You are currently browsing the tag archive for the ‘Familjerelationer’ tag.

Bara så att vi är på det klara med förutsättningarna: jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Solsidan. Jag säger det inte för att verka anti eller skryta med att undvika något som en stor del av Sveriges befolkning tycks ta del av. Det är bara dagsens sanning.

Dock har jag sett tillräckligt många glimtar av TV-serien för att ha fattat att Henrik Dorsin finns med på ett hörn samt att Johan Rheborgs Fredde och Josephine Bornebuschs Mickan ska vara en slags karikatyr på nyrika typer vilka lever hela sitt liv utifrån vad andra tycker och gör. Felix Herngrens Alex är lite fyrkantig och försiktig och egentligen rätt omaka med Mia Skäringers Anna som är mer av en fri själ.

När Solsidan the movie (vilket filmen borde ha hetat om ni frågar mig. But nobody ever does…) drar igång är det julafton och Fredde har installerat en enorm snökanon på tomten för att mota en gråtrist och snöfri svensk jul. Men inte ens fejksnö och champagne med lägre sockerhalt (bara 65 kcal!) kan rädda denna helg vid beskedet om att Alex och Anna nu blivit så omaka att de faktiskt beslutat att skilja sig.

Till stor del beror dock skilsmässan på att Anna träffat David, en ännu friare själ än hon själv som håller hitta-dig-själv-föreläsningar, paddlar kajak och springer i skogen. De veckor som Alex inte bor i det tidigare gemensamma huset med barnen tynar han sakta men säkert bort i en trist lägenhet inredd med en bäddsoffa, barnteckningar på väggen och inte mycket annat. Då är det ju tur att Ove (där kom då Henrik Dorsin!) kan släpa med sin ”kompis” (jag förstår ärligt talat inte riktigt varför han och frugan Anette umgås med de övriga i sällskapet) på singelmingel på Medeltidsmuseet.

Ove är i sin tur livrädd för att Anette ska lämna honom eftersom de hemskt gärna vill ha ytterligare ett barn till samtidigt som Oves spermier är allt för slöa simmare. Adoption kommer inte på fråga – man vill väl inte köpa grisen i säcken?! Men med en spermadonator till Anette (vars reproduktiva organ är lika pigga som en 20-årings) vet de ju i alla fall var halva grisen kommer ifrån. Nu är bara frågan vem som kan tänka sig att skänka lite av den varan till det minst sagt udda paret.

När jag läser på om serien upptäcker jag att den samlat på sig inte mindre än fem säsonger. Kanske får man där svaret på om Anette verkligen är helt psykiskt frisk, för det är ärligt talat en av de saker som jag funderar allra mest på under filmens gång.

Annars funderar jag också en hel del på publikens reaktioner, vilka jag gissar kommer sig av att de faktiskt är betydligt mer välbekanta med alla de här personerna än jag själv. När salongen skrattar åt Johan Rheborg efter inte ens fem minuter förstår jag att de inte skrattar åt Johan Rheborg som säger roliga saker (vilket han inte gör…) utan åt att Fredde överreagerar på det där obetalbara sättet som Fredde alltid gör. Detsamma gäller sannolikt de skräckblandat förtjusta utropen ”Nämen…?!” inför Oves påhitt. Utan den bakgrunden finns det inte särskilt mycket humor kvar i den här filmen för min del.

Däremot kan jag tycka att Solsidan på sina ställen blev en ganska fin relationsfilm som försöker leverera sitt budskap lite lättsamt istället för att vara en doom-and-gloom-historia. Dynamiken mellan Felix Herngren och Mia Skäringer kändes otroligt genuin och tjänar säkert på att de haft de där fem TV-seriesäsongerna på sig att växa ihop och hitta ett gemensamt språk. De är bra som ”de vanliga” mellan ytterligheterna Henrik Dorsin/Malin Cederbladh och Johan Rheborg/Josephine Bornebusch. Allt är som bekant relativt.

På något sätt fastnade jag också för den skaviga relationen mellan Fredde och hans pappa Mauritz, spelad av en skäggmysig Sven Wollter, vilken borde kunna dubbla som jultomten 24-7.

Fanns det då ingenting som var roligt i Solsidan? Jo, Henrik Dorsins utbrott var om inte annat späckat med välfunna uttryck som ”spermakrösusar”.

Annonser

Trots rekommendationer från påliltiga läsare lyckades jag aldrig komma överens med Charles Stross och hans två första böcker om de hemliga agenterna Bob Howard och Mo O’Brien. Hur osannolikt det än verkade gillade jag inte kombon byråkratisatir, Lovecrafttentakler och James Bond/Len Deighton-pastisch.

Läs hela inlägget här »

Joni har precis börjat på college. Skulle man kunna tänka sig att hon som en första uppgift på kursen i kreativt skrivande ska berätta om ”My last summer”?

I så fall saknas det knappast saker att skriva om för Joni, det är då ett som är säkert… Brorsan Laser har hängt med den inte helt stabile Clay till föräldrarnas stora förtret. Föräldrarna, det vill säga mammorna Jules och Nicole, har sina egna fnurror på tråden. Äktenskapet tycks ha gått i stå och det kommer hela tiden små spetsiga anmärkningar om att Nicole jobbar för mycket och dricker lite för många glas vin medan Jules har svårt att göra något vettigt av sitt liv (förutom att ha varit hemmamamma åt Joni och Laser).

Joni själv har svårartad uppväxtvärk denna sista sommar innan college och stör sig på Nicoles prestationspress och micromanagementföräldraskap. Kanske är det som en slags upprorshandling att hon till slut ger efter för Lasers tjat om att hon, som nu är fyllda 18, ska ta reda på namnet på deras dagars upphov. Det vill säga spermadonatorn Paul som plötsligt befinner sig vara med familj, en inte helt oäven känsla för den dittills sorglöse restaurangägaren.

Om man nu skulle ha tvivlat på det (förtexternas spretiga bokstäver talat sitt tydliga språk för den som kan sin indie) räcker det med scenerna som introducerar våra respektive huvudpersoner för att konstatera att The Kids Are All Right kommer att bli en pratrelationsfilm. Laser gör idiotiska saker med Clay, Joni spelar scrabble med sina kompisar och pratar sex medan Jules och Nicole desperat försöker matcha vandra i föräldraskapskampen vid matbordet.

Och inte mig emot. När snack och samspel flyter på så pass bra som det gör i The Kids… blir det ofta både intressant och engagerande. Ska man se till filmens upplösning (i den mån en pratrelationsindiefilm har en sådan) hade egentligen Mark Ruffalos Paul inte behövt vara med, men hans inkludering utgör en välkommen katalysator för kärnfamiljen.

För visst är en av filmens poänger att Jules och Nicole lika gärna hade kunnat heta…Jules och Nicole (särskilt om vi varit i Frankrike istället för ett soligt förorts-Los Angeles). I dagens läge hade vi nog inte ens behövt byta personlighet på våra mammor eftersom Julianne Moores drömmare lika gärna hade kunnat vara en hemmaman som har svårt att få saker ur händerna medan Annette Benings Nicole fortfarande varit den hårt förvärvsarbetande läkarmamman.

För min del är det dessa två skådespelare (tillsammans med en perfekt avslappnad Mark Ruffalo) som gör hela filmen, vars dialog och innehåll kändes så oändligt mycket mer naturligt och trovärdigt jämfört med den nyare och mer skruvade 20th Century Women. Egentligen är det inte så mycket mer att göra än att luta sig tillbaka och njuta av magnifikt samspel. Även om njutningen förtas en smula av att Julianne och Annette är så bra som gammalt gift par att jag får ont i magen varje gång deras samtal styr in på de allt för väl inkörda besvikelsespåren.

Lite synd kan jag också tycka det är att Mark Ruffalo i slutänden får framstå som något av en douche för det är inte förrän då som jag, genom en enda längtansfylld blick, förstår att vi här har en oändligt ensam man. Det var bara det att han inte insåg hur ensam han var innan han träffade sina länders frukt.

Joni och Laser spelas av Mia Wasikowska och Josh Hutcherson. De gör var och en ett helt ok jobb och är kanske inte fullt så beiga som jag upplevt dem i andra filmer men ingen av dem gör heller något som får mig att höja på ögonbrynen.

En film som låg på många årsbästalistor är äntligen sedd, en prestation bara det. Att den sedan höll för trycket får ses som en bonus och en extra vinst för mig som tittare. Yay!

alt. titel: The Underground Girls of Kabul

Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.

Jenny Nordberg och jag är nämligen födda samma år. Jag har tagit en på det stora hela rätt bekväm väg via roliga utbildningar bekostade av CSN till statlig tjänstemannatrygghet. Jenny Nordberg har:

  • Gått journalistutbildning i Sverige (som jag inte kom in på)
  • Gått journalistutbildning i USA
  • Arbetat för SVT och Sveriges Radio
  • Arbetar sedan 2002 i USA för bla Svd, NY Times, The New Yorker och The Guardian
  • Fått Guldspaden 2003
  • Fått Pultizerpriset 2005
  • Fått något som heter The Robert F. Kennedy Award for Journalism 2010

Denna remarkabla kvinna är också författare till De förklädda flickorna i Kabul, en bok som är resultatet av resor och research i bland annat Afghanistan mellan 2010 och 2011. Hon beskriver hur hon långsamt, långsamt kan börja blottlägga existensen av en för utomstående närmast okänd grupp flickor och kvinnor.

Det det handlar om är bacha posh, flickor som har kortklippt hår och byxor för att kunna passera för pojkar. I en kultur där kvinnor ses som mannens egendom och en andra klassens medborgare innebär pojkstatusen en möjlighet att överhuvudtaget kunna röra sig utanför hemmets fyra väggar. Springa ärenden, hjälpa till i familjens butik, spela fotboll. Ha någon form av barndom, kort sagt.

Anledningen till att vissa familjer omvandlar en av sina döttrar till en son är i grunden alltid densamma: det finns ingen son. Sonlösa familjer (men särskilt modern förstås) är inte bara föremål för släktens och omgivningens medlidande, utan också dess klander. En kvinna som inte kan producera söner är en dålig kvinna. Därför har det utvecklats en slags tyst överenskommelse: i brist på riktiga söner kan en dotter ibland få vara stand in. Både för att höja familjens status och genom att bli en slags magisk garant för att nästa barn säkert kommer att ha det kön hon låtsas ha.

Jenny Nordberg har i sitt sökande hittat flera olika bacha posh-personer. Hennes samtal med dem och deras familjer får bli representativa för olika typer eller stadier av bacha posh. Lille Mehran som ännu är tillräckligt liten för att bli bortskämd och får styra över sina systrar som han vore en pojke och pappas ögonsten. Den tonåriga Zahra som börjar känna trycket att återgå till sin flickstatus eftersom hon nu är tillräckligt gammal för att det ska vara dags för giftermål. Shukria, som numera är gift och har tre barn. Och Shaheda som arbetar i Afghanistans nationella polisstyrka.

Alla dessa kvinnors historier (och fler därtill) är naturligtvis intressanta (och inte så sällan beklämmande). Det som gör att boken lyfter sig över mängden av reportageböcker är att Nordberg på ett utmärkt sätt lyckats väva in mer generella resonemang om allt från afghansk kvinnokultur och bistånd till genus, sexualitet och zoroastrism.

Särskilt spännande tyckte jag att det var att börja fundera på detta med könsroller, sexualitet samt vad som ses som manligt och kvinnligt i en kultur som på många plan är så radikalt annorlunda än vår egen. Hur påverkar bacha posh-statusen dessa flickor och kvinnors fortsatta liv? Är det möjligheten att för en kortare eller längre period ha fått leva som pojkar som gör hela skillnaden eller handlar det snarare om den självkänsla som de får?

Nordberg beskriver flera gånger hur en avgörande skillnad mellan ”riktiga” kvinnor och ”riktiga” män i Afghanistan är förmågan att se den man pratar med i ögonen. ”Riktiga” kvinnor viker alltid undan med blicken. Därför blir det stor munterhet när Nordberg ber en av sina informanter att lära henne bete sig som en man – i allt väsentligt beter hon, som västerländsk kvinna, sig redan som det härskande könet.

De förklädda flickorna i Kabul är en välskriven bok som dessutom känns gedigen i sin research. Den levererar inte bara intressanta fakta utan ger också upphov till en hel del tankar. Som att jag borde sluta nojja över vad jag åstadkommit i mitt liv och istället känna mig jäkligt tacksam över att jag kan leva det här och nu.

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då. Läs hela inlägget här »

Guardians of the galaxyFör lite drygt en vecka sedan reste jag bland stjärnorna med Chris Pratt, räknade morrhåren på Rocket Raccoon och förundrades över en blå Lee Pace.

Jag var DÄR och det var magiskt.*

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

*Magin torde till en stor del bero på att jag fick möjlighet att avnjuta hela härligheten på Londons Odeon BFI IMAX. Men filmen var inte dum den heller…

***

Första gången jag skulle försöka klämma ur mig något vettigt om Guardians of the Galaxy var det lite svårt eftersom jag var helt tagen av den rent visuella IMAX-upplevelsen (VSB: se ovan). Därför var det lite nervöst inför den obligatoriska omtitten innan uppföljaren – skulle Guardians… hålla även utanför IMAX-biografen?

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathSom vanligt hälsas första advent på Rörliga bilder och tryckta ord med en julfilm. I år tänkte jag vara lite wild and crazy och bjuda på en julfilm varje advent. Vi får väl se hur det går med den ambitionen men än så länge har jag ju en 25%-ig måluppfyllelse i alla fall.

***

a-christmas-storySkådisen, regissören, producenten och manusförfattaren Bob Clark var inte bara en mångsidig man, utan har också en minst sagt intressant filmografi. Han är exempelvis ansvarig för den erbarmliga American Pie-föregångaren Porkys, men har kanske satt sitt främsta bomärke inom genren julfilmer. I mitten på 70-talet stod han för en av historiens bästa julslashers, Black Christmas, men det är filmen som kom nästan 10 år senare som har gått till historien.

Läs hela inlägget här »

flesh-eating-mothersDet är synd om förortsborna. Man och hustru ligger sedesamt på varsin sida i sängen medan hon tårfyllt ursäktar sig. Är han inte tänd på henne längre? Jomen, visst tillfredsställer hon honom. Fast skulle hon kunna tänka sig ett ”open marriage”?

Läs hela inlägget här »

maggieOk, så om somnambulist är någon som går i sömnen, vad är då en necroambulist? Det passande namnet har man gett till det pandemivirus som härjar runt på den nordamerikanska kontinenten. Någon slags samhällelig kontroll finns fortfarande men den måste förstås till stor del gå ut på att försöka hålla smittan i schack.

Läs hela inlägget här »

zombielandVem hade kunnat tro att ett par kilo sociala fobier och en nypa OCD ovanpå det skulle vara något som kan rädda livet på en. Men när galna ko-sjukan utvecklas till galna människo-sjukan och de smittade till på köpet blir kannibaler visar det sig att vår huvudpersons isolering och nojjor ska verka till hans fördel.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg