You are currently browsing the category archive for the ‘Thriller’ category.

Idag gör jag återigen gemensam sak med Shinypodden som är på upploppet av sin andra Hitchcock-säsong. Ett kort avsteg från Oscars-racet alltså, men på onsdag är vi tillbaka till guldgubben igen. Och fotografen till dagens film, Robert Burks, fick faktiskt en nominering för den, så helt ute och cyklar är vi ju inte. Burks förlorade dock mot William C. Mellor som vann för A Place in the Sun vid galan 1952.

***

alt. titel: Främlingar på tåg, Farligt møde, Farlig reisefølge, Alfred Hitchcock’s ‘Strangers on a Train’

Vi som är tillräckligt gamla minns kanske hip hop-duon Kriss Kross bestående av Chris ”Mac Daddy” Kelly och Chris ”Daddy Mac” Smith från det ljuva tidiga 90-talet? Två grabbar som knappt var torra bakom öronen och vars musik jag inte alls kan påminna mig – det enda som kvarstår är bilden av två småungar i bylsiga jackor och ett desperat försök till attityd.

Jag tror dock inte att Bruno Anthony får en framtidsvision om två hip-hoppande Atlanta-bor när han försöker locka tennisstjärnan Guy Haines med frasen ”crisscross”. Å andra sidan har Guy inte den blekaste aning om att mannen han nyss mött på fullaste allvar är beredd att mörda hans lösaktiga fru. Under förutsättning att Guy betalar tillbaka tjänsten genom att mörda Brunos far, förstås.

Nej, Guy skrattar bara lite obekvämt, säger ”sure, sure” och klappar Bruno på axeln medan han desperat försöker lösgöra sig från den minst sagt klängiga nya bekantskapen. Hade han gissat att Bruno skulle göra allvar av sitt erbjudande skulle han sannolikt ha blivit ganska förfärad. Han skulle i alla fall inte ha grälat med den förhatliga Miriam, hur påfrestande egoistisk hon än var. Och han skulle definitivt inte ha skrikit i telefonen till sin nuvarande flickvän, den sofistikerade och inte alls lösaktiga senatorsdottern Anne Morton, att han hjärtans gärna skulle vilja strypa Miriam för alla problem hon skapat i hans liv.

Som det är nu har Miriam-problemen bara ersatts av de ofantligt mycket allvarligare Bruno-problemen. Dels eftersom Bruno anser sig vara berättigad till ett återbetalnings-mord från Guy, dels eftersom polisen tycker att en hotfullt motsträvig äkta make passar finemang som misstänkt för mordet på Miriam.

Jag känner mig inte tillräckligt säker på Alfred Hitchcocks samlade produktion för att säga huruvida historien i Strangers on a Train är typiskt Hitchcocksk. Jag tycker däremot att det förvillande enkla upplägget, som samtidigt skapar en oanad komplexitet rent spänningsmässigt, känns ganska typiskt för Patricia Highsmith. Vilket inte är så konstigt eftersom manuset bygger på författarens bok från 1950. Jag blir däremot lite förvånad över att se Raymond Chandlers namn i förtexterna eftersom jag inte alls uppfattade något av hans faiblesse för cyniskt poetiska fraser. Men tydligt skar det sig rejält mellan honom och Hitch, med resultatet att i princip inget av Chandlers skrivande finns kvar i det filmade manuset. Wikipedia, du har då svar på allt…

Jag har sett Strangers on a Train ett par gånger förut men slås återigen av vilken högoktanig spänning filmen levererar i princip nonstop. Från det att Guy hoppar av tåget i Metcalf staplas scen efter scen på varandra, vilka syftar till att var och en vrida upp rafflet ytterligare några hack. Från bråket mellan Guy och Miriam, till nöjesfältet, till festen, till tennismatchen och så till nöjesfältet igen.

Rent filmtekniskt finns flera fina detaljer, exempelvis i övergången mellan Guys strypreplik och Bruno som beundrande ser på sina välmanikyrerade händer, de anländande benen till järnvägsstationen eller speglingen av mordet i Miriams glasögon. Jag upplever också att väldigt många scener antingen är filmade ovan- eller underifrån, även om jag inte lyckades klura ut någon direkt struktur i greppet.

Dock dras filmen med ett par nackdelar, vilka främst framstår i skenet av nutiden. I likhet med Saboteur får publiken en brutal påminnelse om hur pass omedveten samtiden verkar ha varit gentemot relationsvåld, eller också väljer man helt enkelt att inte se. När Huy ruskar om Miriam ganska så rejält på hennes arbetsplats kommer till slut hennes chef fram. Men inte för att kasta ut den brutale maken, utan för att påpeka att den typen av agerande passar sig bäst i hemmet.

Bruno porträtteras som fullkomligt amoralisk. En gräns- och hänsynslös typ som funderar, lite sådär nonchalant, på om det inte skulle vara kul att testa att mörda en annan människa. Inget fel med det i sig, det som skaver är dock att han getts klara gay-vibbar plus ett rejält moderskomplex (för det hade ju alla gay-män vid den här tiden). Vilket alltså i förlängningen blir en del av hans patologiska gränslöshet. I ett läge hör vi hans föräldrar prata om någon slags ”treatment” för Brunos del och det är högst oklart om det de vill ska behandlas är hans psykopati eller hans homosexualitet.

Filmens andra ”skurk” – Miriam – kommer inte undan så mycket lättare, hon. Hon uppträder omedelbart som omoralisk, bedräglig, girig, egoistisk, falsk och opålitlig. På nöjesfältet är hon inte bara sexuellt omättlig eftersom hon är där i sällskap med två unga män, hon har också en mer hämningslös inställning till mat än vad som är lämpligt för en riktig kvinna.

Och så har vi då vår hjälte Guy. Han uppfyller med råge föreställningen om att det enda som skiljer en god man från en ond är att den gode mannen kan kontrollera sin inneboende våldsamhet. Ska jag hårdra det hela skulle jag nästan vilja påstå att Strangers on a Train säger att den enda skillnaden mellan Bruno och Guy är att Bruno gör det överlagt som Guy lika gärna skulle kunna göra i stridens hetta. Men gör det verkligen Guy till en good guy? Värdig hela Morton-familjens obrottsliga lojalitet?

Risken finns dock att jag fastnar i just de här tankegångarna eftersom jag tycker att Farley Granger är ganska trist som ambitiös tennis-hjälte. Inte heller finns mycket gnista i förhållandet till Ruth Romans Anne. Samtidigt är Annes lillasyster Babs en underbart prosaisk rollfigur, spelad av Hitch-dottern Patricia, och filmens tempo gör att jag nästan inte hinner sitta och reta upp mig på Grangers träighet. En nervig filmklassiker i ordets rätta bemärkelse där åtminstone nervigheten tacksamt nog motstått tidens tand.

Diary of a serial killerJournalisten Laura har en bra källa i polisen Robert. Om det beror på att han är sugen på den eleganta blondinen eller har dåligt samvete för att han fortfarande inte lyckats sätta dit Lauras mors mördare förtäljer inte historien. Oavsett anledning tillåter deras relation Laura att knalla in på en brottsplats där offret fortfarande finns kvar i all sin blodiga härlighet och fotografera mördarens meddelande.

Det smäller hon sedan upp på förstasidan i The Herald Examiner, en tidning som uppenbarligen betalar sin toppreporter en så hög lön till att de inte har råd med folk som kan konstruera en acceptabel förstasida. Formuleringar i brevet lyckas Laura koppla till Richard Ramirez, mer känd som Night Stalker-mördaren.

Vid en annan brottsplats finns kopplingar till Jeffery Dahmer och Laura drar raskt slutsatsen att mördaren måste hämta inspiration från USA:s värsta seriemördare för att lära sig hur saker och ting går till. Och hur man inte åker fast.

Jag vet ärligt talat inte vad man velat uppnå med en film som Diary of a Serial Killer. Till skillnad från vissa andra produkter i genren är filmen i sig inte fullkomligt undermålig. Skådisarna har i alla fall något hum om vad de gör och varför de är där. Miljöerna är någorlunda varierade, effekterna acceptabla och man har till och med ansträngt sig för att det rent kameratekniskt ska synas skillnad på när filmen befinner sig i nutid med Laura och när den tittar tillbaka på de olika seriemördarförebilderna.

Men ”historien” är så pass rudimentär att det blir svårt att veta vad regissör Andy Hurst och manusförfattare Ellis Walker velat säga med sin film. Den sägs vara ”Inspired by true events” och det är väl sant i så måtto att vi serveras skissartade bakgrundshistorier till Ramirez, Dahmer och Ed Gein. Men filmens så att säga verklige mördare levererar inte så mycket mer än ett par mord, intensivt stirrande in i trasiga speglar, kladdigt skrivna lappar och förmågan att kläcka ur sig floskler som ”I want to know what it is to really live” eller ”There’s a thin line between life and death”.

Och att han skulle behöva några läromästare i konsten att undvika polisen faller på sin egen orimlighet med tanke på att en sådan sak som gummihandskar på en brottsscen tycks vara ett okänt fenomen för Robert och hans kollegor. De klampar glatt omkring och tafsar på både det ena och det andra med bara fingrar. Liksom Laura, kan tilläggas, eftersom detta är poliser vilka som sagt inte tvekar inför att plocka med sig en civilist på jobbet.

Den konkreta kopplingen mellan de historiska seriemördarna och filmens egen tycks man inte heller ha tänkt igenom. Laura kommer Ramirez dåd på spåren genom mördarens första (?) meddelande, men sedan tycks det som om han har haft tillgång till Jeffery Dahmers privata VHS-stash. Alternativt spelat in egna videos med en person som är hyfsat lika Dahmer. Hur Ed Gein kommer in i historien är ännu mer oklart, möjligen visar mördaren Laura en dramatisering eller också bara gamla filmklipp. Oklart i vilket syfte dock. Lika oklart är det varför man slängt in vinkeln att Lauras mamma skulle ha varit mördarens första offer. Bortsett från att Laura nu kan se ledsen och stressad ut samt sänka whiskey i parti och minut medan ett melankoliskt piano klinkar i bakgrunden.

Diary of a Serial Killer är en helt igenom meningslös film. Den är varken skrattretande usel, tillräckligt läskig eller kläggig för att den ska registrera i något avseende. Den är direkt tråkig. Möjligen skulle man kunna försöka bli lite upprörd över att den exploaterar allmänhetens till synes aldrig sinande intresse att gotta ned sig i hemska dåd begångna av psykiskt sjuka män. Men nej, den är för tråkigt till och med för det.

Scarface 1983Som ett brev på posten kom så det där remake-suget. Klart att jag ville få en chans att med Scarface anno 1932 och Tony Camonte i färskt minne se om Scarface anno 1983 och återigen beskåda hur Tony Montana sakta men säkert pissar bort allt han jobbat så hårt för att uppnå.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Scarface – Chicagos siste gangster, Scarface, the Shame of the Nation, The Shame of a Nation

Festen är över för Big Louis Costillo. Bland ballonger och serpentiner tar han ett sista glas med sina kumpaner och lovar dem en betydligt bättre baluns nästa gång. Men det blir ingen nästa gång, en skugga smyger in i den tomma festlokalen och pepprar gangstern full med bly. Den garvade chefredaktören sätter rubriken ”Gang War!” och menar att Costillo var den siste av det gamla gardet. Nu kommer varenda smågangster med cash nog att köpa en pickadoll att försöka ta hans plats.

Läs hela inlägget här »

Så var det dan före dan. Dags för bloggen att ta lite julledigt och vila upp sig inför julbordet. Vi är tillbaka med ett par mellandags-inlägg innan det återigen blir en kort nyårspaus. God Jul alla och på återseende fredagen den 27 december!

***

alt. titel: Notorious!, Kvinna – Spion, Berygtet, Alfred Hitchcock’s Notorious

Ett år efter Spellbound var det dags för Alfred Hitchcock att fösa ihop Ingrid Bergman med en annan karl. Bergman spelar den egentligen ganska tragiskt trasiga (samt alkoholmarinerade) Alicia Huberman, dotter till en nyligen förräderidömd nazist. Alltså långt ifrån den rationellt vetenskapliga psykoanalytikern Constance Peterson.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Puzzle, Man Without a Memory, Dødens puslespil

Sara vet inte vart Ted tagit vägen och hon har hunnit bli rejält förbannad på sin tölpaktige make där hon går och väntar i Portofino. De var precis nygifta och han skulle ju snart följa efter henne när de skildes åt i New York! Nå, nygift eller inte, Sara har börjat trösta sig med Reinhardt istället. Men så dyker Ted upp från ingenstans (noga räknat från London) som en inte särskilt glad överraskning.

Läs hela inlägget här »

Jag har inte läst David Lagercrantz Millennium-trilogi-uppföljare Det som inte dödar oss och hade ärligt talat inte fattat att The Girl in the Spider’s Web byggde på den innan jag satte mig ned för lite Wikipedia-läsning efter filmvisningen. Därför kan jag heller inte uttala mig om i hur hög utsträckning filmen skiljer sig från boken.

Läs hela inlägget här »

Ingen kan säga annat än att Dario Argento haft ett stort inflytande på giallo-genren och jag är inte den som missunnar honom att försöka casha in på gamla meriter. Frågan är om man ska se Giallo som ett sista, uppenbart, försök att kommunicera till sina (kvarvarande få?) fans att nu ska giallo-kniven minsann fram. I de fall 00-tals-titlar som Non ho sonno och Il cartaio inte var tydliga nog, tänker jag. Efter ett kort avbrott, då Argento genom La terza madre slutförde sin häxtrilogi, är Giallo hans tredje giallo-försök efter millennieskiftet.

Läs hela inlägget här »

Livet i Van Diemen’s Land, innan det döptes om till Tasmanien år 1856, var fanimig ingen lek. Clare och Aidan är ett ungt par av irländsk börd i en ödsligt belägen stuga med ett nyfött barn att ta hand om. Det är släpande av vattenämbar och lera och hårt arbete. Man kan tycka att det vore gott nog men efter en stund visar det sig att läget är ännu lite taskigare – Clare är i den brittiska lagens ögon en straffånge eftersom löjtnant Hawkins ännu inte rapporterat till högre ort att hon faktiskt fullgjort sitt straff och därmed bör anses som en fri kvinna. Utan papper på att hon betalat sin skuld till imperiet är den lilla familjen bunden till löjtnanten och hans undermåliga kompani.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sabotör, Mennesker bag din ryg

Barry Kane är på flykt undan polisen och förföljer samtidigt mannen som kan bevisa hans oskuld. Barry uppfyllde nämligen sin krigsplikt genom att arbeta på Steward Aircraft Works när fabriken drabbades av ett lömskt sabotage som tog livet av Barrys kompis Ken. Nu misstänker man att Barry var ansvarig för illdådet medan flyktingen är helt säker på att den skyldige istället är mannen han och Ken stötte ihop med strax innan den fatala branden. Jag menar, vem har råd att gå runt och tappa 100 dollar-sedlar till höger och vänster?!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Ebervall & Samuelson, Florence Stephens förlorade värld
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg