You are currently browsing the tag archive for the ‘Score’ tag.

True Grit 2010Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av boken och bägge filmadaptionerna i ett enda magnifikt fyrverkeri. Nu blev kanske inte John Wayne-versionen från 1969 någon större hit för min del men skam den som ger sig.

Två saker gjorde mig dock betydligt mer hoppfull inför True Grit anno 2010. Dels eftersom de oftast stabila Coen-bröderna stod för regi och manus, dels eftersom jag såg att det dragits paralleller mellan Charles Portis och Cormac McCarthy. Och Coen-adaptionen av McCarthys No Country For Old Men från 2007 är ju något av en modern klassiker.

Med den filmen i åtanke känns det heller inte konstigt att Coens fastnade för True Grit. Det är ju också är en berättelse om hur män som Rooster Cogburn inte känner sig främmande i en modern värld. Jag skulle kunna tänka mig att det är en anledning till att bröderna, till skillnad från Henry Hathaway och Marguerite Roberts, valde att ta med Roosters förhör i rättssalen. Det är en scen som utgör en fin inkörsport till mannen ifråga men som också understryker både det humoristiska och det löjliga i advokatens gnetiga utfrågning av en man som helt uppenbart gör vad som är Rätt och Riktigt när det kommer till hanteringen av skurkar.

Men innan dess har vi också fått en inledning på hela filmen som gör mig varm i bröstet och trygg i filmtittarhjärnan. Istället för 69-versionens exponerande inledning har Joel och Ethan valt att betona Portis text i form av den vuxna Matties berättarröst samtidigt som kameran långsamt zoomar in och fokuserar på Henry Ross livlösa kropp utanför saloonen i Fort Smith. Allt till tonerna av Carter Burwells utsökt vemodiga lilla pianosnutt. Redan här skulle jag vilja påstå att filmen sätter stämningen av en tid som flytt – Mattie ser tillbaka på något som hände för länge sedan och faderns död är förstås i sig en avgörande förändring i hennes liv.

Det är inte utan att jag undrar om Coens till och med gjort vissa av sina val för att medvetet kontrastera sig mot True Grit anno 1969. Där fick vi (och Mattie) nämligen ganska snabbt span på Rooster Cogburn, med ögonlapp och allt, medan den nyare filmen suger ett bra tag på den karamellen. Samtidigt som de, redan i detta tidiga skede, lyckas pytsa in en del humor eftersom Mattie först försöker locka ut Rooster från ett utedass där han förskansat sig.

Manuset avviker samtidigt en hel del från Portis bok men jag tycker att det är en förändring som ofta funkar storymässigt och dessutom gör relationerna i den lilla trojkan Mattie-Rooster-LaBoeuf mer psykologiskt trovärdiga. Det känns som om bägge adaptionerna lyckats plocka ungefär lika mycket av rent bokstavliga replikskiften från förlagan. Men där Marguerite Roberts plockade alla de dåliga lyckas Coens snoka upp alla de bra. Till viss del hänger den upplevelsen ihop med att bröderna inte sällan valt att placera dessa replikskiften i nya sammanhang där Roberts som sagt var avsevärt mer trogen Portis.

Hur funkar då den bärande treenigheten rent skådismässigt? Även här tycker jag att denna nyare version är överlägsen sin föregångare. Jeff Bridges är betydligt mer avslappnad i rollen som Rooster medan Hailee Steinfeld är både yngre och, ärligt talat, en bättre skådespelare än Kim Darby. I den mån Mattie faktiskt framstår som en verklig person gör Steinfeld ett bra jobb med att ibland låta 14-åringen bryta igenom den tuffa ytan.

Blondlockige sångaren Glen Campbell är ersatt av Matt Damon och även om han är en mindre smörig LaBoeuf är det kanske här jag känner av bytet minst. Det är dock befriande att alla antydningar om någon slags sexuell spänning mellan LaBoeuf och Mattie, låt vara att de sanning var minimala i 69-versionen, är puts väck. Coens har också satsat lite krut på skurkrollen och placerat Josh Brolin som uslingen Tom Chaney.

True Grit anno 2010 har inga av de episkt svepande landskapspanoreringarna som Hathaway var svag för men det gör mig faktiskt inte så mycket. I alla andra avseenden är deras produktion både snyggare och mer innovativ rent visuellt. Precis som i fallet No Country… upplever jag att de lyckats ersätta Portis textbaserade språk med sitt eget bildmässiga. Att författarens kärva humor passar dem som hand i handske skadar ju inte heller. På det hela taget skulle jag vilja påstå att de för min del satt Portis blandning mellan spänning, melankoli, bisterhet och humor mer eller mindre perfekt.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

True Grit 1969alt. titel: De sammanbitna

Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.

Manuset av Marguerite Roberts (vilken skrivit för Hollywood sedan början av 30-talet) tar det hela i tur och ordning. True Grit inleds därför med att Henry Ross gör sig beredd att lämna sin gård tillsammans med den sluskige lantarbetaren Tom Chaney. Han säger adjö till fru och barn på verandan men går särskilt in i huset för att få spenderpengar av sin lilla ”book keeper” Mattie. Redan denna upptakt visar på ett problem med filmen som sedan tyvärr kommer att förfölja den.

Portis språk var en av de saker som gjorde hans bok till en högst underhållande läsning. Denna fördel har emellertid vänts till en belastning för filmens del, med dess (i vissa lägen) bokstavliga överföring från boksidorna till skådespelarnas munnar. Särskilt gäller det Matties egna tankar och slutsatser, vilka låter konstruerade och redogörande när de förvandlas till uttalade repliker.

Det känns alltså som om antingen Roberts eller vane Western-regissören Henry Hathaway valt att gå tvärtemot det klassiska rådet ”Show, don’t tell”. Till detta kan också läggas den inledande och specialskrivna sången som alltså redan under förtexterna informerar tittarna om: ”So, you’ll look around to find/Someone who’s kind, someone who is fearless like you/The pain of it will ease a bit/When you find a man with true grit”.

Överhuvudtaget hemsöker det styltiga och teatraliska True Grit anno 1969. Waynes porträttering av Rooster Cogburn hade nästan lika gärna kunnat platsa i en parodi som Blazing Saddles. Han verkar inte alls bekväm med sin enögde suput utan blir stel och tillgjord i både beteende och replikskiften. I mina ögon finns det allt för många scener som mer eller mindre skriker mig i örat: ”Kolla, John Wayne är så full så han inte kan sitta kvar på sin häst. Är det inte tokroligt, så säg?!” Denna känsla av comic relief (kanske till och med slap stick) får en viss hjälp på traven från Elmer Bernsteins score, vilket signalerar en helt annan känsla än Portis bistra humor. I rättvisans namn ska dock sägas att samtiden inte höll med mig – Wayne fick sin enda Oscar för just rollen som Rooster.

Inte heller Kim Darby har det särskilt lätt som Mattie Ross och här spelar det säkert en viss roll att skådespelaren helt uppenbart knappast är 14 år gammal vid tillfället (Darby var född 1947). Det gör alltså de tillfällen när hon faktiskt ska agera som om hon vore 14 minst sagt obekväma. Hennes prestation skulle ha passat betydligt bättre i en helt annan film – den där en bortskämd (och vuxen) arvtagerska tror att hon ska kunna sköta en gård men blir satt på plats av den kärve förmannen som hon sedan givetvis förälskar sig i. Jag satt hela tiden och mer eller mindre väntade på scenen ur denna alternativa film när Wayne (eller ja, en yngre och snyggare Wayne, då) ska lära Darby att veta hut genom att doppa henne i vattenhon.

Det råder ingen tvekan i Portis roman om att Mattie och Rooster är huggna ur samma sten men det är en upptäckt som läsaren tillåts göra på egen hand. I filmen får den uppskörtade hästhandlaren tidigt fråga om det inte är så att Mattie råkar vara släkt med Rooster och en liten stund senare påpekar den enögde att Mattie påminner om honom själv. ”Show, don’t tell”. Fast tvärtom, som sagt.

Rollen som Texas Rangern LaBoeuf spelas av sångaren Glenn Campbell och med tanke på att man först vill ha Elvis Presley på den stolen är det uppenbart att man hela tiden tänkte sig en betydligt tjusigare karl än jag sett framför mig i min läsning. Campbell blir en i och för sig ibland små-sliskig typ, men även om jag inte hoppar jämfota över hans prestation tycker jag heller inte att den är uppseendeväckande dålig.

Roberts manus följer Portis bok förhållandevis troget vad gäller både händelseutveckling och repliker med ett notabelt undantag: slutet. Tyvärr har det i mina ögon blivit väldigt tillrättalagt. Från att ge läsaren en lätt känsla av melankoli över flydda tider lämnas istället tittaren med frejdig tjoflöjt-stämning. Att det blev en uppföljare 1975 med Rooster i huvudrollen förvånar mig inte det minsta. I dagsläget hade vi sannolikt sett honom i en TV-serie på HBO istället.

Jag kan tänka mig att det finns en stor risk att jag tog del av True Grit anno 1969 i något av ett vacuum. Det var länge sedan biograferna visade klassiska Western-filmer och avdankade anti-hjältar som Rooster Cogburn är betydligt vanligare idag än hjälte-diton. Det ger mig heller inget mervärde att se John Wayne i en, för honom, ovanlig roll. Det jag tar med mig från denna adaption blir istället Dennis Hoppers prestation i en liten roll som skadeskjuten skurk. Här dyker för en kort stund äntligen den naturlighet som jag saknat upp och den är högst välkommen.

star_full 2star_full 2

alt. titel: Easy Money

Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.

Läs hela inlägget här »

Vi fortsätter med Oscars-vinkeln (tre för den här filmens räkning) och riktar kikaren mot det andra världskriget. Av olika anledningar kom det inte mindre än tre filmer under 2017 som tilldrar sig under den här historiska perioden. Vilka de andra två är? Bara att invänta bloggens kommande inlägg!

***

Hade Christopher Nolans senaste film haft ett annat perspektiv hade den inte hetat Dunkirk, utan kanske Dunkerque. Då hade den kunnat handla om trupperna som efter bästa förmåga försökte säkra sina brittiska allierades desperata reträtt mot den tyska framryckningen. Fransmän och holländare som inte ens kunde speja över kanalen efter en efterlängtad och trygg hemvist, de vars hem redan var överlupet och invaderat.

Läs hela inlägget här »

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Läs hela inlägget här »

alt titel: ex_machina, EX_MACHINA

Det är en klassisk “fånga dagen”-lögn att man bara ångrar det man aldrig gjorde. Men det är en lögn som är så pass effektiv att sökmotormiljardären och internetmagikern Nathan Bateman utan problem kan locka programmeraren Caleb Smith att skriva på ett högst oegentligt sekretessavtal.

Läs hela inlägget här »

I mitten av 1800-talet framhöll man gärna religion som ett folkets opium. Något som passiviserade arbetarklassens massor så till den grad att de inte brydde sig om att ställa krav på en människovärdig tillvaro.

Läs hela inlägget här »

När nu The Nile Hilton Incident gick och tog något av en storslam på måndagens Guldbaggegala måste jag ju tala om för världen vad jag tyckte om den… Jag har redan tyckt till om både Sameblod och The Square.

***

Polischefen Kammal Mustafa slänger till brorsonen Noredin ett karriärsmässigt köttben i form av ett kvinnomord på finhotellet Hilton. Noredins äldre kollegor, som redan är på plats i offrets hotellrum, tycks lägga betydligt större vikt vid chefens chanstagning än att säkra brottsplatsen. Tvärtom, här pinkas det hej vilt i toaletter och beställs mat från roomservice. Det gäller ju att passa på… Mordet kan enligt deras gedigna erfarenhet snabbt hänvisas till någon form av svartsjukedrama, vilket alltid är fallet när offret är en ung och vacker kvinna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den fantastiska räven

Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?

Läs hela inlägget här »

Medelålders gifta paret Mary och Michael har verkligen fullt upp med jobb. Jobb, jobb, jobb. Stup i kvarten ringer mobilerna och det är ”work” som kallar. Efter ett tag får man som tittare dock intryck av att de bägge har en mer eller mindre tyst överenskommelse om att deras respektive ”jobb” egentligen är deras respektive vänsterprassel, Robert och Lucy (”So, you were able to leave…work? It can become quite taxing, don’t you agree?”)

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser