You are currently browsing the category archive for the ‘Thriller’ category.

alt. titel: Främlingen

En främling kommer till den idylliska småstaden Harper och söker historieläraren Charles Rankin. Hack i häl på honom anländer ytterligare en främmande man, även han intresserad av den nygifte Rankin. Någon av dem har inte rent mjöl i påsen och The Stranger gör ingen större hemlighet av att det är den förste mannen, vilken tidigare på bruten engelska tyst repeterat mantrat ”I’m travelling for my health” när han ska passera passkontroller. Klart suspekt…

The Stranger hymlar inte med att även Rankin är en ytterst ful fisk. I mötet med främling no 1 stryper läraren raskt sin besökare när denne synes utgöra ett hot mot hans nya liv i Harper. Rankins kallblodighet understryks också av det faktum att han reducerar sin blivande hustru Mary Longstreet till strategiskt kamouflage gentmot sina fiender samt att han ser fram emot ”the day we strike again”.

Vilka är då ”vi”? Tja, inte heller det kommer som någon överraskning för tittaren eftersom hela filmen börjar hos de allierades kommission för krigsbrott där främling no.2, Mr. Wilson, slår sönder sin pipa i ren avsky över nazistiska krigsförbrytare varav främling no 1, Konrad Meineke, är en av de värsta. Den ende som är strået vassare är Meinekes överordnade officer, Franz Kindler, upphovsman till förintelsens folkmord. Men det är ett monster som Wilson hoppas kunna snoka rätt på när han låter Meineke ”fly” från sin fångenskap i Tjeckoslovakien.

Och som synes leder Meineke Wilson raka vägen till USA:s östkust samt ”Charles Rankin”. Nu handlar det bara om att hitta otvetydiga bevis för att Rankin är Kindler och dessutom helst se till att den föredetta nazisten inte tar livet av sin hustru i processen.

Jag läser på Wikipedia om allt det filmhistoriskt viktiga som Orson Welles visar upp i sin film. Fokusförflyttningar, speglingar, noir-skuggor och mer än fyra gånger så långa tagningar som var brukligt vid den här tiden. Plus att The Stranger är den första amerikanska ”kommersiella” spelfilmen som visade verkliga bilder från de nazistiska koncentrationslägren. Att Welles, via The Stranger, ville öppna amerikanernas ögon för nazisternas krigsbrott står utom allt tvivel.

Tyvärr gör detta inte särskilt mycket för filmen i ett, förvisso mer lättviktigt, underhållningsperspektiv. Jag antar att tanken är att publiken ska sitta som på nålar av spänning. När ska Charles Rankin slå till och avslöja både sig själv och sin hemlighet? När han amatörpsykolgiserar över hur det tyska folket för alltid kommer att vänta på en ny Hitler som ska vinna världen åt dem för gott den här gången? När han med emfas hävdar att Karl Marx var jude, inte tysk? När han tankspritt telefonklottrar en swastika? Eller när han hävdar att han bara ”följde order” och gjorde ”sin plikt”?

För min del finns emellertid ingen sådan spänning. Vad som däremot infinner sig är en viss förundran över hur filmen väljer att beskriva förhållandet mellan Charles och Mary. Tydligen ska ett stort antal inledande scener ha förpassats till klipprumsgolvet och de hade möjligen behövts för att jag överhuvudtaget ska förstå vad kvinnan ser i sin nye make. För nu får vi ju bara se dem tillsammans efter att han redan visat sig vara en kallsinnig jävel, en attityd som han dessutom verkar ta med sig in i äktenskapet. Jag uppfattar honom aldrig som något annat än både hotfull och våldsam gentemot sin älskade.

Det enda som blir märkligare än Charles attityd är det faktum att Mary bara tar emot och sväljer. Trots att hennes make erkänner att han inte bara dödat hennes älskade hund utan också mördat en man fortsätter hon utan att blinka att kalla honom för ”darling”, ber om en styrkekram och tycks se det som fullkomligt självklart att de inte ska säga något till polisen. När Mr. Wilson berättar att Charles med största sannolikhet är Franz Kindler slår hon med kraft ifrån sig på ett sätt som får henne att framstå som hysterisk och oresonlig. Inte ens det faktum att både hennes far och bror utan att tveka går med på att använda både henne och hennes mentala tillstånd som lockbete för att ta Kindler på bar gärning skapar någon större sympati för henne i mitt hjärta. Det förhållandevis lättsamma slutet, där Wilson önskar henne ”pleasant dreams”, känns fullkomligt obegripligt.

Jag vet inte om Orson Welles och Loretta Young hade kunnat göra ett bättre jobb med sina respektive rollfigurer, med eller utan extra scener. I nuläget framstår bägge två som platta, endimensionella och utan någon som helst nygiftasgnista sins emellan. Då har förstås Edward G. Robinson fått en tacksammare uppgift med sin nazistjägare Mr. Wilson men särskilt mångfacetterad blir aldrig han heller. Det är inte utan att jag kan tycka att det är synd att Welles inte fick igenom sin idé att rollen istället skulle spelas av en kvinna, Agnes Moorehead. Bara det hade gjort The Stranger klart mer intressant i mina ögon.

alt. titel: I skräckens klor, Tre rædselsnætter, Black Sabbath, The Three Faces of Fear, The Three Faces of Terror

Mario Bava har börjat jobba med färgfilm och verkar älska det så mycket att man misstänker att han tog med sig den hem efter varje dags inspelning och gjorde onämnbara saker med den.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Visslarna, The Whistlers

Se där, en rumänsk Oscars-kandidat minsann. Nu blev inte La Gomera nominerad till ”Best International Feature Film” (hette inte den kategorin alldeles nyss ”Best Foreign Language”?) men det förtar inte äran av att vara den första rumänska film jag mig veterligt har sett.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy

En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.

J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar. Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

2010-talets bästa? Tja, efter söndagsnatten vet vi i alla fall om Oscarsjuryn tyckte att detta var 2019 års bästa.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best International Feature Film
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

alt.titel: Parasit, Parasite

Finns det tillfällen när man är ursäktad sina handlingar? När man inte kan “skylla på” individuell galenskap, men väl ett galet system? Ett system som ställer människa mot människa, man mot man, klass mot klass?

Läs hela inlägget här »

Med all uppmärksamhet kring de nyaste Oscars-filmerna är det kanske risk att man glömmer bort att det också kom en väldigt bra film för flera månader sedan.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

Gotham är som en otymplig albatross – fast i en nedåtgående spiral med vingarna stadigt låsta vid sidorna, utan möjligheter att ens försöka få luft under dem. En allomfattande sopstrejk får hela staden att stinka och skonar varken fattig eller rik. Till och med de fina gräddhyllorna har börjat utsöndra en avgjort sur odör. Kollektivtrafiken består av mer klotter än fordon och risken att bli nedslagen är överhängande, oavsett var du befinner dig. De sociala skyddsnäten demonteras, bit för bit, och utvecklingen lockar till och med härdade tjänstemän att ta brutalt ärliga avsked från sina klienter: ”They don’t give a shit about people like you, Arthur”.

Läs hela inlägget här »

Idag gör jag återigen gemensam sak med Shinypodden som är på upploppet av sin andra Hitchcock-säsong. Ett kort avsteg från Oscars-racet alltså, men på onsdag är vi tillbaka till guldgubben igen. Och fotografen till dagens film, Robert Burks, fick faktiskt en nominering för den, så helt ute och cyklar är vi ju inte. Burks förlorade dock mot William C. Mellor som vann för A Place in the Sun vid galan 1952.

***

alt. titel: Främlingar på tåg, Farligt møde, Farlig reisefølge, Alfred Hitchcock’s ‘Strangers on a Train’

Vi som är tillräckligt gamla minns kanske hip hop-duon Kriss Kross bestående av Chris ”Mac Daddy” Kelly och Chris ”Daddy Mac” Smith från det ljuva tidiga 90-talet? Två grabbar som knappt var torra bakom öronen och vars musik jag inte alls kan påminna mig – det enda som kvarstår är bilden av två småungar i bylsiga jackor och ett desperat försök till attityd.

Läs hela inlägget här »

Diary of a serial killerJournalisten Laura har en bra källa i polisen Robert. Om det beror på att han är sugen på den eleganta blondinen eller har dåligt samvete för att han fortfarande inte lyckats sätta dit Lauras mors mördare förtäljer inte historien. Oavsett anledning tillåter deras relation Laura att knalla in på en brottsplats där offret fortfarande finns kvar i all sin blodiga härlighet och fotografera mördarens meddelande.

Läs hela inlägget här »

Scarface 1983Som ett brev på posten kom så det där remake-suget. Klart att jag ville få en chans att med Scarface anno 1932 och Tony Camonte i färskt minne se om Scarface anno 1983 och återigen beskåda hur Tony Montana sakta men säkert pissar bort allt han jobbat så hårt för att uppnå.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Voice of the Night

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg