You are currently browsing the tag archive for the ‘Våld’ tag.
Det känns inte särskilt långsökt att föreställa sig en halvlullig ölkväll under arbetet med Avengers-filmerna Infinity War eller Endgame. Stuntkoordinatorn Sam Hargrave lutar sig fram mot regissören Joe Russo och Chris Hemsworth: ”Hörni grabbar, ni är så jäkla fina kompisar. Vet ni…vet ni…vet ni…vad jag verkligen skulle vilja göra när vi är klara med det här?” Joe och Chris småflinar lite mot varandra, de har hört visan förut, så Joe säger: ”Du…kanske skulle vilja göra en egen film, Sam?” Och Sam ba’ ”Jaaaaaa, hur kunde du veta det?! Det skulle vara så himla läckert att göra en film tillsammans, bara vi tre! Joe, du är ju bra på manus och Chris, du får spela huvudrollen och så skulle vi kunna göra alla de här sketacoola stuntsen, fast helt utan sperkrafter!”
Varför inte försöka sig på ett par franska deckare? Fransk film är ju ändå något som flimrar förbi lite nu och då på repertoaren men fransk litteratur är det extremt tunnsått med. Fast jag försökte mig ju faktiskt på den franske deckarförfattaren i Sverige par preferance, Georges Simenon, och hans kommissarie Maigret för ett tag sedan och det var ju rätt trivsamt.
alt. titel: Dödspolarna, Gaden uden nåde , Mean Streets: Dødens gate
Ska man tro Harvey Keitels inledande lilla tal är Mean Streets en film om synder och att återgälda eller ångra dem. Och visst har hans rollfigur Charlie en hel del synder att ångra, vilket han i egenskap av en god katolik våndas över. Han är däremot inte en så god katolik att han tycker att kyrkan är rätta stället för syndernas förlåtelse. Efter varje bikt står han inför den korsfäste Kristus och bekänner att hela ritualen känns som en massa snack och lite hockey. Nej, sina synder betalar man för på gatan. I hemmet.
Nej, varken filmen eller dess budskap är tyvärr något aprilskämt.
***
Rolf Lassgård står på en kyrkogård och ser villrådig ut. Han frågar en vaktmästare var minneslunden är placerad och får svaret att han står i den. Så uppenbarligen har Lassgård besökt kyrkogården med Sveriges mest anonyma minneslund. Och varför är han där? ”Jag trodde jag visste en hel del om kärlek. Det tror jag inte längre. Hon jag älskar ska ha blivit placerad här någonstans”.
I egenskap av att vara ”the sum of all evils” presenterar entiteten som kallar sig själv Loc-Nar ett antal episoder där den onda kraften på ett eller annat sätt påverkar både människor och utomjordingar. Taxichaffisen Harry Corben måste hjälpa en ung kvinna på flykt i ett lika dystopiskt som futuristiskt New York. En nördig tonåring blir transporterad till en annan dimension och förvandlas därmed också till den välväxte krigaren Den.
72 minuter och 69 döda ungdomar. Det är Anders Behring Breiviks bittra arv. En man som, med Åsne Seierstads ord, obegripligt nog är ”en av oss”. NRK:s välkonstruerade serie 22 juli blev det incitament jag behövde för att ta mig an de två Utøya-filmerna det inte blev av att se för två år sedan när de hade premiär: amerikanska 22 July av Paul Greengrass och norska Utøya 22. juli av Erik Poppe. Av bara farten passade jag också på att se om Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya.
Efter ett par mindre lyckade utflykter i sagornas värld (King Arthur och Aladdin) bestämde sig tydligen Guy Ritchie för att det var läge att lägga ut The Gentlemen-picnic-filten där det kändes gammalt och vant. Ergo: en snabbklippt gangsterhistoria med rapp dialog och en god portion makaber humor.
Kanske borde jag i fallet Year’s Best Hardcore Horror ha frångått min tradition av informationssökning först efter bokläsning eller filmtittning? I nuläget tänkte jag nämligen på ordet ”hardcore” som bara något lite tuffare skräck, oklart exakt hur. Hade jag sett att Red Room Press specialiserar sig på ”horror, suspense, dark crime, and dark erotica fiction” hade jag kanske inte blivit lika överraskad när det visar sig att i princip alla historierna i antologin inte är särskilt mycket läskigare än ”vanlig” skräck, bara kläggigare och innehåller mer (explicita) sexscener.
Idag gör jag återigen gemensam sak med Shinypodden som är på upploppet av sin andra Hitchcock-säsong. Ett kort avsteg från Oscars-racet alltså, men på onsdag är vi tillbaka till guldgubben igen. Och fotografen till dagens film, Robert Burks, fick faktiskt en nominering för den, så helt ute och cyklar är vi ju inte. Burks förlorade dock mot William C. Mellor som vann för A Place in the Sun vid galan 1952.
***
alt. titel: Främlingar på tåg, Farligt møde, Farlig reisefølge, Alfred Hitchcock’s ‘Strangers on a Train’
Vi som är tillräckligt gamla minns kanske hip hop-duon Kriss Kross bestående av Chris ”Mac Daddy” Kelly och Chris ”Daddy Mac” Smith från det ljuva tidiga 90-talet? Två grabbar som knappt var torra bakom öronen och vars musik jag inte alls kan påminna mig – det enda som kvarstår är bilden av två småungar i bylsiga jackor och ett desperat försök till attityd.
Som ett brev på posten kom så det där remake-suget. Klart att jag ville få en chans att med 
That’s what HE said!