Ett, tu…TV-serier! #21

Sharp Objects (2018, 1 säsong och 8 avsnitt)

I min text om Gillan Flynns litterära förlaga såg jag en föga smickrande TV-filmsadaption i framtiden, men ödet var vänligare stämt än så. Istället blev det en påkostad och välproducerad HBO-serie av det hela, med Amy Adams, Eliza Scanlan och Patricia Clarkson i rollerna som dotter, halvsyster och mor Preaker (samt Sophia Lillis som Amy Adams yngre jag). Plus Marti Noxon som showrunner och Jean-Marc Vallée som regissör för alla avsnitten.

Bästa möjliga förutsättningar alltså men slutresultatet är ändå inte himlastormande i mina ögon. Jag vet dock inte om det beror på att jag var spoilad på själva händelseutvecklingen (inklusive den avslutande, patenterade Gillian Flynn-vändningen) eller att serien för min del gick lite väl långt när det gäller greppet ”fragmentariska minnesbilder som ska ska ge ledtrådar längs vägen samt skapa en drömsk, alternativt skrämmande, stämning”. Jag upplevde dessutom sista avsnittet som onödigt långdraget.

Patricia Clarkson gör förstås aldrig bort en sådan här roll: sval, skör och samtidigt obehaglig som fan. På det hela taget tycker jag också att hon var det bästa med hela alltet. En helt ok miniserie och utan tvekan den bästa Gillian Flynn-adaptionen hittills.

True Detective (2014-2017, 3 säsonger och 24 avsnitt)

Första säsongen har jag redan skrivit en helt egen text om medan den andra fått en kortare behandling. Den andra säsongen blev så pass utskälld att serieskaparen Nic Pizzolatto såg sig föranledd att gå tillbaka till ett beprövat koncept. I tredje säsongen vi alltså tillbaka på bonnvischan (Arkansas) och följer vid tre olika tidpunkter (1980, 1990 och 2015) poliserna Wayne Hayes och hans partner Roland West som försöker lösa mordet på unge Will Purcell och försvinnandet av hans syster Julie. Upplösningen görs dock rejält osäker av det faktum att Wayne i höjd med 2015 i drabbats av demens.

Mja, mjnä… Nu är jag en av de som inte tycker särskilt illa om True Detectives andra säsong och än mindre efter att ha kunnat jämföra den med denna tredje. Det förstås fortfarande välskrivet och välspelat men samtidigt går det inte att komma från det faktum att denna senaste säsong mest av allt är en blek och på alla sätt urvattnad kopia av den första.

Mahershala Ali gör en helt ok rolltolkning men samspelet med Stephen Dorff kan knappast jämföras med det mellan Woody Harrelson och Matthew McC i den första säsongen. Wayne är också en trasig man med alkoholproblem, Vietnamveteran och måste dessutom kämpa mot systematisk rasism. Inte för att förminska den sortens problematik, men i True Detective-universat börjar den rollen ärligt talat kännas en smula utsliten. Det enda som andades lite fräschör och något slags högodds var osäkerheten som fick läcka in i historien tack vare Waynes demens. Eller som Dorffs Roland West får artikulera kring den vattentäta och universella ursäkten: ”We’re old and confused”.

Helt ok, men inte så mycket mer. Denna tredje säsong kan knappast mäta sig mot ettans olycksbådande och mystiska mörker eller tvåans Chinatown-hopplöshet. Inte heller när det gäller introlåten kunde Cassandra Wilson mäta sig med vare sig The Handsome Family eller Leonard Cohen.

The Lost City (2022)

Romansförfattaren Loretta Sage har tappat skrivargnistan allt sedan hennes arkeologmake gick bort. Förgäves försöker hennes PR-agent Beth pumpa liv i den döende karriären, med benäget bistånd av omslagsmodellen Alan. Hans försörjning som hjälten Dash McMahon kommer nämligen att gå om intet ifall Loretta slutar skriva sina ohyggligt populära böcker (en lyckad mix av av mytisk och mystisk arkeologi samt generöst med ”coital reverie”). Av allt att döma älskar dock läsarna Alans skulpterade torso ännu mer än Lorettas skrivande, vilket bara blir ytterligare ett incitament för henne att förkunna Dashs, och romanseriens, förestående död.

Men förutom Beth och Alan finns det faktiskt en till som fäster stor vikt vid Lorettas författarskap – den excentriske mediabiljonären Abigail Fairfax. Han lider av ett svårartat lillebrorskomplex (trots att han är storebror) eftersom det är den yngre Leslie som fått ärva familjebolaget. Så för att bevisa att han är något att räkna med har Abigail ägnat enorma mängder tid och pengar åt att hitta en mytomspunnen eldkrona. En artefakt som av en ren händelse spelar en huvudroll i Lorettas senaste bok om Dash och hennes hjältinna, arkeologen Dr. Lovemore.

Abigail är van att få det han pekar på och kidnappar därför Loretta för att hon ska översätta vad han är övertygad om är en ledtråd till att hitta eldkronan. Men Alan är en godhjärtad, om än inte överdrivet intellektuellt begåvad, typ och ger sig därför på att försöka rädda Loretta ur Abigails bortskämda klor. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort.

The Lost City anstränger sig faktiskt ganska rejält för att återuppliva genren filmstjärneactionromcomäventyret, salig i åminnelse. Och en hel del av den ansträngningen är faktiskt inte förgäves, mycket tack vare Sandra Bullock i huvudrollen som Loretta Sage. Av någon anledning har jag aldrig tidigare tänkt på hur pass mycket hon påminner om Karen Allens Marion Ravenwood. Även om rollen i sig (alltså Loretta Sage) numera är tillräckligt uppdaterad för att överlappa Indiana Jones själv. Men både Bullock och Allen har en oemotståndlig charm och komisk tajming, såväl fysisk som dialogmässig. Jag är säker på att Karen Allen också hade rockat en gredelin paljettsparkdräkt när hon närmade sig de 60 (hon är 13 år äldre än Bullock).

Samtidigt ska erkännas att Bullock är ganska välmatchad av Channing Tatum som Alan, vars avväpnande självdistans gör att jag inte har några större problem att acceptera honom som stöttande andrefiol. Till detta kommer en löjligt välkoaffyrad Daniel Radcliffe som den artefaktbesatte Abigail. Ständigt på gränsen till överspelande men ändå rätt underhållande i sin jovialiska skurkroll, vilken faktiskt påminner en hel del om det klassiska Star Trek-upplägget: antagonisten-som-visar-sig-vara-mentalt-och/eller-fysiskt-överlägsen-men-som-fortfarande-är-ett-barn. Plus Brad Pitt i en hyfsat matig biroll, vilken godmodigt driver med hans filmhjältepersona.

Manus kommer från många olika håll: regissörsbröderna Adam och Aaron Nee, samt Oren Uziel, Dana Fox och Seth Gordon. Med tanke på denna mångfald är det mot all förmodan ändå hyfsat välskrivet och sammanhållet. Jag ska inte påstå att The Lost City ligger i nivå med de bästa Indiana Jones-filmerna (det behöver knappast sägas, men… Raiders… och Last Crusade. Allt annat är galenskap). Men den senare filmen lyckas ändå klämma in en del under-bältet-humor, dumroliga gags och ett någorlunda ärligt försök till budskap om att inte underskatta populärunderhållning, vikten av att inte begrava sig själv levande, släppa det förflutna och se till det goda som ibland finns mitt framför ögonen på en.

Till det kommer ett riktigt trevligt score från turkisk-amerikanskan Pinar Toprak (tidigare sannolikt mest känd för Captain Marvel) samt ett välfunnet soundtrack. Från The Final Countdown, via Far From Any Road, till Red Right Hand.

The Lost City lägger sig bekvämt tillrätta tillsammans med dumroliga men positiva överraskningar som den första remaken av Jumanji. Filmer som inte tar sig själva på allt för stort allvar, fulla med gott humör och skådisar som verkar ha haft en genuint kul dag på jobbet, men utan att ta alltför allvarligt på uppdraget.

Ett, tu…TV-serier! #20

Community (2009-2015, 6 säsonger och 110 avsnitt)

Trots att jag hört en hel del gott om Community var jag tvungen att ta omvägen förbi Rick and Morty för att bli tillräckligt nyfiken på att se vad Dan Harmon gjort mer för roliga serier. Och med dagens trängre nålsöga för vad man ska hålla i med när det kommer till TV-serier var det nog tur att jag hade den draghjälpen.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #20”

Ett, tu…TV-serier! #19

Sherlock (2010-2014, 3 säsonger och 9 avsnitt)

Vem hade kunnat tro att det skulle gå så här bra att uppdatera Sir Arthur Conan Doyles klassiske detektiv och det dessutom så pass nära inpå Guy Ritchies långfilm? Jag sällade mig till horden som först var skeptisk för att sedan bli hals över huvud förtjust i såväl Benedict Cumberbatch Sherlock som Martin Freemans John Watson. Skådismässigt vill jag också nämna Andrew Scott som James Moriarty. Hittills har han inte imponerat så mycket andra sammanhang men som superskurk närmar han sig banne mig Heath Ledgers Joker.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #19”

Uncharted (2022)

Vad sägs om följande önskelista?

  • High production values
  • Quality in
    • storytelling
    • character design
    • acting
    • technical innovation
    • musical score
  • Delivering an enjoyable cinematic experience
Fortsätt läsa ”Uncharted (2022)”

The Christmas Train (2017)

2021 års tredje adventsfilm blir tyvärr en rejäl anti-rekommendation om man är ute efter lite julstämning.

***

alt. titel: En romantisk julerejse, The Christmas Express

Journalisten Tom Langdon ska till L.A. över julen men verkar inte ha allt för bråttom att ta sig dit, trots att hans långdistansflickvän Lelia befinner sig där. Till alla som frågan svamlar Tom ihop något om Mark Twain och sin bortgångne far för att förklara varför han ska åka tåg från Washington till västkusten. En nätt resa på fyra dagar. (Toms förklaring är för övrigt ett tidens tecken så gott som något. I dessa post-Greta-tider hade det sannolikt räckt med att hänvisa till en svensk tonåring för att motivera tåg istället för flyg).

Fortsätt läsa ”The Christmas Train (2017)”

Hellboy: Seed of Destruction (1994)

Med tanke på hur pass mycket jag tycker om Guillermo del Toros filmatisering av Mike Mignolas serier från 2004 (uppföljaren är helt ok, remaken negerar sin egen existens) är det lite märkligt att det tog mig så här pass lång tid att komma fram till förlagan.

Fortsätt läsa ”Hellboy: Seed of Destruction (1994)”

Gamarna (2009)

Även om jag inte hela mitt vuxna liv bott i hyreslägenheter tror jag att jag ändå skulle ha tyckt att Hyresgästföreningen är en ganska vettig organisation. Alla varken kan eller vill äga sitt eget boende, alltså behövs det hyresrätter. Därför behövs det ibland också en hjälpande hand mot maktfullkomliga värdar eller grannkatter som pinkar på utemöbelskuddarna. Och skulle Hyresgästföreningen någon gång ha uppdragit åt en författare att skriva en roman som skulle förbättra deras medlemsantal skulle det ha kunnat bli något i stil med Maria Küchen Gamarna.

Fortsätt läsa ”Gamarna (2009)”

X2: Korta lågvattenmärken (2004 & 2017)

The Secret Supper (2004)

Jag undrar om Dan Brown kunde ana vad han satte i rullning med The Da Vinci Code. Inte bara en i sig närmast ofattbart populär bok, utan en som också visade på suget efter historiska mysterier, märkliga religiösa grupper, konstsymbolik och katolska illgärningar.

Fortsätt läsa ”X2: Korta lågvattenmärken (2004 & 2017)”

L’uomo senza memoria (1974)

alt. titel: Puzzle, Man Without a Memory, Dødens puslespil

Sara vet inte vart Ted tagit vägen och hon har hunnit bli rejält förbannad på sin tölpaktige make där hon går och väntar i Portofino. De var precis nygifta och han skulle ju snart följa efter henne när de skildes åt i New York! Nå, nygift eller inte, Sara har börjat trösta sig med Reinhardt istället. Men så dyker Ted upp från ingenstans (noga räknat från London) som en inte särskilt glad överraskning.

Fortsätt läsa ”L’uomo senza memoria (1974)”