You are currently browsing the category archive for the ‘Thriller’ category.

Varför undergången ägde rum eller hur den slöt världen i sitt järngrepp är redan ett avslutat kapitel. Vad som nu är viktigt är förmågan att överleva i en värld som eventuellt är in till kärnan förgiftad och översköljer sina invånare med rötor och sura regn. Resultatet talar sitt tydliga språk – Stockholm med omnejd är i ruiner, hemsökt av etterdoggar, kannibaler och hjärnmutanter. Födan består av betor och svamp. I bästa fall kan man fånga sig en råtta då och då. Men konkurrensen om dem är mördande och vad säger att råttan i slutänden inte visar sig vara farligare än den tilltänkte jägaren?

I novellsamlingen Kaknäs sista band och andra zonsagor tar Anders Fager sina läsare i hampan och guidar oss runt i den här ödsliga men tyvärr långt ifrån ödelagda världen. Eller ja, sin vana trogen är Fager inte så mycket till lugnt instruerande och trygg guide. Snarare en författar-terrier vilken hugger läsaren i nackskinnet, skak-knycker tillräckligt mycket på huvudet för att knäcka offrets ryggrad och sedan släppa sitt byte lite här och var i Mutants sköna, nya värld.

Jag har tyvärr aldrig bekantat mig så mycket med rollspelsvärlden som jag skulle ha velat. Min ungdoms rollspelare var inte särskilt intresserade av att plocka med en tjej i sina gäng och jag var inte tillräckligt motiverad för att armbåga mig in ändå. Så det är klart att jag ligger lite efter i läsningen av novellsamlingen som utspelar sig i samma värld som spelet Mutant, vilket såg dagens ljus i mitten av 80-talet.

Men i nuläget räckte det ganska bra med att bara vara medveten om det här glappet eftersom jag då snabbt kunde släppa sådant som för mig framstår som luddigt och outtalat, gå vidare och fokusera på historierna som Fager berättar. En del av dem är så pass korta att de snarare kan ses som en slags upptakt eller ögonblicksbild av detta post-apokalyptiska Stockholm där Kungens kurva blivit Kungskurvan, ett ställe dit man bara går om man är dum, dåligt påläst eller lat.

Samtidigt speglar de här historierna den nya världens informationsflöden, där man antingen får förlita sig på rykten och opålitlig hörsägen eller ta till de ofullständiga efterlämningarna från ”framtidsfolket” (som väl egentligen bör vara dåtidsfolket?). Förföriska fragment som visar upp icke-muterade kroppar och närmast magiska miljöer i en berusande blandning som givetvis gör nutiden ännu mindre smaklig.

I olika hög grad flätas också novellerna samman genom just rykten, legender eller enskilda personer som återkommer här och var. De omges dessutom av mellanspelen som är ”Kaknäs sista band 1-11”, längre eller kortare utsändningar från det före detta Kaknästornet. Här sitter expertpanelen redo och växeln är öppen för att ta emot frågor, tankar och underrättelser. En slags överbyggnad och kommentar som påminner om både The Fog och The Warriors men samtidigt blir en smula vemodig eftersom jag i alla fall aldrig får klart för mig om det ska vara något som verkligen händer och kan höras i nutid eller om det är ljuden från den sista, döende resten av det förlorade ”framtidsfolket”.

För egen del tyckte jag (föga förvånande) bäst om novellerna som antingen diskuterade ett mer eller mindre specifikt problem, alternativt fick ett tydligare avslut. Maktperspektiven och den rudimentära kapitalismen i ”Köphuset” och ”Stålpakten”. Den actionladdade ”En iskall i kanalen” (där jag inte kunde sluta småle åt titelns dubbeltydighet). Den klassiska krigs- och skyttegravsskildringen ”Hammarkullens hjälte”, iscensatt av en koloni kanin-mutanter (undrar om ordet benämningen ”rubbit” kommer från engelskans ”rabbit” eller gotländskans ”rabbis”?). Och, favoriten, den noiriga ”En studie i skrot”, komplett med en klassiskt bortkollrad fall guy och hur Makten förmår vrida ”verkligheten” och ”sanningen” till en form som passar dem. Ett sammanhang där författarens naturligt hårdkokta stil givetvis verkligen kommer till sin fulla rätt.

Den avvikande tisteln i den här buketten torde vara ”Järva skog och skugga” där jag å andra sidan fångades av den drömska stämningen och Mirkwood-vibbarna. Vem har sagt att skogen är en plats för fridfull avkoppling och återhämtning?

Som alla novellsamlingar bjuder Kaknäs… på gott och blandat där en del är bättre och en del är sämre. Som alla novellsamlingar ligger förstås fördelen i att det här med ”bättre” och ”sämre” är upp till var och en. One reader’s trash is another one’s treasure. I nuläget och utan Mutant-erfarenhet skulle jag dock säga att jag känner mig mer tilltalad av Fagers Svenska kult-Stockholm än hans Mutant-Stockholm. Helheten blir lite för fragmentarisk och ofullständig utan att jag egentligen blir riktigt sugen på att ta reda på ”hur det egentligen ligger till”.

Stort tack till förlaget Fria ligan för det inbundna recensionsexemplaret med ett återigen mycket snyggt omslag.

Annonser

Det sägs att den enögde är kung i de blindas rike. I de tystas rike kan de teckenspråkiga knappast regera, men åtminstone ges en chans att överleva.

A Quiet Place inleder med en i skräckfilmssammanhang välbekant scen – ett övergivet snabbköp och snabba, nakna barnfötter. Men här utgör inte det tysta tassandet ett hot utan själva grunden för livhanken. Vi förstår snart att den lilla människoskaran hör ihop och att de alla är livrädda för att ge ifrån sig ett enda ljud.

Men vad gör det när yngste grabben är såld på rymdleksaker och med ett barns oskyldighet inte riktigt greppat situationens allvar? När rymdfärjans medföljande batterier fortfarande kan ge ifrån sig tillräckligt med elektricitet för inte bara blinkande lampor utan också ett ihärdigt knattrande?

I likhet med många andra post-apokalytiska filmer undersöker A Quiet Place vad som händer med människor när allt faller sönder runt omkring dem. Den lilla familjen vi får träffa knogar vidare trots närmast ofattbara förluster.

Det som gör filmen speciell är, som titeln antyder, tystnaden. När varje ofrivilligt ljud kan innebära skillnaden mellan liv och ond, bråd död finns möjligheten att med varje andetag skapa en hoppa till-scen. Lyckligtvis skulle jag vilja påstå att detta inte är något som utnyttjas i onödan av regissören för dagen, Johan Krasinski.

På det stora hela är A Quiet Place en med beröm godkänd, om än något schizofren, skräckthriller. Med beröm godkänd eftersom det var flera strama scener som gjorde mig fullkomligt andlös och sannolikt kommer att ge mig träningsvärk i lårmusklerna. Schizofren eftersom den i vissa avseenden var oväntat subtil medan den i andra var irriterande övertydlig.

Ska jag försöka se något slags mönster i tudelningen tycker jag mig se ett lätt handlag i det mesta som hade med atmosfär och stämning att göra. Händer på axlar och vårdkasar istället för verbal kommunikation. Sandade gångar och bara fötter istället för grus och kängor. Skyddande armar runt en gravidmage vid minsta tecken på hot. Laddandet av en hagelbössa under en filt. Och så dotterns hörselnedsättning och medföljande CI som gjorde henne både stark och svag i denna nya, sköna, tysta värld.

Däremot fick händelseutvecklingen ta på sig allt för tunga kängor när den skulle trampa upp stigar som markerats upp allt för långt i förväg. Den här övertydligheten skapade tyvärr också en del frågor eftersom det ofta då blev för enkelspårigt. Hotande faror skapades lite för enkelt och uppenbara upplösningar gjorde att man undrade över varför de inte kommit tidigare när de nu var så uppenbara.

Krasinski regisserar sig och frugan Emily Blunt i rollerna som föräldrarna, vilka är fullt på det klara med att det enda som betyder något är familjens överlevnad. Inte minst i familjerelationerna gissar jag att filmens avsaknad av dialog faktiskt är en fördel eftersom vi nu slipper nästan allt vad tårdrypande tal och känslosamma konversationer heter. På det hela taget uppfattar jag A Quiet Place som en befriande nykter film men när det hela väl drar igång finns i och för sig heller inte mycket utrymme för sentimentalitet.

Kan Krasinski bara bli lite bättre på att lita på sitt eget berättande och publikens förmåga att fatta vad som händer ser jag med spänning fram emot hans nästa projekt.

Intrycket var att filmspanarna den här gången hade ganska stor spridning på sina åsikter. Hur stor den var? Bara att klicka sig in och se efter!
Fiffis filmtajm
The Ned Bird
Jojjenito

alt titel: The Skin I Live In

Alla kirurger arbetar med människans yttre i den meningen att de är inne och gräver i kroppen lite här och var, till skillnad från kollegorna inom psykiatrin. Men få av dem fokuserar i lika stor utsträckning på utsidan som plastikkirurgerna. De försöker hjälpa människor som av olika anledningar känner att utsidan inte matchar insidan, att insidan mår dåligt av utsidans nuvarande tillstånd. ”Om näsan/låren/örsnibbarna var mindre/större/annorlunda skulle jag må bättre”. Så vad händer när plastikkirurgins resultat tvingar mottagaren att istället fjärma sig från sin utsida?

Läs hela inlägget här »

Bokläsning = filmsug är en ekvation som börjar vara rätt välbekant vid det här laget. Så efter den senaste omläsningen av Thomas Harris The Silence of the Lambs var jag givetvis tvungen att se om min relativt ljumma inställning till Jonathan Demmes filmatisering hade förändrats.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha blivit påmind om hur pass bra Thomas Harris bok om FBI-agenten Clarice Starling är blev jag förstås nyfiken på hur Harris föregångare Red Dragon skulle hålla sig. Och föga förvånande väckte boken i sin tur ett sug efter bägge filmatiseringarna – 80-tals-Michael Mann såväl som 00-tals-Brett Ratner.

Läs hela inlägget här »

Om bara Thomas Harris slutat när han låg på topp. Istället blev han både förförd och konsumerad av sin renässansskurk, placerade Lecter i Florens samt kokade ihop en bisarr och övertydlig historia om mördargrisar i boken Hannibal.

Läs hela inlägget här »

Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Läs hela inlägget här »

Dnevnoi dozor (2000)

alt. titel: The Day Watch

Jag blev tillräckligt nyfiken på ryske författaren Sergej Lukjanenkos gammaldagsmoderna fantasyvärld tack vare hans första bok, Nochnoj dozor, mer känd som The Night Watch eller Nattpatrullen. Kanske sålde den inte tillräckligt bra i Sverige, för uppföljarna (än så länge fem stycken) tycks ännu inte finnas i svensk översättning.

The Night Watch följde relationen mellan Ljus och Mörker såsom den ter sig i ett samtida Moskva och The Day Watch fortsätter i allt väsentligt den linjen även om bokens sista avsnitt tilldrar sig i ett vintrigt Prag. I likhet med första boken är berättelserna upplagda som tre kortromaner men som alla hänger ihop mer eller mindre tajt. Läs hela inlägget här »

Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.

Läs hela inlägget här »

Richard Montanari: The Skin Gods (2006)

Det känns som om thrillerförfattaren Richard Montanari började med ett ganska häftigt koncept: runtomkring i Philadelphias få kvarvarande hyrvideobutiker börjar det dyka upp kassetter där någon klippt in hemgjorda mordscener. Psycho, Fatal Attraction, Scarface, Les Diaboliques. Polisen är snart på seriemördarjakt. Or are they?!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser