John Wick: Chapter 4 (2023)

alt. titel: John Wick 4 

-Caine…
-John.
-They gave you my name…
-Yes.
-I’m sorry.
-Me too.

Ovanstående är den glimrande vältalighet som den fjärde installationen av John Wick-sagan bjussar på. Replikerna är generellt antingen korthuggna på gränsen till mutism eller snömos med Sun Tzu-vibbar av typen ”He who clings to life will die. But he who clings to death will live”.

Å andra sidan… Har man nu varit med på resan genom de första tre delarna torde det knappast vara vare sig vältalighet eller karaktärsutveckling man är ute efter om man kan tänka sig att bänka sig framför John Wick: Chapter 4. Inte minst eftersom det knappast gjorts någon hemlighet av att filmen tillhandahåller tre timmars maxat ultravåld.

I sin önskan att förgöra High Table – lönnmördarvärldens styrande organ – sparkar, slår, hugger, skjuter och nunchakar sig John Wick den här gången genom ett Osaka-hotell, en Berlin-klubb samt en halvmil Parisgator. I hälarna har han organisationens senaste blodhund, Markis Vincent de Gramont, vilken föresatt sig att utplåna ”the idea of John Wick”. Till sin hjälp har markisen kallat in John Wicks gamle vän Caine.

I linje med filmerna nummer två och tre fortsätter fyran att utveckla mytologin runt den världsomspännande lönnmördarorganisationen. Ett etablissemang så styrt av ritualer, hedersord och blodseder att det närmast framstår som magiskt. Ett intryck som inte heller förtas i kapitel fyra, där vi närmast iakttar en slags parallellvärld.

Varken polis eller civila verkar bry sig det minsta om att kanske ett hundratal människor drabbar samman med skjutvapen och knytnävar mitt i Paris. New York Continentals sista timme markeras med hjälp av ett elaborerat timglas, stort som en minibar-kyl. Det faktum att High Table utgörs av olika familjer (vilka ligger mer eller mindre i luven på varandra, endast hejdade av det strikta reglementet) påminner en hel del om exempelvis Game of Thrones eller The Warriors. Och när John Wick väljer att åkalla fenomenet ”a High Table duel” framställs det i princip lika bindande som en besvärjelse eller trollformel.

Tyvärr måste sägas att det som håller ångan uppe i de tre timmarna inte främst är John Wick själv, alltså Keanu Reeves. Han är fortfarande parodiskt stel i leveransen av sina fåordiga repliker samtidigt som han antar än mer av en superhjälteaura. Kevlarkostym i all ära, men åtminstone halvvägs genom Parisgatorna borde han inte ha ett helt ben i kroppen. Och med tanke på hur fruktansvärt många människor han tar livet av i närstrid borde åtminstone ett eller annat slumpmässigt skott ha träffat vid det här laget.

Istället kan vi vända blicken mot andra namn på rollistan. Som den illistige markisen ser vi vår egen Bill Skarsgård, utrustad med den ena sammetsbrämade kreationen mer extravagant än den andra. Han utstrålar en klar vibb av bortskämd snorunge och har inte särskilt mycket att bita i rent manusmässigt. Å andra sidan är han hela tiden placerad i miljöer och filmad ur en vinkel som får allt att synas ha en takhöjd på sisådär fem-tio meter. Även detta understryker den mytologiskt magiska stämningen i filmen.

Shamier Anderson fyller rollen som den anonyme spåraren Nobody. Hans främsta fördel är att han åtföljs av ännu en attack-malinois (egentligen tre tikar och två hannar som fick jobba tillsammans) som utan tvekan är det coolaste som gått på fyra tassar. Enda gången det blev det minsta spännande var när jycken var i fara.

Den ende som kan tävla med en attack-malinois i coolhet skulle möjligen vara Donnie Yen i rollen som Caine. Särskilt när han ställs mot Reeves går det inte annat än att bli förundrad och imponerad av hans nästan sorglösa grace när det kommer till fajting. Det går så lätt och ledigt, det är så elegant. I jämförelse framstår Reeves snarast som en stapplande björn, en alldeles för tung stridshammare mot en värja.

John Wick 4 innehåller exakt det jag förväntade mig – en enda lång orgie i välkoreograferat ultravåld, filmat i spektakulära miljöer på ett sätt som gör att det ser råcoolt ut. Det jag inte hade förväntat mig var att filmen faktiskt lyckades vara förhållandevis underhållande i alla sina 170 minutrar. Missförstå mig rätt. Det hade utan tvekan gått att skära både här och där. Inte minst mot slutet började jag känna en viss övermättnad i förhållande till ultravåldet och ju längre filmen pågår, desto svårare blir det att svälja superhjälte-orimligheterna. Men jag ville i alla fall inte gå hem och lägga mig efter en timmes speltid.

X3: Odysseus (2018-2019)

Prequels är ju inget ovanligt nu för tiden, så varför inte hitta på lite försnack till en historia som förvisso har några år på nacken. Odysseus, kung över ön Ithaka, är en ganska viktig spelare i Homeros berättelse om det trojanska kriget, Illiaden, och självaste huvudpersonen i uppföljaren Odysséen.

Men inte särskilt mycket är känt om Odysseus äventyr innan kriget drog igång, mer än att han var prins-son till kung Laertes och drottning Antikleia. Därmed står fältet öppet för nyzeeländska författarduon David Hair och Cath Mayo att hitta på alla dessa äventyr. Bägge tycks tidigare främst ha riktat sig till en något yngre publik och Mayo publicerade redan 2013 en ungdomsbok som handlade om de tonåriga Odysseus och Menelaos som levde rövare i Tyndreos Sparta.

Men den så kallade Olympus-trilogin är ämnad för vuxna och innehåller därmed generösa mängder sex, men framförallt våld. Huvuden flyger som limpskivor och folk blir piggsvinstaggiga av genomborrande pilar. Första boken, Athena’s Champion, tar sin början när Odysseus är 18 år och ska få sin härkomst bekräftad av sin mormor Pythian för att kunna ta över sin faders mantel när det är så dags. Det går sådär, minst sagt, och här har författarna plockat upp en icke-homerisk legend som menar att Odysseus istället skulle vara son till den klurige kungen av Korinth, Sisyfos. Detta avslöjade från Pythian leder honom in på en väg som gudabenådad och särskilt utvald av Athena.

Den sista, Sacred Bride, avslutar lagom vid upplösningen av den tävling som hölls om den sköna Helenas hand. Ni vet, den som vanns av Menelaos och som också ledde till att alla de andra tävlingsdeltagarna svor att komma till det ömma parets hjälp närhelst de kunde behöva den.

Jag är sedan barnsben förtjust i den grekiska mytologin och det är ganska kul att se den dramatiserad och uppförd inom en fantasyram. Det allra mesta känns välbekant, men det var tillräckligt länge sedan jag var riktigt inläst för att det ändå ska kännas lite nytt och fräscht. Jag skulle kunna tänka mig att trilogin däremot framstår som simplistisk eller direkt ”historie”förfalskande om man är lite mer uppdaterad i sin läsning av myterna.

Är man sugen på den enklare sortens vuxenfantasy, med en bred bas i grekisk historia och mytologi, är Hair och Mayos trilogi inget dumt val. Lättviktig underhållning i sin bästa form.

Athena’s Champion (2018)

Oracle’s War (2019)

Sacred Bride (2019)

Star Trek Beyond (2016)

Kapten James Tiberius Kirk är less. Det spännande femårsuppdraget att ”explore strange new worlds”, ”to boldly go where no one has gone before” har saggat ned sig i ren vardag. Numera upplever han att han bara åker skytteltrafik för att medla fred mellan olika mer eller mindre stingsliga planetinvånare inom Federationen. Det hjälps inte ens att han har sin trogna besättning på plats. Helt ärligt funderar han på att sluta, att lämna sitt älskade Enterprise (vilket fortfarande intressant nog är utrustat med prefixet USS).

Men Mrs. Kirks grabb ska snart få lära sig den hårda vägen att man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Hastigt och lustigt befinner sig Jim snart på en okänd planet mitt inne i en avlägsen nebulosa. Hans besättning är kidnappad eller försvunnen och Enterprise är förvandlad till något som mest påminner om en skadeskjuten och rykande kråka.

Det ena ledde till det andra och plötsligt blev det läge att äntligen se den tredje omstarts-Star Trek som jag missade att hugga på bio. I ryggen hade jag en uppfräschning av såväl den första filmen i serien, Star Trek, som Into Darkness. Det är kanske en alltför lätt poäng att göra och säga att alla tre filmerna är exakt likadana, till vissa delar skiljer de sig åt.

Ettan hade sin svarta hål-abrovink men vi återser i denna tredje film ett potentiellt världsförstörarvapen som måste stoppas. Tvåan hade interna ränksmiderier inom Federationen men delar en karismatisk eller åtminstone tydligt definierad och smått tragisk skurk med uppföljaren. I alla tre fallen följer filmerna ursprungliga Star Trek-teser i så motto att samarbete och fred alltid är bättre än den starkes rätt och krig samt att Jim Kirk är en thrillseeker av stora mått.

Exempelvis kan man ju undra exakt hur glad hans besättning blev av beskedet att deras ledighet på den futuristiska rymdstationen Yorktown måste avbrytas för att deras kapten är less och lider av allvarligt hjältekomplex, vilket innebär att han är beredd att hoppa på första bästa räddningsuppdrag. Hur idiotiskt eller livsfarligt det än kan tyckas.

Rent recensionsmässigt är Beyond en klurig film. Den var nämligen helt ok för stunden men detaljerna har redan börjat blekna. Jag hade problem med den först Star Trek eftersom den kändes så ansträngd. Här skulle alla de klassiska rollfigurerna återintroduceras på ett sätt som var lätt igenkännligt men samtidigt gärna ha en modern vinkel. Det gjorde att det hela kändes stelt och stereotypt, en övning som enbart syftade till att ställa upp alla spelpjäserna på brädet. Into Darkness funkade betydligt bättre, då kändes det som att det gick att börja flytta några av de här spelpjäserna och låta dem interagera med varandra på ett lite mer vant sätt.

Men Into Darkness vann kanske främst på att vara en nyversion av den vanligtvis mest hyllade Star Trek-filmen i den ursprungliga filmserien – The Wrath of Kahn. Jag vet i alla fall att jag själv tyckte att det fanns en poäng med att se Benedict Cumberbatch göra sin over-the-top-tolkning av den välkände skurken. Det är mycket möjligt att Beyond är ett likadant riff på en annan välbekant Star Trek-berättelse men i så fall är det en som jag inte känner igen. Det tycks också som om manusförfattarna Simon Pegg och Doug Jung fått i uppdrag att göra filmen ”more inclusive”, det vill säga något som skulle tilltala en bredare publik. Gärna ”a western or a thriller or a heist movie” och sedan bara befolka denna historia med de välbekanta Star Trek-figurerna (kan man säga att de ville göra en Cloverfield?).

Och det är nog här Beyond tappar bort mig – jag får ingenting från den som jag inte redan fått av den myriad av action-blockbusters som redan producerats, säg, valfri Fast & Furious-rulle av senare mått (och jag tror inte att vi bara kan skylla på regissör Justin Lin i det här fallet). Ingenting blir remarkabelt snyggt eller coolt. Det futuristiska Yorktown ser ut som något som skulle kunna platsa på Epcot och får därmed något av ett löjets skimmer över sig. Det mest känslomässiga som händer är när Enterprise bryts sönder som en ovarsamt hanterad leksak och enda gången jag får lite rys är när Michael Giacchinos score åkallar den klassiska Star Trek-musiken. Och absolut, lite sorgesamt är det att se Anton Yelchin som den evigt optimistiske Pavel Chekov, men det är ju knappast filmens förtjänst.

Star Trek Beyond är inte dålig och fyller väl i någon mening sin plats som sist ut i nyversions-trilogin. Den är…helt ok

X3: Buster Keaton (1924 & 1928)

Har man sett en, så… Det var väl ett tänk i den stilen som fick mig att börja med Buster Keaton-klassikern Sherlock Jr. och sedan riva av långfilmerna Steamboat Bill, Jr. och The Cameraman av bara farten. Innan detta ödesmättade tillfälle har jag bara sett tågfilmen The General från 1926. Och trots närvaron av tåg, vilket automatiskt ger vilken film som helst en fördel, var The General en besvikelse. Men det känns lite orättvist att döma ut hela Keatons produktion (151 actor credits på IMDb), baserat på ett enda actionpackat ångloksraffel.

Möjligen att Keaton plockade med sig det där ångloksrafflet och bara förflyttade sig till närmsta flod i 1928 års Steamboat Bill, Jr. Här handlar det nämligen om ångbåtar, även om de ligger för ankar mest hela tiden. Den gamla skorven Stonewall Jackson och dess kapten, William Canfield, får se sig brädade av den nya, ståtliga King. Men kaptenen har goda förhoppningar om att hans son, Bill Jr., ska se till att lyckans vindar vänder. Tyvärr visar det sig att grabben är en akademikerfjant från Boston, vilken (trots faderns idoga uppmaningar) är ganska usel på att slå folk på käften (men desto bättre på att hantera en ukulele). Dessutom är han kär i dottern till Kings ägare, Kitty, vars ömma fader också motsätter sig relationen. En redig cyklon gör dock att Bill Jr. kan visa framfötterna.

Detta att kunna stå pall när det gäller, funkar även för den aspirerande kameramannen Buster i The Cameraman från samma år. Buster har egentligen bara köpt sig en begagnad filmkamera för att komma nära den sköna Sally. Men han visar sig kunna fånga remarkabla bilder av såväl gängkrigets Chinatown, som en fatal motorbåtsolycka.

Och så har vi den biografanställde Buster som i Sherlock Jr. (från 1924) fantiserar om att bli världens skickligaste detektiv istället för att behöva sopa upp skräp och sköta filmprojektorn. I drömmarnas värld får han en chans att visa vad han är gjord av.

I likhet med Charlie Chaplin synes Buster Keaton också porträttera den lille mannen, både bokstavligt och bildligt. Om inte internetzet ljuger var bägge männen inte längre än 165 cm, men jag upplever att Chaplin spelade ännu mer på sin storlek i kontrast till enorma och buffliga antagonister. Samtidigt gör sig Keaton oftare lite lagomt klumpig eller fumlig, särskilt när han ska interagera med det täcka könet. De är alltså bägge två en protagonist som är lätt att både identifiera och sympatisera med, med en anstrykning av underdog.

Buster är å andra sidan aldrig en luffare. Han har i dessa tre filmer någon form av anställning eller jobb, men kan samtidigt inte spendera på särskilt stor fot. I The Cameraman görs det ett skämt av att han bara kan betala med tiocentare när han ska bjuda Sally på badhuset. I Sherlock Jr. råkar han till och med i klistret när han blir anklagad att ha stulit en klocka för att köpa en chokladask till sin käresta (ingen särskilt bra utdelning på den pantsättningen eller också var chokladen orimligt dyr på 1920-talet).

Steamboat Bill, Jr. och The Cameraman påminner en del om The General i det avseendet att de är extremt löst sammanhållna “berättelser” som i komisk dräkt också pular in en hel del karakteristisk action och stunts. De tre bygger på tesen att i princip allt som händer, allt som triggar vår huvudperson till handling, utgår från att han försöker hooka up med sin käresta. Quinnan är i sanning primum mobile. Tyvärr innebär det att en hel del av filmernas små “sketcher” känns både krystade och inte särskilt roliga. Jag skrattade nog allra mest i Steamboat Bill, Jr. då förstestyrmannen ger en revolver till fadern med orden “No jury would convict you” vid åsynen av en överdrivet utstyrd son.

Överraskningen i The Cameraman var kanske att filmen också försöker sig på ett par ordvitsar, ett grepp som väl funkar sådär när filmen är hänvisad till textskyltar om jag ska vara helt ärlig. Då var det mer intressant med badhus-segmentet eftersom det bjussar på en väldigt avklädd skådis och det därmed fanns goda möjligheter att imponeras av Keatons (icke helt oväntat) imponerande muskulatur. Samtidigt är The Cameraman den enda av dagens filmer där jag inte kunde känna igen någon klassisk scen à la The Generals tågstockshävningar, exempelvis.

Innehållsmässigt sticker Sherlock Jr. ut i sammanhanget eftersom åtminstone halva filmen utspelas i en dröm. Därmed finns det goda möjligheter till surrealistiska scener som kanske inte är direkt roliga, men åtminstone fantasifulla. Samt icke minst imponerande, rent filmtekniskt.

Imponerande är nog ordet jag skulle vilja sätta på min erfarenhet av Keaton så här långt. Han var en jäkel på filmteknik och stunts, det kan jag villigt erkänna. Men på det hela taget känner jag mig fortfarande mer attraherad av Chaplins patos, humana relationer och finess. Han har ett visst mått av elegans, där Keaton snarare uppvisar ett kalkylerat och kontrollerat dödsförakt.

Tack till Shinypoddens filmskola som fick stå för incitamentet till tittningarna!

Sherlock Jr. (1924)

The General (1926)

Steamboat Bill, Jr. (1928)

The Cameraman (1928)

X2: Norge i krig (2017 & 2022)

Kort efter andra världskrigets utbrott i september 1939 rasade en veritabel huggsexa om norska hamnar. Särskilt då Narvik, som tack vare sin malmhamn fram till i början av april 1940 hade kunnat skeppa ut järnmalm från Kiruna. Den 9 april fick norrmännen emellertid ovälkommet tyskt besök, vilka torpederade ett par norska pansarskepp och sedan intog staden. Ute till havs låg dock brittiska jagare, vilka gjorde sitt bästa för att bomba bort tyskarna från den strategiskt viktiga hamnen. En hårt prövad civilbefolkning fick klara sig bäst de kunde undan tyskarna på land och britterna till havs.

Den som kan sin historia vet såklart att just Slaget om Narvik knappast slutade i en triumfatorisk seger för vare sig de allierade eller Norge. Det återstod flera, hårda invasionskrigsår. I början av 1943 skulle därför en norsk styrka, utgående från Skottland och kompani Linge, landstiga norr om Tromsö. Uppdraget var att dels sabotera tyska mål i Norge, dels komma i kontakt med den norska motståndsrörelsen för att organisera ytterligare sabotagegrupper.

Det gick tyvärr inte så bra. Tyskarna hade fått nys om operation “Martin Red” och väntade på stranden. Av den 12 man starka gruppen blev alla tillfångatagna utom en, fänrik Jan Baalsrud. Under nio veckor höll han sig undan från tyskarna på väg mot den relativa säkerheten i Sverige, med benäget bistånd från patriotiska landsmän.

Två norska filmer om samma krig, vilka inte skiljer sig särskilt mycket åt i vare sig år (hey, allt är relativt) eller geografi (blott nätta 23 mil landvägen). Trots det två väldigt olika produktioner.

Kampen om Narvik (regisserad av Erik Skjoldbjaerg) är ett renodlat krigsdrama, där slaget speglas genom den lilla familjen Tofte. Pappa Gunnar är korpral i armén medan mamma Ingrid, tack vare sina tyskakunskaper, mer eller mindre blir shanghajad till förhandlingarna mellan tyskarna och Narviks borgmästare. Jan Baalsruds strapatser i Harald Zwarts Den 12. mann tar med en gång snarare skepnaden av krigsthriller, där det inte saknas vare sig skottlossning i slowmotion eller illasinnade tyskar.

Samtidigt har bägge filmerna en stolt, norsk historia gemensamt. I vissa delar skulle man nästan kunna misstänka att de sponsrats av Fremskrittspartiet eller någon liknande organisation. Kampen om Narvik är oförblommerat patriotisk i scener där det hissas norska flaggor på vackert belägna fjälltoppar och sjungs norska kampsånger. Den 12. mann visar i sin tur upp en stolt befolkning som riskerar livet flera gånger om när de hjälper Baalsrud på hans flykt över fjällen (manus bygger på en bok från 2001, Jan Baalsrud og de som reddet ham).

Men för all del, bägge filmerna bjuder även på en del nyansering. Eller i alla fall ett par steg bort från den allra grövsta stereotypiseringen. I Kampen om Narvik är det Ingrid Tofte som får föra civilbefolkningens talan. Vem står egentligen på deras sida när staden bombarderas från varsitt håll av stridande styrkor? Det är kanske lätt för en soldat att prata om att antingen döda eller dö för Saken, men vart vänder man sig när omständigheterna håller på att ta livet av ens barn? Det är Ingrids historia som skapar en välbehövlig kontrast till de överpatriotiska tonerna i Kampen om Narvik.

Riktigt så långt i nyanseringen går inte Den 12. mann, en film som inte kan beskyllas för att vara subtil på en enda fläck. Men den gör i alla fall inte heller Baalsrud till en oövervinnerlig he-man. Istället blir det tydligt att han skulle ha frusit ihjäl per omgående om han inte fått hjälp. Långt innan han är över norsk-svenska gränsen är han i så pass uselt skick att han måste halas fram på släde.

Samtidigt innehåller Den 12. mann framförallt närmast parodiskt ondsinta tyskar, anförda av Jonathan Rhys-Meyers Sturmbannführer Kurt Stage. En Gestapo-man som oftast talar i morrande viskningar och inte drar sig för tortyr av typen “glödgade nålar under naglarna”. Det är bara de runda glasögonen som saknas – läderrocken med sina fladdermusliknande slag sitter där den ska.

Båda filmerna är klart sevärda. Särskilt Den 12. mann berättar ju en helt osannolik, sann historia. Samtidigt känns den, eventuellt tack vare sin thrilleröverlevarkostym, något ytligare än Kampen om Narvik. Den senare filmen bjussar på ett saftigare moraliskt dilemma men inte heller där särskilt mycket som berör på ett djupare plan, tyvärr.

Stort tack till podden Snacka om film! vars senaste Norge-avsnitt tipsade om dagens filmer.

Den 12. mann (2017)
alt. titel: Den tolfte mannen, The 12th Man – Kampf ums Überleben, The 12th Man

Kampen om Narvik (2022)
alt. titel: Narvik, Narvik: Hitler’s First Defeat

Ant-Man and the Wasp: Quantumania (2023)

Scott Lang är på det hela taget nöjd med tillvaron och världen. Han åtnjuter ära och berömmelse som superhjälte och Avenger, har författat memoarerna Look Out For the Little Guy, lever tillsammans med sin Hope och kan känna sig hyfsat säker på att inga storskurkar längre är ute efter dottern Cassie.

The 6th Extinction (2014)

2014 kom det osannolikt nog två böcker med exakt samma titel: The Sixth Extinction. Den ena var en fackbok om hur mänskligheten är på god väg att utrota hela ekosystem över större delen av jordklotet. Den andra var en bioterrorism-thriller, den tionde delen i en serie om den påhittade SIGMA-styrkan. En av dessa vann ett Pulitzer-pris 2015 – gissa vilken?

Ett, tu…TV-serier! #25

​​Sense8 (2015-2018, 2 säsonger och 24 avsnitt)

Jag är rätt förtjust i Wachowski-syskonens olika produktioner (ja, till och med Jupiter Ascending) men hade totalt missat att de skapat en extremt påkostad serie för Netflix. Nåväl, bättre sent än aldrig.

Godzilla vs. Kong (2021)

Till hela världens förskräckelse anfaller plötsligt Godzilla, till synes helt oprovocerat, en av Apex anläggningar i Florida. Endast Madison Russell är övertygad om Godzillas oskuld och att anfallet inte kan vara en ren slump. Till sin hjälp tar hon poddaren och infiltratören Bernie Hayes, vilken också är helt övertygad om att det är något skumt som pågår hos Apex. Och han borde ju veta, det är ändå hans arbetsgivare det handlar om.

Troll (2022)

Det blev hart när omöjligt att undvika en titt på den norska Netflix-snackisen Troll, särskilt som jag blev genuint förtjust i found footage-föregångaren Trolljegeren (den förra dock regisserad av André Øvredal, medan dagens film är signerad Roar Uthaug). Det var en pigg och påhittig produkt, som utnyttjade found footage-greppet optimalt och samtidigt skapade en underhållande kombo av nordisk folktro och modern byråkrati.