You are currently browsing the tag archive for the ‘Självmordsbenägen’ tag.
alt. titel: The Underground Girls of Kabul
Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.
Jenny Nordberg och jag är nämligen födda samma år. Jag har tagit en på det stora hela rätt bekväm väg via roliga utbildningar bekostade av CSN till statlig tjänstemannatrygghet. Jenny Nordberg har:
- Gått journalistutbildning i Sverige (som jag inte kom in på)
- Gått journalistutbildning i USA
- Arbetat för SVT och Sveriges Radio
- Arbetar sedan 2002 i USA för bla Svd, NY Times, The New Yorker och The Guardian
- Fått Guldspaden 2003
- Fått Pultizerpriset 2005
- Fått något som heter The Robert F. Kennedy Award for Journalism 2010
Denna remarkabla kvinna är också författare till De förklädda flickorna i Kabul, en bok som är resultatet av resor och research i bland annat Afghanistan mellan 2010 och 2011. Hon beskriver hur hon långsamt, långsamt kan börja blottlägga existensen av en för utomstående närmast okänd grupp flickor och kvinnor.
Det det handlar om är bacha posh, flickor som har kortklippt hår och byxor för att kunna passera för pojkar. I en kultur där kvinnor ses som mannens egendom och en andra klassens medborgare innebär pojkstatusen en möjlighet att överhuvudtaget kunna röra sig utanför hemmets fyra väggar. Springa ärenden, hjälpa till i familjens butik, spela fotboll. Ha någon form av barndom, kort sagt.
Anledningen till att vissa familjer omvandlar en av sina döttrar till en son är i grunden alltid densamma: det finns ingen son. Sonlösa familjer (men särskilt modern förstås) är inte bara föremål för släktens och omgivningens medlidande, utan också dess klander. En kvinna som inte kan producera söner är en dålig kvinna. Därför har det utvecklats en slags tyst överenskommelse: i brist på riktiga söner kan en dotter ibland få vara stand in. Både för att höja familjens status och genom att bli en slags magisk garant för att nästa barn säkert kommer att ha det kön hon låtsas ha.
Jenny Nordberg har i sitt sökande hittat flera olika bacha posh-personer. Hennes samtal med dem och deras familjer får bli representativa för olika typer eller stadier av bacha posh. Lille Mehran som ännu är tillräckligt liten för att bli bortskämd och får styra över sina systrar som han vore en pojke och pappas ögonsten. Den tonåriga Zahra som börjar känna trycket att återgå till sin flickstatus eftersom hon nu är tillräckligt gammal för att det ska vara dags för giftermål. Shukria, som numera är gift och har tre barn. Och Shaheda som arbetar i Afghanistans nationella polisstyrka.
Alla dessa kvinnors historier (och fler därtill) är naturligtvis intressanta (och inte så sällan beklämmande). Det som gör att boken lyfter sig över mängden av reportageböcker är att Nordberg på ett utmärkt sätt lyckats väva in mer generella resonemang om allt från afghansk kvinnokultur och bistånd till genus, sexualitet och zoroastrism.
Särskilt spännande tyckte jag att det var att börja fundera på detta med könsroller, sexualitet samt vad som ses som manligt och kvinnligt i en kultur som på många plan är så radikalt annorlunda än vår egen. Hur påverkar bacha posh-statusen dessa flickor och kvinnors fortsatta liv? Är det möjligheten att för en kortare eller längre period ha fått leva som pojkar som gör hela skillnaden eller handlar det snarare om den självkänsla som de får?
Nordberg beskriver flera gånger hur en avgörande skillnad mellan ”riktiga” kvinnor och ”riktiga” män i Afghanistan är förmågan att se den man pratar med i ögonen. ”Riktiga” kvinnor viker alltid undan med blicken. Därför blir det stor munterhet när Nordberg ber en av sina informanter att lära henne bete sig som en man – i allt väsentligt beter hon, som västerländsk kvinna, sig redan som det härskande könet.
De förklädda flickorna i Kabul är en välskriven bok som dessutom känns gedigen i sin research. Den levererar inte bara intressanta fakta utan ger också upphov till en hel del tankar. Som att jag borde sluta nojja över vad jag åstadkommit i mitt liv och istället känna mig jäkligt tacksam över att jag kan leva det här och nu.
Jag hade egentligen tänkt att den här bloggen skulle vara TV-fri, men den principen har jag redan naggat i kanten med hjälp av Star Trek. Så när jag äntligen har sett den första säsongen av serien som ”alla” pratade om för ett (bra) tag sedan kan jag ju inte göra annat än att fortsätta naggandet. Dessutom: denna första säsong av mega-hit-serien är ju med sina blott åtta avsnitt inte mycket längre än fyra normallånga filmer eller tre mastodont-dito.
alt. titel: Brott och straff, Crime and Punishment
Ett sällsamt skådespel äger rum på St Petersburgs kvävande heta sommargator. Vem är den uppenbarligen förryckta kvinnan som tvingar sina barn att dansa och sjunga som positivhalarapor medan hon själv dunkar takten på en gammal gryta? Och vilka är den unga mannen och kvinnan som skyndar efter och försöker få galningen att ta reson medan de samtidigt tröstar de vettskrämda små barnen?
alt. titel: Avskedsfesten, The Farewell Party
Att man som mänsklig varelse har rätt till både sitt liv och sin kropp är en fråga som har diskuterats livligt under historiens gång. Åtminstone den första punkten slogs fast i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 (”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet”).
Någonsin försökt ta livet av dig med en rakkniv som du måste hålla mellan tårna? Kanske inte så lätt som det låter. Fråga Christy Brown, han vet.
Född in i en arbetarklassfamilj i Dublin på 1930-talet hade det varit remarkabelt om Christy överlevt överhuvudtaget. Mamma Bridget klämde ur sig svindlande 22 ungar (!) varav en dryg tredjedel aldrig nådde vuxen ålder. Nu var Christy dessutom född med en cerebral pares som gav honom kontroll över en enda kroppsdel, sitt vänstra ben och fot.
“Faster than a speeding bullet!” Fast i slutänden var skådespelaren George Reeves inte snabbare än en kula, i alla fall inte den som orsakade hans hett omdebatterade död i slutet av 50-talet. Var det ett ”vanligt” Hollywood-självmord, orsakat av försvinnande möjligheter och förlorad efterfrågan? Eller låg det mer illasinnade motiv bakom?
En av de som ställer de obekväma frågorna är privatdetektiven Louis Simo och han gör det på uppdrag av George Reeves mor som inte kan föreställa sig att den Store SkådespelarSonen skulle ha tagit livet av sig. Genom Simos undersökning rullas Reeves liv upp och synas i sömmarna.
Tänka sig, en sågning på en fredag. Häpp!
***
Bolaget The Asylum har specialiserat sig på att producera så kallade mockbusters för under en mille och släppa dem direkt på DVD under titlar som The Da Vinci Treasure, Snakes on a Train och Transmorphers bara månader innan The Da Vinci Code, Snakes on a Plane och Transformers har biopremiär. Vanligtvis går produktionen jämt upp efter ett par, tre månader. Vem sade att man inte kan bli rik på att kompromissa med sina principer? I Am Ωmega är, som titeln antyder, en sådan mockbuster eller tie-in till betydligt mer påkostade I Am Legend.
Temadags på bloggen! Av någon anledning blev kommande sammanställning liggande ett bra tag, men nu är det dags för lite vampyrzombies och ensamma män. Under de närmaste sex dagarna bjuder jag och Richard Matheson upp till dans. Till och med Gud vilade på den sjunde dagen och det får givetvis Richard också göra.
Inget nytt under solen, särskilt inte vampyrzombies… Andra bloggare har också tagit sig an Richard och/eller de efterkommande filmerna, närmare bestämt Plox, AddePladdes filmblogg och Jojjenito. Blir du otålig på mitt dag-för-dag-tempo, finns alltså förlösningen nära till hands.
Headern är gjord av Dogday Design.
***
Att ha inspirerat minst fyra filmer mellan 1964 och 2007 är naturligtvis en bedrift i sig, men när jag läser I Am Legend inser jag att Richard Mathesons stora bidrag till populärkulturen egentligen är att ha lagt grunden till den nu för tiden så populära zombiegenren.
Jerry och hans dotter Theres flyttar från Norrtälje till Svedmyra. Inte för att Jerry har fått ett nytt jobb eller för att Theres ska börja i en prestigefylld elitskola. Istället närmast flyr Jerry Norrtälje eftersom Theres inte alls är hans dotter utan hans syster. Eller något i den stilen.
Sanningen att säga är flickan en rätt underlig varelse som Jerrys föräldrar, Lennart och Laila, uppfostrat efter att Lennart hittade henne nedgrävd i en platspåse i skogen en dag när han skulle ut och plocka svamp. Men istället hittade han alltså en flicka med en förtrollande sångröst.
På stolen ligger en vacker båtmodell i trä och ett omsorgsfullt inslaget paket men på golvet finns det blod, mycket blod. Tragedi. Tre månader tidigare släpps en man ut ur fängelset till väntande fru. Eufori. Den unga frun kör sin bil rakt in i en betongvägg. Tragedi. Frun får tabletter utskrivna för sin depression. Eufori. Eller tragedi?
Jonathan Banks är en psykiatriker som många andra. Närmast under belägring från läkemedelsföretag som vill att han ska testa just deras produkt, försöker han behålla någon form av integritet samtidigt han förstås vill ha sin del av kakan. Och psykofarmaka kan vara kniviga grejor, tar tid att ställa in rätt dos och biverkningarna kan vara allvarliga.
That’s what HE said!