You are currently browsing the tag archive for the ‘Våld’ tag.

Våra italienare får nöja sig med att vänta en dag medan vi ägnar oss åt en rykande färsk, svensk biopremiär

***

 

Goliat är en film för alla som tror att ”hederskultur” och ”klanmentalitet” är något förbehållet samhällen långt borta från Sverige och svensk identitet. Regissören och manusförfattaren Peter Grönlund har lämnat den värsta missbrukarmisären från Tjuvheder och riktar den här gången sin kamera mot en östgötsk bruksort och familjen Henebro.

I fokus hamnar den unge Kimmie, en kille som till synes försöker värja sig från det kriminella familjearvet. Tyvärr är alternativen deprimerande fåtaliga i ett samhälle tapetserat med till intet förpliktigande politiska floskler om ”fler jobb till många”. Mamma Carina har fibromyalgi och småsyskonen Kevin och Sara är fortfarande för små för att kunna ta hand om sig själva. Handlingsutrymmet smalnar till ett krampaktigt nålsöga när pappa Rolle får besked om att han ska in på kåken i 16 månader. Vem ska nu försörja familjen? Varken Rolle eller Carina är glada åt situationen men realistiskt krassa nog att acceptera det oundvikliga och utse äldste sonen till pappas efterträdare. Alltså får Kimmie börja hänga med på knarkköp och fulspritlangning.

I likhet med Tjuvheder är Goliat knappast en film som får en att känna sig upplyft. Däremot känner i alla fall jag mig upplyst eftersom jag är övertygad om att den beskriver en avsevärt brutalare realitet än jag någonsin behövt konfronteras med. Peter Grönlunds Sverige är ett Sverige med fuktig höstkyla, nedlagda bruk, barn som oroar sig för att banken ska ta deras hus, att soc ska ta dem, ärrade knogar, slitna mammor, vardagsvåld och fylla.

De några pinnhål högre upp kan kosta på sig att kalla de under sig för ”fylltrattar” medan de själva reduceras till ”luffare” i andras ögon. För hur nedslående det ändå är med kriminalitet så finns alltid lockelsen att befinna sig på toppen, att likt en svensk Don Corleone med en handviftning kunna bestämma över liv, död och miljontals dollar. Men inte ens i den lilla lokala dammen är bröderna Henebro de största fiskarna.

Snarare är de ett gäng män som förvisso i mångt och mycket blivit utestängda från det allmänna samhället men som, möjligen som en slags skyddsmekanism, också aktivt fjärmar sig från det. Visst, de är förfördelade men har heller ingen tanke på att ta för sig på något annat sätt än genom kriminalitet. Att gå till soc är inte att tänka på, försäkringskassan är ytterligare en fiende och när polisen knackar på för att det (än en gång) blivit bråk med grannarna hälsar de bekant på Kimmie.

Jämsides det politiska eller sociala perspektivet förmedlar Goliat dessutom en dyster bild av en manlighet som enbart stänger in och begränsar. Bara idioter har ett vanligt jobb eftersom lönen aldrig är tillräcklig. Det finns ju ändå inga kvar. Att plugga är rent löjeväckande alternativ i sin absurditet. Rolle blir ifrågasatt eftersom Kimmie i sina farbröders ögon kan skyllas för att vara såväl ”kärring” som ”fitta”. Trots att Rolle i vissa lägen faktiskt inte framstår som en genomusel farsa kan han bara förmedla och överföra ett enda arv – hur man i brist på annat måste vara en ”jobbig jävel” och aldrig ”rygga ihop”. Fallerar allt annat – ”bit dem i ansiktet!” Står sonen och trycker en kylklamp mot en begynnande blåtira ser han åtminstone ut som en ”äkta Henebro”.

Återigen skapar Grönlund realismmagi med sina skådespelare som den här gången uteslutande tycks bestå av amatörer. Jag fattar tamejfan inte hur karln lyckas, men bra blir det. Psykologiskt subtilt och nyanserat. Det gör ont att se hur filmen blottlägger avgrunderna mellan de som har och de som inte har, i alla dess olika bemärkelser. Sebastian Ljungblad som spelar Kimmie är en David som inte bara fråntagits både sten och slunga utan också är bunden till händer och fötter i kampen mot ett otal Goliats. Det fantastiska med Goliat är att filmen i Peter Grönlunds händer ändå får mig att hoppas för Kimmies skull. Det hemska med Goliat är känslan av att det trots allt är ett ytterst fåfängt hopp.

Det är alltid lättare att se filmer som Goliat med lite draghjälp och stöd. Nere i Malmö hjälptes jag och Fiffi åt med den saken. Även Johan plockade åt sig lite från misärbordet.

Annonser

Filmen med den omöjligt långa titeln blev förra årets filmspanar-favorit från Malmö filmdagar. Själv hade jag tur och kunde hugga den på hemmaplan istället

***

Sedan skolskjutningen i Florida i februari i år har det förekommit mycket diskussion om benägenheten att sända ”thoughts and prayers” till offren. Allt för ofta stannar engagemanget där, inget GÖR egentligen något åt problemet.

Läs hela inlägget här »

Anslaget i denna nya Papillon, alltså en remake av den klassiska filmen från 1973, lämnar lite utrymme för tvivel. ”Based on a true story” och så får vi blicka rakt in i Charlie Hunnams uppriktiga bruna ögon. Detta kommer att bli his-tory! Som jag kommenterade redan i min text om originalet finns det emellertid en hel del frågetecken kring sanningshalten i historien om Henri Charrière, kassaskåpstjuven som gick under smeknamnet ”Papillon” på grund av sin fjärilstatuering på bröstet.

Läs hela inlägget här »

Växte man upp under 80-talet fanns det en stor skiljelinje där man var tvungen att hålla sig på antingen ena eller andra sidan: Stephen King eller Dean R(ay) Koontz. De allra flesta höll på team King, så även jag. De få Koontz-böcker jag testade nådde aldrig upp till samma nivå vare sig språkligt eller spänningsmässigt.

Läs hela inlägget här »

Många kvinnor skulle sannolikt bli helt förstörda av en sådan brutal överfallsvåldtäkt i hemmet som Michèle Leblanc utsätts för. Men Michèle kastar de trasiga klädesplaggen i soppåsen, tar ett bad samt ett blodprov för eventuella könssjukdomar och fortsätter livet mer eller mindre som vanligt med jobbet som VD över ett spelföretag i huvudfokus.

Läs hela inlägget här »

Deadpool 2 hymlar inte med att den fortsätter i tangentens riktning från originalet. På en gång langas det upp en action-figur (well, sort of) från slutscenen i Logan ackompanjerad av Deadpools klagolåt över hur rivalen satt en närmast orimlig standard i fråga om insatser.

Läs hela inlägget här »

Världen vacklar på gränsen till sammanbrott. Nationer hotar varandra med kärnvapen till höger och vänster, i och med det amerikanska Star Wars-programmet har krigföringen tagit steget ut i rymden och i Detroit håller Omni Consumer Products (OCP) på att lägga ned poliskåren till förmån för sina robotkrigare ED-209.

Läs hela inlägget här »

hell-or-high-water

Det torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!” Efter ett besök i bröderna Howards hemtrakter är det inte så svårt att förstå hur ett sådant budskap kan gå hem.  Den ekonomiska nedgången har farit fram som en vildsint gräsbrand och mejat ned både folk och fä med övergivna småsamhällen och ödsliga skrotupplag som resultat.

Läs hela inlägget här »

Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.

Läs hela inlägget här »

Det kändes ju givet att som Queen-fan fastna för en trailer där en stentuff Charlize Theron pucklar på folk till höger och vänster till tonerna av Killer Queen. I’m there, no questions asked!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Played With Fire
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser