Baptistpastorn Marshall Eamons tackar varje söndag innerligt Gud för sitt goda liv från pulpeten. Han är ingen fullkomlig man, oh nej, men hans bilfirma och pastorstitel gör honom till en av bygdens Starke Män. Han är gift med Nancy, en Respektabel och Vacker Quinna, och tillsammans har de Jared, en God Son. Basketstjärna i high school och med cheerleaderflickvännen Chloe.
Fortsätt läsa ”Boy Erased (2018)”
Sista dagen på high school! En rektor som gömmer sig på expeditionen och ser fram emot att säga adjö till ännu en kull tonåringar. Feststämning i korridorerna och skåprensning. Två som inte deltar i galenskaperna i någon större utsträckning är bästisarna Molly och Amy. De har under hela skoltiden hållit fötterna på mattan och näsan i böckerna med det implicita löftet att de ska få sin belöning när det är dags för college. Och nog kan man säga att det löftet infriats – till hösten ska Molly till Yale och Amy till Columbia.
Fortsätt läsa ”Booksmart (2019)”
alt. titel: David Copperfields äventyr och iakttagelser, David Copperfields personlige historie
I The Personal History of David Copperfield beklagar sig den lätt tossige, men godhjärtade, Mr. Dick över oroande tankar. Mest för att det inte är hans egna. På något sätt känner Mr. Dick att de tankar, som en gång befann sig i kungen Charles I:s huvud, hoppade över till hans eget när monarkens knopp skiljdes från hans kropp år 1649.
Fortsätt läsa ”The Personal History of David Copperfield (2019)”
Inga barn vill väl någonsin bli vuxna? Behöva byta sådant som rodeodrömmar mot jobb och egna battingar? Syskonen Darling – tvillingarna James och Doug samt deras lillasyster Wendy – har världens ordning klar för sig: när man blir vuxen kan man inte längre göra som man vill. Livet blir tomt på äventyr och man törs inte längre bryta upp eller ta chanser.
Fortsätt läsa ”Wendy (2020)”
Är man någorlunda välbekant med Noah Baumbach som regissör kommer det kanske inte som någon större överraskning att Frances Ha till största delen är en prat-film. Det är svårt att säga att det egentligen händer särskilt mycket medan vi får följa filmens namne, en 27-årig dansare spelad av Greta Gerwig, under kanske ett New York-år.
Fortsätt läsa ”Frances Ha (2012)”
alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy
En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.
J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar. Fortsätt läsa ”J’Accuse (2019)”
Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.
***
alt. titel: Unga kvinnor
Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…
Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.
***
Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!
Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.
***
alt. titel: Alla tiders kvinnor
Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.
New York. Denna mytomspunna och hett eftertraktade stad, inte minst på film. Hur många har inte önskat att de likt King Kong kunde inta Empire State Building, slinka in på Sals pizzeria i Brooklyn, se The Sorrow and the Pity eller streaka i tighty-whiteys och sockar över Times Square? Det är en stad som för oss utomstående blivit till ett luftslott, snarare än en verklig stad. Ibland skulle jag önska att det gjordes fler filmer en film som behandlar New York lika prosaiskt som, säg, Kansas City, Wichita Falls eller Knoxville. Eller varför inte Åmål?
Rörliga bilder och tryckta ord 