The Catcher in the Rye (1951)

alt. titel: Räddaren i nöden

16-årige Holden Caulfield har blivit utslängd från ännu en svindyr internatskola. Men inte för att han bryr sig, skolan är i alla fall bara full av idioter (morons) och bkuffmakare (phoneys). I likhet med stora delar av Holdens övriga värld, kan tilläggas. Hans föräldrar vet ännu inte vad som hänt och förväntar sig sin avkomma först om tre dagar, när jullovet börjar.

Så i sann kortsiktig tonårs-anda tänker Holden att tre dagar utan föräldratjat ändå är tre dagar och bestämmer sig därför att vänta med att åka hem. Eller bestämmer och bestämmer, det ska snart visa sig att Holden är en person som har väldigt svårt för att bestämma särskilt mycket alls. Han stil är snarare att driva runt i väntan på att komma underfund med vad han skulle vilja göra. Kruxet är bara att den där ingivelsen sällan kommer. Och om den kommer, upptäcker Holden snart att det ju inte alls var det han ville göra.

The Catcher in the Rye är författaren J.D. Salingers enda roman (han skrev dock en hel del noveller) och var tydligen menad för en vuxen publik. Vilket känns lite märkligt, med tanke på att hela alltet dryper av tonårsångest och -pretentioner. Ingen har någonsin varit lika mycket tonåring som Holden Caulfield.

Han är ständigt på jakt efter något autentiskt och riktigt, men hittar det allt för sällan i sin välbärgade värld. Där spelar folk tennis och golf, är medlemmar i en country club och skulle aldrig komma på tanken att käfta emot chefen av rädsla för att förlora jobbet. Hans äldre bror D.B. var enligt lillebrodern en lovande ”riktig” författare men har åkt till Hollywood för att prostituera sin talang i manusbranschen. Något som Holden naturligtvis inte kan acceptera, eftersom alla biofilmer är både idiotiska och meningslösa.

Han dagdrömmer om att göra något som är rätt, riktigt och hederligt men har i princip aldrig modet eller orken att genomföra detta. Han vill förtvivlat gärna framstå som vuxen, världsvan och cool. Han hatar sig själv för att han är för feg för att säga ifrån och för att han aldrig kan skapa hållbara relationer med vare sig tjejer eller andra killar. Alltså, han har ju haft tjejer, inte för det, men de som han verkligen känner en kontakt med är inte intresserade. När han får upp en prostituerad på hotellrummet kan han inte genomföra ett samlag med henne, utan vill bara prata lite. När han i ett infall frågar snyggingen Sally Hayes om de inte ska rymma tillsammans, skrattar hon ut honom och dejten slutar i ett hejdundrande gräl.

En av de få här i världen som inte är en ”phony” är Holdens lillasyster Phoebe och han uppfylls ofta med en längtan tillbaka till barndomen och enklare tider. Han tycker särskilt om att besöka sin gamla lågstadieskola och den gamla karusellen i Central Park, eftersom de synes vara konstanter i hans förvirrande värld. Här finns det en trygghet i att saker och ting inte förändrats sedan han själv var barn.

Kanske var det i och för sig bara bra att Salinger från början tänkte sig en vuxen publik, eftersom Holden verkligen inte skräder orden (som dessutom är talspråkligt rakt på sak). Särskilt inte när det gäller sex (men han är inte nådig i sina omdömen om exempelvis religion eller kärnfamiljen heller. Dessutom både röker och super han ganska duktigt) och vi vet ju vad amerikanerna tycker om sex. Ett stor fett ”INTE”… Därmed ståtar The Chatcher in the Rye med att vara den bok som är den mest bannlysta på amerikanska skolor, samtidigt som den förekommer på flest engelskakurser.

Men som många vet har romanen en ännu mer sinistert rykte. Mannen som försökte mörda Ronald Reagan, John Hinckley Jr., hade boken på sitt hotellrum. Han sade sig vara inspirerad av detta från Mark David Chapman, som vid mordet på John Lennon bar med sig ett ex som han dedicerat med orden: ”To Holden Caulfield, From Holden Caulfield, This is my statement”.

Jag har svårt att tro att Salinger tänkte sig att hans bok skulle få så våldsamma konsekvenser. Samtidigt är den så pass desillusionerad och hopplös i sin livssyn att den säkert kan ha en stark påverkan på personer som redan är inne på sådana tankegångar. Slutet är i mina ögon status quo-neutralt. Inget har radikalt förändrats i Holdens livssituation eller hans attityd när vi lämnar honom, jämfört med när vi träffade honom på bokens första sidor. Samtidigt finns det förstås något slags hopp i det faktum att livet rullar vidare – Holden har inte självdestruerat vilket man kanske skulle kunna tro vore den naturliga avslutningen på hans litania.

Jag kan absolut förstå hur The Catcher in the Rye skulle kunna vara en uppenbarelse för ångestridna tonårsläsare som tror att de är helt ensamma i sina funderingar och sin uppgivenhet. Samtidigt riskerar den nog att under årens lopp tappat lite av sitt potential i det avseendet, eftersom den är en sådan otvetydig Klassiker. Den har blivit mainstream. Och är det något Holden och hans gelikar skyr som pesten är det just det. (Sannolikt lika mycket som de skulle avsky det synnerligen slätstrukna och genomsnittliga betyget)

Babylon (2022)

“It’s the most magical place on earth!” Skådespelaren Jack Conrad menar så klart inte vare sig Disneyland eller Disneyworld. Inte minst eftersom vi befinner oss i en tid när Walt Disney knappt hunnit visa upp Steamboat Willie för en hugande publik. Nej, det “JC” pratar om är Hollywood och stumfilmsindustrin såsom den tedde i slutet av 1920-talet.

Fortsätt läsa ”Babylon (2022)”

Smile (2022)

Rose Cotter har försökt att bearbeta livstraumat med en psykiskt sjuk mor genom att själv bli en själslig helare. Eller ja, åtminstone en terapeut som arbetar alldeles för mycket samt både sover och äter alldeles för lite. Men även en pigg och välnärd terapeut kommer antagligen inte att må särskilt bra med tanke på vad som utspelas under mötet med Laura Weaver. En allt ökande panik och paranoia slutar nämligen tragiskt nog med att den unga kvinnan skär halsen av sig.

Fortsätt läsa ”Smile (2022)”

A Man Called Otto (2022)

alt. titel: El peor vecino del mundo

Att svenskarna gick man ur huse för att se Rolf Lassgård i rollen som surgubben Ove Lindahl är kanske inte så märkligt, med tanke på populariteten hos Fredrik Backmans förlaga. Och det är klart att det var rätt smickrande att förstå att vår lilla (relativt sett i alla fall) film rönt en del uppmärksamhet “over there”, i det stora filmlandet i väst. Som jag minns det gick det ganska snabbt innan det stod klart att självaste Tom Hanks ville producera en nyversion av En man som heter Ove.

Fortsätt läsa ”A Man Called Otto (2022)”

Resolution (2012)

Mike har bestämt sig. Han tänker inte låta sin bästa kompis Chris självdestruera utan att en sista gång försöka övertala honom att lägga in sig för avgiftning. Men samtidigt känner Mike Chris så pass väl att han tänkt ut en backup-plan. Så när Chris, förutsägbart, vägrar göra det som vore bäst för honom tar Mike i med hårdhandskarna. En elpistolschock senare är Chris handklovad till ett exponerat rör för lite cold turkey-terapi.

Fortsätt läsa ”Resolution (2012)”

Meander (2020)

alt. titel: Méandre, Meander – Trappola mortale, El tubo

Ett av de få begrepp som jag faktiskt minns från grundskolegeografin är av någon anledning meanderbågar eller meanderlopp. Helt enkelt ett snirkligt flodlopp som blir allt snirkligare tack vare att kurvorna byggs på med erosion i ytterkurvan och sediment i innerkurvan. Till slut kan en fåra bli så krumelurig att den knoppar av sig självt och därmed skapar en så kallad korvsjö.

Fortsätt läsa ”Meander (2020)”

Shame (2011)

alt. titel: La honte, Deseos culpables

Brandon Sullivan är en man som gillar sex. Nej förresten, stryk det. Brandon Sullivan är en man som är beroende av sex. Ett missbruk som det förvisso är ganska lätt att skämta om men som också är oerhört skamfyllt. Det är rätt uppenbart att Brandon inte njuter särskilt mycket av allt sex han har. Vare sig det är med tjejer han raggat upp på en bar, kontorskollegor eller prostituerade.

Fortsätt läsa ”Shame (2011)”

Riding the Bullet (2004)

alt. titel: Stephen King’s Riding the Bullet

Alan Parker är en plågad ung man. Trots att han är collegestudent anno 1969 deltar han varken i protestmarscher mot Vietnamkriget eller trumcirklar. Istället är han uppfylld av en dödsfixering som eventuellt grundlades när han som ung gosse förlorade sin far. När Alans krokilärare frågar ”Why don’t you draw what you see” inför den unge mannens teckning av ett ruttnande kvinnolik svarar den unge Werther ”I do”. That’s deep, man! Livet synes honom alltså tomt och innehållslöst och kanske det är därför han slinter med det där rakbladet över handleden i badet dagen före Halloween? Det är ju ändå hans födelsedag…

Fortsätt läsa ”Riding the Bullet (2004)”

Network (1976)

alt. titel: Mannen i bildrutan, Nettet

”I’m mad as hell and I’m not gonna take this any more!”

Det är stridsropet varmed det numera komplett galne nyhetsankaret Howard Beale vinner över den amerikanska TV-publiken till hans och bolaget UBS ”nyhetstimme”. I djungeln av TV-bolag försöker UBS (ägt av konglomeratet CCA) klösa sig uppåt och de samvetslösa affärsmännen kunde inte bry sig mindre om vilka principer som måste kastas överbord för att nå dit. Invändningen ”This violates every canon of respectable television” sopas undan med ett krasst konstaterande: ”We’re a whore house”.

Fortsätt läsa ”Network (1976)”

En man som heter Ove (2012)

Jag har redan i min text om filmen med samma namn och Rolf Lassgård i huvudrollen förklarat varför jag inte läste En man som heter Ove när det snackades som mest om den. Vare sig när den kom eller i samband med filmpremiären 2015. Anledningen stavas Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag förstod mig inte alls på den boken och när Fredrik Backmans debutroman jämfördes med just Hundraåringen… tackade jag för mig och gick vidare till grönare bokbetesmarker.

Fortsätt läsa ”En man som heter Ove (2012)”