You are currently browsing the category archive for the ‘Thriller’ category.

alt.titel: Langoljärerna, Langoliers – Die andere Dimension, Stephen Kings Langoliers – Verschollen im Zeitloch, Stephen King’s The Langoliers

American Pride Flight 29 lyfter från LAX utan problem och flera av passagerarna passar på att knoppa in innan det är dags för landning tvärs över kontinenten, i Boston. Men när de väcks av ett skrik från den unga Dinah Bellman är flighten långt ifrån över.

Det visar sig att flertalet av de andra passagerarna försvunnit som en skara bortblåsta rökpustar, allt de lämnat efter sig är materiella ting som klockor och handväskor. Enligt planets navigeringssystem är de kvar på kursen mot Boston men Brian Engle, som lyckligtvis visar sig vara pilot, väljer att landa i Bangor eftersom det är en mindre flygplats. Väl på plats i Maine inser det lilla gänget att något är väldigt fel och då tänker de inte på affärsmannen Craig Toomys nära förestående nervösa sammanbrott.

Det ska till deckarförfattaren Bob Jenkins för att knäcka gåtan – de har flugit genom en reva i tiden och befinner sig nu i ”igår”. Dofter, ljud och smaker har alla börjat läcka ut ur detta igår och via Dinah förstår de att något ännu mera olycksbådande är på väg mot dem.

Ännu en TV-miniserie (två avsnitt om 90 mins vardera), den här gången regisserad och skriven av ingen mindre än Tom Holland. Mannen bakom såväl Fright Night som den första Child’s Play. Lite av en veteran med andra ord. Dessutom har man lyckats fånga in stabile David Morse i rollen som pilot-Brian och visst känner vi igen Bronson Pinchot som spelar den labile Toomy?

Jag börjar misstänka att jag i och med årets Halloween-tema riskerar att överanvända ordet ”tyvärr”. För…tyvärr…räcker varken Holland eller Morse till för att The Langoliers ska bli en särskilt bra filmupplevelse. Nu är i och för sig förlagan en medel-King om jag inte missminner mig, så utfallet torde vara mer ursäktligt än i exempel som Salem’s Lot eller The Stand.

Adaptionen gör tydligt att detta inte är en av Kings starkaste idéer och att långnovellen i mångt och mycket bygger på hans förmåga att skapa en intressant och engagerande gruppdynamik. När produktionen då utgår från (1) ett manus som inte plockar upp särskilt mycket av karaktärsutveckling eller psykologisk fingertoppskänsla och (2) skådisar som inte har sin allra mest engagerade dag på jobbet blir det tyvärr av och till direkt segdraget. Avslutningen, med ett sådant där glädjefyllt freeze-frame-gruppskutt (som känns ansträngt under de bästa av omständigheter) blir…inte bra.

En av detaljerna jag minns allra tydligast från förlagan är beskrivningen av hur Toomy, först långsamt och sedan allt mer akut, förlorar vettet. Bronson Pinchot är inte rätt man för att uttrycka rå ångest om vi säger så, vilket innebär att hans galning blir mer av comic relief-typen.

King är knappast främmande för att sätta in författare som ett nav i sina berättelser. I fallet The Langoliers misstänker jag dock att Bob Jenkins främst tjänar som ett långfinger mot alla de där taskiga typerna som under hela Kings författarbana undrat ”Så när ska du skaffa dig ett riktigt jobb?”. Alternativt ”När ska du börja skriva riktiga böcker?” (kod för diskbänksrealistiska psykologiska dramer). Tack var sin fantasifulla författarådra är nämligen Jenkins bidrag avgörande för att de allihopa ska klara sig ur knipan. Men uttrycksmässigt blir det inte mer upphetsande än att Dean Stockwell knallar runt och kniper ihop ögonen i någon slags djupsinnig tänkarmin.

Förutom flodvågen av ordet ”tyvärr” inser jag att detta Halloween-tema också kan komma att innehålla ett pärlband av texter som alla säger ungefär samma sak: The Langoliers bjuder på specialeffekter som utan tvekan är de mest hiskeliga som hittills förekommit i detta tema. Hell, i hela filmhistorien. Jag var nog inte helt med på Kings egen beskrivning av dessa monster men han måste ändå ha presterat något som var bättre än denna direkt plågsamt fula CGI. Jag skäms å allas vägnar när det dyker upp några slags pixliga stenbumlingar med kromade trianglar istället för tänder vilka ”tuggar” sig igenom en terminalbyggnad med samma finess som när man försöker rita ett rakt streck på fri hand i Paint med en mus. I den jämförande backspegeln framstår plötsligt både The Lawnmower Man och The Stand som värda SIGGRAPH:s Steven Anson Cooms-pris. Eller ja, åtminstone produktioner som hade vett att rätta mun efter matsäcken.

Nej, det här var ju inte så upplyftande. Bara att gå på nästa kandidat. Eller möjligen läsa om The Langoliers för att se hur mycket som är Kings eget fel av det jag nyss tagit mig igenom…

Förlaga: ”The Langoliers” (Four Past Midnight, 1990)
Cameo: Tom Holby (Craig Toomys chef)

Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv/Den lycka som vi känner, låt den stanna livet ut/Och när jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutar slå/Då ska du tänka på de stunder som var vackrast i vårt liv

Lasse Stefanz välkända smörsång om hur fantastiskt det är att åldras tillsammans hade kanske kunnat passa in på Harlan och Gina Williams. De har hållit ihop hela livet och synes älska varandra lika mycket som när de först träffades. Enda smolket i glädjebägaren är möjligen att Harlan vägrar låta sig pensioneras från jobbet som vaktmästare på Falco Plains. En anläggning som sägs tillhöra Jordbruksdepartementet men vars elstängsel och vaktade infart antyder att här försiggår något betydligt mer sinistert än experiment på frosttåliga tomater.

I själva verket rymmer Falco Plains bland annat hetsporren Dr. Richard X. Toddhunter som slänger alla säkerhetsföreskrifter överbord för att kunna utföra sina försök att lösa åldrandets gåta. Han tar heller inte mycket ansvar för sin vårdslöshet – när den enorma generatorn börjar pulsera med ett grönt sken flyr han hals över huvud och låter istället sina assistenter och Harlan ta en del av smällen.

De olycksaliga assistenterna krossas av nedfallande instrument men Harlan verkar till en början ha klarat sig riktigt bra. Men snart upptäcker Gina att något inte står rätt till med hennes make och han hamnar i blickfånget för Jude Andrews, obeveklig lönnmördare och allt-i-allo vid ”The Shop”. Nu måste Harlan och Gina komma undan Andrews och vem är bättre skickad till det än Andrews före detta partner, Terry Spann, vilken numera jobbar som säkerhetsansvarig på Falco Plains?

I likhet med exempelvis Sleepwalkers (som kom året efter) och Storm of the Century (från 1999) är Golden Years inte en adaption utan ett genuine bona fide “Stephen King original script”. En miniserie om sju avsnitt som producerades av CBS. King själv ger cred till David Lynch och hans Twin Peaks för att TV-bolagen ens började överväga att skapa serier av annan kaliber än Dallas och Falcon Crest.

King kallar sin egen skapelse ”Twin Peaks without the delirium” som om det skulle vara något positivt. Tyvärr sätter han fingret på en stor del av vad som kvalitativt skiljer en produkt som Golden Years från Twin Peaks. Jag måste förvisso erkänna att dagens miniserie inte är lika hiskelig som några av Kings andra TV-produktioner, men snackar vi knappast toppklass här.

Jag reagerar exempelvis ganska omgående på att Harlan Williams, spelad av Keith Szarabajka, ser något märklig ut och det får snart sin förklaring. Harlan ska ju långsamt bli allt yngre och Szarabajka är i själva verket nästan 20 år yngre än Frances Sternhagen som spelar Gina. Hans åldersmakeup lämnar alltså en del övrigt att önska. De grönlysande effekterna som ska signalera den kraft som Dr. Toddhunter försöker manipulera är inte heller mycket att yvas över.

Trots det måste jag som sagt ändå erkänna att jag fångas mer av Golden Years än vissa andra, kommande TV-produktioner. Jag tror att det handlar om dels rollfigurer, dels -prestationer. Exempelvis är Toddhunter prillig, på gränsen till farsartad, på ett ganska roligt sätt. En liknande roll spelas av Stephen Root som byråkratibesatt mellanchef. Överhuvudtaget kan man konstatera att Golden Years lyckas bättre med sina humoristiska drag än mer actionbetonade dito. Däremot kan faktiskt en viss spänning också infinna sig ibland.

Felicity Huffman i rollen som Terry Spann lyckas å sin sida göra sin avhoppade agent både tuff och mänsklig. Hennes uppenbarelse är dessutom inledningsvis så otroligt lik en viss Dana Scully att jag måste undra om inte Huffman i den här rollen var en förebild för FBI-agenten. Eller också var det så alla statsanställda yrkeskvinnor såg ut i början av 90-talet.

Huffman får också ha en bra dynamik med Falco Plains chef general Crewes, vilken gestaltas av pålitlige TV-skådisen Ed Lauter, och jag gillar vid det här laget Frances Sternhagen så pass mycket att jag nästan köper hennes hängivenhet till sin make trots den uppenbara åldersskillnaden.

Nu börjar vi också hitta så pass många fiktiva och verkliga kopplingar mellan olika produktioner att det kan börja vara dags att tala om ett Stephen King-universum. Här återkommer alltså The Shop från Firestarter och King låter till och med Terry Spann säga att Andrews är en bättre agent än den kände John Rainbird. Temat om åldrande, eller ett hejdat sådant, återkommer ju i The Green Mile. Sådant som mer handlar om nickningar är exempelvis att vi får en rollfigur med smeknamnet Capt’n Trips. Ett av avsnitten regisserades av Michael Gornick, som ett par år tidigare gjort Creepshow 2 och Frances Sternhagen känner vi ju igen från Misery (hon skulle dessutom återkomma i 2007 års The Mist så här har vi något av en King-veteran på skådissidan).

Golden Years slutar tyvärr oerhört abrupt och då var mitt DVD-slut ändå justerat jämfört med var TV-tittarna fick ta del av i augusti 1991 (enligt miniseriens Wikipedia-sida). Tanken var att serien skulle fortsätta, varför man planerat för ett saftigt cliffhanger-slut, men i slutänden sade CBS blankt nej. Därför blir det också lite svårt att avgöra om de sista avsnittens relativa svaghet beror på detta eller på det faktum att de inte skrevs av King (som bara lagt upp riktlinjerna för hur historien skulle fortsätta) utan av en Josef Anderson. För att parafrasera Adam Driver i While We’re Young: ”Let’s just not know”.

Förlaga: Originalmanus
Cameo: Busschaufför

alt. titel: Lida, Misery: Kidnappet, Misery non deve morire

Ska du hålla någon fången i ditt hem säger det sig kanske självt att tillgänglighet inte borde vara högprioriterat. Hade Annie Wilkes sett till att ha lite smalare dörrar och lite högre trösklar hade Paul Sheldon varit tvungen att vackert stanna i sitt sjukrum.

Men nu är Annies hus så pass rullstolsanpassat att Paul kan snoka runt när hon är borta. Men det är förstås inte utan sina faror – Paul har vid det här laget förstått att hans räddande ängel också har vissa drag av djävul i sig. Om hon skulle komma på honom vet ingen vad som kan komma att hända.

Det känns som om upplägget för Misery (eller, som den kanske minst lika välfunna svenska titeln lyder, Lida) borde vara välbekant för alla, men det är kanske att överskatta en både gammal bok och film? För oss 70-talister, som dessutom gillar King, är det däremot fullkomligt självklart att se författaren Paul Sheldon räddas ur ett snöstormskraschat bilvrak av Annie Wilkes, hans ”no. 1 fan”. För att därefter följa vad som allt väsentligt är ett kapitalt icke-övernaturligt, men ack så nagelbitande, ställningskrig mellan sköterska och fånge.

Men kanske har Misery ändå ett mer tidlöst värde i sina olika teman? Jag är böjd att tro det. Om inte annat låter jag mig jag själv än en gång imponeras över hur berättelsen lyckas inkorporera sådant som författande, kreativa processer, normaliserade misshandelsförhållanden och missbruk. Det var ett tag sedan min senaste omläsning av boken men utifrån vad jag minns tycker jag att Rob Reiner och William Goldmans (regi och manus) adaption plockar upp just de här delarna riktigt fint.

Paul Sheldon är författaren som dragit in en massa kosing på böckerna om Misery/Lida, vilka landar bekvämt i en genre som skulle kunna benämnas ”Women with great hair fleeing gothic houses”. Inte vad Paul kallar ”riktiga” böcker och man får en föraning om att hans förhållande till fans som Annie är detsamma som för George R.R. Martin. Om inte annat uttrycker historien i Misery tydligt ambivalensen i förhållandet mellan författare och läsare – vem har egentligen ”rätt” till romanhjältinnan Misery? Paul som i bokstavlig mening skapat henne eller Annie som är beroende av henne för att ens tycka att livet är värt att leva?

Här är rollbesättningen av Kathy Bates som Annie inget mindre än briljant eftersom vi nästan in till det bittra slutet någonstans ändå tycker synd om henne. Hennes satta och bastanta uppenbarelse har något tragiskt över sig, något översiggivet. Samtidigt skäms vi lite å hennes vägnar över den ohämmade fjortislyckan när hon får smaka på lite äkta romantik genom sin romanfavorit – en vuxen människa borde väl ändå inte bli så upphetsad över lite kiosklitteratur?

Ytterligare andra scener låter oss dock bli lika imponerade över Bates förmåga att få publiken att hålla andan inför vad hennes labila sinnelag hittat på den här gången. Jag gillar valet att ibland visa upp hennes mån-ansikte som ur Pauls PoV – nära och inkräktande. Valet att ackompanjera många av hennes tirader med Marc Shiamans olycksbådande musik blir däremot något övertydligt och känns onödigt.

Annies relation till Misery och Paul Sheldon utspelas som ett ganska typiskt missbrukar-medberoendeförhållande, något som King vid det här laget sannolikt var ganska välbekant med. Hon förlorar fattningen gentemot Paul (ofta på grund av Misery) för att därefter be tusen gånger om ursäkt samtidigt som hon ger honom skulden för att hon inte kunde behärska sig.

I det perspektivet har James Caan en betydligt otacksammare skådisuppgift eftersom Paul Sheldon är en uteslutande reaktiv figur. Kanske var det också därför en lång rad mer prominenta skådisar, däribland Robert Redford och Al Pacino, tackade nej till rollen? I Misery har Paul inga större möjligheter att sätta sig upp mot sin antagonist på ett sant manligt vis (ge henne på käften) och vissa försök går dessutom om intet av rena olyckshändelser. Samtidigt skulle man kunna se scenen där Annie släpar ut honom ur den kraschade bilen som en slags pånyttfödelse. Bilolyckan har i någon mening förvandlat Paul Sheldon till en tabula rasa.

Det gör förvisso att rollfiguren Paul blir mindre intressant än sin roman-motsvarighet (där han målas upp som ett otvetydigt och egoistiskt rövhål) men samtidigt skulle jag vilja påstå att det gör Misery till en mer intressant film just eftersom det är ovant att se en så pass passiv manlig roll jämsides en sådan kvinnlig furie som Bates Annie. Han få dock plocka upp mer allmänmänskliga fragment, som stålsättandet inför att något kommer att göra jävulskt ont eller hur pass mycket man är beredd att böja sig inför en övermäktig censurkraft i syfte att spara sitt eget liv.

Trots alla dessa lovord hyser jag dock stort agg mot såväl Reiner och Goldman som rollbesättarna Janet Hirshenson och Jane Jenkins. Vad är det för fasoner att först ge oss flera underbara små scener med supermysiga sheriffparet Richard Farnsworth och Frances Sternhagen och sedan inte ändra vad som händer sheriff Buster?! Den händelseutvecklingen krossar banne mig mitt hjärta varenda gång jag ser filmen.

På det hela taget är Misery alltså en både bra och smart adaption. Reiner och Goldman har plockat godbitarna som gör sig bra dramaturgiskt men vist nog valt att trimma bort Kings over-the-top-element som funkar i boken men sannolikt varit svåra att omsätta cineastiskt.

Förlaga: Misery (1987)
Cameo: –

alt. titel: Eldfödd, Ildbarnet, Charlie, Der Feuerteufel, Fenomeni paranormali incontrollabili, Ojos de fuego

Efter berättelser som Carrie och The Shining tyckte Stephen King tydligen att det kunde vara nog med monstruösa föräldrar på ett tag. Andy McGee är en hyvens kille som inte är ute efter något annat än att skydda dottern Charlie från Statens onda skuggsida. Kanske är det också därför Firestarter känns lite blek, historien saknar helt enkelt rejäla insatser.

Eller också hänger det på att Mark L. Lester och Stanley Manns (regi och manus) film inte riktigt lyckas förmedla skräcken som ligger i vare sig Charlies utsatthet, hennes bräckliga kontroll över sina krafter eller hennes hämnd. Charlie är ju vår protagonist, vilket innebär att vi hejar på henne när hon får bilar att explodera och agenter att flamma upp likt oljekastruller som glömts kvar på spisen. I det perspektivet skulle jag nästan vara benägen att klassa Firestarter som en thriller, eftersom spänningen primärt ligger hos den sinistra agenturen ”The Shop” och deras jakt på far och dotter. Nu råkar de vilja få tag på Andy och Charlie tack vare deras övernaturliga krafter, men det hade precis lika gärna kunnat handla om att Andy hade gömt en mikrofilm med viktiga dokument i Charlies teddybjörn.

Vad gäller persongalleriet på Byrån är det ändå ganska välavvägt. Vi har den gamle läkaren som ångrar sina experiment och istället blivit en domedagsprofet (”…the power someday to crack the very planet in two…”). Han har förstås ersatts av en mer skrupulös kollega och det är inte utan att tittaren kan ana en smula slippriga övertoner när Dr. Pynchot med skälvande stämma ber Charlie att ”…just show us a little bit more”.

Högre upp i hierarkin finner vi Martin Sheens Captain Hollister som blir desto otäckare eftersom han generellt framstår som en rätt normal typ. Bortsett då från att han vill jaga tag på en liten flicka och använda henne som ett domedagsvapen. Martin Sheen är ju bra i den typen av roller, det vill säga nära nog en repris av hans Greg Stillson. Och så slutligen John Rainbird, vars porträttering från George C. Scott sannolikt inte skulle funka idag med tanke på att Scott inte tycks ha en droppe ursprungsbefolkningsblod i sina ådror. Men bortsett från det har Scott både närvaro och pondus nog att ge sin sluge lönnmördare mer genomslag än jag upplever att han får på Kings boksidor. Jag inser också hur otroligt skönt det är att slippa Dean R. Koontz ofrånkomliga sexualsadistiska övertoner som alldeles säkert hade funnits hos en eller bägge av de här männen.

Vad däremot varken manus eller regi lyckas återskapa lika bra som i boken är relationen mellan Andy och Charlie. Här tror jag att det hänger på en kombo av halvdan personregi och ett rätt klumpigt manus. Möjligen också att Drew Barrymore inte riktigt är uppgiften vuxen. Men det är som sagt svårt att avgöra eftersom manuset kräver en hel del av henne i form av exempelvis häftiga känsloutbrott. Hennes bästa stund i filmen tycker jag är när hon tvingas genomföra sitt andra experiment och den tunna flickgestalten står i bjärt kontrast till de massiva ståldörrarna i det sterila labbet. Känslan i den scenen påminner en del om Exorcistens Regan på sjukhuset men är som synes klart mer övertydlig.

Firestarter kämpar också med sina försök att åskådliggöra de osynliga krafterna som The Shop vill komma åt. David Keiths Andy ser tyvärr mer eller mindre bindgalen ut när han ska utöva ”the push” eftersom han trycker ihop hela ansiktet med händerna samtidigt som han ser febrigt bleksvettig ut. Och varken den osynliga vinden genom Charlies hår eller eldkulorna som hon till synes kan forma i tomma luften tjänar något annat syfte än att vi tydligt ska se att eldkraften utgår från den lilla flickan.

Jag märker att jag famlar en smula efter att försöka kunna sätta fingret på varför Firestarter inte riktigt blir den eldfängda historia den hade kunnat vara. Kanske påminner eldhavs-upplösningen allt för mycket om Carrie, men utan den tidigare historiens känslomässiga anslag från mobbningsskildringarna? Innan Firestarter ens hade publicerats hade vi också fått både Brian De Palmas adaption av Carrie och den två år yngre The Fury, alltså ännu fler historier om flickor med övernaturliga krafter.

Nej, Firestarter kommer i och för sig en bit på vägen med sin omisskännliga 80-talskänsla men någon lysande adaption eller film är den inte. Jag tycker dock att den kan få ta med sig några pluspoäng för hur pass snabbt och ekonomiskt den ändå lyckas sätta upp eller presentera sin grundläggande premiss och upplägg.

Förlaga: Firestarter (1980)
Cameo: –

Mitt i allt det trevliga som brukar vara Malmö filmdagar bjussas det ofta på lite förhandstittar. Antingen i längre promotion-segment eller rena trailers. För min del är det i princip enda gången jag ser trailers, jag söker annars aldrig upp dem aktivt och tittar oftast bort när de visas på biografen.

Så 2018 fick vi se en trailer som såg så ruggigt cool ut att jag ville se filmen med en gång. Det var spöregn och Chris Hemsworth utan skjorta och eld och en skäggig Jeff Bridges. Inte minst för att The Cabin in the Woods-Drew Goddard stod bakom spektaklet gick mina tankar i övernaturliga banor. Bridges var klädd som en präst – innebar det att Hemsworth var djävulen? Jag ville ju veta! Nu!

Läs hela inlägget här »

Innan jag avslutar veckans tema vill jag ändå lyfta två specifika Koontz-romaner. Är det så att det känns som om det inte var så himla länge sedan ni hörde lite snack om Dean R. Koontz är det kanske inte så märkligt. I The Eyes of Darkness från 1981 förekommer nämligen ett virus/artificiellt smittämne från Wuhan-regionen som tagit sig in i USA (via skumma kanaler naturligtvis). Smittan innebär dock något mycket mer dramatiskt än ständigt stigande behov av IVA-platser och lockdown (vilket förstås är dramatiskt så det räcker till).

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på veckans tema

Ett annat typiskt Koontz-skurkdrag är drömmen om den perfekta människan och/eller perfekta samhället. Vilket förstås lirar ganska väl med övriga skurkdrag som handlar om att utrota den fria viljan och mänsklighetens unikum. Ibland ligger det på individuell nivå, där en skurk mördar och tillvaratar sina offers kroppsdelar för att på så sätt skapa en perfekt människa (tex Dark Rivers of the Heart från 1994). Men inte sällan handlar ondsinta experiment om att omvandla mänskliga varelser så att de bättre ska passa in i en slags övermänniskoutopi där alla är både fysiskt och psykiskt överlägsna (tex Midnight från 1989 eller 77 Shadow Street från 2011). Viket i sin tur givetvis betyder att de dessutom lyder order och är hyperrationella.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på veckans tema

Beskrivningar av autism är i och för sig inte det enda som är tveksamt i Koontz författarskap. Alla invändningar jag skrivit om hittills – dåliga karaktärsporträtt, språket – bleknar till intet när de ställs mot hans förkärlek att inkludera sexuell sadism i snart sagt varenda en av romanerna jag läst. I nio fall av tio är (den manlige) antagonisten en sådan som njuter av att plåga kvinnor. Det är inte sällan en stor anledning till att han är skurk till att börja med – i många fall bygger plotten på exempelvis tankekontroll och antagonisten tar alltid första, bästa tillfälle i akt att testa denna tankekontroll genom att tvinga kvinnor till sexuella tjänster. Även om antagonisten inte eftersträvar direkt sadistiskt sex blir han i så fall inte sällan sexuellt upphetsad vid tanken på att döda en annan människa, gärna då en kvinna. Särskilt de tidiga böckerna är dessutom ganska smockfulla med vad som vanligen kallas för ”male gaze”. Det framstår här som oerhört viktigt att uppmärksamma huruvida kvinnor är attraktiva eller inte men samtidigt finns förstås möjlighet att i det fallet skylla på den allmänna tidsandan.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på måndagens uppstart

Koontz är också alldeles för förtjust i ett ibland högtravande blomsterspråk som blir skrattretande pretentiöst. Det högtravande kommer sig inte sällan av att han lägger ut texten om mänsklighetens villkor eller universums ogripbarhet och förunderlighet. Med den typen av pang-på-rödbetan-historier som han berättar funkar det inte riktigt med formuleringar som ”a jackboot on the neck of humanity” (jag tar upp ännu mer uppseendeväckande exempel i min text om hans Intensity från 1995).

Läs hela inlägget här »

Dags för ett litet minitema. Vi kan väl se det som en slags uppvärmning — jogga-på-stället, försiktiga knäböj, axelrullningar — inför oktobers Halloween-tema. Härmed ger jag er alltså Dean R. Koontz under hela veckan. Temats rubrik får ses som ett försök att beskriva hur det kan kännas efter att ha överdoserat på sagda författare. Mycket nöje!

***

Min föräldrageneration berättar gärna om det kulturkrig som var Elvis Presley vs. Tommy Steele. Min egen generation hänvisar sannolikt i sin tur till kulturkriget som var Stephen King vs. Dean R. Koontz. Eller ja, det är i alla fall min minnesbild av den stora avgrunden som öppnade sig när jag i högstadiet började överge C.S. Lewis Narnia och hästböcker.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg