You are currently browsing the category archive for the ‘Action’ category.

alt. titel: The Host

Den 13-åriga Park Hyun-seo har inte många vuxna förebilder här i livet. Hennes mamma stack från henne och fadern Gang-du strax efter födseln. Gang-du är i sin tur inte den skarpaste kniven i lådan, särskilt inte när det handlar om faderskapsskillz. Han kritiseras ofta av sina syskon Nam-il och Nam-joo men inte heller de har särskilt mycket att yvas över. Nam-il har förvisso en fin utbildning men inget jobb och har i sin bitterhet vänt sig till flaskan, under vars inflytande han blivit en sådan där typ som tycker att omvärlden är skyldig honom något. Nam-joo är å sin sida en framgångsrik bågskytt men lider av franska nerver och tvekar ofta för länge när det verkligen gäller i tävlingssammanhang. Hade det inte varit för Hyun-seos farfar, Hee-bong, kan man fråga sig hur hennes liv egentligen sett ut.

Nu har åtminstone Gang-du någon slags försörjning för sig och dottern eftersom han jobbar tillsammans med Hee-bong i dennes lilla kiosk vid Han-flodens strand i Seoul. Men det är en lokalisering som ska visa sig ödesdiger den dagen ett enormt monster kravlar upp ur floden och börjar glufsa i sig folk till höger och vänster. Däribland Hyun-seo. Men Gang-du får i och med katastrofen ett slags faderskapsuppvaknande och i sin övertygelse om att dottern fortfarande är vid liv samlar han hela sin dysfunktionella familj för att rädda henne.

Under andra halvan av 00-talet började det snackas ganska mycket om en sydkoreansk monster-film. Då visste i alla fall inte jag att filmen var regisserad av den Bong Joon-ho, bara att det var en snackis som man borde se. Då hade jag i och för sig sett i alla fall ett par filmer från landsmannen Park Chan-wook men särskilt van vid sydkoreansk film var jag verkligen inte. Inte heller vid Bong Joon-hos svartsynta komiska ådra. The Hosts speciella blandning av teman och stämningar hade därför svårt att hitta en bohåla i mitt hjärta.

Men nu, nästan 15 år senare, och några ytterligare filmer under bältet var det dags att ge The Host en ny chans. Jag gillade ju Parasit, kanske var det bara så enkelt att jag inte fattade storheten med Bong Joon-hos monsterrulle när det begav sig?

Lyckligtvis kan jag nu till viss del svara ”ja” på den frågan. Lite mer förberedd tycker jag att det var betydligt lättare att uppfatta och uppskatta alla olika lager och historier som Bong Joon-ho vill berätta. Några av dem känns igen från Parasit – fokus på familjen med en skruvad och smått destruktiv sammanhållning, faderskapsproblematiken, sonen som i sin tur inte uppskattar sin far innan det är för sent och klasskampen. Här är de emellertid kompletterade med bilder av den Lille Mannen mot det mäktiga Systemet, både i perspektivet av familjen Park mot militär och polis men också Sydkorea mot USA.

Hela historien börjar nämligen med ett amerikanskt militärlabb där en kallsinnig forskare tvingar sin stackars labbassistent att dumpa en massa kemikalier rakt ned i avloppet enbart för att flaskorna var dammiga. Att de därmed i praktiken dumpas rakt ut i Han-floden bekymrar honom inte särdeles mycket. Även senare under filmen görs det tydligt att särskilt amerikaner (men även WHO) kommer in och börjar styra och ställa som om de ägde landet.

Så här i Corona-tider får förstås också The Host en alldeles särskild aktualitet eftersom monstret ryktas sprida ett livsfarligt virus, varvid Gang-du betraktas som patient zero. Under stora delar av filmen går Seouls invånare omkring med munskydd och hostningar får folk att panikslaget backa undan. I en tragikomisk scen, som väl beskriver Bong Joon-hos bitska humor, får en man spotta i en vattenpöl som med hjälp av en framrusande buss strax får stänka ned alla de som försökte hålla sig undan hans hostningar och snörvlanden.

Så absolut stora kliv framåt i min relation med The Host. Filmen har dock fortfarande ett par skavanker som jag inte riktigt kan komma överens med och det var också främst de jag mindes från min första titt. Tempot hackar från gång till annan och någonstans i mitten känns det som om det hela liksom börjar om från början igen. Buskisinslag blir banne mig aldrig lättare att svälja, oavsett hur många gånger jag stöter på dem.

Och även om själva designen av monstret är coolt, som en supermutationshybrid mellan en apa, en ormhuvudfisk och en Guillermo del Toro-vampyr, är dess fruktansvärt dåliga animering mitt allra tydligaste minne. Jag kan alltså inte ens ursäkta det hela med att ”Nå, 2006 var det det bästa vi någonsin sett”. Svagheterna ligger främst i monstertexturen och dess förmåga att smälta in i omgivningen. Rörelsemönstret funkar riktigt bra men kommer man lite närmare påminner skinnet mest om gamla bildäck och hela varelsen saknar påtagligt fysisk tyngd, trots att det kan välta lastbilar på löpande band.

The Host är just nu för min del en film som egentligen är som bäst när den inte ska vara en renodlad monster-film, utan avhandlar allt det som följer i monstrets spår. Scenen där familjen tagit skydd i Hee-bongs kiosk och delar en måltid på snabbnudlar tillsammans med den försvunna Hyun-seo var både vacker och hjärtskärande i all sin enkelhet. Med tanke på hur Bong Joon-ho väljer att avsluta sin historia, undrar jag om inte det är hans inställning också.

Spencer Gilpin är ”in a bad place” som man så eufemistiskt brukar uttrycka det nu för tiden. Han lider av Instagram-förbannelsen att alla andras liv verkar så mycket härligare, bekymmersfria och mer perfekta än hans eget. Inte minst Jumanji-vännerna Bethany, Fridge och Martha och vem ska han då blotta sitt hjärta för?

Läs hela inlägget här »

Don efter person: amerikanska kvinno-superhjältar till internationella kvinnodagen

***

alt titel: Birds of Prey

Harley Quinn klarar sig alldeles utmärkt utan sin puddin’, Mr. J. Det är i alla fall vad hon febrilt intalar sig själv (som psykolog borde hon ju kunna det här med självövertalning), samtidigt som hon försöker sätta världsrekord i shots per minut på Roman Sionis klubb Black Mask (sannolikt Gothams ljusaste och tystaste nattklubb). Men Harley kommer snart att behöva ha huvudet på skaft (och inte nedkört i en flaska), ety halva Gotham är ute efter att hämnas på henne när det blir känt att hon inte längre står under Jokerns beskydd.

Läs hela inlägget här »

Damn it, Bravo Six, I told you to hold! Men nä, det där med att lyssna på order eller ens goda råd ligger inte för marinsoldattuffingen Ray Garrison. Han får också bekräftelse på att han gör alldeles rätt när han dödar skurken, räddar gisslan och därmed blir belönad med en idyllisk semester på Italiens Amalfi-kust tillsammans med snygg-hustrun Gina. I den mjukt belysta hotellsängen har de sex på det där sättet som bara perfekta Hollywood-par har när det ska understrykas hur hemskt det blir när skiten oundvikligen träffar fläkten.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på gårdagens inlägg om Ian Flemings superspion

***

Ska stackars Fleming få ha någon slags cred kvar i moderna läsares ögon ska jag nog enbart dra en barmhärtighetens ridå för hans ”insikter” i dels våldtagna kvinnors psykologi, dels kvinnlig homosexualitet. Men (och det är ju här som det börjar bli intressant) samtidigt får ändå några av Flemings kvinnor ha egen agens inom den förvisso rejält begränsade 50- och 60-talsramen. I både Thunderball och On Her Majesty’s Secret Service blir spionhjälten räddad ur dödlig fara av kvinnor vid avgörande ögonblick. I Dr. No kan Honey Ryder utnyttja sin kunskap om djur och natur för att överleva helt på egen hand.

Läs hela inlägget här »

Ibland händer det! Att man som gammal, garvad läsare fortfarande kan hitta en liten guldgruva, rik på glimmande underhållningsådror. Men ofta kan den gamla och garvade läsaren behöva lite hjälp för att hitta den där guldgruvan. I mitt och Ian Flemings fall var den sammankopplande länken filmpodcasten Shinypodden, vilken under sin åttonde säsong temporärt bytte namn till Bondpodden.

Läs hela inlägget här »

Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.

Läs hela inlägget här »

När syskonen Dani och Diego kommer till jobbet på bilfabriken en morgon möts de av ”el futuro” i form av robotar. Superstarka, superfarliga robotar. Terminators, faktiskt. Som drabbar samman på fabriksgolvet och försöker förvandla varandra till järnskrot.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på gårdagens inlägg om The Expendables-trilogin

***

Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.

Läs hela inlägget här »

Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen John Rambo redan 1985 betecknade sig själv som ”expendable” för att göra mig någon slags förutfattad mening om vad The Expendables skulle vara för typ av film när originalet kom 2010. Självklart hade Sylvester Stallones framträdande roll också en viss betydelse för de här förutfattade meningarna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg