You are currently browsing the tag archive for the ‘Våld’ tag.
Nej, varken filmen eller dess budskap är tyvärr något aprilskämt.
***
Rolf Lassgård står på en kyrkogård och ser villrådig ut. Han frågar en vaktmästare var minneslunden är placerad och får svaret att han står i den. Så uppenbarligen har Lassgård besökt kyrkogården med Sveriges mest anonyma minneslund. Och varför är han där? ”Jag trodde jag visste en hel del om kärlek. Det tror jag inte längre. Hon jag älskar ska ha blivit placerad här någonstans”.
Klipp till ett sönderslaget ansikte. Det är Lena som vaknar upp på sjukhuset för att få ett par polaroidblixtar avbrända i synen. Bilderna ska hjälpa henne att komma ihåg hur det kan gå om hon får för sig att gå tillbaka till ”honom”. När ”han” nu kommit ut från fängelset som ”han” sannolikt dömts till på grund av det han gjorde mot Lena.
Klipp till Jonas Karlsson som med allvarsam uppsyn lyssnar på ett antal män som i tur och ordning berättar hur de trakasserat och misshandlat kvinnor i sin närhet.
Se där har vi pjäserna uppställda på spelplanen som är Den man älskar, regisserad av Åke Sandgren och med manus av danske Kim Fupz Aakeson. Och jag kan väl lika gärna med en gång avslöja att manusregissörens mellannamn är det intressantaste med Den man älskar.
Filmen är en av alla de som primärt verkar ha skapats för att förmedla ett Allvarligt och Viktigt ämne, i det här fallet alltså kvinnomisshandel. Jag gissar att man ska tolka triangeldramat mellan Alf (Lassgård), Lena (Sofia Ledarp) och Hannes (Karlsson) som ett slags kompilat av flera olika, men alla lika typiska, berättelser om män som slår och kvinnor som blir slagna.
Och det är klart att det är viktiga historier att sätta ljuset på och berätta, men det måste gå att göra bättre än så här. Skådisprestationerna tror jag är helt ok, även om jag har stora problem med att tro på Karlsson som en våldsam man. Men jag har egentligen ganska svårt att bedöma någon av dem eftersom delar av dialogen känns krystad och ”skriven”. Vem tittar egentligen sin bästa kompis i ögonen och med gravallvar i rösten säger ”Jag älskar dig”? Det här intrycket underlättas inte av att det ganska ofta spelas klagande klassisk musik i bakgrunden samt Lassgårds förebådande berättarröst (”Jag var lycklig den där dagen. Man tänker aldrig på det”). Allt är som synes oerhört ödesmättat, även när jag tror att det inte är meningen att det ska vara det.
Berättandet är också ganska ryckigt, där den fragmentariserade inledningen får mig att tro att det är ett högst medvetet grepp. Problemet med det är att det alldeles för lång tid innan jag fattar Lenas relation till de tre kvinnorna som surrar omkring i periferin, där en är bästa kompisen Mia medan de andra två är kuratorer (?) på en kvinnojour (?). Det är i alla fall den trion som både tar polaroidbilderna på Lenas sönderslagna ansikte och försöker övertyga henne om att det verkligen inte är någon bra idé att gå tillbaka till mannen som redan en gång förvandlat hennes ansikte till ett enda, svullet blåmärke.
Vilket för mig till nästa invändning mot Den man älskar. Filmen siktar i mina ögon mot att vara något mer psykologiskt djuplodande än ”bara” beskriva kvinnomisshandel. Den vill säga något om moraliska dilemman, förlåtelse och förändring. Men den gör inte detta tillräckligt bra för att få mig att förstå eller sympatisera med Lena när hon med darrande underläpp tycker så synd, så synd om sitt knytnävsbenägna ex. ”Han är helt ensam!” Jamen dåså… Trots att det får mig att känna mig som en dålig medmänniska gör bristen på förståelse att jag bara tycker att Lena är dum i huvudet.
Förutom den fallerade psykologin blir jag heller inte riktigt klar över om det är filmens mening att alla män ska framstå som ”djur” (enligt det famösa ROKS-citatet) eller om jag återigen ska dra slutsatsen att Lena är dum i huvudet som väljer dåliga män. Helt klart är i alla fall att hos både Lassgård och Karlsson ligger våldet bara ett irritationsmoment bort, inte sällan med hänvisningen att de ju bara blir så där vansinnigt arga för att de bryr sig om Lena (”Om han rör dig, dödar jag honom”).
Den man älskar ingick i i kommunens satsning ”En vecka fri från våld” och visades efter Peter Grönlunds Goliat. Det säger kanske sig självt att det var en kontrastering som inte gav Den man älskar några pluspoäng. Lika rå och naturlig som Goliat var, lika prettokrystad blev Den man älskar.
I egenskap av att vara ”the sum of all evils” presenterar entiteten som kallar sig själv Loc-Nar ett antal episoder där den onda kraften på ett eller annat sätt påverkar både människor och utomjordingar. Taxichaffisen Harry Corben måste hjälpa en ung kvinna på flykt i ett lika dystopiskt som futuristiskt New York. En nördig tonåring blir transporterad till en annan dimension och förvandlas därmed också till den välväxte krigaren Den.
72 minuter och 69 döda ungdomar. Det är Anders Behring Breiviks bittra arv. En man som, med Åsne Seierstads ord, obegripligt nog är ”en av oss”. NRK:s välkonstruerade serie 22 juli blev det incitament jag behövde för att ta mig an de två Utøya-filmerna det inte blev av att se för två år sedan när de hade premiär: amerikanska 22 July av Paul Greengrass och norska Utøya 22. juli av Erik Poppe. Av bara farten passade jag också på att se om Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya.
Efter ett par mindre lyckade utflykter i sagornas värld (King Arthur och Aladdin) bestämde sig tydligen Guy Ritchie för att det var läge att lägga ut The Gentlemen-picnic-filten där det kändes gammalt och vant. Ergo: en snabbklippt gangsterhistoria med rapp dialog och en god portion makaber humor.
Kanske borde jag i fallet Year’s Best Hardcore Horror ha frångått min tradition av informationssökning först efter bokläsning eller filmtittning? I nuläget tänkte jag nämligen på ordet ”hardcore” som bara något lite tuffare skräck, oklart exakt hur. Hade jag sett att Red Room Press specialiserar sig på ”horror, suspense, dark crime, and dark erotica fiction” hade jag kanske inte blivit lika överraskad när det visar sig att i princip alla historierna i antologin inte är särskilt mycket läskigare än ”vanlig” skräck, bara kläggigare och innehåller mer (explicita) sexscener.
Idag gör jag återigen gemensam sak med Shinypodden som är på upploppet av sin andra Hitchcock-säsong. Ett kort avsteg från Oscars-racet alltså, men på onsdag är vi tillbaka till guldgubben igen. Och fotografen till dagens film, Robert Burks, fick faktiskt en nominering för den, så helt ute och cyklar är vi ju inte. Burks förlorade dock mot William C. Mellor som vann för A Place in the Sun vid galan 1952.
***
alt. titel: Främlingar på tåg, Farligt møde, Farlig reisefølge, Alfred Hitchcock’s ‘Strangers on a Train’
Vi som är tillräckligt gamla minns kanske hip hop-duon Kriss Kross bestående av Chris ”Mac Daddy” Kelly och Chris ”Daddy Mac” Smith från det ljuva tidiga 90-talet? Två grabbar som knappt var torra bakom öronen och vars musik jag inte alls kan påminna mig – det enda som kvarstår är bilden av två småungar i bylsiga jackor och ett desperat försök till attityd.
Som ett brev på posten kom så det där remake-suget. Klart att jag ville få en chans att med 
alt. titel: Scarface – Chicagos siste gangster, Scarface, the Shame of the Nation, The Shame of a Nation
Festen är över för Big Louis Costillo. Bland ballonger och serpentiner tar han ett sista glas med sina kumpaner och lovar dem en betydligt bättre baluns nästa gång. Men det blir ingen nästa gång, en skugga smyger in i den tomma festlokalen och pepprar gangstern full med bly. Den garvade chefredaktören sätter rubriken ”Gang War!” och menar att Costillo var den siste av det gamla gardet. Nu kommer varenda smågangster med cash nog att köpa en pickadoll att försöka ta hans plats.
Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.
alt. titel: Instängd, The Descent: Nedstigningen, The Descent – Nedstigning til helvede
Ett år har förlupit sedan den tragiska olycka som berövade Sarah både make och dotter. Livet har börjat återgå till någon slags normalitet och hon har blivit övertalad av kompisgänget att hänga med på en enkel grottforskningstripp i Appalacherna.
That’s what HE said!