Hold the Dark (2018)

Medora Sloane säger avfärdande “Anchorage isn’t Alaska”. Kanske lätt att se det så när man bor i en “by” (snarare en handfull hus) omgiven av bister vildmark på alla sidor. Keelut är en plats som synes djupfryst, en plats som får sol, sand och värme att framstå som en avlägsen illusion. En plats som blir så nattsvart att mörkret till slut invaderar din själ.

En plats som dessutom hemsöks av vargar. Det är i alla fall vad Medora hänvisar till när hon skriver till Russell Core och ber om hjälp. Hennes son Bailey är borta, det tredje barnet i Keelut som försvunnit, och vargar synes vara den enda förklaringen. Core har en gång skrivit en bok om vargar där han dessutom berättar hur han sköt en varg som tagit ett barn. Nu vill Medora att han ska hjälpa henne att ta hämnd på den enda varelse som hon kan skylla på för sonens död. Hon vill dessutom ha påtagliga bevis för att hon hämnats Bailey när Baileys far Vernon kommer hem efter sin runda i Irak.

Jeremy Saulniers Blue Ruin och Green Room gjorde Hold The Dark en given titt. Samtidigt är jag tacksam över att det tog mig så pass lång tid att komma fram till regissörens fjärde film i ordningen, för nu var jag ganska förberedd på vad jag skulle få. Eller snarare inte få, för Hold the Dark är inte en film som knyter ihop alla sina berättelsetrådar i ett snyggt och prydligt paket. Vill man ha otvetydigt svar på frågor om anledningar till varför saker och ting händer ska man inte välja Hold the Dark.

Ibland är jag den sortens filmtittare, men i fallet Hold the Dark är jag fullt beredd att ge upp det kravet. I Saulniers tidigare filmer (debuten Murder Party och de två påföljande “färg”filmerna) har han själv skrivit manus men den här gången är det trogne parhästen Macon Blair som står för den saken. En adaption från en roman av amerikanske författaren och journalisten William Giraldi.

Det är inte särskilt svårt att tänka sig att Saulnier och Blair konvergerat under sitt samarbete, för tematiskt skulle Hold the Dark lika gärna ha kunnat skrivas av Saulnier. Jag inbillar mig i alla fall att filmen överlappar en hel del med Blue Ruin och Green Room och då inte bara stämningsmässigt. Både Saulnier och Blair verkar vara intresserade av hämnare. Om det nu är rätt ord, för i alla tre filmerna finns anledning att ifrågasätta om dessa rollfigurer verkligen drivs av något som ens kommer i närheten av känslor överhuvudtaget.

I så fall är det en hämnd som handlar om det rollfigurerna själva ser som sin rätt. “Du tog något från mig, så då ska jag ta något från dig”, typ. Deras handlingar är oavsett vad så självklara att man får intryck av att detta är det enda sättet de kunnat agera. Det handlar inte om val, utan en enda, självklar, redan utstakad väg. Törs jag kalla det…instinkt? Det är inte bara miljön som är djupfryst, utan också såväl rollfigurer, som relationerna dem emellan. Saulniers tre filmer är kallhamrade, hänsynslösa, obevekliga. Inte sällan dessutom direkt tröstlösa tack vare denna stämning.

De tre filmerna delar också fokus på en grupp människor som inte ser sig som en del av samhället. De har fullt medvetet ställt sig utanför normala regler och ramar, vägrat skriva under samhällskontraktet. I Hold the Dark finns dock en antydan om att samhället kanske heller inte varit särskilt intresserat av att ta hand om dem. Jag anar att detta kan vara kopplat till det faktum att flera av dem som bebor Keelut tillhör amerikansk ursprungsbefolkning.

Det tog mig ett tag att komma in i Hold the Dark, framställningen är inte lika omedelbart tillmötesgående som i Green Room. Jag hade svårt att inte störa mig på hur ingen sade mer än absolut nödvändigt och tycktes oförmögna till normala, mänskliga känslouttryck. Det gäller inte bara invånarna i Keelut, utan också Jeffrey Wright som spelar vargkännaren Russell Core. Manuset ger oss som sagt aldrig någon egentlig förklaring till varför även han framstår som så avstängd, men när jag väl lyckats omfamna filmens kärna kunde jag också släppa den irritationen.

Jag uppfattar Hold The Dark som en berättelse vilken försöker gränsla något som å ena sidan står utanför både civilisation och mänsklighet, gränsande till det mytologiska, och å den andra uppvisar en skoningslös realism, gränsande till det naturalistiska.