John Wick: Chapter 4 (2023)

alt. titel: John Wick 4 

-Caine…
-John.
-They gave you my name…
-Yes.
-I’m sorry.
-Me too.

Ovanstående är den glimrande vältalighet som den fjärde installationen av John Wick-sagan bjussar på. Replikerna är generellt antingen korthuggna på gränsen till mutism eller snömos med Sun Tzu-vibbar av typen ”He who clings to life will die. But he who clings to death will live”.

Å andra sidan… Har man nu varit med på resan genom de första tre delarna torde det knappast vara vare sig vältalighet eller karaktärsutveckling man är ute efter om man kan tänka sig att bänka sig framför John Wick: Chapter 4. Inte minst eftersom det knappast gjorts någon hemlighet av att filmen tillhandahåller tre timmars maxat ultravåld.

I sin önskan att förgöra High Table – lönnmördarvärldens styrande organ – sparkar, slår, hugger, skjuter och nunchakar sig John Wick den här gången genom ett Osaka-hotell, en Berlin-klubb samt en halvmil Parisgator. I hälarna har han organisationens senaste blodhund, Markis Vincent de Gramont, vilken föresatt sig att utplåna ”the idea of John Wick”. Till sin hjälp har markisen kallat in John Wicks gamle vän Caine.

I linje med filmerna nummer två och tre fortsätter fyran att utveckla mytologin runt den världsomspännande lönnmördarorganisationen. Ett etablissemang så styrt av ritualer, hedersord och blodseder att det närmast framstår som magiskt. Ett intryck som inte heller förtas i kapitel fyra, där vi närmast iakttar en slags parallellvärld.

Varken polis eller civila verkar bry sig det minsta om att kanske ett hundratal människor drabbar samman med skjutvapen och knytnävar mitt i Paris. New York Continentals sista timme markeras med hjälp av ett elaborerat timglas, stort som en minibar-kyl. Det faktum att High Table utgörs av olika familjer (vilka ligger mer eller mindre i luven på varandra, endast hejdade av det strikta reglementet) påminner en hel del om exempelvis Game of Thrones eller The Warriors. Och när John Wick väljer att åkalla fenomenet ”a High Table duel” framställs det i princip lika bindande som en besvärjelse eller trollformel.

Tyvärr måste sägas att det som håller ångan uppe i de tre timmarna inte främst är John Wick själv, alltså Keanu Reeves. Han är fortfarande parodiskt stel i leveransen av sina fåordiga repliker samtidigt som han antar än mer av en superhjälteaura. Kevlarkostym i all ära, men åtminstone halvvägs genom Parisgatorna borde han inte ha ett helt ben i kroppen. Och med tanke på hur fruktansvärt många människor han tar livet av i närstrid borde åtminstone ett eller annat slumpmässigt skott ha träffat vid det här laget.

Istället kan vi vända blicken mot andra namn på rollistan. Som den illistige markisen ser vi vår egen Bill Skarsgård, utrustad med den ena sammetsbrämade kreationen mer extravagant än den andra. Han utstrålar en klar vibb av bortskämd snorunge och har inte särskilt mycket att bita i rent manusmässigt. Å andra sidan är han hela tiden placerad i miljöer och filmad ur en vinkel som får allt att synas ha en takhöjd på sisådär fem-tio meter. Även detta understryker den mytologiskt magiska stämningen i filmen.

Shamier Anderson fyller rollen som den anonyme spåraren Nobody. Hans främsta fördel är att han åtföljs av ännu en attack-malinois (egentligen tre tikar och två hannar som fick jobba tillsammans) som utan tvekan är det coolaste som gått på fyra tassar. Enda gången det blev det minsta spännande var när jycken var i fara.

Den ende som kan tävla med en attack-malinois i coolhet skulle möjligen vara Donnie Yen i rollen som Caine. Särskilt när han ställs mot Reeves går det inte annat än att bli förundrad och imponerad av hans nästan sorglösa grace när det kommer till fajting. Det går så lätt och ledigt, det är så elegant. I jämförelse framstår Reeves snarast som en stapplande björn, en alldeles för tung stridshammare mot en värja.

John Wick 4 innehåller exakt det jag förväntade mig – en enda lång orgie i välkoreograferat ultravåld, filmat i spektakulära miljöer på ett sätt som gör att det ser råcoolt ut. Det jag inte hade förväntat mig var att filmen faktiskt lyckades vara förhållandevis underhållande i alla sina 170 minutrar. Missförstå mig rätt. Det hade utan tvekan gått att skära både här och där. Inte minst mot slutet började jag känna en viss övermättnad i förhållande till ultravåldet och ju längre filmen pågår, desto svårare blir det att svälja superhjälte-orimligheterna. Men jag ville i alla fall inte gå hem och lägga mig efter en timmes speltid.

1793 (2017)

Ett ohyggligt stympat lik dras upp ur Fatburen på Södermalm. Vid i slutet av 1700-talet har det en gång rena sjövattnet förvandlats till något som snarare liknar ett stinkande träsk, så det krävs en smula mannamod av polispalten Mickel Cardell att bärga kroppen. Inte för att han egentligen bryr sig särskilt mycket om skitvatten. Eller något annat heller, för den delen, försjunken i flaskan som han är. Försupen, råbarkad och med en vänsterarm av trä utgör han ett udda par tillsammans med den finlemmade och lungsjuke juristen Cecil Winge. Men det blir ändå de två som tar sig an uppgiften att hitta den som är ansvarig för de brutala gärningarna.

Niklas Natt och Dags debut 1793 hade stått i bokhyllan så pass länge att jag hunnit glömma bort det mesta som sagts om romanen, förutom då att den utspelas under 1793 och att den skulle vara riktigt bra. Därför blir det en rolig överraskning när jag inser att romanen, trots årtalet 1793, är en ganska typiskt upplagd deckare. Men det är ett mönster som Natt och Dag fått att passa in oväntat sömlöst i sitt sena 1700-tals-Stockholm.

Miljöbeskrivningarna och tidsandan är jag inte tillräckligt historiskt bevandrad i för att ha någon åsikt om, men det hindrar ju inte att jag njuter av vad som verkar ha varit en herkulisk researchuppgift. Skulle man av någon anledning ha fått för sig att det var ganska idylliskt och gött under den här perioden ser författaren raskt till att ta ur en de föreställningarna. Det är förtryck, fattigdom, missbruk, sjukdom, lera, kyla, os och skit i princip vart man än vänder sig. Jag kan inte påminna mig att det var en term som förekom redan 2017, men det är inte särskilt förvånande att 1793 och dess uppföljare nu får dras med samlingsnamnet Bellman Noir.

Själva deckarhandlingen är förhållandevis okomplicerad, vilket jag tror är smart. Istället läggs krutet på miljö- och personskildringar. Förutom Cardell och Vinge får läsaren också stifta bekantskap med den olycklige fältskärslärlingen Johan Kristofer Blix och den fattiga Anna Stina Knapp. Jag, som ganska ofta klagar på den orimliga geografiska detaljrikedomen som brukar hemsöka deckargenren, känner att dessa detaljer för en gångs skull känns ganska motiverade eftersom läsaren hela tiden behöver förhålla sig till det moderna Stockholm. Vad finns kvar och vad var på väg att försvinna redan 1793?

Är du historiskt intresserad har du säkert redan läst 1793. Men har du inte det tycker jag inte att du ska känna sig avskräckt av den eventuellt lättsamma deckar-ramen. Är du å andra sidan deckar-intresserad tycker jag att 1793 förtjänar ett försök eftersom miljön verkligen ger historien det där lilla extra. Det skadar inte heller att romanen generellt är flyhänt och välskriven. Priset för ”Årets bästa deckardebut” känns välförtjänt, minst sagt.

Cocaine Bear (2023)

Mänskligheten är sämst. När vi inte fullkomligt utraderar naturen omkring oss, smutsar vi ned den. Just den här gången, anno 1985 i Chattahoochee-Oconees Nationalpark i Georgia, handlar det dock om luftföroreningar av…det lite ovanligare slaget.

Fortsätt läsa ”Cocaine Bear (2023)”

X2: Black Hawk Down (1999 & 2001)

Jag var inte särdeles imponerad av Ridley Scotts Black Hawk Down vid första titten men förstod snabbt att det skulle ligga en hyllad bok i botten, researchad och skriven av journalisten Mark Bowden. Tillräckligt hyllad för att en genomläsning kändes given när tillfälle gavs.

Fortsätt läsa ”X2: Black Hawk Down (1999 & 2001)”

Violent Night (2022)

Den totalt dysfunktionella och svinrika familjen Lightstone ska fira jul tillsammans. Traditionen påbjuder maktkamper mellan syskonen Jason och Alva, mamma Gertrudes påhejande av sagda maktkamper (de få minutrar hon kan slita sig från familjeföretaget), livestreamande från Alvas vidrige influencerson Bert (egentligen döpt till Bertrude). Och så mitt i alltihopa Jason och Lindas troskyldiga dotter Trudy som fortfarande tror på tomten och bara önskar sig en enda sak av honom – att mamma och pappas ska bli tillsammans igen.

Fortsätt läsa ”Violent Night (2022)”

Ku bei (2021)

alt. titel: La Tristesse, The Sadness

Ungefär en tiondel av hela Taiwans befolkning samlas i huvudstaden Taipei, dryga två och en halv miljon människor. Överhuvudtaget är Taiwan ett av världens mest tätbefolkade länder och tillhandahåller därmed en fin grogrund för smittor av alla de slag.

Fortsätt läsa ”Ku bei (2021)”

Menace II Society (1993)

Titten på Justin Chons debut Gook från 2017 påminde mig om att jag hade hoodfilmsklassikern Menace II Society stående. Allen och Albert Hughes film var också en debut, men samtida, vilket alltså innebär att den utspelas lite drygt ett år efter det som timade i Gook. Dock i en annan del av Los Angeles – Watts.

Fortsätt läsa ”Menace II Society (1993)”

Belfast (2021)

På den lilla gatstumpen i Belfast lever alla grannar i endräkt och någorlunda förnöjsamhet. Pengar är kanske inte så vanligt förekommande som man skulle önska (ibland gäller det att gömma sig för hyresindrivaren) men barnen har gott om kompisar och kan hitta lekplatser lite varstans. Alla känner alla och alla tar i någon mån hand om varandra. Släktingarna är mångahanda och finns max ett par kvarter bort. Föräldrar kan koppla av, trygga i vetskapen att det alltid finns någon vuxen som håller ett vakande öga på den uppväxande generationen.

Fortsätt läsa ”Belfast (2021)”

Kate (2021)

Att drabbas av galopperande strålsjuka som en blixt från klar himmel tillhör inte vanligheterna. Men så är heller inte Kate någon vanlig ung kvinna. Som skarpskjutande lönnmördare har hennes sista uppdrag gått spektakulärt snett på grund av de första symptomen på den tidigare nämnda strålsjukan. Från att ha fullt fokus på att avsluta sitt sista uppdrag flyttar nu Kate blickfånget till hämnd på de personer hon antar medvetet förgifta henne för att förhindra samma uppdrag. Men tiden rinner snabbt ut – den diagnosticerande läkaren har gett Kate ungefär ett dygn kvar i de levandes skara.

Fortsätt läsa ”Kate (2021)”

Gook (2017)

Att ”gook” är ett nedsättande ord på personer med asiatiskt ursprung som användes med förkärlek av amerikanska soldater under Vietnamkriget (men ursprunget verkar ha kommit tidigare än så) visste jag redan och kunde därmed ha vissa förväntningar på en film med samma namn. Däremot hade jag ingen aning om att det kan tolkas som det koreanska ordet för ”land”. Alltså tycks det inte helt osannolikt att skällsordet kan ha kommit från att personer som sagt ”USA” (miguk) på koreanska vilket missuppfattats som att vederbörande istället sagt ”Me gook”.

Fortsätt läsa ”Gook (2017)”