Hustlers (2019)

Strippklubb. Kanske inte den vanligaste av arbetsplatser men det innebär inte att de anställda är olika andra anställda, exempelvis vad gäller drömmar om att avancera inom sitt yrkesområde. Bli bättre på sitt jobb, helt enkelt.

Nu är det kanske inte enbart yrkesstolthet som gör att Dorothy, artistnamn Destiny, avundsjukt betraktar den ouppnåeliga Ramona Vega uppe på scenen. Nej, Destiny är primärt fokuserad på konsekvensen av Ramonas skicklighet vid stripp-stolpen – den prasslande uppskattning som Ramonas trollbundna kunder närmast skottar upp på scenen över sin drottning.

Ety detta är första halvan av 00-talet när rika Wall Street-snubbar uppenbarligen badade i 100-dollarssedlar. Varvid sådana som Destiny och Ramona förstås också ville ha sig en bit av den kakan. Och det bästa sättet de kan klura ut att göra det på, är inom ramen för strippklubbskonceptet. Ni vet, VIP-rum där drickat kostar extra men övervakningskameror lyser med sin frånvaro. I någon mening alltså redan där en riggad situation som slajdar betänkligt på gränsen till bedrägeri. Så vad spelar det då för roll om man kan hjälpa den situationen ännu lite mer på traven genom att göra kunderna ännu lite mer glada i hatten? Vad är bättre än sprit? Varför inte sprit plus ketamin plus ecstasy?

The lives of the rich and famous. Berättelser som ger uttryck för lockelsen av pengar och olika sätt att visa världen att vissa har gott om (alldeles för mycket?) av den varan upphör tydligen aldrig att fascinera. Jag upplever att Hustlers ganska medvetet spelar på den fascinationen på mer än ett sätt. Å ena sidan får vi följa Destiny som tydligt ger uttryck för att hon vill tjäna så mycket pengar hon bara kan på sitt strippande. Till en början kanske det handlar om att kunna betala av sin mormors bolån och sätta mat på bordet men reality-program som Keeping Up With the Kardashians rullar förebådande i bakgrunden. Destiny vill verkligen hänga med sådana som Kardashian-familjen eller i alla fall ha deras livsstil. Så det dröjer inte länge innan Destinys ambition slutar handla om låneavbetalningar och istället börjar ta sikte på dyra statusprylar.

Och därmed är vi framme vid nästa nivå, där publiken får en ganska idylliserad beskrivning av hur Destiny och hennes kollegor, hennes systrar, har blivit en Kardashian-familj som vi ska titta på och avundas. De har en överdådig julfest med svindyra presenter och glada miner, där överflödet hade kunnat funka i vilken reality-såpa som helst.

Samtidigt tycker jag ändå att Hustlers (eller ja, regissör och manusförfattare Lorene Scafaria) hanterar dessa olika perspektiv ganska fingerfärdigt eftersom det tidigt görs tydligt att det vi får se mer eller mindre är en dramatisering av Destinys berättelse som hon drar för en frågvis journalist. Det är alltså Destiny själv som hellre vill påminna sig och idyllisera det härliga systerskapet, snarare än vad kvinnorna hade varit tvungna att göra för att komma dithän. Det är Destiny som med avundsjuka blickar äter upp Ramonas prestation på den neonbelysta stripp-scenen, där fokus inte ligger så mycket på hennes kropp som på sedlarna vilka konstant regnar över henne från de överentusiastiska männen i publiken.

Scafaria arbetar alltså med både framställning och i viss mån ljudbild för att påminna publiken om att det vi ser inte är verklighet (”Inspired by a true story”), utan en berättelse. Sannolikt dessutom en skönmålning av verkligheten eftersom alla människor har delar av livet som man helst skulle vilja komma ihåg som lite finare eller bättre än de egentligen var. Pengarna. Systerskapet. Sexhandeln.

Destiny är utan tvekan filmens huvudperson och spelas av Constance Wu, en skådis jag inte är särskilt bekant med. Hon gör en helt ok insats, men om jag fastnar för någon prestation är det snarare Jennifer Lopez som Ramona. Vilket i och för sig är lite orättvist eftersom jag uppfattar att Destiny ska vara filmens ”straight guy” medan Ramona tillåts spela ut betydligt mer.

Jag upplever att Hustlers och Scafaria anstränger sig ganska hårt för att vara nyanserade och visa upp något annat än en enkel svart-vit/god-ond bild av strippbranschen och dess kunder. Till viss del lyckas filmen med detta men när det hela är över kan jag inte låta bli att känna att det ändå blev lite ytligt. Här finns som sagt ådror av systerskap, hämnd mot patriarkatet (alternativt the wall street fat cats) och vad människor är beredda att göra för pengar, men det är aldrig något som bränner till.

Det kan vara så att vi i publiken kanske till och med känner oss lite sol-och-vårade av Hustlers? Vi blev lovande ett ”uniquely empowering heist drama with depth and intelligence” men fick en produkt som i slutänden var mer ute efter att tjusa, än att få oss att känna eller verkligen tänka efter.

Ett, tu…TV-serier! #17

Nämen, sedär?! Hade vi inte två juliga TV-serier att fira andra advent med?

***

Hjem til Jul (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

alt. titel: Home For Christmas

En av de trevligaste överraskningarna julen 2019 var norska Netflix-serien Hjem til Jul. Streamingtjänsten marknadsförde den som Home For Christmas och engelsk dubbning var defaultspråket så det hade säkert varit lätt att missa den om det inte vore för att det var flera som nämnde den i positiva ordalag.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #17”

99 Homes (2014)

alt. titel: Éviction, 99 Homes: Stadt ohne Gewissen

Den enes bröd är den andres död. Dennis Nash har antagligen inte sinnesnärvaro nog att tänka så långt i förhållande till mäklaren Rich Carver när denne dyker upp i sällskap med två poliser för att vräka Dennis, hans mamma Lynn och sonen Connor från deras hus i Orlando. Familjen Nash blir helt tagna på sängen av beslutet – domaren hade ju sagt att de hade 30 dagar på sig att överklaga!

Fortsätt läsa ”99 Homes (2014)”

Gone with the Wind (1939)

alt. titel: Borta med vinden, Borte med blæsten, Tatt av vinden

Ahh, en ouvertyr. Då vet man att det är klassisk mastodontfilm som gäller. Men trots sina totalt 238 minutrar gör Gone with the Wind snabb sak av att nagla fast det den ber publiken att engagera sig i under resten av speltiden. Inom max en minut är de generella ramarna satta: Scarlett O’Hara, Vivien Leighs magnifika klänningar, amerikanska inbördeskriget (och dess konsekvenser), Ashley Wilkes och ”the Old South”.

Fortsätt läsa ”Gone with the Wind (1939)”

The Secret of the Old Clock (1930, reviderad 1959)

Vad passar bättre på Mors Dag än en klassisk flickhjältinna?

***

När jag var yngre fanns det böcker med röda ryggar och böcker med gröna ryggar, alla publicerade av B. Wahlströms förlag. Bara för att ungdomligare läsare inte ska sväva i någon tveksamhet: de röda var till för flickor och de gröna var till för pojkar. Av de röda läste jag uteslutande hästböcker, men aldrig de om flickdetektiven Kitty Drew. Då såg ju mysterierna som tre detektiver fick lösa bland de gröna ryggarna så mycket mer spännande ut.

Fortsätt läsa ”The Secret of the Old Clock (1930, reviderad 1959)”

Florence Stephens förlorade värld (2016)

Författarparet och juristerna Lena Ebervall och Per Samuelson börjar utkristallisera sig som riktigt pålitliga leverantörer av både välresearchade och välskrivna verkliga svenska rättsfall. Först kom Ers majestäts olycklige Kurt om den skandalösa Hajby-affären och sedan Mördaren i folkhemmet om mordanklagelserna mot Olle Möller. Bombmannens testamente har jag inte läst men händelserna i Florence Stephens förlorade värld tangerar debutboken eftersom även Florence Stephens hade kopplingar till det svenska kungahuset.

Fortsätt läsa ”Florence Stephens förlorade värld (2016)”

X4: Karin Alfredsson (2006-2019)

Ingen kan anklaga journalisten Karin Alfredsson för att inte dra sitt strå till stacken, varken när det gäller journalistisk och engagemang. Hon har bland annat varit gästprofessor i journalistik vid Umeå universitet och chefat över biståndsföretaget We Effects som sedan 1958 bekämpat fattigdom, särskilt bland kvinnor.

Fortsätt läsa ”X4: Karin Alfredsson (2006-2019)”

Motherless Brooklyn (2019)

Jag undrar om en av Motherless Brooklyns värsta fiender kan vara sin egen titel? Den ligger inte särskilt bra i munnen, ger ingen föraning om vad detta är för typ av film och känns aningen krystad när man väl får veta vad det dubbeltydiga begreppet står för.

Fortsätt läsa ”Motherless Brooklyn (2019)”

American Made (2017)

Barry Seal är uttråkad. En skicklig pilot, en av de yngsta någonsin att ha blivit anställda av bolaget TWA (Trans World Airlines) och vad får han göra? Sitta och skjutsa folk fram och tillbaka mellan städer som Toronto och Miami som en annan busschaffis. Det enda som livar upp vardagsslitet är enstaka lådor med kubanska smuggelcigarrer och inte ens det gör Barry särskilt pirrig i magen.

Fortsätt läsa ”American Made (2017)”

Ecologia del delitto (1971)

alt. titel: Reazione a catena, Den blodige bugt, Bay of Blood, Blood Bath, A Bay of Blood, The Last House on the Left, Part II, Twitch of the Death Nerve, Carnage

Hörni, ni minns väl regeln från tidigare Halloween-teman? ”Ju fler aka-titlar, desto sämre film”. Vi får väl se om det stämmer i denna famösa proto-slasher.

Fortsätt läsa ”Ecologia del delitto (1971)”