The Ghost and the Darkness (1996)

alt. titel: Savannens härskare, Savannens herskere, Los demonios de la noche

Publicerad i VästerbottensKuriren i februari 1997

1898 sänds överste John Patterson (Kilmer)  för att bygga en bro över Tsavo-floden i Kenya. Han tar gladeligen på sig uppdraget, för till Afrika har han längtat i hela sitt liv. Men redan samma dag han anländer stöter han på problem, ett lejon har attackerat en människa. Men Patterson tar raskt hand om saken och skjuter odjuret, obehaget är ur vägen och arbetet kan fortskrida. Men när allt ser som bäst ut anfaller ytterligare ett lejon, det tar sig in i lägret och släpar med sig en av förmännen. Detta är det första offret för två mansdråpare som kom att kallas Vålnaden (The Ghost) och Mörkret (The Darkness) och många fler skulle det bli. Lejonen gäckar alla försök till att stoppa dem och till slut får Patterson hjälp av yrkesjägaren Charles Remington (Douglas). Men trots Remingtons kunnande är lejonens dråpargärning långt ifrån slut.

Historien om dessa två lejon är full sanning, de två kropparna (för givetvis sköts de) står att beundra på The Field Museum i Chicago. Stephen Hopkins har här lyckats att göra en tät och intensiv thriller, med relativt små medel, och gör samtidigt full rättvisa åt det andlöst vackra afrikanska landskapet. Kameraarbetet gör att man verkligen känner lejonen smyga sig på de ont anande offren, dock är kanske berättandet något ensidigt. När det gäller en historia som är sann, men inte allom bekant är det svårt att avgöra vad som är sanning och vad som är påhitt från manusförfattarens sida för att krydda lite extra. Här sägs dock lejonen ha dödat över hundra personer och då handlar det inte om att de var hungriga, de gjorde det för nöjes skull. Huruvida de var ”onda” eller inte är emellertid en annan fråga som man som publik inte riktigt tillåts ta ställning till – det är alltid människorna som är utelämnade på lejonens nåd eller onåd.

Eftersom brobygget pågick med hela det brittiska imperiets välsignelse, skymtar också det fram i filmen. Dock inte för mycket eftersom detta ändå är lejonens historia, men tillräckligt för att det ska ge en air av autenticitet. Pattersons arbetsgivare hävdar att man skall ”rädda Afrika från afrikanerna” och trots att lejonen vid det laget dödat över trettio arbetare är det enda kännbara dödsfallet i filmen Angus Starlings, en vit assistent. Val Kilmer är fullt godkänd som rakryggad ingenjör, även om han är utsatt för ett vanligt fel i filmvärlden – hans tänder är alldeles för vita.

Den svenska titeln antyder också en intressant fråga som filmen inte riktigt klarar av att besvara, trots det grymma slutet. För när det kommer till kritan, vem är egentligen savannens härskare: lejonet eller människan?

Omdöme 2024:

Tittarna på Roar och Beast i förra årets Halloween-tema gjorde mig nyfiken på att återbesöka denna (i mina ögon) bortglömda 90-talspärla. För att besvara en av mina frågor ovan: ganska mycket är förstås hittepå från manusförfattaren William Goldmans (aka Mr. The Princess Bride) sida. Det var dock han som blev inspirerad till att försöka sälja in hela historien efter att ha hört talas om den i mitten av 80-talet. Pattersons egen uppskattning om 135 döda är sannolikt extremt överdriven enligt nutida beräkningar. De riktiga lejonen var av den manlösa varianten. Storviltjägaren Charles Remington existerade aldrig i verkligheten och jag kan möjligen hålla med om att Michael Douglas inte är 100% trovärdig i rollen.

Skådismässigt finns också anledning att uppmärksamma dels Emily Mortimer i sin första långfilmsroll som Helena Patterson, dels Théoden himself (alltså Bernard Hill) som bister lägerläkare.

Jag tycker fortfarande att regissören Stephen Hopkins har gjort en både snygg och spännande thriller, där de flesta inklippningarna av närbilder på gula ögon eller blodiga nosar, alternativt suggestiva silhuetter mor korrugerad plåt, funkar väldigt mycket bättre än Beasts CGI-fest. Betyget står sig, men består i ärlighetens namn till viss del av ren nostalgi.

Return to Eden (1983)

Det var väl minnet av den där skolgårdssnackisen som gjorde att jag gamade åt mig DVD-boxen av australiensiska miniserien Return to Eden när den skänktes vidare. Eller Tillbaka till Eden som den ju hette när det begav sig. Däremot minns jag inte så mycket mer än just snacket OM serien och löftet om en alldeles särskilt läskig krokodilattack. Jag är högst tveksam till om jag själv såg den när den sändes på statstelevisionen i mars 1985. Men lapade i mig snacket, det gjorde jag tydligen (på samma sätt som jag lapade när V började sändas ett år senare).

Minseriens tre avsnitt spänner över ca 90 minuter vardera och jag ska erkänna att det var med en viss skräckblandad förtjusning som jag tog del av spektaklet. Eftersom jag som sagt inte mindes ett dyft, utom den omtalade krokodilattacken, blev jag ständigt överraskad av hur pass mycket manuset lyckas dra ut på det hela. Vid slutet av de två första avsnitten är jag hela tiden lite frågande till hur serien i hela världen ska kunna hålla på längre?

Det hela börjar dock med Stephanie Harper, en av Australiens rikaste arvtagerskor. När serien sparkar igång är hon dock ingen nyligt föräldralös dununge, utan tvåbarnsmor och på väg att ingå sitt tredje äktenskap med tennisspelaren Greg Marsden. Greg har fått en påskliljegul Rolls i bröllopspresent och serien hymlar verkligen inte med att utmåla honom som en sleaze-bag av bibliska mått. Stomatollende, backslick och en slipprig blick på den snygga reportern som ställde en sexuellt tvetydig fråga.

Serien hymlar inte heller med vad som komma skall, när den klipper intensivt fram och tillbaka mellan Greg och Stephanies bästa väninna, Jilly. Jilly är både snyggare och mer sofistikerad än den tantiga Stephanie (vid ett senare tillfälle får någon med fasa i rösten utbrista “But Stephanie Harper was pushing 40!!”) och det står extremt klart för alla utom henne själv varför Greg är på väg att gifta sig med henne.

Men snart är även Stephanie på det klara med vilken typ Greg är, när han under en idyllisk solnedgångstur på floden kastar henne till krokodilerna. Som genom ett mirakel överlever hon, blir upplockad av en eremitisk äldre man som lappar ihop henne OCH skänker henne en burk opaler. Serien berättar särskilt att hon får 3 000 dollar för dem.

Vad kan man köpa för 3 000 dollar 1983? Uppenbarligen sex månders vistelse och behandling på Australiens bästa klinik för rekonstruktiv plastikkirurgi (som tydligen inte har någon patientkö alls, det är bara att ringa) och ändå ha minst 400 dollar över. Att det verkligen är en toppenklinik får vi bevis för eftersom Stephanie inte uppvisar en enda blemma efter sina behandlingar – det är som om attacken inte ens ägt rum. I hastigheten har mirakelläkaren Dan Marshall också fixat hennes skadade stämband. Och det är ju tur att Dr. Dans klinik har fokus på just  rekonstruktiv plastikkirurgi, för då är han ju en sådan här god läkare och inte en penningkåt fan som bara är intresserad av att operera in silikonbröst. Och därmed en lämplig uppvaktare av den rekonstruerade Stephanie.

Men hon har andra planer. Vilka av någon anledning inte alls handlar om att åtminstone berätta för sina två barn att de faktiskt inte är moderlösa. Istället vill hon till vilket pris som helst krossa både Greg och Jilly. Och hur gör man det på bästa sätt? Genom att på sex månader blir en superkänd fotomodell, förstås. De där kvarvarande 400 dollarsarna räckte precis till att köpa kläder och en makeover som gjorde att Stephanie, som numera kallar sig för Tara, bara kunde knalla in på landets bästa modellagentur och bli anställd på fläcken. Att bli fotomodell framställs som världens enklaste jobb rent kompetensmässigt eftersom det kräver noll erfarenhet av vare sig fotosessioner eller modevisningar. Det enda som krävs är en genialisk plastikkirurg och något slags underverksworkout som får “Tara” att framstå som minst tio, kanske tjugo, år yngre än Stephanie.

Medan Tara måste värja sig mot Dr. Dans ivriga uppvaktning (som vi ju alla förstår är mannen hon egentligen vill ha och förtjänar) försöker hon få Greg på kroken, vilket ärligt talat kräver lika lite ansträngning som att landa ett jobb som fotomodell.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Detta var lika hysteriskt underhållande som det var både cringe och en smula tråkigt. Å ena sidan blev det alldeles för många scener som roterade kring Taras fotomodellande, gärna med den tokroligt irriterande fotografen Jason i förgrunden. Å den andra hisnade jag inför varje fullkomligt bisarr 80-talskreation som modellerna är utspökade i.

Att Greg ska vara ett as är som sagt mer eller mindre naturgivet, men på sant 80-tals-manér framstår Dr. Dans “romantiska” sida som avgjort creepy i backspegeln. Trots att Tara försöker få honom att backa ligger han på. Han snokar reda på vem hon egentligen är och tar sig olovandes in i huset där hennes två barn befinner sig.

Den avslutande hämnden är förvisso intrikat och långdragen men tyvärr också otroligt svag när det börjar skita sig. Tara/Stephanie verkar inte ha tänkt så mycket längre än att konfrontera Greg och Jilly. Så när Greg hyfsat förutsägbart reagerar med våld står hon mest och piper innan hon springer och gömmer sig.

Hela historien kanske bäst kan beskrivas som när en 10-åring leker med Barbie-dockor (plus en del milt ångande barnförbjudna inslag). Skådismässigt är det tyvärr inte alltid vi lyfter oss över 10-åringsnivån heller. Det som jag tror skapade snackisen när det begav sig 1985 var sannolikt den relativa svältföddheten på den typen av spektakulära och erotiskt laddade historier. Plus att det spännande australiska landskapet var något vi inte sett så mycket på TV dittills. Att se minserien i dagens läge är nog mer av en kuriosa än något annat. För oss som var med, då.

The Loyal Friend (2022)

I läsningen av The Loyal Friend känner jag att min uppfattning om vad en engelsk “health club” ska innebära konstant utmanas. Kanske främst för att den som förekommer i The Loyal Friend är utrustad med en bar, där vissa av romanens personer tycks spendera mer tid än på gymmet.

Hold the Dark (2015)

En vargflock hemsöker den lilla byn Keelut i Alaska. Byborna är vana att klara sig själva, polisen dyker sällan upp och det är långt till sjukvård. Det kan vara så att vissa till och med aktivt söker sig till Keelut just för att inte ha välfärdssamhällets ögon på sig.

Ms .45 (1981)

alt. titel: Hämndens ängel, L’ange de la vengeance, Die Frau mit der 45er Magnum, L’angelo della vendetta, Ángel de venganza, Angel of Vengeance

New York anno 1981. Inte en särskilt trevlig stad och, av Ms .45 att döma, fylld med endast två typer av människor – förövare och offer. Efter att den stumma Thana inom loppet av kanske en timme fallit offer för en våldtäktsman och en inbrottstjuv, som raskt bestämmer sig för att bli våldtäktsman han också, har hon fått nog. Utrustad med våldtäktstjuvens pistol börjar hon allt oftare gå ut för att leta upp män i syfte att utkräva sin hämnd.

Hold the Dark (2018)

Medora Sloane säger avfärdande “Anchorage isn’t Alaska”. Kanske lätt att se det så när man bor i en “by” (snarare en handfull hus) omgiven av bister vildmark på alla sidor. Keelut är en plats som synes djupfryst, en plats som får sol, sand och värme att framstå som en avlägsen illusion. En plats som blir så nattsvart att mörkret till slut invaderar din själ.

X4: The Hound of the Baskervilles (1901, 1937, 1939 & 1959)

Det blev mer eller mindre upplopp när Arthur Conan Doyle lät Sherlock Holmes, mästerdetektivernas mästerdetektiv, falla mot sin död, för evigt låst i envig med sin nemesis James Moriarty. Conan Doyle ville ägna mer tid åt att skriva historiska romaner och passade även på att arbeta som frivillig under det andra boerkriget (1899-1902).

Thin Air (2016)

Det är något särskilt med höga berg. Jag tillhör absolut inte den del av befolkningen som vill klättra uppför dem, besegra dem, “because it’s there”. Men efter att ha spenderat ett antal somrar i skuggan av Appeninernas Corno Grande kan jag utan problem förstå känslan av något uråldrigt, hotande, övervakande, betungande. Varje gång vi är på väg in under berget genom en av de många, vindlande biltunnlarna vill jag reflexmässigt huka mig inför den överväldigande känslan av att massivet lutar sig över mig. Man känner sig helt enkelt väldigt liten.

Green Room (2015)

Begreppet “green room” – ett rum för artister bakom scenen att hänga i innan, under och efter själva uppträdandet – har en eventuellt ärervördig historia, ända tillbaka till 1600-talet. Det green room som punkbandet Ain’t Right hänvisas till vid sin senaste spelning är vare sig grönt eller ärevördigt. Snarare är det ett rum där jag själv helst inte skulle vilja varken sätta mig ned eller ens luta mig mot något.

Blue Ruin (2013)

Det står ganska snart klart att den skäggige och långhårige mannen inte tagit ett bad i sitt eget badkar. Hemmansägare brukar sällan fly genom badrumsfönstret utan en tråd på kroppen, bara för att de hör andra människor på farstubron. Personer med tillgångar av större värde än en rostig Bonneville brukar inte heller rota igenom soporna från det lokala nöjesfältet för att få sig ett mål mat.