You are currently browsing the category archive for the ‘Thriller’ category.

Lust. Som känsla ofta förknippad med sexualitet. Rått, primalt, begär. Något helt annat än det mer finstämda ”kärlek”. Men ett ord som också kan användas i betydelsen ”gör vad du har lust med”, alltså gör vad du vill.

Inte helt oväntat finns bägge delarna med i denna bok av Åsa Schwarz, en svensk författare som var ny för mig. Jag högg på författarnamnet eftersom jag förknippade det med skräck eller fantastik och ser först i efterhand till min fasa att en del verkar vilja karakterisera Lust som chick-lit. Vad har jag gett mig in på?

Det undrar även Sara Tingvall, kämpande romance-författare. Allt hon vill är att skriva men måste det vara så förbannat krångligt med den ekonomiska biten?! Nu är Sara visserligen så lyckligt lottad att hon har både agent och förlag (samt en Söder-lägenhet 400 meter från Medborgarplatsen) men några stora pengar är det knappast frågan om. Hon tvingas ta frilansuppdrag för den tveksamma tidskriften Medium och skriva om hemsökta hus eller galningar som dyker efter bevis på utomjordiskt liv i Norrland. Till råga på eländet har hon nu också fått skrivkramp.

Ett år senare är läget ett helt annat. Den där skrivkrampen släppte och Saras nya bok har slagit alla försäljningsrekord. Nu dyker också Anders upp. Förläggare på ett betydligt större förlag och oerhört attraktiv i Saras ögon. Hon vill få in sig i hans författarregister och få ned honom i sin säng.

Så långt chick-lit ut i fingerspetsarna med andra ord. Det som får mig att hänga mig kvar i Schwarz berättelse är antydan om att Saras framgång kanske, möjligen, händelsevis kan bero på den där önskebesvärjelsen som hon sett sin mormor Margareta göra och som hon i ren desperation genomför när skrivkrampen härjar som värst.

Inte bara chick-lit alltså, men väl en bekant variant av ”be careful what you wish for”-temat. I likhet med alla andra ”offer” för det temat blir Sara självcentrerad i sin framgång, egoistisk och fixerad. Gamla fru Olsson i trappuppgången, som vår hjältinna tidigare så hjärtans gärna hjälpte med sopor och fick sockerkaka hos, blir nu ”tanten Olsson”. Ett besvärligt vardagselement som hon gör sitt bästa för att undvika.

Det som talar för Lust är möjligheterna till meta-grepp som uppstår eftersom Sara skriver på en ny bok, vilken av en ren händelse också råkar heta Lust. Det ger Schwarz möjlighet att exempelvis kommentera sin protagonists eventuella brist på personlig utveckling eller det faktum att vissa delar i händelseutvecklingen nog är väl fantastiska. Författaren försöker genom sin romandito skapa en slags tyst överenskommelse med oss läsare, en nickning och ögonkast som betyder ”jo, jag vet hur det här skulle kunna uppfattas”.

Själv känner jag mig tveksam över om det gör den Lust som jag själv tar del av bättre. Temat är som sagt välkänt, berättandet lyckas inte skapa någon större spänning och inte heller språket gör något för läsupplevelsen. Det är i bästa fall funktionellt men ibland väl enkelt för min smak. Det målas upp allt för många kliché-scener där Sara i vild kärleksförtvivlan gråter, hetsäter godis, kolkar cola eller Amaretto samt jagar hämndlystna engångligg. Ett engångsligg som dessutom beskrivs i termer av att ”hela hans närvaro [skriker] ’Man’”.

Här finns också en del upprepningar där jag blir osäker på om de ska tjäna som omkväden, alternativt besvärjelser, eller om de helt enkelt är ett resultat av slarvig korrekturläsning från författare och förläggare. Hänvisningar till ingefärskaksbak med mormor återkommer lite väl snabbt efter varandra. Hur smaken av Amaretto påminner om barndomens mannagrynsgröt beskrivs på ett sådant sätt att jag som läsare blir osäker på om Sara är medveten om att hon redan berättat det för mig tidigare i boken.

Tyvärr leder allt detta till att jag faller in i beteendet att mer eller mindre börja leta efter fel och hänger därför upp mig på sådant som att stjärnor har ”hörn” (och inte ”uddar”) eller någon som har en ”afrikansk brytning” (Fransk? Sydafrikansk? Engelsk?). Slutet är dessutom inte alls så logiskt som Schwarz meta-formuleringar vill göra gällande.

Nej, det bästa med Lust blev istället beskrivningen av författar- och förlagsvärlden. Det var intressant att få ta del av, exempelvis insikten att bara för att man blir antagen av ett förlag innebär det inte att man kan börja skära författarguld med täljkniv.

Annonser

Slow and steady wins the race. Det finns ett förfärande stort antal pocketböcker i våra bokhyllor vars omslag antyder lättsam thriller-skräck-deckar-advokat-action-underhållning. Jag har i de allra flesta fall ingen aning om hur de hamnade där. Så för att försöka motivera deras existens får de en efter en göra resan till badrummet där de läses högst fragmentariskt och snuttvis. Ingen läsning som gynnar författare av kaliber men det funkar för den typen av flygplanslitteratur.

Den senaste på tur blev alltså Nerve Endings av en viss William Martin. Titel och författare är på klassiskt 80-talsmanér skrivna en tjock, silvrig font och på omslaget syns en slags EKG- eller seismografisk kurva (den uppmärksamme läsaren noterar säkert att jag inte lyckades hitta igen just det omslaget). Tillräckligt intetsägande för att kunna handla om precis vad som helst med andra ord. Omslag och baksida smäller upp inte mindre än två Stephen King-rekommendationer (vilken vid det här laget var extremely hot shit efter Cujo, Christine och Pet Sematary): ”Impossible to put down” (undrar hur mycket kosing han gjort sig på den formuleringen?) och ”A thriller-reader’s joy – smart, scary, thought-provoking”.

Och visst är början dramatisk nog – utanför den fiktiva Maine-ön Easter’s Haven flyger en båt i luften och en välkänd TV-profil är död för omvärlden. Men sedan tillåts vi läsare mer eller mindre glömma bort den där ön eftersom vi nu får följa njursjuke James Whiting som efter långt om länge får sin efterlängtade njurtransplantation. Han kan dock inte släppa tanken på sin donator och lyckas klura ut att det måste handla om TV-profilen Roger Darrow. Uppfylld av en ny livsvilja tar han sig därför till Los Angeles för att kontakta änkan Jeanne Darrow.

Jeanne har i sin tur precis börjat återhämta sig från förlusten och tittar igenom makens videoband som han spelade in under en lång resa genom USA, vilken slutade i hans Maine-död. Det tycks som om det kanske finns ett mysterium begravet i det hela, varför hon och James bestämmer sig för att återupprepa och återuppta Rogers undersökning av det allt större inflytande som det mäktiga bolaget MacGregor Communications verkar ha fått. Men det finns föga förvånande krafter som inte vill att detta inflytande ska exponeras och det kommer att bli en både farofylld och känslosam resa från kust till kust.

Tja, det är väl bara att konstatera att Stephen Kings löfte om en bok som skulle vara omöjlig att lägga ifrån sig kom på skam. Jag kan intyga att det gick alldeles utmärkt. Rent språkligt finns inte mycket att invända, Nerve Endings är välskriven så det räcker. Däremot innehåller de 400 sidorna betydligt mer än bara thriller och man får vara ganska uthållig för att faktiskt ta sig igenom det hela.

Både Jeanne och James har sina respektive bagage att släpa på och finns det förstås en liten, liten begynnande gnista mellan de två. Men i hur stor utsträckning ligger Rogers närvaro mellan dem och spökar? Jag kan också tycka att det blir olyckligt att vi tillåts glömma bort inledningen och Easter’s Haven så pass mycket under större delen av handlingen för när vi väl hamnar där på slutet känns själva platsen inte lika angelägen som den uppenbarligen gör för alla de inblandade.

Jag vet heller inte hur mycket jag ger för Martin som thriller-skapare. Hans ”andlösa” partier får inte sällan en ton av fars över sig eftersom han blandar in alldeles för många detaljer, element och personer i det hela. I en minnesvärd jaktscen handlar det inte bara om James Whiting och hans förföljare, författaren blandar också in en flicka på cykel, en liten pojke och hans far, två hundägare samt en Blazac-läsande student.

Men en sak gör läsningen värd alla de där 400 sidorna. Det visar sig nämligen att Det Onda Företagets djävulska komplott bland annat handlar om ”Respondsible”, ett slags röstningssystem kopplat till folks TV-apparater. Med hjälp av det finns exempelvis möjligheten att förringa politiker i TV-sända debatter och därmed se till att de inte väljs. Det hela säljs in på följande vis: ”With Respondsible, we can protect our freedoms and project our independence from our own living rooms. Think of it, simply by pushing buttons, we can let the world know how we think.” I det avseendet är Nerve Endings riktigt skrämmande – det är som om Martin sett rakt in i framtiden. And it’s not a pretty sight.

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Som titeln antyder är Batman Begins betydligt mer intresserad av Batmans tillblivelse än någon av de tidigare filmerna. Bruce Waynes rädsla för fladdermöss och mördade föräldrar är stadgande hörnbitar i det pussel som läggs framför våra ögon. En föräldralös gosse har blivit en självhatande ung man, vilken upplever sig som maktlös att ta itu all den misär och korruption som i slutänden ledde till föräldrarnas meningslösa död (en tydlig kursändring jämfört med Burtons Batman där Jokern och Batmans öden tvinnas samman tack vare Jack Napiers mord på Thomas och Martha Wayne).

Bruce Wayne lämnar allt bakom sig, ger sig ut i vida världen och kommer därmed i kontakt med det mystiska League of Shadows. En sammanslutning vilken ser det som sin uppgift att rensa världen från samhällen som förverkat sitt existensberättigande. Och minsann, är inte Gotham moget för lite utplåning, så säg?

För den allmänna publiken är det frågan om Christopher Nolan verkligen var ett känt namn år 2005, fem år efter Memento. De flesta hade däremot sannolikt hyfsad koll på Christian Bale efter filmer som American Psycho. Trots att det alltså fanns vissa förväntningar på denna nya Batman-film vill jag ändå minnas att den golvade mig så smått. Katastrofen Batman & Robin låg mindre än tio år bort och här mötte jag nu en helt annan Läderlapp.

Vid premiären tyckte jag att Bale var en klart bättre Batman än vare sig Keaton, Kilmer eller Clooney och det står jag fast vid efter denna omtitt. Självklart ger manuset honom mer att jobba med jämfört med 90-talsvarianterna men han har också intressantare relationer till många av personerna i sin omgivning.

Förhållandet till Alfred är mer jämlikt även om butlern fortfarande är en surrogatpappa, en stil som förstås passar Michael Caines mer vanvördiga framtoning som hand i handske (i alla fall om man jämför med Michael Gough). Däremot är det lite synd att Alfreds fadersstatus devalveras i förhållande till Thomas Wayne, vilken i Batman Begins ges en helt annan roll jämfört med 90-talsserien. Då kändes det mer givet att medan det var Thomas Waynes död som i slutänden skapade Batman var det Alfreds inflytande som såg till att behålla Bruce Waynes mänsklighet.

Men trots närvaron av både en biologisk far OCH en efterlevande butler har Batman Begins valt att utrusta Bruce Wayne med ännu fler fadersfigurer. Dynamiken med Morgan Freemans klurige Lucius Fox (Batmans Q-figur) präglas av samma känsla av jämlikhet som i fallet Alfred. Men medan de två utgör välvilliga stöttepelare för Bruces mission är förhållandet till Liam Neesons mentor mer problematiskt. I slutänden är det band Bruce måste frigöra sig från innan han kan bli vuxen på allvar och till fullo axla det ansvar som tillkommer honom.

Jag tycker att Neeson gör rollen riktigt bra, kanske till och med så bra att jag har svårt att se vem som skulle kunna ersätta honom. Detsamma gäller Tom Wilkinsons maffiaboss, en skådis som oftast får spela ganska älskvärda roller, men som här äntligen ger mig en Batman-skurk som jag kan tillåta mig att uppfatta som hotfull snarare än superskurksbombastisk.

Filmens fokus på själva skapandet av ”the Bat-Man” ger Bale mer utrymme att visa upp både den mörke hämnaren och Bruce Waynes playboy-persona. Han gör dem dessutom bra, trovärdig både som cool superhjälte och stenrikt bratyngel. Batman Begins tar också fasta på något som jag undrade över, särskilt i den första Batman-filmen. Där framstår nämligen Bruce Wayne och hans historia som relativt okänd, i alla fall för Vicki Vale som ju ändå ska föreställa någon form av journalist. I Batman Begins-världen vet typ alla vem Bruce Wayne är, vilket känns betydligt rimligare med tanke på familjens synlighet i Gothams sociala liv.

Det klassiska serietidningsstråk som historien behållit torde vara det som rör League of Shadows och Bruces träning hos det mystiska sällskapet i Buthan. Men eftersom jag gillar den typen av gammalmodiga anstrykningar av uråldrig mystik och fjärran östern-exotism har jag inga större problem med att acceptera Batmans (kanske lite plojiga) ninjutsu-bakgrund.

Den enda i denna första Dark Knight-trilogi-del som jag mer än gärna skulle se utbytt är tyvärr Katie Holmes. Eller snarare Katie Holmes som Rachel Dawes – Holmes är i sig sympatisk och rar så det förslår men någon trovärdig offentlig åklagare med skinn på näsan är hon inte. Inte ens när hon vid Bruces återkomst till Gotham ska vara sju år äldre och därför har satt upp håret i en hästsvans.

I perspektivet Dark Knight-trilogi väger kanske Batman Begins lätt men jag kan inte låta bli att gilla denna lovande början som på ett fint sätt kombinerar hårdhudad actioncool-het med en lämplig mängd serietidningselement.

Nyfikna på vad jag redan skrivit om uppföljarna The Dark Knight och The Dark Knight Rises? Bara att klicka på länkarna. Lika enkelt som att smita från ett osmitbart fängelse med bruten rygg!

Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.

Men Adelaide har en ruvande barndomshemlighet som hänger ihop med sommarhuset i californiska Santa Cruz där de just nu befinner sig. Hon vill absolut inte veta av något strandhäng och när Jason för ett par sekunder inte svarar på hennes rop blir hon alldeles hysterisk. Senare samma kväll bekänner hon för Gabe att hon fruktar att något hemskt ska hända, något som hänger ihop med hennes barndomsupplevelser och att hon vill att de åker därifrån. Helst med en gång.

Gabe hinner inte ställa sig så frågande inför Adelaides rädsla innan strömmen går. Och ute på garageuppfarten står en samling hotfulla figurer i fullständig tystnad.

Ska man se till titeln, Us, är Jordan Peeles senaste film på gränsen till övertydlig. Det finns en solkig undersida, ett skuggsamhälle, som filmens värld/personer, medvetet eller omedvetet, vägrar kännas vid. De är lika mycket amerikaner och människor som Adelaide och Gabes familj men tvingas leva förkrympta och snedvridna liv.

Så långt allt gott. Men Peele har inte nöjt sig med denna stringens utan vidgat sin berättelse så pass mycket att det känns som om han i någon mån förlorar kontrollen över den. Slutet stjälper i viss mån tidigare etableringar över ända. Och det är inte helt omöjligt att tolka filmens skuggsamhälle som ett gäng 80-talsnostalgirunkande och rädda Trump-troll som äntligen vågar visa sina fula trynen. Men i så fall förvandlas de samtidigt till något helt annat än offer för den ”vanliga” mänsklighetens priviligierade tillvaro.

I mina ögon blir Peele dessutom lite för noggrann för sitt eget bästa eftersom alla detaljer antyder att allt (enligt min mening) borde gå ihop sig rent logiskt och det gör det (enligt min mening) inte. Det är dessutom detaljer som kräver en hel del redogörande monologer, vilka leder till avbräck i tempot.

Exempelvis har regissören, manusförfattaren och producenten lagt in flertalet referenser till bibelversen som förkortas Jer 11:11 och som lyder ”Därför säger HERREN så: Se, jag skall låta en olycka komma över dem, som de icke skola kunna undkomma; och när de då ropa till mig, skall jag icke höra dem”. Vad olyckan består av torde stå ganska klart efter ungefär halva speltiden men frågan är om det verkligen är Gud som står bakom den? Inte heller är det så att våra moderna amerikaner under något skede av allt som händer åberopar Gud.

Även välgörenhetsevenemanget Hands Across America spelar en viktig, men något dunkel, roll. Det ägde rum 1986 och gick ut på att sex och en halv miljon amerikaner stod hand i hand under en kvart för att protestera mot svält och hemlöshet. Det var ju det där med skuggsamhället… Men utöver den kopplingen tycker jag som sagt inte att dess betydelse blir helt klar.

Vi serveras dessutom en hel del (vita) kaniner som förstås påminner om en helt annan berättelse om en upp-och-ned- eller spegelvänd värld. Några knappögon förvisso inte men jag kan ändå inte låta bli att också tänka på Neil Gaimans Coraline. Kanske för att även den historien berättar om en spegelvärld som blir ruggig tack vare att den är tillräckligt lik ”verkligheten” för att skapa omedelbar igenkänning men samtidigt lite, lite skev. Varför inte den sortens skevhet där uppmaningen ”Call the police!” istället tolkas som en önskan att få höra den gamla slagdängan ”Fuck the police!”?

Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att det var ganska roligt att klura på hur Jordan Peeles Us egentligen skulle hänga ihop och vad som skulle betyda vad. Filmen är på intet vis dålig, även om jag än så länge inte kan jämföra med regissörens tidigare Get Out eftersom jag ännu inte sett den.

Alla huvudsakliga inblandade, från Lupita Nyong’o och Winston Duke som Adelaide och Gabe till Shahadi Wright Joseph och Evan Alex som Zora och Jason, gör bra ifrån sig. Tillsammans skapar de en ganska härlig familjekänsla. Elisabeth Moss presterar å sin sida en helt underbar bitchighet, packeterad i kvinnan vilken ogenerat kolkar rosévin på stranden som det inte funnes någon morgondag.

I höjd med det där strömavbrottet lyckas Peele dessutom kanalisera en alldeles utmärkt home invasion-vibb som gör mig fullkomligt livrädd. De scenerna påminner mig dessutom om hur pass länge sedan det faktiskt var som jag blev riktigt skraj av en skräckfilm.

Us vill vara något mer än ”bara” en skräckfilm. Och jag gillar ändå att Jordan Peele försöker, även jag tycker att det i slutänden inte är helt uppenbart vad detta ”mer” egentligen ska handla om. Han gapar kanske över väl mycket men har samtidigt en precis fingertoppskänsla vilken exempelvis uppmärksammar att 80-talets spegelsalsattraktion ”Shaman’s Vision Quest”, med dagens åsiktsklimat, givetvis har döpts om till det mindre kränkande ”Merlin’s Forest”.

Vad tyckte de andra filmspanarna om Peeles senaste klurigheter?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?

Det är inte särskilt svårt att förstå att något är allvarligt fel mellan högutbildade brittiska paret Perry och Gail (för oss som tvingas titta på, alltså). Istället för att stöna av välbehag när Perrys händer far över hennes kropp i den där marockanska hotellsängen börjar Gail gråta. Sammanbitet och med tillkämpad älskvärdhet äter de senare middag med varandra, en middag som avbryts av att Gail får ett jobbsamtal på mobilen. Det är svårt att avgöra om Perry tycker att det är skönt att bli av med den gemensamma middagspressen eller blir irriterad över att hon prioriterar jobbet framför deras försök att hitta gnistan.

Han får dock anledning att börja tänka på helt andra saker när han blir inbjuden till ett annat sällskap på restaurangen. Tempramentsfulle ryssen Dima bjuder på svindyrt rödvin och lockar med värsta partajet någonstans i Marrakech labyrinter. Motvilligt låter sig Perry övertalas och vips har han varit borta hela natten. Dessutom verkar Dima vara en bekantskap som är svår att skaka av sig, han kommer ständigt med förslag på tennismatcher och visst vore det väl trevligt om Perry och Gail kunde vara med och fira dottern Nataschas 16-årsdag?

Trots Gails irriterat rynkade ögonbryn har Perry plötsligt åtagit sig att göra Dima en liten tjänst. Eller liten och liten… Perry kanske tror att den är liten, men att överlämna information från en man som jobbar för den ryska maffian till MI6 är inget ärende man bara kan avhända sig utan konsekvenser. Plötsligt är både Perry och Gail indragna i ett tjuv- och rackarspel som sätter både deras förhållande och personliga lojaliteter på prov.

Our Kind of Traitor är snabb att beskriva sig själv som en John le Carré-thriller och det var också på den premissen som jag började titta på filmen. Pratspionerier kan vara nog så underhållande om det bara är kompetent gjort. Döm om min förvåning när förtexterna avslöjar en veritabel parad av förtroendeingivande skådespelarnamn: Naomi Harris, Ewan McGregor, Stellan Skarsgård och Damien Lewis.

Särskilt Damien Lewis tycker jag funkade mycket bra som den här grå spiontjänstemannen i lårkort beige trenchcoat. En bakgrundsgestalt vars bevekelsegrunder förblir luddiga för alla inblandade. Det är väl främst hans agerande som det är meningen att man som tittare ska ifrågasätta i sann le Carré-anda.

Men jämfört med äldre John le Carré-berättelser (Our Kind of Traitor publicerades 2010) tycker jag att filmen blev lite väl tillrättalagd. Huvudpersonen är inte en desillusionerad spion som ges anledning att tvivla på allt, utan den i grunden rättrådige och hederlige (i allt utom sexuella affärer) Perry. En roll som förstås passar trevlige Ewan McGregor som hand i handske. Att han fördömer antydningar om att offra en hel familj på altaret för ”the greater good” känns inte särskilt överraskande. Inte heller att han och Gail under strapatserna hittar tillbaka till varandra.

Regissören Susanna White har tidigare främst arbetat med TV och gör på det hela taget ett kompetent arbete. Our Kind of Traitor bjuder rent visuellt på lite mer än bara pang-på-rödbetan-kameraarbete men är kanske mer tilltalande i sitt bildberättande än vad manuset har lyckats åstadkomma vad gäller händelse- och karaktärsutveckling.

Our Kind of Traitor är helt ok för en lagomt såsig fredagskväll när det inte gör något att man glömt 90% av innehållet på lördagsmorgonen.

Idag kör jag en fuling och återvinner en redan skriven text, publicerad för ungefär fyra och ett halvt år sedan. Flicka och hyacinter var den första Ekman-film jag såg och sannolikt också en av regissörens mest välbekanta titlar. Inte så förvånande, ety den är mycket bra. Därför har det också setts av flera i filmspanargänget: Fiffis filmtajm, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Movies-Noir.

***

alt. titel: Girl With Hyacinths

Flicka och hyacinterJag är sorgligt okunnig om svensk film (möjligen för att jag tillhör det där släktet som tenderar att säga ”bra film för att vara svensk…”) och är därför inte särdeles välbekant med Hasse Ekman. Inte alls faktiskt. Så när en vänligt sinnad filmspanarkollega sätter en film som jag hört mycket gott om i nävarna på mig och dessutom tillhandahåller draghjälp i form av sampostning är det bara att tacka och bocka (eller kanske niga i mitt fall, men min hovnigning lämnar en del övrigt att önska).

En ung kvinna hittas hängd i sin lägenhet. Polisen söker upp grannarna, paret Wikner. Inte bara för att de är hennes grannar utan för att den olyckliga också testamenterat alla sina ägodelar till dem. Anders Wikner är författare och som en sådan nyfiken på mänskligt elände. Han blir också fascinerad av den bortgångna Dagmar Brink genom en titt i hennes bokhylla (”visa mig din bokhylla och jag ska visa dig vem du är” funkar alltid) där Karin Boye trängs med Edith Södergran. Hade filmen varit femton år yngre hade nog Sylvia Plath kunnat plath(sa) där också.

Han bestämmer sig för att ta reda på varför Dagmar tog livet av sig eftersom hon inte tillhandahöll något som helst svar på den gåtan i sitt avskedsbrev. Startpunkten blir den försupne konstnären Elias Körner och hans tavla ”Flicka och hyacinter” men allt eftersom trådarna från Dagmars liv nystas upp visar det sig att ingen någonsin riktigt kommit henne in på livet. Hon skulle rentav kunna använda som illustration för Churchill-uttrycket ”a riddle wrapped in a mystery inside an enigma”.

Detta är förstås optimala omständigheter för en film – inga som helst förutfattade meningar och därmed inga varken höga eller låga förväntningar. Eller jo, det är klart att jag inte tror att filmen ska vara en intetsägande mellanmjölksprodukt men så mycket blankare är det nästan svårt att vara i dagens uppkopplade läge.

Det finns säkert mer lämpliga referenser till Flicka och hyacinter, men själv har jag svårt att inte koppla historien och dess detektivartade upplägg till den nio år äldre Citizen Kane. Utseendemässigt med för den delen. Orson Welles använde en betydligt grandiosare scenografi än Hasse Ekman, men filmernas noir-artade foto som arbetar hårt med ljus och skugga (mest skugga förstås) påminner i mina oerfarna ögon om varandra.

Anders Wikner (eller ja, Ulf Palme egentligen) träffar både hög och låg under sina efterforskningar – Dagmar frotterade sig med både bankdirektörer och revyskådespelerskor. För min del kan jag tycka att några av de karaktärerna (särskilt Anders Eks konstnär och Karl-Arne Holmstens avdankade estradör) känns lite påklistrade och teatraliska men det är kanske bara för att de speglas mot den med rätta anonyme Wikner (han är ju egentligen bara det fordon vilket skjutsar historien vidare mot sin oundvikliga upplösning) och vårt isolerade mysterium. Dagmar, vilken i och med filmens inledning dödsdömd svävar genom sin egen historia och ständigt glider ur sina medmänniskors grepp.

Dagmar spelas av Eva Henning som vid den här tidpunkten var gift med regissör (och manusförfattare och produktionsledare) Ekman. Jag gillar henne som den i bästa fall melankoliska men allt som oftast djupt olyckliga ”fröken Ensam”. Särskilt alla de bilder där hon sitter vid pianot och låter känslorna spela över ansiktet. Berättelsen om Dagmar är bra konstruerad och framförd av Ekman, nyfikenheten och spänningen hålls hela tiden vid liv, men det är Henning som gör att vi som tittar dessutom bryr oss om henne. Kanske till och med hoppas att filmen inte ska sluta som vi ändå vet att den gör. Om man vill kan man se Flicka och hyacinter som en thriller, men Eva Hennings prestation gör att den i lika hög utsträckning kan ses som ett drama om hur olycklig kärlek kan lägga ett helt liv i ruiner.

Har du tänkt att se Flicka och hyacinter skulle jag rekommendera dig att inte ta reda på någonting om filmen. Jag var helt blank vad gäller upplösningen och det ger förstås en extra krydda till hela anrättningen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

alt. titel: Pestens tid

Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.

Läs hela inlägget här »

Dags att påbörja ett nytt tema, jämsides med de Ekmanska måndagarna. Ett sug att återbesöka de ”mellan-gamla” Batman-filmerna resulterade i en Batman-helg som heter duga och ni, kära läsare, får härmed skörda frukterna av den. Mycket nöje!

***

Gotham är en stad i kris. Gangsterbossen Carl Grissom och hans högra hand, Jack Napier, styr som de vill medan chefsåklagare Dent, borgmästare Borg och polischef Gordon bara hjälplöst kan se på. Inte ens ryktena om en nattlig skurkjägare, utklädd till en fladdermus, gör så mycket som en skråma i Grissoms imperium.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.

Läs hela inlägget här »

Ön Cairnholm utanför Wales har 92 invånare. Plus två turister – Jake Portman och hans pappa Frank. Men far och son är knappast på någon nöjesresa. För en tid sedan dog Franks pappa och Jakes farfar, Abraham, och allt sedan dess har Jake drömt mardrömmar. Kanske inte så konstigt eftersom han hittade sin döde farfar minus ett par ögon och samtidigt såg ett tentakelförsett monster.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Michael Connelly, The Black Echo
Honoré de Balzac, Father Goriot

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser