alt. titel: Räddaren i nöden
16-årige Holden Caulfield har blivit utslängd från ännu en svindyr internatskola. Men inte för att han bryr sig, skolan är i alla fall bara full av idioter (morons) och bkuffmakare (phoneys). I likhet med stora delar av Holdens övriga värld, kan tilläggas. Hans föräldrar vet ännu inte vad som hänt och förväntar sig sin avkomma först om tre dagar, när jullovet börjar.
Så i sann kortsiktig tonårs-anda tänker Holden att tre dagar utan föräldratjat ändå är tre dagar och bestämmer sig därför att vänta med att åka hem. Eller bestämmer och bestämmer, det ska snart visa sig att Holden är en person som har väldigt svårt för att bestämma särskilt mycket alls. Han stil är snarare att driva runt i väntan på att komma underfund med vad han skulle vilja göra. Kruxet är bara att den där ingivelsen sällan kommer. Och om den kommer, upptäcker Holden snart att det ju inte alls var det han ville göra.
The Catcher in the Rye är författaren J.D. Salingers enda roman (han skrev dock en hel del noveller) och var tydligen menad för en vuxen publik. Vilket känns lite märkligt, med tanke på att hela alltet dryper av tonårsångest och -pretentioner. Ingen har någonsin varit lika mycket tonåring som Holden Caulfield.
Han är ständigt på jakt efter något autentiskt och riktigt, men hittar det allt för sällan i sin välbärgade värld. Där spelar folk tennis och golf, är medlemmar i en country club och skulle aldrig komma på tanken att käfta emot chefen av rädsla för att förlora jobbet. Hans äldre bror D.B. var enligt lillebrodern en lovande ”riktig” författare men har åkt till Hollywood för att prostituera sin talang i manusbranschen. Något som Holden naturligtvis inte kan acceptera, eftersom alla biofilmer är både idiotiska och meningslösa.
Han dagdrömmer om att göra något som är rätt, riktigt och hederligt men har i princip aldrig modet eller orken att genomföra detta. Han vill förtvivlat gärna framstå som vuxen, världsvan och cool. Han hatar sig själv för att han är för feg för att säga ifrån och för att han aldrig kan skapa hållbara relationer med vare sig tjejer eller andra killar. Alltså, han har ju haft tjejer, inte för det, men de som han verkligen känner en kontakt med är inte intresserade. När han får upp en prostituerad på hotellrummet kan han inte genomföra ett samlag med henne, utan vill bara prata lite. När han i ett infall frågar snyggingen Sally Hayes om de inte ska rymma tillsammans, skrattar hon ut honom och dejten slutar i ett hejdundrande gräl.
En av de få här i världen som inte är en ”phony” är Holdens lillasyster Phoebe och han uppfylls ofta med en längtan tillbaka till barndomen och enklare tider. Han tycker särskilt om att besöka sin gamla lågstadieskola och den gamla karusellen i Central Park, eftersom de synes vara konstanter i hans förvirrande värld. Här finns det en trygghet i att saker och ting inte förändrats sedan han själv var barn.
Kanske var det i och för sig bara bra att Salinger från början tänkte sig en vuxen publik, eftersom Holden verkligen inte skräder orden (som dessutom är talspråkligt rakt på sak). Särskilt inte när det gäller sex (men han är inte nådig i sina omdömen om exempelvis religion eller kärnfamiljen heller. Dessutom både röker och super han ganska duktigt) och vi vet ju vad amerikanerna tycker om sex. Ett stor fett ”INTE”… Därmed ståtar The Chatcher in the Rye med att vara den bok som är den mest bannlysta på amerikanska skolor, samtidigt som den förekommer på flest engelskakurser.
Men som många vet har romanen en ännu mer sinistert rykte. Mannen som försökte mörda Ronald Reagan, John Hinckley Jr., hade boken på sitt hotellrum. Han sade sig vara inspirerad av detta från Mark David Chapman, som vid mordet på John Lennon bar med sig ett ex som han dedicerat med orden: ”To Holden Caulfield, From Holden Caulfield, This is my statement”.
Jag har svårt att tro att Salinger tänkte sig att hans bok skulle få så våldsamma konsekvenser. Samtidigt är den så pass desillusionerad och hopplös i sin livssyn att den säkert kan ha en stark påverkan på personer som redan är inne på sådana tankegångar. Slutet är i mina ögon status quo-neutralt. Inget har radikalt förändrats i Holdens livssituation eller hans attityd när vi lämnar honom, jämfört med när vi träffade honom på bokens första sidor. Samtidigt finns det förstås något slags hopp i det faktum att livet rullar vidare – Holden har inte självdestruerat vilket man kanske skulle kunna tro vore den naturliga avslutningen på hans litania.
Jag kan absolut förstå hur The Catcher in the Rye skulle kunna vara en uppenbarelse för ångestridna tonårsläsare som tror att de är helt ensamma i sina funderingar och sin uppgivenhet. Samtidigt riskerar den nog att under årens lopp tappat lite av sitt potential i det avseendet, eftersom den är en sådan otvetydig Klassiker. Den har blivit mainstream. Och är det något Holden och hans gelikar skyr som pesten är det just det. (Sannolikt lika mycket som de skulle avsky det synnerligen slätstrukna och genomsnittliga betyget)
Jag har redan i min text om 
Rörliga bilder och tryckta ord 