You are currently browsing the tag archive for the ‘Score’ tag.

Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.

Närmast på tur i hackordningen står styrmannen Christopher Oram. Han är dock inte helt säker på att han har hela besättningen med sig, bland annat beroende på att han är något så udda som en troende man på 2100-talet. Därför tycks det som en försynens skickelse när de genom en slump upptäcker en högst beboelig planet bara ett par veckors resa bort. Jättemycket närmare än de sju år det skulle tagit att bege sig till deras ursprungliga destination.

Oram bestämmer att de ska kolla läget och i trygg Alien/Slasher-konvention delar besättningen upp sig. Några är kvar upp i skeppet medan resten landstiger på den nya planeten. Där hittar de till sin förvåning lämningar från den försvunna forskaren Elisabeth Shaw och bekantar sig med en viss android vid namn David. Det är oklart vilka David är mest exalterad över att träffa på, de mänskliga besättningsmedlemmarna eller hans broder i anden, den uppgraderade androiden Walter?

Under sin Robinson-period har David emellertid stött på en rätt speciell typ av Fredag och snart är kramkalaset i full gång.

Med förbehållet att jag faktiskt inte sett om Prometheus sedan den gick på bio tycker jag nog att Alien: Covenant är bättre i många avseendet. Historien är tajtare och trots att miljöerna fortfarande är lika bombastiska som i den föregående filmen känns den mindre anspråksfull. En glad överraskning var att den sneak peak som vi fick se i somras och som jag då tyckte var lite mellanmjölk nu blev olidligt spännande i sitt rätta sammanhang.

Det var också oerhört skönt att den besättning vi får träffa generellt beter sig som normala och kompetenta människor och inte som de dumdristigt hämningslösa och testosteronstinna stridspittarna som bemannade stackars Prometheus. Genom att återigen använda USA:s geografi när det gäller namngivning (Tennesse istället för Dallas) samt kort krull och linne på hjältinnan Daniels fick i alla fall jag till och med lite vibbar från originalfilmen från 1979.

Med tanke på att en av de största förändringarna mellan Prometheus och Alien: Covenant är manusförfattarna är jag benägen att lägga mycket av förtjänsten hos dem snarare än Ridley Scott. Särskilt John Logan är en veteran på området med erfarenheter från både Skyfall och The Aviator. Alien: Covenant utnyttjar dessutom en ganska lyckad blandning av kostymer, animatroniska delar samt CGI som gör dessa filmmonster ganska obehagliga eftersom jag aldrig riktigt vet hur de ska röra sig. Sannolikt bör en del cred också gå till Jed Kurzel som skapat ett score vilket på bästa sätt tar tillvara originalets tongångar.

Att Alien: Covenant är en film som handlar om både gudomlighet och skapelsens smärtsamma process är knappast något den hymlar med eftersom det hela inleds med Davids mentala uppvaknande under ledning av den numera avlidne Peter Weyland. Genom konst och musik betonas båda temana och David får snart anledning att fråga sig ”If you created me, who created you?” Längre in i filmen får vi dock anledning att fråga oss om rollerna nu inte är omkastade – maskinerna tar på sig en skapar- och föräldraroll men vem kan egentligen sägas ha format deras medvetande såsom det nu ter sig?

Refrängen om roboten med gudskomplex är knappast ny men jag tycker att den utgör en ganska smaklig fyllning i denna sjätte del av Alien-sagan. Avslutningen återkopplar på ett bra sätt till filmens två inledningar (David och Covenant), då vi ser födelsen av ett helt nytt förbund. En allians som i sig nästan kan ses som en ark (om vi byter till båtlingo): ett skepp som kommer lastat med många, många potentiella uppföljare.

Till den här fyllningen hör också utbytet mellan David och Walter där den äldre modellen får möjlighet att upptäcka vad hans mänskliga herrar och skapare inte tyckte fungerade hos honom. Inte heller när det gäller eventuella kopplingar mellan kreativitet, genialitet och galenskap plogar Alien: Covenant upp några nya fåror men jag ser inga större problem med det.

David tror säkert att han lyckats ta herreväldet över både sitt eget medvetande och öde men frågan är om han inte, i likhet med så många andra, bara är dömd att återupprepa sin faders synder.

Många filmspanare kände suget efter lite facehuggers och chestbursts på stora duken
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir

Frågan är när världen kommer att få se en lika påkostad, konsekvent sammanhållen och genomtänkt trilogi som Peter Jacksons adaption av Tolkiens high fantasy-epos The Lord of the Rings.

För även om jag själv blir allt bättre på att se fläckarna som skämmer denna trilogisol kan jag ändå inte komma ifrån att jag blir lika fångad varje gång jag ser den korta återblickande inledningen till The Fellowship of the Ring och hör Galadriel Blanchetts hypnotiska röst. Det känns som om många efterföljande trilogier (inte minst The Hobbit) gärna vill uppnå samma resultat som originalet men utan att lägga ned vare sig samma tid eller tankemöda på det. Och då går det ju som det går.

För en stor del av styrkan i LOTR tror jag kan hänföras till det faktum att filmerna dels spelades in i princip i ett sträck, att hela proceduren (i den mån det var möjligt) övervakades av en person och att man förlitade sig på en väl avvägd blandning av CGI, fysisk make up, riktiga statister med riktiga svärd och verkliga miljöer.

Därmed absolut inte sagt att alla filmerna är likadana eller ens lika bra. Fellowship… är en förhållandevis tajt och tydlig historia om hur Frodo påbörjar sin resa med Saurons ring runt halsen, ständigt förföljd av de svartkåpade ringvålnaderna. I ett smart manusdrag inkluderas första kapitlet från boken The Two Towers för att ge biopubliken något slags avslut och samtidigt ett par saftiga cliffhangers i och med söndringen av ringens brödraskap.

Avslutningen The Return of the King är å sin sida tydligt episk, svepande och bombastisk. En överväldigande mängd hjältemodiga final stands gentemot den bottenlösa ondskan och ädla tal som ska tända ett glödande motstånd i människornas hjärtan eller få utmattade lemmar och sinnen att orka bara en liten, liten bit till. När man vet om det och med alla filmerna i färskt minne är det ganska uppenbart att Jackson och hans team inte alls klarat av att hålla tyglarna lika stramt om denna sista film.

Och så någonstans däremellan finns The Two Towers som är lite av allt. Slaget vid Helm’s Deep är episkt så det förslår men samtidigt koncentrerat eftersom vi ju alla vet att det inte utgör slutet på historien. Frodo och Sam får möjlighet att utveckla sitt lilla triangeldrama med den ovillige följeslagaren Gollum i det tredje hörnet. Denna status funkar bra när filmen framstår som något mer anspråkslös än Return… (och för att jag är jäkligt svag för all things Rohan) men dåligt när schizofrenin gör att den samtidigt blir lite fragmentarisk och segdragen (Sam, Frodo och Gollum går och går och går. Och sedan går de lite till…).

Vid denna N:te omtitt stör jag mig fortfarande lika mycket på många av de saker som jag retade mig på första gången i biosalongen. En del av CGI:n är fullkomligt hiskelig, särskilt warganfallet i Two Towers och attackelefanterna i Return… Enterna och spökarmén är blir bara ett par simpla deus ex machina. Enterna ser dessutom alldeles för mycket ut som lustiga Rolf Lidberg-målningar vilka körts genom Disney-maskineriet. Och jag har aldrig kunnat förlika mig med John Rhys-Davies röst hos Treebeard.

Något som tyvärr bara blir mer och mer störande för varje gång är den otroligt olyckliga comic relief som man sett för gott att klämma in med hjälp av särskilt Gimli men också både Merry och Pippin. Jag är helt med på att det från gång till annan kan behövas något som lättar upp den generella svulstigheten och allvaret men Gimlis grimaser när han trampar på knastrande kranier är verkligen inte rätt väg att gå. I princip alla dessa inslag lyckas aldrig bli mer än trötta blinkningar till en humor som känns totalt malplacerad.

Men jag skulle inte återvända till alla tre filmerna om det inte samtidigt fanns så mycket mer att tycka om än att ogilla. Just den här gången fastnade jag särskilt för Bernard Hills Théoden – vilken resning och pondus! Han lyckas kanske bäst av alla närvarande (ja, Hugo Weaving med spetsiga öron och Agent Smith-röst, jag tittar bland annat på dig) att verkligen fylla filmens anspråksfulla klädnad utan att det blir pompöst eller fånigt.

I ärlighetens namn finns det också många av de här ”pompösa” scenerna som fortfarande ger mig rysningar. Nästan hela slaget vid Helm’s Deep (minus en sköldåkande Legolas). Gandalfs envig mot Balrogen. Tändandet av vårdkasarna mellan Minas Tirith och Edoras. Enternas marsch och förstörelse av Isengard. Och då har jag inte ens kommit fram till Howard Shores musik (som jag i och för sig sagt snälla saker om tidigare).

När jag gjorde en genomgång av Peter Jacksons filmografi ”i skuggan av LOTR” passade jag på att inkludera betyg för alla tre filmerna bara som jämförelse. Jag ser ingen anledning att ändra på dem i och med den här titten.

The Fellowship of the Ring (2001)

The Two Towers (2002)

The Return of the King (2003)

alt titel: Flykten från hönsgården

Hörni, The Great Escape är ju en jävligt bra och lite annorlunda krigsrulle. Vad sägs om att flytta historien till en hönsgård på engelska landsbygden istället? Och göra alltihop som en leranimation? Nähä, inte det. Då packar vi väl ihop här och gör ytterligare en Disney-prinsess-film istället…

Nej, ibland är det ju tur att det finns folk som går sina egna vägar och vågar hitta på nya saker. Samarbetet mellan Peter Lord och Nick Park hade redan gjort världen bekant med ett antal letargiska djuparksinvånare (”Creature comforts”) och, förstås, radarparet Wallace and Gromit.

I Chicken Run får vi möta hönan Ginger som oförtrutet försöker fly från paret Tweedys hönsgård. Själva arbetet med att lägga ägg dagarna i ända är väl rätt ok men för den höna som inte klarar av att prestera väntar inget annat än huggkubben och Tweedys middagsbord. Och liksom så många andra har Ginger insett att frihet inte är lika med att bli serverad mat och hållas skyddad bakom stängsel.

Men över det där stängslet kommer en natt tuppen Rocky farande. Ginger inser att han kan bli deras biljett ut ur fångenskapen om han bara skulle kunna hjälpa hela gänget att lära sig flyga. Men Rocky är kanske inte riktigt vad Ginger hoppas och tror att han är. Och samtidigt har Mrs. Tweedy kommit på en plan som innebär en radikalt kortare livslängd för hönsgårdens invånare.

Oh, det finns så mycket att gilla med Chicken Run! Till att börja med giftermålet mellan krigs/POW-berättelsen och hönsgårdsmiljön som är vansinnigt underhållande. Manusförfattaren Karey Kirkpatrick har med en enastående fingertoppskänsla klarat av att behålla de precis rätta nyckelscenerna. På det en klassisk klara-sig-ur-maskin-hinderbanan-scen.

Dessutom en hel del ”vanlig” komedi också förstås. Språklig, men inte minst fysisk i hönsens alla försök att både fly och flyga. Jag vet inte varför, men tuppen Fowlers utrop ”The turnip’s bought it” när de med föga framgång testar sin katapultidé får mig alltid att fnissa hysteriskt.

En stor del i den fysiska humorn har förstås de kluriga leranimationerna. Alla som sett något av Wallace och Gromit vet att Nick Park är veritabel lermagiker. Jag gillar generellt leranimationer (who doesn’t?!) och tycker att de i det här fallet både understryker och förhöjer filmens komiska poänger.

Dessutom är det väldigt lätt att tycka om huvudpersonen Ginger som lånat sin röst från Julia Sawalha. Här har vi en höna som är smart, tuff, ärlig och omtänksam.. Hennes enda brist är egentligen att hon driver alla andra lika hårt som sig själv, vilket ibland kan få omgivningen att tappa sugen. Då är det ju tur att hon flankeras av Rocky som fattat det där med #treatyourself.

Trots filmens alla förtjänster vad gäller historia, roller, humor och röstcasting är det en omöjlighet skriva om Chicken Run och inte ta upp musiken av John Powell och Harry Gregson-Williams. Jag har redan utgjutit mig om dess förträfflighet, så varför inte köra lite återbruk? ”’Opening Escape’ sätter stämningen perfekt – djärvt och storstilat med en kraftfull blåssektion. Scoret är liksom filmen en riktigt bra pastich på klassiska krigsfilmer, som The Great Escape. Spänningen som skapas i ’Lift Off’ är påtaglig och andan i ’Building the Crate’ får mig nästan alltid på gott humör, för vem kan egentligen motstå en kazoo-orkester?”

Jag utnämnde en gång Chicken Run till den fjärde bästa filmen från millennieåret 2000 och jag tycker absolut att den utnämningen håller även vid denna senaste omtitt.

jackieDon’t let it be forgot/that once there was a spot/for one brief shining moment that was known as Camelot

Biografifilm är en utskälld genre, ibland med rätta. Det är ofta alldeles för lätt att hänga upp en generisk eller oengagerande historia blott och bart på det faktum att huvudpersonen är känd på något sätt. Produktionsbolaget räknar kallt med att publiken kommer att flockas för att få en chans att ”lära känna” det till synes otillgängliga, oberörbara, ouppnåeliga.

Läs hela inlägget här »

the-godfatherOne Boss to rule them all, One Boss to organise them
One Boss to bring the all and in America normalise them

Nu är kanske inte Don Vito Corleone capo di tutti capi, i alla fall inte om han får säga det själv eftersom han är en ödmjuk man som föredrar att verka i kulisserna. Men med sitt sinne för diplomati och taktik (kombinerat med välplacerad hänsynslöshet) har han spelat en viktig roll inom New Yorks fem maffia-familjer. Så länge han sitter säkert i sadeln gör också Corleonefamiljen det.

Läs hela inlägget här »

zombi-holocaust1alt. titel: Zombie Holocaust, Zombi 3, Dr. Butcher M.D.

I sista sekunden han jag klämma in tittning på ytterligare en italiensk zombierulle. Italiensk säger ni, men regissören heter ju Frank Martin? Icke så, kontrar jag. Antagligen av samma säljbarhetsanledning som den här typen av filmer utrustas med halvkackig dubbning har regissören utrustats med ett mer anglosaxiskt klingande namn men heter egentligen Marino Girolami.

Läs hela inlägget här »

GremlinsOk, vad tror ni om det här? I den numera förlorade filmen ”Charlie Chan in Space” råkar den berömde detektiven Charlie Chans ”number one son” Lee snubbla ombord på ett rymdskepp. Han möter en utomjordisk vetenskapsman som försökt odla fram det ultimata husdjuret, Mogwais. Problemet är att vetenskapsmannen inte är särskilt bra på det han gör och därför bara lyckats skapa djur som måste hanteras på ett visst sätt för att inte freaka ut fullständigt och göra något mycket värre än att pinka på mattan.

Läs hela inlägget här »

Tourist Trapalt. titel: Dödens mannekänger

(Sommar)semester kan vara ledighet och frihet och inte ett problem i hela världen when you’re on the road again. Men för att komma ut i den där friheten måste man samtidigt lämna hemmets trygga vrå och man vet aldrig riktigt var man hamnar någonstans. Att resa iväg på semester är alltså ett strålande sätt att strax befinna sig i en skräckfilm.

Läs hela inlägget här »

Prince of Darknessalt. titel: Mörkrets furste

Brian Marsh läser teoretisk fysik på universitetet, uppbär en imponerande 80-talsporrmusche och är het på sin kursare Catherine. Till hans förtjusning bjuder den lätt kufiske professor Birack in ett antal av sina studenter, däribland både Brian och Catherine, att delta i en tvärvetenskaplig undersökning i en övergiven kyrka.

Läs hela inlägget här »

The Adjusment BureauPhilip K. Dick strikes again! Science fiction-författaren har återigen fått låna ut en av sina noveller till ett filmmanus och återigen handlar det om alternativa verkligheter, fri vilja och ödesbestämdhet.

Den här gången handlar det om David Norris som genom en slump får veta att det egentligen inte finns någon slump. Eller jo, det gör det, men samtidigt inte. Ibland när det bara ser ut att hända småsaker som i sin tur får konsekvenser som till slut kan vara så stora att de är svåra att överblicka (en spilld kaffemugg leder till en missad buss, osv.) beror de där initiala småsakerna inte på slumpen utan på männen som jobbar på The Adjustment Bureau.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg