Fast X (2023)

Ära vare Dom Toretto i förarsätet och frid åt hans familj, som äga Dom Torettos välbehag.

Nu har jag förvisso varit borta från Fast & Furious-serien under prick en film (missade F9, tror jag kommer att överleva det) men jag kan faktiskt inte påminna mig att den varit så skamlös med sina likhetstecken mellan Vin Diesels Dom Toretto och Jesus som jag upplever Fast X. Det viftas med halsbandskors, det talas mycket om hur viktigt det är att ha “faith” och en rollfigur tackar Dom innerligt “for showing me the light”.

Men för all del, som det alltid varit i F&F-franchisen är det hugget som stucket om det vi ska tillbe allra mest är Dom själv eller Familjen. Å ena sidan får Vin Diesel skrovla ur sig repliker som ”Without honour, you have no family. And without family, you have nothing” Å den andra får hans antagonist håna bildinosaurien med försäkran att “The days when one man behind a wheel could make a difference are gone!” Varken filmen eller vi i publiken behöver ens låtsas som att det är ett uttalande som inte kommer att motbevisas under resans gång. Igen och igen.

Och var hittar vi dagens skurk, om inte i Fast Five? Det visar sig nämligen att den Rio-baserade korrumperade affärsmannen Hernan Reyes var utrustad med en son, Dante. Byggd som ett största modellens utedass och skvatt galen. Eller ja, innan far och son Reyes kolliderade med Toretto-gänget i Fast Five var nog Dante bara genomsnittligt galen. Men efter att ha slagit i skallen vid uppgörelsen på bron, har även “skvattet” tillkommit för Dantes del. Som nu, förutom att vara ond och galen, också är utan familj. Vilket förstås bara gör honom till en ännu större skurk i den här filmseriens perspektiv.

Nähä, du minns inte Fast Five på den detaljnivån? Inga problem, Fast X bjussar på en ganska lång recap, som dessutom ger anledning att visa lite gamla scener med Paul Walker.

Dante Reyes har alltså haft tio år på sig att planera sin hämnd och man får väl ändå säga att han utnyttjat tiden väl. Han har dessutom hunnit lägga sig till med en överdådigt flamboyant klädstil och manér (dock något oklart om det ska tolkas som ett uttryck för hans Galenskap© eller om det är mer av ett fritt, personligt val).

Det dröjer inte länge förrän större delen av Rom ligger i ruiner och Toretto-gänget är splittrade samt på rymmen undan både Dante och organisationen som tidigare leddes av Mr. Nobody.

Det kanske inte var helt fel att ha tagit en liten paus från F&F-serien genom att hoppa över F9? För jag måste erkänna att jag på det hela taget blev ganska underhållen av Fast X, vilket jag inte alls hade förväntat mig. Trots en numera standardiserad speltid för filmer av den här typen på 140+ minuter ramlade den på i hyfsat tempo. Däremot ska jag villigt erkänna att när slutet kom, och jag blev påmind om att detta blott är en första del, så blev jag lite matt. Fasen vet om jag kommer att mäkta med ytterligare 140+ minutrar av explosioner, vrålande motorer, flygande bilar och Jesus Vin Diesel.

Bakom kameran står den här gången fransosen Louis Leterrier och det känns väl rätt rimligt att plocka någon med erfarenhet från Transporter-serien. Själv är jag dock mest bekant med Leterrier från Dark Crystal-serien på Netflix som jag också tyckte oväntat mycket om. En viss vana vid fantasi och det fantastiska är förstås inte heller helt fel när det kommer till F&F-seriens tionde del.

VSB: Efter Rom-debaclet förfasas nyhetsutsändningar över hela världen, men påpekar också att “No human lives were lost” vilket framstår som fullkomligt barockt för oss som just bevittnat förödelsen. Samtidigt tvekar inte filmen att ta livet av ett otal underhuggare, bara de går åt i närstrider eller råkar sitta i exploderande bilar.

Även om Fast X bara visar glimtar av Dwayne Johnson finns här nog med bisarrt och närmast overkligt stora muskelmän för att fylla ett menageri. Det säger kanske något att Vin Diesel framstår som direkt spenslig i förhållande till snubbar som Jason Momoa, John Cena och Alan Ritchson.

Det är Momoa som fått äran att gestalta Dante Reyes och även om jag inte är helt övertygad om att det är en skurkroll som funkar till 100% i den här serien ska ingen skugga falla på Momoa. Han tar verkligen i från tårna och verkar dessutom ha riktigt roligt på kuppen. Att han klarade av den typen av humor eller självdistans eller vad man nu ska kalla det hade jag faktiskt inte förväntat mig. Samtidigt skulle jag allvarligt vilja ifrågasätta rollfigurens förmåga (för såväl planering som ekonomi) att iscensätta alla dessa intrikata hämndplaner som inte sällan bygger på sekundprecision – här faller vi återigen över i det osannolikt fantastiska.

Fast X största behållning var nog ändå Momoa. Tokerierna som reserverades för Ludacris, Tyrese Gibson, Sung Kang och Nathalie Emmanuel var mest tröttsamma. Men för all del, filmen innehåller ju också ett barn, Leo Abelo Perry, som inte alls var lika outhärdlig som han hade kunnat vara.

***

Jag avslutar med en sista nickning till Shinypoddens filmskola som initierade en omtitt på cirkus 200 minuter belgisk hemmafruvardag. Min redan publicerade text om Jeanne Dielman finns här. Om du är nyfiken på att höra mig lägga ut texten ännu mer om ”världens bästa film” tillsammans med Henke och Måns, klicka här. Henke har dessutom också jobbat dubbelt och skrivit en revy på bloggen Fripps filmrevyer

Shuggie Bain (2020)

Agnes Bain har alltid varit för stolt och självständig för sitt eget bästa. Föräldrarna Lizzie och Wullie tvingas dra slutsatsen att beror på att särskilt hennes far skämt bort henne alldeles för mycket. Hur ska man annars kunna förklara det faktum att Agnes alltid klär sig lite för fint, aldrig har gjort en dags hederligt arbete i hela sitt liv och ansett sig för god för att nöja sig med en hederlig katolsk make, far till hennes två äldre barn Catherine och Leek?

Istället har hon mage att rymma hemmet med den protestantiske taxichaffisen och kvinnotjusaren Shug Bain och dessutom skaffa ytterligare ett barn med honom, Hugh eller Shuggie som lillpojken också kallas. Som om det inte vore nog har det nya paret inte tillräckligt med pengar för att skaffa ett eget hem, utan måste flytta in hos Agnes föräldrar.

När boendet till slut blir ohållbart skaffar Shug en kommunal bostad så långt bort det bara går, i Glasgows utkant. Det lilla samhället är på dekis, fullt av arbetslösa gruvarbetarfamiljer där den enda befrielsen ligger i alkoholen. Så även för Agnes, inte minst eftersom hon mer eller mindre dumpas av mannen som på pappret fortfarande är hennes make. Livet för hennes tre barn kommer snart att handla om två saker: att stå ut i de själsdödande omgivningarna och försöka förhindra att deras mamma tar livet av sig, antingen genom drickandet eller mer direkta metoder.

Som titeln antyder är förvisso huvudpersonen i skotske Douglas Stuarts debutroman Shuggie, men läsarna får som sagt också i hög utsträckning dela bokens 80-tal med den olycksaliga Agnes Bain. Stuart lyckas med en oanad ömhet och ett inkännande språk ge oss någon slags inblick i hennes förfelade liv. Jag uppfattar att hennes inkörsport är ett slags allmänt och vagt missnöje med hela sin livssituation. Agnes är en av de där människorna som alltid letar efter något större, bättre, finare, men som av olika anledningar aldrig lyckas ta sig vidare. Varje gång hon tror att hon tagit för sig av det hon vill ha visar det sig att det blott och bart var ett katastrofalt felval. Varav det största av dessa utan tvivel synes vara hennes relation med Shug.

Samtidigt uppfattar jag att Stuart inte enbart lägger skulden på enskilda individer och deras livsval, utan söker minst lika troliga förklaringsmodeller i de kulturella och socioekonomiska förutsättningarna som rådde i Glasgow under Margaret Thatchers hårda styre. Tillvarons omständigheter gör att folk ibland inte har mycket annat val än att bli grälsjuka, ogina, misstänksamma och bittra. Shuggies 80-tal delar ut så många smällar att allt som är mjukt och runt i slutänden oundvikligen blir kantigt, spetsigt, taggigt.

En del kritiker hänvisar till Charles Dickens i sina omdömen om Shuggie Bain. Jag kan till viss del hålla med om det, men det är också en dickensisk berättelse helt renons på vare sig melodram eller sentimentalitet. Stuart är rått realistisk, ned till minsta fuktflagnande tapetslamsa eller de sista, jästiga, pissljumna dropparna av Carlsbergs Special Brew. Hade det inte varit för Stuarts hand med både språk och medkänsla för sina romanfigurer hade Shuggie Bain varit fullkomligt omöjlig att ta sig igenom. I alla fall inte utan att göra Agnes sällskap in i ruset efter bara ett par kapitel.

Som det är nu kan jag nästan inte lägga ned boken när jag väl börjat läsa. Inte för att jag är nyfiken på ”vad som ska hända härnäst”, det är blott allt för deprimerande uppenbart. Oavsett om det handlar om Agens alkoholism, Leeks tecknardrömmar eller Shuggies mobbningsproblematik (eftersom han klär sig prydligt och pratar ännu prydligare; kort sagt inte beter sig som en ”riktig” grabb ska göra).

Men Stuart har som sagt ett sådant fast grepp om sin framställning och språk att Shuggie Bain blir en njutningsfull läsupplevelse, trots sitt bistra innehåll. Dialogen är ofta på en slags hemsnickrad fonetisk skotska, vilken ytterligare understryker skillnaden mellan Agnes ynkliga försök till någon slags självkänsla och värdighet rent språkligt och grannarnas grovhuggna genmälen. Författaren skapar också en psykologisk trovärdighet som gör att romanen egentligen inte innehåller en enda förhatlig människa, bara människor som mer eller mindre ofta gör förhatliga saker.

Med det sagt har jag svårt att hålla med de kritiker som framhållit den stora kärleken mellan mor och son som en av romanens största styrkor. I mina ögon finns där mycket lite av genuin och obefläckad kärlek, däremot ett ömsesidigt beroende som inte skiljer sig från vilket missbruk som helst. Men det är klart, vad är kärlek om inte ett beroende av svåraste slag?

CODA (2021)

Utrustad med en annan titel hade CODA lika gärna kunnat vara en film om utbölingsläraren Bernardo Villalobos. Mexikanen som fick chans till en prestigefylld musikutbildning i Boston för att slutligen hamna som musiklärare och körledare i Gloucester på amerikanska östkusten. En stad stor nog att kunna härbärgera både en metrosexuell man med centralamerikanskt ursprung och åtminstone ett kaffe-ställe avancerat nog för att fixa en nötmjölkslatte. Men som samtidigt har sin beskärda del av genuin arbetarklass, inte minst i form av en hårt pressad fiskeindustri.

Och se på fanken om inte Bernardo (Mr. V för sina studenter) hittar en oslipad sångdiamant bland de hårdbarkade fiskarna. Ruby Rossi är tjejen som kommer till skolan och stinker fisk eftersom hon hjälpt till på familjens båt innan skolan. Som somnar på lektionerna eftersom en fiskares väckarklocka går i gång 03.00. Men som givetvis efter lite uppmuntran från sin lärare (”Do you have something to SAY?!” ”How does it FEEL when you sing?!”) sjunger bättre än en ängel som levt på sirap och smör. Ska han kunna coacha henne fram till en provsjungning vid sin alma mater, Berklee College of Music? Pinkar fiskar i havet?

Men nu är filmens titel CODA. Och för den som är insatt i lingot innebär ordet inte en musikalisk, dansant eller lingvistisk term. Inte heller ett 80-tals-album med Led Zeppelin. Nej, CODA är en förkortning för ”child of deaf adult” och signalerar därmed att filmens huvudperson inte är en utbölingslärare på high school, utan den oslipade diamanteleven själv.

Ruby har alltså växt upp som hörande i en familj där pappa Frank, mamma Jackie och storebror Leo alla är döva. Och eftersom samhället runtomkring familjen är ett hörande samhälle, har deras vardag kommit att i hög utsträckning vila på Rubys tolkningsmöjligheter. Det är alltså inte bara en ekonomiskt pressad situation som gör college i en annan stad till en komplicerad framtidsmöjlighet för Ruby.

Lite beroende på var man väljer att sätta ned foten, berättar CODA både en och två hyfsat välbekanta historier. Vi känner igen den där oslipade diamant-berättelsen, på samma sätt som vi känner igen den fattiga arbetarfamiljen som inte har råd att undvara ett par extra händer. Att ovanpå det lägga till den språkliga komplexiteten skulle ha kunnat skapa ett rejält haveri. Men CODA:s regissör och manusförfattare Sian Heder lyckas över förväntan med att ge alla delarna tillräckligt med utrymme så att Rubys situation känns nyanserad, snarare än överlastad eller rörig.

Fast det där med manusförfattare är en sanning med modifikation eftersom det finns en fransk förlaga från 2014 med titeln La Famille Bélier. Riktigt hur Heder lyckades kamma hem Oscarsstayetten för ”Best adapted screenplay”, när den främsta förändringen hon gjort tycks vara att förflytta familjen från en fransk lantgård till ett nordöstamerikanskt fiskesamhälle, övergår faktiskt mitt förstånd.

Därmed inte sagt att det inte fanns anledning nog att göra en remake. I den franska filmen spelades de döva rollfigurerna av hörande skådisar, vilka föga förvånande inte lyckades tillskansa sig ett fläckfritt franskt teckenspråk. Inför den amerikanska versionen tycks man ha varit på väg att obegripligt nog kliva ned i exakt samma bajstunna om det inte varit för att den tidigt rekryterade Marlee Matlin hotat att hoppa av hela produktionen om man inte såg till att fixa döva skådisar till de döva rollerna. Vilket bland annat ledde till att produktionen fick fixa en hel kader med teckenspråkstolkar, något som känns fullt rimligt när man för en gångs skull gör en film som till stor del bygger på teckenspråk.

Men en svala gör ingen sommar. Tre teckenspråkiga skådisar och en teckenspråkig dialog till trots, tolkar vissa tittare filmen som fortfarande ståendes i den där bajstunnan. CODA har exempelvis kritiserats för att visa upp familjens situation som onödigt krånglig (de förlitar sig på Ruby även i sammanhang när de enligt Americans with Disabilities Act skulle ha rätt till tolk), onödigt svår för Ruby (som hörande barn till döva föräldrar) samt utnyttja fördomar om dövas oförmåga att uppskatta musik och sång.

Jag kan till viss del förstå den kritiken. Samtidigt kan jag tycka att det kanske är lite onödigt att slå ned så pass hårt på en berättelse som ändå anstränger sig en hel del för att visa upp nyanser och porträttera döva som vilka människor som helst. Människor som känner att de har alldeles för lite kontroll över sin ekonomi och livssituation, som ägnar sig åt ett yrke vars existens synes vara på upphällningen, som dras med samma skavanker och frustrationer som alla andra.

CODA lyckas med det mesta filmen föresätter sig och knusslar inte med tearjerker-scenerna. Rollprestationerna från alla inblandade är riktigt fina och skapar tillsammans en rätt trovärdig familj. Emilia Jones som jag tidigare gillat i Locke & Key gör en charmerande insats som Ruby. Däremot är som sagt mycket i CODA grundläggande historia så pass välbekant att jag har lite svårt att se den som ett odiskutabelt mästerverk, vilket Oscarn för Best Picture, 94% Fresh på Rotten Tomatoes och 8.0 på IMDb synes antyda.

Corsage (2022)

alt. titel: Korsett, Il corsetto dell’imperatrice, La emperatriz rebelde

Cancel-kulturen synes inte vara lika alive and kicking i Österrike som i vissa andra delar av världen. Metoo-ryktena har florerat kring Marie Kreutzers Corsage sedan i juni 2022, mindre än en månad efter att filmen tävlade om Un certain regard-priset i Cannes. i januari i år stod det klart att en skådespelare har åtalats för barnpronografibrott medan en annan anklagats för sexuella trakasserier.

Vilket i sin tur kan ses som milt ironiskt, med tanke på att Corsage ändå är en film som till viss del handlar om sexualitet och förtryck. Kreutzer har skrivit en slags semi-biografisk historia som följer kejsarinnan Elisabeth av Österrike under ungefär ett år i slutet av 1870-talet. Då är hon 40 år, har varit gift med kejsar Franz Josef i dryga 20 av dessa och fött fyra barn.

Det är luxemburg-tyska Vicky Krieps som gestaltar den högvälborna och i vissa avseenden påminner hennes sinnestillstånd om många andra aristokrati-skildringar. Elisabeth, eller Elsie som hon också kallas, är fångad i en gyllene bur. Hon avskyr hovetiketten och skvallerpressen som noterar vartenda gram som lägger sig kring den minimala och korsetterade midjan. Under middagsbjudningar ser hon gråtfärdig ut.

Hon ägnar sig hellre åt fysiska aktiviteter såsom ridning, promenader eller fäktning. Den utmärkande korsetten synes hon närmast använda som ett slags självskadebeteende. Ju sämre hon mår, ju längre avståndet blir mellan henne och barnen samt barnens far, desto hårdare beordrar hon sina hovdamer att dra åt snörningen.

Jag har sett Krieps i andra filmer, men minns henne egentligen bara från Paul Thomas Andersons Phantom Thread. Även här får hon spela en otillfredsställd kvinna, fångad i en minst sagt märklig relation. Och även här är hon bra i den gestaltningen, inte tu tal om den saken. Men även här får jag som tittare också svårt med engagemanget, tack vare rollfigurens till synes generella brist på…insikt eller driv eller vad jag nu skulle kalla det.

Ja, Elsie är otillfredsställd men jag får aldrig riktigt klart för mig vad som egentligen skulle kunna göra henne tillfreds. Det känns inte som hon ens vet det själv. Alla mellanmänskliga relationer genererar bara ännu fler problem eller irritationsmoment.

Jag blir heller inte hjälpt eller mer engagerad av det faktum att Kreutzer lagt in vissa anakronismer, bland annat när det gäller musiken. Ibland står kejsaren eller någon annan dignitär och knackar på vad jag antar är hennes dörr, vaktad av livréklädda tjänare. Men miljön utanför denna dörr påminner mest av allt en lagerlokal, snarare än en slottskorridor. I ett fåtal scener befinner sig Elsie i ett rum där det är så lågt i tak att hon måste böja på huvudet. Och i slutet befinner hon sig på ett skepp som definitivt inte tillhör slutet av 1870-talet.

Jag gissar att uppskattningen av Corsage hänger på huruvida man fastnar för Vicky Krieps olyckliga kejsarinna eller inte. Jag gjorde det som synes inte och jag tror att en del i den problematiken för min del var att jag antingen hade velat ha en mer rakt-upp-och-ned historiskt korrekt biografi eller något ännu mer symboliskt och utspejsat. Som det var nu blev det varken hackat eller malet.

Ladri di biciclette (1948)

alt. titel: Cykeltjuven, Cykeltyven, Sykkeltyvene, Bicycle Thieves, The Bicycle Thief

Efterkrigstidens Italien är långtifrån något arbetarparadis. Istället ringlar sig köerna långa till arbetsförmedlingarna. Antonio Ricci är dock en av de lyckligt lottade och får ett jobb att klistra upp affischer på Roms gator. Men när det regnar manna har den fattige ingen sked och Antonios sked består i det här fallet av en cykel. Utan cykel, inget jobb.

Shazam! Fury of the Gods (2023)

Hesperiderna, västerns nymfer, aftondöttrarna. Tre systrar, avkommor till titanen Atlas som höll världen uppe på sina skuldror. Blott en del av den klassiskt grekiska mytologin, säger ni? Inte om vi frågar fosterbarnsgänget som fick sina Shazam!-krafter via proffsrymlingen Billy Batson. Vilken i sin tur fick dem av en skum trollkarl i en grotta för ett par år sedan.

The Catcher in the Rye (1951)

alt. titel: Räddaren i nöden

16-årige Holden Caulfield har blivit utslängd från ännu en svindyr internatskola. Men inte för att han bryr sig, skolan är i alla fall bara full av idioter (morons) och bkuffmakare (phoneys). I likhet med stora delar av Holdens övriga värld, kan tilläggas. Hans föräldrar vet ännu inte vad som hänt och förväntar sig sin avkomma först om tre dagar, när jullovet börjar.

X2: Ray Bradbury (1950 & 1957)

När man får boktips från en fantastik-nestor som John-Henri Holmberg är det ju bara att lägga ned alla andra läsprojekt och hugga tag. I det här fallet hade jag lyckan att få en trevlig kommentar på mitt något magsura inlägg om Ray Bradburys Something Wicked This Way Comes. Efter läsningen av den och hans andra mest kända roman, Farenheit 451, kände jag att Bradbury nog inte var min typ av författare.

The Fabelmans (2022)

Frågan är om det är kärlek eller dödsskräck från första ögonblicket. Sammy Fabelmans unga liv tar i alla fall en ny vändning den kvällen hans föräldrar tar med honom till biografen för första gången. Tyvärr resulterar inte biobesöket i det brinnande mekaniska intresse för elektriska tåg som hans far Burt verkar ha hoppats på. Till faderns förtvivlan tycks sonen mer fascinerad av att krascha sitt dyra modelltåg in i diverse leksaksbilar med profeten Moses i förarsätet.

Knock at the Cabin (2023)

Det är faktiskt inga försiktiga knackningar som hörs på dörren till det charmiga trähuset, idylliskt (men avsides) beläget i skogen invid en sjö. Snarare är det rejäla bankningar, vilket inte är så konstigt om man betänker att den som står för bankandet är byggd som en mindre stridsvagn.