You are currently browsing the category archive for the ‘Thriller’ category.

alt titel: Snabba cash III, Snabba cash 3, Easy Money 3: Life Deluxe

Sista trilogidelen ut! Och istället för att lyfta upp de numera välkända skådisarna i den här historien (främst Joel Kinnaman och Matias Varela) tycks filmmakarna helt plötsligt oroliga för att publiken ska ha hunnit glömma vad som hände i de två tidigare filmerna. Därför får vi ett snabbt återberättande genom polisdokumentation som slutar i ett stort frågetecken – var befinner sig Johan Westlund?!

Jomen, nu var det då äntligen dags att skörda alla de där övertydliga anspelningar på JW:s försvunna syster-trauma. Han är nämligen i L.A. och letar efter Camilla medan han konstant lyssnar på systerns sista voicemail i mobilen (alternativt i sitt eget huvud, inte helt klart där).

Men efter den lilla avstickaren återvänder filmen till Sverige där vi får stifta bekantskap med dagens huvudpersoner. Om minsann om inte gamle Jorge dyker upp igen. Det känns inte som någon högoddsare att han inom kort ska komma att bli ännu mer blåslagen än han blev i Snabba cash och Snabba cash II. Särskilt som han låter sig övertalas av sin kusin att delta i ett till synes välplanerat värdetransportrån mot Tomteboda postterminal.

En ny spelare är däremot Radovan Krajnics dotter Natalie och hennes improviserade livvakt Martin. Natalie, som hoppat av juridikstudierna eftersom hon misstänker att hennes kunskaper bara kommer att användas i faderns gangsterimperium. Hon får dock ny fyr under familjepannan när Radovan utsätts för ett attentat värdig Don Corleone himself. Lyckligtvis finns som sagt Martin på plats och med en sinnesnärvaro man kanske inte hade förväntat sig av en gymstädare lyckas han rädda både far och dotter.

Kändes Snabba cash II fragmentarisk i sitt berättande är det tyvärr ingenting mot Livet deluxe. Filmen löper på i (minst) tre parallella spår där ett dessutom helt plötsligt förvandlas till en flashback för att vi ska förstå vad som händer framöver. Hängde ni inte med? Det är knappt så jag gjorde det heller, ska erkännas.

Jag uppfattar Livet deluxe som en enda räcka av fullkomligt osannolika och slumpartade sammanträffanden som krävs för att föra handlingen framåt. De övergripande temana om familj och arv är som bortblåsta, vilket är synd, för jag tror att det hade kunnat bli en ganska bra film av att fokusera mer på Natalie och hennes förhållande till Radovan samt hans affärer. Tomteboda-rånet med förberedelser följer en högst generisk heist-mall. Jag måste erkänna att jag faktiskt svor högt när jag insåg att mer än halva filmen återstod när kuppen väl var avklarad eftersom historien i det läget kändes ganska ”färdig”.

Det som skramlar kvar i tombolatunnan är berättelsen om hur Jorge inser att pengar inte är allt här i livet, utan blir räddad av En God Kvinnas Kärlek (gäsp…) samt JW:s luskanden i och hämnd för systern Camillas öde i en vändning som får ordet ”krystad” att framstå som otvunget. Plötsligt tycks han ha blivit ett kriminellt geni och dessutom ha outtömliga tillgångar för att finansiera hela den avancerade planen.

När jag nu (äntligen) hade tillgång till hela trilogin kändes det fullkomligt självklart att klämma alla tre filmerna, men i backspegeln är originalet Snabba cash den enda av dem som jag helhjärtat skulle rekommendera för tittning. Mellan-filmen var helt ok men skulle absolut inte klara av att stå på egna ben – allt för mycket av det som händer hänger på att man redan har sett första filmen och har en relation till huvudpersonerna. Livet deluxe skulle möjligen kunna ses utan förförståelse av de tidigare filmerna (kanske därav den övertydliga inledningen – tänkte man sig att försöka kursa den här filmen som en stand alone-produkt utanför Sverige?) men är helt enkelt för dåligt berättad för att ha särskilt mycket egenvärde.

