Motståndaren (2023)

alt. titel: Opponent

Iman och Maryam har flytt Teheran med sina två döttrar. Nu bor de på en flyktingförläggning mitt i smällkallaste norra Sverige. Vi förstår att flykten knappast var planerad, men vi vet inte anledningen till den akuta brådskan. Bara en kort scen i Iran där Iman slog ned en annan man och att någon ständigt söker honom på mobilen.

X2: Enola Holmes (2020 & 2022)

Ibland hittar man fram till filmer på märkliga vägar. Det var såklart svårt att missa när den första Enola Holmes-filmen släpptes på Netflix men ganska snabbt började det dyka upp så pass ljumna omdömen att jag aldrig blev särskilt sugen på en titt. Men så upptäckte jag Daniel Pembertons charmerande score och efter idoga lyssningar var jag tillräckligt nyfiken för att dra igång bägge filmerna.

The Power of the Dog (2021)

alt. titel: Il potere del cane, El poder del perro

Bröderna Phil och George har levt i hyfsad sämja på föräldrarnas ranch ett bra tag nu, trots att de i princip är så olika som två män kan vara. Phil är i och för sig burdus, nedlåtande, grov i munnen och ständigt otvättad men samtidigt vältalig och en naturlig ledare för ranchens cowboys. George är å sin sida istället prydlig, proper och hövlig samt nästan plågsamt tafatt och tystlåten (det är något oklart vilken roll han egentligen fyller i familjeföretaget).

Margrete den første (2021)

alt. titel: Drottning Margareta, Die Königin des Nordens, Margrete – Queen of the North

Ok, dags att bikta sig. Jag har inte sett vare sig Arn-filmen eller Tre solar. Men jag såg Petri tårar när det begav sig och det var tillräckligt för att ingjuta en evig skepsis mot historiska filmer som utspelas på hemmaplan. Det enda som fick iväg mig till biografen för Margrete den første var förstås Tine Dyrholm i huvudrollen. Vem kan säga nej till Queen Trine?

The Shawshank Redemption (1994)

alt. titel: Nyckeln till frihet, Rita Hayworth – nyckel till flykten, Frihetens regn, En verden udenfor, À l’ombre de Shawshank, Die Verurteilten, Le ali della libertà, Cadena perpetua

Filmskaparen Frank Darabont har ett långt och nära förhållande till både film och Stephen King. Om inte Wikipedia ljuger mig rakt upp i ansiktet (aldrig skulle väl Wikipedia…) är Darabont en av de som i bokstavlig mening jobbade sig upp från botten. Han gick ut high school 1977 och istället för att gå vidare till college fick han jobb på klassiska Grauman’s Egyptian Theatre i L.A. Därefter produktionsassistent innan han kunde hugga tag i sin egen första film, vilken som av en händelse också råkade vara en av Kings första så kallade Dollar Babies.

The Stand (1994)

alt. titel: Pestens tid, Stephen King’s the Stand, Apocalipsis, Virus mortal, La danza de la muerte, L’ombra dello scorpione, The Stand: Das letzte Gefecht, Le fléau

När flunsan slår till i Texas-staden Arnette finns inte tid för direktiv om handtvätt, avstånd eller ens lockdown. Faktum är att hela staden evakueras i en grisblink av militären, möjligen beroende på att de har ett finger med i spelet. Så pass att de till och med håller klaffen om vad som verkligen är problemet när det visar sig att evakueringen av Arnette inte räcker och folk börjar insjukna över hela den nordamerikanska kontinenten med blixtens hastighet. Kan det vara så att militären mixtrat lite för glatt med något slags superinfluensavirus?

Wendy (2020)

Inga barn vill väl någonsin bli vuxna? Behöva byta sådant som rodeodrömmar mot jobb och egna battingar? Syskonen Darling – tvillingarna James och Doug samt deras lillasyster Wendy – har världens ordning klar för sig: när man blir vuxen kan man inte längre göra som man vill. Livet blir tomt på äventyr och man törs inte längre bryta upp eller ta chanser.

Conan the Barbarian (1982)

alt. titel: Conan barbaren

Som ung barbarpojke får Conan lära sig att inte lita till någon eller något annat utom det blanka stålet (”Not men, not women, not beasts”). Men när han blir såld som slav finns det inte ens stål att lita till. Istället vinner Conan sin egen frihet genom att bli en formidabel slagskämpe. Han slår sig samman med tjuvarna Subotai och Valeria i sökandet efter den onde Thulsa Doom som slaktade Conans hela stam för många år sedan.

Birds of Prey (and the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn) (2020)

Don efter person: amerikanska kvinno-superhjältar till internationella kvinnodagen

Harley Quinn klarar sig alldeles utmärkt utan sin puddin’, Mr. J. Det är i alla fall vad hon febrilt intalar sig själv (som psykolog borde hon ju kunna det här med självövertalning), samtidigt som hon försöker sätta världsrekord i shots per minut på Roman Sionis klubb Black Mask (sannolikt Gothams ljusaste och tystaste nattklubb). Men Harley kommer snart att behöva ha huvudet på skaft (och inte nedkört i en flaska), ety halva Gotham är ute efter att hämnas på henne när det blir känt att hon inte längre står under Jokerns beskydd.

The Walk (2015)

För oss cyniker är det lätt att hitta ett annat ord för ”drömmare” – ”besatta”. För vad annat kan man kalla franske lindansaren Philippe Petit som får för sig att han ska gå på lina mellan World Trade Center-tornen efter att ha sett en tidningsartikel om konstruktionen av dem?

The Walk är Robert Zemeckis försök att i friare form än dokumentären Man on a Wire från 2008 berätta hur Petit kuppade sig in i tornen, spände upp en lina mellan dem och den 7 augusti 1974 spatserade fram och tillbaka på en stålkabel 400 meter upp i luften. Allt medan New York-poliserna som till slut anlände stod och hoppade på stället av nervositet över att galningen förr eller senare skulle falla mot en säker död.