You are currently browsing the tag archive for the ‘Gotik’ tag.
alt. titel: Mannen i tågkupén, Die Todeskarten des Dr. Schreck
Varför nöja sig med en film, när man kan få sex?! Eller ja, sex korta filmer i en långfilm om vi ska vara petiga. Bolaget Amicus Productions grundades 1962 av amerikanerna Milton Subotsky och Max Rosenberg och höll till i anrika Shepperton Studios, ett par mil utanför London. Dr. Terror’s House of Horrors var deras första rysare och dessutom den första i raden av inte mindre än sju olika skräckepisodfilmer (ett grepp som populariserades i den 20 år äldre Dead of Night, om ni minns).
Sex män trängs i den minimala tågkupén där en av dem presenterar sig som Dr. Schreck, expert på det metafysiska. Han förklarar hur det naturliga och övernaturliga är oundvikligt sammantvinnade och hur nära det mystiska och fasansfulla ligger det vardagliga. Är man uppmärksam kan även hans tarotlek (som han kallar sitt ”House of terror”) vara till hjälp om man vill få en skymt av sin egen framtid och öde. Men kommer någon av männen i kupén att undkomma de grymheter som Dr. Schrecks tarotkort visar upp för dem?
Amicus filmer förväxlas ibland med de från det äldre bolaget Hammer, vilket inte är så konstigt. Amicus använde sig gärna av Hammers bästa affisch-namn (i Dr. Terror’s House of Horrors möter vi exempelvis både Christopher Lee och Peter Cushing). Bakom kameran återser vi dessutom regissören Freddie Francis från bland annat gårdagens Nightmare. Sedan möter vi även här samma härligt mustiga färgsättning som vi blivit vana vid från Hammers gotiska produkter.
I fallet Dr. Terror’s… utspelas emellertid alla sex berättelserna i nutid eftersom de som sagt ska avslöja tågresenärernas respektive och presumtiva framtider. Arkitekten Jim Dawson möter en urgammal förbannelse när han reser till Skottland. Familjemannen Bill Rogers måste tampas med ett ovanligt envist ogräs i sin trädgård. Trumpetaren Biff Bailey förolämpar dumt nog voodoo-guden Damballah. Konstkritikern Franklin Marsh är lite väl förtjust i att sabla ned de konstnärer han möter. Sist, men inte minst, tvingas läkaren Bob Carroll inse sanningen om den vackra Nicolle, kvinnan han gift sig med.
Som vanligt när det gäller episodfilmer bjuds det på både toppar och dalar. Många av kortfilmerna avslutas, föga överraskande, med en ”överraskande” vändning. Anrättningen är på det hela taget ganska harmlös men långt ifrån charmlös. För ovanlighetens skull är själva ramberättelsen, alltså de scener som utspelas mellan de olika männen i tågkupén, det bästa i hela filmen.
Här är de nämligen inträngda i ett minimalt utrymme som ändå kan belysas på en mängd olika sätt beroende på vad tåget passerar för tillfället. För skådisar som Peter Cushing (Dr. Schreck), Christopher Lee (Franklin Marsh) och en ung Donald Sutherland (Bob Carroll) räcker det med minspel och blickar för att skapa en riktigt fin stämning. Sedan skadar det ju inte att Lees stele tvivlare utropar ”Nonsense!” och ”Charlatan!” eller fnyser över ”ridiculous parlour games” vid ungefär vartannat uttalande från Dr. Schreck. Vars olycksbådande närvaro i sin tur understryks av att han i omgångar belyses med överdrivet färgade lampor i absinth-grönt, aubergine-purpur eller isande kobolt.
Historiemässigt firar manusförfattaren (och producenten) Subotsky inga större triumfer. Förutom möjligen i Donald Sutherlands segment, vilket dessutom innehåller en alldeles förtjusande gummifladdermus med lysande ögon. Trädgårdsberättelsen känns som en ganska skamlös och förenklad plagiering av The Day of the Triffids (”A plant like that could take over the world!”) medan Christopher Lees historia blir en rätt trevlig variant på Poes ”The Tell-Tale Heart” (även om den gode Lee, med sitt stränga utseende, har svårt att förmedla känslan ”livrädd”). Svagast i gänget är Biff Baileys haitiska äventyr men segmentet räddas samtidigt av att tusenkonstnären Roy Castle fixar en hyfsad comic relief, särskilt när han påpekar för voodoo-översteprästen att urgammalt ceremonitrummande knappast kan omfattas av nutida copyrightlagar.
På det hela taget måste jag förklara mig mer än nöjd med denna Amicus första episodfilm. Inte särskilt ryslig på någon fläck men vad gör det när Dr. Schreck bjuder på så charmig underhållning i så många andra avseenden?
Annonser
Even before Dracula…there was…Frankenstein!
Jomen, även om det mest välkända Hammer-arvet består av Christopher Lee som den vasstandade greven föregicks han av en baron – Mary Shelleys klassiskt galne vetenskapsman.
Victor Frankenstein är en briljant ung man med en stor förmögenhet och han vet precis hur han ska spendera den. Han ägnar sitt och kollegan Paul Krempes liv åt vetenskapliga experiment för att knäcka varandets stora gåta. Men trots att de börjat glänta på dörren till sådana hemligheter som gränsar till det naturvidriga är Victor ändå inte nöjd.
Paul ser framför sig hur de skulle kunna använda sina upptäckter till att rädda hundratals, kanske tusentals liv, medan Victor girigt vill behålla kunskapen för egen del. Han är inte tillfreds med att blott rädda liv, han vill skapa det! I sitt laboratorium, fyllt med bubblande vätskor i bägare och kolvar, samlar han på kroppsdelar med samma frenesi som en musikentusiast samlar på sällsynta bootleginspelningar från obskyra konserter i små källarlokaler. Och trots att Victor, efter mycken möda och i besvikelse, ger upp sitt experiment som misslyckat så vet vi ju att så inte är fallet.
Ahhh, jag hade faktiskt inte förväntat mig att det skulle vara så härligt att återigen få sätta mig framför en maffigt klassisk Hammer-rulle. Att få se pålitliga och välbekanta namn som Jimmy Sangster och Terence Fisher rulla förbi i förtexterna. The Curse of Frankenstein var bolagets första färgfilm och det känns som om de velat klämma ut mesta möjliga från detta faktum.
Det Frankensteinska hemmet är överdådigt dekorerat med draperier och tapeter. Victors kusin och tillkommande, den sköna Elizabeths klänningar är sällan direkt brokiga men bär alltid någon bjärt kontrasterande detalj (varav den mest minnesvärda sannolikt är rosetten som, av en ren händelse, också accentuerar Hazel Courts barm). Victors laboratorium är i sig inte färgglatt, placerat i en vindskupa som det är, men är å andra sidan fyllt till brädden med olikfärgade vätskor vars experimentella syfte är högst otydligt. Än mer fokus läggs emellertid på det röda blodet som färgar både de tygstycken som Victor bär hem sina gruvliga troféer i och hans egna labbrockar när han stryker av händerna på dem efter lite slicin’ an’ dicin’.
Men Hammer-extravagans i all ära, detta är till 90% Peter Cushings film. Jag gillade honom som Van Helsing i Dracula anno ’58 men där hade han ändå en viss konkurrens från Christopher Lee. Här använder han både stålblick och iskyla för att skapa en genuint obehaglig vetenskapsman, omättlig och gränslös i strävan att uppnå sina mål. Trots behärskning i både tal och gester förmedlar han hela tiden en oerhörd glöd i sina ambitioner som gör att jag i alla fall skulle tänka mig för både en och två gånger innan jag sade emot honom. Hans hungriga (om än inte särdeles subtila) blick på professor Bernstein, vilken omnämns som ”one of the sharpest brains in Europe”, påminner inte så lite om ett en krokodil som ligger och väntar på den där intet ont anande gnukalven som haltar fram till vattenhålet på ett brutet ben.
Jag gillar också att Jimmy Sangsters manus gjort Victor mer kallsinnig än i Shelleys förlaga. Här är han inte bara fixerad vid sitt vetenskapliga värv, han ger också intryck av att mänskliga relationer bara är något som han underhåller för sitt eget höga nöjes skull. Så länge kammarjungfrun Justine köper drömmen om ett framtida giftermål ser han ingen anledning att ta henne ur den villfarelsen. På samma sätt som han omedelbart ser till att göra sig av med henne när hon förvandlas till ett hot.
Nu är Christopher Lee alltså heller inte frånvarande i fallet The Curse of Frankenstein heller eftersom han, mycket tack vare sin imponerande längd, fick äran att axla Boris Karloffs klassiska roll. Utseendemässigt var dock sminkören Phil Leakey tvungen att avlägsna sig från konceptet hög-panna-och-muttrar-i-tinningarna för att Hammer inte skulle bli stämda av Universal. Slutresultatet är för all del skickligt gjort, med mjölkiga ögonglober och en svampigt blåfärgad hy, men inte särskilt skrämmande. Och trots att Lee får vara ett renodlat monster och inte det minsta tragisk eller melankolisk väger hans stapplande uppenbarelse ändå lätt jämsides Cushings Frankenstein.
The Curse of Frankenstein är en solid och härligt gotisk skräckfilm som tack vare Cushings prestation faktiskt fortfarande lyckas vara obehaglig.
Kapten Herman Suvorin håller sig borta från Faro-spelet som sysselsätter de unga aristokraterna i St. Petersburg. Inte för att han inte skulle vilja spela, men för att hans allt uppslukande penningahunger inte tillåter honom att slösa de få rubel han har på fickan. Han kommer dock över en gammal bok som är rätt öppen med vilka historier den vet att berätta ”True stories of people who sold their souls in return for wealth, power and influence”.
Här läser han om grevinnan R* som från den kände alkemisten St. Germain fick kännedom om kortens hemlighet. Tack vare den kunde hon spela till sig tillräckligt med pengar för att ersätta det som hennes hemlige älskare stal från henne innan hennes make förstod vad som pågått. Men till vilket pris?
Den detaljen är nu Suvorin inte särdeles intresserad av. Däremot tror han sig veta att grevinnan R* inte är någon mindre än den åldriga grevinnan Ranevskaja, välkänd i St. Petersburgs bättre sociala kretsar. För att komma åt hemligheten börjar han uppvakta Ranevskajas skyddsling, den unga och oskyldiga Lizavetta Ivanova i syfte att bedra henne på samma sätt som grevinnan en gång blev bedragen.
Nej, men se där! Ännu en gång har vi äran att stifta bekantskap med Thorold Dickinson från Gaslight. The Queen of Spades bygger på en novell från ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkin (”Pikovaya dama”) vilken upprepade gånger blivit både opera och film. Plus en Styx-låt…
Och ännu en gång får jag möjlighet att imponeras av Dickinson, men av lite andra anledningar. Jag upplever inte berättandet i The Queen… som riktigt lika ekonomiskt och effektivt som i den tidigare filmen. Å andra sidan passar The Queens… övernaturliga teman bra ihop med en svulstigare stil, vilket också gäller för både miljön och tidsperioden som den ska utspelas i. I en tid när allt fler började gå över till neorealism tittade Dickinson bakåt, mot såväl romantik och gotik som tysk expressionism.
Samtida kritiker slog ned på stämningen av ”slavonic gloom” men jag tycker det funkar riktigt bra. Fotografen Bernard Knowles från den tidigare filmen är utbytt mot Otto Heller, men fortfarande har vi det oerhört eleganta samspelet mellan och utnyttjandet av ljus och skugga. Dessutom antydningar om de övernaturliga stråken genom både snygga och relativt minimala grepp.
Jag blir förvånad när jag läser att inspelningen fick hålla till i en ganska liten studio (där man dessutom fick göra upprepade pauser för att inte få med ljudet av rastvisslan från fling-fabriken som låg alldeles intill) och att den filmovane scenografen byggde kulisser som var uppåt väggarna rent storleksmässigt. I mina ögon ser det hela nämligen oerhört påkostat ut med såväl hästdragna vagnar, som överdådiga balsalar och snötäckta gator.
Grunden i berättelsen påminner till viss del om en annan ryss, nämligen Dostojevskijs Brott och straff. Det vill säga att vi i Suvorin har en girig och hänsynslös man som påstår sig stå över, eller inte bry sig om, metafysiska frågor om godhet och ondska. Först är han besatt av sin låga sociala status och sedan av de dåd han begår för att kunna klänga sig uppåt i hierarkin.
Och vem är väl bättre på att spela både olycksbådande hotfull och intensivt stirrande galning än Anton Walbrook som ju Dickinson använde sig av redan i Gaslight? Nog för att Walbrooks skräck inför den döda grevinnans stirrande ögon blir något överdriven, men i det romantiskt gotiska sammanhanget funkar det riktigt bra.
Så Suvorin tjänar syftet att visa hur omättlig girighet leder till dåligheter. Emellertid blir jag inte riktigt klar över vad Dickinson försöker ställa honom emot i just detta avseende. Hans naturliga antagonist, den redlige prins Andrei (spelad av Ronald Howard, son till Leslie), tillhör å sin sida en aristokrati som slösar sina pengar på triviala hasardspel och kallsinnigt motar bort St. Petersburgs usla tiggare från de glatt upplysta operadörrarna.
Så i det rent ekonomiska eller samhälleliga avseendet skulle jag nog vilja hävda att Andrei är nästan lika klandervärd som Suvorin (som i och för sig också får både avvisa och trampa på gatans tiggare). Men när det gäller hjärtats affärer är Andrei förstås Lizavetta Ivanovas (spelad av Yvonne Mitchell) givne kavaljer vilken dessutom försöker varna henne för Suvorin. En varning hon förstås inte bryr sig om innan det är för sent.
The Queen… är inte lika spännande som Gaslight men har däremot en ryslig stämning som talar till sin fördel. Det känns inte riktigt rättvist att den är så pass okänd i förhållande till sitt nio år äldre syskon.
Fortsättningen på morgonens inlägg. Det blev så hiskeligt långt…
***
Men när vi börjar närma oss mitten av 50-talet händer något och i det här perspektivet går det inte att runda Hammer Film Productions. Bolaget hade återupptagit sin produktion mot slutet av 40-talet och började i liten skala genom att först köpa upp radio-manus. Därefter avancerade man till adaptioner av TV-serier, där första succén kom i form av professor Bernard Quatermass och The Quatermass Xperiment från 1955.
Det Hammer främst skulle komma att bli kända för var dock inte sci-fi, utan svulstigt gotiska färgsprakerier och första filmen ut i den kavalkaden var The Curse of Frankenstein från 1957 för att åtföljas av Dracula året efter. Bägge filmerna innehåller också två skådespelare som skulle komma att bli lika synonyma med brittisk skräckfilm som någonsin Hammer-bolaget – Peter Cushing och Christopher Lee. Förutom ett maffigt utseende och bra skådisar synes det som om Hammer med sina historier dessutom lyckades spela på efterkrigstidens oro för kärnfamiljens sammanbrott och kvinnors allt större krav på att vara en del av samhället, också utanför hemmets fyra väggar. Samtidigt var det en oro som kunde hållas stången genom att formuleras i ett avlägset, närmast mytologiskt, förflutet.
Under kanske ett par årtionden var Hammer och dess efterföljare, exempelvis Amicus, remarkabelt framgångsrika men underbart är som bekant kort. Till saken hör också att filmpubliken är en nyckfull hop som inte accepterar att bli matad med samma stapelvara hur länge som helst. Under 60-talet hade det så smått börjat sippra in filmer av en helt annan typ – nervpirrande thrillers som var betydligt mer intresserade av genrens psykologiska sida och som utspelades i samtiden. De hade inte sällan antingen vissa konstnärliga ambitioner eller siktade på rejäla mängder naket och gore. En av drivkrafterna för dessa produkter var sannolikt att bryta sig loss från de gotiska bojorna som funkat så bra för Hammer.
Ett bolag som visste att kapitalisera på de stämningarna var Tigon British Film Productions, vilket står bakom filmer med titlar som The Blood Beast Terror och The Creeping Flesh. Den skoningslösa brutaliteten och bisterheten i filmer som Withchfinder General eller The Blood on Satan’s Claw kom att till viss del sätta standarden för den nya tidens skräckfilm. Hammer gjorde sitt bästa för att hänga med i svängarna med mer nymodigheter (Dracula A.D. 1972) eller mer sex (The Vampire Lovers) men det ville sig inte riktigt.
För oss som gillar skräckfilm innehåller det tidiga brittiska 70-talet en hel del godbitar men för den brittiska censuren var det jobbigare och återigen kom en backlash när den allmänna opinionen frågade sig om inte filmklimatet blivit allt för liberalt. Det tycks också som om de filmer, vilka idag hyllas som nyskapande (Witchfinder General, The Wicker Man), inte slog an hos publiken. På det hela taget verkar den brittiska skräckfilmen och dess inhemska publik ha gått skilda vägar under ett par årtionden. Den amerikanska slashervågen under 80-talet fick ingen motsvarighet i Storbritannien (en period som snarare präglades av fullkomlig moralpanik över ”video nasties”) och den låga temperaturen på 90-talsskräckisar, oavsett nationell tillhörighet, är allom bekant.
Alltså skulle det dröja till början av 00-talet innan brittiska skräckfilm tog fart igen men då gjorde den å andra sidan det med besked i form av exempelvis Danny Boyles 28 Days Later från 2002 och Neil Marshalls The Descent från 2006. Och trots att skräckkomedi är ett i bästa fall skakigt underlag är det svårt att hoppa över Edgar Wrights Shaun of the Dead från 2004, vilken sannolikt gjorde minst lika mycket som 28 Days Later för att skaka nytt liv i zombie-genren.
Så återkom gärna under den kommande månaden (med start imorgon) för ett smörgåsbord dukat med så varjehanda produkter att alla och envar förhoppningsvis kan hitta något som tilltalar skräckfilmsgommen.
Innan dess är ni givetvis varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om de britter som redan förekommit på bloggen (ofta inom ramen för tidigare Halloween-teman) och som därmed inte dyker upp under det här temat?
2011 – Klassiska skräckhistorier
2012 – Fjälliga fasor
2013 – Hammer Film Productions
2014 – Found Footage och Kroppssnattande
2015 – Vampyrer
2016 – Zombies
2017 – Demoner
2018 – Italiensk skräckfilm
28 Days Later
28 Weeks Later
An American Werewolf in London
Attack the Block
Deathwatch
Doghouse
Doomsday
Dracula (1958)
A Field in England
Gangsters, Guns and Zombies
The Girl With All the Gifts
The Haunting
The Innocents
Lesbian Vampire Killers
Let Us Prey
Shaun of the Dead
The Wicker Man
Wilderness
The Woman in Black (1989)
The Woman in Black (2012)
Fortsättning på inlägget från tidigare idag…
***
De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.
För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.
***
Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.
alt. titel: Castle of Blood
Nu jäklar är det svart-vit slottsgotik (igen)! Den orädde journalisten Alan Foster sökte egentligen bara efter en intervju med den välkände författaren Edgar Allan Poe (vilken här ser uppseendeväckande sydländsk ut, sannolikt beroende på att han gestaltas av en Silvano Tranquilli iförd stor slokmustasch). Men när den självsäkre ungtuppen har fräckheten att förhålla sig skeptisk inför Poes uttalande att hans populära historierna inte alls är påhittade, utan bara dokumenterar verkliga händelser, kliver Sir Thomas Blackwood in. Han råkar nämligen ha ett alldeles förnämligt hemsökt slott till hands och inte skulle väl Foster ha något emot att spendera en natt där för att bevisa sin rationella livssyn? Nu när det dessutom är alla helgons natt?
alt. titel: Djävulsmasken, Black Sunday, Revenge of the Vampire, House of Fright, Mask of the Demon, The Demon’s Mask, The Hour When Dracula Comes, The Mask of Satan
Såsom varande en av de mer kända italienska skräckfilmsregissörerna (och dessutom göra sig grymt bra på bild i snitsigt rutig kavaj och minimal tangorabatt) är det klart att jag måste hugga Mario Bavas första, egna film: La maschera del demonio eller Black Sunday som den oftast kallas. Jag har fått intrycket av att Bava främst är känd för att mer eller mindre ha ”uppfunnit” giallo-genren med sin Blood and Black Lace från 1964, så döm om min förvåning när det visar sig att Black Sunday mest av allt påminner om en Hammer-rulle. (Det kanske inte behöver sägas att jag såg Black Sunday innan I Vampiri?)
alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment
Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.
Jag bestämde mig tidigt, redan när jag avslutade förra årets demon-tema, vad som skulle bli fokus för 2018 års Halloween. Av någon anledning fick jag för mig att det skulle kunna vara intressant att dyka lite djupare i den italienska skräckfilmen (en varudeklaration som inte minst signaleras av den tjusiga headern från Dogday Design). Ett land som jag, bland annat tack vare tidigare Halloween-teman, förknippade med såväl knivblänkande mordmysterier som mer eller mindre bra (oftast mindre…) kläggfilmer om zombies eller demoner (en gränsdragning som inte alltid helt lätt låter sig göras).
That’s what HE said!