Annonser

alt titel: Snabba cash 2, Easy Money II: Hard to Kill

Jens Lapidus valde i sin uppföljare Aldrig fucka upp att fokusera på losern Mahmoud och hur han på relativt lösa grunder blir inblandad i efterdyningarna av Palme-mordet. Det säger sig kanske självt att det knappast var en lysande premiss för en uppföljare till en populär film.

Nej, det är klart att publiken ville ha mer av både Mrado, JW och Jorge och det får vi i Snabba cash II. Redan förtexterna gör klart att alla tre – Joel Kinnaman, Dragomir Mrsic och Matias Varela – nu uppnått den där statusen som alla Scorsese-roller så hett eftertraktar: att vara Någon. Fares Fares var knappast var ett okänt namn vid den här tidpunkten så han får också vara med i kavalkaden.

Den nye spelaren på plan är alltså Mahmoud som vi fick stifta bekantskap med som hastigast redan i Snabba cash, där han körde svarttaxi åt Abdulkarim tillsammans med JW. Inte heller då framstod han som den skarpaste kniven i lådan. Nu jobbar han åt Radovan Krajnic men det går väl så där, eftersom han inte kan hålla ordning på de av Radovans horor som han har ansvar för. Därför har han nu bara ett par dagar på sig att skrapa ihop 300 000 spänn.

Han tar sin tillflykt till familjen där systern Jamila precis firar sitt bröllop. Och ger raskt sin hårt prövade far bevis för sin egen oförbätterlighet när han stjäl Jamilas bröllopspengar. Och i den andan fortsätter det – Mahmoud tycks helt enkelt oförmögen att ta ett enda vettigt beslut.

Här lyckas varken JW, Mrado eller Jorge i och för sig särskilt mycket bättre. JW har suttit inne efter det som timade i Snabba cash och blir nu dessutom blåst av sin gamle kursare Nippe. Vilket resulterar i en helt onödig och skämskuddig meltdown på Fredsgatan 12 bland bubbel och skaldjursplatåer. Jag menar, det hade väl räckt alldeles utmärkt med några väl valda ord om vilka hårdingar han lärt känna inne på kåken?!

Samtidigt spenderar Jorge ytterligare en film med att bara bli mer och mer blåslagen och i processen försöka blåsa Radovan. Ingen bra idé ens under de bästa av omständigheter och det är tur att han får lite hjälp av trafficking-offret Nadja.

Nackdelen med att försöka hitta på något nytt, snarare än att hålla sig till Lapidus förlaga, är att lockelsen att istället bara reprisera det som redan varit blivit allt för stor. Därför får nu JW och Mrado försöka återupprepa JW och Jorges relation från originalet, vi har en annalkande perfekt storm till avslutning (vi snackar en body count värdig en Shakespeare-tragedi) och det förekommer poetiska mellanbilder till tonerna av ett melankoliskt score.

Tyvärr har inte regissören Babak Najafi lyckats göra något eget av alla de här elementen och vad vet jag, det kanske var just det som var själva uppdraget – ”Gör om Espinosas Snabba cash”? Men den nagelbitande spänningen lyser med sin frånvaro och manuset lyckas inte alls sy ihop sina olika spår (JW/Mrado-Jorge-Mahmoud) på samma organiska sätt som i originalet. Från en hyfsad nivå av antydningar istället för övertydliga uttalanden i Snabba cash får Nippe här summera hela JW:s grej: det enda han vill ha är klass, men det är något man föds med och inget som kan köpas, oavsett hur många knarkmiljoner man kommer dragandes med.

Temat har dock förändrats en smula. Från försöken att bryta en oönskad arvskedja har fokus gått över till relationen mellan den som bryter och de som finns kvar. Alltså får både Mahmoud, Jorge och JW brottas med besvikna och förbannade familjer som menar att deras söner spottar på sina arv och är utan heder. De förstår inte hur männen gång efter annan kan svika sin släkt så kapitalt och ska jag vara helt ärlig är jag inte säker på att männen själva förstår det heller. De tycks på ett högst deprimerande sätt vara inne på en oåterkallelig bana som bara leder i en enda riktning.

Snabba cash II var helt ok och lider främst av att obönhörligen befinna sig i skuggan av ett betydligt bättre original. Återigen har vi också ett antal hårt inpressade referenser till JW:s försvunna syster Camilla (hon är helt plötsligt hans enda ”bra” sida som därmed försvann samtidigt med henne). Ska de komma att bära frukt i trilogins sista del? Bara att vänta och se.

alt. titel: Easy Money

Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.

JW – Johan Westlund, bördig från Robertsfors av alla ställen. Om dagarna en rätt vanlig Handels-student men på helgerna en rätt ovanlig Stureplansstekare. Däremellan skriver han tentor mot betalning och kör svarttaxi för att ha råd med Stureplansstekarhelgerna. Det är nämligen en livsstil som förpliktigar och JW lever i ständig skräck över att hans låtsaslek (som för honom förstås är på blodigaste allvar) ska avslöjas. Så när Abdulkarim erbjuder först 20, sedan ytterligare 10, härliga tusenlappar för att följa efter Jorge och Mrado kan JW helt enkelt inte tacka nej.

Se där, det tog ett tag för mig att komma fram till den hyllade filmatiseringen av Jens Lapidus debutroman men trägen vinner. En anledning var att det ju ganska snabbt blev klart att hela Lapidus Stockholm noir-trilogi skulle filmatiseras och då kunde jag ju lika gärna vänta och plocka hela alltet i ett enda svep.

Flera av de inblandade skådespelarna har spelat roller i senare filmer och därför är det ganska roligt att fästa ögonen på både en ung Joel Kinnaman och Lisa Henni (Anna i Den blomstertid…). Även Matias Varela, Fares Fares och Dragomir Mrsic har ju haft hyfsade fortsatta karriärer.

Ett tungt vägande tema i filmen (tydligare frammejslat än i boken skulle jag vilja påstå) är önskan hos många av de inblandade att bryta en taskig arvskedja. Av JW, Mrado och Jorge är det väl JW som lyckas bäst med den saken men knappast i positiv bemärkelse. För antalet Robertsfors-killar som deltar i gangsteruppgörelser och smugglar knark för miljontals kronor torde vara lätt räknade på ena handens långfinger.

JW vill alltså till varje pris fly sitt vanliga, trista, medelklass-arv medan både Mrado och Jorge redan sitter i skiten. För dem återstår bara att hoppas på den kommande generationen – Mrados dotter Lovisa (vars mamma Annika för tillfället sitter på torken) och Jorges ännu ofödda systerbarn. De kidsen ska i alla fall inte behöva växa upp med misshandlande och kåkfarande fäder som Mrado och Jorge gjorde.

En from, men i slutänden givetvis lönlös, förhoppning. För det är klart att män som är så insyltade i den kriminella världen som Mrado och Jorge är inte bara kan dra sig ur. Särskilt inte som de, i likhet med JW, behöver seriösa mängder cash för att ens kunna våga hoppas på ett annat liv.

Trots att jag visste att Daniel Espinosas film fått bra kritik och att Kinnaman vann en Guldbagge för sin JW, blir jag ändå positivt överraskad av denna gangsterrulle som lyckas vara något mer än ”bara” en gangsterrulle. Den visuella stilen är genomtänkt men kanske inget som golvar mig. Ljuset är genomgående kallt, oavsett om vi befinner oss i trapphus, under gatlyktor eller i sjukhuskorridorer. Espinosas värld är gråmulen, kallfuktig och lysrörsupplyst.

Men både lugna mellanbilder av barnhänder som trasslar med en telefonsladd och mer våldsamma känsloyttringar ackompanjeras av Jon Ekstrands melankoliska score och det funkar överlag bra. Särskilt som Espinosa lagt en grund genom att faktiskt lyckas säga lagom mycket med sina bilder. Mrados pappa-ångest behöver inte uttryckas tydligare än hans förstulna förföljelse av en ”vanlig” pappa i affären för att lista ut vad sådana köper för mat till sina barn (undantaget som bekräftar denna regel är den kapitalt usla och överdrivet förebådande Handels-föreläsaren…)

Dessutom blev jag väldigt förtjust i den otvungna kompis-känslan som uppstår mellan Kinnamans JW och Matias Varelas Jorge. Scenen när de röker på och grillar korv på hustaket kan vara en av filmens absolut bästa. Samtidigt är det också tydligt att deras relation i vissa avseenden aldrig hinner bli mer än ett utanpåverk, de är helt enkelt för olika.

Förutom allt detta är Snabba cash faktiskt också grymt spännande, särskilt när den slutgiltiga stöten ska till. Det enda jag genuint ogillade var den avslutande och inpressade referensen till JW:s försvunna syster Camilla, vilket kändes som en alldeles för uppenbar krok att hänga upp de kommande filmerna på. Fick jag rätt i det eller inte? Svaret ligger strax bakom hörnet.

Visst kom väl sammanbrottet, bara lite senare än vad mänskligheten hade trott. För det är ju ganska naturligt att en kraftig nedgång i världens barnafödande ses som en föregångare till undergången (var finns förresten en apokalyptisk ryttare som tar hand om just den detaljen)?

När vi träffar huvudpersonen Rakel första gången finns dock en ljusnande framtid i sikte. Det har börjat födas barn igen med en viss regelbundenhet. Problemet är bara att de här ungarna inte är som ”vanliga” barn. De springer inte runt och skriker eller busar, grabbar inte mat med nävarna eller leker mamma-pappa-barn. Rakel får känslan av en ödla första gången hon ser in i lilla Tindras ögon. Instinkt, snarare än medvetande.

Men nu är Rakel inte någon särskilt barnfokuserad kvinna och de nya föräldrarna är naturligtvis inte särdeles benägna att ser några fel eller problem med sina älsklingar. Så går det som det går och plötsligt sitter Rakel på psyket, anklagad för barnamord. Vad hjälper det att hon efter ett par år får någon slags upprättelse när det börjar gå upp för världen att något är off med Den nya människan? Då är Rakel en redan mer eller mindre trasig kvinna och dessutom utrustad med ett djupt misstroende mot den yngre generationen.

Klart man ska passa på att testa lite olika svenska produkter när möjligheten finns? I bibliotekets ljudboksapp stötte jag på Den nya människan som av speltiden att döma borde vara en slags kortroman av Boel Bermann.

Om man prompt måste genrebestämma berättelsen skulle jag säga psykologiserande filosofiskt biologisk science fiction, med inslag av thriller (kort och koncist, inte sant?). I form av en dokumentroman, icke desto mindre. Ett författargrepp som jag gillar, så i det avseendet var det bara att tacka och ta emot. Rakels upplevelser i Den nya människans värld serveras i fragmentariska ögonblicksbilder som på olika sätt belyser både allmänna problem med barnen som börjat födas och Rakels högst personliga problem.

Med jämna mellanrum interfolieras de här privata stunderna med utdrag från forskningsrapporter eller tidningsartiklar som ger ett större perspektiv och bättre förståelse för vad som är på gång. Allt är välskrivet och trovärdigt framställt och därmed tycker jag att den här blandningen mellan det privata nålsögat och det offentliga eller globala helikopterperspektivet funkar bra.

Däremot tycker jag nog bäst om Den nya människan när den är mer av ett dystopiskt tankeexperiment – vad skulle hända om barn plötsligt slutade vara barn och istället blev…något annat? Vad händer med familjebildning och föräldraskap när aborter och preventivmedel blir förbjudna och barnbidrag höjs till astronomiska nivåer samtidigt som staten ser sig tvingad att mer eller mindre internera alla nyfödda? Hur organiserar man den globala arbetsmarknaden när en allt större del av arbetskraften kan ses som drönare och icke-människor? Hur långt är företag beredda att gå i sitt vinstintresse?

I sina bästa stunder påminner Den nya människan om såväl The Handmaid’s Tale som Metropolis och Village of the Damned. Tyvärr tappar jag de här vibbarna när Rakel i bokens andra halva ser sig tvingad att genomgå en sorts botgöring som försätter henne i en helt annan relation till både barn och barnafödande. Möjligen beror det på att jag själv är lika barn-tveksam som Rakel varit tidigare i historien och därmed har lite svårare att förstå hennes nya bevekelsegrunder.

Men som sagt, fram till dess var Den nya människan en trevlig bekantskap som ger utrymme för många funderingar av typen ”Hur skulle jag göra om…?”

alt. titel: A Woman’s Face

Vad är det som får guvernanten Anna Paulsson att rycka till som om någon kört in en strumpsticka i skinkan på henne? Ingenjör Harald Berg (komplett med golfbyxor, rutiga strumpor samt en prydlig liten tjusarmustasch) försöker ju bara skämta lite med den unga kvinnan genom att kalla henne ”bedragerska”. Hur ska Harald Berg kunna veta att Anna Paulsson för bara några månader sedan hette Anna Holm och var en erfaren utpresserska?

Anna Holm var en kvinna som hatade både livet och mänskligheten. Tack vare en svår brännskada i ansiktet ser omgivningen henne som ett monstrum. Så då kan hon väl lika gärna bete sig så hemskt som hon ser ut?

Anna Paulsson är däremot någon som fått en andra chans tack vare den godhjärtade doktor Wegert. Han har dock förmanat att han enbart kan göra något åt hennes utsida – förändringen på insidan måste hon själv stå för. Och det är anmärkningsvärt lätt för Anna att komma igång med den där förändringen. Det räcker med en björnkram och ett par blöta pussar från hennes lille skyddsling Lars-Erik den där först kvällen på Forsa bruk för att den kallhamrade brottslingen ska lösas upp av tårar. Och vi kan därmed också raskt räkna ut hur det går med det tidigare överenskomna upplägget, att Anna skulle se till att Lars-Erik råkar ut för en liten…olyckshändelse så att den nedrige Torsten istället får ärva konsul Barrings förmögenhet,.

Tredje gången gillt för både Ingrid Bergman och Gustaf Molander, den här gången utgående från en fransk pjäs. Och det måste sägas, först som sist, de bjuder verkligen på tre vitt skilda historier. Swedenhielms var en (allvarlig) komedi medan Intermezzo var ett rent kärleksdrama. Och så kommer nu då En kvinnas ansikte dragandes med någon slags sedeslärande thriller.

Tyvärr är detta senaste exempel också den svagaste i trojkan. Det är för all del fullt blås vad gäller händelseutveckling, men manuset brer på tjockt med övertydliga repliker som förklarar exakt vad som är på gång. I detta är jag är helt enig med en av de samtida kommentarerna: ”Det blir för mycket av det sagda. Det är det osagda man saknar”. De filmiska greppen för att dölja Annas ansikte, både som van- och återställd, känns också allt för krystade. Ungefär som när Hollywood slänger fram vaser, cigarrer, konjakskupor och gud vet vad för att undvika skymten av pubeshår eller genitalier.

Till detta kommer en Ingrid Bergman som spelar över på ett högst olyckligt sätt i rollen som Anna Holm. Jag vet inte om jag låter mig distraheras av den överdrivna sminkningen (man undrar var hon förlagt sin Fantomen på operan-mask) men hon är inte det minsta övertygande som en hård och bitter kvinna, märkt såväl på utsidan som insidan av ett liv tomt på kärlek och omtanke. Som Anna Paulsson är hon å andra sidan alltför slätstruken. Bergman lyckas aldrig göra sin Anna till något mer än kvinnan som en gång var vanställd och nu fruktar att hennes förflutna ska komma ikapp henne. Och då har jag inte ens nämnt det faktum att Allan Wegert måste vara en av världens bästa plastikkirurger med tanke på att Anna Paulssons ansikte synes helt utan skavanker. Alternativt att kvinnan är en fullkomlig djävul vid sminkbordet om morgnarna.

Då finns det något lite mer att hämta i detta förflutna och Annas skurkgäng, bestående av ockraren Miller samt utpressarna Nyman, Greven och vackra Herman. Porträtterade i tur och ordning av Sigurd Wallén, Erik ”Bullen” Berglund, Gösta Cederlund och Magnus Kesster. Tillsammans med Georg Rydeberg som en läbbigt slipprig Torsten Barring tycks de åtminstone ha haft ganska roligt när de dricker grogg, röker cigarrer och skrockar över sin egen oärlighet.

Till sist bör påpekas att denna films engelska titel inte ska förväxlas med den amerikanska filmen med samma namn från 1941. Där är det istället Joan Crawford som spelar Anna i regi av George Cukor. Och apropås det där med inget-nytt-under-solen i fallen Nicole Kidman i The Hours och Charlize Théron i Monster: ”Miss Crawford takes a radical step as a screen glamour girl to allow the makeup necessary for facial disfiguration in the first half…”.

Med tanke på att Hollywood är (ö)kända för att satsa på säkra kort är det överraskande lite som ändå är säkert i filmbranschen. Efter The Bourne Ultimatum sade sig Matt Damon vara färdig med Jason Bourne. ”There’s no way we can trot out the same character”.

Läs hela inlägget här »

Att vara filmvärldens Boston borde kännas som det måste ha varit för 70-talets New York. Antingen framställs staden som ett gangsternäste av guds nåde (Mystic River, Boondock Saints, The Departed, The Town) alternativt ett samhälle totalkorrumperat av polisen eller den katolska kyrkan eller varför inte bägge två på en och samma gång (Spotlight)? I bästa fall är det en stad där dryga collegestudenter kan få stryk av arbetarkillar (Good Will Hunting).

Läs hela inlägget här »

Tillbaka till gamla vana hjulspår, en fredagssågning. En film som jag hade ”oturen” att se innan jag kanske var riktigt van vid giallo-genrens inneboende förutsättningar.

***

alt. titel: I nattens mörker

När min DVD-skiva ger mig valmöjligheten, är det klart att jag väljer en ”unrated version” av Dressed to Kill för att inte missa ett enda svep med rakkniven. Tyvärr tänkte jag då inte på att filmen tillhör den olyckligsaliga genre som kallas ”erotisk thriller”. Men det blir jag snart varse eftersom ”unrated” i det här sammanhanget innebär att tittaren efter ungefär en halv minuts speltid blir presenterad för full frontal bush. Kameran sveper över den intvålade kvinnan i duschen som har Angie Dickinsons ansikte (inklusive generösa mängder moderiktig blå ögonskugga) men Penthouse-modellen Victoria Lynn Johnsons kropp. För övrigt kan vi av Dickinsons ansiktsuttryck konstatera att detta måste vara en slags magisk dusch som ger alla kvinnor som använder den orgasm eftersom nästan samma upplevelse av den återkommer senare i filmen för en helt annan kvinna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tenebre, Unsane

Lyckligtvis består det italienska 80-talet av mer än Joe D’Amato och Umberto Lenzi!

Peter Neals våldsamma romaner innebär en förlösning för vissa personer. Personer som länge längtat efter att kunna ta itu med världens korruption och perversion. I Neals senaste bok, Tenebrae, beskrivs hur mördandet inte ger upphov till vare sig oro eller rädsla, utan en stor känsla av frihet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The House on the Edge of the Park

Hur skulle Tom och Lisa ha kunnat gissa att deras medbjudna gäster så fullkomligt skulle knäcka deras lilla fest? Här hade de tänkt sig ett stillsamt samkväm i goda vänners lag och så gick det käpprätt åt helvete.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, Finders Keepers
Hans Olov Öberg, Kungamördaren
Harlan Coben, Miracle Cure

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser