You are currently browsing the tag archive for the ‘Familjerelationer’ tag.

En sista gång får jag möjlighet att hänga med i bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar. Tack för alla Pixar-fredagar, Jojje! Och så visade det sig dessutom att podden Snacka om film! också hade sett dagens Pixar alldeles nyssens. Är du Patreon-stödjare kan du lyssna med en gång. Är du inte Patreon-stödjare borde du bli det.

***

alt. titel: Framåt, Fremad, Eteenpäin, En avant

Efter att ha tränat fingrarna blodiga på trollkarlsstaven utropar en överlycklig trollkarlslärling ”’Tis so easy!!” när han istället får chansen att pröva på den här nymodigheten alla pratar om – elektriskt ljus. Om vi ska tro Onward var det första steget ned i avgrunden. Ett okänt antal år senare är magin borta ur världen eftersom dess invånare kommit på att tekniska uppfinningar faktiskt gör livet betydligt enklare. Och med magin försvann också förundran ety det finns tydligen inget att förundras över med en teknisk pryttel som en smartphone.

I denna nya, osköna värld fyller alven Ian 16 år. Hans pappa dog när han bara var en baby men mamma Laurel och storebrorsan Barley lever i högönsklig välmåga. Sort of… Grabbarna är inte överdrivet förtjusta i att Laurel dejtar kentaurpolisen Colt medan Barley har inrättat sig lite väl bekvämt i en avslappnad sabbatsårstillvaro som mest går ut på att han spelar rollspel och pular med sin van, Guienevere. Ian å sin sida längtar så han kan gå sönder efter både pappans närvaro i sitt liv och dennes självförtroende eftersom det är en vara som Ian själv lider allvarlig brist på.

Men den här födelsedagen ska visa sig bli lite annorlunda än alla de tidigare som Ian firat. Innan pappa Wilden gick bort skänkte han något till sina söner som det nu är dags att öppna. Det visar sig vara en trollkarlsstav, komplett med en besvärjelse som ska kunna väcka Wilden till liv igen för ett dygn. Men något går snett och plötsligt måste Ian och Barley ge sig iväg på ett tvättäkta äventyr för att kunna utnyttja sina pappa-timmar.

Näst senaste Pixar-filmen till dags dato, inkilad mellan Toy Story 4 och Soul. Trots att den som synes bygger på fantasymagi, snarare än ett superhjälteuniversum, vilar det ändå en distinkt Marvel-aura över det hela. Eller också är det bara i mitt huvud det blir så eftersom Ian och Barley röstas av Tom Holland och Chris Pratt. Men påminner inte Barleys sjukhusberättelse väldigt mycket om inledningen till Guardians of the Galaxy och Peter Quills historia?

I fallet Onward får Barley dock åkalla Parks and Rec:s Andy Dwyer, snarare än Peter Quill. Allt eftersom vi får följa bröderna på deras färd blir det allt mer uppenbart att hela eskapaden är till för att de ska komma att lära känna varandra lite bättre. I början tycker Ian att hans storebrorsa är något av en loser som begraver sig i dammig historia och flyr in i fantasyrollspel (var det någon som sade Stranger Things?) istället för att ta itu med sitt liv.

Samtidigt har Ian som sagt sina egna problem. I vad som visar sig vara en av Onwards största akilleshälar får mamma Laurel direkt adressera filmens huvudsakliga problem: ”One of them’s afraid of everything, and the other isn’t afraid of anything”. För att utnyttja samma uttryckliga adressering (vilken därmed förutsätter att varken tittare eller läsare kan lägga ihop två och två till fyra): Onward är alldeles för övertydlig. Ungefär lika övertydlig som Ians små AttGöra-listor, för det torde stå utom allt tvivel att när vi ser frasen ”BE LIKE DAD” är det just vad som inte kommer att hända. Ian måste ju finna sig själv, sin egen identitet. Och hur hittar han den? Även det får vi oss nerkört i halsen relativt omgående: genom självförtroende, mod och en uppskattning av sin bror.

Representationsmässigt plockar Onward både bonus- och minuspoäng. Bonus för naturlig förekomst av både funktionsnedsättning och brott mot heteronormativitet (vilken givetvis inte släpptes igenom i vissa länder). Minuspoäng för genusperspektivet (om vi inte ska räkna Guienevere), vilket samtidigt inte skaver riktigt lika mycket som det kan göra hos Pixar (jag tittar på dig, The Incredibles) eftersom målet inte är att besegra någon storskurk utan att…all together now… finna sig själv.

Och trots att det var ganska underhållande med både biker-féer och tvättbjörnsenhörningar saknade jag uppfinningsrikedomen i världsbygget som jag tycker att jag får i högre utsträckning från, säg, Monsters Inc-världen. Onward kändes helt enkelt ganska platt i allt för många avseenden, inte minst den fullkomligt intetsägande titeln. Därmed blir jag heller inte så mycket berörd som närmast provocerad av att Onward trots detta lycka trycka på exakt rätt knappar mot slutet. Ståpälsen kommer som en helt ofrivillig och, ärligt talat, ovälkommen reflex eftersom jag verkligen inte tycker att Ian och Barleys historia gjort sig förtjänt av min ståpäls. Damn you, Pixar!

Fascinationen för detta med swingers eller swinging (en svensk översättning torde vara ”partnerbyte”) är stor i filmens värld. Till att börja med har vi det lätt osannolika samarbetet mellan Doug Liman och Jon Favreau – 1996 års Swingers. Filmen är dock en kantboll i sammanhanget eftersom den inte alls handlar om partnerbyten, annat än på dansgolvet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flykten från DDR, Balloon

Alla som sett Leonardo da Vincis skisser på en ornithopter och vad som skulle kunna vara en primitiv helikopter (alternativt de där filmklippen på misslyckade flygmaskiner som tycktes ligga i en oändlighetsloop på TV under 80-talet) vet att människans önskan att flyga brinner med en het låga.

Läs hela inlägget här »

Rose-Lynn Harlan har ett namn väl anpassat efter sin dröm – att åka till Nashville och bli countrysångare (det heter INTE country & western!). Men det finns också en hel del som står i vägen för den drömmen. Som det faktum att Rose-Lynn just avtjänat ett årslångt fängelsestraff och nu fortfarande måste släpa på en fotboja. Eller att den unga kvinnan inte står helt ensam här i världen utan har barnen Wynona och Lyle att ta hand om.

Läs hela inlägget här »

Hur mår egentligen Bradley Thomas? ”South of ok, north of cancer”. Det räcker ju att fundera över titeln, för att inse att Bradleys chanser att förbättra den statusen är minimala. Det hela börjar med att Bradley får sparken och dessutom upptäcker att hans fru Lauren är otrogen. Det sistnämnda är emellertid inte så farligt som det kan låta eftersom upptäckten gör att makarna verkligen pratar med varandra för första gången på väldigt länge.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Price of Salt

Carol Aird sveper in som en ouppnåelig gudinna i Therese Belivets liv. Dessförinnan har den unga kvinnan främst hyst konstnärliga drömmar medan den krassa verkligheten tvingat henne att ta kortare påhugg som expedit under julruschen på Frankenbergs varuhus. Relationen med den jämnårige Richard är kanske inte himlastormande men hans familj gillar henne och de två — Richard och Therese — har stora planer på att resa till Europa under våren.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Dumma mej, Dumma mej 2, Dumma mej 3

Jag har ju redan spytt galla över den första Despicable Me-filmen här på bloggen. Men tillfället gör filmtittaren, så när jag fick möjlighet att se alla tre Despicable Me-filmerna i ett svep kunde jag inte tacka nej. Vem vet, jag hade kanske haft helt fel i mitt första omdöme? Vad är det man säger? Miljontals lättköpta barn kan inte ha fel, älska minioner?

Läs hela inlägget här »

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.

Läs hela inlägget här »

Remake-dags! Jag har ganska länge nu haft Alexandre Ajas version av Wes Cravens tredje långfilm (The Last House on the Left och The Hills Have Eyes interfolierades tydligen av någon slags porrulle vid namn The Fireworks Woman) ståendes i hyllan. Nyfikenheten kommer sig dels av regissören själv samt ett icke föraktligt mått av kompletteringssjuka.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ögon i natten, Wes Craven’s The Hills Have Eyes, The Family That Woke Up Screaming, Udyrene, Udyr må dø, Slagterbanden

Vad är väl mer amerikanskt än en road trip över hela kontinenten? Bob och Ethel Carter har släpat med sig jyckarna Beauty och The Beast samt kidsen Bobby, Brenda och Lynne. Lynne kommer i sin tur med vidhängande make Doug samt nyfödda dottern Katie. Tanken är att de ska fira Bob och Ethels silverbröllop även om Ethel kanske hade tänkt sig att göra det på ett lite annat sätt än att köra tvärsigenom den stekheta Nevadaöknen. Brenda tycker också att de skulle kunna snabba på lite så hon får visa upp sin tajta T-shirt bland L.A.’s ”moviestars and fancy cars”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
John Wyndham
, The Midwich Cuckoos
Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg