You are currently browsing the tag archive for the ‘Familjerelationer’ tag.

alt. titel: The Underground Girls of Kabul

Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.

Jenny Nordberg och jag är nämligen födda samma år. Jag har tagit en på det stora hela rätt bekväm väg via roliga utbildningar bekostade av CSN till statlig tjänstemannatrygghet. Jenny Nordberg har:

  • Gått journalistutbildning i Sverige (som jag inte kom in på)
  • Gått journalistutbildning i USA
  • Arbetat för SVT och Sveriges Radio
  • Arbetar sedan 2002 i USA för bla Svd, NY Times, The New Yorker och The Guardian
  • Fått Guldspaden 2003
  • Fått Pultizerpriset 2005
  • Fått något som heter The Robert F. Kennedy Award for Journalism 2010

Denna remarkabla kvinna är också författare till De förklädda flickorna i Kabul, en bok som är resultatet av resor och research i bland annat Afghanistan mellan 2010 och 2011. Hon beskriver hur hon långsamt, långsamt kan börja blottlägga existensen av en för utomstående närmast okänd grupp flickor och kvinnor.

Det det handlar om är bacha posh, flickor som har kortklippt hår och byxor för att kunna passera för pojkar. I en kultur där kvinnor ses som mannens egendom och en andra klassens medborgare innebär pojkstatusen en möjlighet att överhuvudtaget kunna röra sig utanför hemmets fyra väggar. Springa ärenden, hjälpa till i familjens butik, spela fotboll. Ha någon form av barndom, kort sagt.

Anledningen till att vissa familjer omvandlar en av sina döttrar till en son är i grunden alltid densamma: det finns ingen son. Sonlösa familjer (men särskilt modern förstås) är inte bara föremål för släktens och omgivningens medlidande, utan också dess klander. En kvinna som inte kan producera söner är en dålig kvinna. Därför har det utvecklats en slags tyst överenskommelse: i brist på riktiga söner kan en dotter ibland få vara stand in. Både för att höja familjens status och genom att bli en slags magisk garant för att nästa barn säkert kommer att ha det kön hon låtsas ha.

Jenny Nordberg har i sitt sökande hittat flera olika bacha posh-personer. Hennes samtal med dem och deras familjer får bli representativa för olika typer eller stadier av bacha posh. Lille Mehran som ännu är tillräckligt liten för att bli bortskämd och får styra över sina systrar som han vore en pojke och pappas ögonsten. Den tonåriga Zahra som börjar känna trycket att återgå till sin flickstatus eftersom hon nu är tillräckligt gammal för att det ska vara dags för giftermål. Shukria, som numera är gift och har tre barn. Och Shaheda som arbetar i Afghanistans nationella polisstyrka.

Alla dessa kvinnors historier (och fler därtill) är naturligtvis intressanta (och inte så sällan beklämmande). Det som gör att boken lyfter sig över mängden av reportageböcker är att Nordberg på ett utmärkt sätt lyckats väva in mer generella resonemang om allt från afghansk kvinnokultur och bistånd till genus, sexualitet och zoroastrism.

Särskilt spännande tyckte jag att det var att börja fundera på detta med könsroller, sexualitet samt vad som ses som manligt och kvinnligt i en kultur som på många plan är så radikalt annorlunda än vår egen. Hur påverkar bacha posh-statusen dessa flickor och kvinnors fortsatta liv? Är det möjligheten att för en kortare eller längre period ha fått leva som pojkar som gör hela skillnaden eller handlar det snarare om den självkänsla som de får?

Nordberg beskriver flera gånger hur en avgörande skillnad mellan ”riktiga” kvinnor och ”riktiga” män i Afghanistan är förmågan att se den man pratar med i ögonen. ”Riktiga” kvinnor viker alltid undan med blicken. Därför blir det stor munterhet när Nordberg ber en av sina informanter att lära henne bete sig som en man – i allt väsentligt beter hon, som västerländsk kvinna, sig redan som det härskande könet.

De förklädda flickorna i Kabul är en välskriven bok som dessutom känns gedigen i sin research. Den levererar inte bara intressanta fakta utan ger också upphov till en hel del tankar. Som att jag borde sluta nojja över vad jag åstadkommit i mitt liv och istället känna mig jäkligt tacksam över att jag kan leva det här och nu.

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då. Läs hela inlägget här »

Guardians of the galaxyFör lite drygt en vecka sedan reste jag bland stjärnorna med Chris Pratt, räknade morrhåren på Rocket Raccoon och förundrades över en blå Lee Pace.

Jag var DÄR och det var magiskt.*

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

*Magin torde till en stor del bero på att jag fick möjlighet att avnjuta hela härligheten på Londons Odeon BFI IMAX. Men filmen var inte dum den heller…

***

Första gången jag skulle försöka klämma ur mig något vettigt om Guardians of the Galaxy var det lite svårt eftersom jag var helt tagen av den rent visuella IMAX-upplevelsen (VSB: se ovan). Därför var det lite nervöst inför den obligatoriska omtitten innan uppföljaren – skulle Guardians… hålla även utanför IMAX-biografen?

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathSom vanligt hälsas första advent på Rörliga bilder och tryckta ord med en julfilm. I år tänkte jag vara lite wild and crazy och bjuda på en julfilm varje advent. Vi får väl se hur det går med den ambitionen men än så länge har jag ju en 25%-ig måluppfyllelse i alla fall.

***

a-christmas-storySkådisen, regissören, producenten och manusförfattaren Bob Clark var inte bara en mångsidig man, utan har också en minst sagt intressant filmografi. Han är exempelvis ansvarig för den erbarmliga American Pie-föregångaren Porkys, men har kanske satt sitt främsta bomärke inom genren julfilmer. I mitten på 70-talet stod han för en av historiens bästa julslashers, Black Christmas, men det är filmen som kom nästan 10 år senare som har gått till historien.

Läs hela inlägget här »

flesh-eating-mothersDet är synd om förortsborna. Man och hustru ligger sedesamt på varsin sida i sängen medan hon tårfyllt ursäktar sig. Är han inte tänd på henne längre? Jomen, visst tillfredsställer hon honom. Fast skulle hon kunna tänka sig ett ”open marriage”?

Läs hela inlägget här »

maggieOk, så om somnambulist är någon som går i sömnen, vad är då en necroambulist? Det passande namnet har man gett till det pandemivirus som härjar runt på den nordamerikanska kontinenten. Någon slags samhällelig kontroll finns fortfarande men den måste förstås till stor del gå ut på att försöka hålla smittan i schack.

Läs hela inlägget här »

zombielandVem hade kunnat tro att ett par kilo sociala fobier och en nypa OCD ovanpå det skulle vara något som kan rädda livet på en. Men när galna ko-sjukan utvecklas till galna människo-sjukan och de smittade till på köpet blir kannibaler visar det sig att vår huvudpersons isolering och nojjor ska verka till hans fördel.

Läs hela inlägget här »

the-incrediblesalt. titel: Superhjältarna

Hade Helen och Bob Parr kunnat förutse hur deras gemensamma äktenskap skulle komma att te sig skulle de kanske var och en på sitt håll ha sett till att faktiskt inte dyka upp vid den där vigselceremonin femton år tidigare. Som det blev nu dyker det upp ett par hinder på vägen i form av katter som måste lockas ned från träd, en bussrånare, ett skenande pendeltåg, en självmordskandidat samt den franske superskurken Bomb Voyage.

Läs hela inlägget här »

Big Bad Wolvesalt. titel: Big Bad Wolves

En lite flicka försvinner och med tanke på hur hon återfinns hade det kanske varit mer barmhärtigt om hon fått fortsätta att vara puts väck. Både polis och därmed också flickans pappa är benhårt övertygade om att förövaren är en lärare vid namn Dror.

Läs hela inlägget här »

Innan floden tar ossOm man ska arbeta med bistånd eller inom diplomatkåren krävs ett stort intresse för och färdighet i politisk strategi och taktik. Det är väl inte för inte som det heter diplomati, förstås…

Helena Thorfinn tar sina läsare i hampan och låter oss möta denna märkliga värld genom ett rikt persongalleri på plats i Bangladesh, ett av världens mest tättbefolkade länder (drygt 1000 pers per km2. Sverige landar på typ 22 pers. Sug på den…)

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Neil Gaiman, Neverwhere
Thomas Harris, Red Dragon
M.R. Carey, The Girl With All the Gifts

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg