X2: Fängelseteater (1999 & 2020)

Det är sällan en får chans att se en fransk remake på en svensk film, än mindre en svensk film som jag till och med recenserade när det begav sig. Men ibland händer det och nu var det dags. 1999 hade Vägen ut svensk premiär och det talades förstås en hel del om Lars Noréns 7:3 i sammanhanget, då både filmen och pjäsen hade premiär i februari samma år. Men Vägen ut bygger faktiskt på en äldre händelse. Redan 1985 hade regissören Jan Jönson nämligen satt upp I väntan på Godot med en grupp interner från Kumla. När de väl befann sig utanför fängelsemurarna lyckades majoriteten av dem rymma. Det tycks dock inte ha gått riktigt så illa, som när samma sak hände i samband med 7:3.

Alltnog, nu har Vägen ut alltså blivit fransk under titeln Un triomphe. Först kommer min gamla text om Vägen ut när det begav sig och sedan en kortare bit om mina intryck av Un triomphe.

Vägen ut (1999)

Publicerad i Västerbottens-Kuriren i februari 1999

Hur tar man sig från en känd Stockholmsteater till Kumlaanstalten? Reine vet… Efter att ha sagt upp sig från ett fast jobb på teatern får han ett tremånaders vikariat på Kumla som fritidsledare. Men Reine har större planer än så, han vill sätta upp en pjäs på fängelset med interner i rollerna. Både fångvaktare och interner är minst sagt misstänksamma mot förslaget, men sedan ett par av dem kommit på att det kan vara ett lysande tillfälle att rymma blir intresset lite större. Arbetet med pjäsen och skådespelandet tillåter emellertid både dem och Reine att upptäcka oanade sidor hos alla.

Först Fucking Åmål och nu Vägen ut. Det är nästan så att man inte känner igen svensk film längre, för med bra skådespelare och bra manus kan man nå förvånansvärt långt. Vägen ut är en riktigt trevlig komedi som ger en skön känsla i kroppen trots att den till vissa delar är ganska allvarsam. Framförallt skådespelarna som gestaltar de interner som skall sätta upp pjäsen gör ett mycket bra jobb, men även Björn Kjellman är tilltalande i en roll av storögd gladnaivism. Dock skall kanske den största ovationen gå till Peter Haber, vilken lyckas göra pliten Jakobsson fullt mänsklig och inte alls den karikatyr han så lätt kunnat bli.

Även om man antagligen ruckat en smula på sanningen och även om vissa av karaktärerna är en smula klichéeartade och slutet egentligen inte så överraskande är Vägen ut en bra film. Budskapet om allas värde och att man alltid förtjänar en andra chans också på ett ställe som Kumlaanstalten där värde vanligtvis mäts i cigaretter är klart och enkelt och går fram utan att vara tillkrånglat.

Un triomphe (2020)

alt. titel: I väntan på frihet, El triunfo, The Big Hit

Fortfarande samma grundhistoria – fångar som på en högsäkerhetsanstalt ska spela teater. Men istället för en gladnaiv Björn Kjellman leds de av den något mer svårflörtade Étienne Carboni, spelad av Kad Merad. Jag får intrycket av att det är en man som är lite bitter, både på livet och sitt eget yrke. Han har inte skådespelat på ett tag, men riktigt vad det beror på uppfattar jag inte (om det sägs någon gång).

Men han har ändå tillräckligt med skådespelande i sig för att bli fascinerad av de olika fångarna, deras ”äkthet”, för att vilja se dem ta sig an I väntan på Godot. Vad kan väl vara lämpligare material för ett fängelse än en surrealistisk pjäs om väntande?

Vad jag kan minnas av Vägen ut känns Un triomphe lite mer lågmäld och i någon mening mer realistisk, inte minst vad gäller slutet. Däremot blir jag nog lika konfunderad över budskapet. Eller kanske inte direkt konfunderad, men i alla fall fundersam. För visst är det fint att Étienne inte alls frågar efter vad hans ”skådespelare” gjort sig skyldiga till, det enda som betyder något är deras förmåga att uttrycka sig på scen. Samtidigt är det en smula…världsfrånvänt och det känns rimligt att Un triomphe i ganska hög utsträckning ändå ställer frågan hur pass mycket projektet ändå betyder för Étiennes eget ego och självkänsla. Från micromat i soffan till en fullsatt salong på nationalteatern Odéon.

Vakterna får inte riktigt lika stort spelutrymme i Un triomphe och när det gäller den kvinnliga fängelsedirektören är Mariana Hands en lättviktare i förhållande till Viveca Seldahl. Men på det hela taget tycker jag absolut att den franska remaken är värd ett minst lika högt betyg som den svenska föregångaren. En kul double feature, om inte annat.

Downton Abbey: A New Era (2022)

alt titel: Downton Abbey: En ny era, Downton Abbey: En ny æra, Downton Abbey 2: Une nouvelle ère, Downton Abbey II: Eine neue Ära, Downton Abbey 2

Downton Abbey goes French. And to the movies! Trots dessa till synes omvälvande händelseutvecklingar går livet egentligen sin gilla gång för den allt expanderande familjen med Earlen av Grantham i spetsen.

Fortsätt läsa ”Downton Abbey: A New Era (2022)”

Musikalvecka: On the Riviera (1951)

alt. titel: På Rivieran

Om man nu ändå ska sätta sprätt på en sjuhelvetes massa pengar, kan man väl lika gärna göra det på en plats som är ”bright and gay”? Varför inte den franska rivieran? Och när du ändå är där, varför inte passa på att se Jack Martins show på Côte d’Azur?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: On the Riviera (1951)”

La haine (1995)

alt. titel: Medan vi faller, Hatet, Hadet, Hass, El odio, L’odio, La Haine

Jusqu’ici tout va bien. So far, so good. Än så länge går det bra.

Det kanske är vad Frankrike och Paris intalade sig i mitten av 90-talet. Samtidigt kan man undra hur ”bra” sakernas tillstånd är när förorter står i brand och antalet offer för polisbrutalitet ökar lavinartat. Det var i alla fall vad skådisen och filmskaparen Mathieu Kassovitz funderade över när han skrev och regisserade sin La haine. Hatet. För det lär väl ingen ha missat, att hat bara föder mer hat.

Fortsätt läsa ”La haine (1995)”

The Last Duel (2021)

Riddaren Jean de Carrouges och väpnaren Jacques Le Gris. En gång di goaste vänner men som nu står öga mot öga, redo för en kamp på liv och död. Men det är mer än så som står på spel denna kylslagna decemberdag, de två männen slåss för Sanningen. Vem som än vinner kommer, även i lagens ögon, att ses som den rättfärdige, utsedd av Gud.

Fortsätt läsa ”The Last Duel (2021)”

X3: Alberte-trilogin (1926-1939)

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Fortsätt läsa ”X3: Alberte-trilogin (1926-1939)”

Portrait de la jeune fille en feu (2019)

alt. titel: Porträtt av en kvinna i brand, Portrait of a Lady on Fire, Portræt af en kvinde i flammer, Portrett av en kvinne i flammer

Marianne kommer som porträttmålare till ett ensligt beläget hus vid Bretagnes karga kust runt mitten av 1700-talet. Uppdraget att måla av den unga Héloïse har kommit till henne först efter att modern anlitade en manlig målare som misslyckades med porträttet. Héloïse har nämligen hämtats hem för att fylla sin systers roll – att gifta sig med en rik man. Men den presumtive maken vill först ha ett porträtt av sin tillkommande och därför vägrar Héloïse att låta sig avbildas enligt logiken: ingen tavla=inget bröllop.

Fortsätt läsa ”Portrait de la jeune fille en feu (2019)”

L’homme aux cercles bleus (1991)

alt.titel: Cirkeltecknaren, The Chalk Circle Man

Frédérique Audoin-Rouzeau, mer känd under pseudonymen Fred Vargas, ska vara en av världens mest lästa franska författare, tillika historiker och arkeolog. Kanske framstår våra svenska framgångsrika deckarförfattare, tagna var för sig, lika egensinniga i icke-svenska ögon som Vargas gör icke-franska? Jag tycker mig nämligen finna en hel del likheter i både språk, miljöer och personligheter mellan Vargas och mitt andra försök på franska deckare: Pierre Lemaitre.

Fortsätt läsa ”L’homme aux cercles bleus (1991)”

All the Light We Cannot See (2014)

alt. titel: Ljuset vi inte ser

Det parisiska Muséum national d’Histoire naturelle gömmer många skatter. Inget vet det bättre än Marie-Laure LeBlanc eftersom hennes pappa är museets alldeles egna låssmed. Han känner alla dörrar, skåp och lådor utan och innan och hans nyckelknippor är välmatade som spända kojuver. Men få skatter är lika hemlighetsfulla som den blå diamanten kallad Sea of Flames. Det sägs att den ger sin ägare evigt liv men drabbar samtidigt alla hens nära och kära med svåra olyckor. Ni vet, den där välsignelse/förbannelse-kombon som inte är helt ovanlig när det kommer till magiska föremål. Om Marie-Laures pappa är en av de få som ens vet huruvida diamanten finns i museets gömmor eller inte pratar han inte om saken.

Fortsätt läsa ”All the Light We Cannot See (2014)”

X2: Pierre Lemaitre (2011 & 2012)

Varför inte försöka sig på ett par franska deckare? Fransk film är ju ändå något som flimrar förbi lite nu och då på repertoaren men fransk litteratur är det extremt tunnsått med. Fast jag försökte mig ju faktiskt på den franske deckarförfattaren i Sverige par preferance, Georges Simenon, och hans kommissarie Maigret för ett tag sedan och det var ju rätt trivsamt.

Fortsätt läsa ”X2: Pierre Lemaitre (2011 & 2012)”