You are currently browsing the tag archive for the ‘Gotik’ tag.
Fortsättning på inlägget från tidigare idag…
***
De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.
Stämningsmässigt lyckades däremot Massimo Dallamano också bra med What Have You Done to Solange?, liksom Pupi Avati med The House with Laughing Windows. Duccio Tessaris The Bloodstained Butterfly gjorde mig glatt överraskad eftersom den inte motsvarade min stereotypa bild av vad en giallo ska innebära. Ska man dra alla gialli över en kam torde deras största nackdel (förutom genusbiten) vara att händelseutvecklingen inte sällan är rörig och full med lösa trådar samt att det ibland kan bli ganska långdraget.
Men stopp och belägg! Temat innehåller ju faktiskt mer än ”bara” gialli. När jag passade på att se ett par av de tidigaste filmerna fick jag ju också ett par riktigt trevliga och klassiskt gotiska skräckfilmer på köpet. Den bästa i den gruppen är utan tvekan I Vampri, med en härligt invecklad historia, ett slott fullt med lönngångar och så grymt snygg att det bara är att kapitulera på direkten.
De senare och mer renodlade skräck- eller splatterfilmerna ger inte tillnärmelsevis lika god utdelning. Jag måste erkänna att jag verkligen hade förväntat mig mer från video nasty-regissören Joe D’Amato i och med att både Antropophagus och Rosso sangue var direkt tråkiga. Eftersom jag visste att jag gillade StageFright hade jag också hoppats mer på Michele Soavis La chiesa och La setta. Och så lägger vi de grisiga The House on the Edge of the Park och The New York Ripper samt ett par undermåliga Umberto Lenzi-filmer till det… Ett tecken så gott som något på detta förhållande är väl att mina egna medelbetyg för 60- och 70-talsfilmerna (16 st) ligger på 3,1 medan 80-talsfilmerna (11 st) inhöstar blygsamma 1,8 (IMDb-medelbetyget är mer generöst: 6,9 respektive 6,2). De fåtaliga 90-talsfilmerna renderar ett ännu sämre medel för min del: 1,4.
Så ska jag komma med någon slags rekommendation skulle det väl vara att i alla fall börja med de tidiga gotiska filmerna samt 60- och 70-talens gialli. Börjar man sedan vara trött på livet finns ju alltid La terza madre eller The Strange Color of Your Body’s Tears.
Tack alla som hängt med under mina italienska utflykter, jag hoppas att det varit lika roligt att läsa om äventyren som jag ändå hade med att upptäcka dem. Jag känner mig inte på långa vägar färdig med särskilt giallon men just nu känns det suget att vända blicken mot andra horisonter. Nästa års Halloween-tema, kanske? Jag lämnar er för i år med en lista på de filmer som jag gett minst 3,5/5 i betyg och som jag därmed absolut kan rekommendera.
Jag har själv inte trålat nätet särskilt mycket den här gången efter giallo-kunskap men fann i alla fall en hel del matnyttigt på sidorna GialloScore och The Giallo Files.
I vampiri (1957)
Black Sunday (1960)
Blood and Black Lace (1964)
The Bird With the Crystal Plumage (1970)
What Have You Done to Solange? (1972)
Profondo rosso (1975)
The House with Laughing Windows (1976)
Suspiria (1977)
Tenebrae (1982)
Opera (1987)
StageFright (1987)
Annonser
För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.
***
Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.
Nu såg jag ju också filmer som bör kunna finna hemvist i fler genrer än den klassiska giallon (Gotik! Slasher! Gore!) men visst fick vi vår beskärda del av svarta handskar, glimmande och vassa mordvapen, trapphus en masse, whiskey-pimplande, vittnen som kommit på avgörande detaljer men ska berätta om dem “sedan”, anonyma mördare vars identitet avslöjas först mot slutet, killer-o-vision (vilken förstås hjälper till att hålla spänningen på topp men mördaren anonym) samt en hel skrälldus misstänkta och varjehanda villospår.
Handgripliga polisinsatser sparade italienarna generellt till genren som kallas ”Poliziotteschi” och man märker snart att polisen inte har mycket att komma med i giallon. I bästa fall pular de på men arbetet leder sällan till att mördaren avslöjas eller infångas. Inte sällan framstår de dock som mer eller mindre inkompetenta. Särskilt eftersom de alltid mer än gärna involverar den vanligtvis civile protagonisten som inledningsvis ofta till och med varit misstänkt för brottet som ska utredas. Undantaget bland temats filmer i det här avseendet skulle möjligen vara Duccio Tessaris The Bloodstained Butterfly som gränsade till både rättegångs- och kriminaltekniskt drama.
Och när vi ändå är inne på ämnet protagonister – jag fäster mig vid hur ofta de har någon form av konstnärligt yrke. Det finns ingen hejd på mängden författare (The Bird…, Tenebrae), målare (The House with Laughing Windows), dansare (Suspiria), sångerskor (Opera) och musiker (Four Flies…, Profondo rosso) som under mer eller mindre olyckliga omständigheter blir indragna i mordhärvorna. Kanske är det så enkelt som att manusförfattarna tänker sig att konstnärer inte har några problem att ägna dagarna åt något annat? Som att leta efter ledtrådar i mordgåtor. Inte sällan blir de dessutom inslängda i ett för dem helt nytt sammanhang eller miljö och befinner sig därmed alltid lite utanför verkligheten.
Skillnaden mellan manliga och kvinnliga protagonister är generellt att kvinnliga protagonister också ofta är offer medan manliga protagonister som sagt gärna tar på sig en detektiv-roll för att lösa mysteriet. Ett intressant undantag att dyka djupare ned i när det gäller det här perspektivet skulle möjligen vara Four Flies…
En sak som jag inte hade väntat mig var hur tydligt det blev att 80-talets slashers hade mycket att tacka 70-talets giallos för. Redan i Mario Bavas Blood and Black Lace finns en maskförsedd våldsman där det inte krävs särskilt mycket fantasi för att se linjerna fram till Michael Myers. I Torso hade vi till och med en slags final girl. Motiv eller bevekelsegrunder som kan spåras tillbaka i historien finns det gott om (What Have You Done to Solange?). Detsamma gäller förstås genusmässigt eller sexuellt ambivalenta förövare.
I det avseendet hade jag inte heller förväntat mig var hur pass tröttsamt det blev efter ett tag att behöva förhålla mig till en minst sagt unken syn på inte bara kvinnor, utan hela spelfältet som är relationer mellan könen. Visst är jag van vid att man kan reagera på både det ena och det andra i filmer från 70- och 80-talen men här blev det så massivt på något sätt.
I årets Halloween-tema är det helt uppenbart att de enda relationer som kan existera mellan kvinnor och män är att bli påsatt eller sätta på, alternativt att dödas eller döda. Gränsen mellan sex och död (gärna en våldsam sådan) har sällan varit finare. Sex kan i en grisblink bli ett vapen och därmed något att frukta. Finns det ingen omedelbart uppenbart förklaring till varför en kvinna dödats (ögonvittne, arvstvist) kan man mer eller mindre utgå från att hon dödats på grund av sitt kön (oavsett om mördaren visar sig vara en man eller en kvinna). Detta är naturligtvis ett perspektiv som betonas av att offren ofta antingen mördas i bara mässingen eller blir avklädda av mördaren (The New York Ripper).
Jag kan inte påminna mig att män i någon av temats filmer dödats just på grund av sin manlighet. Kvinnokönet ska däremot inte sällan straffas för att hon antingen är syndig eller inte är syndig nog (det vill säga tackar nej till sex eller på annat sätt hindrar eller försvårar mördarens egen sexualitet). Reglerna för sex är oftast också solklara: män vill medan kvinnor gärna ska hålla emot lite för att sedan ge med sig (The Killer Must Kill Again). I vilken utsträckning det resulterande samlaget genomförs med fullt samtycke är mindre viktigt (The Bloodstained Butterfly). Detsamma gäller ålders- eller maktförhållanden; att män (särskilt de som är utrustade med gnatiga fruar) söker sig till mer lätthanterliga och yngre jaktmarker ses som en fullt naturlig utveckling.
Det utmattande i den här övermåttan av föråldrade genusperspektiv var inte minst att det blev väldigt tydligt vilken den tänkta publiken för de här filmerna var. Till min blu-ray-utgåva av Blood and Black Lace följde det dessutom med en timslång dokumentär – Psycho Analysis – med bland andra Dario Argento och Lamberto Bava. Vid något tillfälle kommenterade en av de intervjuade att det inte alls behöver tolkas misogynt att majoriteten av gialli-offren är kvinnliga eftersom alla ju är överens om att det är väldigt mycket trevligare att titta på vackra kvinnor. Så om inte förr blev det just DÄR väldigt tydligt att någon som jag inte ens figurerade i dessa mäns tankevärld som potentiell publik till de här filmerna.
Fortsättning följer senare idag…
alt. titel: Castle of Blood
Nu jäklar är det svart-vit slottsgotik (igen)! Den orädde journalisten Alan Foster sökte egentligen bara efter en intervju med den välkände författaren Edgar Allan Poe (vilken här ser uppseendeväckande sydländsk ut, sannolikt beroende på att han gestaltas av en Silvano Tranquilli iförd stor slokmustasch). Men när den självsäkre ungtuppen har fräckheten att förhålla sig skeptisk inför Poes uttalande att hans populära historierna inte alls är påhittade, utan bara dokumenterar verkliga händelser, kliver Sir Thomas Blackwood in. Han råkar nämligen ha ett alldeles förnämligt hemsökt slott till hands och inte skulle väl Foster ha något emot att spendera en natt där för att bevisa sin rationella livssyn? Nu när det dessutom är alla helgons natt?
alt. titel: Djävulsmasken, Black Sunday, Revenge of the Vampire, House of Fright, Mask of the Demon, The Demon’s Mask, The Hour When Dracula Comes, The Mask of Satan
Såsom varande en av de mer kända italienska skräckfilmsregissörerna (och dessutom göra sig grymt bra på bild i snitsigt rutig kavaj och minimal tangorabatt) är det klart att jag måste hugga Mario Bavas första, egna film: La maschera del demonio eller Black Sunday som den oftast kallas. Jag har fått intrycket av att Bava främst är känd för att mer eller mindre ha ”uppfunnit” giallo-genren med sin Blood and Black Lace från 1964, så döm om min förvåning när det visar sig att Black Sunday mest av allt påminner om en Hammer-rulle. (Det kanske inte behöver sägas att jag såg Black Sunday innan I Vampiri?)
alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment
Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.
Jag bestämde mig tidigt, redan när jag avslutade förra årets demon-tema, vad som skulle bli fokus för 2018 års Halloween. Av någon anledning fick jag för mig att det skulle kunna vara intressant att dyka lite djupare i den italienska skräckfilmen (en varudeklaration som inte minst signaleras av den tjusiga headern från Dogday Design). Ett land som jag, bland annat tack vare tidigare Halloween-teman, förknippade med såväl knivblänkande mordmysterier som mer eller mindre bra (oftast mindre…) kläggfilmer om zombies eller demoner (en gränsdragning som inte alltid helt lätt låter sig göras).
Lucio Fulci hade jag förstås redan kommit i kontakt med, Dario Argento likaså. Men hur var det med Mario Bava, Pupi Avati eller Duccio Tessari – alla de där gubbarna jag hört talas om (bland annat genom utmärkta svenska skräckfilmspoddar som From Beyond och Vacancy) men än så länge aldrig provsmakat?
Jag har försökt att plocka lite här och var, ta in så många olika regissörer som möjligt mellan 1957 och bortom millennieskiftet. Som vanligt är det emellertid främst slumpen som fått råda. Därför blev bland annat en given anhalt den relativt billiga boxen ”Dario Argento-collection” som jag i likhet med många andra köpte på mig för ett antal år sedan. En övervikt av temats filmer är inspelade innan det sena 80-talet. Innan slutet av 50-talet tycks det inte finnas många italienska genrefilmer överhuvudtaget, så jag har börjat vid den naturliga startpunkten: Riccardo Fredas I Vampiri från 1957.
Under dessa tidiga år får vi ett antal filmer med mer eller mindre renodlat gotiskt innehåll, påminnande om de brittiska Hammer-filmerna från samma period. Men sedan börjar det undan för undan dyka upp bidrag från den genre som bör vara en av Italiens mest kända: giallo. Det tillhör väl närmast till allmänbildningen numera att veta att “giallo” kommer från det italienska ordet för ”gult” vilket i sin tur beror på att italienska pulp-deckare gavs ut med gula omslag.
Ursprunget ligger alltså bland deckare, med klassiska författarnamn som exempelvis Edgar Wallace och Raymond Chandler. Det som händer i film-giallon är att deckaren blandas upp med försvarliga element av thriller och skräck (samt en del av den gotiska skräckfilmens betoning på stämning). Dessutom lyfts det in ett fokus på det visuella och scenkonstruktion som gör att filmerna i bästa fall levererar något mer än bara en smaskig historia. Med i alla fall ett par av de mest kompetenta filmmakarna tvingas man inte sällan dra slutsatsen ”nå, men den var ju i alla fall snygg”.
Men smaskigt ska det ju också vara förstås. Generellt sett var de italienska filmerna (åtminstone under, säg, 60-80-talen) mer radikala än brittiska eller amerikanska produkter, mer makabra och mindre moraliska i sin hantering av samvetslösa mördare och hens olyckliga offer. Morden är inte sällan både brutala och grafiska, gärna också sexualiserade på ett eller annat sätt. För vi kommer inom ramen för årets Halloween-tema att få all anledning att återkomma till citatet som tillskrivs Edgar Allan Poe: ”the death of a beautiful woman […] is unquestionably the most poetical topic in the world”. Att de italienska filmkvinnorna är sköna säger sig självt. Det där med poesin kan däremot vara rätt tveksamt ibland.
Temat har dock inte uteslutande fokuserat på giallo-genren, bland annat kommer man ju i kontakt med det som kan kallas ”övernaturliga thrillers/skräckfilmer” bara genom att följa Dario Argentos utveckling. Jag har också plockat med ett par kannibal- och zombierullar som väl kanske inte är det mest upplyftande eller nyskapande som finns att se av tidiga 80-talsskräckisar men som samtidigt känns typiska för landets filmproduktion.
Så vad sägs om en lite dryg månads utflykt med den italienska stöveln på foten? Jag kan inte lova att årets Halloween-filmer alltid kommer att innehålla ett mått av god smak, inte heller skymten av normkritiska perspektiv. Socialrealism samt vettiga relationer mellan män och kvinnor lyser med sin frånvaro. Ingen som helst konsekvens i hur jag själv använder originaltiteln eller engelska (och ibland mer välkända) översättningar. Vad jag däremot kan garantera är ett par riktigt bra filmer, ett par rejäla stolpskott, klumpig dubbning, tuttar, buskiga mustascher samt en uppsjö mer eller mindre välfunna alternativa titlar.
Men innan vi drar igång imorgon är ni varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om de italienare som redan förekommit på bloggen (ofta inom ramen för tidigare Halloween-teman, sällan av toppkvalitet) och som därmed inte dyker upp under det här temat?
2011 – Klassiska skräckhistorier
2012 – Fjälliga fasor
2013 – Hammer Film Productions
2014 – Found Footage och Kroppssnattande
2015 – Vampyrer
2016 – Zombies
2017 – Demoner
Seddok, l’erede di Satana/Atom Age Vampire (1960)
Non si sevizia un paperino/Don’t Torture a Duckling (1972)
Riti, magie nere e segrete orge nel trecento…/Black Magic Rites(1973)
Zombi 2/Zombie Flesh Eaters (1979)
Paura nella città dei morti viventi/City of the Living Dead (1980)
Zombi Holocaust/Dr. Butcher M.D. (1980)
Cannibal Holocaust (1980)
Virus/Hell of the Living Dead (1980)
Quella villa accanto al cimitero/The House by the Cemetery(1981)
…E tu vivrai nel terrore! L’aldilà/The Beyond (1981)
Le notti del terrore/Burial Ground (1981)
I nuovi barbari/The New Barbarians (1982)
Phenomena (1985)
Dèmoni/Demons (1985)
Dèmoni 2… l’incubo ritorna/Demons 2 (1986)
Il fantasma dell’opera/Phantom of the Opera (1988)
Killer Crocodile (1989)
Dellamorte Dellamore/Cemetery Man (1994)
Hell yes, äntligen en Riktig Film! Smockad med dimma, massiva takbjälkar och slottsruiner nog för att göra vilken greve Dracula som helst tårögd av lycka och förvandla sig till en liten läderlapp av ren förtjusning.
Mr Lockwood, ovan vid Yorkshires bittra snöstormar, skulle kanske ha förgåtts om han inte vågat banka på porten till det dystra herresätet Wuthering Heights. Nu gör han det, inte minst eftersom han vet att hans hyresvärd, Mr Heathcliff bor där. Men den lilla människogruppen stirrar på Lockwood som om han vore en byracka som vågat smyga sig in och Mr Heathcliff är knappast ett under av gästfrihet.
Den unga kvinnan Lucy Snowe står helt ensam i världen. Hennes arbetsgivare, en förlamad äldre kvinna, har precis gått bort. Hon har inga pengar att tala om, vare sig i form av förmögenhet eller inkomst. Hon har ingen familj, inga vänner som hon kan vända sig till. Kanske är det inte så konstigt att hon i det här läget känner sig ”little — a very little — shaken in nerves”?
Bara lugn, redan imorgon dag är Brontë-systrarna tillbaka med en sista bok.
***
alt. titel: Train To Busan
Det är lite tajt just nu för koreanske fondförvaltaren Seok-Woo. Världens finansmarknader är i gungning och oroande besked kommer om ett av de företag som han handlar med. Sell, sell, sell! Tyvärr går det inte riktigt lika lätt att göra sig av med hans andra flaskhals i livet, dottern Su-an. Det är nästan så man undrar om Seok-Woo kräver vårdnaden om Su-an i skilsmässan från sin föredetta fru bara för att jävlas. För oss tittare framstår hon nämligen inte som något särskilt attraktivt investeringsobjekt för den unge finansmannen.
That’s what HE said!