You are currently browsing the tag archive for the ‘Familjerelationer’ tag.

Bjällerklang, bjällerklang hör dess dingel-i-dång…

En vanlig regel i skräckfilm är att enskilda företeelser är hanterbara medan massor och myller är obehagliga och skrämmande. En zombie (särskilt om den är av den långsamma sorten) går att runda utan allt för mycket ansträngning medan en zombielavin kan knäcka den starkaste av murar.

Samtidigt kan man hävda att en lika vanlig regel inom genren är ”less is more” och The Autopsy of Jane Doe väljer att vika av på den stigen, i alla fall i ett avseende. Bjällerklang en masse signalerar utflykter, juletider och allmän gamman. Ringandet från en ensam bjällra blir till något betydligt mer hotfullt.

Att bjällran kan höras i de underjordiska korridorerna hos Tommy Tildens begravningsbyrå gör förstås det hela knappast mindre skrämmande. Han driver sitt företag tillsammans med sonen Austin i Virginia-staden Grantham. En stad som är så pass liten att sheriff Burke kan hänvisa till blodiga brottsoffer som ”Paul and Carol”. Nog så fundersamt vad som egentligen har hänt paret men i Paul och Carols källare hittas dessutom en helt okänd ung kvinna. Sheriffen behöver några snabba svar innan pressen börjar snoka. Helst igår, så Tommy och Austin bereder sig på att stanna hela natten om så krävs.

Och hör upp nu, för sedan blir det läxförhör! Tommy försöker lära Austin att bli en bättre coroner (svenska motsvarigheten torde vara rättsläkare?) och river av följande förhållningsregler:
1. We just find the cause of death.
2. Everybody has a secret, some just hides them better.
3. Take nothing for granted.
4. When we start something, we finish it.

Nej, The Autopsy of Jane Doe är inte den typen av skräckfilm som är ute efter att sätta särskilt många myror (flugor kanske skulle vara en mer lämplig insekt i just det här fallet?) i huvudet på tittaren. Allt som pappa Tommy kläcker ur sig kommer förstås att få betydelse någon gång under natten. Hoppa-till-effekterna är så väntade att hoppandet uteblir, i alla fall för min del.

Samtidigt måste jag erkänna att norrmannen André Øvredal (som drog till Hollywood efter found footage-braksuccén Trolljegeren) har gjort en stabil skräckfilm även om den som sagt följer ett relativt bra upplyst elljusspår. Nej, hoppa-till-effekterna är som sagt var inte särskilt oväntade men de är välgjorda och välavvägda. Hasande gestalter och skuggfigurer är alltid läskiga. Tommy och Austins slutsats om vad de har att göra med kommer kanske inte som en lika stor överraskning för mig som för dem, men så vet de ju heller inte att de är med i en skräckfilm.

Jag tror att det är två saker som gör filmen så pass bra som den i slutänden faktiskt blir. Eller fyra om man så vill. Jag snackar förstås om far och son-duon Tommy och Austin, spelade av Brian Cox och Emile Hirsch. Rollfigurerna är inte bara sympatiska, de beter sig också så pass vettigt som man kan begära i den trängda situationen. Cox och Hirsch förvaltar dessutom sina roller på ett sätt som hedrar dem och filmen. Det återstår att se i Øvredals nästa film hur mycket hans personregi kan ta åt sig äran för den dynamiken.

Annonser

alt. titel: Charmören, The Charmer

Jo, nog är han charmig, Esmail. Faktum är att han hänger upp hela sin tillvaro på sin förmåga att charma kvinnor som han träffar på krogen och det dröjer inte särskilt länge innan vi förstår att Esmail är iransk flykting i Danmark. Möjligheten att kunna slänga fram en dansk medborgare till sambo eller fru i samtalen med migrationsverket ligger förstås högt upp på Esmails önskelista.

Kruxet är bara att kvinnorna han träffar på krogen aldrig är särdeles trakterade av ett one night stand som mer eller mindre har flyttat in hos dem innan de vet ordet av. Inte heller av främmande killar som efter ett flyktigt ”hej” vid bardisken frågar när han får träffa dem igen. Paradoxalt nog kan Esmail släppa på sin genomskinliga desperation när han träffar persiska Sara eftersom hon omedelbart fattar vad det är fråga om.

Egentligen är det frågan om det är så smart att försöka beskriva en händelseutveckling i Charmören. Ju mer jag tänker på historien framstår den nämligen som någon slags slice-of-life-film, bara sedd genom en dansk invandrares ögon. En invandrare i ett land där det näst största partiets principprogram inte vill “acceptere en multi-etnisk forvandling af landet”.

Esmail rör sig i en evinnerlig cykel mellan sitt torftiga boende, möten med migrationshandläggare, skypesamtalen med de där hemma i Iran, sina påhugg som flyttgubbe och vinbaren inne i centrum. Visst händer det saker men känslan hänger ändå kvar, inte minst eftersom jag upplever slutet som ett slags status quo. Därmed inte sagt att filmen på något sätt är ointressant, men det finns i det här perspektivet särskilt en tråd som jag undrar lite över eftersom den ger förväntningar på en upplösning som aldrig blir av. Charmören har tyvärr en uppbyggnad som lovar mer av thriller än vad som i slutänden levereras.

Förutom de rena vardagshändelserna förekommer också ett par relativt långdragna och explicita sexscener, vilka jag tolkar som ett försök att ge Esmail en slags prostitutions-vibb. Han har ju inte sex med dessa kvinnor enbart för att han vill det, utan för att han hoppas att de ska betala tillbaka genom att i slutänden ställa upp som garant för hans hett efterlängtade uppehållstillstånd.

Esmail spelas väl av svensk-iraniern Ardalan Esmaili (uppvuxen i Malå av alla ställen) men på det hela taget ger filmen mig mest av allt ett antal reality checks-bilder. Alltså moment där jag kan få någon form av förståelse för Esmails situation eller i alla fall inse hur bra jag har det som infödd svensk. Den knastriga Skype-uppkopplingen som den enda kontakten med hemlandet. Flyttbärandet åt människor som har mer prylar och snajdigare våningar än han någonsin vågat drömma om. Den översiggivna gråten från grannen på flyktingboendet som ska utvisas.

Som så ofta i den här sammanhangen – en film som inte levererar vare sig tvärsäkra eller enkla svar men däremot en hel del att tänka på.

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Läs hela inlägget här »

Wrestling i Norwich är ingen lek. Kallad ”freak” av de snygga tjejerna? Suck it up… Soptunnelock i fejjan? Svider lite… Bowlingklot på kulorna? Funkis… Det är kanske ingen större hemlighet att vi snackar den absoluta blåbärsklassen av wrestling här. Men det hindrar ju inte att blåbären har drömmar om bigger ’n better things.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Jurtjyrkogården

”Sometimes, dead is better”. Men ibland händer det faktiskt. Jag trodde nämligen att Stephen Kings Pet Sematary skulle vara död och begraven för alltid som filmadaption. Det efter en filmatisering som kanske var hot shit 1989 men som knappats hållit för tidens tand.

Läs hela inlägget här »

Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.

Läs hela inlägget här »

Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer

***

Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.

Läs hela inlägget här »

Det sägs att den enögde är kung i de blindas rike. I de tystas rike kan de teckenspråkiga knappast regera, men åtminstone ges en chans att överleva.

A Quiet Place inleder med en i skräckfilmssammanhang välbekant scen – ett övergivet snabbköp och snabba, nakna barnfötter. Men här utgör inte det tysta tassandet ett hot utan själva grunden för livhanken. Vi förstår snart att den lilla människoskaran hör ihop och att de alla är livrädda för att ge ifrån sig ett enda ljud.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Ex-Wife

En kvinnas relationsliv börjar, nog så lovande, med vinindränkta och ljumma sommarkvällar tillsammans med kompisarna på vingliga klackar. Men slutar, efter okänt antal år, i en snöpligt vinindränkt rökstund under köksfläkten medan man beklagar sig över att det knappast var så här man tänkte sig livet för 20 år sedan.

Läs hela inlägget här »

Någon gång skulle det vara intressant att se vad österrikaren Michael Haneke skulle kunna få ur sig om han satte sig för att göra en riktig skräckfilm. Om inte annat är han rätt oöverträffad när det gäller sina anslag i den vägen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser