alt. titel: Den ene synger, One Sings, the Other Doesn’t
Filmskaparen Agnès Varda var inte rädd för att skylta med sina principer, vare sig i film eller handling. Innan 1974 var abort helt olagligt i Frankrike. En bidragande orsak till att en lagändring i det avseendet kom till, var 1971 års “De 343:s manifest”. På initiativ av Simone de Beauvoir intygade här 343 mer eller mindre kända kvinnor att de genomfört aborter. I lagens ögon var de därmed brottslingar. En av dessa var Varda.
Så det är alltså i någon mening sin egen historia filmskaparen beskriver i filmen L’une chante l’autre pas. Den unga Pauline och den något äldre Suzanne är vänner i 60-talets Paris. Pauline bor fortfarande hemma hos mamma och pappa, medan Suzanne lever med fotografen Jérôme. Tyvärr är Jérôme en sann Konstnär i den meningen att han tar foton som ingen vill köpa. Det finns alltså väldigt lite pengar till honom, Suzanne och deras två barn. Och nu är Suzanne ännu en gång gravid. Pauline ljuger för sina föräldrar om en icke-existerande körresa och ger pengarna till Suzanne för att hon ska kunna åka till Schweiz för en abort.
Tio år senare stöter de på varandra igen av en ren slump. Nu kallar sig Pauline “Pomme” (äpple), är ihop med iranske studenten Darius (som hon träffade på en abortresa till Amsterdam) och försöker försörja sig på att sjunga med diverse mer eller mindre radikala kvinnogrupper. Suzanne har i sin tur startat ett familjeplaneringsstöd för kvinnor i sin hemstad. Därmed är det kanske inte så märkligt att de stöter ihop på en demonstration för aborträttigheter. Vi får sedan fortsatt följa de två, som håller kontakten via vykort, under ett antal kommande år.
Jag kan inte påstå att jag har någon särskilt utmejslad relation till Agnès Varda. Det enda jag visste, innan jag satte mig ned med dagens film, var att regissörens mer kända Cléo de 5 à 7 är den franska nya vågen-film som jag tyckt minst illa om.
Och jag ska väl inte heller påstå att L’une chante l’autre pas levererade någon storslagen filmupplevelse. Inte sällan får jag exempelvis intrycket av att skådisarna är så upptagna med att komma ihåg sina egna repliker att “dialoger” framstår som allt annat än det. Plus att de låter rejält stolpiga.
Framförallt var väl filmen intressant som ett tidsdokument, vilket dock presenteras i ett backspegelsperspektiv eftersom en hyfsat stor del av handlingen utspelas innan 1977. Men det är lätt att låta sig luras av den inte sällan dokumentära stilen, vilken Varda gärna blandar med mer poetiska eller kanske till och med drömska inslag. Filmen blir i slutänden en märklig blandning mellan dokumentär och drama, men det känns åtminstone som ett högst medvetet val från Vardas sida.
Syftet som antyds i titeln L’une chante l’autre pas kan jag också tycka är sympatiskt – Pomme och Suzanne skapar ett grundmurat systerskap trots att de egentligen är rätt olika. Jag uppfattar att Varda vill peka på det alla kvinnor ändå har gemensamt, oavsett hur olika de kan synas på ytan. Och i Vardas ögon sätter bland annat abortfrågan fingret på denna gemenskap. Det är viktigt för alla kvinnor att ha rätten till sin egen kropp.
Att denna rätt sedan bland annat artikuleras genom att Pomme och hennes kompisar uppför amatörmässiga skådespel, spelar tamburin och sjunger sånger om kvinnokampen (“Mon corps est à moi”) får kanske kritas upp på det smått rörande tidsdokumentkontot. Inte minst som de gärna gör allt detta inför storögt stirrande eller bistra byinvånare på franska landsbygden. De här scenerna är faktiskt ganska roliga i sin enorma kontrast. Huruvida humorn är medveten eller omedveten låter jag vara osagt.
Pommes olika sånger gav mig ändå en entusiasmerande kick i efterhand. Vid ett par tillfällen reflekterade jag nämligen över att de påminde en hel del om sångerna i Jaques Demys musikaler Les parapluies de Cherbourg och Les demoiselles de Rochefort. Först när jag läste på i efterhand visade det sig att Varda varit gift med Demy i nästan 30 år!
L’une chante l’autre pas är tillägnad Vardas egen dotter Rosalie, vilken också spelar Suzannes dotter Marie i slutet av filmen. Det är ett tillägnande som känns rimligt – Varda bör ha skrivit under det där manifestet 1971 för att efterkommande kvinnor inte skulle behöva befinna sig under samma förtryck som hon själv gjorde. I det avseendet lyckas faktiskt filmen föra fram sitt budskap utan att vara alltför pekpinneartad, sannolikt för att det förs fram genom så pass olika vektorer som Pomme och Suzanne.
Så höga poäng för det feministiska perspektivet. Detsamma gäller det, för den här perioden, så omhuldade kollektivet – “une vraie famille”. Själv kände jag hur jag fick ångestpåslag av blotta tanken på att befinna mig i en sådan miljö. För en tittare anno 2023 är det dessutom svårt att undgå att notera att det sker exakt noll slöj-problematisering när Pomme följer med Darius till Iran. Det var uppenbarligen en icke-fråga i det här sammanhanget. Men man kan kanske inte tänka på allt som filmskapare. Och i rättvisans namn spelades filmen in innan den islamiska revolutionen 1979.
Stort tack till Shinypoddens filmskola som var hela anledningen till att jag såg tidsdokumentet. Om du är nyfiken på att höra mig lägga ut texten ännu mer om dagens film tillsammans med Henke och Måns, klicka här. Henke har dessutom också jobbat dubbelt och skrivit en revy på bloggen Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord 