You are currently browsing the tag archive for the ‘Kvinnlig vänskap’ tag.
Ordet ”burlesk” härstammar från italienskans ””burlesco”, ett ord som i sin tur härstammar från ”burla”. Burla betyder skämt eller upptåg, vilket stämmer ganska bra med tanke på att filmen Burlesque ber oss tro på att en Christina Aguilera med perfekt hår håller på att ruttna bort i någon liten håla i Iowa.
Men absolut, hela upptakten går ut på att vi ska följa med Christina från landsortshålan, där tanterna glor ogillande på hennes extravagant högklackade skor, till Los Angeles. Där hon med nybörjarens hela optimism springer på auditions utan att någonsin ha tagit en enda sång- eller danslektion. Vad vi i publiken fått se i alla fall.
Men innan hon fått något jobb på det sättet fångas hennes blick av Chers ”Burlesque Longue”, vilken bjuder Christina på det hon uppenbarligen längtat efter hela livet i landsortshålan utan att veta om det. Korsetter, paljetter, fransar, sexiga matrosuniformer och plommonstop är alltså vad Christina vill ha ut av tillvaron (kanske tog Moulin Rouge tio år på sig att nå landsortshålan i Iowa, vad vet jag?). Och trots att Cher för fulla muggar sjunger om att burlesque är ”everything you can dream of but never possess” ska det visa sig att en klubbkarriär inte bara vad Christina drömmer om, utan också vad hon får när hon väl visat vad hon kan på scen.
Jag gissar att skådisen och engångsregissören Steve Antin velat skapa en lätt sagostämning så fort filmen kliver in på Burlesque Lounge. Eller kanske snarare en lätt surrealistisk musikalstämning, som signalerar att inget av det vi kommer att få se är riktigt på riktigt. Hur ska man annars exempelvis tolka det faktum att lätt påklädd striptease framhålls som kvinnosjälvförverkligande? Att en shimmy i behå, trosor och höfthållare ger kvinnor självförtroende och gör att hon ”don’t need a sugga daddy”. Eller att någon som kan dansa och sjunga som en fullfjädrad Christina Aguilera förklarar hela partytricket med ”I just do it…” Eller varför inte att teamen både bakom och på klubbscenen är så übereffektiva att de kan träna in och bygga scenerier till ett helt nummer, för att inte tala om en hel show, på mindre än 24 timmar. I det perspektivet känns det fullkomligt obegripligt hur klubben kan vara på fallrepet.
För det är klart att det måste finnas några orosmoln i horisonten som blott Christinas scenkonster kan råda bot på. Cher vägrar ge upp sin älskade klubb om det så tar kål på henne medan Christina länge velar mellan känslige kompositörbartendern Jack och fastighetsmogulen Marcus. När händelseutvecklingen så kräver får hon, fullt rimligt, ifrågasätta Jacks skitstövelbeteende (lugn, bara lugn, det vara bara en temporär svacka för genomschysste Jack och han var ju ändå bara sotis på Marcus). Men när manuset kräver annat får hon överreagera å det grövsta och storma ut för att vara desto mer mottaglig för Marcus oljiga inviter.
Men absolut, jag ska vara rättvis. Just den här obligatoriska kärlekstriangeldelen river Burlesque faktiskt av överraskande snabbt, en omständighet som i andra sammanhang kan ta upp mer eller mindre hela speltiden. Men däremot finns det som sagt inte mycket annat som rör sig djupare än vad som uttryckligen står på manussidorna. Någon slags karaktärsutveckling kan vi glömma och det är väl en evig tur att både Cher och Stanley Tucci är så pass bra skådisar att jag ändå i någon mån köper deras beskyddande föräldraroller på klubben.
Hur är det hela rent musikaliskt då? Tja, till att börja med krävs det förstås att man åtminstone kan acceptera hela burlesque-upplägget med allt vad det innebär av musik och scen”kläder”. Men funkar det tycker jag nog att själva uppträdandena är både underhållande och snyggt genomförda, så väl dans- som regimässigt. All sång och dans förekommer uppe på scen och jag upplever att det främst är de nyskrivna låtarna (bland annat av Aguilera själv) som används för att på klassiskt musikalmanér berätta om en känsla hos rollfiguren. Själv är jag inte det minsta överraskad av att jag föredrar de gamla godingarna som också förekommer, exempelvis Etta James Something’s got a hold on me och Tough lover eller Elmer Bernsteins Wagon wheel watusi.
Ska det vara någon idé att bänka sig framför Burlesque tror jag att minst en av följande fyra saker krävs. Man bör gilla (1) standardmusikaler, i vilken form de än månde komma, (2) romantik, (3) Cher eller (4) Christina Aguilera. Själv vill jag gärna ha lite mer budskap, djup eller driv i min popcornunderhållning. Och medan jag utan problem kan höra att både Cher och Aguilera är bra på att sjunga är musiken de framför inte riktigt min grej. Som sagt, hellre Etta James och därmed blir Burlesque knappast något jag kommer att återbesöka.
Ok, så idag har Filmitch dykt rakt ned i soptunnan. Kommer han ut därifrån med sinnet i behåll?
Dags för ett återbesök i min gröna ungdom! Som tonårig var Inger Edelfeldt en av mina svenska favoritförfattare och jag fastnade särskilt för ”komma ut”-skildringen Duktig pojke (där jag till min förvåning först nu läser mig till att första utgåvan tydligen ska vara ganska annorlunda mot de senare) och Juliane och jag.
Don efter person: amerikanska kvinno-superhjältar till internationella kvinnodagen
***
alt titel: Birds of Prey
Harley Quinn klarar sig alldeles utmärkt utan sin puddin’, Mr. J. Det är i alla fall vad hon febrilt intalar sig själv (som psykolog borde hon ju kunna det här med självövertalning), samtidigt som hon försöker sätta världsrekord i shots per minut på Roman Sionis klubb Black Mask (sannolikt Gothams ljusaste och tystaste nattklubb). Men Harley kommer snart att behöva ha huvudet på skaft (och inte nedkört i en flaska), ety halva Gotham är ute efter att hämnas på henne när det blir känt att hon inte längre står under Jokerns beskydd.
alt. titel: Porträtt av en kvinna i brand, Portrait of a Lady on Fire, Portræt af en kvinde i flammer, Portrett av en kvinne i flammer
Marianne kommer som porträttmålare till ett ensligt beläget hus vid Bretagnes karga kust runt mitten av 1700-talet. Uppdraget att måla av den unga Héloïse har kommit till henne först efter att modern anlitade en manlig målare som misslyckades med porträttet. Héloïse har nämligen hämtats hem för att fylla sin systers roll – att gifta sig med en rik man. Men den presumtive maken vill först ha ett porträtt av sin tillkommande och därför vägrar Héloïse att låta sig avbildas enligt logiken: ingen tavla=inget bröllop.
Alla scouter vet vad en hajk är. Alla mina generationskamrater vet i sin tur att Hajk också var ett TV-program där den outhärdligt käcke Bengt Alsterlind ofta inledde med ett ”Tjipp!”. HAJK var akronym för ”Helfestligt, Allmänbildande, Jätteintressant, Kunskapsorienterande”. Kan det bli mer 70- och 80-tals-barn-TV än så?
alt. titel: Rob Zombie’s Halloween II, Halloween II: El diablo camina entre nosotros
Rob Zombie nöjde sig inte med att bara göra en remake på Carpenters original, han skulle tyvärr prompt ge sig på att göra en uppföljar-remake också.
Därför får vi ett omtag även på Rick Rosenthals Halloween II, vilken som ni kanske minns utspelades på Haddonfields sjukhus samma Halloween-natt som inleddes med att Michael Myers gick lös på både barnvakter och deras pojkvänner.
Meeeeeeen, riktigt så fantasilös har Zombie inte varit med sin Halloween II, vilket så här i backspegeln kanske var synd. Sjukhusscenerna är bara en upptakt och, ska det visa sig, en av Lauries återkommande mardrömmar. Vi möter henne två år efter det som hände i första filmen och även om hon inte sitter inspärrad på mentalsjukhus är det banne mig inte långt ifrån.
Hon har flyttat in hos Annie Brackett (som också överlevde skräcknatten) och hennes sheriff-pappa men kämpar hela tiden mot panikångest, mardrömmar och allmänt uselt mående. Knaprar piller som en hel karl. Samtidigt finns det ute på den dimmiga (men tjusigt upplysta) landsbygden en skepnad som, längs en väg kantat av döda kroppar, lufsar allt närmare Haddonfield. Allt medan Dr. Sam Loomis blivit tidernas största kändishora och med alla medel försöker slå mynt av sin, Michael och Lauries historia.
Jo, jag säger att det var synd att Rob Zombie inte rakt av gjorde en remake av den gamla Halloween II för söte Jesus vilken soppa det här blev! Hela filmen är en enda röra av drömhallucinationer som eventuellt har fäste i verkligheten och eventuellt kan ta fysisk form, eventuell telepatisk kontakt mellan bror och syster, ännu mer psykisk ohälsa, ännu äckligare white trash, ännu mer skakig handkamera, ännu mer utdragna scener och ännu grisigare mord. I första Halloween var det brutalt, inte tu tal om den saken, men här blir det direkt snaskigt vilket per automatik gör att det också känns meningslöst. Tortyrporr i ordets sämsta bemärkelse.
Och jag vet inte om frugan Sheri Moon Zombie bestämde att hon faktiskt ville ha lite speltid den här gången också eller om det var makens idé. Oavsett vilket, borde den som kom på att låta Moon Zombie uppenbara sig som en vitsminkad spöksyn genom hela filmen, få spöstraff. Det gör framställningen oredig och pretto-fjantig. Särskilt som det kompletteras med en helt ny, och sämre, skådis än Daeg Faerch i rollen som tioårige Michael.
Tjejtrion Laurie-Annie-Lynda i Zombies första film tyckte jag rätt bra om. Annie är ju fortfarande kvar men Laurie har i sitt nya liv skaffat två nya kompisar där jag särskilt ogillade Harley, spelad av Angela Trimbur. Hon är en outhärdligt överdriven on-the-edge-tjej och verkar ha fått rollen enbart på meriten att hon kan fladdra med tungan snabbare än en kolibri. Inte heller Scout Taylor-Compton gör lika bra ifrån sig den här gången som Laurie, men det kan möjligen hänga på att nya grunge-Laurie blir sviken rent manusmässigt.
Fanns det då verkligen inget att glädjas åt i Halloween II? Jo, jag tycker ändå att filmen glimtade till en smula när det gäller relationen mellan Laurie och Annie. Händelserna för två år sedan har knutit dem ännu närmare varandra, på gott och ont. Annies ärrade ansikte ger Laurie skuldkänslor vareviga dag medan Lauries trasiga psyke verkligen inte är en söndagspromenad för Annies del att hantera. Och medan jag i och för sig har klagat på den rent fysiska grisigheten tyckte jag att den tidiga scenen med Laurie på akutmottagningen blev en ganska bra illustration av vad en klassisk slasher-final girl faktiskt får med sig i bagaget.
Och så får vi dessutom lite mer birollsgodis att mumsa i oss. Alla huvudsakliga skådisar återkommer i sina roller (om än inte i samma fina form) men utöver dem bjussar Halloween II också på Octavia Spencer, Mark Boone Jr, Margot Kidder och, den mest osannolike av dem alla, Weird Al Yankovic.
När allt detta elände var över fick jag emellertid en oväntad överraskning. Jag hyrde filmen på SF Anytime utan några större konstigheter, såg den och irriterades. Det var först när jag läste Wikipedias synopsis som jag insåg att ”min” film hade ett till vissa delar annat slut. Uppenbarligen ska det finnas en theatrical cut och en ”unrated director’s cut” av Halloween II. Jag har ingen aning om vilken version SF Anytime stod till tjänst med men slutet på ”min” film tas upp som ett alternativt slut som filmades för att förleda snokande ögon och öron från att lista ut det hela i förtid (vilket sannolikt skulle antyda att jag därmed sett director’s cut). Spelar ju knappast någon roll i det stora hela, men lite överraskad blev jag allt.
Slutsatsen måste ändå bli att Zombie för min del tyvärr pissar bort i princip all Halloween-cred som han samlade på sig i första filmen genom denna uppföljare.
Final girl: Återigen Laurie, but with a twist. Som inte alls kändes särskilt spännande om jag ska vara ärlig. Och medan jag kanske inte direkt älskade TCM-vibbarna hos Laurie i slutet i Zombies första Halloween får Psycho-ditot mig den här gången att bara sucka trött.
Historik/psykologi: Ingen utveckling här whatsoever. Ingen förklaring ges heller till var Michael har befunnit sig under de senaste två åren eller varför han kommer tillbaka just nu. Och varför ska han helt plötsligt börja prata i den absolut sista scenen?!
Vapen: Åh, jag blir less bara av att tänka på det – vad använder Michael inte som ett vapen?
Killer-o-vision: Jaha, NU väljer Zombie helt plötsligt att plocka in det greppet?!
Det har sagts många gånger men tål att sägas igen – trailers är ett jäkla gissel. Widows framstod nämligen i den formen som en renodlad samt nervpirrande heist-thriller. Det var bara vetskapen att Steve McQueen stod som regissör som gjorde mig någorlunda förberedd på att filmen sannolikt inte ”bara” skulle vara en nervpirrande heist-thriller. Grabbarna i salongen som gick efter en kvart hade uppenbarligen inte samma tur.
Widows börjar emellertid nog så dramatiskt (hej, Reservoir dogs!). Ett gäng skurkar med den erfarne Harry Rawlings i spetsen ska genomföra ytterligare en välplanerad stöt men allting går åt skogen på det mest magnifika sätt. Ett par biljakter och en SWAT-insats senare är både Harry, hans kumpaner samt rånbytet sprängda i småbitar. Läs hela inlägget här »
Jenna Hunterson skulle kunna ha varit en lycklig kvinna. Fast jobb på ett fik, kollegor som också är hennes bästa vänner och ständigt beröm från både dem och kunderna för hennes fantastiska pajer. Men ingen av servitriserna Jenna, Dawn och Becky vid Joe’s Pie Diner är särskilt lyckliga. Dawn lider av sin singelstatus och Beckys make är invalid och kräver mycket omvårdnad. De är dock rörande eniga om att de aldrig i livet skulle vilja byta med Jenna (sagt i all välmening) som är gift med den våldsamme och kontrollerande Earl. Som lök på laxen är Jenna nu dessutom gravid, ytterligare en spik i kistan som är på väg att begrava hennes hopp om att någonsin kunna fly från den lilla sydstatsorten där hon är född och uppvuxen.
alt. titel: Rött kort, Cold Sweat, Permission
Efter många år av hårt arbete ska Irans kvinnliga futsal-lag äntligen få spela cup-final och ingen är lyckligare för det än lagkaptenen Afrooz. Men när hon visar upp sitt pass på flygplatsen får hon beskedet att hon inte kan åka. Hennes make, Yaser, har anmält att han inte tillåter sin hustru att lämna landet och inget Afrooz säger kan ändra på den saken.
Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att (Captain) Marvel investerat i en kedja retrobutiker som kursar grunge-utstyrslar, CD-skivor med No Doubt och pin-up-posters på Brad Pitt med tanke på hur icke-existerande risken är att publiken ska missa att handlingen utspelas på jorden anno 1995.
That’s what HE said!