L’une chante l’autre pas (1977)

alt. titel: Den ene synger, One Sings, the Other Doesn’t

Filmskaparen Agnès Varda var inte rädd för att skylta med sina principer, vare sig i film eller handling. Innan 1974 var abort helt olagligt i Frankrike. En bidragande orsak till att en lagändring i det avseendet kom till, var 1971 års “De 343:s manifest”. På initiativ av Simone de Beauvoir intygade här 343 mer eller mindre kända kvinnor att de genomfört aborter. I lagens ögon var de därmed brottslingar. En av dessa var Varda.

Så det är alltså i någon mening sin egen historia filmskaparen beskriver i filmen L’une chante l’autre pas. Den unga Pauline och den något äldre Suzanne är vänner i 60-talets Paris. Pauline bor fortfarande hemma hos mamma och pappa, medan Suzanne lever med fotografen Jérôme. Tyvärr är Jérôme en sann Konstnär i den meningen att han tar foton som ingen vill köpa. Det finns alltså väldigt lite pengar till honom, Suzanne och deras två barn. Och nu är Suzanne ännu en gång gravid. Pauline ljuger för sina föräldrar om en icke-existerande körresa och ger pengarna till Suzanne för att hon ska kunna åka till Schweiz för en abort.

Tio år senare stöter de på varandra igen av en ren slump. Nu kallar sig Pauline “Pomme” (äpple), är ihop med iranske studenten Darius (som hon träffade på en abortresa till Amsterdam) och försöker försörja sig på att sjunga med diverse mer eller mindre radikala kvinnogrupper. Suzanne har i sin tur startat ett familjeplaneringsstöd för kvinnor i sin hemstad. Därmed är det kanske inte så märkligt att de stöter ihop på en demonstration för aborträttigheter. Vi får sedan fortsatt följa de två, som håller kontakten via vykort, under ett antal kommande år.

Jag kan inte påstå att jag har någon särskilt utmejslad relation till Agnès Varda. Det enda jag visste, innan jag satte mig ned med dagens film, var att regissörens mer kända Cléo de 5 à 7 är den franska nya vågen-film som jag tyckt minst illa om.

Och jag ska väl inte heller påstå att L’une chante l’autre pas levererade någon storslagen filmupplevelse. Inte sällan får jag exempelvis intrycket av att skådisarna är så upptagna med att komma ihåg sina egna repliker att “dialoger” framstår som allt annat än det. Plus att de låter rejält stolpiga.

Framförallt var väl filmen intressant som ett tidsdokument, vilket dock presenteras i ett backspegelsperspektiv eftersom en hyfsat stor del av handlingen utspelas innan 1977. Men det är lätt att låta sig luras av den inte sällan dokumentära stilen, vilken Varda gärna blandar med mer poetiska eller kanske till och med drömska inslag. Filmen blir i slutänden en märklig blandning mellan dokumentär och drama, men det känns åtminstone som ett högst medvetet val från Vardas sida.

Syftet som antyds i titeln L’une chante l’autre pas kan jag också tycka är sympatiskt – Pomme och Suzanne skapar ett grundmurat systerskap trots att de egentligen är rätt olika. Jag uppfattar att Varda vill peka på det alla kvinnor ändå har gemensamt, oavsett hur olika de kan synas på ytan. Och i Vardas ögon sätter bland annat abortfrågan fingret på denna gemenskap. Det är viktigt för alla kvinnor att ha rätten till sin egen kropp.

Att denna rätt sedan bland annat artikuleras genom att Pomme och hennes kompisar uppför amatörmässiga skådespel, spelar tamburin och sjunger sånger om kvinnokampen (“Mon corps est à moi”) får kanske kritas upp på det smått rörande tidsdokumentkontot. Inte minst som de gärna gör allt detta inför storögt stirrande eller bistra byinvånare på franska landsbygden. De här scenerna är faktiskt ganska roliga i sin enorma kontrast. Huruvida humorn är medveten eller omedveten låter jag vara osagt.

Pommes olika sånger gav mig ändå en entusiasmerande kick i efterhand. Vid ett par tillfällen reflekterade jag nämligen över att de påminde en hel del om sångerna i Jaques Demys musikaler Les parapluies de Cherbourg och Les demoiselles de Rochefort. Först när jag läste på i efterhand visade det sig att Varda varit gift med Demy i nästan 30 år!

L’une chante l’autre pas är tillägnad Vardas egen dotter Rosalie, vilken också spelar Suzannes dotter Marie i slutet av filmen. Det är ett tillägnande som känns rimligt – Varda bör ha skrivit under det där manifestet 1971 för att efterkommande kvinnor inte skulle behöva befinna sig under samma förtryck som hon själv gjorde. I det avseendet lyckas faktiskt filmen föra fram sitt budskap utan att vara alltför pekpinneartad, sannolikt för att det förs fram genom så pass olika vektorer som Pomme och Suzanne.

Så höga poäng för det feministiska perspektivet. Detsamma gäller det, för den här perioden, så omhuldade kollektivet – “une vraie famille”. Själv kände jag hur jag fick ångestpåslag av blotta tanken på att befinna mig i en sådan miljö. För en tittare anno 2023 är det dessutom svårt att undgå att notera att det sker exakt noll slöj-problematisering när Pomme följer med Darius till Iran. Det var uppenbarligen en icke-fråga i det här sammanhanget. Men man kan kanske inte tänka på allt som filmskapare. Och i rättvisans namn spelades filmen in innan den islamiska revolutionen 1979.

Stort tack till Shinypoddens filmskola som var hela anledningen till att jag såg tidsdokumentet. Om du är nyfiken på att höra mig lägga ut texten ännu mer om dagens film tillsammans med Henke och Måns, klicka här. Henke har dessutom också jobbat dubbelt och skrivit en revy på bloggen Fripps filmrevyer

X3: Fear Street (2021)

Eftersom jag ändå var inne i ett il av lättsamma slashers tänkte jag att det kanske skulle kunna funka att kasta in Fear Street-filmerna i den mixen. Det var ju svårt att missa Netflix-snacket, under det relativt film-fattiga 2021, och jag hade blivit lite nyfiken på konceptet att släppa tre sammanhängande filmer på en och samma gång. Faktum är att Fear Streets tre delar är så pass sammanhängande att det känns rimligt att tala om dem i termer av att vara ett slags mellanting mellan en trilogi filmer eller en TV-serie med väldigt långa avsnitt.

Fortsätt läsa ”X3: Fear Street (2021)”

Tragedy Girls (2017)

McKayla och Sadie är bästa kompisar och hör till skolans elit – sistaårsstudenter, snygga, välklädda (men med en distinkt, egen stil), vältränade, cheerleaders och styrande över bal-kommittén. Så varför får de ingen skjuts i sitt sociala medie-flöde, @tragedygirls?! Målet att komma upp i 100 000 följare innan avslutningsbalen synes ouppnåeligt. Omgivningen ger tjejerna för lite av all den uppmärksamhet de tycker sig förtjäna. De är ju speciella för fan, varför kan ingen se det?!

Fortsätt läsa ”Tragedy Girls (2017)”

Paradiset ligger under mammas fötter (2020)

Mila står på sin student och känner sig som en muslimsk sjökapten med studentmössan nedtryckt över slöjan. Studentdagen ska ju egentligen vara en glädjens dag men Mila har allt för mycket som tynger både hjärta och hjärna. Hon och bästa kompisen Mona skulle ju ta sig igenom den här dagen tillsammans men Mona dyker inte upp, vare sig till champagnefrukost eller utspring.

Fortsätt läsa ”Paradiset ligger under mammas fötter (2020)”

Martyrs (2008)

OBS! Spoiler

Det är kanske förståeligt att man inte kommer ur en upplevelse, som den unga Lucie Jurin varit med om, utan både kroppsliga och själsliga ärr. Exakt vad den unga flickan blivit utsatt för vet varken vi i publiken, läkaren på barnhemmet där hon befinner sig eller polisen. Det enda vi vet är att hon i svårt skadat tillstånd flytt någon slags tortyrkammare.

Fortsätt läsa ”Martyrs (2008)”

Musikalvecka: Calamity Jane (1953)

alt. titel: Västerns vilda dotter, La terreur blonde, Vestens vildkat, La blonde du Far-West, Schwere Colts in zarter Hand, Non sparare, baciami!, Doris Day en el Oeste

Vad gör den smutsiga kvinnan i skinnkläder på Chicagos raffinerade gator? Som skräckslaget ryggar tillbaka från ett butiksfönster fullt med peruker i tron att de är resultatet av en indiansk skalpmassaker? Jomen det är ju så klart Martha Jane Cannary, mer känd som Calamity Jane, som rest hela vägen från Deadwood i Dakotaterritoriet för att övertala den skönsjungande Adelaid Adams att uppträda i hemstaden. Varför Adams, som är tillräckligt känd för att förekomma på cigarettbilder (hett eftertraktade av Deadwoods manliga invånare), skulle följa med Calamity är oklart men något måste hon ju försöka med. Utan hennes löfte om Adams hade Deadwood-publiken annars sannolikt skjutit ned saloonägaren Henry Miller när det visade sig att hans inbokade artist Ms. Frances Fryer egentligen var en Mr. Francis Fryer.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Calamity Jane (1953)”

Perfetti sconosciuti (2016)

alt. titel: Vad döljer du för mig?, Ukendte venner, Perfekte fremmede, Perfetti Sconosciuti – Wie viele Geheimnisse verträgt eine Freundschaft?, Perfect Strangers

”Den som inte har något att dölja, har heller inget att frukta”

Fortsätt läsa ”Perfetti sconosciuti (2016)”

Hustlers (2019)

Strippklubb. Kanske inte den vanligaste av arbetsplatser men det innebär inte att de anställda är olika andra anställda, exempelvis vad gäller drömmar om att avancera inom sitt yrkesområde. Bli bättre på sitt jobb, helt enkelt.

Fortsätt läsa ”Hustlers (2019)”

Booksmart (2019)

Sista dagen på high school! En rektor som gömmer sig på expeditionen och ser fram emot att säga adjö till ännu en kull tonåringar. Feststämning i korridorerna och skåprensning. Två som inte deltar i galenskaperna i någon större utsträckning är bästisarna Molly och Amy. De har under hela skoltiden hållit fötterna på mattan och näsan i böckerna med det implicita löftet att de ska få sin belöning när det är dags för college. Och nog kan man säga att det löftet infriats – till hösten ska Molly till Yale och Amy till Columbia.

Fortsätt läsa ”Booksmart (2019)”

Musikalvecka: Burlesque (2010)

Ordet ”burlesk” härstammar från italienskans ””burlesco”, ett ord som i sin tur härstammar från ”burla”. Burla betyder skämt eller upptåg, vilket stämmer ganska bra med tanke på att filmen Burlesque ber oss tro på att en Christina Aguilera med perfekt hår håller på att ruttna bort i någon liten håla i Iowa.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Burlesque (2010)”