You are currently browsing the tag archive for the ‘Hund’ tag.
När jag så äntligen fått tummen ur och sett en klassisk svensk film, kunde jag ju lika gärna också hugga den något mindre klassiska litterära förlagan (och självbiografin?): Reidar Håkan Vallis Jönssons Mitt liv som hund.
Och om jag blev lite överraskad av att filmatiseringen inte var den renodlade komedi jag förväntat mig hade jag garanterat blivit ännu mer överraskad om den lagt sig ännu närmare Jönssons bok. För nu snackar vi inte bara lite bitterljuv barndomsnostalgi, skuggad av en mors död, utan fullskalig tragik. Inledningsvis skulle man dock kunna missta sig på den punkten eftersom Jönsson lagt upp sin berättelse som en lång dags färd mot en allt mörkare natt.
Såvitt jag kan förstå delas berättelsen om Ingemar Johansson (en pojke som av en ren händelse råkar heta ”Vallis” i mellannamn) upp i tre huvudsakliga delar – de två sejourerna i Småland hos morbrodern och så ett kortare efterspel. Särskilt de två Smålandsvistelserna tenderar att flyta ihop för min del och jag blir aldrig riktigt klar över vad som händer när. Eventuellt förekommer också fantasier inflätade i de reella minnena. Kanske spelar det heller ingen större roll att försöka hålla isär de olika perspektiven? Eventuellt är den springande punkten att det ena tillfället är barndomsskön sommar medan återkomsten sker i en bitande kall februari.
Helt oavsett årstid och omständigheter är Ingemar emellertid en vilsen liten pojke som skyfflas än hit, än dit, som en oönskad jycke. Som titeln antyder identifierar han sig också gärna med hundar, blandrasen Sickan är den enda levande varelse som han vågar älska av hela sitt hjärta och när livet blir för tungt flyr Ingemar gärna in i att möta omvärlden med morrningar och kura ihop sig i för tillfället tomma hundbäddar.
Livet vid glasbruket i Småland är fullt av tokroliga händelser och prilliga personligheter. Som gubben Holst vilken gärna vill att Ingemar läser för honom från tidningarnas underklädesannonser eller den ”oansvarige” morbrodern som försöker bygga sig ett lusthus för att ha någonstans att lyssna på sin älsklingsskiva med Povel Ramel – ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”. Men under alla de här beskrivningarna löper hela tiden det svarta stråk som är Ingemars relation till sin lungsjuka mamma. Och det är något som han inte kan undfly även om alla runtomkring honom försöker få den lille gossen att glömma och gå vidare.
Jag överväldigades inte av filmatiseringen och måste erkänna att jag inte heller blev särskilt gripen av boken. Visst, genom en hel del filter och på långt håll kan jag för all del inse att Ingemar är en oerhört olycklig liten kille men jag bryr mig helt enkelt inte. Ibland lyckas Jönsson glimta till med både insiktsfulla och poetiska beskrivningar av de avgrunder som skiljer barn från vuxna men det räcker inte. Allt för ofta ramlar berättelsen ned i en galghumor som jag inte finner särskilt underhållande. Alternativt en pojkcentrering med stort fokus på pittar och bröst som jag inte finner särskilt intressant.
Så när det väl börjar bli rejält tragiskt har jag tyvärr för länge sedan slutat engagera mig i Ingemars öden och äventyr och trassliga uppväxt. På samma sätt som Lasse Hallströms film är välgjord tycker jag mig kunna se att Reidar Jönssons bok är välskriven men ingen av produkterna lyckas skapa någon återklang i min resonanslåda
Annonser
Ni vet ju alla att leksaker älskar att tillhöra sina ägare men också lever ett eget liv när dessa ägare inte är i närheten? Det var en gång en cowboydocka som hette Woody….
Tina känner sina gränser. Hon kuskar mellan tullarjobbet i Kapellskär (småsmugglande minderåriga varvade med tuffare skurkar) och det lilla huset där hon bor med Roland och hans hundar. Hundintresset är inget de delar, inte mer än de ”delar” på varsin smal enkelsäng på olika sidor i sovrummet. Kanske inte det mest upphetsande av liv men Tina vet att nöja sig. En kvinna som ser ut som hon kan inte gapa efter mycket mer i dagens samhälle.
Chance är en föräldralös kille som får en andra chans hos familjen Burnford. Hans tidigt grundande rädsla för att bli övergiven blir plågsam verklighet när familjen lämnar honom hos en god vän för att dra till San Fransisco där pappa Bob har fått ett nytt jobb. Men Chances kompis Shadow övertygar honom om att familjen inte alls är så nyckfull i sin kärlek, det har bara skett ett enkelt misstag. Om de kan ta sig tillbaka till familjens hus ska nog allt ordna sig igen.
alt. titel: Old Yeller klarar allt
Old Yeller was a fighter/A rootin’, tootin’ fighter/Old Yeller/Best doggone dog in the west
Återigen var det dags att ta sig an en av de där filmerna som är så vanligt förekommande i amerikansk popkultur att det känns som om man redan sett dem.
Att driva med människor som lever för hundutställningar kan tyckas slå in öppna dörrar men hur det nu är har Christopher Guest ändå lyckats göra en fruktansvärt rolig mockumentär av detta fruktbara ämne. Enligt min mening är Best in Show solklart hans bästa film. Kanske för att jag själv under period sprang runt inne i den där ringen och försökte ansa en jyckesvans som inte alls ville samarbeta.
Den gamla ungdomsserien Dawson’s Creek handlade förvisso åtminstone delvis om sociala skillnader och orättvisor. Känslige och schysste Dawson hade ett rätt välordnat hem med en mor och en far medan kompisen Joey kom från ”fel” sida av stan. ”Stan” var i det här fallet en liten östkusthåla, så självklart var det också oerhört spännande med nykomlingen Jen Lindley som kom från New York och hade Levt Livet till skillnad från kidsen som växt upp i småstaden.
Alla som någonsin haft ett älskat husdjur borde inte ha några större problem att sätta sig in i unge Victor Frankensteins situation. I brist på mänskliga motsvarigheter är jycken Sparky den bästa kompis han kan önska sig. Victor är i och för sig inte någon överdrivet social grabb men för att vara helt ärlig finns det inte heller särskilt många valmöjligheter i Victors skolklass.
Världen vaknar upp till mer eller mindre högljudda kopparslagare den 1 januari och upptäcker att samhället faktiskt inte gick under i ett moras av Y2K-buggar.
På temat fordon invigs Öresundsbron och öppnas för trafik i juli. Samma månad kraschar ett Concordeflygplan utanför Paris. Alla passagerarna omkommer och olyckan leder så småningom till att man helt slutar flyga Concorde. En månad senare förliser K-141 Kursk i norra Ishavet och nyhetsbevakningen av de ryska ”räddningsaktionerna” är intensiv.
Idag fortsätter vi med 1940-talet så får vi väl se hur långt vi hinner. Alla på plats? Please keep your arms and legs inside the vehicle at all times.
Redan i Pinocchio (1940) har katterna Figaro och Gideon fått enstaka testar i bröstbehåring och polisonger jämfört med djuren in Snow White (1937). I Fantasia (1940) finns det mycket fina rörelser i kentaurernas svansar även om fallet och rytmen snarare påminner om tyg. I scenen med kentaurinnorna syns till och med en hel liten hellensk skönhetssalong där de unga damerna får möjlighet att göra sig riktigt piffiga i hår och svans för sina hugande friare.
That’s what HE said!