You are currently browsing the tag archive for the ‘Ha sex och du dör’ tag.

Filmen fick en text för första gången på bloggen i mars 2015.

I den mån jag har gjort något förarbete inför detta Halloween-tema har det främst handlat om att jag lyssnat på den utmärkta brittiska skräckfilmspodcasten The Evolution of Horror som i sin allra första säsong avhandlade just slashergenren. Ett helt avsnitt ägnades åt It Follows, där både poddaren Mike Muncer och hans gäst inte kunde ösa nog med beröm över filmen.

Jag såg It Follows när den gick på bio och var tyvärr föga imponerad. Men man är ju inte sämre filmbloggare än att man kan ändra sig. Jag tänkte att jag kanske hade missuppfattat hela grejen med It Follows eller att den på något magiskt sätt skulle hitta sin rätta hemvist bland alla de andra slasherfilmerna.

Men icke sa Nicke. Ok, jag kan för all del bättre uppskatta det rena hantverket som David Robert Mitchell gör med sin film, men min upplevelse av den blir inte avsevärt mycket bättre. Jag får inte ut något av den drömlika stämningen som ibland tar över, blir snarare irriterad på den. Fortfarande blir den alldeles för indie-quirky för min smak. Otaliga bilkörningsscener, som jag ju till och med uppskattade i Maniac tillsammans med sitt Carpenter-lika electronica-score, känns här både plan- och poänglösa.

I den här titten framgår i och för sig barndomsförlusttemat väldigt mycket starkare än när jag såg It Follows för första gången. Då hade jag mest fullt upp med att bena ut könssjukdomsanalogin och logiken. Den här gången ser jag istället att nära nog alla rollfigurer vid ett eller annat tillfälle pratar med längtan efter en sorglös barndom när man inte hade ett enda bekymmer i hela världen. När man var omedveten om skiljelinjerna mellan förort och storstad, kunde vara kompisar utan irriterande puppy-love-känslor och knappt ens visste vad sex var.

I den meningen skulle man väl kunna tänka sig att temat går att förena med den mer övertydliga symboliken i det överförda hotet – ”It” är inte bara sex, det är hela vuxenblivandet. När man inte längre bara kan kajka runt i en pool eller drömma om frihet, utan åtminstone måste bestämma sig för om man ska ta ansvar eller inte. Oavsett om det som hänt kan antas vara ditt ”fel” eller inte. Är det ok att avhända sig ansvar till någon annan (som inte gått med på det i förväg) med motiveringen ”Someone did this to me too!”?

Så hur var det då med den där slasherhemmahörigheten för It Follows? Såvitt jag förstod av poddsamtalet ville man hävda att filmen befinner sig i en ”slasher setting” i och med att den ofta utspelas i en uppenbart amerikansk storstadsförort. Själv kan jag inte tycka att det räcker. Visst, Halloween mer eller mindre odödliggjorde bilden av en obeveklig seriemördare på trygga förortsgator men efter det skulle jag vilja påstå att slasher-miljöerna spretade iväg i väldigt många olika riktningar. I mina ögon har förortsmiljö aldrig per automatik stavat ”slasher”.

Poddavsnittet nämnde också It Follows tydliga fokus på sex men att filmen vänder den tropen över ända på ett smart sätt. Jag kan hålla med om att analogin till exempelvis könssjukdomar är intressant, men samtidigt utnyttjade exempelvis redan Cherry Falls från 2000 (som jag dock inte har sett) klichén ”ha sex och du är död” genom att vända på den. It Follows använder sig alltså förvisso av tropen, men var långtifrån först med att göra det.

Förutom detta (förort och sex) lyfte podden också tydliga regler eller logik som ett slasher-kännetecken. Och medan jag kunde hitta nya eller andra saker att uppskatta med It Follows vid denna omtitt fastnade jag banne mig ännu mer på logiken. Funkar överföringen bara vid heterosex? Bara vid penetrationssex? Måste en eller bägge två få orgasm? Om det räcker med en, kan det vara antingen den som överför eller den som tar över? Plus detta med vilka krafter ”It” egentligen har. När vi i filmen ser varelsen anta skepnaden hos en välbekant gestalt är det ofta till för oss i publiken, inte för den som är hotad eftersom den personen inte ens ser hotet innan det nästan är för sent. It är också orimligt stark men hemfaller ändå åt att bulta på stängda dörrar istället för att bara slå sönder dem med en gång. Av oklar anledning verkar varelsen sky vatten? Kanske? Och den kan uppenbarligen kasta ting med stor kraft och precision, varför inte utnyttja det oftare för att nå sitt offer?

Jag förstår mycket väl att den här typen av funderingar inte är det som är själva meningen med It Follows. I det avseendet måste jag ändå ge Mitchell att han skapat en i vissa delar både stämningsfull och avgjort läskig film. Men det handlar fortfarande som sagt bara om fläckvisa scener och jag kan inte påstå att denna omtitt fick mig att se ljuset vad gäller It Follows. Däremot blev jag ändå tillräckligt imponerad av hantverket för att peta upp betyget ett halvt snäpp från när det begav sig 2014.

Final girl: Jay? Kanske? Men slutet gör den statusen minst sagt ambivalent. Samt att hon faktiskt inte själv tar hand om sitt monster.

Historik/psykologi: Det finns som synes många frågor kvar att besvara i detta avseende. De regler som vi har att förhålla oss till refereras emellertid ganska så omgående.

Vapen: Inga. Handkraft eller typ övernaturlig styrka.

Killer-o-vision: Ja, banne mig, får vi ändå inte ett kort ögonblick av denna typiska trop i simhallen.

alt. titel: Le bal de l’horreur, Noche de graduación sangrienta, Una noche para morir

Remake-dags! Igen! 80-talsslashern i ny tappning. Hur skulle den stå sig utan Jamie Lee?

Donna Keppel är en helt vanlig high school-tonåring fram tills den dag hon kommer hem från en biokväll och finner hela sin familj mördad. Gärningsmannen är en av hennes lärare, Richard Fenton, som blivit fixerad vid hennes blonda uppenbarelse och sett till att undanröja alla hinder för att de ska kunna vara tillsammans för evigt.

Ett par år senare kämpar Donna fortfarande med sina upplevelser den kvällen. Framförallt plågas hon av mardrömmar om hur Fenton lyckas ta livet även av henne trots att han blev tagen av polisen innan han hunnit skada sin ”älskade” och nu sitter inom lås och bom. Or does he…?!

Trots mardrömmar och ångest försöker Donna nu njuta av sin ”prom night” tillsammans med pojkvännen Bobby samt vännerna Lisa och Claire. Men det som började så bra, med en lyxig limousin och en påkostad svit på hotellet där balen hålls, vänds så småningom till en vaken mardröm för Donnas del.

Nu kanske jag tar mun lite väl full, men jag vill hävda att även utan Jamie Lee i huvudrollen i original-Prom Night skulle den filmen vara betydligt bättre än denna bleka och pliktskyldiga produkt. Jag kan förstå att 00-talets filmmakare velat undvika originalets tvekluvna genusmässiga vibbar men det här vara bara för trist… Det finns ingen finess eller något som överraskar i Prom Night anno 2008.

Ta exempelvis upptakten där Donna kommer hem och finner hela sin familj mördad. Den avslutas med att Fenton sticker kniven i henne – bara för att klippa över till Donna som vaknar. Puh, det vara bara en mardröm… Man har alltså inte ens varit tillräckligt påhittig för att lägga in Psycho/Friday the 13th/Scream-varianten med att ta livet av den vi tror ska bli vår final girl.

Under speltiden plockar filmen också på sig fler och fler konstigheter, vilka sammantaget antyder att man inte lagt ned oceaner av tid på att tota ihop ett bra manus. Vi får egentligen aldrig någon bra förklaring till varför Fenton tar livet av Donnas kompisar. Inte heller varför Lisa och pojkvännen Ronnie bestämmer sig för att gå upp till sviten och ha vad som rimligtvis måste bli ett av världshistoriens kortaste ligg typ 5 minuter innan förkunnandet av de åtråvärda Prom King & Queen-titlarna som de bägge är nominerade till. Men det ger förstås Fenton en väldigt bekväm möjlighet att plocka de kåta kidsen en efter en.

På samma bekväma sätt uppenbarar sig plötsligt en renoveringsvåning på hotellet så att mördaren får stalka en av tjejerna genom plastskynken och skramlande plåthinkar. När så polisen äntligen är på plats får man intrycket av att ett SWAT-team går igenom hela hotellet och sparkar in varenda dörr – torde bli ganska kostsamt. Plus att man hittar en undangömd kropp där det är högst oklart hur vår osannolikt skicklige mördare lyckats pula den in i sitt gömställe.

Men absolut, vi snackar ju ändå slasher-remake här. En genre som åtminstone kan räddas av några påhittiga eller rejält blodiga mord? Men nej, Prom Night anno 2008 är PG-13-renons på gore-effekter och blod. Och där finns möjligen något slags svar till varför hela produktionen känns så lam och andefattig? Filen är inte gjord för att skrämmas ”på riktigt”, den är gjord för att 13-åringar ska kunna se den i gäng och skrika vid lämpliga tillfällen, men utan att behöva bry sig särskilt mycket om innehållet. En film för kompiskvällar och harmlösa pyjamaspartyn.

I det perspektivet känns det fullkomligt bortkastat att se Idris Elba i rollen som förstepolis. Den nya tidens Prom Night har ett sammanlagt IMDb-betyg på 3,9 och jag kan tycka att det är befogat. Det här var bara trist.

Final girl: Donna, i Brittany Snows uppenbarelse, är för all del rar men får aldrig mer av karaktär i filmen än sitt trauma och en jämförelsevis kysk balklänning (sobert krämfärgad, mindre urringad än Lisas och hellång till skillnad från Claires). Hon blir dessutom ingen egentligt arketypisk final girl eftersom hon spenderar filmen med att enbart försöka fly undan sin uppvaktande stalker. Hon tar aldrig upp hans vapen eller försöker agera på egen hand.

Historik/psykologi: Patenterat Galen, varken mer eller mindre. Ungefär lika upphetsande som det låter. Samtidigt är Fenton inte mer galen än att han kan iscensätta en flykt, anta en annan mans identitet och infiltrera hotellet där balen hålls. På det hela taget får man intrycket av att han under fängelsetiden förvandlats till en anmärkningsvärt kompetent slasher-mördare. Det hjälps förstås inte heller att Fenton spelas av en Johnathon Schaech, vars skådisaura är fullkomligt obefintlig. Han utstrålar lika mycket mordisk energi som tallrik överkokt pasta.

Vapen: En väldigt skarpslipad och effektiv kniv som Fenton uppenbarligen inte heller varit mer galen än att han lyckats få tag på.

Killer-o-vision: Nope, så påhittiga ska vi minsann inte vara.

***

Här på bloggen fortsätter Slasherween faktiskt en hel vecka till men Filmitch passar på att avsluta vår gemensamma Halloween-vecka med lite aussie-rysningar. Klicka här för att läsa om en film som utan tvekan är bättre än filmen jag bjussade på idag när det gäller…typ allt.

Bara för att vara tydliga: detta är inte en text om sex olika slashers. Det är heller inte en text om sex-slashers om en sådan undergenre nu skulle existera (who am I kidding, klart den gör det…). Däremot är det lite lösa tankar kring porträtteringen i av sex i tre olika, men mer eller mindre ikoniska, slashers. Inför årets Halloween-tema varken kunde eller ville jag hoppa över omtittar på John Carpenters original-Halloween, Sean S. Cunninghams original-Friday the 13th samt Tony Maylams The Burning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Alla helgons blodiga natt

John Carpenters original-Halloween har aldrig varit någon personlig jättefavorit, vare sig det gäller skräckfilm (hellre Alien), slashers (hellre Scream) eller Carpenter-filmer (hellre Prince of Darkness eller The Thing). Men när det dök upp en nyversion på biograferna (wait for it…) blev jag så klart nyfiken på att se ur-verket ännu en gång. För även om den inte är en kandidat för best movie ever-priset mindes jag ändå en klart habil slasher.

Läs hela inlägget här »

Hjärtinnerligt välkomna till 2020 års Halloween-tema, fullsmockat med maskbeklädda mördare samt mördade tonåringar som vågat sig på att ligga och/eller knarka. Jag talar förstås om den kanske mest välkända av skräckgenrer: slashern. Kanske till och med så välbekant att det inte sällan sätts likhetstecken mellan den och hela skräckgenren? I vanlig ordning kommer hela oktober att ägnas åt en kronologisk nedräkning mellan 1960 och 2018, så förhoppningsvis kommer det att finnas något matnyttigt för alla under slasherween.

Läs hela inlägget här »

Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?

Läs hela inlägget här »

flesh-eating-mothersDet är synd om förortsborna. Man och hustru ligger sedesamt på varsin sida i sängen medan hon tårfyllt ursäktar sig. Är han inte tänd på henne längre? Jomen, visst tillfredsställer hon honom. Fast skulle hon kunna tänka sig ett ”open marriage”?

Läs hela inlägget här »

Def by TemptationVampyrer får ibland kämpa lite för brödfödan. Klättra på väggar, stångas mot vitlök och försöka övertala allmänt motsträviga jungfrur. Manliga vampyrer, vill säga. Den kvinnliga vampyrvarianten som allmänt går under namnet succuba (succubus på engelska) torde å andra sidan ha världens lättaste jobb. En kurvigt snygg kvinna som förföriskt suger i sig cigaretter, drinkar och cocktailbär med samma vällustiga småleende lockar till sig män av alla de sorter.

Läs hela inlägget här »

It FollowsÄn en gång får jag anledning att förbanna detta filmgissel som är förväntningar. Och då hade jag inte ens tagit reda på särskilt mycket om It Follows. Men hajpen på sociala media räckte för att jag trodde att jag skulle få se något i hästväg, inte en ojämn blandning av atmosfärskräckis, hoppa till-effekter och genomsnittlig indie-film.

Läs hela inlägget här »

OBS! Stor spoilervarning! Om du vill bli det minsta överraskad av någon av dessa filmer bör du sluta läsa nu.

jnnnnnnnnnnkn

Så, mannen med handsken är tillbaka. Med tanke på alla andra skräckremakes som översköljt marknaden på senaste tiden var det väl ganska oundvikligt. Till skillnad från exempelvis Gus van Sants Psycho som mer handlade om en återuppståndelse än en remake eller Zack Snyders Dawn of the Dead är tyvärr ANoES anno 2010 en sådan där film där man frågar sig ”Varför?” Vissa förändringar är gjorda i manuset, men de är inte av den arten att de tillför något, utan tycks mer bara finnas där för att kopieringen från originalet inte ska bli alltför uppenbar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg