You are currently browsing the tag archive for the ‘Gotik’ tag.

Hell yes, äntligen en Riktig Film! Smockad med dimma, massiva takbjälkar och slottsruiner nog för att göra vilken greve Dracula som helst tårögd av lycka och förvandla sig till en liten läderlapp av ren förtjusning.

Jag har redan kommenterat hur många olika filmversioner av Charlotte Brontës klassiska roman som producerats under historien. Denna film från 1943 påminner mig också om alla de filmer som lånat mer eller mindre av sin historia från boken, inte minst de som utseende- och stämningsmässigt påminner om varandra.

Filmatiseringen av Daphne Du Mauriers Rebecca kom tre år tidigare och delar inte bara skådisen Joan Fontaine med denna Jane Eyre. Även där har vi ett mer eller mindre hemsökt hus som ruvar på en grym hemlighet och en plågad man vars otrevliga sätt ska tolkas som romantiskt. Och 1943 såg också premiären för Jacques Tourneurs I Walked With A Zombie som på ett sätt plockar tillbaka historien till sitt mer tropiska ö-ursprung.

Jag kan som synes inte låta bli att bli fångad av Jane Eyres stämning, trots att den är både överdriven och teatralisk. Men förutom en mysryslig gotik lyckas Joan tillsammans med den oförliknelige Orson Welles som Mr. Rochester (avgjort mer bufflig än hygglot Colin Clive från 1934) också skapa äkta HollywoodRomantik, komplett med brakande cymbaler när de ska plantera den Avslutande Kyssen.

Här tycks det mesta ha fallit på plats tack vare kompetent folk på nära nog varenda position. De huvudsakliga skådisarna är redan nämnda. Kompositör är Hitchcockfavoriten Bernard Herrmann och regissören Robert Stevenson står bakom såväl tårdryparen Old Yeller som världens bästa musikal: Mary Poppins. Fotografen George Barnes hade jobbat sedan slutet av 1910-talet med bland andra Hitchcock (kopplingarna kommer allt tätare, känns det som) och på manussidan hittar vi ingen mindre än Aldous Huxley.

Tack vare idogt arbete med ljus och skugga skapas som sagt något som kommer så nära en skräckstämning som jag kan begära i den här typen av film. Jag kan inte annat än applådera valet (som ska ha varit Huxleys) att inte visa den galna Mrs. Rochester i bild utan bara låta henne representeras av sitt morrande skratt och ett par händer som vällustigt sluter sig om sin makes hals.

Varje kameravinkel och ljussättning känns oerhört genomtänkt och finns det några som kan ta tillvara på det gusslånet är det Welles och Fontaine. Hennes ansikte är alltid helt upplyst, gärna med uppspärrade och tårfyllda ögon. Hans ligger däremot alltid i olycksbådande skugga, möjligen kan det finnas ett stråk av ljus över just ögonen men det är något som bara gör det hela ännu mer illavarslande.

Dessutom kan de bägge leverera sina i sanning både styltiga och teatraliska repliker på ett sätt som gör att man som tittare ändå helt sugs in i historien. Orson Welles är utan tvekan, förutom Tom Hardy, den bästa Brontë-mannen hittills. Otrevlig och högdragen men med en slags rå dragningskraft i både sitt skådespel och den karaktäristiska rösten som gör att man någonstans kan förstå varför kvinnor faller för honom. Att däremot som Jane, efter ett enda möte, dra slutsatsen om en “tortured soul, fine and kindly” som skulle ligga bakom den burdusa ytan är kanske att ta i. Men då har ju Jane redan som liten flicka, genom en mycket duktig Peggy Ann Garner, deklarerat att hon helst av allt här i världen bara vill bli älskad.

Högkvalitativ filmfilm när den är som bäst, helt enkelt!

Mr Lockwood, ovan vid Yorkshires bittra snöstormar, skulle kanske ha förgåtts om han inte vågat banka på porten till det dystra herresätet Wuthering Heights. Nu gör han det, inte minst eftersom han vet att hans hyresvärd, Mr Heathcliff bor där. Men den lilla människogruppen stirrar på Lockwood som om han vore en byracka som vågat smyga sig in och Mr Heathcliff är knappast ett under av gästfrihet.

Av den åldrige Joseph blir Lockwood trots allt förevisad ett rum även om dammet ligger tjockt, gardinerna är trasiga och det saknas minst en fönsterruta. Den ofrivillige gästen hinner dock inte somna innan han hör en övergiven kvinnoröst utifrån stormen. Någon har gått vilse! Och hon kallar på Heathcliff!

Märkligt kan tyckas och än märkligare är hyresvärdens reaktion, fullkomligt vettlös rusar han rakt ut i stormen. Kvar står en förvirrad Mr Lockwood och den gamla hushållerskan Ellen som vet att berätta en tragisk kärlekshistoria om syskonen Earnshaw, syskonen Linton och en föräldralös liten pojke.

Ok, nu börjar jag få lite mer förståelse för bilden av Wuthering Heights som en Stor Kärlekshistoria. Tragisk, absolut, men samtidigt också skön. Heathcliff är förvisso fylld av tankar på hämnd mot de som gjort honom illa men kärleken mellan honom och Cathy är otvetydig. Den överbryggar både tid, rum och döden.

Inte alls den totala destruktivitet som jag har med mig från boken med andra ord. Eftersom filmen enbart fokuserar på omgång ett av hela historien får man som tittare till exempel inte med sig Heathcliffs beteende gentemot sin egen son och Cathys dotter.

Samuel Goldwyn måste verkligen ha trott på den här historien. Samtidigt som MGM satsar storstålar på Gone With the Wind låter han sitt eget produktionsbolag ta hand om Wuthering Heights. Filmen innehåller förvisso inte tusentals statister eller eldfängda King Kong-kulisser men här är det teamet som imponerar. William Wyler regisserar Laurence Olivier och Merle Oberon efter manus av bland andra Ben Hecht. Gregg Toland håller i kameran medan Alfred Newman (far till både David och Thomas) sköter taktpinnen i ett klassiskt Hollywood-smäktande score.

Och ändå går det inte ihop sig. Oscarsjuryn tyckte detsamma, Wuthering Heights var nominerad i åtta olika kategorier men Gone With the Wind sopade som bekant banan med hela ceremonin. Den ende som fick med sig något hem på kvällen efter den 12:e galan i ordningen var Gregg Toland.

Det största problemet bör i det här fallet vara att Olivier och Oberon inte ger ifrån sig några gnistor. Oberons Cathy är platt och Oliviers Heathcliff får förvisso köra nävarna genom några fönsterrutor men framstår ändå som rätt oengagerad i sin kärleksplåga. Kanske övertolkar jag det faktum att jag redan innan filmen råkade läsa att de två inte alls verkar ha klickat på själva inspelningen och att de dessutom bråkade med regissör Wyler.

Då tyckte jag klart bättre om Hugh Williams som suputen Hindley Earnshaw, där fanns det faktiskt en prestation som jag kunde känna för. Tyvärr var han med alldeles för lite eftersom detta så klart är Heathcliff och Cathys historia. En superung David Niven gör däremot inte stort väsen av sig i rollen som Edgar Linton.

Ibland känns det som jag faktiskt kan lägga märke till kameraarbetet, det är många fyrkantiga inramningar med fönster, dörröppningar och speglar. Filmen har också tagit fasta på Emily Brontës faiblesse för väder, vinden viner oavbrutet runt knuten och åskknallarna är alltid välplacerade för dramatisk effekt. Vilket tyvärr blir lite övertydligt nu när jag aldrig kom in i själva historien.

Wuthering Heights synes lämpligtvis vara ett rätt otrevligt ställe men Thrushcross Grange påminner mer om en luxuös plantageboning än ett brittiskt herresäte. Till den bilden gissar jag också att de extravaganta klänningarna bidrar, ett kostymval som sannolikt beror mer på publikdragande faktorer än historisk och litterär ackuratess.

Nej, en halvdan adaption som tyvärr också blev en halvdan film

villetteDen unga kvinnan Lucy Snowe står helt ensam i världen. Hennes arbetsgivare, en förlamad äldre kvinna, har precis gått bort. Hon har inga pengar att tala om, vare sig i form av förmögenhet eller inkomst. Hon har ingen familj, inga vänner som hon kan vända sig till. Kanske är det inte så konstigt att hon i det här läget känner sig ”little — a very little — shaken in nerves”?

Kanske är det också den sinnesstämningen som gör att vår hittills extremt försiktiga protagonist helt plötsligt känner sig uppmanad av ingen mindre än Aurora Borealis självt att totalt kasta loss? Lucy slänger all försiktighet överbord och reser till Villette. En stad där alla pratar franska, vilket hon själv inte gör. Men hur det nu faller sig lyckas hon får anställning hos den fordrande Madame Beck, först som barnjungfru till Madames egna barn och sedan som lärare vid Madames skola.

Och tja…sedan vete tusan om det händer så värst mycket mer… Charlotte Bronte ägnar resten av Villette åt att låta sin hjältinna reflektera över sina egna bevekelsegrunder och handlingar samt över relationerna med andra människor i hennes närhet: Madame Beck, läkaren Dr. John, de unga kvinnorna Ginevra Fanshawe och Paulina Mary de Bassompierre samt Monsieur Paul Emanuel, en annan lärare vid skolan.

Villette hyllas som Charlottes mest komplexa och psykologiskt insiktsfulla verk. Kanske är det därför jag inte riktigt kommer överens med vare sig boken eller Lucy? Efternamnet Snowe är välvalt för genom hela berättelsen framstår hon (i alla fall för mig) som avståndstagande och relativt kylig mot sin omgivning. Hon tycks hela tiden brottas med att trycka undan allt som kan liknas vid ett känsloliv och strävar istället efter att vara rationell och kontrollerad.

När M. Paul tvingar henne att ställa upp i en pjäs som han sätter upp (genom att låsa in henne på en vind så att hon inte har mycket val än att läsa in sin roll, demoniska regissörer ftw!) presterar hon inte bara bra på scen utan verkar också tycka att det är riktigt roligt. Och det går ju inte för sig! ”A keen relish for dramatic expression had revealed itself as part of my nature; to cherish and exercise this new-found faculty might gift me with a world of delight, but it would not do for a mere looker-on at life: the strength and longing must be put by; and I put them by, and fastened them in with the lock of a resolution which neither Time nor Temptation has since picked.”

Ja, Lucy Snowe är i sanning en ”mere looker-on at life”, hennes deltagande i pjäsen är symptomatiskt för det mesta hon företar sig. Vilket är inget alls om ingen övertalar eller tvingar henne. Det är nästan så man undrar om Lucy inte går omkring och konstant är lite halvdeprimerad. Det är väl inte helt osannolikt att man ska läsa Lucy som en slags representation av Kvinnligheten anno 1800-talets mitt, att det inte är en individuell oföretagsamhet hos just Lucy som Charlotte är ute efter utan en beskrivning av hur kringskuren kvinnans roll var vid den här tiden. Tyvärr gör det henne också till en ganska tråkig protagonist om man nu av någon anledning inte skulle vilja ta sig an Villette som en analysuppgift på en universitetskurs i brittisk litteratur eller genusvetenskap.

Utifrån de förutsättningar som jag läste Charlottes fyra olika böcker: The Professor, Jane Eyre, Shirley och Villette, tyckte jag (i likhet med typ 85% av den övriga världen) bäst om Jane Eyre. Samtidigt går det inte att blunda för att Villette är betydligt mer djupgående och nyanserad. Där Jane Eyre mestadels rörde sig mellan svart och vitt håller sig Villette konstant i gråzonerna. Alla bokens huvudsakliga personer har både bra och dåliga sidor, vilka beskrivs ingående. På så sätt ligger Villette närmare någon slags realism.

Samtidigt finns det också gotiska element i form av en död och eventuellt hemsökande nunna plus en märkligt feberartad upplevelse som möjligen skulle kunna vara drogpåverkade hallucinationer. Och Charlotte skulle ju inte vara Charlotte om hon inte samtidigt också passade på att slå lite på katolicism (Lucys protestantiska sinnelag kan absolut inte förlika sig med den påvliga pråligheten och ”crafty Jesuit-slanders”), katolska präster (deras uppträdande är generellt ”grovelling”) samt utlänningar i allmänhet och fransmän i synnerhet (de ljuger, flickorna är koketta och fåfänga).

Jag tror att Villette skulle kunna öppna upp sig som en helt ny bok om jag någon gång gick den där kursen i litteraturvetenskap och gjorde den där romananalysen. Men in nuläget blev den ingen större läsupplevelse.

Librivox: Flera olika inläsare men till skillnad från The Professor är alla någorlunda kompetenta både vad gäller uppläsning och det franska språket som förekommer i rikt mått.

star_full 2star_full 2

Så många fler böcker finns det inte att ta sig igenom när det gäller Brontë-systrarna. Då blir det bara att vända sig till adaptionerna, men som redan kommenterats finns det en hel del av dem när det gäller både Jane Eyre och Wuthering Heights. Som den här, kanske inte allra mest kända, versionen av Wuthering Heights. Lika bra att ta dem i kronologisk ordning också. Och därmed börjar vi en Jane Eyre från 1834. Den behöver mina ärade läsare inte vänta på längre än till imorgon dag. På återseende!

Bara lugn, redan imorgon dag är Brontë-systrarna tillbaka med en sista bok.

***

train-to-busanalt. titel: Train To Busan

Det är lite tajt just nu för koreanske fondförvaltaren Seok-Woo. Världens finansmarknader är i gungning och oroande besked kommer om ett av de företag som han handlar med. Sell, sell, sell! Tyvärr går det inte riktigt lika lätt att göra sig av med hans andra flaskhals i livet, dottern Su-an. Det är nästan så man undrar om Seok-Woo kräver vårdnaden om Su-an i skilsmässan från sin föredetta fru bara för att jävlas. För oss tittare framstår hon nämligen inte som något särskilt attraktivt investeringsobjekt för den unge finansmannen.

Men det är trots allt Su-ans födelsedag och Seok-Woo gör en djupdykning i pappa-havet för att följa sin dotter på tåget från Soeul till Busan (En timmes resa. Så Stockholm-Västerås, typ) där exfrugan håller till. Seok-Woos mamma blir nöjd över det beskedet eftersom hon hoppas att sonen ska passa på att försöka lappa ihop förhållandet.

Redan när tåget lämnar Soeul är något i faggorna. Känner vi lukten av odöda kanske? Uppmärksamma passagerare noterar att det händer något på perrongen samtidigt som tåget börjar glida iväg. Ouppmärksamma passagerare blir i sin tur snart väldigt uppmärksamma på det faktum att en ung flicka, som i sista sekunden kastat sig på tåget, snart sitter som en överdimensionerad igel på den kvinnliga konduktörens hals medan blodet sprutar. Dags för en hävdvunnen favorit i zombiesammanhang: skrik och panik.

En annan tradition inom genren är den om fristaden och i det här fallet finns den förstås hos militären i Busan. Men kommer passagerare (och inte minst lokföraren) att överleva tillräckligt länge för att ens hinna dit?

Det blev ett väldans prat om den sydkoreanska zombierullen under hösten 2016 och det var inte utan att jag gick och sparkade mig själv på smalbenen (inte helt enkelt ska ni veta) för att jag inte lyckats inkludera den i årets Halloween-tema som rörde just de odöda horderna. Men tack vare Stockholm Filmdagar fick jag en möjlighet att rätta till det misstaget och filmen till ära har jag också återupplivat (pun intended) zombiekategorierna nedan.

Nå, så var då Train To Busan best fucking zombie movie ever? Allt är förvisso relativt och ska jag se till det genomsnittliga betyget på filmerna som de facto ingick i temat förtjänar den snudd på det omdömet. Men ser jag till hajpen som omgav den samtidigt som utmärkta The Girl With All the Gifts försvann som en fis i vinden från biografrepertoaren tycker jag att tåg-zombiesarna fick oförtjänt mycket uppmärksamhet.

Men visst, filmen tar många (heck, i princip alla) klassiska zombieelement och jackar upp dem ett par snäpp extra, Korea style. Ibland funkar det och ibland blir det en aning övertydligt och upprepande. Det som funkar, särskilt rent visuellt, är bilderna av zombieknäckta fönster där de odöda väller ut som maskar från ett ruttet äpple. Den inledande hjorten som vaknar till liv med ett avhjort (heh…) äckelframkallande knak-ljud. Det finns en tågkollision som är något i hästväg. Och vem skulle inte charmas av det gravida paret (jag gissade på zombiefoster som ett säkert kort, gjorde du?)?

Samtidigt är det alldeles för många scener där våra huvudsakliga rollfigurer måste ta tårfyllt avsked från sina nära och kära som blir bitna i processen. Det gör att när det känslomässiga crescendot väl kommer orkar jag inte längre bry mig. Den scenen är dessutom alldeles för utdragen. Temat om huruvida det är bra eller inte med livscredot ”sköt dig själv och skit i andra” hamras hem med hela subtiliteten hos ett skenande disellok.

Train to Busan är ren, visceral horror medan The Girl… ligger mer åt halvmelankolisk och cerebral terror, för att tala i gotiska termer. Jag vet i alla fall vad jag föredrar.

star_full 2star_full 2star_full 2

Zombietyp
Utseendet känns rätt typiskt för den moderna zombien – blågrå ansikten med synliga ådror och vita ögon. Snabba. Förstås. Det speciella med Yeon Sang-ho (regissör) och Park Joo-suks (manusförfattare) zombies är att de närmast uteslutande orienterar sig med hjälp av syn och hörsel. Blir det mörkt kan man smyga sig förbi dem under förutsättning att man är tyst som en mus. De är heller inte särskilt händiga men de flesta hinder kan å andra sidan övervinnas av en tillräckligt stor zombiehög.

Omfattning
Potential för global spridning med tanke på att omvandlingen verkar ske sekundsnabbt. I alla fall om man blir rejält uppkäkad. Ett enkelt bett tycks däremot inte förmedla smittan riktigt lika snabbt. För det kan väl aldrig vara så att zombiefieringen är högst individuell beroende på vad handlingen kräver och vem som blivit biten?!

Vapen
Finns ju inte så himla mycket att välja på ombord på ett rullande tåg. Turligt nog kamperar dock ett baseballag i en av vagnarna. Dock är det oklart om överhuvudtaget något kan ta kol på de här zombiesarna.

Fristad
Som sagt: militären i Busan. Och det vet vi ju alla vid det här laget hur mycket tillit man ska ställa till sådana förhoppningar.

sthlm-filmdagar-2017_100Jag var sist på bollen med Train to Busan, så i princip alla som deltog på Stockholm filmdagar (plus några till) hade redan både sett och skrivit om filmen:
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Flmr
Filmitch
Movies-Noir

Då har vi kommit till Charlottes mest kända roman. Jag har ju redan skrivit om en av dess adaptioner, men hur är egentligen förlagan?

***

jane-eyreDen föräldralösa (again with the orphans?!) flickan Jane lever ett miserabelt liv hos sin faster och elaka kusiner som missunnar henne varenda tugga och klädtrasa som de måste bekosta. Vilken lycka när fastern inser att hon kan packa iväg den misshagliga flickungen till skolan Lowood Insitution.

Läs hela inlägget här »

Först ut i Brontë-bonanzans litterära del kör vi på Emilys bidrag.

***

wuthering-heightsSamma år som Charlotte publicerade sin Jane Eyre klämde systern Emily ur sig Wuthering Heights och vilken skillnad mellan systrar!

Jag tog mig an Wuthering Heights direkt efter den lite halvsega Shirley (jag var inte så kronologidisciplinerad när jag läste, Shirley är på ingång. Se epitetet som en teaser) och det var som dricka en lakrits-chili-öl efter att ha hinkat lättöl. Till saken hör säkert också att jag lyssnade på en föredömlig inläsning och inte behövde irritera mig på oinspirerade röster eller obegripliga accenter.

Läs hela inlägget här »

jane-eyre-2011Trots mångkulturella inslag som en amerikansk regissör, brasiliansk fotograf, brittisk manusförfattare och italiensk kompositör är det ändå ingen större tvekan om att Cary Fukunagas Jane Eyre från 2011 är en äkta brittisk klassikeradaption.

Läs hela inlägget här »

StokerLystring! Skicka hem gästerna, ta ned girlangerna och sätt en skyddande glaskupa över tårtan. Att fira 18-årsdag är ingen större hit för India Stoker när den dagen sammanfaller med hennes pappas eldfängda krockdöd. Det blir istället till att planera en begravning. På den efterföljande mottagningen dyker den för India hittills okände farbror Charlie upp som gubben ur lådan.

Läs hela inlägget här »

Fler författare än Stephen King skriver novellsamlingar. När Filmitch rekommenderade Neil Gaimans två samlingar Fragile Things (2006) samt Smoke and Mirrors (1998) som brittens bästa böcker var det klart att jag blev nyfiken. Smoke and Mirrors innehåller material främst skrivet under 90-talet (men här gömmer sig till och med så tidiga alster som 1984) medan Fragile Things tillhandahåller det tidiga 00-talets produktion. Läs hela inlägget här »

Interview with the vampireDet är synd om vampyrerna… Eller åtminstone en vampyr – New Orleans-killen Louis. Han får en möjlighet att berätta sin historia för en ung och ivrig intervjuare en natt i mitten av 70-talet. Hur han fick sin ”mörka gåva” (eller förbannelse om man så vill. Louis vill…) av vampyren Lestat som främst var intresserad av att kunna parasitera på Louis i ett mer ekonomiskt avseende.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg