You are currently browsing the category archive for the ‘Action’ category.

Många är de som undrat och frågat sig varifrån skräckmästaren Howard Phillips Lovecraft fick sina idéer. Med start i två volymer – Howard Lovecraft and the Frozen Kingdom och Howard Lovecraft and the Undersea Kingdom – ger författaren Bruce Brown tillsammans med tecknarna Renzo Podesta och Thomas Boatwright sin syn på saken.

Lille Howard har verkligen inte världens bästa julafton. Hans mamma har släpat iväg honom till Butler-sanatoriet där pappa Winfield befinner sig bakom lås och bom. Medan mamma gråter ut hos läkarna skrämmer pappa slag på sin son genom att, med vansinnet lysande i det tärda ansiktet, varna gossen för en livsfarlig bok. Det är förvisso Winfield själv som skrivit den men nu har han insett sitt misstag och manar Howard att förstöra verket innan det förgör honom.

Men när boken dyker upp under näsan på Howard, inslagen i juklappspapper, kan han förstås inte hålla sig. Sidorna är fulla av galet svammel om en plats vid namn R’yleh – ”an unholy marriage between fairy tales and nightmares”. Och när Howard läser pappans skriverier högt transporteras han plötsligt till en djupfryst ödemark.

Men inte mer öde än att han strax stöter på den tentakelförsedde Thu thu hmong. Eftersom Howard räddar monstret från att störta mot sin död lovar han att tjäna pojken vilket funkar bra för Howard som alltid önskat sig en hund. Hädanefter går därför varelsen under namnet Spot.

I det kylslagna R’yleh stöter Howard också på den unge kung Abdul. Och eftersom Howard är en hjälpsam ung man lovar han också att leta reda på den magiska bok som Abdul behöver för att förvisa den onde anden som hemsöker hans kungarike. Men Abdul är inte helt ärlig och återkommer i Undersea Kingdom för att hota hela Howards familj, vilket bland annat leder till att gossen måste frita pappa Winfield från sanatoriet.

I likhet med många andra historier som är för bra för att vara påhittade har Bruce Brown utgått från en högst reell verklighet. Howard Phillips Lovecrafts far hette mycket riktigt Winfield och var dessutom var intagen på Butler-sanatoriet i Providence i fem år innan han dog. Innan sitt sammanbrott ska han ha gjort och sagt ”strange things”. Vilket i och för sig inte är helt ovanligt för personer som rapporteras ha dött i sviterna av syfilis.

Men om man struntar i sådana prosaiska sjukdomsdetaljer är det en smart uppstart för Howard och Spots äventyr. Serierna är på det hela taget hyfsat lättsmälta berättelser, så lättsmält det nu kan bli när de är iscensatta inom en välbekant Lovecraft-mythos.

Historien i Undersea Kingdom hade lite mer stuns än i originalet, i och med mer inspel från pappa Winfield. Men stilmässigt föredrar jag nog den första boken, Frozen Kingdom, av Renzo Podesta jämfört med uppföljaren, Undersea Kingdom, av Thomas Boatwright. Podesta levererar kantigare och mer skissartade teckningar som enligt min mening passar Lovecrafts universum bättre än Boatwrights rundare Howard, vars uppenbarelse framstår som allt för tokrolig i sammanhanget. Samtidigt dikterar manuset också en god portion humor, särskilt i relationen mellan Howard och hans Spot. De är i det perspektivet ett klassiskt odd couple där tjänaren ofta är visare och mer kunnig än sin herre.

De här bägge albumen om en ung Howard Lovecraft var trevliga för den läsare som gillar sin skräckmästare men knappast något världsomstörtande. Med tanke på att serier brukar kosta sina modiga slantar finns det bättre produkter att spendera dem på.

Howard Lovecraft and the Frozen Kingdom (2009)

Howard Lovecraft and the Undersea Kingdom (2011)

Annonser

Ni vet ju alla att leksaker älskar att tillhöra sina ägare men också lever ett eget liv när dessa ägare inte är i närheten? Det var en gång en cowboydocka som hette Woody….

Men stopp och belägg! Nu har jag virrat till det ordentligt kära läsare – det här är ju en heeeeeelt annan film. Ni kanske inte alls vet att husdjur älskar att tillhöra sina ägare men också lever ett eget liv när dessa ägare inte är i närheten? Terriern Max älskar sin perfekta ägare Katie över allt annat tills den dag Katie kommer hem med en stor, brun och lurvig sak vid namn Duke.

Duke är flamsigt dumglad och fattar inte alls att Max har stora problem med en byracka som är inne och tassar på hans territorium. Det faller sig inte bättre än att när Katie lämnar dem ensamma i New York-lägenheten står både Max och Duke snart på gatan, tilltufsade av ett gäng katter och utan sina halsband.

Halsbandsbristen ska dock visa sig vara en lyckträff eftersom de då kan övertyga den psykopatiske kaninen Snowball att de inte alls är ”leash lovers”, utan tvärtom vildsinta och människomördande bestar. Snowball är ledare för ett gäng övergivna husdjur som lever nere i New Yorks kloaker och som alla förklarat krig mot den förrädiska och svekfulla mänskligheten.

Samtidigt letar Max vänner, med dvärgspetsen Gidget i… (heh…) spetsen, febrilt efter sin försvunne kompanjon. Men kan ett gäng bortklemade tamdjur klara sig på de tuffa New York-gatorna?

Likheterna mellan The Secret Life of Pets och framförallt den första och tredje Toy Story-filmen är som synes så uppenbara att jag inte riktigt vet om filmskaparna menat dem som kärleksfulla nickningar eller helt enkelt hoppats att publiken inte ska uppfatta dem. The Secret… refererar för all del också till andra filmer, från Alien och Jurassic Park II till Beethoven och Star Wars (det kan inte vara en slump att Duke ser ut som om Chewbacca skulle gå på alla fyra), men i just fallet Toy Story skulle jag säga att nickningarna i så fall är så pass kraftiga att den mest ivrige dödsmetal-headbangare skulle bli stum av beundran.

Bortsett från en viss brist på nyskapande, både vad gäller själva historien samt odd couple-relationen mellan Max och Duke, var denna animerade djurfilm annars ganska trivsam. Roligast var föga förvånande den galne Snowball eftersom det alltid är något speciellt med att se små och luddiga varelser gå fullständigt crazy bananas. I det perspektivet var även Gidget en tillgång (vita dvärgspetsar skiljer sig främst från vita kaniner på öronstorleken) men jag tycker att det är lite synd att hon bara får chansen att visa vad hon går för när hennes älskade Max är i fara (en kärlek som fram till det här äventyret varit helt obesvarad). Dessutom inspirerad av något så feminint kodat som spanska TV-såpor.

Inledningsvis skulle man kunna tro att The Secret… är gjord tidigare än 2016 eftersom alla djuren ser serietecknat naiva ut. Runda former, stora ögon, och så vidare (vilket alltså innebär att Max inte är det minsta lik en terrier). Men det räcker med att titta närmare på detaljrikedomen i Max päls eller Hudsonflodens vatten för att inse att detta istället är en högst medveten stil.

Sanningen att säga skäms jag en smula för att erkänna det, men jag kunde inte låta bli att störa mig på hur Katie introducerar Max till sin nye ”kompis”. Jo, jag vet att det är animerat och hittepå och Gud vet allt, men så där gör man bara inte. Det kan inte få vara tillåtet att vara SÅ korkad som hundägare att man plockar med sig en vilt främmande hanhund in i en annan hanhunds territorium och dessutom lämnar dem ensamma mindre än tolv timmar senare. Inte om man vill ha minst en död jycke när man kommer hem på kvällen.

Nå, detta med hur hundägande porträtteras på film är något av en (heh…) pet peeve för min del. Mer problematiskt blir i så fall slutet och det faller förstås tillbaka på Toy Story-paradoxen. The Secret… avslutas (föga förvånande) med en kavalkad av kärleksfulla återförenanden mellan husdjur och ägare när vi dittills bara fått se hur husdjuren klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.

Själva konceptet gick ut på att poliser med ungdomligt utseende infiltrerade high schools, vilket de gjorde med större framgång än man kanske skulle ha anat eftersom de inte alltid såg så särskilt ungdomliga ut.

Som filmer betraktat ligger 21 och 22 Jump Streets styrka i medvetenheten om att det inte är någon större poäng att låtsas om något annat än att de som sagt är uppföljare till en TV-serie. Det är många hänvisningar till att någon idiot inom poliskåren ”återupplivat något 80-tals-koncept” i och med den moderna 21 Jump Street-styrkan. Där våra huvudpersoner Morton Schmidt (Johan Hill) och Greg Jenko (Channing Tatum) hamnar, snarare på grund av total polisinkompetens än att de skulle se särskilt ungdomliga ut.

Ice Cube spelar den koleriske poliskommissarien som basar över det hela och inte heller han hymlar med att styrkan ska ”embrace your stereotypes”. Själv är han som sagt en svart poliskommissarie som skriker mycket på sina underlydande. Jonah Hill var givetvis en impopulär nörd på high school och får i 21 Jump Street en chans till återupprättelse med både flickvän och avslutningsbal. Channing Tatum var lika självklart en populär idrottskille när det begav sig och måste därmed kontrastera Hills popularitet genom att få upptäcka sin inre nörd när de går undercover. I första filmen, vill säga, för när vi kommer fram till 22 Jump Street måste rollerna skifta ännu en gång får att åtminstone ge illusionen av någon slags filmisk livsgnista.

Även i uppföljaren till uppföljaren är metaelementen det som funkar bäst – poliskåren vill göra ”samma sak en gång till” (fast på college den här gången) och har pytsat in ännu mer pengar vilka gett Ice Cubes kommissarie ett flashigt kontor som får honom att likna Iron Man. I bägge filmerna har man dessutom lyckats peta in de mest tongivande skådisarna från TV-serien i ett par små men icke desto mindre prominenta biroller – Johnny Depp, Peter DeLuise och Richard Grieco.

Hill och Tatum får till en hyfsad odd couple/buddy cop-känsla sins emellan och jag tror att det bland annat är den som gör filmerna något mer underhållande än de egentligen förtjänar. För när de istället ska beskriva någon slags händelseutveckling inom ramen för sin givna genre – actionkomedin – haltar det betänkligt.

Misstaget är sannolikt att man lagt mer krut på att få till roliga metaelement, meningsutbyten och referenser än en hållbar historia och därmed finns det inget direkt driv i någon av filmerna. Hill och Tatums poliser får sticka huvudet i någon slags snara och sedan krävs det en ganska krystad övergång för att de ska kunna få loss skallarna och hoppa vidare till nästa idioti. Inte heller själva actionsekvenserna är särskilt upphetsande, under bägge filmernas jaktmoment (medelst bland annat cykel, bil och helikopter) får jag nästan skärpa mig för att inte börja fingra på snabbspolningsknappen.

21 Jump Street hamnar kanske en noslängd före sin uppföljare tack vare bättre skådisar i birollerna, främst Dave Franco och Brie Larson. I bägge filmerna dyker Nick Offerman upp som poliskapten, vilken egentligen bara är Ron Swanson i uniform (lite slappt med andra ord…).

Jump Street-filmerna ramlar i slutänden ned i samma fack som en hel del andra uppföljare eller remakes; de var bättre än jag hade vågat hoppas på. Därmed inte sagt att de var bra… Det mest bestående intrycket (förutom det faktum att Channing Tatum i vissa vinklar inte tycks ha någon hals) är nog ett allt starkare sug att återbesöka den gamla TV-serien för att se om den var så kackig som jag minns den. YouTube, to the rescue!

21 Jump Street (2012)

22 Jump Street (2014)

Är man nyfiken på att lyssna på två poddpojkar som omfamnar dessa två filmer betydligt mer helhjärtat än jag lyckades göra kan man med fördel ta del av Close Up-podden.

Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.

***

I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.

Skurkar som Two-Face är emellertid intressanta eftersom de personifierar ett av Batman-universats mest ihållande teman – den dubbla identiteten. (Ett problem som i och för sig hemsöker många superhjältar.) Behovet eller tvånget att samtidigt vara den offentlige Bruce Wayne och den private Batman. Ingen av sidorna kan existera utan den andra.

Den här dubbelheten speglas också i många av Batmans fiender (och, som bonus, Nicole Kidmans Chase Meridian) som dyker upp i filmerna: Jack Napier/Jokern, Selina Kyle/Catwoman, Oswald Cobblepot/Penguin, Edward Nygma/The Riddler, Harvey Dent/Two-Face, Pamela Isley/Poison Ivy, Jonathan Crane/Scarecrow. Jag tror också att det är bristen på dubbelhet, frånvaron av en förklarande bakgrund, som gör Heath Ledgers Joker till den ojämförligt läskigaste skurken i alla filmerna sedan 1989 och Batman. Kontraster vet man vad man har och de allra flesta superskurkarna har någon form av ultimat målsättning med sina gärningar. Så icke Ledgers Joker. Some men just want to see the world burn.

Personligen har jag aldrig fastnat för Ben Afflecks Batman inom ramen för DC Extended Universe och under ledning av Zack Snyder. Jag undrar om även det kan hänga ihop med identitetsleken. Batman funkar bäst när han ställs mot en skurk. Kontrasteringen till Superman, en annan superhjälte, funkar därmed inte alls lika bra i mina ögon. Historien i Justice League gräver graven ännu djupare för vår Läderlapp eftersom han nu tvingas bli en del av ett klämkäckt team, komplett med lättsamt munhuggande.

Något som inte heller är sig likt mellan de olika serierna (90-tal, Dark Knight och DCEU) är staden Gotham. En lämpligt benämnd stad, då den känns avgjort mer gotisk än modernt urban. Dess tillstånd är förvisso konstant – Gotham tycks vara en stad i ständig kris, vilken knappt kan hanka sig fram på knogarna i spöregnet medan Batman bara ibland kan spänna upp ett bristfälligt brottsmotverkande paraply över dess takåsar. Men utseendemässigt tar sig 90-talsserien friheter som inte är att tänka på för vare sig Nolan eller Snyder. De är alldeles för förtjusta i sin gråmurrigt anonyma stadsbild. Deras Gotham är dessutom en stad vars gator är fullkomligt skoningslösa och där det meningslösa våldet saknar hämningar.

Vilken skillnad då gentemot Tim Burton som i Batman Returns bygger en stad av drömmande Art Deco, vilken lika gärna hade kunnat passa in i Beetlejuice eller Edward Scissorhands. Han håller dock fast vid den monokroma färgskalan medan Joel Schumacher brassar på med neon och självlysande signalfärger som om det inte funnes någon morgondag. I hans vision av Gotham bär till och med gatubuset färg i ansiktet. I det här perspektivet känns det inte heller särskilt märkligt att skurkarnas hejdukar i såväl Batman som Batman Returns och Batman Forever lika gärna hade kunnat hänga på en cirkusen eller ett tivoli.

Jag upplever dessutom att det finns skillnader mellan de olika regissörernas kameraarbete. Medan Tim Burton föredrar grodperspektivet gillar Schumacher att iaktta sina rollfigurer ovanifrån. Nolans kamera tycks i sin tur inte ha någon särskild preferens, utan är överrörlig på alla ledder.

Om jag nu ska jämföra Tim Burton, Joel Schumacher, Christopher Nolan och Zack Snyders Batmän känns utgången så självklar att den nästan framstår som uppgjord. Visst finns det härliga element hos dem alla (juryn överlägger dock fortfarande i fallet Zack Snyder) men som helhet är Nolans Dark Knight-trilogi fullkomligt ohotad. Den saknar förvisso Burtons estetik och Schumachers hejdlöshet men är samtidigt övertygande mörk och dyster. När den dessutom kan slänga upp en nästintill fläckfri (Katie Holmes, I blame YOU!) rollbesättning och Hans Zimmers score på bordet är det inte så mycket att diskutera.

Nedan listar jag betygen för alla Batman-filmerna från 1989 och framåt. Vilka är dina favoriter?

Batman (1989)

Batman Returns (1992)

Batman Forever (1995)

Batman & Robin (1997)

Batman Begins (2005)

The Dark Knight (2008)

The Dark Knight Rises (2012)

Batman v Superman (2016)

Justice League (2017)

Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.

***

Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?

Nolan samt medmanusförfattarna David S. Goyer och brorsan Jonathan förvandlade sin maskerade hämnare till en i grunden plågad man. Först på grund av sin oförmåga att hämnas föräldrarnas död gentemot den som han såg som ansvarig, sedan på grund av sitt misslyckande att rädda sin stora kärlek undan Jokerns intriger.

Jämfört med Bale och Affleck är både Tim Burton och Joel Schumachers Batmän därmed förhållandevis av-neurotiserade. Val Kilmer är den som får vara mest drabbad av sitt barndomstrauma. Dels för att kontrastera det mot Dick Graysons hämndbegär gentemot Two-Face, dels eftersom historien slänger in psykologen och experten på bad boys med dubbla identiteter, Chase Meridian. Tyvärr är Kilmer alldeles för stel för att kunna förvalta den personligheten.

Kanske är frånvaron av ångest en stor anledning till att Michael Keaton och George Clooneys Batmän känns så platta? Tim Burton satte ribban genom att förutsätta att Bruces Wayne och Batmans gemensamma historia skulle vara så pass välkänd att den inte skulle behöva dras igen. Men frågan är om inte Dark Knight-trilogins framgång visar att publiken ändå vill ha den där (ibland överdrivet) psykologiserande historien. För hur ska vi annars kunna bli bekanta med betydelsen av Thomas Waynes motto om att lära sig att stå igen efter ett fall?

Medan fladdermus-skådisarna varierat en del (mest i 90-talsserien förstås) har den trogne Alfred J. Pennyworth varit en avsevärt mer stabil herre. Spelad i tur och ordning av Michael Gough, Michael Caine och Jeremy Irons har han successivt blivit allt mindre av en far och allt mer av en sidekick. Nolans Dark Knight-trilogi försöker i det här fallet både ha kakan kvar och äta upp den genom att (särskilt i Batman Begins) tydligare fokusera på relationen mellan Bruce Wayne och pappa Thomas samtidigt som Michael Caines Alfred får förhålla sig mer känslosam gentemot sin skyddsling.

Särskilt uppenbar blir skillnaderna mellan de olika butlersarna om man ställer Michael Gough från Batman & Robin mot Jeremy Irons. I Batman & Robin förstärks Alfreds status och relation till de andra på Wayne Manor, dels genom att hans sjukdom tvingar Bruce Wayne att hitta ett botemedel, dels genom introduktionen av systerdottern Barbara (Batgirl). Jeremy Irons framstår i sin tur däremot som en hårdhudad ex-militär, full av bitska oneliners men renons på farbroderligt mys.

Michael Gough är också en av de få skådisarna från 90-talsfilmerna där jag har svårt att se vem som annars skulle kunna fylla hans roll. I det fallet är Keaton, Kilmer och Clooney alla sorgligt utbytbara. Särskilt jämfört med Christian Bale som jag tycker känns trovärdig både som den sorglöse playboyen och den hårde superhjälten. Ben Affleck är i sin tur inte riktigt lika endimensionell som sina tidigare konkurrenter, men står sig ändå slätt jämfört med Bale.

To be continued…

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Och efter att Thanos knäppte med fingrarna i slutet på den föregångaren är det förstås inte allt för muntert bland de kvarvarande superhjältarna. I det avseendet blir Endgame i mångt och mycket en film som handlar om hur olika människor handskas med förluster. Russobröderna uppfyller med råge sin ambition att deras superhjältefilmer ska baseras på en hyfsad psykologisk realism även om berättelserna är nog så fantasifulla.

Därför är det föga förvånande att Steve Rogers leder samtalsgrupper för den överlevande människoresten där han med en dåres envishet upprepar mantrat ”The world is in our hands. We gotta do something with it”. Thors ”something” består främst av massiva mängder öl. Natascha Romanoff försöker i sin tur febrilt pumpa liv i de kvarvarande Avengers-medlemmarna eftersom de är den enda familj hon någonsin haft medan Clint Barton går fullkomligt bärsärk med pil och båge samt en skarpslipad katana.

Jag kommenterade det redan i fallet Infinity War men känner att det åter finns anledning att påpeka hur pass väl Marvel och inte minst Russobröderna klarat av att slutföra det som påbörjades för mer än tio år sedan med den första Iron Man-filmen. Visst kan jag tycka både det ena och det andra om rimligheten i att klämma ur sig i genomsnitt två superhjältefilmer om året. Men skörden som i och med det överflödet kan bärgas i Endgame visar ändå att det, likt ansatsen i LOTR, åtminstone i ett berättelseperspektiv lönar sig att lägga ned bisarra mängder jobb och pengar i sådana här projekt.

För min del ligger den belöningen inte främst i filmens många känslosamma moment, där jag gissar att det nog var brödernas ambition att klämma fram en eller annan tår hos biobesökarna. Däremot blir jag, nästan ofrivilligt, fångad av bekräftelser på vänskapsband, betygelser av respekt och tillit samt ett par riktigt härliga triumfögonblick.

Fortfarande tycker jag att Marvel-regissörerna Gunn, Whedon och Waititi är bättre på de humoristiska bitarna. Samtidigt inser jag det vettiga i att till dessa sista delar satsa på den tyngd och det allvar som Russo-bröderna har med sig i bagaget. Huruvida det verkligen var så att Joss Whedon självmant backade från Avengers-serien efter Age of Ultron kan man säkert diskutera, men jag är rätt övertygad om att hans lättsamma hand inte hade funkat lika bra i Endgame och Infinity War.

För att vara en 22:a del i en superhjälteserie är Endgame överraskande bra, men det innebär förstås inte att den är perfekt. Först som sist måste emellertid erkännas att den mastiga speltiden på 180 minutrar slank ned som en bit väloljad spagetti. På det hela taget funkar alltså tempo och upplägg helt ok. Däremot finns det exempelvis ett knippe digitaliserade föryngringar, föråldringar och regenereringar som inte alltid slår väl ut. Manuset har tyvärr passat på att slänga in både en rart lillgammal femåring och en deus ex machina när någon myndighetsperson tittade åt andra hållet. Och vi utsätts som sagt för ett ganska stort antal hjärta-smärta-stunder, även om de innehåller aningens mindre av slow motion jämfört med Infinity War. Dessutom blir det lite magstarkt att så snart efter den förra filmen se våra hjältar i ”the fight of our lives” – igen.

Endgame väljer att avsluta i det småskaligt personliga. Huruvida det känns storslaget eller trivialt göra just detta till en slutpunkt, och därmed ett slags raison d’etre, för hela den strid som dessförinnan förts på en episkt universell skala kan man förstås tvista om. Själv är jag, i likhet med Infinity War, sugen på att se om spektaklet, inte minst tack vare en halvstörig visning. Jag är säker på att Endgame vinner på att insupas under lugnare former än vad som är möjligt vid ”årets mest efterlängtade premiär”.

Klart att många redan passat på att se årets mest efterlängtade premiär. Exempelvis Flmr, Jojjenito, Filmitch, Snacka om film!, Fiffi och Fripps filmrevyer

Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken. Läs hela inlägget här »

”Strange women lying in ponds distributing swords is no basis for a system of government. Supreme executive power derives from a mandate from the masses, not from some farcical aquatic ceremony”.

Läs hela inlägget här »

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Läs hela inlägget här »

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser