Dune: Part One (2021)

alt. titel: Dune

När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.

På en potentiellt mycket lång färd eftersom produktionsbolaget Legendary ännu inte gett klartecken till en andra del. Det verkar sannolikt att nästa film inte kommer att kunna inledas med en varmt tintad drömsekvens av en vacker flicka, utan det krassa konstaterandet att ”The desert ages a man beyond recognition” eftersom huvudrollsinnehavaren Timothée Chalamet vid det laget är 35 bast, bestämt sig för att börja med bodybuilding och lägga på sig en trettio kilo muskler. (Jo, självklart skrev jag detta innan det proklamerades att det skulle komma en andra del redan 2023…)

Men än så länge är Chalamet förstås perfekt i rollen som en bekymrad, ung ädling à la Hamlet. Eller ok, kanske inte riktigt lika deppig som den danske prinsen men Paul Atreides har utan tvekan en hel del att grubbla över. Som son till den formidable hertig Leto Atreides vill han bevisa sitt värde, både inför sin far och de hårdföra män som tränat honom sedan barnsben. Som son till hertigens konkubin Lady Jessica har han också blivit tränad i mer metafysiska konstarter, vars krafter han ännu inte riktigt förstår eller kontrollerar. Är han verkligen The Chosen One eller inte (det dialogen försöker göra ambivalent signalerar dock allt övrigt i filmen med rödflaggsviftande tydlighet).

Men allt detta ska lösa sig när Paul kommer med sina föräldrar till ökenplaneten Dune. Hertig Leto har utsetts till ny planetförvaltare av den galaktiske kejsaren men det är knappast ett hedersuppdrag. Snarare en dödsdom, vilket Leto är högst medveten om. Dune tillhandahåller nämligen den extremt värdefulla substansen olja ”spice” utan vilken exempelvis internationella intergalaktiska flygresor är omöjliga. Och släkten Harkonnen (de numera före detta förvaltarna) är inte beredda att släppa ifrån sig den guldäggsvärpande gåsen i första taget.

Jag är rätt förtjust i Frank Herberts förlageroman, även om jag alltid sett den som mer av en fantasy än sci fi. Jag upplever att Villeneuve nu försökt spela med bägge dessa bollar samtidigt. Det är mycket fokus på rymdskepp av alla de slag, stora som små, vilket förstås signalerar sci fi. Samtidigt förekommer det fortfarande en rejäl dosis hovintriger och dödliga konspirationer, inte sällan utförda i fladdrande mantlar eller med virvlande svärd, och i mina näsborrar luktar det betydligt mer, säg, Game of Thrones.

Med ett fullkomligt fallerat projekt från Alejandro Jodorowsky, ett…mindre lyckat sådant från David Lynch och en halvdan miniserie började det se ut som om Dune skulle bli en av alla de där ”ofilmbara” böckerna. Men även om det inte ser så snyggt ut att det fram tills premiären varit väldigt tyst om att detta bara är en ”part one”, tycker jag att Villeneuve på det hela taget gjort en riktigt bra adaption av Herberts bok. På samma sätt som Peter Jackson mejslade fram en huvudsaklig händelseutveckling i särskilt första LOTR sparar denna första Dune på det värsta flummet. Däremot gör det mig lite nervös för hur lättsmält del två kommer att vara (om den nu kommer) eftersom jag minns bokens sista halva som rejält snömosig.

Dune är bombastisk och maffig men däremot kanske inte så mänsklig, djuplodande eller subtil (exempelvis jämfört med Villeneuves egna Arrival eller Blade Runner 2049). Där tänker jag dock att i den mån det är problem ligger de redan i förlagan eftersom det är ganska tydligt att Herbert ville skriva en allegori över makt, miljö, politik, religion och olja. Därför känns det inte så förvånande att olja/spice ställs mot det livgivande vattnet och grön växtlighet. Inte heller att Baron Harkonnen vid ett tillfälle ser ut att ta ett oljebad medan de rebelliska Fremen (Kom igen Frank Herbert, ”free men”?! Du skulle väl i alla fall kunna försöka att skruva till det mer än så?) utvecklat vattenbaserade ritualer av varierande komplexitet.

Villeneuve bjöd på dryga två timmar schysst underhållning i biofåtöljen men det är nog främst det visuella jag kommer att bära med mig. Trollsländefarkosterna. Exploderande och kraschlandande rymdskepp i den svarta natten. En stor maskin som försvinner i ett ännu större nåltandsförsett gap. Särskilt den sista bilden bekräftar tyvärr att Herberts påhitt med ”sandmaskar” är något som funkar betydligt bättre i skrift än på vita duken. Det är svårt att undkomma associationer till sjögurkor. Eller anus.

Jag är ganska sen på bollen, så jag har många filmspanarbloggföregångare: Filmitch, Movies-Noir, Jojjenito och Fripps filmrevyer. Plus poddarna Nätrullarna och Snacka om film!

Pontypool (2008)

alt titel: Talking Dead, Pontypool – Radio Zombie, Fear of the Living Dead – Radio Zombie

OBS! Grova spoilers! You have been warned…

Radioprataren Grant Mazzys karriär är månne lite på upphällningen? I likhet med demonregissören Joe Gideon från All That Jazz måste han liksom peppa sig själv varje morgon innan han kliver in på den lilla radiostationen i Pontypool, Ontario. Be positive! Men man får en distinkt känsla av att det enda som är riktigt positivt i Mazzys liv nu för tiden är whiskeypavan som lite nu och då får dutta ned sitt innehåll i hans kaffekopp. Producenten Syd anställde honom förvisso för hans Mazzy-ness men suckar ändå över att karln inte fattar att ”Take no prisoners!”-taktiken kanske måste tonas ned en smula för att tilltala småstadsinvånare.

Fortsätt läsa ”Pontypool (2008)”