys Farenheit 451 som en följetong. Under årens lopp har tidningen publicerat alster av bland andra Stephen King, Joyce Carol Oates, Michael Crichton, John le Carré, John Irving och Nadine Gordimer.

I The Playboy Book of Science Fiction and Fantasy har redaktionen samlat noveller mellan 1955 och 1965. De mest välbekanta namnen, så här en 50-60 år i backspegeln, torde vara Arthur C. Clarke, Frederick Pohl, Jack Finney, Robert Bloch och möjligen J.G. Ballard. Minsann dyker inte också Ray Bradbury upp?

Jag har tidigare reagerat på hur tydligt genuskodad den här typen av genrelitteratur ofta är. Sätter man sedan dessutom in den i ett herrtidningssammanhang blir förstås slagsidan inte mindre. Om man nu skulle ha tvivlat på vilket kön i alla fall redaktionen ser framför sig när de tänker på sina läsare finns dessutom en kort inledning.

Först och främst passar man givetvis på att slå sig för bröstet genom att ha gett fantastikgenren en aldrig tidigare skådad plattform, bland annat genom att betala sina författare vettiga arvoden. Redaktionen menar också att Playboy ger utrymme för noveller som i mer specialiserade tidskrifter riskerar att falla mellan stolarna för att de inte är tillräckligt nischade, alternativt allt för skruvade, humoristiska eller chockerande.

Sedan kommer emellertid en drapa som för min del var så aningslöst rolig att den motiverade samlingens existensberättigande, helt oavsett vilka noveller som kommit därefter. ”Playboy’s lack of sexual and other taboos is undoubtedly due to its being edited by med, for men and for that estimable distaff contingent (bless them all) who care and are curious about what their men care about. And this ties in quite happily with the indisputable fact that (for reasons we do not intend to explore here and now) these fictional genres, and especially science fiction, are enjoyed and written by far more men than women […] Possibly this high appeal science fiction has for men has something to do with the kind of demonstrable reality the male intellect demands…”

Men när man väl skrattat färdigt (det kan ta ett tag), vad gömmer sig då bland sidorna i The Playboy Book of Science Fiction and Fantasy? Som inledningen mycket riktigt påpekar rör sig en del av novellerna kring koncept som kärlek och sexualitet. I det perspektivet känns det motiverat att lyfta fram dels Charles Beaumonts ”The crooked man”, dels Frederick Pohls ”The fiend”. Beaumont beskriver en värld där avvikande sexualitet kriminaliserats men cloun är förstås att det är en värld där det avvikande är hetero- och inte homosexualitet. En novell som dessutom går att läsa på (minst) två sätt: antingen som en dragen lans för utsattheten hos de som betraktas som sexuellt avvikande eller en skräckvision av hur det skulle bli om homosexualiteten fick styra.

Pohl är föga förvånande mer humoristisk i sin approach när han berättar om den liderlige rymdkaptenens besvikelse när han väckt en av skeppets kvinnliga kolonisatörer och hon visar sig vara mer handlingskraftig än han hade väntat sig. Istället för att vakna upp som en förvirrat blyg viol, naivt oförberedd på hans närmanden, är hon enbart förbannad och inte alls något lätthanterligt offer.

En annan novell som stod ut, inte för vare sig framförande eller språk, utan enbart på grund av sitt innehåll var ”Who shall dwell” av H.C. Neal. Vid mitten av 50-talet hade kanske det värsta mccarthyism-drevet dött ut men jag skulle ändå kunna tänka mig att en novell som beskriver hur en rysk familj måste söka skydd undan en amerikansk kärnvapenattack fick en del ögonbryn att höjas.

Novellsamlingen är inte av toppkvalitet, men de allra flesta bidragen är underhållande. De som inte är det blir å andra sidan ofta intressanta tidsdokument. Jag skulle dessutom tippa att en del av dem inte är så lätta att hitta igen i andra samlingar. Tituleringen ”fantasy” är dock något av ett önsketänkande men vi har i alla fall Ray Bradburys ”The vacation” och J.G. Ballards ”Souvenir” som absolut inte kan kallas renodlad sci-fi.

Till sist vill jag framhålla samlingens första novell – ”The fly” av George Langelaan. Alltså inget mindre än den litterära förlagan till filmerna från 50- och 80-talen. En charmig sak som blandar ett klassiskt mysterium med galna vetenskapsmän och lagoma äckeleffekter. Gissa vad jag är sugen på att se nu?

Visst finns det något nästan magiskt över en smart heist? På ett sätt skulle man nästan kunna säga att en kupp som den i Ocean’s Eleven eller Fast Five delar mycket med scenmagiker som Joe Labero, Penn and Teller eller David Copperfield. Allt handlar om vilseledning, spektakel och dramatik. Den som tror sig vara den smartaste spelaren på plan är aldrig det och spelet är alltid riggat.

Vem hade kunnat tro att den omåttligt populära magikerkvartetten som kallar sig The Four Horsemen blott ett år tidigare knappt hankade sig fram på sin ”konstart”. Kanske inte ens särskilt lagligt när nöden så krävde. Men när de fyra fick varsitt mystiskt tarotkort i näven förändrades deras liv för alltid.

Nu gör de succé i Vegas och är kanske samtidigt ett av de smartaste gängen som FBI och Interpol stött på. Att kalla sig för The Four Robin Hoods hade möjligen varit väl övertydligt men klart är i alla fall att det försvinner högvis med pengar från både banker och försäkringsbolag. Samtidigt attraherar de fler och fler fiender, varav den främste är en föredetta magiker som gjort sig en karriär på att avslöja sina kollegors trick.

Nå, men det här var ju ganska så trivsamt? En lagomt lättsam historia som naturligtvis inte tål att synas allt för nära i sömmarna (särskilt inte om man börjar betänka den 20 år långa planeringen som krävts för att få det hela att gå ihop). Mark Ruffalo är som vanligt en lätt skrynklig och småtrött FBI-agent vilken frustrerande ofta ligger minst två steg bakom det närmast övermänskligt smarta gänget. Vilka i sin tur utgörs av Isla Fisher, Jesse Eisenberg, Woody Harrelson och Dave Franco. En fyrklöver där Woody Harrelsons härjade och moraliskt tveksammme mentalist föga förvånande är trumfkortet.

Som så ofta i den här typen av filmer är det förstås en tacksam kontrastering mellan ”skurkarnas” spektakulära nummer och det restriktiva polisarbetet som aldrig kan flasha ut på samma sätt. Mellan att resa med trånga budgetflyg eller storstilat i privata jetplan.

Har man svårt för berättande flashbacks är det här ingen film att sikta på. För att kunna hålla jämn takt med den extravaganta fingerfärdigheten krävs det nämligen flera instick från Morgan Freemans avslöjande youtubare. Frågan är dock om hans rollfigur inte sätter foten i sin egen björnsax i slutänden.

Now You See Me levererar inga djupare personporträtt eller något egentligt matnyttigt om vare sig trollerivärlden eller skurkjakt. Men kan man nöja sig med lite popcorn-underhållning, coola moves och ett par påhittiga hypnos-tricks duger den alldeles utmärkt.

alt. titel: Jumanji, Jumanji 2

Bethany är snyggistjejen vars högsta mål här i livet är att ta den perfekta selfien. Fridge är footballkillen som måste köpa sina skoluppgifter för att klara betygen. Spencer är dataspelsnörden som Fridge köper skolarbetena av. Martha är pluggistjejen som inte ser någon poäng i vare sig teamwork eller fysisk aktivitet som inte leder till att hon kommer in på Princeton.

Varför får vi då stifta bekantskap med just de här tonåringarna? Vad, jag frågar bara VAD, kan denna omaka fyrklöver ha gemensamt? Platt och inte säger ni? Vad sägs om en kvarsittningssession, hett avskydd av dem allihopa? Och vad gör väl rektorn innan han lämnar dem med deras meningslösa sisyfosuppgift? Kläcker ur sig följande råd till kidsen: ”The important thing is to figure out who you are and who you want to be”.

Obegripligt, säger ni? Nej, Jumanji är den typen av film som sår och skördar med samma finess som människoätande noshörning vilken försöker sig på trädgårdsmästaryrket. Nere i kvarsittningskällaren hittar gänget en urmodig spelkonsol (vilket som av en händelse dessutom är utrustad med prick fyra stycken handkontroller) som de kan koppla ihop med en lika urmodig TV som står där och skräpar.

Snart är de förstås insugna i Jumanjji-världen där de föga förvånande måste lära sig att både samarbeta och ta itu med sina respektive fobier, rädslor, osäkerheter och vad annat känslomässigt bagage som tonåringar världen över släpar på. Noshörnings-finess, om ni minns?

Jag såg faktiskt original-Jumanji när det begav sig och ställde mig rätt tveksam till det spektaklet. När det sedan dök upp en trailer till någon slags uppföljar-remake som verkade ännu dummare blev jag bara trött. Finns det verkligen så ohyggligt dåligt med nya idéer (alternativt så få som vågar satsa på dem) att man ser sig tvungen att parasitera på något som inte ens var särskilt bra från första början?

Döm om min förvåning när Jumanji anno 2017 visade sig resultera i en oväntat trivsam bioupplevelse. Lite som Breakfast Club möter George of the Jungle. För min del tror jag en stor anledning till det ligger i det faktum att filmen faktiskt är smart nog att förlägga hela handlingen till Jumanji-världen. Alltså den där som Robin Williams var fången i under 20 år. Istället för att försöka transportera in Jumanji i verkligheten (vilket blev både fånigt och tragiskt på helt fel sätt) kan jag nu betydligt lättare svälja rätt mycket fjanterier (och, fortfarande, halvdan CGI) eftersom de äger rum inom dataspelsramen.

Det innebär bland annat att tonåringarna kan ersättas av hyfsat kompetenta vuxna skådisar eftersom de givetvis har varsin spelavatar. Försiktiga Martha blir kick ass-bruttan Karen Gillan, biffige footaball-Fridge blir lille zoolog-Kevin Hart, nörden Spencer blir extrem-hjälten Dwayne Johnson och utseendefixerade Bethany blir en rundnätt kartograf-Jack Black. Särskilt den sista varianten är kanske inte uppseendeväckande nyskapande men ändå en liiiiten variation på alla filmer där killar hamnar i en tjej-kropp och aldrig kan sluta leka med sina bröst.

Missförstå mig rätt, det finns mycket att invända mot i Jumanji. Allt från övertydliga budskap och orimligt misslyckade filmkyssar till logiska luckor av modell ladugårdsdörr och ett sirapsslut som heter duga. Men mycket tack vare de fyras gäng, Dwayne Johnsons oförmåga att sluta beundra sina egna biceps och Jack Blacks förtjusning över sin nya utrustning (”There’s literally a penis attached to my body!”) är det ändå en film som inte sätter sprätt på två timmar av ens liv helt i onödan.

Dags att återuppta bekantskapen med husguden Stephen Kings debutroman Carrie. Inte sällan slås man av det obevekliga drivet i Kings tidiga produktion och Carrie är inget undantag. Både tack vare Kings egen popularitet och Brian De Palmas filmatisering (från 1976, så när det väl började röra sig för mr King gjorde det det ordentligt) torde själva historien vara ganska så välbekant.

Carrie White är det nominella mobboffret vid småstadens gymnasieskola. Möjligen kan man tycka att ungdomar i gymnasieåldern borde stå över mobbning vars uttryck snarare passar sig på en mellanstadieskolgård men här spelar antagligen småstadsmentaliteten in. Plus det faktum att det är 70-tal och trettio år av anti-mobbingskampanjer står och stampar i farstun.

Men Carrie har det inte så himla lätt hemmavid heller. Mamma Margaret är en religiös fanatiker som föredrar att låsa in sin dotter i en garderob vid minsta tecken på något som kan kallas liv. Att Carrie börjat menstruera är inte avhängigt biologi, utan gudsfruktan. Riktigt fina flickor befattar sig inte med kropp eller sexualitet i något som helst avseende. Men Carrie har inte bara börjat få bröst och menstruera utan är också lite småhet på populäre Tommy Ross.

Det hon inte vet är att Tommy Ross blivit ombedd av sin ångerfulla flickvän Sue Snell att ta med Carrie på avslutningbalen. Inte som ett skämt, vilket kanske hade varit fallet för bara ett år sedan, utan för att Sue helt plötsligt insett att det kanske inte är så himla schysst att mobba en klasskompis. Problemet är bara att rikemansflickan Chris Hargensen tycker att mobboffer borde förbli mobboffer och tar balen som en förevändning att tvåla till Carrie riktigt ordentligt.

Nu är jag för all del partisk gentemot mr King (husgud, remember?) men när jag den här gången väljer att lyssna på Carrie hittar jag till viss del nya styrkor med berättelsen. Av någon anledning har jag tidigare aldrig fastnat lika hårt för beskrivningen av Carrie som just ett mobboffer och jag slås av Kings förmåga att beskriva den stenhårda skol- och småstadshierarkin där advokatdottern tror sig vara förmer än alla andra. Samt Carries eviga underläge – hela hennes tillvaro går ut på att se sig i rollen som parian, den utstötta.

Mitt hjärta blöder för hennes försiktiga trevanden till en samhörighet, vilka sedan blir desto brutalare krossade eftersom hon hade mage att förhäva sig över sin vedertagna mobboffersroll. Konflikten mellan sex och det religiösa känner jag mig mer ambivalent inför, just religiös fanatism och enögdhet tycker jag nog att King lyckas bättre med i andra berättelser.

King gjorde med Carrie ett försök till det klassiska greppet av en dokumentroman och på det hela taget klarar han av den balansgången helt ok. Förvisso blir det kanske lite väl många utläggningar från läkare och andra vetenskapsmän men de individuella berättelserna från personer som varit delaktiga i Carries uppväxt eller det som timade den ödesdigra bal-kvällen står stadigt i Kings psykologiska fundament.

Med en familjär bekantskap med Carrie i ryggen är det inte skräck- eller äckelelementen som har romanens starkaste bärkraft utan just mobbningssituationen. Sällan har King lyckats så väl med att tydliggöra underdogpositionen som i Carrie. Sedan skadar det förstås inte med de levande beskrivningarna av kopparstinkande blod och bacondoftande förkolnade kroppar. Detaljer, likväl som psykologi, har alltid varit Kings signum.

Deadpool 2 hymlar inte med att den fortsätter i tangentens riktning från originalet. På en gång langas det upp en action-figur (well, sort of) från slutscenen i Logan ackompanjerad av Deadpools klagolåt över hur rivalen satt en närmast orimlig standard i fråga om insatser.

Läs hela inlägget här »

Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.

Läs hela inlägget här »

“A crack of lightning. A mad genious. An unholy creation.”

Yessireebob, gather round, boys and girls! Det är dags för ännu en version av Mary Shelleys till synes aldrig åldrande berättelse som den moderne Prometheus. Shelley och vissa adaptioner efter henne har fokuserat mycket på det stackars lidande monstret. Han som aldrig bett om att få födas till en hård och okänslig värld av en man som dessutom inte vill veta av sin hiskeliga skapelse.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser