alt. titel: Pappa Goriot, Father Goriot

I madame Vauquers nedslitna pensionat, beläget i ett av Paris knapphändigt luxuösa kvarter, har en brokig skara människor sin hemvist. Vissa håller boendet enbart för det första steget på den sociala stegen, som juridikstudenten Eugène de Rastignac, vilken kommer från en anrik men utblottad familj på den franska landsbygden. Andra har rutschat in från betydligt högre höjder, som Jean-Joachim Goriot, en tidigare synnerligen förmögen pastatillverkare men som nu av allt att döma är fullkomligt luspank.

Han utgör till och med en så löjlig uppenbarelse att de andra pensionatsgästerna gör narr av honom. Särskilt löjeväckande är det faktum att han slösade bort hela förmögenheten på sina två bortskämda döttrar som sedan inte ville veta av honom när de kommit upp sig här i världen.

Rastignac, vars livsmål är att skrapa ihop en stor förmögenhet, förstår till slut att han aldrig kommer att lyckas med det på egen hand. Han måste få in en fot i de fina Parissalongerna där man dansar, dricker champagne och spelar om stora summor pengar. En av hans ciceroner under denna färd blir så småningom en av Goriots döttrar Delphine, med vilken han dessutom påbörjar en affär.

Ännu en klassisk bok att stryka från den där pliktskyldiga listan som inte alls är lika lustfylld som den vanliga AttLäsa-listan. Någon större erfarenhet av fransk litteratur kan jag ju knappast påstå mig ha. Men i den mån de går att jämföra kan jag nu konstatera att jag tycker betydligt bättre om Émile Zola än Honoré de Balzac. Eller ja, det kanske skulle vara rättvisare att uttrycka det som att jag tycker betydligt bättre om Thérèse Raquin än Le Père Goriot.

I den tvekampen spelar det i och för sig säkert en viss roll att jag lyssnade på Le Père Goriot och att det dessutom var en ganska oinspirerad inläsning. Jag hade nämligen oerhört svårt att hålla fokus på själva berättelsen. För att vara helt uppriktig blev jag faktiskt tvungen att lyssna på eländet två gånger för att få någorlunda rätsida på vem som var vem och som gjorde vad när.

Mitt intryck är dock att Balzac har en stil som gör att han allt som oftast drar iväg från själva händelseutvecklingen i långa och detaljrika miljöskildringar eller dialoger, vilka kan ha betydelse för handlingen, men inte alltid. En stil som med andra ord gör det till något av en utmaning att behålla det där fokuset. Till saken hör förstås att jag heller aldrig lyckades bli särdeles engagerad i bokens huvudperson Rastignac och hans försök att klänga sig uppåt i den sociala hierarkin.

För vad det är värt tror jag att jag trots detta lyckades få någorlunda grepp om romanens två bärande teman och jag har redan nämnt dem. Dels har vi strävan efter lycka och framgång i form av social status och monetär välgång. Här upplever jag att Balzac relativt entydigt hävdar att det är en farlig chimär. Ingen av romanens välbärgade personer är det minsta lyckligare på grund av det, snarare tvärtom. Dessutom framförs med emfas åsikten att Paris-societén är ena tjuv- och rackarspelare, minst lika goda kålsupare och skurkar som de stackare, vilka döms till fånggalärerna. Alla lever de emellertid i ett samhälle som straffar den förre när han stjäl en limpa men hyllar den tidigare när han stjäl en miljon.

Dels har vi Goriots försmådda, hopplösa och fullkomligt missriktade faderskärlek till de otacksamma Delphine och Anstasie. Det är inte utan att man påminns om Shakespeares King Lear vid läsningen och Balzac ska tydligen också ha blivit anklagad för plagiering i det avseendet.

Nå, om inte annat vet jag nu varför ”Rastignac” blivit ett begrepp som betyder ”begåvad ung man som till (nästan) varje pris föresatt sig att lyckas”. I övrigt tror jag att jag lämnar den gode Blazac därhän.

Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i Tenet är tiden ingen lek, den är regelrätt slagfält.

En amerikansk specialagent får ett specialuppdrag. Forskare har börjat finna kvarlämningar från framtiden, föremål som som beter sig reverserat. Orsak-verkan fungerar på samma sätt som vi är vana vid, förloppet går ”bara” baklänges. Ett tappat föremål ligger på bordet innan du har det i handen och en pistolkula avlossas inte av vapnet, utan fångas upp av det. Forskarens vetenskapliga råd i situationen? ”Don’t try to understand it. Just feel it”.

Men det som oroar samtiden är att i princip allt av det man funnit tycks handla om vapen och krigföring. Är man under attack? Från framtiden? Med framtida kunskap går det förstås att hitta på alla möjliga dumheter i samtiden. Spåren leder vår protagonist och hans brittiske sidekick Neil till den ryske vapenhandlaren Andrej Sator, vilken möjligen har slutit en faustisk överenskommelse som överbryggar tiden. Vägen in till Sator går via hans hunsade och misshandlade fru Kat.

Även om Tenet inte hade kommit från just Christopher Nolans hjärna hade den ändå varit ett hett efterlängtat tillskott på en covid-bantad biorepertoar. Men nu är den till yttermera visso en Nolan-film och även om jag innan titten lyckats hålla mig någorlunda ospoilad hade vissa omdömen ändå läckt igenom filterbubblan. Att den i någon mening skulle handla om tid kändes nästan inte som en spoiler, däremot var jag fullt inställd på att bli så bortkollrad att Inception skulle kännas som ett avsnitt av Teletubbies i jämförelse. Samtidigt hoppades jag förstås att jag skulle bli lika golvad av Tenet som många andra tycks ha blivit.

Så döm om min förvåning när jag efter de 150 minutrarna satt med en upplevelse som gränsade farligt nära det mellanmjölkiga ”helt ok”. Skådismässigt är resultatet lite skiftande – jag tyckte mycket om John David Washington i huvudrollen. Ska Tenet dessutom vara filmen som gör att jag äntligen omvärderar Robert Pattinson (vilken spelar Neil)? Å andra sidan fick jag inte särskilt mycket från Elizabeth Debickis Kat och hennes make Andrej är en i mina ögon väldigt stereotyp rysk olig-skurk. Det mest spännande med honom var att jag genom hela speltiden verkligen inte kunde bestämma mig för om det var Kenneth Branagh eller inte (det var det).

Rent hantverksmässigt finns däremot inte mycket att invända. Allt som kan vara maffigt är maffigt samt lysande understött av Ludwig Göranssons score. Nolan vet banne mig hur han ska regissera tajta kupp-moment och rusande biljakter. Trots att thriller-lika attack- eller kuppsegment förekommer minst 4-5 gånger i Tenet är det lika andlöst spännande varje gång.

Med ett förbehåll: så länge jag inte tänker allt för mycket på innehållet. För min del dras den delen av Tenet med framförallt två stora nackdelar. Ett par av de där andlösa sekvenserna bygger på att Washingtons agent bryr sig obegripligt mycket om Kats väl och ve. Det är till och med så att vissa spänningsmoment i någon mening förlorar denna spänning eftersom de bygger på att agenten ska ta idiotiska beslut av omtanke om Kat. Momenten förlorar alltså i insats. Jag insåg efter ett tag att jag också var fundamentalt ointresserad av den dysfunktionella Sator-familjens relationer (det finns en son med i leken), vilket är lite olyckligt eftersom Tenet lägger en hel del speltid på den detaljen. Särskilt olyckligt som det i sin tur fick in mig på tankespåret att Nolan verkligen inte är superbäst när det kommer till kvinnliga rollfigurer. Debickis Kat blir i någon mening primärt en hjälplös trofé som Branagh och Washington kan alfahannepissa över.

Den andra stora nackdelen blir än mer graverande eftersom den rör Tenets hela raison d’être. Som synes handlar det den här gången om tid, framlänges och baklänges, tillbaka till framtiden och farfarsparadoxer. Det är svårt att uppfatta att Nolan verkligen menar allvar med uppmaningen ”Don’t try to understand it” eftersom han lägger så fruktansvärt mycket tid på att visuellt försöka få publiken att i alla fall ana hur det hänger ihop och hur smart allt är upplagt. Missförstå mig rätt: jag kan uppskatta Nolans utsökt noggranna och välformulerade flödesschema men Tenet ger mig i slutänden enbart en upplevelse av ren mekanik. Den känslan understryks av att vi får se väldigt lite av all den planering , rekrytering och finansiering som de extremt elaborerade kupperna torde kräva. (För min del hade jag hellre sett mer av det och mindre av bråken mellan herr och fru Sator.) Medan Inception, å andra sidan, levererade en tankens flykt och gläntade på förlåten till ett för mig dittills obekant sätt att uppfatta saker och ting. Medan Dunkirk, å tredje sidan, använde tidsbegreppet för ett briljant stycke historieberättande.

Sannolikt beror skillnaden filmerna emellan på att lek med tid och tidsuppfattning faktiskt är ett ganska välbekant fenomen i både film och litteratur. Som en äldre dam med rollator kommenterade efter min visning ”Tja, har man sett lite Star Trek var det inte så mycket nytt” och jag är böjd att hålla med henne. Det jag upplever att Tenet har att komma med är just detta med reverserade händelseförlopp istället för ”vanligt” tidsresande. Som en bild eller metafor för ett sådant händelseförlopp är förstås en palindrom väl vald. Ord som, oavsett om man närmar sig dem framifrån eller bakifrån, ger samma budskap eller slutpunkt. Visst är det trevligt att Nolan plockat upp den uråldriga (redan de gamla grekerna…) Sator-fyrkanten men konceptmässigt måste han ju se sig slagen av exempelvis Dan Brown och ambigrammet i Angels and Demons.

Möjligen tänker sig Nolan ett budskap med sin film som ska motsäga den där iskalla tidsmekaniken. Man får väl anta att Washingtons protagonist under resten av filmens gång lytt forskarens råd och enbart gått på feeling (vilket med lite våld, vilja och vaselin möjligen skulle kunna förklara vissa av hans val). Kan du säga ”Use the force”? Mot slutet får Washington också hävda att utan tillit och tro reduceras människan till en galning. Samt försäkras av Neil att det viktiga är att agera, även om det kan synas som om allt redan är förutbestämt. Den vetskapen får aldrig resultera i handfallenhet och handlingsförlamning.

Nej, att avsluta med lite av en ”jaha”-känsla var det sista jag hade förväntat mig av titten på Tenet. Ärligt talat är jag heller inte särskilt sugen på en omtitt. Möjligen den dag det dyker upp en fan-edit som raderat Sator-familje-relationerna.

alt. titel: Dr. Dolittle

Recensionen nedan publicerades i VästerbottensKuriren i juli 1998

Har vi inte alla någon gång önskat att man skulle kunna tala med djur?? Att få veta vad hundarna skäller om och varför de egentligen sniffar varann därbak. Men precis som när så många andra önskningar går i uppfyllelse är det kanske inte så perfekt som man föreställt sig. Fråga John Dolittle, han vet.

Filmen om mannen som kan tala med djuren bygger, synnerligen löst skall man väl tillägga, på böcker som skrevs i början på 1900-talet av Hugh Lofting. Denna version har hottats upp en smula för att passa 90-talspubliken, men det är fortfarande djuren som står i centrum. Framförallt ett uppnosigt marsvin vid namn Rodney och den förtjusande byrackan Lucky. Och det kan inte hjälpas, men jag är svag för djur. Eftersom djuren har en så pass framträdande roll och Eddie Murphy för en gångs skull håller sig ganska nedtonad så är Dr. Dolittle riktigt hyfsad. Inte så att man skall rusa till biografen för att till intet pris missa detta genidrag, men det är nog inte bortkastade en och en halv timme. Trots de prutt-, kiss- och bajsskämt som tydligen anses legio inom den moderna barnfilmsindustrin. Dessutom vill jag ge distributören en eloge för att för en gångs skull inse det vettiga i att inte dubba en film till oigenkännlighet.

Men eftersom detta också är en amerikansk barnfilm kommer man givetvis inte undan de alltjämt närvarande moralkakorna. Här får vi bland annat lära oss att det är ok att vara ’knäpp’, bara man är sig själv och att det finns viktigare saker än pengar. Att John Dolittle till slut skall göra det rätta och hjälpa de oskyldiga även om han i början tycks vara en smula känslokall är det ingen som helst tvekan om. Och om man sedan vill, kan man ju tolka djuren han hjälper som alla möjliga förtryckta grupper i samhället och då blir det ju väldigt tjusigt. Dessutom kan det ju finnas vissa invändningar mot att förmänskliga djuren på det sätt som görs i filmen och på så sätt förstärka vissa fördomar. Men eftersom man också får lära sig att marsvin kan vara otroligt uppkäftiga och getter gärna vill ha Brad Pitt till husse jämnar det liksom ut sig.

Omtitt 2020:
Efter titten på den usla nyversionen av berättelsen om läkaren som kan prata med djur med Robert Downey Jr. var jag tvungen att ge mig på ett återbesök. Visst var väl ändå Eddie Murphy mycket bättre? Visst var väl ändå allt bättre förr?!

Men nej, tyvärr inte… Inte var det här så mycket att glädjas åt heller. Möjligen kan jag hålla med om att Eddie känns något mindre krystad i sin roll, dels för att man är mer van att se honom i den här typen av filmer, dels för att hans film utspelas i samtiden och därmed slipper dras med den krystade sagostilen.

Marsvinet Rodney 1998 kan kvittas mot ekorren Kevin 2020. I övrigt skulle jag vilja påstå att hur barnslig än den nyare filmen kändes, var den gamla ännu barnsligare. Drakpruttar anno 2020 blev till en fis i motvind i jämförelse med alla animala kroppsexkretioner och väderspänningar man förväntades skratta åt i slutet av 90-talet.

En tvåa är ett alldeles för snällt betyg på den gamla Dolittle-filmen. Ner med dig till 2020 års nivå!

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på.

Nu för tiden är det nog lite svårt att lyckas med superhjältefilmer överlag. Jag menar, vi börjar ju ha sett ett par stycken och jag gissar att det kan vara en svår balansgång mellan det allt för simpla och det överdrivet komplicerade. The New Mutants är långtifrån det sämsta försöket som sticker upp näsan ovanför vattenytan i det avseendet. Men när det kommer till kritan skulle jag vilja säga att det inte är en film som skiljer sig nämnvärt från valfri YA-produkt som kommit under de senaste åren. Det ligger också filmen i fatet att det väl är den fjärde i ordningen (minst) som ska visa på hur problematiskt livet blir för unga mutanter (X-Men, First Class, Dark Phoenix).

Det är såklart en uppenbar parallell mellan mutantidentiteten och en allmän tonårstillvaro men The New Mutants gör det på det hela taget allt för lätt för sig. Vi har likhetstecknen mellan mutantkrafternas uppkomst och puberteten (13-årsåldern). Mellan stigmat av krafterna och en avvikande sexualitet (prästen father Craig försöker ”pray the bad” från stackars Rahne). Och mellan krafterna samt särskilda behov (Reyes institution är till för ”teens that need some extra care”). Vi har betoningen på identitet, självkontroll, självtillit, självkännedom, gemenskap, vikten av att möta sina rädslor istället för att fly och att tonåringar allt som oftast är sin egen värsta fiende.

Den här enkelheten, kombinerad med en CGI-tung avslutning, en viss stereotypi (självklart är den ryska Illyana typ ett traffickingoffer och den brasilianske Roberto en heting) samt en olycklig tendens att låta de inblandade kläcka ur sig malplacerad humor, gör att The New Mutants aldrig går på djupet. Inte för att jag var trollbunden av Boones tidigare cancerfilm men den mötte ändå ämnet om döende ungdomar pang på. Här känner jag mig aldrig särskilt orolig eller bekymrad över hur det ska gå för kidsen, inte ens när Dani har klängt ut från klocktornet och gör sig beredd att störta mot sin egen död.

Jag vet inte om det var meningen att publiken skulle uppfatta bilden av hur alla människor har två olika björnar inom sig, en god och en ond, och att den man göder är den som växer sig stark, som djupsinnig. Den ambitionen förtogs i så fall en smula av att exakt samma liknelse används i TV-serien Bosch redan 2014. Då funkade det bättre med kopplingarna till klassikern Buffy eftersom det inte var något man hymlade med (minst ett par signifikanta avsnitt får rulla på en TV i bakgrunden).

Ytligheten gör dessutom att det känns som om prestationerna från hyfsat duktiga skådisar som Maisie Williams (Rahne), Anya Taylor-Joy (Illyana) och Charlie Heton (Sam) är ganska bortkastade på The New Mutants. Å andra sidan är det möjligt att det är det enda som gör att jag ändå inte hade några större problem att se filmen som en lättsam popcorn-rulle, ganska lagom för en fredagskväll. Jag hade i alla fall inte tråkigt, vilket jag vill minnas att jag faktiskt råkade ut för i fallet Dark Phoenix.

alt. titel: Ved vejs ende, L’infinie comédie, The End of the Tour – Un viaggio con David Foster Wallace

”…one of the most interesting American writers of all time…”
”…one of the most influential and innovative writers of the last twenty years…”
Time magazine Best Books of the Year (Fiction), 1996
Pulitzer Prize nominee, 2012

Sedär. Lovord och utmärkelser i drivor till en amerikansk författare jag fram tills dagens film aldrig hade hört talas om – David Foster Wallace. År 1996 fick han sitt stora genombrott med boken Infinite Jest och blev då under några dagars tid intervjuad av Rolling Stone-journalisten David Lipsky. Lipsky skrev en bok om samtalet 2010: Although Of Course You End Up Becoming Yourself: A Road Trip with David Foster Wallace. Och 2015 kom alltså The End of the Tour som är en adaption av Lipskys bok (plus en del ytterligare detaljer som Lipsky valde att dela med manusförfattaren Donald Margulies).

Och det är väl lika bra att få det ut vägen med en gång: David Foster Wallace led större delen av sitt liv av depression och begick självmord 2008. Hans dödsbo har motsatt sig filmen och det är oklart huruvida Lipsky publicerade sin bok med eller utan tillstånd från detsamma. Vi får alltså uteslutande Lipskys version av händelseförloppet och samtalen i The End of the Tour.

Filmen tar sin början när Lipsky får besked om Wallaces död men består till största delen av de minnen som journalisten har av sina samtal med författaren, understödda av tolv år gamla intervjukassetter. Det är en film om två 30-åriga män som var och en på sitt håll brottas med sitt författarskap och (det amerikanska) livets evinnerliga tomhet.

Jesse Eisenberg spelar Lipsky och jag tror inte att det finns en enda scen i filmen där han inte är med. Jason Segal är hans samtalspartner och figurerar nästan lika mycket. Av de två tycker jag nog att Segal gör den bättre prestationen, han känns genuin oavsett om samtalet handlar om hundar, tv-missbruk, rädslan inför att hora ut sig för berömmelse, längtan att få ligga utan att bekymra sig om det sociala spelet, det enkla välbehaget i trycka i sig skräpmat eller längtan efter att dö.

Eisenberg är i sin tur inte dålig (det är han ju sällan) men hans intensiva, sarkastiska, halvstammande och ibland lätta aggressiva framtoning känns inte direkt nyskapande om jag säger så. Än en gång får jag anledning att fundera över varför Woody Allen, så fort Eisenberg dök upp i filmbranschen, inte såg till att kontraktera gossen för att på livstid spela yngre versioner av Woody själv.

The End… är i mina ögon en helt ok pratfilm, komplett med ett lagomt indie-melankoliskt score av Danny Elfman. Filmen blir aldrig direkt tråkig men jag måste också erkänna att samtalen inte gjorde mig lika fascinerad av Wallace författarskap eller tankeliv som alla andra i filmteamet tycks ha varit. Regissören James Ponsoldt hade på sitt bröllop exempelvis uppläsning från delar av ett gammalt tal Wallace en gång hållit. Jag blir inte engagerad i författarens öde eller vill ta hand om hans sargade inre. Ska jag vara helt ärlig fick jag samma känsla av hans bok som uttrycktes av den bokhandelsexpedit som sålde Jason Segal ett ex av Infinite Jest när det blev klart att han skulle spela Wallace: ”Every guy I’ve ever dated has an unread copy on his bookshelf”.

Men nu är jag inte en 30+ amerikansk man som kan identifiera mig i känslan av total tomhet och ensamhet som uppfyller en när man inser att livet inte blir perfekt bara man uppnår eller gör ditten eller datten. Vilket jag till viss del uppfattar att Infinite Jest handlar om. Bristen på identifiering gör kanske också att jag är mer benägen att fastna på detaljer i herrarnas samtal. Tidigt får exempelvis bägge intyga för den andre att de är ”handsome” och ”a good looking guy”. Really?!

Detsamma gäller Lipsky/Eisenbergs till synes uppriktigt förvåning när Wallace/Segal erkänner att han inte alltid är så lätt att leva med. Samtidigt som författaren definitivt ser tillräckligt ovårdad ut och betett sig tillräckligt knepigt för att det ganska snart ska bli tydligt att han inte den mest stabila av personligheter. En annan sak som blir lite märklig är att det framstår som om Lipsky knappt fått någon uppmärksamhet för sin egen bok, The Art Fair, som också publicerades 1996. När den i själva verket fick en hel del beröm och också var nämnd i Time som en Best Book of the Year. Det var väl bara det att Wallace fick ännu mer av rampljuset.

Välskriven, välgjord och välspelad men inget jag kommer att återbesöka, alltså. Även i detta verkar jag emellertid skilja mig från den amerikanska publiken: ”You hang on its every word and revel in its rough, vernacular beauty”, ”It’s a profoundly moving story”.

Konventet LonCon anno 2014 var en sympatisk tillställning, inte minst för att man fick chans att lyssna på spännande författare som pratade om både skrivande och sina egna böcker. En sådan var Scott Lynch, vars panelsamtal om resande i fantasygenren gjorde mig nyfiken. Lika bra att börja i början, med debuten The Lies of Locke Lamora.

Staden Camorrs egen Fagin, tjuvmakaren som håller till vid den gamla kyrkogården vid Shades’ Hill, vill desperat bli av med sin bäste tjuv. Den av pesten föräldralöse pojken som kallar sig Locke Lamora visar sig nämligen vara lite väl påhittig för både sitt eget och tjuvmakarens bästa. Snart har han utnyttjat både eld och upplopp som avledande manövrar för att kunna stjäla några korvören. Tjuvmakaren börjar få det hett om öronen och lyckas därför övertala prästen father Chains att ta sig an gossen. Men i templet tillägnat The Nameless Thirteenth, The Crooked Warden, får Locke en utbildning i tjuveri som är långt mer ambitiös än han vågat drömma om.

Att denna speciella fantasyroman är en debut gör den bara desto mer imponerande. Scott Lynch har fyllt sin berättelse med djärva äventyr, rappt sarkastisk dialog och nog med mustiga miljöbeskrivningar för att måla en tydlig bild av sin kanalbemängda stad. Men även om det finns en hel del av ett ålderdomligt Venedig i Camorr, plus att många av dess invånare har namn som Maranzalla och Barsavi, råder det ingen större tveksamhet om att det också finns gott om företeelser i Camorr som knappast tillhör ens en italiensk vardag. Lynch väver också en tillräckligt intrikat väv för att läsaren ska ana att här finns betydligt mer att berätta, både om Camorr och Lockes tidigare äventyr.

För huvuddelen av The Lies… sysselsätter sig inte med pojken Locke, utan den unge man som i aristokratins kretsar börjat kallas The Thorne of Camorr efter ett antal fräcka kupper som fått både en och två ädla familjer att förlora stora delar av sitt kapital. Nu har Locke och hans föräldralösa kumpaner siktet inställt på Don och Dona Salvaro. Men samtidigt går det rykten om någon som kallas för The Grey King och som visar sig vara livsfarlig för ledarna av Camorrs undre värld.

The Lies… är frejdig på ett sådant sätt som bara en berättelse om en smart kupp, iscensatt av en briljant brottsling kan vara. Locke och hans följeslagare, som kallar sig The Gentlemen Bastards, är härliga bekantskaper som jag snart börjar heja på, trots deras kriminella böjelser.

Men Lynch lyckas som sagt också skapa en intresseväckande stad i Camorr. Belägen i Therin, ett land med en lång historia, är den full av lämningar från tidigare generationer vilka besatt numera förlorad kunskap. Varje skymning genomlyses exempelvis staden av ett sällsamt ljus när den nedgående solens strålar fångas i strukturer som ingen kan återskapa. Däremot har helt nya krafter och metoder skapats tack vare ett ivrigt användande av alkemi inom allt från botanik till läkekonst och försvarstaktik.

Lynch hoppar fram och tillbaka i sin berättelse men tappar aldrig den huvudsakliga tråden med fantasyvärldens egen Danny Ocean eller Arsène Lupin. Variationsrikedomen gör dock att läsaren får en matig bakgrund till både Locke själv, de krafter som styr Camorr och Therin som land. Man kan för all del ondgöra sig över flervolymssjukan som hemsöker snart sagt alla litterära genrer. Men när jag stöter på ett sådant guldkorn som The Lies… är det ganska trevligt att veta att det finns två delar till att plöja.

David Poe, i likhet med vilken amerikansk familjefar som helst, älskar att föreviga det välsignade familjelivet med filmkameran. Särskilt när han själv får spexa loss framför den i Halloweenkostymer eller tomtedräkt. Hustrun Clare är något mindre trakterad, även det i likhet med alla filmande familjefäders överseende partners. Det vill säga att hon först håller emot och låtsas vara generad inför det sökande kameraögat men sedan spexar loss nästan lika mycket som sin ungdomlige och spontane make.

Två som däremot inte alls uppskattar kamerans fokus är tvillingarna Jack och Emily. De spenderar dagarna med att vara tysta och se surmulna ut när pappa förgäves uppmanar dem att agera framför kameran. Kanske har de, vid tio års ålder, en gång för alla bestämt sig för att de här filmande dumheterna måste upphöra? För utan antydan om tidigare problem börjar Jack och Emily bete sig…ondsint. Emily gömmer saker för sin mamma och när Jack ska kasta en baseball till sin pappa kommer istället en sten flygande.

Istället för att bättra sig, efter att lämpliga straff som lövräfsning utdelats, eskalerar tvillingarnas problematiska beteenden vilket i sin tur gör David och Clare allt mer oroliga. De har dock olika sätt att hantera slitningarna i familjen (alldeles oavsett det faktum att David verkar tycka att det är en bra idé att oavbrutet dokumentera det hela).

David är präst och trots att han inte är katolik börjar han bli allt mer övertygad om att det är huset självt som innehåller någon slags ondska och att hans barn blivit besatta av demoner. It’s exorcism time! Clare är å sin sida barnpsykiatriker och kommer inte bara på den utmärkta idén att hon ska försöka psykoanalysera sina egna barn utan också skriva ut psykofarmaka nog för att hålla kidsen i ett konstant lyckorus.

Denna beskrivning av handlingen i Home Movie får kanske det hela att låta helt crazy banans men det är snarare en film som mumlar på i stadig takt. Regissör och manusförfattare Christopher Denham har gjort ett par smarta val med sin lilla lågbudgetfilm som ändå tycks ha gått ganska bra på festivalmarknaden, med pris för ”Citizen Kane Award for Best Directorial Revelation” på Sitges som kronan på verket.

Det kanske viktigaste är att han instruerat Amber Joy och Austin Williams som spelar Emily och Jack att de under större delen av filmens gång ska se nollställda eller trumpna ut och inte säga något. Det innebär att vi besparas potentiellt dåliga barnskådisprestationer och det hela vilar istället på de vuxnas axlar. Denham är själv skådis och sannolikt är det därför han lyckats locka till sig två fullt funktionsdugliga TV-serieskådisar – Adrian Pasdar och Cady McClain – som faktiskt tycks veta vad de gör. Ni som redan är bekanta med lågbudgetskräck och found footage-greppet vet att så allt för sällan är fallet.

Rent manusmässigt funkar också eskaleringen i obehaget som ska strömma ut från tvillingarna. Deras handlingar blir allt mer utstuderade och grymma medan föräldrarna blir allt mer förtvivlade över att inte förmå sina barn att förstå hur illa det är att vittja familjens akvarium för att göra en guldfiskmacka.

Vi vet ju sedan tidigare att found footage är en teknik som ofta används för att spara cash och jag tror att Home Movies historia hade vunnit på att göras som en ”vanlig” film. I händerna på ett team som är ena jävlar på att skapa atmosfär har filmen i alla fall potential att bli ganska obehaglig. Men found footage-stilen gör det hela prosaiskt och deskriptivt, snarare än att framkalla en känsla av oåterkallelighet och lurande katastrof. Eftersom David och Clare dessutom bara är ett par vanliga föräldrar uppstår efter ett tag dessutom den allt för vanliga frågan i de här sammanhangen: varför i helvete fortsätter de att filma? Det gäller särskilt Clare som å ena sidan inte alls tycks gilla hur David ständigt släpar på kameran men å den andra plötsligt sätter sig för att spela in en videodagbok.

Har man en faiblesse för lågbudgetskräck eller found footage är Home Movie sannolikt inte ett oävet val, under förutsättning att man inte är ute efter de där skrattretande dåliga filmerna. Men det var heller inte en oväntad överraskning som lämnade mig andlös.

Drottning Victoria ligger allvarligt sjuk. Och eftersom det inte är 1901 och hon är en 81-årig, överviktig tant, utan kanske max 1840-tal är det ännu inte dags för den unga regenten att kolvippen. Och hade hon inte fått hjälp är det mycket möjligt att Dr. Blair Müdfly och Lord Thomas Badgley verkligen hade lyckats ta livet av henne med sin djävulska konspiration.

Hjälpen kommer emellertid i form av en motvillig Dr. Dolittle som, sedan hans älskade Lilys död, dragit sig undan världen. Och han hade nog inte ställt upp ens för drottningen om det inte vore för att alla hans djur, från isbjörnen Yoshi till ankan Dab-dab, mer eller mindre utpressat honom till det.

Den enda kur som finns för drottningens förgiftning är emellertid frukten på det mystiska Edenträdet, vars hemvist är en väl förborgad hemlighet. Den enda ledtråden finns i Lilys gamla loggbok, vilken i sin tur vaktas av Rassouli, härskare över ön Monteverde. Alltså måste Dolittle och hans ivrige assistent Tommy Stubbins resa till Monteverde för att stjäla loggboken.

Senaste gången någon högg tag i britten Hugh Loftings tokroliga böcker om den prillige djurdoktorn var det sent 90-tal och Chris Rock ”röstade” det kulsprutesnackande marsvinet Rodney. Läkarrollen axlades av Eddie Murphy och jag vill minnas att filmen ändå var hyfsat underhållande. Faktiskt framstår den i något av ett förklarat skimmer i ljuset av denna senaste adaption, för den var länge sedan jag var så komplett uttråkad av en film som Dolittle.

Alla yttre attribut ger vid handen ett härligt, exotiskt äventyr och en lagomt vresig doktor i form av Robert Downey Jr. Man förstår att filmmakarna tänkt sig en barnanpassad Iron Man som måste tampas med motspänstiga (för att inte tala om väderspända. And…hilarity ensues… Not.) kritter istället för Steve Rogers och Bruce Banner.

Men inget av detta realiseras i Dolittle. Regissören Steve Gaghan kan uppenbarligen både skriva och regissera intrikata manus (eftersom han bland annat stått bakom Syriana) men här vete tusan vad han har pysslat med. Filmen är alldeles för barnslig med fjärtande drakar, hariga gorillor och en judisk tiger med mommy issues som blir sparkad på pungen. Dolittle känns långdragen trots att det händer saker konstant, platt trots att det på pappret finns en massa engagerande insatser och trist trots att Robert Downey Jr. slagit på stort med vildvuxen frisyr samt en märklig dialekt.

Skådisen kommer dock aldrig så mycket längre än det här utanpåverket. Hans prestation känns både stel och konstig, jag får aldrig grepp om vad det är han försöker uppnå. Eller också är det bara att filmen konstant vägrar låta oss i publiken skapa någon som helst relation till vare sig honom eller Harry Colletts Stubbins. Att kalla introduktionen av denne Stubbins för ”ytlig” är att uttrycka det milt. Vi får veta genom en berättarröst att han bryr sig om djur och när papegojan Polly säger ”You belong with us!” är saken tydligen biff. Det hade exempelvis kunnat vara kul att få lite mer insikt i hur han faktiskt lär sig att prata djurens språk men det var tydligen inte tillräckligt intressant för Dolittle.

När jag nu ändå känner mig så ogin kan jag ju passa på att informera om en annan sak som inte känns särskilt intressant för Dolittle: kvinnor. Genom att upphöja Lily till helgonstatus för den hjärtekrossade doktorn och peta in en döende drottning tyckte Gaghan tydligen att det räckte med girl power i hans film. Så den sunkiga kolonialism-vinkeln i Loftings förlaga har mer eller mindre bytts ut mot en genusmässig dito. Yay…

Några smådetaljer finns dock att fästa sig vid. Michael Sheen var milt humoristisk som den onde Blair Müdfly. Mössen som agerade schack-pjäser var tuffa, liksom maffia-myrorna på Monteverde. Det typiskt victorianska akvariet i drottningens gemak var riktigt snyggt. Allra bäst var dock den skottskadade ekorren Kevin (”I’m too beautiful to die!”) som hela tiden smidde hämndplaner gentemot Stubbins eftersom det var han som hållit i geväret.

Jag ser på tidigare texter att jag fann Loftings förlaga allt för barnslig och den klassiska musikalen från 1967 med Rex Harrison allt för harmlös. Dolittle lider svårt av bådadera och är dessutom ointressant. Ingen bra kombo.

alt. titel: Djungel George

Publicerad i VästerbottensKuriren i december 1997

George of the Jungle var en populär tecknad serie mot slutet av 60-talet. När så Disney behöver ett dragplåster emellan de tecknade filmerna som har premiär troget en gång om året, har man alltså dammat av Djungel George, men nu gjort den ‘live’.

En tecknad introduktion berättar för oss om hur det gick till när George hamnade i hjärtat av Afrika (och inte i mjälten eller njurarna), han kom bort när ett plan kraschlandade i djungeln. Precis som Tarzan togs han om hand av apor, men växte knappast upp till att bli apornas konung. George är mer som ett barn, med ett barns nyfikenhet och tro på världens godhet, och har det mycket bra i sitt trähus tillsammans med Apan och elefanten Shep som tror att han är en hund. Allting är lugn och ro för George ända till den sköna Ursula Stanhope invaderar den afrikanska djungeln, eller snarare hennes odräglige fästman, Lyle Van De Groot som tror att han absolut är störst, bäst och vackrast. I en konfrontation med ett lejon svimmar Lyle, medan George får lov att rädda Ursula för att sedan ta henne till sitt trädhus. När George som bäst håller på att upptäcka sina ömmare känslor för Ursula, känner Lyle att han måste rädda sin fästmö från ‘den vita apan’. Men allting går inte som planerat och medan Lyle får sitta i fängelse i Afrika följer George med Ursula hem till New York, med de sedvanliga krockarna mellan civilisation och djungelliv.

Jag kan inte hjälpa det, Djungel George är kul. Det är den där typen av film där man inte till slut kan låta bli att skratta mest för att storyn är så korkad. Detta är en film som äger en avsevärd distans till sig själv och inte minst till genren av Tarzanfilmer, vilka ibland inte ens behöver parodieras. Brendan Fraser har en lagom air av snällhet och naivitet, medan Thomas Haden Church är precis så uppblåst och korkat elak som man skulle kunna förvänta sig. Det finns en mängd småsaker att fästa sig vid i denna film, och även om man inte saknar kiss-, bajs- och pruttskämt finns det också saker för den mer vuxne tittaren att uppskatta. Visst finns det flera små logiska fel, som till exempel orangutanger i Afrika, och visst är filmen dubbad. Men eftersom man i så stor utsträckning har kunnat ge känslan av en tecknad film som man inte skall ta på alltför mycket allvar, så gör det faktiskt inte så mycket.

Nog för att man skall vara patriotisk, men jag skulle ärligt talat rekommendera Djungel George framför någon av filmerna om Lilla Jönssonligan. Och om man skall döma utifrån publikens reaktioner, tycks det som om ungarna håller med mig.

Omtitt:
Om inte annat blev den här omtitten av George of the Jungle ett bevis för hur pass långt den dumroliga meta-familjefilmen utvecklats sedan andra halvan av 90-talet. Sedan 1997 har vi blivit bortskämda med Toy Story, Shrek, The Incredibles, LEGO-filmer och Wreck-it Ralph. I det gänget hänger varken Brendan Fraser eller datoranimerade elefanter med.

Därmed inte sagt att filmen inte fortfarande kan vara ganska underhållande på sina ställen. Exempelvis är Ursula Stanhope en tidig roll för Leslie Mann och hon är ju alltid härlig. Brendan Fraser får i sin tur många tillfällen att flasha sina härligt deffade muskler men jag tycker nog att han, så här i backspegeln, gör en bättre prestation som Rick O’Connor i The Mummy.

George of the Jungle är en lättsam bagatell som med fördel kan rulla i bakgrunden medan man pysslar med något annat.

Mellanstor stad – check. Främsta arbetsgivaren är den lokala fabriken – check. En pojke som vill något mer än att sluta som sin arbetarklassfarsa – check. En kompis som hatar sin alkisfarsa och tar varje chans till slagsmål för att bli av med sina aggressioner – check. En kompis som misstas för att ha en utvecklingsstörning av omgivningen – check. Den ständiga fokuseringen på att få sig ett ligg – check. En pojke som inser att bara jaga efter pengar och ytlig social status båtar föga – check. En pojke som träffar en upptagen flicka vilken icke desto mindre fångar hans uppmärksamhet och får honom att inse vad som är viktigt här i livet – check. Ett ytterst medvetet soundtrack (David Bowie, Roxy Music och Elton John) för att spegla tidsanda och samtidigt återkalla manusförfattarnas egen ungdom – check.

Nej, i väldigt (allt för många?) många avseenden finns det inget som skiljer Cemetery Junction från en uppsjö av andra (manliga) coming-of-age-berättelser som plaskar omkring där ute i dramakomedi-havet. Trots både manus och regi av Ricky Gervais och Stephen Merchant framstår filmen i mina ögon som extremt generisk.

Freddies pappa jobbar på fabriken tillsammans med Freddies kompis, slagskämpen Bruce. Freddie har dock högre ambitioner än så och söker sig därför till den lokale hjälten Kendrick. En försäkringsmogul som ursprungligen också kommer från den lilla järnvägsknuten Cemetery Junction men som lyckats jobba sig upp inom försäkringsbranschen. Han tar Freddie under sina vingars skugga och framhåller mellanchefen Mike Ramsay som ett föredöme för den unge mannen. Det visar sig förstås att Mike är förlovad med Kendricks dotter Julie, en ung kvinna med fotografambitioner. Ambitioner som Freddie förstås sympatiserar med till 100% men som Mike å sin sida inte har en tanke på att underhålla när han och Julie väl är gifta.

Alltså, jag vet inte… Kanske handlar det om att Cemetery Junction varken lyckas fånga mig med sin 70-talsstämning (filmen utspelas 1973) eller coming-of-age-historia. Jag tycker mig ha sett Freddies historia ett otal gånger och den har aldrig slagit an. Jag har aldrig längtat bort från mitt ursprung, velat att bege mig ut i stora vida världen eller känt att jag behövt något mer än ett vanligt Svensson-liv.

Dessutom kan jag inte låta bli att reta mig på att det (än en gång) känns som om Julies längtan efter att Se Världen genom att fotografera den, bara får tjäna som inspiration och gödningsmedel för Freddies egna drömmar. Hennes primära funktion blir den ouppnåeliga musan och en spark i baken för den manliga frihetsdrömmen.

Det jag däremot inte kan reta mig på är skådespelarinsatserna, vilka alla håller en hög nivå (nå, det är trots allt en brittisk filmproduktion). Från Christian Cooke som Freddie och Felicity Jones som Julie till Ricky Gervais, Ralph Fiennes och Matthew Goode. Hade jag huggit Cemetery Junction tidigare hade jag nog heller inte blivit lika överraskad av Emily Watsons konservativa hemmafruroll i On Chesil Beach. Här är hon Ralph Fiennes kuschade chefsfru som oroligt ser sin dotter göra om hennes egna misstag.

Cemetery Junction är absolut ingen dålig film och slutar för all del i en rätt charmig måbra-anda men bjuder som sagt heller inte på något som helst nytt.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg