You are currently browsing the tag archive for the ‘Våld’ tag.

Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.

”Passionen” är helt enkelt ett annat ord för Kristi lidande och död på korset såsom det berättas i de fyra evangelierna. Regissör och manusförfattare Mel Gibson kastar sina tittare rakt in i Getsemanes trädgård där Jesus bli arresterad och låter oss sedan vare sig vi vill eller inte uppleva en rejäl portion lidande.

Gibson har sagt att hans främsta prioritet när han gjorde filmen var att förhålla sig trogen till evangelierna. Själv har jag som icketroende och definitivt icke-ivrig bibelläsare svårt att avgöra vad i Gibsons berättelse som tillhör evangelierna och vad som blivit mer av en tradition som funnits med så långt tillbaka att man kanske tror att de tillhör evangelierna.

Oavsett vilket checkar Gibsons bilder av de flesta mer eller mindre välbekanta hållpunkterna och föremålen – törnekronan, Golgatavandringen, svetteduken, piskrappen, orden på korset och spikarna. Det ska väl först som sist erkännas att The Passion of the Christ är en otroligt snygg film, på samma sätt som Apocalypto var det. Gibson har öga för detaljer (och en sannskyldig förkärlek för slow motion), det intressanta är väl att han allt som oftast väljer att vända det ögat mot kroppar som får utstå den mest brutala av tortyr.

För om The Last Temptation of Christ var en film om Jesus religiösa, psykologiska eller moraliska lidanden är detta mer eller mindre uteslutande en film om hans fysiska lidanden. I det avseendet gör förstås Jim Caviezel och hans kropp en helt fantastisk prestation, ganska snart är han inte stort mer än en bruten och sargad man med hasande steg, svullna läppar, sluddrande tal och igenmurade ögon. Redan när han begynner sin Golgatavandring känns det helt osannolikt att en enda människokropp kan ta så fruktansvärt mycket stryk.

Problemen i denna framställning blir förstås ganska givna – vad ger den mig som icketroende? Förutom två timmar av en allt mer torterad kropp på ett sätt som antagligen gjort David Cronenburg grön av avund. Jag upplever att The Passion… är en film för de redan frälsta (heh…)

Bara de torde kunna få ut någonting mer än det rent fysiska av Jesu lidanden. Gibson själv ska ha sagt att detta är en film som handlar om hopp och kärlek, att man ska få styrka från det faktum att Jesus led så fruktansvärt mycket för mänskligheten. Själv skulle jag kunna tänka mig att den funkar precis lika bra som tidernas guilt trip.

The Passion… ger oss icketroende ingen som helst hjälp på vägen att på något slags psykologiskt plan förstå vad som gör att en människa kan ta så mycket stryk. Det enda som sätter in filmens ”handling” i något slags sammanhang är om man går in i tittningen med den förutfattade meningen att vi nu ska få se Människosonen ta på sig världens lidande för att våra förmenta synder ska kunna förlåtas.

Ledsen Mel, men jag köper inte det. Vilket i sin tur leder till att jag efter ett tag faktiskt inte längre tycker att det blir så himla spännande att titta på hur de elaka soldaterna skrattar åt den skadade mannen. Ärligt, de romerska soldaterna som tog hand om korsfästningsbrottslingar verkar tycka att de har världshistoriens roligaste jobb. De får piska och håna folk och bli nedstänkta med blod – what’s not to like?!

The Passion… är en otvetydigt välgjord film som inledningsvis lyckades vara riktigt suggestiv men som sedan klänger sig fast vid evangelierna lika troget som Jesus vid sitt kors. Det är ingen film som är det minsta intresserad av att hjälpa sina tittare förstå vad det är som händer eller varför.

Annonser

Det kändes ju givet att som Queen-fan fastna för en trailer där en stentuff Charlize Theron pucklar på folk till höger och vänster till tonerna av Killer Queen. I’m there, no questions asked!

MI-6-agenten Lorraine Broughton ställer inte heller särskilt många frågor när hon skickas till Berlin i slutet av 1989, det är ju hennes jobb. Men det är en stad i uppror hon anländer till, alla aktörer som tänkas kan och som har spioner i stan (det vill säga: alla) är ute efter spioneriets heliga graal som tycks vara på vift. En bruttolista på aktiva spioner i fel händer kan bli ödesdiger för rätt sida.

Om det nu finns en rätt sida vill säga. För någonstans i bakgrunden finns hela tiden den där ständiga spionfrågan: vem har rätt och vem har fel? Vad är sanning och vad är lögn? Who won and what was the fucking game anyway?

Men Atomic Blonde är en film för en generation som blivit vana vid att deras spioner ska sparka mer stjärt än sitta på den och snacka. Vi är alltså långt ifrån en musgrå John le Carré, både vad gäller spionerna och omgivningarna. Berlin anno 1989 är mindre betong och mur än det är sexklubbar, barer, neon, tetris, punkare, boomboxar. Och musik, musik i massor. Från bilstereos och klubbar strömmar Nena, Depeche Mode, David Bowie, Duran Duran och Public Enemy.

Och mitt i allt detta befinner sig Charlize Theron. Efter Mad Max: Fury Road trodde man kanske inte att hon kunde bli mycket tuffare men här har hon alltså tagit ytterligare ett steg på den vägen. Hennes Lorraine går på en diet av iskall Stoli och lavahett adrenalin, ytterligare en i raden av spioner som tack vare sin yrkesbana är mer eller mindre psykiska vrak. Eftersom Atomic Blond är en film som börjar i slutet har vi också sett hennes blåslagna kropp och vet därmed att varje sammandrabbning gör nya kontusionsinsättningar på kroppskontot.

Och många sammandrabbningar blir det. Det är inte förrän i slutet som det långsamt går upp för mig att de tamejfan tycks vara utan klippning varenda en! Åtminstone upplevde jag de som det från den punkt när jag blev medveten om det hela och det gör dem ju inte mindre imponerande. Theron slåss med en blandning av elegans och gatuslugger, allt beroende på ork och förmåga, på ett sätt som känns realistiskt. Med sin förmåga att använda sig av alla till buds stående medel blir hon en blond Jackie Chan (fast utan martial arts, då). Sannolikt är det ingen slump att regissören David Leitch har ett gediget förflutet i stuntbranchen.

Theron flankeras av en hyfsat solid cast, med namn som James McAvoy (håller han månne på att bli typecastad som en larger-than-life-galning?), John Goodman, Toby Jones, Eddie Marsan (der är väl bara Ulrich Mühe som skulle vara bättre på att spela brun stasitjänsteman än Marsan) och Sofia Boutella (som får vara lite mer levande här än i The Mummy). Minsann hittar vi inte också vår egen Bill Skarsgård på ett hörn?

Möjligen är detta en bättre cast än vad Atomic Blonde egentligen förtjänar. För plockar man bort de ascoola slagsmålsscenerna, Therons allmänna fuck you-attityd och ett par metagrepp som gör framställningen aningens mer påhittig än en obruten skottlinje från A till Ö finns det väl egentligen inte så värst mycket kvar av exempelvis story eller moraliska dilemman att fånga på mikrofilmen.

Men vad gör det, när hela härligheten kröns av Queens Under Pressure? Jag lämnar i alla fall Atomic Blonde med två spännande frågor surrandes i skallen. Hur mycket potential finns det inte nu för Deadpool 2 som också ska regisseras av Leitch? Och vilken roll kommer att fullborda trojkan som Theron påbörjat med Imperator Furiosa och Lorraine Broughton?

En annan som också sett Atomic Blonde är Fiffis filmtajm. Bloggarna Movies-Noir, Fripps filmrevyer och Har du inte sett den? är andra som redan sagt sitt om Charlize.

 

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Svindlande höjder

Som vanligt är det fascinerande att se hur mycket en tidigare och välkänd adaption kan påverka efterföljarna. I denna version från 1970 blir det tydligt att den velat förhålla sig till både den litterära förlagan och filmen från 1939 genom att “låna” ett par minnesvärda scener.

Läs hela inlägget här »

the-godfather-iiiTvå fabulöst framgångsrika filmer med varsin guldgubbe var tydligen inte nog för Paramount. Sexton år efter The Godfather: Part II bestämde man sig för att försöka piska liv i den avsomnade hästen som av allt att döma i alla fall hade fått behålla huvudet eftersom både regissör Francis Ford Coppola samt huvudrollsinnehavaren Al Pacino återvände för att reprisera sina 70-tals-prestationer.

Läs hela inlägget här »

the-godfatherOne Boss to rule them all, One Boss to organise them
One Boss to bring the all and in America normalise them

Nu är kanske inte Don Vito Corleone capo di tutti capi, i alla fall inte om han får säga det själv eftersom han är en ödmjuk man som föredrar att verka i kulisserna. Men med sitt sinne för diplomati och taktik (kombinerat med välplacerad hänsynslöshet) har han spelat en viktig roll inom New Yorks fem maffia-familjer. Så länge han sitter säkert i sadeln gör också Corleonefamiljen det.

Läs hela inlägget här »

smokin-acesMan ska passa sig för att jävlas med maffian. Men nu och då finns det idioter som tror att de kan blåsa Cosa Nostra och en sådan är illusionisten Buddy Israel. Kanske är det hans yrke som gjort att han tror att han kan trolla på riktigt.

Läs hela inlägget här »

lock-stock-and-two-smoking-barrelsOkej, är ni med, för nu blir det åka av?! Early-Guy-fucking-Ritchie-style!

De fyra kompisarna Bacon, Tom, Eddy och Soap har oklokt nog satt sig i skuld hos den lokale gangsterbossen Harry the Hatchet. Hint: gangsterbossens smeknamn är inte ”hatchet” utan anledning. Trots att de endast mödosamt lyckades skrapa ihop 100 000 pund för att satsa i det där kortspelet som Eddy förlorade åt dem måste de nu skaka fram fem gånger så mycket. På en vecka. Annars lovar Harrys handgångne man Barry the Baptist att både fingrar och Eddys pappas pub hänger löst. Hint: den handgångne mannens smeknamn är inte ”baptist” utan anledning. Och han är inte pastor…

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!”

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svEdward Heward Bunker känns kanske inte som den mest givna av författare. Men som alla goda berättare vet är det lika bra att gräva där man står. Uppvuxen med alkoholiserade föräldrar och fosterhemsplacerad från fem års ålder tog det inte lång tid innan Bunker började göra sig en karriär på bankrån, knarkaffärer och utpressning. Vid 17 års ålder hade han den tvivelaktiga äran att bli San Quentin-fängelsets yngste fånge någonsin.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg