Antlers (2021)

Det är en bild så välkänd och reproducerad att många till och med i Sverige sannolikt känner igen den – en tår som långsamt rinner ned för den fårade kinden hos en ursprungsamerikan samtidigt som vi får veta att det är jättejättejättedumt att skräpa ned i naturen.

Något liknande verkar vara på gång i upptakten av Antlers. Vi får veta att Moder Jord blivit skövlad och plundrad en gång för mycket och nu är hon redo för hämnd, särskilt på de svaga och omoraliska. ”Pray it doesen’t seek you”.

I den lilla Oregon-staden Cispus Falls kämpar hemvändande läraren Julia Meadows med trauman och inre demoner. Hon bor tillsammans med sin bror Paul som också är stadens sheriff och vi förstår snart att det är något som ligger och pyr i syskonens gemensamma familjehistoria. Julia är dock inte mer självupptagen än att hon noterar utsattheten hos lille Lucas Weaver i sin klass.

Tolvåringen är mager som en speta, lindrigt ren och luktar…döda djur? Dessutom målar han oroväckande teckningar fulla av svärta och varelser med vasstandade samt rödfärgade munnar. Vad händer egentligen hemma hos familjen Weaver och varför går inte Lucas lillebror Aidan i skolan? Paul råder sin syster att ta det lite lugnt med lärarengagemanget – han vet allt för väl att pappan Franks huvudsakliga sysselsättning stavas M-E-T-H. Men det ska visa sig att det är något mer än ett amatörmässigt knarklabb som göms i familjen Weavers hus.

Jag hade ingen aning om vad Antlers var för något när jag bänkade mig framför filmen, vilket ju alltid är spännande. Så här i efterhand känns det inte det minsta konstigt att Antlers lyckas bättre med beskrivningen av sin vardagsmisär än de genuina skräckinslagen. Regissören är nämligen en viss Scott Cooper som slog igenom med Jeff Bridges-rullen Crazy Heart och sedan dess också gjort bland annat Black Mass med Johnny Depp.

Det innebär att allt som inte har att göra med försöken att skrämma sin publik är riktigt bra – skådisprestationerna, fotot, bilden av den ständigt gråkalla och fuktiga lilla staden. Keri Russell är helt ok i rollen som Julia och hyfsat trovärdig som psykologiskt sliten. Jesse Plemons är i sin tur lite mer än bara ok som den lätt ohälsosamt plufsige sheriffen Paul – en man som jobbar för mycket, knaprar piller (oklart för vilken åkomma), äter för dåligt och generellt känner sig en aning fångad i sin yrkesroll som han verkar ha tagit på sig mest för att ingen annan ville ha den. I mina ögon gör även unge Jeremy T. Thomas en bra prestation som Lucas.

Den rena skräcken skäms tyvärr å andra sidan av riktigt usla effekter. Jag kan inte bestämt säga om de alla bygger på CGI eller om en del faktiskt vilar på fysiska effekter, men det spelar mindre roll. Med tanke på regissören Coopers bakgrund kan jag inte låta bli att fundera på om han egentligen varit särskilt sugen på att göra en övernaturlig skräckfilm. Det är något med de oerhört generiska ”kroppsbrytar”-scenerna (ni vet, armar och ben i omöjliga vinklar tillsammans med knakande ljudeffekter) som andas ett visst ointresse för just de elementen.

Samma ointresse har även fått prägla manuset när det gäller det övernaturliga, vilket jag har svårare att ursäkta. Den avslutande vändningen känns lika uråldrig som de ovan nämnda scenerna och hänger dessutom så pass dåligt ihop med vad som hänt dessförinnan att min reaktion inte blir ”Wow, mind blown!” utan ”Men hur fasiken gick det där till?!”. Det känns inte som om manuset anstränger sig överhövan för att få ihop den inneboende logiken för sitt monster.

Rent symboliskt finns också en otroligt rik mylla att gräva i – den mytiska wedigon som representerar omättlig hunger och girighet kombinerat med ett samhälle där en icke föraktlig andel av ungarna inte går i skolan för att de langar åt sina föräldrar. Som det är nu finns det absolut ingenting som gör att ett mytiskt hittepå-monster på någon fläck kan tävla i läskighet mot meth-misären och hotet om förnyad gruvbrytning med allt vad det kan komma att göra med miljön. Vilket blir ännu konstigare eftersom filmen gör en ganska stor poäng av vad berättelser, myter och sagor kan innebära för ett samhälles kulturarv.

Som film betraktat är Antlers riktigt bra. Som skräckfilm fallerar den i nästan alla avseenden. Men rätt ska vara rätt, en hyfsad hoppa till-effekt lyckas den ändå klämma ur sig, Lucas teckningar ser ganska obehagliga ut och Keri Russell får ändå avsluta med att göra något av det mest förbjudna i amerikansk skräckfilm. Men med det lovande konceptet känns det som om jag hade kunnat få så mycket mer.

Ett, tu…TV-serier! #23

Midnight Mass (2021, 1 säsong och 7 avsnitt)

Välkommen till Crocket Island, i folkmun kallad the Crock Pot. Lite av en utflyttningbygd måste man ändå säga även om vi landar i en tid när det faktiskt finns en del nytillskott. Eller ja, två hemvändare och ett nytillskott. Särskilt det där sista nytillskottet röner en viss uppmärksamhet ety fader Paul är en ung och energisk präst som ska ersätta den sjuke Monsignor Pruitt. Ön har lite drygt 120 bofasta och alla skulle de kunna få plats i den lilla kyrkan. Men nu för tiden är den delen av församlingen som verkligen släpar sig iväg till gudstjänsterna betydligt mindre än så. Rätt minimal, faktiskt. Men fader Pauls ankomst ska sakta men säkert ändra på den saken.

Klart jag skulle se Mike Flanagans senaste Netflix-skapelse Midnight Mass. Kom till den lite i efterhand och hade därmed kunnat justera förväntningarna till en lämplig nivå. Och jag gillade den verkligen! Kanske till och med mer än Hill House även om skräckelementen inte var lika frekventa. Men den sätter ganska fräscha ögon på en underskräckgenre som ärligt talat varit halvdöd de senaste årtiondena.

Jag vet inte om jag skulle kalla miniserien för en slow burner men det förekommer en hel del prat, gärna i form av monologer över ämnen som tro, synd, skuld och döden. Kanske inte det mest livade av teman men jag tyckte att alla hjälpte till att knyta ihop både själva historien, subgenrens innehåll samt de olika rollfigurernas känslomässiga och religiösa bagage. Sedan skadar det förstås inte att särskilt Hamish Linklater och Samantha Sloyan var otroligt bra i sina respektive roller (som den ungdomlige prästen i jeans och den hårdnackade Bev Keane), med resultatet att jag ofta satt mer eller mindre trollbunden medan de orerade på.

Så lite beroende på vad man är ute efter, bättre eller i alla fall minst lika bra som Hill House. Flanagan fortsätter att Netflix-leverera.

Watchmen (2019, 1 säsong och 9 avsnitt)

Lite surfande inne på HBO Max påminde mig om att det ju kommit en Watchmen-serie som fått fin kritik. Och eftersom jag gillar Snyders filmatisering och dessutom precis klämt en omtitt var det ganska självklart att följa upp den med Damon Lindelofs mini-serie.

Vi ramlar in i historien 34 år efter Alan Moores cephalopod-attack på 80-talets New York (filmen bytte ju ut det mot en kärnvapenattack om ni minns). Istället för ett 9/11 handskas denna Watchmen-värld med ett 11/2, vilket dessutom fortfarande påverkar vardagslivet för de som drabbades av dess ”psycic blast”. Samtidens stora hot är emellertid inte stormakter med kärnvapen, utan vita makt-galningar som tvingat bland andra Tulsas poliskår att bära masker för att inte bli igenkända.

Mycket av diskussionerna rör vad som händer med människor som tar på sig masker och i skydd av dem kan ta för sig både det ena och det andra. Vit makt-rörelsen Seventh Kavalry har exempelvis anammat fejkade Rorschach-masker medan serien också visar en origin story för den förste maskerade hjälten – Hooded justice. Det andra starkt bärande temat är som sagt rasmotsättningar och serien tar i princip hela sin utgångspunkt i Tulsa-massakern som ägde rum 1921.

Denna Watchmen uppnår inte riktigt den realistiska hopplöshet som präglade Moores tecknade serie, mer åt det polerade Snyder-hållet. Samtidigt förhåller den sig historiemässigt uteslutande till vad som hände i Moores verk och här finns också i vissa delar en fullkomligt halsbrytande surrealism som jag har svårt att se att Snyder skulle fixa. Så, denna Watchmen lyckas i mina ögon göra något som knyter an till, men inte återupprepar, både den tecknade serien och filmen. Den lyckas också vara otroligt bra – spännande, engagerande, överraskande, berörande, otrevlig, hjärnskrynklande (tack för den, Dr. Manhattan) och rolig. Regina King gör en fin insats som huvudpersonen Angela Abar, aka polisen Sister Night, och som en av hennes kollegor ser vi en som vanligt stabil och rejält dialektsläpig Tim Blake Nelson.

Stark rekommendation, helt enkelt!

X2: Patricia Highsmith (1960 & 1964)

Dags att pröva ett par Patricia Highsmith som inte resulterat i allmänt kända, påkostade Hollywood-adaptioner. This Sweet Sickness från 1960 (tio år efter debuten Strangers on a Train) och The Glass Cell från 1964 (hennes sjunde och tionde roman).

Till att börja med är det intressant att notera hur pass mycket bättre författare Highsmith blivit jämfört med Strangers on a Train. Debuten är absolut ingen dålig roman, men i mina öron (ljudböcker på YouTube ftw!) är både språket, känslolägen och framställningar väl överarbetade och utstuderade i den första romanen. Dess främsta styrka ligger för min del i själva plotten och det sociala obehaget i att konfronteras med en person som Charles Bruno. En man som tycks oförmögen att uppfatta ett avslag om han så får det i form av en redig lavett.

Den sortens personlighet var ju något som Highsmith återkom till i The Talented Mr. Ripley och uppenbarligen visste hon att utnyttja den vinkeln eftersom den används med än större effekt i This Sweet Sickness. Här får vi träffa den unge och lovande kemisten David Kelsey. Faktiskt riktigt gona in oss tillsammans med hans tankar och känslor som huvudsakligen rör sig kring den sköna Annabelle. Det dröjer emellertid inte särskilt länge innan vi normalt funtade läsare fattar att Annabelle inte har riktigt samma uppfattning om deras relation som David. Faktum är att Annabelle är gift med Gerald, hon väntar till och med barn med honom.

I Davids huvud (som läsaren alltså inte har något annat val än att uppehålla sig i) är både giftermål och presumtivt moderskap temporära tillstånd, knappt ens värdiga att kallas för fartgupp på vägen mot hans och Annabelles kommande tomtebolycka. Han skriver ömsinta kärleksbrev till henne, har till och med skaffat och inrett ett litet hus där de ska bo tillsammans. Hon ska bara få in i sin lilla skalle att det är de två som är menade för varandra.

Detta är en självförnekelse som Philip Carter, huvudpersonen i The Glass Cell, inte har råd med. Läsaren kastas rakt in i hans usla tillvaro som fängelsekund, dömd för ett brott han inte begått. Fängelset han hamnat i är knappast någon avslappnad lågsäkerhetsanstalt och för Philip handlar det inte om att genomleva sin strafftid, utan att överleva den. Mot alla odds gör han dock det och andra halvan av romanen handlar om hur han tillsammans med hustrun Hazel och sonen Timmy försöker bygga upp sitt liv igen. Men är han samme man som innan fängelset?

Åtminstone utifrån de här exemplen, plus Strangers… och The Talented…, är det helt uppenbart att Highsmith är oerhört fascinerad av människor som visar upp en yta, vilken inte alls motsvarar deras inre och vad som händer när dessa två personligheter (eller delar av samma personlighet) krockar. Vi snackar inte riktigt Dr. Jekyll och Mr. Hyde här. Exempelvis är både Tom Ripley och David Kelsey oerhört medvetna om sina två olika sidor, det handlar snarare om att de känner att de inte riktigt passar in eller är accepterade av omgivningen som den de egentligen är. Samtidigt är det blott allt för lätt att föreställa sig stackars Annabelles sits med en otrevligt intensiv beundrare, vilken dessutom uppvisar klara stalkertendenser samtidigt som han vägrar uppfatta att han inte längre har något att hämta som potentiell pojkvän/fästman/make.

I det avseendet känns relationen mellan Philip Carter och Hazel mer vuxen och trovärdig samtidigt som den på intet sätt är enklare. Frågan som bränner på både Philips och läsarnas tunga är exakt hur självständig Hazel egentligen blev under alla de där åren när maken satt fängslad? Philip är på ytan otroligt chill med Hazels nära förhållande till advokaten David Sullivan (fullt rimligt, eftersom Sullivan försökte få Philip friad. Or did he…?!) men kan ändå inte riktigt lita på hennes försäkranden att de bara är vänner.

Det känns som om Highsmith lyckades pricka in en perfekt balans med The Talented… för riktigt så bra är varken This Sweet Sickness eller The Glass Cell. Eller det är kanske bättre att uttrycka det som att varken David Kelsey eller Philip Carter är riktigt lika engagerande huvudpersoner som Tom Ripley. Men Highsmith är utan tvekan en tillräckligt driven författare och plot-makerska för att bägge böckerna ska vara klart läsvärda. I likhet med hennes Carol/The Prize of Salt överraskas jag dessutom av att teman som droger och otrohet diskuteras så pass frankt i en så pass gammal bok som The Glass Cell. Men det var This Sweet Sickness som kröp under huden på mig.

This Sweet Sickness (1960)

The Glass Cell (1964)

Belfast (2021)

På den lilla gatstumpen i Belfast lever alla grannar i endräkt och någorlunda förnöjsamhet. Pengar är kanske inte så vanligt förekommande som man skulle önska (ibland gäller det att gömma sig för hyresindrivaren) men barnen har gott om kompisar och kan hitta lekplatser lite varstans. Alla känner alla och alla tar i någon mån hand om varandra. Släktingarna är mångahanda och finns max ett par kvarter bort. Föräldrar kan koppla av, trygga i vetskapen att det alltid finns någon vuxen som håller ett vakande öga på den uppväxande generationen.

Fortsätt läsa ”Belfast (2021)”

Little Evil (2017)

Nu går det inte längre att låtsas som om det fortfarande är semester, jobbhösten har kommit igång på allvar. Därmed övergår bloggen till sin vanliga postningsfrekvens — fre-mån och ons — förvisar boktexter till söndagarna och börjar ladda för höstens happening — Halloween.

***

alt. titel: Pequeño Demonio

Så, jag blev påmind om trivsamma skräckkomedin Tucker and Dale vs. Evil härom sistens och blev nyfiken på vad regissören och manusförfattaren Eli Craig sysslat med de sista tio åren. Inte så värst mycket visade det sig, men en långfilm till har det i alla fall blivit. Och tamejtusan om inte det lilla fanskapet fanns på självaste Netflix?! Bara att tacka och ta emot.

Fortsätt läsa ”Little Evil (2017)”

Ett, tu…TV-serier! #22

Chernobyl (2019, 1 säsong och 5 avsnitt)

Dags att pilla lite på ett barndomstrauma. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag drog igång första avsnittet av Chernobyl. Men jag vet i alla fall att jag inte förväntat mig att bli så pass berörd som jag blev. Dels eftersom jag som sagt fick ett fladder av den där obehagliga känslan från mitten av 80-talet när svenska ungar inte tordes gå ut när det regnade. Dels eftersom miniserien, signerad Johan Renck och Craig Mazin, är så välgjord att man som tittare inte kan undfly tröstlösheten inför ett fullkomligt obeboeligt område, fullt med förgiftade hus och fordon.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #22”

Lightyear (2022)

Ingen ska komma och påstå att spaceranger Buzz Lightyear inte tar hand om sina egna misstag. Inte ens när det handlar om att i en oändlig loop testa hyperfart-kristaller, vilket kronologiskt tar honom längre och längre ifrån sina kollegor. Inte ens när det visar sig att samma kollegor blivit tillfångatagna av ett gäng intergalaktiska robotar. Inte ens när de enda som finns kvar för att hjälpa honom är ett gäng oerfarna amatörer. Plus robotkatten Sox, förstås.

Fortsätt läsa ”Lightyear (2022)”

X2: Psykologiska demoner och post-krig (2008 & 2018)

Memoirs of a Master Forger (2008)

William Heaney är en man med många strängar på sin lyra. Familjefader, ex-make, statstjänsteman, filantrop, vinkonnässör (ett finare ord för halvalkad), demonspanare samt ledare för ett litet gäng som förfalskar gamla böcker och säljer dem för dyra pengar till samlare med mindre vett än pengar. Han är dessutom författare av sina egna memoarer.

Fortsätt läsa ”X2: Psykologiska demoner och post-krig (2008 & 2018)”

Shame (2011)

alt. titel: La honte, Deseos culpables

Brandon Sullivan är en man som gillar sex. Nej förresten, stryk det. Brandon Sullivan är en man som är beroende av sex. Ett missbruk som det förvisso är ganska lätt att skämta om men som också är oerhört skamfyllt. Det är rätt uppenbart att Brandon inte njuter särskilt mycket av allt sex han har. Vare sig det är med tjejer han raggat upp på en bar, kontorskollegor eller prostituerade.

Fortsätt läsa ”Shame (2011)”

Come Play (2020)

Larry är ensam och missförstådd. Larry vill bara ha en vän men ingen vill leka med honom eftersom han ser konstig ut. Larry är alla föräldrars värsta mardröm eftersom han talar till deras telningar via den allestädes närvarande Skärmen. För det är ju människors allt ökande isolering, orsakad av överdrivet skärmanvändande, som är samtidens största hot, inte sant?

Fortsätt läsa ”Come Play (2020)”