You are currently browsing the category archive for the ‘Thriller’ category.

Från kodknäckande till klassiskt spionraffel! I ett krigshärjat England jagar professor Percival Godliman och polisen Frederick Bloggs, bägge rekryterade av MI5, efter den stilettförsedde superspionen Henry Faber, die Nadel. Särskilt som Nålen inte bara är händig med stickvapen utan också klurat ut de allierades invasionsplaner. Förlorar de överraskningsmomentet vid Normadies stränder är det bara att packa ihop medan Hitler tar över världen.

Av någon anledning hade jag fått för mig att alla klassiska spionromaner var lika tungrodda (om än välskrivna) som John Le Carrés pratromaner men mina fördomar kom på skam tack vare Ken Follett och Eye of the Needle. Boken är inte bara otroligt spännande utan innehåller också delar som jag tror är anledningen till att den är något mer än bara en simpel WWII-spionroman i bland andra WWII-spionromaner.

Follett låter bland annat läsarna ta del av Henry Fabers inre liv. Vi får därmed en förståelse för honom och hans situation utan att för den skull nödvändigtvis sympatisera med honom. Han är en fiende till de tappra britter som vi förstås i någon mån hejar på men samtidigt inte en endimensionell och uteslutande genomond skurk.

Sedan har vi bokens avslutande del på den vindpinade Storm Island där Faber tvingats invänta ubåten som ska ta honom till Berlin. Relationen mellan honom och den utleda hemmafrun Lucy känns både nyanserad och trovärdig inom bokens ram. Berättelsens största problem är kanske att Lucy, hennes förhållande till äkta maken David och deras liv på Storm Island länge utgör en så apart del i boken. Det är helt uppenbart att Folletts tidiga beskrivningar av dem enbart tjänar som grogrund för vad som komma skall, inte för att de är särskilt intressanta i sig.

Sedan måste man förstås gilla Lucys resoluta agerande när det hela börjar köra ihop sig med mordiska spioner och förrädiska radioapparater. Tyvärr förtas den känslan lite av att bokens män så unisont och påtagligt hela tiden måste förundras över hur kapabel den unga kvinnan visat sig vara. Men på det hela taget en trevlig bokbekantskap som jag absolut kan rekommendera om man är på humör för andra världskrigsnostalgi och spionraffel.

Och vad passar väl bättre efter klassiskt spionraffel än en filmatisering av klassiskt spionraffel? Det dröjde som synes inte särskilt länge innan Ken Folletts bok blev till film, regisserad av Richard Marquand (som bör ha gått direkt från spionrafflet till Return of the Jedi).

Med en speltid om knappt två timmar känns detta tyvärr som en ganska rushig version för att hinna med att berätta alla turer kring spionen som hotar att kullkasta de allierades planer. Det innebär bland annat att Donald Sutherlands Faber inte ens kommer i närheten av den tanke- och känslomässiga nyansering som Follett ändå gav sin spion. Dessutom kan jag inte med bästa vilja i världen tycka att Sutherland passar som en man vilken ska vara så pass attraktiv att flera olika kvinnor faller för honom. Film-Faber är hela tiden iskallt beräknande, blir närmast en slags superskurk,  och jag tycker tyvärr att berättelsen förlorar på kuppen. Samma brist på nyanser drabbar spionjägarna Godliman och Bloggs om vilka man inte får veta ett dugg.

Med fokus på händelseförloppet tappar filmen också nära nog alla bokens beskrivningar av både miljöer och, i brist på bättre ord, sinnesstämningen i ett krigshärjat England. Den avslutande duellen mellan Faber och Lucy är avsevärt förkortad och manusförfattare Stanley Mann har envisats med att hela tiden blanda in Lucys son Joe som någon slags spänningsförhöjare. Dock till ingen nytta eftersom ett inklämt filmbarn aldrig kan skapa samma thrillerkänsla som ett välskrivet ställningskrig i en liten stuga mitt i natten på en vindpinad skotsk ö.

Resultatet blir en mycket blek karbonkopia av förlagan. Har man inte läst Folletts bok kan jag dock tänka mig att filmen är höjden av thriller.

Eye of the Needle (1978)

Eye of the Needle (1981)

Omtitten på filmen Enigma (som alltså INTE handlar om Alan Turing) påminde mig om att den faktiskt bygger på en bok av thrillerförfattaren Robert Harris. Och eftersom jag tyckte filmen växte i och med omtitten växte också suget efter lite hederlig krigsthriller.

Trots ett allvarligt nervsammanbrott kallas matematikern och kryptoanalytikern Tom Jericho tillbaka till Bletchley Park. Han knäckte tyskarnas famösa kodmaskin Enigma en gång och nu krävs att han återupprepar miraklet eftersom de allierade (eventuellt på grund av oroväckande spionaktiviteter) har förlorat det försprånget.

Tillbaka i Bletchley Park blir det dock uppenbart att Toms sammanbrott kanske inte bara orsakades av överansträngning i samband med kodknäckandet utan också kan ha hängt ihop med en viss Claire Romilly. Men Toms försök att på nytt komma i kontakt med Claire går inte så bra. Både han och Claires rumskompis Hester tvingas snart inse att Claire inte bara är försvunnen utan eventuellt också var inblandad i något mer illavarslande är att jonglera flera uppvaktande män på en och samma gång.

Nå, men det här var ju banne mig ännu bättre än filmen! Harris magnum opus Fatherland är förvisso svårslaget, men i stämning ligger Enigma ganska nära skulle jag säga. Tom är verkligen inte någon muntergök till huvudperson och beskrivningen av ett krigsdrabbat England med allt vad det innebär av brist på det mesta, mörkläggningar samt hemlighetsfullhet (for king and country, old chap…) är minst sagt gråbister. Om man kan ta en ständigt miserabel huvudperson i Tom får man samtidigt en intressant vinkel på kvinnornas villkor i krigsmaskineriet genom Hester.

Till det kommer fina spänningsmoment på flera nivåer. Dels måste Jericho och hans kollegor som sagt på nytt knäcka Enigmas koder, dels försöker Tom och Hester klura ut vad som kan ha hänt Claire och varför någon skulle vilja få henne att försvinna. Upplösningen på det senare mysteriet påminner även det till viss del om Fatherland, där staten har sin alldeles egna agenda ”for the greater good”. I krig blir de flesta medel tillåtna för att helga segerändamålen, något som kan skava rätt så rejält för de som inte får vara med och fatta besluten. Alla är säkert inte beredda att välkomna fiendens fiende som en vän. En vän där man ibland måste ha överseende med en hel del.

Språket firar kanske inga poetiska triumfer men känns adekvat ultrabrittiskt stiff upper lip. Ibland blir det kanske lite väl kryptografidetaljerat, men det går å andra sidan att skumma sig förbi om man nu inte skulle vara särdeles intresserad av just det. På det hela taget en riktigt bra thriller som skickligt utnyttjar en historisk realitet för sin berättelse.

vampiresHar man nu en gång köpt på sig en tegelstenstjock vampyrantologi känns det rätt slösigt att bara läsa de typ 20 sidorna som krävdes för den aktuella kursen av totalt nästan 600. Bara att hugga in alltså…

David J. Skal är en amerikansk kulturhistoriker som främst gjort sig ett namn genom att djupdyka i diverse marianergravar som erbjuds inom skräckfantastiken. Hans första bok (från 1990) handlade om olika Dracula-adaptioner och fick kanske främst uppmärksamhet eftersom den innehöll en ordentlig analys av en spanskspråkig Dracula-version som spelades in samtidigt som Tod Brownings mer kända Béla Lugosi-variant. Alltså bokstavligen samtidigt – när Brownings team packade ihop för dagen togs kulisserna över av den spanska produktionen som arbetade natten igenom tills dess att det första teamet kom tillbaka på morgonen. Läs hela inlägget här »

Förra lördagen innebar inte bara en lego-Batman. Jag fick sällskap av bästa Fiffis filmtajm på en bonusfilm som också (kanske lite otippat) setts av Pappa älskar film.

***

filmspanarna_kvadrat_sv

När vi lämnade Anastasia Steele i Fifty Shades of Grey var hon på flykt undan den lite väl intensiva relationen med superrikingen Christian Grey. Hon bad honom visa sitt rätta BDSM-ansikte och när han gjorde det var det en uppsyn som hon inte blev så förtjust i.

Läs hela inlägget här »

true-detectiveJag hade egentligen tänkt att den här bloggen skulle vara TV-fri, men den principen har jag redan naggat i kanten med hjälp av Star Trek. Så när jag äntligen har sett den första säsongen av serien som ”alla” pratade om för ett (bra) tag sedan kan jag ju inte göra annat än att fortsätta naggandet. Dessutom: denna första säsong av mega-hit-serien är ju med sina blott åtta avsnitt inte mycket längre än fyra normallånga filmer eller tre mastodont-dito.

Läs hela inlägget här »

resident-evil-retributionTänk om Resident Evil: Retribution kunde vara lika påhittig som sin titelsekvens. För den som har sin Resident Evil: Afterlife (kunde Paul W.S. Anderson efter ”apocalypse”, ”extinction” och ”afterlife” inte komma på några fler ord som antyder död och förintelse?) i färskt minne (och vem har inte det, jag bara undrar?!) minns kanske att vi lämnade Alice och Claire på skeppet Arcadia som inte var så mycket annat än en enda stor Umbrella-fälla (hey, that rhymes!).

Läs hela inlägget här »

resident-evil-extinctionSå efter apokalypsen är nu mänskligheten en gång för alla utdöd? Dränkt i en syndaflod av odöda? Mja, inte riktigt (för då skulle vi ju inte ha mycket till film att snacka om). Alice finns ju kvar, vilket är smidigt eftersom hon därmed kan uppdatera oss på vad som har hänt efter att Racoon City nuklerärnivellerades med marken.

Läs hela inlägget här »

resident-evil-apocalypseNär vi lämnade Alice i Resident Evil visste vi till att börja med inte att hon var Alice eftersom ingen hade använt hennes namn i första filmen. Nå, nu undviks det lilla misstaget genom att hon levererar en snabb recap: anställd av Det Onda Företaget, vill ställa saker och ting tillrätta genom att spela förrädare men saker och ting går åt helvete nere i the Hive.

Läs hela inlägget här »

Till helgen hade den senaste Resident Evil-filmen premiär, Resident Evil: The Final Chapter. För att fira denna epokgörande händelse passar jag på att skriva om de tidigare fem filmerna (nota bene: jag har aldrig kommit närheten av dataspelet som filmerna bygger på). Innehållet i särskilt del ett och tre ger dessutom anledning att återuppliva 2016 års Halloween-header (och, i ettans fall, zombiekategorierna) under dessa dagar. Härliga tider!

***

resident-evilDet i zombiekretsar famösa årtalet 2002 innebar förutom 28 Days Later också starten på en filmserie som kanske inte varit lika stilbildande men ändå visat sig vara mer långlivad (hittills).

Läs hela inlägget här »

live-by-nightAtt Ben Affleck hyser en slags hatkärlek till sitt Boston är ingen större hemlighet, det framkom med all önskvärd tydlighet redan i manuset och miljöerna i Good Will Hunting. Därför kändes det inte som någon större överraskning att Affleck, när han ska göra egna filmer, lierar sig med den ivrige Bostonskildraren Dennis Lehane. Först ut var Gone Baby Gone och nu alltså Live By Night.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg