You are currently browsing the category archive for the ‘Action’ category.

Det är lika bra att börja med ett konstaterande: En lagomt trött fredagskväll kanske inte var rätt tillfälle för att helt och fullt greppa liknelserna mellan en nätverksvärld och det som de facto händer i Disneys bägge Tron-filmer.

Original-Tron från 1982 är ju gammal och van men en bit in i Tron: Legacy bestämmer jag mig helt enkelt för att ge upp och bara försöka ta in design, färg, ljus och musik. Det där med att dra smarta paralleller mellan datorprogram som tvingas fajtas med varandra eller flygande fordon som kan skjuta ned andra flygande fordon och vad det ska representera i ett datornätverk får vänta till en annan gång. Jag tröstar mig med att chansen är rätt stor att manusförfattarna Steven Lisberger (Tron) samt Edward Kitsis och Adam Horowitz (Tron: Legacy) faktiskt i slutänden inte heller hade hundraprocentig koll.

Jag skulle kunna tänka mig att bägge filmerna är så pass välkända att de knappt behöver någon introduktion. I första Tron blir Jeff Bridges programmerare och arkadhallsägare Kevin Flynn digitaliserad in i nätverket av det makthungriga Master Control Programme. En ondskefull typ som själv vill kontrollera företaget ENCOM:s nätverk, utan inblandning av klåfingriga användare och så småningom också utöva denna kontroll på alla andra nätverk.

Tillsammans med säkerhetsprogrammet Tron lyckas Flynn avsätta MCP, släppa all information fri såsom det var tänkt från början (nej, det var det inte, men jag tror vi får släppa den sargen också i fallet Tron…) och avdigitalisera sig tillbaka in i den icke-virtuella världen. Men lyckan varar inte länge.

2009 möter vi nämligen Sam Flynn, vars pappa Kevin mystiskt försvann för tjugo år sedan. En ung och arg spänningssökare som låtsas slumma samtidigt som han är ENCOM:s störste aktieägare (ett ansvar som han högaktningsfullt skiter i). För första gången på länge besöker han sin pappas gamla arkadhall, hittar ett hemligt rum och lyckas där bli digitaliserad på samma sätt som farsgubben. Nu är det alltså Sam som måste navigera sig runt i en nätverksvärld samtidigt som han förstås hoppas hitta ledtrådar till sin fars försvinnande.

Ett kärt återseende och en ny bekantskap så här på fredagskvällen. Inget av dem sved överhövan måste jag erkänna. Första Tron har mycket som talar för sig: en ung Jeff Bridges, nymornad datoranimering och, icke minst, nostalgikänslan i scenerna från arkadhallen Flynn’s. Som ett stort LAN-party IRL, ungefär. Och så var det rätt kul att Wikipedia mig fram till att Moebius varit inblandad i designen eftersom det var precis vad jag undrade över när kommunikationsprogrammet Dumont dyker upp. Hans bulkiga kropp och vagt penis-/pistilliknande hatt är svår att missta sig på. Däremot måste jag erkänna att själva händelseutvecklingen saggar ibland – filmen lyckas inte hålla spänningen på topp hela tiden.

När vi så kommer fram till den sentida uppföljaren Tron: Legacy finns det mer att undra över. Själva slutklämmen i första Tron var ju att släppa informationen fri. Så varför designade Kevin Flynn sedan styrprogrammet Clu, vars huvudsakliga uppgift är att skapa perfekt ordning? Total frihet rimmar inte särskilt väl med vare sig perfektion eller ordning. Med tanke på att filmen utspelar sig inne i en digital värld är det säkert svårt att undvika Matrix-vibbarna, men både Michael Sheens program Zuse och hans klubb End of Line påminner väl mycket om Merovingian och de ondsinta Tvillingarna. Missförstå mig rätt, det är ganska kul att se Sheen spela över för drottning och fosterland, det känns bara inte så originellt.

Men i det stora hela är Tron: Legacy en fullt fungerande uppföljare, om än inte särdeles nyskapande (VSB: den innehåller både replikerna ”Come on, come on!” och ”You’ve gotta be kidding me!”). Den tar hand om sin originalhistoria men lyckas ändå skapa något som inte är en direkt kopia. Den stora behållning för min del blev att se Jeff Bridges Kevin Flynn som en slags Zen eller Jedimästare så här pass många år innan det började bli tal om att vi skulle få återse en skäggig Luke Skywalker. Känslan i Flynns fristad utanför nätet (the grid) gissar jag att regissören Joseph Kosinski passade på att återanvända när det blev dags för honom att göra sin Oblivion.

Både Garrett Hedlund och Olivia Cooke Wilde är också fullt fungerande i sina respektive roller som Sam Flynn och Quorra. Inget vare sig sensationellt eller djuplodande, men jag har inga problem att acceptera dem i denna digitaliserade värld. Vad som emellertid är svårare att svälja är försöken att föryngra Jeff Bridges i scenerna från 1989 och som programmet Clu. Det ser i bästa fall aningens plastigt ut, i värsta fall gränsar det till Gräsklipparmannen-kvalitet.

Rent stämningsmässigt tycker jag att både Tron och Tron: Legacy får ihop det, bara med sinsemellan ganska olika lägen. Daft Punks musik i Legacy måste sägas vara något av ett snilledrag (och jag gissar att jag är typ sist med att notera de ibland slående likheterna med temat till Stranger Things?) och synintrycken är läckra även om själva historien som sagt har en hel del problem med logiken.

Tron (1982)

Tron: Legacy (2010)

I likhet med stora delar av den inloggade världen är artonåringen Wade Watts besatt av att vinna tävlingen som startades av James Halliday, grundare av den avancerade VR-simuleringen OASIS. Priset är inget mindre än positionen som Hallidays arvtagare och tävlingen består i ett antal utmaningar eller ”easter eggs” som Halliday gömde i sin värld innan han avled. Nu har det hunnit gå fem år sedan Halliday släppte på förlåten och ännu har ingen lyckats lösa ens den första gåtan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: AVP, AVP: Alien vs. Predator

Regissören och manusförfattaren Paul W.S. Anderson (behöver man fortfarande påpeka att karln inte ska förväxlas med Paul Thomas Anderson?) hade en rätt bra streak där i slutet av 90- och början av 00-talen. Mortal Kombat 1995 (jo, den är rolig!), Event Horizon 1997 och Resident Evil 2002. Men så kom då Alien vs. Predator två år senare.

Läs hela inlägget här »

Henry Brogan har ägnat sitt liv åt att mörda i den militära underrättelsens tjänst. Nu känner han sig redo för pension men frågan är om hans arbetsgivare känner detsamma? Henrys sista jobb, en avancerad nedskjutning av en rysk terrorist på ett framrusande snabbtåg, väcker dessutom frågor som han tidigare inte behövt ställa. Har hans arbetsgivare ljugit för honom och använt hans talanger för onda syften?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Hvem springer kineserne for?, Trassel i Chinatown

Det var nog tur att Jack Burton (livsmotto: ”The cheque’s in the mail”) körde runt med sin lastbil Porkchop Express, fullastad med levande grisar, på 80-talet. Hade året varit 2020 hade han antagligen varit alldeles för upptagen med att försvara sig mot horder av djurrättsveganer för att kunna hjälpa Wang Chi.

Läs hela inlägget här »

Det känns inte särskilt långsökt att föreställa sig en halvlullig ölkväll under arbetet med Avengers-filmerna Infinity War eller Endgame. Stuntkoordinatorn Sam Hargrave lutar sig fram mot regissören Joe Russo och Chris Hemsworth: ”Hörni grabbar, ni är så jäkla fina kompisar. Vet ni…vet ni…vet ni…vad jag verkligen skulle vilja göra när vi är klara med det här?” Joe och Chris småflinar lite mot varandra, de har hört visan förut, så Joe säger: ”Du…kanske skulle vilja göra en egen film, Sam?” Och Sam ba’ ”Jaaaaaa, hur kunde du veta det?! Det skulle vara så himla läckert att göra en film tillsammans, bara vi tre! Joe, du är ju bra på manus och Chris, du får spela huvudrollen och så skulle vi kunna göra alla de här sketacoola stuntsen, fast helt utan sperkrafter!”

Läs hela inlägget här »

Efter tre timmar Camelot-musikal hade jag liksom kommit in i rytmen och var sugen på mer arturisk mastodontfilm. Och se där, står inte John Boorman till tjänst med sin dryga två timmar långa Excalibur?

Läs hela inlägget här »

I egenskap av att vara ”the sum of all evils” presenterar entiteten som kallar sig själv Loc-Nar ett antal episoder där den onda kraften på ett eller annat sätt påverkar både människor och utomjordingar. Taxichaffisen Harry Corben måste hjälpa en ung kvinna på flykt i ett lika dystopiskt som futuristiskt New York. En nördig tonåring blir transporterad till en annan dimension och förvandlas därmed också till den välväxte krigaren Den.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Apocalypse, Apokalypse nå!, Dommedag nu

Ska jag nu ändå se en mastodontfilm om Vietnamkriget kan jag väl lika gärna se en mega-mastodontfilm om Vietnamkriget? Alltså föll valet på den 3:20 långa Apocalypse Now Redux istället för det mesiga originalet Apocalypse Now om blott 2:20.

Läs hela inlägget här »

Efter ett par mindre lyckade utflykter i sagornas värld (King Arthur och Aladdin) bestämde sig tydligen Guy Ritchie för att det var läge att lägga ut The Gentlemen-picnic-filten där det kändes gammalt och vant. Ergo: en snabbklippt gangsterhistoria med rapp dialog och en god portion makaber humor.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
China Miéville, Three Moments of an Explosion: Stories

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg