You are currently browsing the category archive for the ‘Action’ category.

alt. titel: Inkalen, The Incal

Upptäcktsfärden i seriernas värld fortsätter, den här gången med klassisk science fiction i form av Moebius (en av Jean Girauds pseudonymer) och med manus av Alejandro Jodorowsky. Science fiction-filmälskare har sannolikt inga större problem att koppla ihop paret med den ofullbordade filmatiseringen av Dune där Moebius skulle ha arbetat jämsides Chris Foss och H.R. Giger.

Själv tycker jag mig se att en del inspiration från filmprojektet nog letat sig in i serien som började produceras relativt snart efter det stod klart att det aldrig skulle bli någon film. Av någon outgrundlig anledning var det ingen studio som ville ta på sig att betala för Salvador Dalís hutlösa arvode, Orson Welles personliga kock och en 14 timmar lång film.

L’Incal inleds nog så dramatiskt med att den misslyckade privatsnokaren John DiFool störtar mot sitt frätande öde i syrasjön som befinner sig längst ned i stadsregionerna. I sista sekunden räddas han av de som kastade ned honom (i syfte att få honom att tala) men inom kort är hela sällskapet upplockade av ”robo-snutar”. DiFool berättar om sitt senaste uppdrag som slutade med att han slog sig själv medvetslös. Efter en viss tvekan från myndigheternas sida släpps han fri för att kunna ägna sig åt sina vanligaste sysselsättningar: dricka surrogatwhisky, röka cigarr och låta sig underhållas av en ”fnaskoid” (en lyxmodell den här gången, det har varit en hård dag för privatdeckprivaaren…)

Men när DiFool tillgodosett sina mest basala behov tillåter han sig att tänka tillbaka på det där uppdraget och självklart minns han aningens mer än vad han berättade för rättsväsendet. I stadens väldiga ventilationssystem träffade han på en märklig mutant som gav honom ett märkligt föremål. Ett föremål som mutanten kallade för ”inkalen” och som skulle vara avgörande för hela universums framtid.

DiFool ser sig själv som en skeptisk typ men får snart anledning att ändra åsikt om inkalens betydelse när större delen av både universums styrande skikt och olika uppsättningar motståndsrörelser är honom hack i häl. Snart är vår antihjälte, tillsammans med ett litet men tappert gäng, i full färd att försöka rädda universum undan ett ondsint Mörker, vilket tjänas av ett lika ondsint (för att inte tala om teknologiskt) prästerskap.

Moebius har en minst sagt utpräglad stil som vid en första anblick påminner om Hergés ”klara linje”. Stora paneler där tydligt linjerade huvudfigurer kontrasteras mot ett detaljmyller i bakgrunden. Men science fiction-tecknaren har många fler strängar på sin lyra – låter sin John DiFool ibland förlora sig i det där myllret, massiva landskaps- eller rymdutblickar och inte minst rejält abstrakta, nästan surrealistiska, bilder där olika figurer omsluts av lysande trianglar eller andra renodlade former.

I min läsning blir Moebius främst en tecknare av färg, form och vyer. Han är definitivt bättre på det stillastående än det rörliga, när John DiFool ska försöka springa ser det alltid stelt och komiskt ut. Rörelselinjer som gärna slutar i en liten snurr eller spiral understryker den känslan. Moebius är inte heller någon hejare på det visuellt personliga, där särskilt vår orädde hjälte kan se rätt annorlunda ut (särskilt i ansiktet) från en panel till en annan. Det tecknaren gör bäst när det gäller figurer och personer är istället det statiska, det majestätiska, det imponerande.

Ren omfångsmässigt är L’Incal ett imponerande arbete, så det kommer inte som någon större överraskning när det anges att Giraud ska ha varit känd för sin oerhört raska arbetstakt. Många av bilderna och uppslagen är också så iögonenfallande att det verkligen inte är något man skummar sig igenom. Tyvärr fångas jag i betydligt mindre utsträckning av Jodorowskys historia (möjligen kombinerad med Moebius (o)förmåga att berätta historien) som bland annat blir alldeles för new age-flummig för min smak. Det är för många sidor som ägnas åt sammansmältningar av mystiska energier eller palatskonspirationer (i sann Dune-anda). Jag orkar helt enkelt inte behålla fokus och har faktiskt kort efter avslutad läsning svårt att påminna mig exakt vad som hände eller vad poängen med den där inkalen egentligen var.

Inte heller språket är någon höjdare, snarare känns det lite barnsligt och övertydligt. Om det sedan beror på originalet eller översättningen låter jag vara osagt men det finns alltid en risk att konfronteras med uttryck som ”robo-snutar” eller ”mega-syfilis”. När de dessutom kombineras med daterade ord som ”sillmjölke” och ”gullunge” blir slutresultatet svårsmält.

Ska jag vara helt ärlig har jag nästan lättare att uppskatta och ta till mig Moebius konst i småportioner såsom den exempelvis presenteras genom det utmärkta Twitter-kontot ”70s Sci-Fi Art”. Men efter avslutad läsning är det ändå bilderna och inte historien som sådan jag tar med mig från L’Incal.

Annonser

En livsregel så god som någon: nedsablade filmer om vitsminkade galenpannor är inte så usla som deras rykten gör gällande. Det var sant för Tim Burtons Alice in Wonderland och det var sant för Suicide Squad.

Jag kan samtidigt förstå reaktionen hos 2016 års biopublik. Man hade fortfarande ett visst hopp kvar om DC-universats möjligheter att ta upp kampen med Marvel och Warner hade satsat seriös kosing på marknadsföring. Och så blev det bara en tummetott.

I sann DC-anda är Suicide Sqaud så mörk, så mörk. Stålmannen har dött. Vem kommer att ta hans plats? Amanda Waller är helt på det klara med att det är bättre att förekomma än att förekommas och sätter ihop en insatsstyrka av ”metahumans” (ett annat ord skulle möjligen vara mutanter men det har väl Marvel redan mutat in så det är bara att gilla läget). Tanken är att de ska försvara mänskligheten om det skulle visa sig att Stålmannens efterträdare på omnipotenstronen mot all förmodan är någon som inte har “USA A-OK” tatuerat i pannan.

Kruxet är bara att alla dessa metamänniskor är kriminella och en försvarlig andel av dem är dessutom bindgalna. Enda sättet att kontrollera dem är att hota att spränga skallen av dem för tydligen är de i alla fall inte så galna att de frivilligt väljer att dö. Men visst – lönnmördaren Deadshot vill träffa sin dotter och Harley Quinn kan inte vänta på att få hooka upp med sin Joker-pudding igen, så visst har de något att leva för.

Det har också militären Rick Flag. Synd bara att hans käresta Juno Moores kropp fångats av en häxa som nu gör sitt bästa för att utplåna mänskligheten. Why? Because she can! Och för att människor är veka. Eller något i den stilen… Ärligt talat känns det inte ens som om Suicide Sqaud själv bryr sig särskilt mycket om att förklara varför vi har protagonister i ena ringhörnan och antagonister i den andra.

Suicide Squad är förvisso inte regisserad av Zack Snyder men det visar sig (föga förvånande kanske) att inte heller David Ayer är mycket till lustigkurre. Filmen förmedlar framförallt en krampaktig känsla av att vilja för mycket. Den ska vara så tuff och så hård och så mörk att det ofta blir rent skrattretande. Den vill så gärna vara farlig men det rockiga soundtracket och minihotpants på Harley Quinn andas mer desperation än något annat.

Margot Robbie som Harley Quinn är kanske den som främst kravlar sig ur det hela med en respektabel del av äran i behåll även om utsmetat läppstift som krääääzy-signal känns lite…80-tal. Särskilt som hennes krääääääääääääzy-partner (three times as crazy!) är en parodisk Joker-Jared Leto med aluminiumfolie på tänderna. Hans prestation övertygar inte för fem öre, utan blir bara teatralisk och rentav löjeväckande.

Will Smith, som försöker göra sig förtjänt av den där ”Best daddy in the world”-muggen i rollen som Deadshot, är också helt ok. Särskilt i relationen med Robbies Harley. De jobbar bra tillsammans, helt enkelt. (Fun fact: Smith har nu fått vara både ”best of the best” i Men in Black och ”worst of the worst” här.) Däremot önskar jag nästan att jag hade varit lite snabbare på bollen med Suicide Squad när det begav sig. Då hade jag nämligen kunnat påminna mig om Nick Fury-kopian Amanda Weller för att plocka ned Viola Davis pretentiösa Oscarstal 2017 ett par snäpp.

Ska jag vara helt ärlig minns jag Justice League som tråkigare än vad jag tyckte Suicide Sqaud var. Samtidigt räcker det att påminna sig även de sämre Marvel-filmerna för att sätta det hela i något slags perspektiv. Med andra ord: Suicide Squad var inte så dålig som jag trodde men för den skull absolut inte bra. Alltså väntar jag fortfarande på en DC-superhjälte-film som inte är hård, kall och oengagerande. Wonder Woman förtjänar en kompis.

Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.

Läs hela inlägget här »

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Snabba cash III, Snabba cash 3, Easy Money 3: Life Deluxe

Sista trilogidelen ut! Och istället för att lyfta upp de numera välkända skådisarna i den här historien (främst Joel Kinnaman och Matias Varela) tycks filmmakarna helt plötsligt oroliga för att publiken ska ha hunnit glömma vad som hände i de två tidigare filmerna. Därför får vi ett snabbt återberättande genom polisdokumentation som slutar i ett stort frågetecken – var befinner sig Johan Westlund?!

Läs hela inlägget här »

alt titel: Snabba cash 2, Easy Money II: Hard to Kill

Jens Lapidus valde i sin uppföljare Aldrig fucka upp att fokusera på losern Mahmoud och hur han på relativt lösa grunder blir inblandad i efterdyningarna av Palme-mordet. Det säger sig kanske självt att det knappast var en lysande premiss för en uppföljare till en populär film.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Easy Money

Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.

Läs hela inlägget här »

Dags för bloggens traditionsenliga julfilmsomdöme — det är ju ändå första advent!

***

alt. titel: Arthur och julklappsrushen

Trots ännu en lyckad julklappsutdelning världen över är stämningen något tryckt i Tomtefamiljen. Farfar tycker att den nutida utdelningen är alltför mekaniserad och mesig. Annat var det på hans tid när han fick ducka för andra världskrigets luftvärnskanoner!

Läs hela inlägget här »

Med tanke på att Hollywood är (ö)kända för att satsa på säkra kort är det överraskande lite som ändå är säkert i filmbranschen. Efter The Bourne Ultimatum sade sig Matt Damon vara färdig med Jason Bourne. ”There’s no way we can trot out the same character”.

Läs hela inlägget här »

När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Fred Vargas, Cirkeltecknaren

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser