You are currently browsing the category archive for the ‘Action’ category.

Jack Reacheralt titel: One Shot, Jack Reacher: One Shot

Kameran följer den vita skåpbilen, ackompanjerad av hetsigt spänd musik. Vem kör bilen? Vem är det som gör sin egen ammunition i de inklippta scenerna? Vem ska falla offer för krypskyttens kula?

Som det snart visar sig är det inte bara ett offer vi pratar om, utan hela fem stycken. Lyckligtvis har mördaren lämnat efter sig tillräckligt många ledtrådar för att polisen snart ska kunna sikta in sig på en rimlig misstänkt – före detta armékrypskytten James Barr, vilken sannolikt lider av svårartad PTSD.

Men innan Barr görs incommunicado tack vare slagsmålsinducerad koma (via en olycksalig fångtransport) hinner han kommunicera ett, och endast ett, budskap. ”Get Jack Reacher.” Hade det varit upp till polisen hade det nog tagit sin rundliga tid eftersom, vilket kommissarie Emerson raskt konstaterar, ”Jack Reacher is a ghost”. Men före detta militärpolisen Jack Reacher är en moralisk man, vilket i sin tur innebär att han faktiskt självmant dyker upp vid James Barrs sjukhussäng.

Bara för att raskt snappas upp av Barrs försvarsadvokat Helen Rodin. Reacher är ett stort fan av öppna sinnelag och lyckas övertala Helen om detsamma. Därför kommer de bägge snart till slutsatsen att det är något skumt på gång, att någon velat sätta dit James Barr för morden. Vilka i sin tur kanske inte alls är så slumpartade som de först syntes vara.

Det var ju det positiva surret kring filmen som gjorde mig nyfiken på Lee Childs thrillerhjälte Jack Reacher till att börja med. Så det var väl inte mer än rätt att jag efter avslutat läs-värv tog mig an filmen också. På Wikipedia kan jag läsa mig till att det fanns planer på filmatiseringar redan när första boken, Killing Floor, hade publicerats i slutet på 90-talet och det är inte så svårt att förstå.

För Jack Reacher är en tacksam hjälte – en stark moralisk ryggrad i ett stenhårt och monumentalt paket mot en generellt vek och amoralisk omvärld. En man som är lika händig med vapen som han är bekväm med att slå folk som förtjänar det på käften. Någon som tar världens skulder på sina axlar när de väl penetrerat hans personliga sfär. I det här fallet främst representerad av den unga Sandy som trots sina taffliga försök att sätta dit vår hjälte ändå väcker hans icke oansenliga beskyddarinstinkt.

Är man det minsta bekant med filmerna om Jack Reacher (uppföljaren Jack Reacher: Never Go Back såg dagens ljus 2016) lär man knappast ha undgått att Reacher porträtteras av Tom Cruise. Ett bra val för en habil thriller men samtidigt ett lite för välbekant fejs. Själv blir jag i alla fall alldeles för distraherad och ser inte alls någon Jack Reacher (viken egentligen ska vara lite av den klassiske western-hjälten ”the man with no name”) utan bara Tompa Cruise.

Ska man gå in på teknikaliteter är skådisen dessutom alldeles för snygg och alldeles för liten för att bli en trovärdig Reacher, en man som enligt böckerna tornar upp sig över de flesta vad gäller både längd och kroppshydda. Nog för att Cruise har en utsökt gymskulpterad torso men det är knappast muskulaturen hos en man som enligt egen utsago ”never works out” och mestadels lever på cheeseburgare och kaffe.

Cruise har teamat upp med sin regissörskompis Christopher McQuarrie och tillsammans har de skapar något som är den saknade länken mellan Mission: Impossible-serien och en TV-thriller. Stämnings- och utseendemässigt finns här ett förvånansvärt högt produktionsvärde men själva historien levererar inte särskilt mycket mer än en genomsnittlig söndags-film på TV. En söndags-film som tyvärr är utrustad med en synnerligen blek skurk i form av Werner Herzog. Särskilt som hans närvaro ska antyda hittills oanade höjder av rädsla, hot och grymhet men som i slutänden närmast förvandlas till en slags McGuffin-figur.

Men för all del, är man inte ute efter mer än genomsnittlig söndags-film-nivå kan en Jack Reacher-film absolut tjäna sitt syfte. Den förvaltar arvet från böckerna relativt väl och jag kan bara anta att Lee Child tycker detsamma. För om du uppmärksammade den där receptionspolisen som var märkligt lik Bryan Cranston? Ingen mindre än författaren i egen hög person. Vad är det för poäng med att skapa en cool hjälte om man inte kan få casha in i form av en mindre cameo?

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Hacksaw RidgeOkinawa var sista steget i den omsorgsfullt planerade invasionen av Japan. Nedgrävda på ön, dryga 50 mil från japanska kusten, skulle de allierade kunna få ett slut på kriget. Kruxet var bara att där fanns ett gäng nedgrävda japaner som man var tvungen att göra sig av med först. I en ”tyfon av stål” stångade de amerikanska styrkorna blodiga sig mot den japanska väggen innan den till slut gav vika. Slutnotan gick på så där en 50 000 amerikanska liv och minst 85 000 japanska. Halva Okinawas befolkning försvann, antingen i striderna eller genom självmord.

Läs hela inlägget här »

Jag ska inte säga att jag hade några särskilda förhoppningar på nystarten av Alien-serien. Visst, de fyra första filmerna varierar från mästerliga till helt ok men jag hade inga större åsikter om Ridley Scotts försök att sparka nytt liv i sina syrablodsmonster.

Prometheus Läs hela inlägget här »

Midsommarafton ÄR ju ändå en nästan lika stor svenskhelg som nationaldagen. Så varför inte fira med en svensk filmklassiker?

***

StrulAlla kidsen älskar kemiläraren Conny. Han brinner för sitt ämne så till den milda grad att han tillhandahåller coola fyrverkerier till elevernas fester (Gandalf ain’t got shit on him!) och de presterar i gengäld enbart fyror och femmor på hans prov

Läs hela inlägget här »

Dark Phoenix.jpegalt. titel: X-Men: Dark Phoenix

Who are we? En fråga lika gammal som superhjältegenren själv. Dark Phoenix, filmen som så gärna vill vara en i gänget, väljer därför att börja med att sparka in en dörr som stått vidöppen sedan urminnes tider.

Läs hela inlägget här »

Godzilla IIalt. titel: Godzilla II: King of the Monsters

I Monsterverse gömmer Antarktis isar något helt annat än X-Files-iga rymdskepp. Men det är ändå mindre skillnad mellan de två världarna än man kanske skulle kunna tro. I bägge fallen finns det nämligen organisationer som är mycket intresserade av att se till att det som finns infryst i isen fortsätter att vara en väl bevarad hemlighet.

Läs hela inlägget här »

Många är de som undrat och frågat sig varifrån skräckmästaren Howard Phillips Lovecraft fick sina idéer. Med start i två volymer – Howard Lovecraft and the Frozen Kingdom och Howard Lovecraft and the Undersea Kingdom – ger författaren Bruce Brown tillsammans med tecknarna Renzo Podesta och Thomas Boatwright sin syn på saken.

Läs hela inlägget här »

Ni vet ju alla att leksaker älskar att tillhöra sina ägare men också lever ett eget liv när dessa ägare inte är i närheten? Det var en gång en cowboydocka som hette Woody….

Läs hela inlägget här »

Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.

Läs hela inlägget här »

Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.

***

I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Lev Grossman, The Magicians
Roslund & Hellström, Tre minuter
Michael Connelly, The Lincoln Lawyer

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser