You are currently browsing the category archive for the ‘Thriller’ category.

När nu överrasknings-regissören grandeluxe M. Night Shyamalan faktiskt drämde till med en riktigt bra film i form av Split vågade jag mig äntligen på att se hans tidigare The Visit. En film som jag ditills undvikit med tanke på att regissören stadigt tappat minst ett IMDb-poäng per produktion sedan The Sixth Sense.

Loretta har för länge sedan brutit med sina föräldrar på vishan i Pennsylvania. Men som mor kan hon inte förneka barnen Rebecca och Tyler en chans att lära känna sina morföräldrar. Därför tar de tåget till Nana och Pop Pop medan Loretta själv passar på att ta en synnerligen välförtjänt semester.

Rebecca har bestämt sig för att göra det hela till ett projekt och släpar därför med sig en videokamera samt dator för att kunna redigera under tiden. Lillebror Tyler har inga betänkligheter att visa upp sina rappande färdigheter framför kameran redan på tåget och syskonen tycks på det hela taget komma rätt bra överens.

Väl framme möts de av de raraste av morföräldrar som förståeligt nog är lite spända inför mötet med sina barnbarn. Nana har bakat kringlor och huset är stort nog för ytterligare minst två fulla uppsättningar av morföräldrar och barnbarn.

Riktigt som hemma är det förstås inte men syskonen rationaliserar förmaningarna om att inte gå in i Pop Pops skjul, absolut inte gå ned till källaren och läggdags redan vid halv tio som utslag av lite halvprilliga och nervösa gamlingar som inte är särskilt vana att umgås med ungdomar. Snart ska dock konstigheterna som Nana och Pop Pop ha för sig (nattliga kaskadspyor är bara början…) staplas på hög till dess att det blir väldigt svårt att hitta förklaringar till dem.

Kvalitetsmässigt går det snabbt att sammanfatta The Visit: bättre än The Happening, inte lika bra som Split. Found footage-greppet (jag undrade först lite över inblandningen av produktionsbolaget Blumhouse men det fick ju sin förklaring här) är habilt med ett par väl fungerande hoppa till-effekter.

Tyvärr blir det också som vanligt mer och mer osannolikt allt eftersom filmen fortskrider. Rebecca är en vanlig tonårstjej, ingen härdad filmfotograf, varför hennes beteende att mer eller mindre ha kameran fastsydd på axeln inte blir trovärdigt. Hennes konstnärliga oreranden om att hon vill ”go beyond the pictures” är dock för all del nog så trovärdiga från en 15-årig kulturnördswannabe, men däremot ett tjechovskt found footage-gevär av guds nåde.

Vad som inte heller blir särskilt trovärdigt är ungarnas gnöl över att de inte kommer att ha mobiltäckning. Den knallblå LAN-sladden som sitter i datorn och Skype-sessionerna med lilla mamma visar med all önskvärd tydlighet att de knappast är helt avskurna från allt som kan kallas för omvärld.

Historien är rakt upp och ned-enkel men eftersom det ju ändå ÄR Shyamalan som står bakom det hela spekulerar jag nog betydligt mer än vad jag annars skulle ha gjort kring vad som egentligen händer med Nana och Pop Pop. Emellertid undrar jag, särskilt med Split i backspegeln, om regissören föresatt sig något slags korståg mot personer med psykisk ohälsa. I fallet The Visit tycker jag inte att den förklaringsmodellen heller håller ihop, det blir alldeles för många konstiga beteenden och slumpartade sammanträffanden som jag gissar är på plats för att förvirra tittaren, inte ge en rimlig beskrivning av tillståndet i huset.

Filmens tajta thrillerstämning håller tyvärr inte ihop hela vägen ut. Slutscenerna blir alldeles för långdragna och alldeles för sentimentalt känslosamma. Den del av filmen som avhandlar hur Loretta och hennes barn hanterar försvinnandet att barnens far smälter inte ihop på ett organiskt sätt med det som händer hos Nana och Pop Pop.

Annonser

alt. titel: Kvinna utan samvete

När man idag pratar om ”ofilmbara” filmer menar man ofta manus eller förlagor som är särskilt komplicerade, har en speciell berättarteknik som funkar bättre i text eller som är så fantasifulla att inte ens den nuvarande CGI:n hänger med.

På 40-talet var förhållandena lite annorlunda. Då var den stora begränsningen, i alla fall i Hollywood, Joseph Breen och hans idoga arbete med att upprätthålla filmcensuren i form av The Hays Code. Koden förbjöd det mesta som kunde anses sänka moralen hos tittaren eller skapa en förståelse för våld och brottslighet. Ett sunt leverne skulle framhållas; i ett sådant förekom aldrig homosexualitet, förhållanden över rasgränserna eller utomäktenskapliga affärer. I den mån filmer innehöll sådana element skulle det göras mycket klart att det var oönskade beteenden som alltid straffade sig.

Därför är det kanske inte så konstigt att funderingarna på att filmatisera en bok där den kallhamrade Phyllis inte bara vänsterprasslar med Walter utan också konspirerar med honom att döda hennes make fick Breens hår att stå på ända: ”The general low tone and sordid flavor of this story makes it, in our judgment, thoroughly unacceptable for screen presentation”.

Men en film blev det i alla fall av journalisten John M. Cains serieroman Double Indemnity. Huvudpersonen och berättaren är försäkringsagenten Walter som träffar den gifta Phyllis. Han vet med sig att hon är bad news så fort hon börjar föra in samtalet på en olycksförsäkring för sin make, eftersom hon är noga med att han inte ska veta något om den. Walter är i ärlighetens namn inte särskilt svårövertalad, dels eftersom han blivit hals över huvud förälskad i Phyllis, dels eftersom alla försäkringsagenter värda namnet någon gång funderat på hur han skulle kunna lura till sig lite sköna dollars.

Cain publicerade sin roman mellan Dashiel Hammets Maltese Falcon (1929) och Raymond Chandlers The Big Sleep (1939) och jag inbillar mig att han även skriftligt utgör en snygg övergång mellan de två författarna. Eftersom vi får Walters perspektiv på saker och ting blir framställningen inte lika avskalad som hos Hammett men han förlorar sig heller inte i poetiska utläggningar om världens och mänsklighetens ruttenhet som Chandler. Att Cains värld verkligen är cynisk och rutten råder det dock inte någon som helst tveksamhet om.

Här avviker filmen ganska så omedelbart genom att göra Walter till något mer av ett oskyldigt och oanande offer för Phyllis ränksmiderier (för att tillfredsställa Hays-koden gissar jag, på samma sätt som Phyllis hävdar att maken är elak mot henne). Det krävs i alla fall två möten innan han slutar tänka på hennes ankellänk och istället är med på banan, men han var som sagt inte särskilt svårövertalad.

Filmen ståtar både med Billy Wilder som regissör och Raymond Chandler som manusförfattare (ett manus som därmed också innehåller mer poesi än förlagan). Den anses som en av De Stora Klassikerna. Men i likhet med min upplevelse av både The Maltese Falcon och The Big Sleep kommer mycket att hänga på skådespeleriet. Kanske noir-filmer inte vinner på att man känner till själva historien i förväg?

För nu blir jag förstås inte särskilt överraskad av Phyllis hänsynslösa plan, inte heller av Walters benägna bistånd (men det blir kanske å andra sidan ingen någorlunda van noir-tittare?). Därmed faller mycket på Barbara Stanwyck och Fred MacMurrays axlar och problemet är att jag aldrig blir särskilt betagen i (eller bestört av) dem som par.

De går igenom alla de obligatoriska turerna – hon dyker upp enbart täckt av en liten handduk, han kallar henne för ”baby” och när de kysser varandra håller han ett hårt tag kring hennes axlar. Men jag får aldrig intrycket av att det egentligen finns någon gnista dem emellan. Av Stanwycks förmodat oemotståndliga lockelse märker jag inget. Jag tycker också att Cain är bättre på att föra fram Thérèse Raquin-vibbarna från Phyllis och Walters mord-förgiftade förhållande.

Då har Fred MacMurray en betydligt mer avslappnad och intressant relation med skaderegleraren Barton Keyes, spelad av Edward G. Robinson. Vilket å andra sidan förvisso kan bero på att filmen berättas i Walters inledande återblick vilken han riktar direkt till Keyes. Vi som tittare är alltså medvetna om hur viktig Keyes är för historien långt innan han själv är det.

När det gäller de litterära förlagorna kan jag tycka att Cain intar den närmast optimala position mellan Hammett och Chandler som jag kände att jag saknade – mer psykologisk insikt än den förre, mer historiskt driv än den senare. När det gäller filmen landar jag i samma känsla som med The Maltese Falcon och The Big Sleep – de kommer nog att vinna på omtittar.

Double Idemnity (1936)

Double Idemnity (1944)

Pensionerade polisen Bill Hodges är trött på livet. Vad finns det mer att se fram emot, med en död hustru och utflugna barn som dessutom inte hälsar på särskilt ofta. Han börjar bli allt för van vid smaken av en kall pistolpipa – varför inte lika gärna göra slut på eländet?! Men en dag rullar inte bara nästa realitysåpa på TV igång, vilka tidigare åtminstone temporärt brukat fånga Bills uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han ska ta sig igenom en natt till.

Läs hela inlägget här »

Det är nästan så man skulle kunna tro att MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) hade planerat allt in i minsta detalj. Den blomstertid nu kommer är nämligen en perfekt pendang till den uppmärksammade broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Även om våra huvudpersoner hamnar i en situation som går långt utöver vad som kan fixas medelst ett gäng burkar konserverade tomater samt ett spritkök.

Läs hela inlägget här »

Jag antar att man får vara evigt tacksam för att likheterna med Twilight-filmserien slutar i och med att även denna tredje film inleds med ett sagobröllop. Försöken att kavla ut denna redan lövtunna historia till två filmer hade sannolikt fått det cineastiska universat att implodera.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flugans förbannelse

Hur man gör sig en karriär som (kvinnlig) bondfångare: knata över en väg mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor. Mer än så behövs inte.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flugan kommer tillbaka, The Return of the Fly

Det tål att noteras igen – krassa cash-in-uppföljare är verkligen inget nytt fenomen. The Fly anno 1958 tjänade snabbt in 3 mille åt Fox på en budget om max 500 papp. Klart flugan måste återvända till vita duken (och tycker du det var en spoiler har du inte tänkt över titeln tillräckligt noga…).

Läs hela inlägget här »

En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).

Läs hela inlägget här »

Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…

Läs hela inlägget här »

De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Persuader
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam
Åsa Schwarz, Lust

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser