You are currently browsing the tag archive for the ‘Våld’ tag.
Sarah Connors upplevelser 1984 ledde till slut till att hon offrade både sin familj och sitt liv. Detsamma gäller Laurie Strode och eftermälet av hennes upplevelser från 1978, med de famösa ”the baby sitter murders”. Men Sarah hade å sin sida ett brännande uppdrag: att varna för en framtid som hon någonstans hoppades skulle kunna undvikas. Det enda Laurie Strode har kunnat göra är att försöka förbereda sig för den dag Ondskan dyker upp igen, till priset av hennes egen dotter med familj vänt sig ifrån henne. Samt att en post-9-11-värld sakta men säkert börjat omvärdera det som hände. Vadå, det var ju bara fem pers som omkom?! För 40 jäkla år sedan!
Det hjälps inte att Ondskan, the Boogeyman, aka Michael Myers, sitter i tryggt förvar på den psykiatriska rehabiliteringskliniken Smith’s Grove som patient A2201. Under 40 år har han inte sagt ett ord om sina dåd den där Halloween-natten medan han övervakats av först Dr. Loomis och sedan dennes efterträdare Dr. Sartain. Men nu är det slut på sötebrödsdagarna för Meyers, han ska lämna Dr. Sartains ömma omvårdnad och istället transporteras till förvaringsanstalten Glass Hill. På självaste Halloween, icke desto mindre.
Jag brukar alltid hävda att jag såg John Carpenters original-film ”för sent”, när jag redan konsumerat en del både skräckfilm och slashers. I det perspektivet syntes inte grundstenen ha särskilt mycket nytt att komma med. Orättvist, jag vet, men vad kan man göra?
Likt många andra har jag ingen särskilt god erfarenhet av klassiska skräckremakes eller -uppföljare. I bästa fall blir de passabla (Evil Dead, The Thing) i sämsta fall blir de skräckinjagande på helt fel sätt (ANoES, Poltergeist). I det perspektivet var det nog lika bra att jag inte hade koll på att dagens regissör, David Gordon Green, stått bakom den monumentalt usla stoner-rullen Pineapple Express.
För Green har, tillsammans med manusförfattarna Danny McBride och Jeff Fradley, i och med denna nya Halloween totat ihop en rätt trevlig liten film. Jag ska väl inte påstå att jag någon gång blev direkt rädd (till skillnad från de tvångsmässigt pladdrande tonåringarna som var mitt biosällskap vid första titten) men på det hela taget var denna omgång av Halloween (förhållandevis) snygg och tajt. Den lyckas förvalta sitt icke föraktliga arv (för visst ärdet väl ändå härligt att se den välbekanta fonten i förtexterna?!) samtidigt som exempelvis både musik och rollfigurer uppdaterats med en relativt varsam hand till att bland annat synka bättre med en #metoo-vardag.
Som vanligt blir jag också alltid glatt överraskad när det visar sig att skräckfilmsdeltagare faktiskt inte är as, utan riktigt trevliga. Eller åtminstone någorlunda vanliga människor. Möjligtvis med undantag för en särdeles påfrestande brittisk podcastjournalist som tycks ha satt en ära i att överträda sociala gränser. Generellt sett har rollbesättarna gjort sitt jobb och alla inblandade, från Jamie Lee Curtis som Laurie till mindre biroller som Virginia Gardner i form av barnvaktskompisen Vicky, gör inte bara individuellt bra prestationer utan skapar också en avslappnad relationsdynamik sins emellan.
Trots att jag inte hatade Rob Zombies version gillade jag samtidigt att Michael Myers här är en närmast övermänsklig (utommänsklig?) mordmaskin. Filmen trycker ganska hårt på hans storlek och tyngd. Stegen är tunga och kameran befinner sig ofta i ett grodperspektiv eller sveper uppför en omöjligt solid kropp. Stel och målmedveten klafsar han genom blod och hjärnsubstans från offer till offer utan något till synes annat behov än att ta människoliv, oavsett ålder (nästan) och kön. Våldet utgör en väl avvägd blandning mellan det redigt makabra och antydningar off camera. Han blir en arketyp och utgör som en sådan en närmast oemotståndligt lockelse både för de som vill förstå och de som vill förgöra honom.
Jag har inga större problem med själva upplösningen, men de logiska konstigheterna staplas tyvärr på lite väl stor hög under den sista fjärdedelen. Samtidigt tycker jag att denna Halloween ändå försvarar sin position, både som fristående film och ingående i en av de mest heliga av skräckfilmsfranchises.
Final girl: Återigen tycker jag mig se spår av #metoo-uppdateringen eftersom vi avslutar med inte bara en, utan tre, generationer bad-ass-kvinnor. Samtidigt är jag tillräckligt lättköpt för gilla hur Jamie Lee Curtis inledning faktiskt visar på att det inte alltid är en dans på rosor att vara “the final girl”.
Samtidigt undrar jag om denna Laurie-version ändå inte är ett statement mot H2O:s Keri Tate/Laurie. Istället för att självmedicinera med alldeles för mycket alkohol och gömma sig för världen har Laurie anno 2018 istället stannat i Haddonfield och gått full prepper. Samt självmedicinera med alldeles för mycket alkohol. Å andra sidan har hon i denna tidslinje i och för sig haft koll på var Michael befinner sig.
Historik/psykologi: Det sägs väl aldrig rent ut om jag inte missminner mig, men det är underförstått att även om Michael Myers som sagt är betydligt mer urskillningslös jämfört med originalets The Shape ser han Laurie som “the one that got away”. Absolut, han är fortfarande Ondskan personifierad (i ännu högre utsträckning än i originalet skulle jag vilja påstå) men det är ju inte så att han bara råkar snubbla över Lauries hus mitt ute i skogen. Man skulle ju i och för sig samtidigt kunna fråga sig om han har någon slags psykisk kontakt med sin gamla mask, för hur hittade han annars igen de vidriga podd”journalisterna”?
Vapen: Lite allt möjligt, från ren hand- och skokraft till pålitliga kompanjoner som kniv och hammare
Killer-o-vision: Damn… Det var verkligen inte länge sedan jag såg (om) filmen, men jag minns banne mig inte… Vilket får mig att anta att det i så fall inte kan ha varit särskilt framträdande eller minnesvärt.
Varför läsa en thriller när man kan läsa flera? Det visade sig att Harlan Coben var en av dessa produktiva författare som också hade en hel del ljudböcker på YouTube. Coben fick sin första roman, Play Dead, utgiven 1990 när han bara var tjugosex år och har därför haft några år på sig att komma upp i en respektingivande bibliografi. Sjutton fristående romaner, elva om den föredetta basketstjärnan Myron Bolitar samt tre ungdomsböcker med Myrons brorson Mickey i huvudrollen har det blivit till dags dato. I den här omgången blev det flest fristående böcker samt två var från paret Myron och Mickey Bolitar.
Det känns inte särskilt långsökt att föreställa sig en halvlullig ölkväll under arbetet med Avengers-filmerna Infinity War eller Endgame. Stuntkoordinatorn Sam Hargrave lutar sig fram mot regissören Joe Russo och Chris Hemsworth: ”Hörni grabbar, ni är så jäkla fina kompisar. Vet ni…vet ni…vet ni…vad jag verkligen skulle vilja göra när vi är klara med det här?” Joe och Chris småflinar lite mot varandra, de har hört visan förut, så Joe säger: ”Du…kanske skulle vilja göra en egen film, Sam?” Och Sam ba’ ”Jaaaaaa, hur kunde du veta det?! Det skulle vara så himla läckert att göra en film tillsammans, bara vi tre! Joe, du är ju bra på manus och Chris, du får spela huvudrollen och så skulle vi kunna göra alla de här sketacoola stuntsen, fast helt utan sperkrafter!”
Varför inte försöka sig på ett par franska deckare? Fransk film är ju ändå något som flimrar förbi lite nu och då på repertoaren men fransk litteratur är det extremt tunnsått med. Fast jag försökte mig ju faktiskt på den franske deckarförfattaren i Sverige par preferance, Georges Simenon, och hans kommissarie Maigret för ett tag sedan och det var ju rätt trivsamt.
alt. titel: Dödspolarna, Gaden uden nåde , Mean Streets: Dødens gate
Ska man tro Harvey Keitels inledande lilla tal är Mean Streets en film om synder och att återgälda eller ångra dem. Och visst har hans rollfigur Charlie en hel del synder att ångra, vilket han i egenskap av en god katolik våndas över. Han är däremot inte en så god katolik att han tycker att kyrkan är rätta stället för syndernas förlåtelse. Efter varje bikt står han inför den korsfäste Kristus och bekänner att hela ritualen känns som en massa snack och lite hockey. Nej, sina synder betalar man för på gatan. I hemmet.
Nej, varken filmen eller dess budskap är tyvärr något aprilskämt.
***
Rolf Lassgård står på en kyrkogård och ser villrådig ut. Han frågar en vaktmästare var minneslunden är placerad och får svaret att han står i den. Så uppenbarligen har Lassgård besökt kyrkogården med Sveriges mest anonyma minneslund. Och varför är han där? ”Jag trodde jag visste en hel del om kärlek. Det tror jag inte längre. Hon jag älskar ska ha blivit placerad här någonstans”.
I egenskap av att vara ”the sum of all evils” presenterar entiteten som kallar sig själv Loc-Nar ett antal episoder där den onda kraften på ett eller annat sätt påverkar både människor och utomjordingar. Taxichaffisen Harry Corben måste hjälpa en ung kvinna på flykt i ett lika dystopiskt som futuristiskt New York. En nördig tonåring blir transporterad till en annan dimension och förvandlas därmed också till den välväxte krigaren Den.
72 minuter och 69 döda ungdomar. Det är Anders Behring Breiviks bittra arv. En man som, med Åsne Seierstads ord, obegripligt nog är ”en av oss”. NRK:s välkonstruerade serie 22 juli blev det incitament jag behövde för att ta mig an de två Utøya-filmerna det inte blev av att se för två år sedan när de hade premiär: amerikanska 22 July av Paul Greengrass och norska Utøya 22. juli av Erik Poppe. Av bara farten passade jag också på att se om Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya.
Efter ett par mindre lyckade utflykter i sagornas värld (King Arthur och Aladdin) bestämde sig tydligen Guy Ritchie för att det var läge att lägga ut The Gentlemen-picnic-filten där det kändes gammalt och vant. Ergo: en snabbklippt gangsterhistoria med rapp dialog och en god portion makaber humor.
Kanske borde jag i fallet Year’s Best Hardcore Horror ha frångått min tradition av informationssökning först efter bokläsning eller filmtittning? I nuläget tänkte jag nämligen på ordet ”hardcore” som bara något lite tuffare skräck, oklart exakt hur. Hade jag sett att Red Room Press specialiserar sig på ”horror, suspense, dark crime, and dark erotica fiction” hade jag kanske inte blivit lika överraskad när det visar sig att i princip alla historierna i antologin inte är särskilt mycket läskigare än ”vanlig” skräck, bara kläggigare och innehåller mer (explicita) sexscener.
That’s what HE said!