alt. titel: Simma med de drunknade
Edvard Hirifjell, så bondpojk han är, har alltid vetat att det funnits ett mysterium i hans liv. Han är förvisso uppväxt på sin farfars gård där det odlas potatis och föds upp får. Men när Edvard var fyra år försvann han för några dagar på franska landsbygden efter sina föräldrars tragiska död. Intill denna dag vet ingen vad som hände med honom de där borttappade dagarna.
Fortsätt läsa ”Svøm med dem som drukner (2014)”
OBS! Spoiler
Det är kanske förståeligt att man inte kommer ur en upplevelse, som den unga Lucie Jurin varit med om, utan både kroppsliga och själsliga ärr. Exakt vad den unga flickan blivit utsatt för vet varken vi i publiken, läkaren på barnhemmet där hon befinner sig eller polisen. Det enda vi vet är att hon i svårt skadat tillstånd flytt någon slags tortyrkammare.
Fortsätt läsa ”Martyrs (2008)”
”racial violence, social injustice, and sensationalist journalism”
Sedär, tre saker som Claire Denis film INTE handlar om, trots att hon ska ha tagit titeln på Trouble Every Day från Frank Zappalåten med samma namn. Zappas text sprang ur Watts-upproren i mitten av 60-talet medan Denis valt att istället göra någon slags vampyrhistoria av sin film.
Fortsätt läsa ”Trouble Every Day (2001)”
alt. titel: Pisken og kroppen, Der Dämon und die Jungfrau, Der Mörder von Schloß Menliff, Rêves macabres, Drácula o Vampiro do Sexo, Le corps et le fouet, Night Is the Phantom, What, Son of Satan, The Whip and the Body
Säga vad man vill om Mario Bava, men han låg banne mig inte på latsidan under 60-talet. The Girl Who Knew Too Much hade premiär på självaste Alla hjärtans dag 1963, Black Sabbath ungefär sex månader senare. Bara dagar efter att Warner Brothers släppt den färgglada episod-filmen kom distributionsbolaget Titanus med sin gotiska The Whip and the Body. Att inspiration i den senare filmen till både manus och miljöer kom från Roger Cormans lösa Poe-adaption The Pit and the Pendulum blir omgående uppenbart.
Fortsätt läsa ”La frusta e il corpo (1963)”Det är sällan en får chans att se en fransk remake på en svensk film, än mindre en svensk film som jag till och med recenserade när det begav sig. Men ibland händer det och nu var det dags. 1999 hade Vägen ut svensk premiär och det talades förstås en hel del om Lars Noréns 7:3 i sammanhanget, då både filmen och pjäsen hade premiär i februari samma år. Men Vägen ut bygger faktiskt på en äldre händelse. Redan 1985 hade regissören Jan Jönson nämligen satt upp I väntan på Godot med en grupp interner från Kumla. När de väl befann sig utanför fängelsemurarna lyckades majoriteten av dem rymma. Det tycks dock inte ha gått riktigt så illa, som när samma sak hände i samband med 7:3.
Fortsätt läsa ”X2: Fängelseteater (1999 & 2020)”
alt titel: Downton Abbey: En ny era, Downton Abbey: En ny æra, Downton Abbey 2: Une nouvelle ère, Downton Abbey II: Eine neue Ära, Downton Abbey 2
Downton Abbey goes French. And to the movies! Trots dessa till synes omvälvande händelseutvecklingar går livet egentligen sin gilla gång för den allt expanderande familjen med Earlen av Grantham i spetsen.
Fortsätt läsa ”Downton Abbey: A New Era (2022)”
alt. titel: På Rivieran
Om man nu ändå ska sätta sprätt på en sjuhelvetes massa pengar, kan man väl lika gärna göra det på en plats som är ”bright and gay”? Varför inte den franska rivieran? Och när du ändå är där, varför inte passa på att se Jack Martins show på Côte d’Azur?
Fortsätt läsa ”Musikalvecka: On the Riviera (1951)”
alt. titel: Medan vi faller, Hatet, Hadet, Hass, El odio, L’odio, La Haine
Jusqu’ici tout va bien. So far, so good. Än så länge går det bra.
Det kanske är vad Frankrike och Paris intalade sig i mitten av 90-talet. Samtidigt kan man undra hur ”bra” sakernas tillstånd är när förorter står i brand och antalet offer för polisbrutalitet ökar lavinartat. Det var i alla fall vad skådisen och filmskaparen Mathieu Kassovitz funderade över när han skrev och regisserade sin La haine. Hatet. För det lär väl ingen ha missat, att hat bara föder mer hat.
Fortsätt läsa ”La haine (1995)”
Riddaren Jean de Carrouges och väpnaren Jacques Le Gris. En gång di goaste vänner men som nu står öga mot öga, redo för en kamp på liv och död. Men det är mer än så som står på spel denna kylslagna decemberdag, de två männen slåss för Sanningen. Vem som än vinner kommer, även i lagens ögon, att ses som den rättfärdige, utsedd av Gud.
Fortsätt läsa ”The Last Duel (2021)”
”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.
Rörliga bilder och tryckta ord 