alt. titel: La honte, Deseos culpables
Brandon Sullivan är en man som gillar sex. Nej förresten, stryk det. Brandon Sullivan är en man som är beroende av sex. Ett missbruk som det förvisso är ganska lätt att skämta om men som också är oerhört skamfyllt. Det är rätt uppenbart att Brandon inte njuter särskilt mycket av allt sex han har. Vare sig det är med tjejer han raggat upp på en bar, kontorskollegor eller prostituerade.
Fortsätt läsa ”Shame (2011)”
alt. titel: Stephen King’s Riding the Bullet
Alan Parker är en plågad ung man. Trots att han är collegestudent anno 1969 deltar han varken i protestmarscher mot Vietnamkriget eller trumcirklar. Istället är han uppfylld av en dödsfixering som eventuellt grundlades när han som ung gosse förlorade sin far. När Alans krokilärare frågar ”Why don’t you draw what you see” inför den unge mannens teckning av ett ruttnande kvinnolik svarar den unge Werther ”I do”. That’s deep, man! Livet synes honom alltså tomt och innehållslöst och kanske det är därför han slinter med det där rakbladet över handleden i badet dagen före Halloween? Det är ju ändå hans födelsedag…
Fortsätt läsa ”Riding the Bullet (2004)”
alt. titel: Mannen i bildrutan, Nettet
”I’m mad as hell and I’m not gonna take this any more!”
Det är stridsropet varmed det numera komplett galne nyhetsankaret Howard Beale vinner över den amerikanska TV-publiken till hans och bolaget UBS ”nyhetstimme”. I djungeln av TV-bolag försöker UBS (ägt av konglomeratet CCA) klösa sig uppåt och de samvetslösa affärsmännen kunde inte bry sig mindre om vilka principer som måste kastas överbord för att nå dit. Invändningen ”This violates every canon of respectable television” sopas undan med ett krasst konstaterande: ”We’re a whore house”.
Fortsätt läsa ”Network (1976)”
Jag har redan i min text om filmen med samma namn och Rolf Lassgård i huvudrollen förklarat varför jag inte läste En man som heter Ove när det snackades som mest om den. Vare sig när den kom eller i samband med filmpremiären 2015. Anledningen stavas Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag förstod mig inte alls på den boken och när Fredrik Backmans debutroman jämfördes med just Hundraåringen… tackade jag för mig och gick vidare till grönare bokbetesmarker.
Det är tur att Hjalmar Bergman hittade på den unge Benjamin Borck, kallade Benbé. Annars hade han fått svårt att berätta historien som egentligen handlar om den berömde clownen Jac Tracbac. En man som började sina dagar med namnet Jonathan Borck, oäkting till en av sönerna i den välbärgade Borck-familjen samt en namnlös tjänsteflicka.
Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.
The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Fortsätt läsa ”The New Mutants (2020)”
Det känns inte särskilt långsökt att föreställa sig en halvlullig ölkväll under arbetet med Avengers-filmerna Infinity War eller Endgame. Stuntkoordinatorn Sam Hargrave lutar sig fram mot regissören Joe Russo och Chris Hemsworth: ”Hörni grabbar, ni är så jäkla fina kompisar. Vet ni…vet ni…vet ni…vad jag verkligen skulle vilja göra när vi är klara med det här?” Joe och Chris småflinar lite mot varandra, de har hört visan förut, så Joe säger: ”Du…kanske skulle vilja göra en egen film, Sam?” Och Sam ba’ ”Jaaaaaa, hur kunde du veta det?! Det skulle vara så himla läckert att göra en film tillsammans, bara vi tre! Joe, du är ju bra på manus och Chris, du får spela huvudrollen och så skulle vi kunna göra alla de här sketacoola stuntsen, fast helt utan sperkrafter!”
alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors
Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.
Fortsätt läsa ”Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)”
Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.
***
Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.
YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.
Rörliga bilder och tryckta ord 