You are currently browsing the tag archive for the ‘Våld’ tag.
Världen vacklar på gränsen till sammanbrott. Nationer hotar varandra med kärnvapen till höger och vänster, i och med det amerikanska Star Wars-programmet har krigföringen tagit steget ut i rymden och i Detroit håller Omni Consumer Products (OCP) på att lägga ned poliskåren till förmån för sina robotkrigare ED-209.
Men även näringslivet innehåller sina skärmytslingar och när ED-209 ”misslyckas” vid en viktig presentation ser unge och hungrige mellanchefen Bob Morton sin chans. Innan ED:s offer (en före detta styrelseledamot som nu ligger draperad över modellen av nybyggnationen Delta City) hunnit kallna har Bob säkrat ett OK för sitt eget projekt från ”the old man”.
Samtidigt finns det fortfarande poliser som försöker göra sitt jobb, trots de usla förutsättningar som OCP tillhandahåller. Att vara polis har blivit nästan lika riskabelt som att vara hundvakt åt ett gäng hungriga rottweilers iförd en köttkostym men Alex Murphy ser ändå med tillförsikt fram emot förflyttningen till det råbarkade West City. Inte ens de nya kollegornas sardoniska ”Welcome to hell” får honom nedslagen.
Vad som däremot sänker denna första arbetsdag en smula för Murphy är att han blir mer eller mindre sönderskjuten av den galne skurken Clarence Boddicker och hans gäng. Det gör å andra sidan att Alex visar sig vara en perfekt kandidat till Bob Mortons lilla projekt. Inom ett halvår har han förvandlats till…Robocop.
Det är sannolikt bara nostalgin som talar, men det går inte att komma ifrån ett litet glädjekviller i magen när filmtiteln dyker upp första gången i sitt fyrkantigt klumpiga 80-tals-typsnitt. Och även om RoboCops ultravåld inte har riktigt samma påverkan som första gången jag såg filmen, slås jag av hur mycket det fortfarande finns att gilla med den.
Paul Verhoevens dystopistämning är oslagbar, särskilt som den ackompanjeras av Basil Pouledoris karakteristiska tema. Än en gång påminns jag hur Verhoeven älskar att använda små reklamsnuttar. Både för att tillsätta en välbehövlig nypa makaber humor och understryka hur hans värld är funtad — hur det privata näringslivet tar över allt fler viktiga institutioner. Kanske är det just den här blandningen av ett kallsinnigt företag, ultravåld och rätt lyckade komiska inslag som gör att RoboCop fortfarande är en riktigt bra film?
Man måste nog säga att budskapet är ganska cyniskt – de enda som tycks ha någon som helst heder i kroppen är de ”vanliga” poliserna, alltså Murphy och hans kollegor på polisstationen. Det SWAT-team som tidigare försökt förhandla med en galen gisslantagare genom att erbjuda ett flådigt ljudsystem till flyktbilen (”Let the mayor go and we’ll throw in a Blaupunkt”) har däremot inga större problem att vända sig mot vår stackars hjälte när de får order om det från högre ort.
Förutom dystopistämningen inser jag också hur jag saknat dessa 80-talistiska crazy ass-skurkar. De är alltid klädda som statister i The Road Warrior, har vansinniga frisyrer, skrattar hysteriskt och är på det hela taget rätt ineffektiva brottslingar. Som våldtäktsmännen vilka inte hunnit få av sitt offer en enda klädtrasa innan Robocop dyker upp och serverar lite poetisk underlivsrättvisa.
På det hela taget ska man inte fundera allt för mycket på funktionalitet och logik i den här historien. I förbifarten nämns att Robocops matsmältningssystem anpassats för att smälta någon slags näringspuré – jag tänker att det sannolikt är något som man inte bara fixar på en kaffekvart. Alex Murphys gamla hus ligger ute till försäljning men mäklaren har inte brytt sig om att göra kåken mer säljbar än att hen lämnat kvar såväl vissna blommor som trasiga muggar.
Min personliga favorit är dock alla de märkliga ljud som ED-209 får utstöta. Exakt varför ryter han som ett lejon när han pepprar oskyldiga eller skriker som en griskulting när han ramlat omkull? Samtidigt är den lilla dödsryckningen i robottån (när Robocop gjort processen kort med ett granatgevär) ett av mina favoritmoment (i hård konkurrens med den smältande skurken – you know who I mean!).
Till min glädje upptäckte jag att RoboCop-originalet fortfarande höll en förvånansvärt hög klass och jag tror att det i mångt och mycket är Paul Verhoevens förtjänst.
Visst blev du sugen på lite ultravåld 80’s style?! RoboCop finns lätt tillgänglig på streamingsajten C More som dessutom bjuder på en gratismånad. Så du hinner se RoboCop mååååånga gånger om.
Annonser
Det torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!” Efter ett besök i bröderna Howards hemtrakter är det inte så svårt att förstå hur ett sådant budskap kan gå hem. Den ekonomiska nedgången har farit fram som en vildsint gräsbrand och mejat ned både folk och fä med övergivna småsamhällen och ödsliga skrotupplag som resultat.
Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.
Det kändes ju givet att som Queen-fan fastna för en trailer där en stentuff Charlize Theron pucklar på folk till höger och vänster till tonerna av Killer Queen. I’m there, no questions asked!
“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.
alt. titel: Svindlande höjder
Som vanligt är det fascinerande att se hur mycket en tidigare och välkänd adaption kan påverka efterföljarna. I denna version från 1970 blir det tydligt att den velat förhålla sig till både den litterära förlagan och filmen från 1939 genom att “låna” ett par minnesvärda scener.
Två fabulöst framgångsrika filmer med varsin guldgubbe var tydligen inte nog för Paramount. Sexton år efter The Godfather: Part II bestämde man sig för att försöka piska liv i den avsomnade hästen som av allt att döma i alla fall hade fått behålla huvudet eftersom både regissör Francis Ford Coppola samt huvudrollsinnehavaren Al Pacino återvände för att reprisera sina 70-tals-prestationer.
One Boss to rule them all, One Boss to organise them
One Boss to bring the all and in America normalise them
Nu är kanske inte Don Vito Corleone capo di tutti capi, i alla fall inte om han får säga det själv eftersom han är en ödmjuk man som föredrar att verka i kulisserna. Men med sitt sinne för diplomati och taktik (kombinerat med välplacerad hänsynslöshet) har han spelat en viktig roll inom New Yorks fem maffia-familjer. Så länge han sitter säkert i sadeln gör också Corleonefamiljen det.
Man ska passa sig för att jävlas med maffian. Men nu och då finns det idioter som tror att de kan blåsa Cosa Nostra och en sådan är illusionisten Buddy Israel. Kanske är det hans yrke som gjort att han tror att han kan trolla på riktigt.
Okej, är ni med, för nu blir det åka av?! Early-Guy-fucking-Ritchie-style!
De fyra kompisarna Bacon, Tom, Eddy och Soap har oklokt nog satt sig i skuld hos den lokale gangsterbossen Harry the Hatchet. Hint: gangsterbossens smeknamn är inte ”hatchet” utan anledning. Trots att de endast mödosamt lyckades skrapa ihop 100 000 pund för att satsa i det där kortspelet som Eddy förlorade åt dem måste de nu skaka fram fem gånger så mycket. På en vecka. Annars lovar Harrys handgångne man Barry the Baptist att både fingrar och Eddys pappas pub hänger löst. Hint: den handgångne mannens smeknamn är inte ”baptist” utan anledning. Och han är inte pastor…
That’s what HE said!