paranormal-activity-2015För att se till att publiken är med i spelet serverar denna sjätte paranormala film en snabb snutt från trean och 1988 innan den snabbt hoppar fram till 2013. I ett för serien traditionsenligt humongous hus bor Ryan, Emily och dottern Leila, kallad Lee. Eftersom det lackar mot jul har familjen utökats med new age-kompisen Skyler och Ryans brorsa Mike.

I jakt på den tusende ljusslingan att dekorera det humungous huset med hittar Mike en mystisk låda full med VHS-band och en ålderstigen videokamera. Ryan är teknikfanatiker och testar snabbt den nya leksaken. Genom sökaren visar kameran honom inte bara en halvrandig och halvdålig videoupptagning utan också en märklig närvaro av…något som tycks husera i vardagsrummet (i den mån det får plats bredvid julgranen som storleksmässigt matchar den vid New Yorks Rockefeller Center).

Ryan fortsätter att leka med videokameran och blir också fascinerad av det han ser på de gamla VHS-banden – en ”familj” bestående av två små flickor vid namn Katie och Kristi, en äldre kvinna och en man som av allt att döma tränar lilla Katie inför…något. Samtidigt börjar dottern Lee bete sig konstigt och ha långa utbyten med en viss osynlig kompis vid namn Toby.

Ok, nu var Sofia inte sitt allra piggaste och soligaste jag den här fredagskvällen när Arboga Bion bjussade på lite skräckfilm men det är kanske ändå symptomatiskt att filmens trailer var en bättre och läskigare film är fullängdsvarianten? The Ghost Dimension känns nämligen som en fruktansvärd mängd hoppa till-effekter, åtskilda av en ärligt talat både seg och trist ”historia”. På det hela taget betydligt mer som en ”vanlig” skräckfilm än en found footage.

Jag har ju tidigare konstaterat att den fina klaustrofobin i ettan är som bortblåst från och med tvåan eftersom alla de paranormala husen ska vara så enorma. Detsamma gäller förstås även denna del. Persongalleriet är anonymt och ointressant. Den tidvis pårökta brorsa-dynamiken mellan Ryan och Mike känns malplacerad och drar uppmärksamheten från själva skräckelementet. Närvaron av Mike och Skyler är samtidigt svårmotiverad, den förre finns mest på plats för att kunna vara kamerahållare medan den senares tro på yoga, andar, feng shui och annat i samma stil kanske ska göra det hela lite otäckare. Eller nåt…

Själva bakgrunden med demoner och satanism och mystiska symboler har nu börjat bli så pass intrikat att den inte riktigt funkar. Ryans efterforskningar blir snarare distraktioner från helheten än något som förhöjer rysfaktorn. Dessutom är det något som inte hänger ihop (förutom själva filmen då, ba-dum-dum-katischh). Om videokameran bara ska vara ett sätt att ”se” spökdimensionen och inte i sig är en instrument för åkallande eller en portal, varför då föra den vidare tillsammans med VHS-banden? Och om den är det, innebär det att det som nu händer i filmen aldrig skulle ha hänt om Mike inte hittat den famösa lådan?

Det roligaste med visningen blev istället grabbgänget bakom oss som reagerade högljutt på alla hoppa till-effekter som filmen hade att bjuda på. Behovet att släppa på spänningen genom att ljudligt kommentera något (”Näää, inte natt nu igen!”) störde inte eftersom de samtidigt var synnerligen ordentliga med att hyssja varandra. Arbogas bioungdom sköter sig utmärkt ännu en gång!

Filmen till ära återupplivar jag de gamla kategorierna från Halloween-temat 2014 som ju (bland annat) rörde found footage-filmer.

FF-o-meter
Nå, inga direkta orimligheter förekommer i det här avseendet även om man förstås kan konstatera att den infernaliskt extrautrustade videokameran har en osannolikt bra ljudupptagning. Däremot blir det som vanligt lite krystat när det inledningsvis filmas både det ena och det andra som rimligtvis inte borde vara särskilt intressant att filma men som förstås har betydelse för händelseutvecklingen.

Vem klipper?
Tja, nu får man väl nästan dra slutsatsen att Den Okände Klipparen är Toby himself eller någon annan satanisk entitet.

Filmbetyg
star_full 2star_half_full

FF-betyg
star_full 2star_full 2star_full 2

På temat ”fordon” kan vi det här året notera uppskjutningen av den första rymdfärjan Columbia och i Gåsefjärden går U137 på grund. Något som kan skicka ut användarna på en helt annan resa är crack, vars användande rapporteras för första gången i bland annat USA.

Hemma i Svedala bildas Miljöpartiet och riksdagen erkänner teckenspråket som dövas första språk i Sverige.

Och kulturscenen invaderas av MTV som börjar spela musikvideos 24 timmar om dygnet med start den 1 augusti. Den första videon som spelas ska ha varit ”Video Killed the Radio Star”. Ungefär en månad senare bevisar Simon and Garfunkel att det fortfarande ändå finns en lockelse i live-framträdanden när de spelar för en halv miljon pers i Central Park. Att konserten var gratis kan förstås också ha haft något med saken att göra…

De som lämnar sin plats framför kameran är bland andra: John Elfström, Zarah Leander, och Vera-Ellen.

10. Chariots of Fire
En fin film om människors förmåga att övervinna alla möjliga svårigheter, så väl fysiska som psykiska. Frågan är dock om inte Vangelis score blivit ännu mer känt än filmen det ackompanjerade.

“If you don’t run, you can’t win.”

chariots-of-fire-pic

9. Varning för Jönssonligan
En av de få filmer jag kan minnas att hela familjen gick och såg på bio. Den nostalgifaktorn övervinner det mesta och jag är inte säkert att jag vill få kvitto på hur bra eller dåligt den har hållit som komiska kvalitet.

”Jag har en plan.”

jo%cc%88nssonligan-pic

8. History of the World pt 1
Nästan samma nostalgiglasögon från #9 har fått följa med till Mel Brooks one-liner-kavalkad. Trots lökighet kan jag intyga att jag fortfarande skrattar rätt gott, så här kan vi snacka beprövad kvalitet.

”It’s good to be the king.”

history-of-the-world-pic

7. An American Werewolf in London
En relativt välbalanserad skräckkomedi som också innehåller en del melankoli. Sätt ihop det med Rick Bakers fantastiska specialeffekter och make up och vi har en vinnare.

”Beware the moon, lads.”

an-american-werewolf-in-london-pic

6. Abscence of Malice
För det mesta kan man lita på Sydney Pollack. Här använder han särskilt Paul Newman och Sally Fields med den äran i en thriller som ändå inte blir en thriller.

“I’m Michael Gallagher. I want to know where this story came from.”

abscense-of-malice-pic

5. The Evil Dead
Filmen som lanserade Bruce Lorne Campbell. Även om Sam Raimi blivit (något) mer raffinerad i sitt filmskapande genom åren finns det ett otvetydigt driv och en svårslagen energi i den här debuten.

“I know now that my wife has become host to a Kandarian demon.”

the-evil-dead-pic

4. Mad Max 2
Inga kan förstås ta ifrån Mad Max-originalet äran av att vara första men ska vi börja snacka underhållande film är jag inte den enda som håller denna uppföljare högre. Som i sin tur fick en nästan lika underhållande uppföljare i Waterworld. För att inte tala om den mer nyliga Fury Road.

“I am gravely disappointed. Again you have made me unleash my dogs of war.”

the-road-warrior-pic

3. The Burning
Visst måste det finnas plats för en hederlig slasher också? The Burning är inte lika omtalad som vare sig Halloween eller Friday the 13th, vilket är lite orättvist kan jag tycka.

“This camp had a caretaker, and his name was Cropsy.”

the-burning-pic

2. Escape from New York
Även om det finns andra filmer av John Carpenter som jag tycker mer om än Escape… är det frågan om Kurt Russell någonsin varit coolare än när han var Snake Plissken?

“Remember, once you’re inside you’re on your own.”

the-escape-from-new-york-pic

1. Raiders of the Lost Ark
Ingen 80-talslista är komplett utan Steven Spielberg. Detta är en av hans allra bästa med en härlig historia, daterade smälteffekter och en underbar relation mellan Harrison Fords Indy och Karen Allens Marion.

”They’re digging in the wrong place!”

raiders-of-the-lost-ark

Bubblare: E tu vivrai nel terrore! L’aldilà (The Beyond), Quella villa accanto al cimitero (The House by the Cemetery), Time Bandits.

Återigen drar 80-talet listiga filmspanare i massor:
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Fripps filmrevyer
Flmr
Filmmedia
Filmfrommen
Spel och film

doctor-sleepStephen King lämnade Danny och Wendy Torrence i vild flykt nedför de snöiga Coloradobergen undan det rovgiriga Overlook-hotellet. Slutet gott, allting gott? Nä, knappast… Wendy gör sitt bästa för att ge Danny en så normal uppväxt som möjligt men det är inte så lätt med tanke på Dannys speciella gåvor. Inte ens när hon har hjälp av gamle Dick Halloran som ändå kan berätta för Danny hur han kan stänga in sina demoner (som gamla mrs Massey från rum 217) i sitt huvud.

Danny lovar sig själv att aldrig ramla i samma fälla som sin far men i vuxen ålder har han inte bara problem med humöret utan också med spriten. Räddningen blir ankomsten till den lilla staden Frazier där han efter en period börjar jobba på ett vårdhem där hans särskilda talang för att guida de sjuka på deras sista färd ger honom smeknamnet Dr Sleep.

Samtidigt i en helt annan del av landet växer flickan Abra Stone upp, en flicka med samma gåvor som Danny, bara om möjligt ännu starkare. Hon blir det hett efterlängtade målet för gruppen som kallar sig för The True Knot och som överlever på att konsumera barn som Abra. Samtidigt som de siktar in sig på henne som sitt nästa offer får även hon upp ögonen för vad de håller på med och svär att de aldrig mer ska kunna skada andra barn.

Föregångaren The Shining må kanske inte vara riktigt toppklass från Stephen King men eftersom jag läste den och Doctor Sleep mer eller mindre back-to-back inser jag att saknar den råa styrkan från den första boken. Det är väl inte längre någon större hemlighet att King skrev den som ett försök till självterapi men det gav den också en känsla som helt saknas i uppföljaren. Det sägs att när Fan blir gammal blir han religiös. När King blivit gammal har han snarare blivit solid och lite småtrist och ingen sörjer det mer än jag. Om The Shining skrevs med magen är Doctor Sleep skriven med hjärnan – det mesta är kompetent men samtidigt lite för utslätat och lättsmält för att lämna något riktigt avtryck efter sig, Doctor Sleep saknar en genuin själ.

Kanske handlar det om att den finkänsliga psykologin omvandlats till ett slags påklistrat och torftigt 12-stegs-självhjälpsprogram (givetvis har Danny demoner som måste bekämpas vilka inte har det minsta med Overlook att göra) där tomrummet inte heller fyllts med någon historia av rang. ”Påklistrad” är också ett ord som med fördel kan användas för en vändning som förvisso är lite överraskande men som luktar mer såpopera än Stephen King. Författaren är också lite väl förtjust i att använda förebådande ordvändningar (typ ”då visste hon inte att…”) vilka inte skapar någon spänning utan bara irritation hos mig som läsare och en känsla av att King inte tordats lita på fångstpotentialen i sin egen berättelse.

Nej, det här försöket till uppföljare föll inte alls väl ut enligt min mening. Visst är King fortfarande en duktig skribent men här hade han varken hjärtat eller magen med sig vad mig anbelangar.

star_full 2star_full 2

Eminenta bloggkollegan Filmitch läste redan Doctor Sleep för nästan tre år sedan.

love-actually

I ett läge frågar sig den lillgamle Sam ”What can be worse than the total agony of being in love?” Tja, att se Love Actually kanske?

Nå, nu ska jag väl inte riktigt vara så tjurig, men med tanke på att jag mer eller mindre blivit lovad tidernas mest optimala kärleks- OCH julfilm i ett, som ett gäng knäckfyllda köttbullar, måste jag ändå erkänna att jag definitivt är underväldigad.

Love Actually är en episodfilm, ungefär som Four Weddings and a Funeral uppskruvad till elva. Istället för att följa kärleksbekymren inom en mindre kompisgrupp beskriver den nyare filmen kärlekens plågor såsom de kan te sig för exempelvis en hemmafru, en författare, en tioåring eller varför inte en premiärminister? Julkänslan ska följa med på köpet är det nog tänkt eftersom det hela utspelar sig under typ december månad och publiken därmed lite nu och då får ta del av den extremt usla nyinspelningen av ”Love is all around” där alla omnämnanden av ”love” har bytts ut mot ”christmas”.

Om vi ska ta julkänslan först. Jag inser att det kanske var lite orättvist att se filmen utanför julhelgernas skyddande och förlåtande hank och stör. Hinner jag se om den när det börjar närma sig december borde jag nog ge den en chans till. Men till mitt försvar var det i alla fall gråmurrigt väder och jag försökte hjälpa till så gott det gick med lite buteljerad julkänsla i form av en torr cider.

Men icket. Det infann sig inget sug efter järnekskvistar, julgran eller glögg. Eventuellt kan det också vara en konsekvens av att den avslutande julkonsertens paradnummer var Mariah Careys ”All I want for christmas is you”, en jullåt som jag aldrig gillat.

Så till kärleksbiten. I det avseendet kan jag känna att filmen dras med flera problem, både övergripande och specifika i de olika små berättelserna. En av de huvudsakliga historierna var mer realistisk än de andra, vilka undan för undan fick ett allt tydligare sagostuk, och det tyckte jag skar sig lite. När de andra drog iväg och började innehålla stapplande kärleksförklaringar på fullsatta restauranger och sista minuten-jakter på flygplatser blev jag inte charmad, bara lätt irriterad.

Innehållsmässigt blev jag samtidigt irriterad även på den mer realistiska berättelsen som kanske inte var särskilt realistisk när allt kommer omkring. För hur kan någon vid sina sinnens fulla bruk ens överväga att vara otrogen mot den helt fantastiska Emma Thompson?!

Ska vi fortsätta med innehållstjurigheten blev jag heller inte riktigt klar över budskapet i Laura Linneys historia. Så hon kommer aldrig någonsin att kunna ha ett förhållande för att hon har någon annan att ta hand om? Och taktiken att berätta för någon som redan är gift hur mycket man älskar hen när hen redan fattat det känns snarare taskigt och skuldbeläggande än gulligt eller romantiskt.

Till sin helhet tycker jag att filmen lider av att regissör och manusförfattare Richard Curtis har velat trycka in alldeles för mycket. Ett par av historierna är lite småroliga men tar sig aldrig utöver att vara ett kul koncept. Det i sin tur understryker känslan av en överdriven sockrighet som aldrig får tillräckligt mycket av kontraster för att hejda sirapsklökningarna. Rent rollmässigt tycker jag nog att Hugh Grants premiärminister är den mest välskrivna och också roligaste. Men även här blir det allt för överlagt, som när han kallar Margaret Thatcher för ”saucy minx” eller dansar i bara skjortärmarna på Downing Street. Ja, Richard Curtis, jag ser att du har ansträngt dig, men skulle ha uppskattat om du inte försökte mula in dina ansträngningar i ansiktet på mig var tredje minut.

Så kontentan kan väl inte bli något annat än slutsatsen att jag är värre än grinchen, eftersom jag spottar på både julkänsla OCH kärlek. Min hjärta är kanske till och med tre storlekar för litet? Love Actually var i alla fall ingen film som lyckades få det att svälla till normalstorlek.

star_full 2star_half_full

me-and-earl-and-the-dying-girlGreg går sista året på high school i Pittsburgh och skulle sannolikt se fram mot chansen att dra därifrån så fort som möjligt om det inte vore för att han fruktar att college kommer att bli ännu värre. Inte blir det bättre av att hans mamma ständigt kommer dragandes med en collegematrikel som är tjock som sju svåra år och åtta inkunablar.

Det Greg fruktar mest av allt är att stängas ute och i enlighet med devisen ”om man aldrig försöker blir man aldrig heller besviken” ser han till att vara lite sådär halvtjenis med precis alla klickar på hela skolan, hur små eller obskyra de än är. Plus att vara ironisk och slagfärdig på ett sätt som nära nog alla önskar att de kunde vara men som extremt få är utanför filmens och TV-seriernas värld.

Greg är så pass ironisk och avståndstagande att den ende i sin egen ålder som han umgås med, Earl, kallas för en ”co-worker” istället för en kompis eftersom de ägnar sig åt att göra egna remakes på kända filmer, but with a twist. Eller vad sägs om 2.48 PM Cowboy, My Dinner with Andre the Giant och A Sockwork Orange (vilken givetvis innehåller strumpdockor och apelsinjuice).

Den enda som lyckas ta sig under Gregs spydiga rustning är Rachel och där tar det ett ganska bra tag innan besöken hos den leukemisjuka tjejen blir något mer än bara en plikt som ska göras för att få mamma att sluta tjata.

Jag inte låta bli att undra om det finns någon lag mot att göra indie-filmer som vare sig är quirky (Konstiga biroller? Check. Lustiga leranimationer? Check.) eller innehåller snabbsnackande och välformulerade rollfigurer som får Rory Gilmore att framstå som en neandertalare. Men då skulle de kanske inte längre vara indie?

Det här intrycket understryks för min del av det faktum att både Thomas Mann (nej, inte den tyske nobelpristagaren i litteratur) som spelar Greg och Olivia Cooke som spelar Rachel båda är födda under det tidiga 90-talet vilket gör att de ser lite för gamla ut för att passera som trovärdiga high school-elever.

Trots ovanstående invändningar är Me and Earl and the Dying Girl en helt ok blandning mellan high school-film och cancer-dito. Förväntade teman som livsval, knepiga föräldrar, kompisskap, kärlek och dödsångest avhandlas med en hyfsat varsam och samtidigt milt humoristisk hand.

star_full 2star_full 2star_full 2

chocolatalt. titel: Monsieur Chocolat

Kom och se kannibalen Kananga! Förundras över hans djurhudar och mörka skinn! Frukta hans vassa tänder!

I 1800-talens cirkusvärld gällde det att locka med något nytt för att få publiken att flockas. Då spelar det mindre roll att ”Kananga” egentligen hette Rafael Padilla och var en föredetta slav, född på Kuba. Men den svårflörtade landsortspubliken är tyvärr inte ens särskilt impade av ”kannibalen” som Cirque Delvaux kan förevisa.

Det är först när clownen George Foottit föreslår ett samarbete mellan honom och Rafael som det börjar bli lite drag under de överdimensionerade clownskorna. Åskådarna tjuter av skratt när Georges vita clown får sparka den svarte mannen i baken och ge honom örfilar medan det mesta som ”Chocolat” försöker ta sig för går åt helsicke. Snart är clownduon ”Foottit et Chocolat” så populära att det kommer erbjudanden från själva huvudstaden. Rafael är så rusig av framgång och de enorma penningasummor han får för sina uppträdanden att det givetvis bara är en tidsfråga innan det ack så vanliga pannkaksstadiet infinner sig.

En klassisk uppgång- och fallhistoria med andra ord, plus ett extra element av rasism och social underordning. Grejen med Chocolat är att filmen bygger på historien om den verkliga personen Rafael Padilla som var en av Frankrikes första svarta clowner på den nivå som ”Foottit et Chocolat” verkade.

Jag upplever att Chocolat vill mycket – vara en trovärdig periodfilm, ge en bild av en cirkus- och clownkultur som till vissa delar gått förlorad, visa upp det sena 1800-talets attityder till svarta och beskriva en mans hantering av det faktum att han lever i ett samhälle som inte ser honom som en jämlike.

När det gäller de två sista aspekterna blir det därför smått ironiskt att filmen, sin titel och fokus till trots, ändå väljer att både inleda och avsluta med George Foottit som någon slags huvudperson, snarare än Rafael själv. Annars tycker jag att Chocolat (vars titel inte ska förväxlas med Lasse Hallströms feel good-rulle om hur Johnny Depp och Juliette Binoche moffar choklad på den franska landsbygden) gör ett rätt bra jobb med att visa på de ingrodda fördomarna mot icke-vita.

Georges tycks göra vad han kan för att behandla sin partner som en riktig människa men vad spelar det för roll när det är fullkomligt självklart att han exempelvis ska ha dubbelt så mycket betalt eller att någon som säger något dumt beskylls för att ”prata som en neger”. Rafael själv är så pass ovanlig i det franska sammanhanget att både barn och vuxna vill gärna ta på hans hud för att vara säkra på att han inte är målad.

Och det tas förstås för givet att hans roll är den tokroliga clownen som kallas auguste och inte den vita och mer sofistikerade varianten. På ett sätt kan man säga att Rafael stod inför samma dilemma som exempelvis den sydafrikanske apartheidmotståndaren Stephen Biko – ska man satsa på att försöka bli accepterad på andras villkor eller måste man försöka spränga gränserna för sin egen existens? Rafael gör ett tappert försök som föga förvånande inte slår särskilt väl ut.

Rafael spelas av Omar Sy som väl kanske gör en slags vuxnare version av paradrollen hittills: Driss i Intouchables. Han har dock svårt att rent fysiskt hänga med medspelaren James Thiérrée fantastiska akrobatik. Jag kan inte släppa hur oerhört lik Thiérrée är Robert Downey Jr. i hans Chaplinroll (särskilt med halvsminkat ansikte) och det får sin förklaring: fransmannen är ingen mindre än Charlie Chaplins dotterson. Han är mer kontrollerat nedtonad bredvid Sys energi och frustration. Filmens val att börja och avsluta med Foottits perspektiv tycker jag också får en viss grund genom Thiérrées prestation i en rätt fin antydan om att Rafael kan ha varit Georges livs stora kärlek.

Chocolat är som sagt en biopic/BOATS. Blir jag nyfiken på hur det ”egentligen var”? Skiter påven i sin lustiga hatt? Av det lilla jag kan läsa mig till har filmen (med manus av bland andra fransk-marockanske regissören Roschdy Zem) gjort en hel del förändringar för dramatisk effekt, bland annat var Rafael redan inne i clown-businessen när han slog sig ihop med George Foottit.

Något mer seriöst teaterframträdande kan jag heller inte upptäcka. Och Rafaels käresta Marie var inte alls änka utan skilde sig från sin man för att kunna leva med Rafael. Just det sista kan jag på ett sätt tycka är lite synd att man ändrade på för en skilsmässa måste har varit ett helt oerhört stort steg att ta för en kvinna på den tiden. Särskilt som hon gjorde det för att leva tillsammans med en man som av många sågs som jämbördig med en apa. Samtidigt hade en sådan händelseutveckling sannolikt tagit väldigt mycket fokus från Rafaels kamp för likabehandling.

Chocolat är långt ifrån någon dålig film men faller trots detta i den förutsägbara biopicsfällan: den “verkliga” historien framstår efter tittningen som betydligt mer spännande och intressant än filmen som beskriver den.

star_full 2star_full 2star_full 2

Malmo_Filmdagar_2016_crop_100Detta var den sista filmen från Malmö Filmdagar-skörden och jag var faktiskt ensam om att se den.

creepshow

Vid pass 80-talets början hade George A. Romero (kanske namnet i sig räcker som argument för inkludering i temat?) mest gjort ganska allvarsamma filmer – Night of the Living Dead, Martin, The Crazies och Dawn of the Dead. Kanske var det samarbetet med en ung skräckförfattare som gjort raketkarriär ungefär jämsides med Romero som resulterade i något avsevärt lättsinnigare?

Läs hela inlägget här »

Med film som upptar adventssöndagarna blir det istället bokmåndagar under december.

***

tusen-ar-av-fantasyI Tusen år av fantasy tar historikern Bo Eriksson chansen att förena sina två intressen: J.R.R. Tolkiens sagovärld och den medeltida litteraturen. Att Tolkien var mer än inspirerad av historiska källor när han skapade sitt universum är knappast någon hemlighet men Eriksson väljer att i viss mån vända på kuttingen. Med utgångspunkt i ringtrilogin och det som händer Frodo, Sam, Gandalf och de andra inblandade försöker han ge en bild av medeltidens litteraturhistoria.

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathSom vanligt hälsas första advent på Rörliga bilder och tryckta ord med en julfilm. I år tänkte jag vara lite wild and crazy och bjuda på en julfilm varje advent. Vi får väl se hur det går med den ambitionen men än så länge har jag ju en 25%-ig måluppfyllelse i alla fall.

***

a-christmas-storySkådisen, regissören, producenten och manusförfattaren Bob Clark var inte bara en mångsidig man, utan har också en minst sagt intressant filmografi. Han är exempelvis ansvarig för den erbarmliga American Pie-föregångaren Porkys, men har kanske satt sitt främsta bomärke inom genren julfilmer. I mitten på 70-talet stod han för en av historiens bästa julslashers, Black Christmas, men det är filmen som kom nästan 10 år senare som har gått till historien.

Läs hela inlägget här »

winters-waralt titel: The Show White Chronicles: The Huntsman: Winter’s War

Mirror, mirror on the wall. Who’s the dullest of them all?

Tja, något förvånande i alla fall inte denna prequel/uppföljare till den stentrista Snövit-remaken som kom för några år sedan. Kan man bara acceptera en del rätt konstruerade vändningar för att få historien att röra sig framåt samt en välputsad CGI-fest (föga förvånande) av flytande metall och spetsig is var det här rätt underhållande.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jan Guillou, Ordets makt och vanmakt
Christopher Paolini, Brisingr
Emily Brontë, Wuthering Heights
Jonathan Melville, Seeking Perfection

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg