alt. titel: Boyz’n the Hood, La loi de la rue, Boyz n the Hood – Strade violente, Boyz n the Hood: Increase the Peace
The silly cluck head pulls out a deuce-deuce/Little did he know I had a loaded twelve gauge/One sucker dead, LA Times front page
Sedär, några rader från Compton-gruppen N.W.A. Låten? Boyz-n-the-hood, förstås. Men som introduktionen i John Singletons förstlingsverk med samma titel vet att berätta, finns det inte en chans i helvetet att mordet på en svart man i L.A. skulle bli förstasidesnyheter i slutet av 80- och början av 90-talet.
Lite tidigare än så, 1984, kommer Tre för att bo hos sin pappa Furious. Tres mamma Reva är less på att försöka få ordning på deras bråkiga avkomma och menar att endast en far kan lära sin son att bli en riktig Man. Furious, en ambitiös vietnamveteran, tar detta jobb på allvar och är noga med att lära Tre allt om ansvar och ledarskap. Men han är inte en hårdare farsa än att Tre också får tid att hänga med sina kompisar, halvbröderna Ricky och Doughboy.
1991 har så trion vuxit upp rejält och förvandlats till Cuba Gooding Jr., Morris Chestnut och Ice Cube. Tre har tagit till sig sin pappas lärdomar och är en skötsam student med jobb och egen bil, Ricky är på god väg att ta sig på college tack vare sin football-talang medan Doughboy har åkt ut och in i fängelset under alla år. För tillfället är han ute och vi får följa de tre under ett par veckor medan historien rör sig mot sitt oundvikliga slut.
Jag var faktiskt väldigt nyfiken på hur Singletons 90-talsklassiker skulle hålla sig, så här nästan 30 år senare. Vad jag minns gjorde den stort intryck på mig när jag såg den första gången; gängmentaliteten, tröstlösheten på L.A.-gatorna och den svarta 90-talskulturen. Vad gäller det sista känns Boyz n the Hood rejält daterad fast på ett ganska kul sätt. Det är så lätt att glömma bort de hoppande bilarna, de pösiga skjortorna, Bill Cosby-tröjorna, de långa sportlinnena, halsbanden med fredstecken stora som vagnshjul och tjejernas gestikulerande och grimaserande. I backspegeln ser det lika märkligt och nostalgiskt ut som 80-talets våfflade hår och bjärta pastellfärger.
Rör vi oss vidare mot tröstlösheten är det blott allt för lätt att se vartåt Singleton pekar eftersom han inte gör det särskilt subtilt. I det avseendet beror nog dateringen för min del på att jag numera helt enkelt har sett mer film och därmed har svårare att bortse från det stundtals klumpiga hantverket. Hade jag vetat det innan titten hade jag kanske varit mer uppmärksam på filmens utveckling i det avseendet. Singleton spelade nämligen in hela alltet i kronologisk ordning och jag tycker mig också känna att andra halvan var lite mindre tungfotad och stel än den första.
Boyz… blir i detta också en ganska ojämn film. Ibland glimtar berättandet till, för att vid andra tillfällen sänkas av förutsägbar slow motion eller obegripligt ostig musik till känslomässiga scener. Laurence Fishburne gör naturligtvis inte bort sig i rollen som pappa Furious men får inte så mycket att bita i, han är helt enkelt för perfekt. Däremot skulle jag kunna tänka mig att han fått en ganska unik roll vid tiden, för att vara en svart man – Furious är strikt men rättvis och resonabel. Han pratar allvar med sin son men har samtidigt inga problem med att säga ”I love you” till Tre när han tror att grabben behöver det.
Bland de yngre förmågorna är själva skådespeleriet också en smula ojämnt men man kan förstås inte ta ifrån Boyz… det faktum att den innehåller Ice Cubes första filmroll någonsin. Plus en av de första rollerna för både Gooding Jr., Nia Long som spelar Tres flickvän Brandi och Angela Bassett i rollen som Reva. John Singleton var själv blott 23 år när filmen hade premiär så den där valhäntheten kanske till viss del kan ursäktas.
Det som också måste läggas till filmens pluskonto när det begav sig är att den uppenbarligen gjorde så pass stort intryck att Singleton blev Oscars-nominerad. Då var han inte bara den yngste regissören som någonsin fått en nominering utan också den förste svarte dito.
Och jag ska kanske passa mig för att döma Boyz… allt för hårt när det gäller tidens flykt och övertydliga budskap. Det dröjde nämligen bara till april 1992 innan fyra poliser gick fria efter misshandeln av Rodney King och South Central stod i lågor. Inom loppet av sex dagar hade 63 personer dött och 12 000 arresterats. Som om det inte vore nog blev en av filmens skådisar, Dedrick D. Gobert, nedskjuten i en gänguppgörelse 1994. Med andra ord mer eller mindre exakt vad som också händer i Boyz…
Singleton är som synes starkt influerad av N.W.A., förutom filmens titel droppas även repliken ”Fuck the police!”. Sagde Gobert spelar Doughboys gängkompis som alltid går med en överdimensionerad napp i munnen, vilket skulle kunna vara en nickning till Public Enemys Flavor Flav. I det perspektivet måste jag säga att jag nog hade förväntat mig mer samtida hip hop och rap på soundtracket, men det blev kanske för dyrt att köpa in? En något mer oväntad referens kommer dock i form av Stand By Me, när smågrabbarna anno 1984 går längs med ett järnvägsspår och en av dem säger ”Y’all wanna see a dead body?”.
Boyz… håller bättre som tidsdokument än en hundraprocentigt välgjord och engagerande film. Men den har fortfarande tillräckligt mycket som talar för den, i flera olika perspektiv, för att den ska vara värd en titt. Om inte annat för att hedra regissören Singleton som dog redan 2019 i sviterna av en allvarlig stroke.
Det är inget massivt räddningsuppbåd som ger sig av från den lilla western-staden Bright Hope. Det har redan tidigare konstaterats att så här års, när boskapssäsongen är i full swing, befolkas staden mest av ”wives, children and dead indians”. Plus en högst frustrerad förman vid namn Arthur O’Dwyer, som egentligen också skulle ha varit iväg på hästryggen om det inte vore för ett skadat högerben.
Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.
Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen 
Remake-dags! Jag har ganska länge nu haft Alexandre Ajas version av Wes Cravens tredje långfilm (
alt. titel: 
Rörliga bilder och tryckta ord 