You are currently browsing the tag archive for the ‘Frankrike’ tag.

alt. titel: Porträtt av en kvinna i brand, Portrait of a Lady on Fire, Portræt af en kvinde i flammer, Portrett av en kvinne i flammer

Marianne kommer som porträttmålare till ett ensligt beläget hus vid Bretagnes karga kust runt mitten av 1700-talet. Uppdraget att måla av den unga Héloïse har kommit till henne först efter att modern anlitade en manlig målare som misslyckades med porträttet. Héloïse har nämligen hämtats hem för att fylla sin systers roll – att gifta sig med en rik man. Men den presumtive maken vill först ha ett porträtt av sin tillkommande och därför vägrar Héloïse att låta sig avbildas enligt logiken: ingen tavla=inget bröllop.

Marianne måste därför utföra arbetet i smyg och säljs in som en tillfällig sällskapsdam till den unga kvinnan. Men det är först när Héloïses mor måste resa bort några dagar som den unga kvinnorna börjar komma varandra närmare.

Jag har ingen som helst relation till vare sig regissören Céline Sciamma eller huvudrollsinnehavarna Noémie Merlant (Marianne) och Adèle Haenel (Héloïse). Men Porträtt av en kvinna i brand har låtit tala så pass mycket om sig att jag blev nyfiken på vad snacket handlade om. Till att börja med ska kanske nämnas att jag av någon anledning fått för mig att Porträtt… skulle vara en ”svår” film. Full med symbolik och obegripligheter.

Lyckligtvis är så inte fallet, filmen är en beundransvärt rak berättelse som speglar rättframheten mellan Marianne och Héloïse. Även om deras relation börjar med en hemlighet – den verkliga anledningen till att Marianne kommer till Bretagne – var det länge sedan jag såg en film gestalta en så pass uppriktig och oförbehållsam kärlekshistoria. Sannolikt är det därför som jag finner mig både tagen av och engagerad i kvinnornas förhållande. Kärlekshistorier brukar annars verkligen inte vara min grej.

Persongalleriet är slimmat till att börja med och när Héloïses mamma reser iväg består hushållet enbart av Marianne, Héloïse och tjänsteflickan Sophie (spelad av Luàna Bajrami). Det gör att Sciamma kan laborera en hel del med vad som på akademikerspråk sannolikt skulle kallas för ”the female experience”. I en fantastisk liten scen sitter Sophie och broderar som vore hon en herrskapsfröken medan Marianne häller upp vin till dem alla tre. Héloïse har i sin tur dragit på sig ett förkläde och står med huvudet nere i matgrytan. Återigen slås jag av naturligheten i det som utspelas, borta är de onödiga komplikationer och missförstånd som allt för ofta hemsöker “vanliga” kärlekshistorier.

För Mariannes roll hade lika gärna kunnat spelas av en man. Den historien är ju inte helt obekant, om vi säger så – porträttmålaren som kommer den unga bruden nära och därmed får en chans att besöka brudsängen i förtid. Men med en man i mixen hade vi som sagt aldrig fått den där avslappnade enkelheten, vare sig i köksscenen eller mellan vårt kärlekspar.

Det finns också annat som hänger ihop med kvinnors villkor och förutsättningar i 1700-talets Frankrike. Trots att det ofta sägs rakt ut känns det ändå inte som om manusförfattare Sciamma skriver sin publik på näsan för den sakens skull. Exempelvis att Héloïses enda möjligheten till jämlikhet var ett liv i kloster, att Marianne inte får måla nakna män och därmed förvägras att skaffa sig kunskap om den manliga anatomin eller att Héloïse frågar Marianne om hon haft med sig en (1!) bok i packningen och om hon i så fall får låna den.

Samtidigt finns också både funderingar kring konstnärens villkor och världsbild samt spännande tolkningar av den klassiska myten om Orfeus och Eurydike. Men förutom innehållet bjuder Porträtt… dessutom på fenomenala rollprestationer. Detta är en av få filmer som jag redan nu är sugen på att se om bara för att kunna titta på kvinnornas ansiktsuttryck. Mot slutet får vi exempelvis en lång tagning av hur Adèle Haenel reagerar på ett musikstycke med sitt remarkabelt kraftfulla ansikte – en underbar scen. Hennes honungsfärgade uppenbarelse kontrasteras filmen igenom förtjänstfullt mot Noémie Merlants mörka, lite stramare gestalt. Bägge kvinnorna delar dock uttrycksfulla och kraftigt markerade ögonbryn.

För förutom innehåll och skådespeleri är Porträtt… dessutom en av de vackraste filmer jag sett på väldigt länge. Jag drar mig sällan för att säga att filmer är ”snygga” men för Porträtt… finns inget annat ord än ”vacker”. Vi får en föraning om det redan i filmens tidiga scener med ett stormigt hav, någonstans mellan azur och ärggrönt, och en nedåtgående kvällssol som låter ett mjukt ljus vila på kustens kärva klippor. All heder i det fallet åt fotografen Claire Mathon.

Så trots alla lovord lyckades Porträtt… ändå överraska positivt. Tack för det, Céline Sciamma & Co.

alt.titel: Cirkeltecknaren, The Chalk Circle Man

Frédérique Audoin-Rouzeau, mer känd under pseudonymen Fred Vargas, ska vara en av världens mest lästa franska författare, tillika historiker och arkeolog. Kanske framstår våra svenska framgångsrika deckarförfattare, tagna var för sig, lika egensinniga i icke-svenska ögon som Vargas gör icke-franska? Jag tycker mig nämligen finna en hel del likheter i både språk, miljöer och personligheter mellan Vargas och mitt andra försök på franska deckare: Pierre Lemaitre.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ljuset vi inte ser

Det parisiska Muséum national d’Histoire naturelle gömmer många skatter. Inget vet det bättre än Marie-Laure LeBlanc eftersom hennes pappa är museets alldeles egna låssmed. Han känner alla dörrar, skåp och lådor utan och innan och hans nyckelknippor är välmatade som spända kojuver. Men få skatter är lika hemlighetsfulla som den blå diamanten kallad Sea of Flames. Det sägs att den ger sin ägare evigt liv men drabbar samtidigt alla hens nära och kära med svåra olyckor. Ni vet, den där välsignelse/förbannelse-kombon som inte är helt ovanlig när det kommer till magiska föremål. Om Marie-Laures pappa är en av de få som ens vet huruvida diamanten finns i museets gömmor eller inte pratar han inte om saken.

Läs hela inlägget här »

Varför inte försöka sig på ett par franska deckare? Fransk film är ju ändå något som flimrar förbi lite nu och då på repertoaren men fransk litteratur är det extremt tunnsått med. Fast jag försökte mig ju faktiskt på den franske deckarförfattaren i Sverige par preferance, Georges Simenon, och hans kommissarie Maigret för ett tag sedan och det var ju rätt trivsamt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy

En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.

J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Läs hela inlägget här »

alt titel: Maigrets första fall, Maigret’s First Case

Belgaren Georges Simenon var en osannolikt produktiv författare som dessutom tycks ha varit osannolikt förtjust i sin briljante polisdetektiv Jules Maigret. Totalt sett finns det 76 romaner och 28 noveller om denne Maigret. Bara 1931 klämde Simenon ur sig tio (10!) böcker om sin parisiske kommissarie med debuten Pietr-le-Letton i spetsen. Med denna kunskap på fickan, plus det faktum att Simenon skrev ytterligare drygt 400 (!!) böcker, kan man nog tryggt anta att alla inte är litterärt guld.

Läs hela inlägget här »

Jag måste erkänna att jag blev lite lurad av den sammanfattande titeln Romanerna om Patrick Melrose. Totalt sett håller jag nämligen i handen en normaltjock om ungefär 400 sidor. Men detta är alltså en samlingsvolym av de tre böckerna Glöm det (Never Mind), Dåliga nyheter (Bad News) och Visst hopp (Some Hope), alla från början publicerade under första halvan av 90-talet. Tydligen hade författaren inte tänkt sig något mer än så, ändå kände han sig tydligen manad att fortsätta med Mother’s Milk och At Last som jag alltså inte läst. Jämna trilogier, tack…

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Barnmorskan, The Midwife

Två Catherine i fokus. Catherine Frot spelar Claire, en medelålders ensamstående barnmorska som lever för sitt jobb, för de mödrar och barn som hon hjälper. Catherine Deneuve spelar Béatrice, en äldre, men lika ensamstående, kvinna som en gång levde med Claire och hennes far, Antoine.

Läs hela inlägget här »

Det är inte utan att man måste beundra Disney för deras förmåga att klämma precis varenda krona som rimligtvis går att klämma ur sina historier, produkter eller vad man väljer att kalla dem. Inte nog med att bokmalen och drömmaren Belle från Beauty and the Beast-originalet figurerat i bolagets prinsessutbud sedan detta lanserades på bred front, den tecknade filmen förvandlades också till en framgångsrik Broadway-musikal. Så pass framgångsrik att det nu var dags att baxa hela härligheten tillbaka till vita duken igen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg