You are currently browsing the tag archive for the ‘Score’ tag.

alt. titel: Terror på Elm Street

Vad kan gömma sig i en säng, under en kudde? Ett foto på kärestan, en porrtidning, en snuttefilt? Nancy Thompson kör på det mer obekväma alternativet och sliter fram en kaffekopp så snart mamma lämnat rummet och vi vet ju alla varför.

Nancy har redan tvingats uppleva Tina, Rod och Glens död, orsakade av en osynlig kraft som tycks komma till dem i drömmen. Slutsats: don’t fall asleep!

How do I love thee? Let me count the ways… Ja, trots att det inte var så väldans länge sedan jag såg Wes Cravens original blir jag ändå nästan lite tagen av hur bra filmen är. Själva konceptet med Freddy som drömmonster är briljant (även om det finns personer som menar att Craven inte var först med det), konflikten mellan ungdomar och vuxna är övertydlig men funkar fortfarande, effekterna håller en förvånansvärt bra klass, gnisselljuden från knivar på pannrumsrör är otroligt obehagligt och Charles Bernsteins score skapar en perfekt stämning tillsammans med de mer eller mindre förryckta drömsekvenserna.

Bästa effekt
Dött lopp mellan Tinas dödsscen i taket och vägg-Freddy som lutar sig över en sovande Nancy.

Sämsta effekt
Dött lopp mellan Freddys telefontunga och barbiedocks-Mamman som blir indragen genom dörrhålet på slutet.

Föräldrar/Vuxna
Direkt handlingsförlamade, som i Nancys mammas fall, eller oförstående inför vad som verkligen hotar deras barn. Att de kanske inte omedelbart sätter tilltro till sina hysteriska avkommors påståenden om boogeymen som dödar folk i deras drömmar är en sak. Det som gör historien så bra är avgrunden som öppnar sig när man förstår att de är monster av nästan samma kaliber som Freddy själv (speglat av klassrumsdiskussionen om Hamlet och mänsklighetens generella ruttenhet. I någon mening blir Freddy i det avseendet bara en materialisering av fädrens synder).

Den vinkeln tror jag hade kunnat bli ännu bättre om bara Ronee Blakley hade varit en vassare skådespelerska. Nu blir hon mest en försupen black om foten. Då är det tur att filmen samtidigt bjussar på en råstabil John Saxon (nu vill jag ju se fler Saxon-filmer…) som med sin mörka blick ser ut som om han har kajal på sig.

Drömmar
Generellt mycket bra drömscener, duschade i rejält med blåljus. Alternativt rödglödgat när man närmar sig Freddys lair i pannrummet. Att de ändå i någon mening är ”på riktigt” betonas av att Tina och Nancy alltid har på sig samma kläder i drömmen som de somnade i. Sedan är det inte helkonsekvent i vad mån Freddy kan tränga in i den verkliga världen eftersom Nancy själv inte sover (väl?) vid ”I’m your boyfriend now, Nancy”-utbytet över telefonen.

Freddy
En bra Freddy, en undflyende Freddy. Jag är verkligen inte den första att skriva under på effekten i det Lovecraftianska ”It didn’t bear to think about”. Jag har generellt inget emot att se mina monster. Men i det här fallet är det förstås omöjligt att tänka bort efterföljande Freddygestaltningar och då blir originalets relativt återhållna monster läskigare. Det är dock svårt att bestämma sig för om utvecklingen när Nancy drar ut Freddy i den verkliga världen är bra eller dålig. Å ena sidan är det härligt att se vad Nancy går för, å andra sidan blir det lite snöpligt att se vårt oövervinnerliga drömmonster snubbla omkring som i en slapstickfars.

Protagonisten
Kanske var det den nyliga titten på Alien: Covenant som gjorde att jag den här gången fastnade ovanligt mycket för Heather Langenkamps Nancy men ska jag vara helt ärlig fattar jag inte hur hon kan vara så bortglömd som rollfigur. Var finns Nancy Thompson när listor på ”Strong female characters” med sömngångaraktig förutsägbarhet rabblar namn som Ellen Ripley, Sarah Connor, Katniss Everdeen eller Buffy Summers?

Redan i hennes första drömscen är hon tillräckligt snabbtänkt för att själv dra sig ur situationen, hon tar i princip omgående tag i situationen och försöker hitta sätt att inte bara hantera, utan också besegra den. Hon blir inte rädd, hon blir förbannad (”Come out and show yourself, you bastard!”). Go Nancy!

Jag hyser en vag misstanke om att debuterande manusförfattaren och regissören Neil Marshall tyckte att Dog Soldiers var en mer cool än rättvisande titel på sin första film. Begreppet kommer ursprungligen från den nordliga amerikanska Cheyenne-stammen, vars mest prominenta krigare samlades i en särskild grupp som kallade sig för Dog Soldiers eller Hotamétaneo’o på det egna språket.

Läs hela inlägget här »

En bit in i årets Halloween-tema insåg jag att det glappade rejält rent tidsmässigt: mellan The Company of Wolves (1984) till Dog Soldiers (2002) hade jag inte lyckats skrämma upp en endaste liten film. Efter idogt sökande på den världsvida webben var det bara att konstatera att det verkligen inte fanns särskilt många välsedda eller välkända brittiska skräckfilmer från slutet av 80- och större delen av 90-talet. En konsekvens av, såvitt jag kan förstå, allmänt konservativa vindar och en påföljande hårdhänt censur.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Satans skinn, Satan’s Skin

Engelskt 1600-tal. I en av de leriga plogfårorna avtecknar sig ett märkligt skelett – mänskligt, men ändå inte. Delar täcks av päls och i det avätna kraniet blänker ett bevarat öga. Domaren (det närmaste byn kommer en styresman) förhåller sig skeptisk och tycks få vatten på den kvarnen då blott en ryggrad finns kvar när han kommer för att inspektera fyndet tillsammans med den upphetsade såningsmannen.

Läs hela inlägget här »

Peeping TomHade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.

Läs hela inlägget här »

True Grit 2010Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av boken och bägge filmadaptionerna i ett enda magnifikt fyrverkeri. Nu blev kanske inte John Wayne-versionen från 1969 någon större hit för min del men skam den som ger sig.

Läs hela inlägget här »

True Grit 1969alt. titel: De sammanbitna

Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Easy Money

Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.

Läs hela inlägget här »

Vi fortsätter med Oscars-vinkeln (tre för den här filmens räkning) och riktar kikaren mot det andra världskriget. Av olika anledningar kom det inte mindre än tre filmer under 2017 som tilldrar sig under den här historiska perioden. Vilka de andra två är? Bara att invänta bloggens kommande inlägg!

***

Hade Christopher Nolans senaste film haft ett annat perspektiv hade den inte hetat Dunkirk, utan kanske Dunkerque. Då hade den kunnat handla om trupperna som efter bästa förmåga försökte säkra sina brittiska allierades desperata reträtt mot den tyska framryckningen. Fransmän och holländare som inte ens kunde speja över kanalen efter en efterlängtad och trygg hemvist, de vars hem redan var överlupet och invaderat.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg