You are currently browsing the tag archive for the ‘Porr-vibbar’ tag.
alt. titel: NYMPH()MANIAC
Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.
Texten publicerades för första gången på bloggen i juni 2016.
Man kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.
Man kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.
Efter att ha sett den oheligt usla The Dunwich Horror från 2009 och då noterat att det fanns en tidigare upplaga dröjde det naturligtvis inte länge innan suget efter att se även den satte in. Inte minst eftersom den lät betydligt roligare än den produkt vi nyss pinat oss igenom.
The Human Centipede (First Sequence) (2009)
Det är svårt att tänka sig två karaktärer mer lämpade för deltagande i en skräckfilm än Lindsey och Jenny. Två amerikanska tjejer på den stora Europaresan (hur kommer det sig att det så ofta är amerikaner som råkar illa ut i Europa, jämfört med det omvända?). De är på väg till en häftig nattklubb mitt ute i ingenstans. Eller det är i alla fall var de befinner sig när hyrbilen får punka. Bägge beter sig som någon bett dem bygga ett rymdskepp av tablettaskar och glasspinnar vid tanken på att byta det punkterade däcket. Och täckning för mobilen för att ringa hyrbilsfirman finns naturligtvis inte.
Sex som rent fysisk aktivitet kan vara både roligt och enkelt. Sex som del av en mänsklig relation kan däremot vara väldigt komplicerat. Fast fortfarande rätt roligt.
Fifty Shades of Grey blir därmed intressant som kärleks- och sexskildring eftersom relationsskapandet gestaltas som en konkret förhandling mellan historiens huvudpersoner, komplett med formaliserade kontrakt, underskrifter och hela baletten (även om de sedan raskt skiter i sagda kontrakt). Det är uppenbart att ingen av dem egentligen har någon lust att avstå den andre, men hur mycket är de beredda att kompromissa för att kunna ta del av the sweet, sweet löööv? Läs hela inlägget här »
På förekommen anledning, då bokens hett emotsedda filmatisering har världspremiär idag.
***
alt. titel: Femtio nyanser av honom
Från psedonymen Snowqueen’s Icedragon lades det i slutet av 2000-talet ut ett antal texter under titeln Master of the Universe på nätet. Huvudpersonerna hette Edward Cullen och Bella Swan, men här var det inte mormon-ordentliga vänta-med-sex-tills-efter-giftemålet Stephanie Meyer som ville testa något nytt. För även om man skulle kunna tänka sig att Master of the Universe handlade om ett gift par ägnade de två sig definitivt åt sängkammaraktiviteter som allra bekvämast inte alls utförs i någon sängkammare utan i ett specialutrustat rum med krokar i taket och upphängningsanordningar på väggarna. Och då snackar vi inte konstinstallationer…
Malmö Filmdagar bjöd på ovanligt många biografifilmer (det känns som om jag har kommenterat det förut…). Den fjärde (och sist ut) i raden blev för min del Lovelace, filmen om kvinnan bakom en av tidernas mest kända porrfilm.
Premissen låter kanske kittlande (vilken porrbranschfilm gör inte det?): en tjej som vantrivs i föräldrahemmet får genom pojkvännen en chans att slå inom porrindustrin. Och som hon slår, filmen som kom att kallas för Deep Throat ska för en kort period ha gjort porren nästintill rumsren i det pryda USA. Linda Boreman, omdöpt till Linda Lovelace, blir bjuden på galavisningar av filmen med Hugh Hefner. Hon vinner inte bara priser utan publikens jubel. Slutet gott allting gott, n’est-ce pas?
Nu var det alltså dags. Dags att se en av 2011 års mest utskällda filmer och försöka ta ställning till om den verkligen var så fruktansvärt usel som jag fått intrycket av eller om alla belackarna bara var dödligt besvikna 300– och Watchmen-kramare.
Vår namnlösa protagonist har ingen större tur med sitt liv när vi träffar henne. I och med moderns död finns det inget som står i vägen mellan två numera föräldralösa systrar och deras slemmige styvfar. I ett desperat försök att skydda sin lillasyster från styvfaderns antastanden skjuter vår huvudperson honom, bara för att missa och istället döda sin syster.
That’s what HE said!