En man vaknar mitt i natten av att hans hustru har värker. Lite tidigare än planerat kanske, men inget ovanligt i det stora hela. Rush in till sjukhuset och snart ligger en perfekt liten gosse i sin mors armar. Ungefär 45 mil därifrån är det emellertid stort pådrag och enorm anspänning när polisen stormar en avlägsen gård och skjuter ihjäl dess ägare. En skräckinjagande seriemördare, vars senaste kidnappningsoffer dock lyckats fly och därmed avslöjat hans vidriga hobby.

Åtta år senare är Miles Blume en exceptionellt begåvad grabb men har svårt att komma överens med jämnåriga, till och med på den dyra skolan för intelligenta barn där han går. Faktiskt går det så långt att han slår ned en av sina klasskamrater med en rörtång. Men eftersom Miles oroliga mamma Sarah redan innan rörtångsincidenten lyckats spela in hur sonen pratar ett vilt främmande språk i sömnen har Miles psykolog svaret klart. Den tunna pojkkroppen härbärgerar två olika själar – en som tillhör Miles och en som tillhör någon med ett betydligt äldre och mörkare sinne. De två själarna är låsta i kamp och om inget görs omgående kommer den ”onda” själen att vinna.

The Prodigy gör sitt bästa för att försöka låtsas som om den kommer med något nytt genom att påstå att den sysselsätter sig med reinkarnation. Något som filmen menar att större delen av mänskligheten betraktar som en naturlig del av livet. Fan tro’t… Särskilt som det undan för undan blir ganska uppenbart att symptomen på det som The Prodigy kallar för reinkarnation lika gärna skulle kunna kallas för hemsökelse eller besatthet och skyllas på andar, spöken eller demoner.

Ett intryck som inte förtas av det faktum att det extremt hoppa-till-vänliga scoret komponerats av Joseph Bishara, mannen bakom musiken till såväl Insidious– som The Conjuring-serien och Annabelle. Det är nästan så jag undrar om inte familjen Blumes efternamn ska föreställa någon slags hyllning till Jason Blum och hans Blumhouse Productions.

Det går dock ganska snabbt att konstatera att regissören Nicholas McCarthy knappast är någon James Wan, även om The Prodigy är den tredje skräckfilmen där McCarthy fått äran att äntra regissörsstolen. Filmen är inte usel på samma nivå som mycket annat som finns där ute i skräckträsket men å andra sidan knappast något under av vare sig nyskapande eller rysningar. Nyckeln till en eventuell lösning på mysteriet görs så uppenbar som det bara är möjligt utan att artikulera den rakt upp och ned. Vi serveras en uppsnitslad bana där frånvaron av markörer den allra sista biten inte gör någon som helst skillnad eftersom vi då redan har målet tydligt i sikte.

Vid inte mindre än två tillfällen visar Miles upp bara halva sitt ansikte – ja, vi fattar, han är inte ensam i sin kropp. Jackson Robert Scott får som Miles Blume skrämmas genom att se nollställd ut och nynna en otäck liten melodi, alternativt mosa en insekt i handen medan han ler maliciöst. Inte heller det något nytt i läskiga-barn-repertoaren. Detsamma gäller det högst förväntade slutet.

Och kan vi bara ägna titeln en minut? ”The Prodigy” antyder att det ska vara av den högsta betydelse att Miles är super-duper-smart men såvitt jag kan bedöma tjänar den vinkeln enbart syftet att göra hoppet från problem till psyk-kontakt så smärtfritt som möjligt. Men Miles går ju redan hos psykologen Elise Strasser tack vare sin begåvning. Alltså helt meningslöst att lägga så stor vikt vid just den detaljen. Den har heller inget som helst med reinkarnations-tanken att göra.

Vill man ha en redigt genomsnittlig skräckis som prickar av alla standardelementen utan att för den skull bli det minsta läskig är The Prodigy ett bra val. Om inte annat bjuds man på ett rejält slafsigt mord till dessert.