You are currently browsing the tag archive for the ‘Henry James’ tag.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är de två första säsongerna av Twin Peaks och den första säsongen av True Detective. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

22 juli (2020, 1 säsong och 6 avsnitt)
Av anledningar kom jag mig aldrig för att se vare sig den norska eller amerikanska filmen om bomben i Oslo och skjutningarna på Utøya. Men när jag från flera håll fick höra rekommendationer om en NRK-producerad serie på SVT Play var steget barmhärtigt kort och enkelt.

Vilket förstås inte kan sägas om innehållet. Med berömvärd nykterhet skildras både upptakt och efterspel från perspektivet hos alla de som inte var direkt inblandade i händelserna – poliser, högerextrema bloggare, läkare, sjukhuspräster, lärare, sjukhusstädare, journalister och räddningspersonal. En dramatiserad serie och ingen av rollfigurerna är en verklig person såvitt jag förstår. I vissa avseenden lyckas serien dock nästan lika bra som nedanstående Le bureau… med att plocka in rollfigurer som ger en bred palett av infallsvinklar.

Jag får intrycket att skaparna Sarah Johnsen och Pål Sletaune velat väva in det nationella traumat i ett sammanhang av ett system där byråkrati och effektivitet fått medmänskligheten att stryka på foten. Traumaenheter läggs ned för att de inte är tillräckligt kostnadseffektiva och socialtjänstens varningar om barnmisshandel förblir ohörda. I detta lyckas de inte till 100% i mina ögon men huvudhistorien är fortfarande tillräckligt stark och välberättad för att serien absolut ska vara sevärd.

Le Bureau des Légendes (2015-2019, 4 säsonger och 40 avsnitt)
John le Carré på franska skulle man nästan kunna säga. En pratserie som utspelas inom Direction générale de la sécurité extérieure, DGSE, med allt vad det innebär av agenter, informationsinsamling, läckor och värvade informanter. Samtidigt finns här väl avvägda actionmoment där vi får följa med vid fritagningar eller undercoverarbete. Slutet på säsong två var så sjukt spännande att jag nästan blev illamående på kuppen.

Uppstarten levererar en bra palett av olika rollfigurer för att ge en bild av arbetet från så många olika vinklar som möjligt. Den hårt prövade mellanchefen (som jag aldrig kan sluta tycka synd om), stjärnagenten som just kommit hem efter ett utlandsuppdrag men som stöter på problem på hemmaplan, den unga agenten som precis är på väg in i sitt första uppdrag och kontaktpersonen som alltid ska finnas till hands och som vet allt. Som hen behöver veta, förstås, för här jobbar alla på en need to know-basis.

Mer eller mindre ständigt i fokus står Mathieu Kassovitz agent Malotru men alla mina sympatier gick till som sagt till den stackars avdelningschefen Henri Duflot, spelad av Jean-Pierre Darroussin. Sannolikt eftersom han påminde mig mycket om en kär kollega.

En femte säsong sägs vara på g, eventuellt redan klar. Min franska är dock inte tillräckligt bra för att kunna läsa mig till om detta stämmer eller inte. Fram tills dess finns de första fyra säsongerna att avnjuta på den eminenta tjänsten SVT Play.

The Haunting of Hill House (2018, 1 säsong och 10 avsnitt)
En ganska trevlig remake/adaption/tolkning av Shirley Jacksons klassiska bok med samma namn. Inte lika bra som vare sig boken eller filmatiseringen The Haunting men särskilt första halvan av serien är både bra och ryslig. Därefter spårar det ur ganska så rejält med ett riktigt WTF-slut för min del (and not the good kind). Styrkan ligger i beskrivningen av den trasiga familjen och hur de olika medlemmarnas respektive öden vävs samman efter systen Nells självmord. Jag fastnade lite extra för äldsta systern Shirl, porträtterad av Elisabeth Reaser.

Netflix tycks vara på g med en andra säsong, The Hunting of Bly Manor (courtesy Henry James och The Turn of the Screw) som i så fall bör ha premiär under 2020

***

Detta var allt för det här inlägget, men jag lär återkomma med fler TV-serieomdömen. Nu är jag ju liksom igång…

The Woman in Blackalt. titel: Kvinnan i svart

Likt en annan advokat som tvingas lämna sin älskade och bege sig till en avlägsen plats å yrkets vägnar kommer den unge Arthur Kipps till byn Crythin Gifford, belägen vid Englands nordöstra kust. Men till skillnad från Jonathan Harker är hela äventyret inledningsvis ganska trivsamt för Arthurs del. Visst, tågresan är lång men när han kommer fram till Crythin Gifford väntar en utsökt måltid, en brasa och en god natts sömn.

Läs hela inlägget här »

Tja, vad vet Maisie egentligen? Not much… Inte om vi ska snacka boklig kunskap och allmänbildning i alla fall. Det den lilla flickan rimligtvis borde ha blivit överutbildad i är däremot märkliga mänskliga relationer.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: De oskyldiga

Det finns ett gammalt djungelordspråk: när man har läst en klassisk bok får man se en klassisk adaption. En slags två-för-en-deal, alltså.

Den här gången var alltså turen äntligen kommen till Henry James The Turn of the Screw och den nästan lika berömda filmatiseringen från 1961, The Innocents. Förövrigt en av de sista brittiska skräckfilmerna som filmades i svart-vitt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skruvens vridning

Om vi lär oss någonting av Brontë-systrarna Charlotte och Anne är det att det är roligare att trycka in rostiga nålar under tånaglarna än att vara guvernant. Eleverna är lata, oregerliga och otacksamma småjävlar. Föräldrarna skyller aldrig på sina (givetvis) änglalika telningar utan alla problem som än månde uppstå är lärarens fel. Hmmm, saker och ting har kanske inte förändrat så mycket som man kan tro sedan 1800-talet…

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Winter Moon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg