You are currently browsing the tag archive for the ‘Porr-vibbar’ tag.

Hjärtinnerligt välkomna till 2020 års Halloween-tema, fullsmockat med maskbeklädda mördare samt mördade tonåringar som vågat sig på att ligga och/eller knarka. Jag talar förstås om den kanske mest välkända av skräckgenrer: slashern. Kanske till och med så välbekant att det inte sällan sätts likhetstecken mellan den och hela skräckgenren? I vanlig ordning kommer hela oktober att ägnas åt en kronologisk nedräkning mellan 1960 och 2018, så förhoppningsvis kommer det att finnas något matnyttigt för alla under slasherween.

Jag anlände till både filmens och skräckfilmens värld förhållandevis sent, om nu studentåldern kan anses sent. Hemmavid fanns ingen video och mina föräldrar var inga stora bioentusiaster. Jag tror att det kan vara en anledning till att jag aldrig riktigt förstått tjusningen i att se filmer där en kavalkad av tonåringar paraderas ut framför kameran, bara för att bli avpolletterade en efter en, oavsett hur innovativt. Ett upplägg som i princip kan mallas mot den stereotypa porrfilmen där historia och karaktärsutveckling är praktiskt taget ointressant. Det enda publiken är ute efter är att så snabbt och effektivt som möjligt ta sig fram till the money/gore shot. Blod eller sädesvätska, same same but different.

Så för min egen mentala hälsas skull har jag försökt att kasta nätet tillräckligt vitt i den här temaomgången för att hitta även de filmer som skulle kunna bidra med lite mer än enbart de ovanstående stereotyperna och sådana filmer har ärligt talat inte varit särskilt svåra att finna. Tack vare en hel del kärlek till slasher-genren ute i filmhavet är det många som tagit chansen att sätta ljus på titlar som inte börjar med Halloween… eller Friday the 13th.…

De filmerna är oftast antingen typiska slashers som av olika anledningar inte är lika kända som de ovan nämnda serierna eller filmer som kanske inte faller inom mallen eller troperna till 100 procent men som ändå innehåller slasher-element. Som slasher-entusiasten därmed redan noterat kommer jag alltså att röra mig både före och efter den så kallade guldåldern (1978-1984). Och eftersom jag låtit mig inspireras av den utmärkta brittiska podden The Evolution of Horror har jag valt att starta resan 1960, ett jämnt och bra årtal. I en genre som utmärks av serier har jag den här gången dessutom passat på att hugga alla Halloween-filmerna. Serier som Scream samt ANoES har jag redan avhandlat medan jag sparar på alla Friday the 13th-delarna.

Men vilka stigar är det då som i slutänden ansluter till den (kanske alltför?) vida och lättfarna slasher-motorvägen? Tja, eftersom jag i mångt och mycket följt samma snitslade bana som podden The Evolution of Horror är det förstås inte så konstigt att jag betat av samma hållpunkter som den gjorde i sin slasher-säsong. Med en helt annan ledstång hade jag kanske åtminstone sett helt andra föregångare?

Men nej, inte helt andra skulle jag gissa, eftersom även en så pass generell översikt som sidan ”Slasher” på Wikipedia också pekar ut bland andra Psycho och Peeping Tom som 60-talets slasher-föregångare. Absolut inte proto-slashers (de uppfyller inte på långa vägar tillräckligt många troper) men filmer som dels balanserade på gränsen mellan thriller och skräck (tillsammans med exempelvis Hammer-filmer som Nightmare och The Nanny), dels använder sig i olika utsträckning av koncept som den ensamme och galne seriemördaren, killer-o-vision eller ett aktivt kameraarbete för att förmedla skräcken, straffande eller vedergällande mord (orsakade av gärningsmannens galenskap), mestadels kvinnliga offer, en länge ansiktslös mördare, det faktum att fasan aldrig upphör även om filmen i sig tar slut samt en högst problematisk inställning till sexualitet (inte sällan är straffet direkt kopplat till särskilt kvinnlig sexualitet).

Skräckthrillerstafettpinnen övertas å det magnifikaste av de italienska giallo-filmerna på 60- och 70-talet med regissörer som Mario Bava och Dario Argento i spetsen. Även här har vi exempelvis en dunkel gränsdragning mellan thriller och skräck, ansiktslösa mördare samt både spektakulära och straffande mord. Det giallon springer vidare med, med sikte på slashern, är att bli något mer övertydlig när det gäller just morden, för att uttrycka det milt. De antydningar som Hitchcock och Powell hade jobbat med låg inte för italienarna. Men ett mer bloddrypande och ruskigt fokus, i kombination med huvudsakligen kvinnliga offer, kunde ibland bli en smula problematiskt. Argumentet att det såklart är både trevligare och hemskare (för en straight manlig publik, får man anta) att se en snygg tjej bli söndertrasad av en galen mördare låter inte särskilt övertygande i dagsläget och fasiken vet om det ens gjorde det när det begav sig.

Alltnog, efter en räcka definierande gialli kom så Mario Bavas Bay of Blood 1971 som jag missade i mitt italienska Halloween-tema. Och 70-talet fortsätter med en hel räcka filmer som spårar vidare på mer eller mindre aparta stigar, vilka skulle kunna sägas leda fram till en tydligt definierad slasher-genre. Än en gång vill jag också uppmärksamma den utmärkta Black Christmas från 1974, en film som i mina ögon är klart mer underhållande än Halloween.

Och med detta omskakande besked lämnar vi slasher-genren för dagen. To be continued…

alt. titel: NYMPH()MANIAC

Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.

Läs hela inlägget här »

The Nice GuysMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Läs hela inlägget här »

The Dunwich Horror 1970Efter att ha sett den oheligt usla The Dunwich Horror från 2009 och då noterat att det fanns en tidigare upplaga dröjde det naturligtvis inte länge innan suget efter att se även den satte in. Inte minst eftersom den lät betydligt roligare än den produkt vi nyss pinat oss igenom.

Läs hela inlägget här »

Human CentipedeThe Human Centipede (First Sequence) (2009)

Det är svårt att tänka sig två karaktärer mer lämpade för deltagande i en skräckfilm än Lindsey och Jenny. Två amerikanska tjejer på den stora Europaresan (hur kommer det sig att det så ofta är amerikaner som råkar illa ut i Europa, jämfört med det omvända?). De är på väg till en häftig nattklubb mitt ute i ingenstans. Eller det är i alla fall var de befinner sig när hyrbilen får punka. Bägge beter sig som någon bett dem bygga ett rymdskepp av tablettaskar och glasspinnar vid tanken på att byta det punkterade däcket. Och täckning för mobilen för att ringa hyrbilsfirman finns naturligtvis inte.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaSex som rent fysisk aktivitet kan vara både roligt och enkelt. Sex som del av en mänsklig relation kan däremot vara väldigt komplicerat. Fast fortfarande rätt roligt.

Fifty Shades of Grey blir därmed intressant som kärleks- och sexskildring eftersom relationsskapandet gestaltas som en konkret förhandling mellan historiens huvudpersoner, komplett med formaliserade kontrakt, underskrifter och hela baletten (även om de sedan raskt skiter i sagda kontrakt). Det är uppenbart att ingen av dem egentligen har någon lust att avstå den andre, men hur mycket är de beredda att kompromissa för att kunna ta del av the sweet, sweet löööv? Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning, då bokens hett emotsedda filmatisering har världspremiär idag.

***

alt. titel: Femtio nyanser av honom

Fifty Shades of GreyFrån psedonymen Snowqueen’s Icedragon lades det i slutet av 2000-talet ut ett antal texter under titeln Master of the Universe på nätet. Huvudpersonerna hette Edward Cullen och Bella Swan, men här var det inte mormon-ordentliga vänta-med-sex-tills-efter-giftemålet Stephanie Meyer som ville testa något nytt. För även om man skulle kunna tänka sig att Master of the Universe handlade om ett gift par ägnade de två sig definitivt åt sängkammaraktiviteter som allra bekvämast inte alls utförs i någon sängkammare utan i ett specialutrustat rum med krokar i taket och upphängningsanordningar på väggarna. Och då snackar vi inte konstinstallationer…

Läs hela inlägget här »

LovelaceMalmö Filmdagar bjöd på ovanligt många biografifilmer (det känns som om jag har kommenterat det förut…). Den fjärde (och sist ut) i raden blev för min del Lovelace, filmen om kvinnan bakom en av tidernas mest kända porrfilm.

Premissen låter kanske kittlande (vilken porrbranschfilm gör inte det?): en tjej som vantrivs i föräldrahemmet får genom pojkvännen en chans att slå inom porrindustrin. Och som hon slår, filmen som kom att kallas för Deep Throat ska för en kort period ha gjort porren nästintill rumsren i det pryda USA. Linda Boreman, omdöpt till Linda Lovelace, blir bjuden på galavisningar av filmen med Hugh Hefner. Hon vinner inte bara priser utan publikens jubel. Slutet gott allting gott, n’est-ce pas?

Läs hela inlägget här »

Nu var det alltså dags. Dags att se en av 2011 års mest utskällda filmer och försöka ta ställning till om den verkligen var så fruktansvärt usel som jag fått intrycket av eller om alla belackarna bara var dödligt besvikna 300– och Watchmen-kramare.

Vår namnlösa protagonist har ingen större tur med sitt liv när vi träffar henne. I och med moderns död finns det inget som står i vägen mellan två numera föräldralösa systrar och deras slemmige styvfar. I ett desperat försök att skydda sin lillasyster från styvfaderns antastanden skjuter vår huvudperson honom, bara för att missa och istället döda sin syster.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Det röda fältet
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg