X2: Psykologiska demoner och post-krig (2008 & 2018)

Memoirs of a Master Forger (2008)

William Heaney är en man med många strängar på sin lyra. Familjefader, ex-make, statstjänsteman, filantrop, vinkonnässör (ett finare ord för halvalkad), demonspanare samt ledare för ett litet gäng som förfalskar gamla böcker och säljer dem för dyra pengar till samlare med mindre vett än pengar. Han är dessutom författare av sina egna memoarer.

Men allt är förstås rent hittepå och ”William Heaney” heter egentligen Graham Joyce. Eller ”hette” om vi ska vara nogräknade eftersom den brittiske författaren gick bort 2014, inte ens 60 år gammal. Han hade vid det laget dock hunnit skriva ett gäng böcker, många av dem prisbelönta eller åtminstone -nominerade. En av dem är dagens Memoirs of a Master Forger.

På Joyces Wikipedia-sida ser jag att ”publishers and critics alike” har funnit det knepigt att säkert genrebestämma författarens produktion som spänner över både åldersgränser och innehåll som kan klassificeras som såväl fantasy, sci-fi och skräck, som vanlig, hederlig mainstream.

Memoirs… är definitivt en vuxenbok men jag önskar att jag varit lite mer beredd på det där flytande innehållet. Nu tog jag mig an boken med löftet om insikt i bokförfalskningsbranschen, plus en saftig demonhistoria, och jag fick egentligen ingetdera. Delen som handlar om William Heaneys bedrägerier finns främst på plats för att dels signalera vartåt vår huvudpersons moralkompass pekar, dels addera en del press när det tycks som om hans senaste uppgörelse ska gå om intet, vilket i så fall skulle göra honom bankrutt.

Demondelen omtalas i sin tur tydligt som att demoner mest kan ses som manifestationer av människors känsloliv eller psykiska hälsa. Det är ingen tveksamhet om att Heaney verkligen ser demoner i fysisk form men som sådana blir de aldrig mer spännande än att vara uttryck för exempelvis missbruk, förälskelse, lust, avund eller psykoser. Deras när- eller frånvaro blir mer ett sätt för Joyce att spekulera en del kring människors mående och bevekelsegrunder. I det skulle man nästan kunna säga att Memoirs… påminner betydligt mer om en vanlig, hederlig psykologisk mainstream-roman.

Heanys röst i romanen är förvisso ganska underhållande, lagomt cynisk, vass och sarkastisk men i slutänden tycker jag som sagt att det som händer inte är tillräckligt intressant. Möjligen att Memoirs… var så pass välskriven att jag skulle kunna tänka mig att försöka mig på någon av Joyces mer kända alster, exempelvis The Tooth Fairy (”fantasy horror novel” och vinnare av British Fantasy Award 1997) eller The Facts of Life (”historical fantasy novel” och vinnare av World Fantasy Award 2003).

Nästa år i Berlin (2018)

Som 17-åring kommer Astrid Seeberger till Sverige i slutet av 60-talet, bland annat för att fly undan en komplicerad relation till modern. År 2007 reser hon till Stuttgart för att ombesörja samma moders dödsfall som inträffat plötsligt och oväntat. Döden får dock dottern att börja fundera på modern och förutsättningarna för hennes uppväxt och efterföljande liv i ett av andra världskriget delat Tyskland.

Japp, ytterligare en skildring som tar huvudsakligt avstamp i andra världskriget. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte fann tillräckligt mycket nytt eller berörande i Nästa år i Berlin för att den på något positivt sätt skulle sticka ut från mängden av andra romaner på liknande teman. Beskrivningen är i någon mån självbiografisk, om det nu skulle göra den mer smaklig för läsare som är intresserade av komplicerade familjerelationer. Jag tillhör dock inte den skaran.

Möjligen kastar boken en smula nytt ljus utifrån det faktum att Seebergers familj splittrades i och med uppdelningen i Öst- och Västtyskland. Hennes egen familj levde i Västtyskland på 50-talet när modern fick veta att bland annat hennes föräldrar överlevt kriget och nu bodde i Östtyskland. Under ett antal år får sedan Astrid följa med mamma för att besöka morfar och mormor i DDR.

Hade Seeberger lagt ut texten om de faktiska förhållandena i DDR under den här perioden eller bemödat sig att skapa historiska sammanhang i något annat avseende är det fullt möjligt att jag tyckt bättre om Nästa år i Berlin. I nuläget är boken istället främst en familjeskildring med ett lätt experimentellt berättande som inte alls passade mig. Lyckligtvis är verket slimmat och tar därför inte lång tid att avverka.

Shame (2011)

alt. titel: La honte, Deseos culpables

Brandon Sullivan är en man som gillar sex. Nej förresten, stryk det. Brandon Sullivan är en man som är beroende av sex. Ett missbruk som det förvisso är ganska lätt att skämta om men som också är oerhört skamfyllt. Det är rätt uppenbart att Brandon inte njuter särskilt mycket av allt sex han har. Vare sig det är med tjejer han raggat upp på en bar, kontorskollegor eller prostituerade.

Till en början skulle man alltså kunna tro att alla de där enerverande telefonmeddelande som Brandon får, är från de olika raggen som tror att de kan få till något mer permanent. Men den som försöker få kontakt är istället hans syster Sissy som till slut tröttnar på tystnaden och helt enkelt kraschlandar i Brandons kliniska liv. Vi förstår snart att syskonen delar en komplicerad uppväxt men att Sissy valt att hantera situationen genom att bli en suicidal skönande. Hon sparar en tydlig utväxt i sitt blonderade hår, klär sig i klatchigt färgad vintage och är på det hela taget relativt känslosam. Å andra sidan framstår en flaska Brooklyn Lager som känslosam jämfört med Brandon. Och då är det ändå ett trist hipsteröl som Brandon givetvis fyller kylen med. Behöver jag säga att den rena och minimalistiskt inredda lägenheten innehåller en vinylspelare?

Shame var min sista osedda film av Steve McQueen. Jag har tyckt ganska bra om allt annat regissören har gjort och hade därför vissa förväntningar. Dessutom blev ju filmen minst sagt en snackis när den kom, den förekommer på en massa tio-i-topp-listor från 2011 och har samlat på sig ett rejält knippe prisvinster och -nomineringar. Dock ingen Oscar, vilket sannolikt får skyllas på innehållet. No sex please, we’re Americans…

Kanske hade Shame funkat bättre om jag inte vetat ett dugg om den? I nuläget var den dock varken så intressant, fascinerande, fängslande, berörande eller gripande som jag kanske trodde att det skulle vara att under 100 minuter se Michael Fassbender försöka stänga av det faktum att han mår skit. För det är förstås uppenbart att han gör, på samma sätt som Carey Mulligan mår skit.

Sissy är som sagt den som på något sätt ändå försöker sträcka ut en hand efter sin bror. Han är dock inte det minsta intresserad av att försöka hela sin barndoms sår tillsammans med henne. Inte tillsammans med någon annan heller för den delen. Hans längsta förhållande varade i fyra månader, vilket han verkar se som en prestation. Han förstår inte poängen med giftermål och livslånga relationer. Han säger rent ut att han gillar att slicka tjejer eftersom han då har carte blanche att fokusera på deras kön och inget annat.

Så klart att det är en utelämnande roll för Michael Fassbender som, vad det verkar, får spendera minst halva speltiden i mer eller mindre avklätt tillstånd såväl fysiskt som psykiskt. Men för min del blev det alltså inte så engagerande att se honom hantera sin avstängda tomhet (trots att självaste Roger Ebert kallade filmen ”courageous and truthful”). Ibland är det något som bryter igenom för en kort sekund men han är snart tillbaka på ruta ett igen. Det är oklart om han ens är särskilt intresserad av att röra sig därifrån överhuvudtaget. Eller också har han kämpat så länge att han inte längre känner till något annat liv än det strikt inrutade och känslobefriade. I någon mening är filmen lika tom på känslor som Brandon själv. Det är väldigt mycket yta. Det man får ge McQueen är att han lika lite idylliserar sexmissbruk i Shame som han idylliserade hungerstrejkande i Hunger.

Utöver psykisk ohälsa, skulle jag också kunna tänka mig att Shame lite så där i förbifarten försöker säga något om manlighet eller möjligen relationer i största allmänhet. Med tanke på missbruket torde Brandon ha ett rejält kontorsrykte men det hindrar inte nya kvinnliga kollegor att ragga på honom. Hans blickar i tunnelbanan får gifta kvinnor att dra upp kappan över nylonklädda lår så långt anständigheten tillåter. I det avseendet finns det alltså en viss jämlikhet i viljan till sex.

Samtidigt får vi också träffa Brandons chef David vars status som gift och familjefader inte hindrar honom från att ragga vilt när de två är ute på krogen. När det visar sig att Brandons hårddisk på jobbet är fullt av både det ena och det andra släpper David raskt den heta potatisen genom att hänvisa till hackare eller någon klåfingrig praktikant, trots att det torde vara ganska uppenbart hur det hela hänger ihop (konversationen påminner starkt om klassikern ”always use the indefinite article a dildo, never your dildo”).

Nej, så här långt är Shame den klart sämsta McQueen-filmen för min del – då festhängde jag till och med hellre med honom i Lovers Rock under lite drygt en timme.

Come Play (2020)

Larry är ensam och missförstådd. Larry vill bara ha en vän men ingen vill leka med honom eftersom han ser konstig ut. Larry är alla föräldrars värsta mardröm eftersom han talar till deras telningar via den allestädes närvarande Skärmen. För det är ju människors allt ökande isolering, orsakad av överdrivet skärmanvändande, som är samtidens största hot, inte sant?

Tja, i alla fall om dagens regissör och manusförfattare Jacob Chase får bestämma. Come Play är långfilmsversionen av hans kortfilm Larry och hack i häl på långfilmsformatet följer en del mer eller mindre hårdtuggande moralkakor.

Den förste som vi i publiken – och Larry – träffar är nämligen Oliver. En liten grabb som, surprise, surprise, i likhet med Larry också vill ha en vän. Som också är missförstådd och lite annorlunda. Och som spenderar en hel del tid framför mobil- eller iPadskärmen, gärna med SpongeBob Squarepants på hög volym för att slippa höra på mamma och pappas gräl.

Inte minst eftersom Sarah och Martys gräl ofta rör just Oliver. De äktenskapliga relationerna är frostiga, för att uttrycka det milt, eftersom Sarah tycker att hon får ta allt det tråkiga ansvaret medan Marty kan hänge sig åt rollen som roliga-pappan. Faktum är att föräldrarna står i begrepp att separera, en förändring som Oliver tar förvånansvärt väl med tanke på att han är diagnostiserad med någon form av autismspektrumtillstånd.

Jag är verkligen ingen expert på AST, men kan ändå konstatera att Oliver tycks vara en synnerligen kommunikativ liten grabb. Sarah är såklart orolig och stressad över att sonen inte pratar men det är uppenbart att han inte har några större problem med att förstå vad folk säger till honom. Plus att han själv kan uttrycka sig både via skrift och skärm.

Och så var vi ju då tillbaka hos Larry. För det är klart att det inte är särskilt svårt att förstå hur Oliver kan känna sig lockad av att bli kompis med någon som är lika missförstådd som han är. Särskilt som han anar att hans föräldrar, någonstans och innerst inne, önskar att Oliver vore som alla andra barn.

Rollfiguren Oliver förekommer inte i Chases kortfilm, vilket får mig att undra om han helt enkelt bestämde sig för att köra Larry genom något slags Babadook-filter för att försöka ge sin historia lite djup. Tyvärr vet jag inte riktigt hur bra han egentligen lyckas med det – paradoxalt nog känns pekpinnarna i Come Play väldigt tydligt riktade till föräldrar samtidigt som jag upplever att filmens målgrupp tillhör ett klart yngre populationssegment.

Det jag däremot inte kan ifrågasätta i lika hög grad är själva hantverket, som jag det hela taget tycker fungerar riktigt bra på. Larry kan länge bara ses via en skärm, vilket gör att Chase kan vara ganska sparsmakad med att visa oss sitt monster up close and personal. Han utnyttjar i den meningen vinsterna med found footage-greppet utan att behöva betala kostnaderna. Det finns dessutom en koppling mellan monstret och ljuskällor, vilket också utnyttjas ganska förtjänstfullt à la Lights Out. Och det känns som om Larry ganska länge mycket väl skulle kunna bestå av enkla, praktiska effekter snarare än halvtafflig CGI.

En annan sak som också fungerar över förväntan är skådespeleriet, både i form av Gillian Jacobs och John Gallagher som Olivers föräldrar. Oliver spelas i sin tur av Azhy Robertson, vars insats jag har lite svårt att bedöma eftersom han som sagt ska vara lite speciell. Olivers mobbande klasskompisar porträtteras däremot alldeles föredömligt av Winslow Fegley, Jayden Marine och Gavin MacIver-Wright.

Så de tekniska elementen sitter ändå där de ska, i den meningen måste jag säga att Come Play inte missar målet alltför grovt. Däremot känner jag mig kanske inte riktigt lika säker på rimligheten i de där moralkakorna plus att filmens slutscener, trots modesta 96 minutrar, blir aningen segdragna. Men som hyfsat lättsam popcorn-skräckis fyller Come Play sitt syfte. Det känns inte som någon högoddsare att Jacob Chase kommer att få göra fler långfilmer.

Ett, tu…TV-serier! #21

Sharp Objects (2018, 1 säsong och 8 avsnitt)

I min text om Gillan Flynns litterära förlaga såg jag en föga smickrande TV-filmsadaption i framtiden, men ödet var vänligare stämt än så. Istället blev det en påkostad och välproducerad HBO-serie av det hela, med Amy Adams, Eliza Scanlan och Patricia Clarkson i rollerna som dotter, halvsyster och mor Preaker (samt Sophia Lillis som Amy Adams yngre jag). Plus Marti Noxon som showrunner och Jean-Marc Vallée som regissör för alla avsnitten.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #21”

Everything Everywhere All at Once (2022)

Om Evelyn Wang tänkt efter hade hon sannolikt sagt att vartenda beslut hon någonsin tagit i sitt liv varit till det sämre, att alla möjligheter alltid förblivit oförlösta snarare än realiserade. Men egentid för att tänka efter är inte en lyx som Evelyn kan unna sig. Hon försöker istället med allt större desperation hålla igång familjens tvätteri, ett företag som för tillfället är utsatt för en granskning av IRS (så många kvitton!).

Fortsätt läsa ”Everything Everywhere All at Once (2022)”

Firestarter (2022)

alt. titel: Eldfödd, Brandstifter, Ojos de fuego, Llamas De Venganza

Charlie McGee påminner i sin moderna tappning en del om en viss Carrie White. Charlie passar inte riktigt in i skolan med sin air av hemundervisad amish-knäppis. Hennes kläder är omoderna och urvuxna och det är allmänt känt att det McGeeska hemmet varken rymmer dator, surfplatta eller wifi. Som hon skamset måste påminna sin lärare: ”I don’t have Google”.

Fortsätt läsa ”Firestarter (2022)”

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Efter händelserna i No Way Home, där en hel hoper Spider-skurkar kunde ansamlas med all möjlig djävulskap som följd, är Stephen Strange väl bekant med farorna som omgärdar multiverse. Så när han träffar på America Chavez, vilken påstår sig kunna förflytta sig obehindrat mellan de olika världarna, men inte ha någon som helst kontroll över denna kraft blir han en smula betänksam. Det blir i och för sig America också eftersom hon just kommer från en värld där Stephen Strange försökte dränera hennes resande-förmågor, ”for the greater good”. Samtidigt har hon inte mycket annat val än att ty sig till magikern eftersom någon eller något är ute efter att roffa åt sig hennes obegränsade tillgång till multiverse.

Fortsätt läsa ”Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)”

Quo Vadis, Aida? (2020)

År 1994 var det första gången den nymornade staten Bosnien-Hercegovina (då fortfarande Republiken Bosnien och Hercegovina) anmälde en film till Oscars-kategorin Best International Feature Film. Efter De hårda åren är det dock ett rejält hopp fram till 2001 års Ingenmansland. Vad det där hoppet beror på torde inte vara något större mysterium för någon med ens den mest rudimentära kunskap om Europas moderna historia.

Fortsätt läsa ”Quo Vadis, Aida? (2020)”

Musikalvecka: Encanto (2022)

Första filmen ut i 2022 års musikalvecka. Nytt och animerat!

***

alt. titel: Encanto, la fantastique famille Madrigal

Den stora familjen Madrigal är inte bara magiskt begåvade samt begåvade med ett magiskt hus, utan också beskyddare av hela det omgivande lilla colombianska samhället. Superstarka Luisa hjälper till med allt från förflyttning av åsnor och pianon till stenbrytning och husbyggen. Förutom en ändlös räcka av felfria hår-dagar har perfekta Isabel också gröna fingrar och får hela byn att blomstra. Fingerfärdiga Julieta kan baka och laga mat som är både närande och helande för allt som kan fattas den mänskliga kroppen. Och över hela familjer regerar den respektingivande Abuela, Julietas mamma samt Luisa och Isabels mormor. Den första att få ta emot Madrigal-familjens magiska krafter.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Encanto (2022)”

The Father (2020)

Anthony är lite till åren, absolut. Lite glömsk, som man blir. Oroar sig för att hans klocka ska bli stulen, så därför lägger han bort den ständigt och jämt (på allehanda listiga gömställen, givetvis). Men han skulle ju inte behöva oroa sig för klockstölder, om det inte vore för alla de här jäntorna som hans dotter Anne försöker pracka på honom. Han klarar sig alldeles utmärkt på egen hand, tackar som frågar!

Fortsätt läsa ”The Father (2020)”