You are currently browsing the tag archive for the ‘Självmordsbenägen’ tag.

alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors

Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.

Kidsen är inte bara olyckliga för att de har mordiska föräldrar utan också för att de är hemsökta av fruktansvärda mardrömmar. I Springwood förekommer en sannskyldig epidemi av tonårssjälvmord och de som inte lyckas i första försöket hamnar på Westin Hospital. Men hjälp är på väg, i form av en ung men synnerligen välrennomérad drömexpert. Och vem är det om inte allas vår Nancy Thompson?!

Nancy försöker inte bara hjälpa de utsatta tonåringarna utan utvecklar också förvånansvärt snabbt en relation med läkaren Neil Gordon. Tillsammans försöker de lista ut hur de ska bryta förbannelsen över Elm Street-barnen, med benäget bistånd av Nancys pappa Donald Thompson och en mystiskt uppdykande nunna.

Hmm, Dream Warriors blev tyvärr lite av en besvikelse. Jag mindes filmen som ganska rolig och häftig men vid denna omtitt kändes den ärligt talat rätt platt. Historien tecknar de allra ytligaste av personporträtt. Den enda vi känner sedan innan är Nancy men här blir problemet att jag knappt känner igen Heather Langenkamp från originalet. Hon är stel och teatralisk och inte alls den bad ass-I’m into survival-tjej vi (och inte minst Freddy) fick möta då. Den ende som kommer ur detta med hedern i behåll är John Saxon vilken återupprepar rollen som Donald, om än något lite mer sliten. Därför är han värd lite triviabonus vad gäller namnet på baren där han sitter och super. Little Nemo’s är en blinkning till en av de allra första serierna någonsin – Little Nemo in Slumberland som trycktes mellan 1905 och 1926.

Bästa effekt
I likhet med Freddy’s Revenge blir det lite för mycket och lite för synligt för att egentligen någon effekt ska bli riktigt bra. Men den klart läskigaste är nog fortfarande när den marionettbyggande Phillip får liksom senorna utdragna från både armar och ben för att dompteras av Freddy. Miljömässigt har filmen lyckats bäst med bilkyrkogården där bilhögarna sträcker sig upp mot himlen och den rostangripna lacken på den gamla cadillacen ser bra mycket otrevligare ut än Freddys egen uppenbarelse.

Sämsta effekt
Som sagt, lite för mycket stop motion-Harryhausen-bonanza (vilket dock var fullt medvetet). Det spadviftande skelettet som Neil Gordon och Donald Thompson måste slåss mot är ingen skönhet men samtidigt rätt charmigt. Detsamma gäller det levande badrummet som attackerar Kristen Parker i början av filmen. Det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen och helt enkelt utse de ganska trista armarna som introducerar Jennifer Caulfield till TV:ns underbara värld. Welcome to prime time, bitch!

Föräldrar/Vuxna
Nu är vi tillbaka till de rent ondsinta vuxna och som av en händelse är de flesta kvinnor… De främsta exemplen torde vara Elaine Parker, Kristens mamma, och den kvinnliga läkaren Elizabeth Simms. Frånskilda Elaine är mest irriterad på sin besvärliga dotter och sannolikt enbart tacksam över att Kristen hamnar på Westin. Då kan hon ju ta hem karlar utan att bli avbruten (ett beteende som påminner en del om Tinas mamma från orginalet). Doktor Simms å sin sida lyssnar inte det minsta på när ungdomarna försöker förklara sina drömmar. Hon vill säkert bota dem, men bara på sina villkor.

På andra sidan står Neil Gordon och Nancy (för hon måste väl nästan räknas som vuxen nu?) där han är betydligt mer omtänksam om patienterna är kollegan Simms (en egenskap han för övrigt delar med biträdet Max, spelad av ”Larry” Fishburne). Han får också vara förnuftets röst som ska övertala alla tonåringar att självmord är ”the coward’s way out”. Men det är Nancy snarare än ungdomarna som lyckas få honom att förstå vad det är man slåss emot så hans omvändelse känns lite ”fuskig” i sammanhanget. Neil Gordon och Donald Thompson spelar däremot en klart större roll i Freddys besegrande än vuxna tidigare gjort.

Drömmar
Eftersom alla tonåringarna befinner sig på hispan på grund av sina mardrömmar blir det förstås mycket drömsnack. Simms oförstående hållning att drömmar enbart är utslag av moraliska konflikter och problematisk sexualitet ställs mot vad både vi i publiken och protagonisterna vet är realitet. Simms förespråkar att man ska acceptera sina drömmar men den vägen leder förstås bara till döden i Freddy-land. Just det är en helt ok tankemässig kontrastering men tyvärr lyckas inte filmen omsätta drömkänslan särskilt bra i sin historia, om jag ska jämföra med både originalet och Freddy’s Revenge.

Osäkerheten huruvida Dream Warriors befinner sig i verklighet eller dröm är inte lika påtaglig och den blir därmed inte heller lika läskig. Istället blir det mycket fokus på de olika personernas drömkrafter och det hela utvecklar sig till någon slags action- eller fantasyrulle med skräckinslag. Jag förstår poängen med att skapa individuella dödsfall för alla deltagarna men de är samtidigt så otroligt uppenbara att man mest sitter och väntar på hur de ska realiseras snarare än att bli indragen i den historia som Dream Warriors vill berätta.

Freddy
Mer synlig, mindre trasig, mer snacksalig och med ett slätare fejs hjälper Freddy själv inte direkt till för att skapa den här surrealistiska drömkänslan som är så viktig för att seriens grundläggande skräckelement ska funka. Dream Warriors förflyttar honom från både hans kära pannrum och ungdomarnas egna drömmar, vilket i sin tur gör hans attacker mindre intima och skrämmande. Det känns symptomatiskt att filmen nästan är slut innan vi får höra det karakteristiska skrapljudet av knivar mot rör. Däremot fortsätter Dream Warriors att på oklara grunder försöka knyta Freddy till Nancys hus på Elm Street. Lika oklart är vad som egentligen tar kål på honom den här gången – hans egna knivar eller vigvatten? Oavsett vad kan vi emellertid vara säkra på en sak, he will most certainly be back.

Jag upplever att han nu blivit mindre av en undflyende ruttenhet (ni vet, fädrens synder, och allt det där…) och mer av en närmast tokrolig actionfigur. Det blir heller inte helt klart hur tidslinjen ser ut här eftersom ungdomarna alla är ganska mycket yngre än Nancy, men samtidigt har föräldrar som ska ha deltagit i Freddys mord.

MEN: det måste delas ut pluspoäng för starten på mytologin att Freddy är ”the bastard son of a hundred maniacs”. Just det konceptet, inklusive blotta tanken på Amanda Kreugers helvetesdygn hos de kriminella galningarna, är briljant och rysansvärt i all sin enkelhet.

Protagonisten
Dream Warriors är mer av en gruppeffort men ska man utse en protagonist måste det väl bli Kristen. Nancy står den här gången vid sidlinjen och coachar. Tyvärr blir båda kvinnorna ganska platta i det att de inte har så värst mycket att jobba med. Kanske hade det känts sökt, men jag hade gärna sett lite mer hänvisningar från Nancys sida till originalet och att man hade försökt återkalla en del av dess stämning. Förutom förmågan att dra in andra människor i sina drömmar vete tusan om Kristen har så värst mycket mer att komma med. Förutom en riktigt taskig morsa då förstås.

Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.

***

Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.

Läs hela inlägget här »

YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.

Läs hela inlägget här »

Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.

Läs hela inlägget här »

Ska man tro TV-serier och filmer har varje välbärgad, liberal villagata i USA ett. Ett homosexuellt par, alltså. Oftast bögar, alltid välutbildade. I de övriga kärnfamiljerna är fruarna generellt välvilligt inställda till män som (givetvis) också är intresserade av trädgårdssysslor och heminredning medan deras makar förhåller sig något mer avvaktande. På Camphor Tree Lane i Los Angeles är det här paret George och Jim. George är den äldre, mer reserverade, collegeprofessor i litteratur. Jim är den yngre, arkitekt och sannolikt mer sällskapligt lagd gentemot grannarna är sin partner.

Läs hela inlägget här »

Hugo är supersmart och student på Handelshögskolan i Göteborg. När det kommer till tjejer har han dock en märklig preferens – han faller bara för kvinnfolk i samband med cykelkrockar.

Läs hela inlägget här »

Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Läs hela inlägget här »

Bland Tokyos pendeltågsresenärer synes självmorden lika frekventa som munskydden. En morgon hör Setsuko Kawashima ett tyst ”adjö” i höger öra innan mannen bakom henne kastar sig framför tåget. Frågan är dock om inte Setsuko själv varit den som hoppat om inte den okände mannen förkommit henne. Hon tycks inte särskilt lycklig med sitt trista kontorsjobb och verkar fortfarande gräma sig över att hennes syster Ayako för många år sedan gifte sig med Setsukos pojkvän med resultatet att hon fortfarande är singel.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Underground Girls of Kabul

Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.

Läs hela inlägget här »

true-detectiveJag hade egentligen tänkt att den här bloggen skulle vara TV-fri, men den principen har jag redan naggat i kanten med hjälp av Star Trek. Så när jag äntligen har sett den första säsongen av serien som ”alla” pratade om för ett (bra) tag sedan kan jag ju inte göra annat än att fortsätta naggandet. Dessutom: denna första säsong av mega-hit-serien är ju med sina blott åtta avsnitt inte mycket längre än fyra normallånga filmer eller tre mastodont-dito.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg