Everything Everywhere All at Once (2022)

Om Evelyn Wang tänkt efter hade hon sannolikt sagt att vartenda beslut hon någonsin tagit i sitt liv varit till det sämre, att alla möjligheter alltid förblivit oförlösta snarare än realiserade. Men egentid för att tänka efter är inte en lyx som Evelyn kan unna sig. Hon försöker istället med allt större desperation hålla igång familjens tvätteri, ett företag som för tillfället är utsatt för en granskning av IRS (så många kvitton!).

Dessutom är hennes åldrade far Gong Gong på besök från Kina, vilket innebär en ytterligare press eftersom han aldrig accepterat Evelyn eller hennes livsval. Och som om detta inte vore nog är den handfallne maken Waymond inte till någon större hjälp (allt ska man behöva göra själv!). Dottern Joy envisas i sin tur med att vilja släpa med sig flickvännen Becky, allt medan hon beklagar sig över att modern aldrig accepterat henne eller hennes livsval.

Evelyn ser alltså inte särskilt många ljusglimtar i sitt liv, inte mycket som känns rimligt eller rättvist. Men besöket hos den sura handläggaren på IRS blir plötsligt avbrutet av en kontakt från ett helt annat universum. Evelyn tvingas nu, i en inlärningskurva modell backhoppsbacke, ta in att det inte bara finns ett multiversum utan att det också är hotat av en ond och kaotisk kraft.

I min filmvärld kom Everything Everywhere All at Once från ingenstans men samlade på en oerhört kort tid på sig tillräckligt med momentum för att mitt intresse skulle explodera i ett glittrigt konfettimoln. Jag bänkade mig inför en titt utan att egentligen veta mycket mer än att det skulle vara någon slags multiversumhistoria (och jag torde vara expert på slikt efter att ha hängt med Stephen Strange och America Chavez i två timmar) samt att Michelle Yeoh stod på rollistan.

Lyckligtvis tyckte jag mycket om det jag fick från multiversumhistorien och Michelle. Upptäckten att Russo-bröderna står som producenter kändes i efterhand ganska naturligt, eftersom Everything… framför sin berättelse på ett sätt som starkt påminner om brödernas tidigare produktion tillsammans med Dan Harmon, Community. I grunden innehåller filmen nämligen en relativt vardaglig historia som vi dessutom känner igen från många andra håll och kanter: en medelålders person måste finna sig tillrätta i sitt liv och i sina relationer med såväl föräldrar, som livspartners och avkomma.

Regissörerna och manusförfattarna Dan Kwan och Daniel Scheinert (tillsammans blir de ”Daniels”, tidigare ansvariga för den något specialla Swiss Army Man) snitsar sedan till den här vardagligheten, genom att i sann Community-anda klä den i en fantasirik multiversum-kostym. Jag gillar att jag aldrig behöver förstå exakt hur allt funkar eller om det hänger ihop, men att alla mumbo-jumboförklaringar och -detaljer ändå ger filmen djup och stadga. En smula överraskad inser jag dessutom att möjligheten till femtielva miljarders Marvel och Evil Dead-referenser gjorde att Doctor Strange faktiskt blev lite baktung jämfört med Everything… Dagens film serverar en helt ny historia, vilket innebär att jag aldrig behöver fundera över om Racacoony är en obskyr Marvelhjälte som dök upp i två nummer av Blade under det tidiga 80-talet.

Samtidigt ger multiversum-vinkeln goda möjligheter till snygga klipp, humoristiska kontrasteringar och övergångar samt smarta kopplingar och repriseringar. Cirkelformen går exempelvis igen ända från början (för vad är väl multiversum om inte en enda stor rundgång?); som en spegel, ett fönster, en svart ring av tusch eller varför inte en bagel?

Michelle Yeoh flankeras främst av Ke Huy Quan som spelar Waymond och Stephanie Hsu i rollen som Joy. Jag måste erkänna att jag skrattade högt när jag insåg att Quan var ingen mindre än Short Round från Indiana Jones and the Temple of Doom. Han är dessutom nio år yngre än Yeoh, vilket skapar en rätt intressant dynamik mellan Evelyn och Waymond. Hsu ersätter Awkwafina som Joy och jag upplever att det var ett bra val. Jag gillar Awkwafina men tror att hennes särpräglade stil hade gjort Everything… för skruvad.

Men jag blev faktiskt ännu mer förtjust över närvaron av Jamie Lee Curtis IRS-handläggare. Ett perfekt byråkratporträtt, iförd karpaltunnelhandledsstöd, en senapsgul polotröja över ett par lagomt sladdriga tantbröst och en oklanderligt kalibrerad magvalk som pöser över byxlinningen. I en mer medveten, artsy-fartsy och quirky version av Everything… hade samma figur spelats av Tilda Swinton, men Curtis fyller den nuvarande rollen fulländat.

Visst blir det hela ibland en smula sentimentalt, särskilt som Evelyn alltså har tre personer i sitt liv som hon måste sluta fred med innan vi kan anse oss helt klara. Samtidigt har jag alltid haft svårt att värja mig mot filmer som understryker vikten av snällhet, knasighet, humor och omtanke istället för kantighet, alienering och brutalitet. Historier där man aldrig är ”för snäll för sitt eget bästa”, utan bara…snäll.

Everything… är både snygg och smart berättad. Dess bärande allegorier eller teman är som sagt i grunden tydliga men intrikat sammanvävda. Filmen är dessutom tillräckligt full med detaljer och humor (varav en del hyfsat barnförbjuden) för att utan problem höja sig över den till synes enkla grunden.

Norra Latin (2017)

Tamar kommer in på Norra Latin-gymnasiets prestigefyllda teaterprogram. Men omplaceringen från det trygga Östersund till storstaden visar sig vara mer krävande än Tamar förväntat sig i sina skådespelardrömmar. Istället för en hel klass med gelikar har hon svårt att hitta kompisar – alla känner ju redan varandra i sina egna små klickar och ingen av dem tycks särskilt sugna på att bjuda med Tamar. Den enda hon umgås lite med är Angelica, vilken ganska omgående visar sig vara en sådan här skitsnackartyp som gottar sig i andra olyckor och som man inte kan lita på för fem öre.

Inte som Clea Borglund, klassens stjärna och född med skådespelarskeden i munnen genom sin mamma. Clea har redan det liv som Tamar drömmer om, med roller i julkalendrar och ett perfekt Insta-konto. Ihop med coole Tim, son till ännu coolare nästan-Hollywoodskådisen Jack Helander. Det far och son också delar tycks vara något av en bad boy-aura, men säg när den sortens utstrålning låg den sortens män i fatet?

Nu ska dock detta första läsår visa sig innehålla fler utmaningar för Tamar, Clea och deras klasskompisar än utfrysningar, tonårsskitsnack, en ohälsosam festarkultur och härsklystna lärare. Det ryktas nämligen att Erling Jensen, en av skolans före detta elever som försvann på 40-talet, hemsöker korridorer och aula.

Sara Bergmark Elfgrens Norra Latin hade fått tillräckligt översvallande lovord för att jag skulle bli nyfiken. Jag har dessutom aldrig haft några principiella invändningar mot böcker som eventuellt riktar sig mot en lite yngre läsekrets, snarare tvärtom. Har jag åtminstone alltid berömt mig själv med, men nu börjar jag undra om den fristen löpt ut.

Jag hade nämligen gärna velat ha något lite matigare. Författarens beskrivning av en nutida tonårsvardag upplever jag förvisso som detaljerad (på rätt sätt och nivå, vilket jag tackar för) och trovärdig. Men det kanske bara beror på att jag egentligen inte har en susning om vad kidsen gör eller hur de pratar nu för tiden? Känslolägen är inte sällan uppvridna till 11 och här tacklas både osunda förhållanden, missbruk och psykisk ohälsa. Till samtidsproblematiken kan också läggas hänvisningar till en kulturscen som exponerades mindre smickrande i upprop som #tystnadtagning. Allt detta tycker jag att Bergmark Elfgren väver ihop på ett ganska organiskt sätt, utan allt för överdrivna pekpinnar. (Med ett notabelt undantag mot slutet när en av våra två huvudpersoner blir orimligt vältalig när hon läser lusen av en av sina lärare.)

Tyvärr lyckas Norra Latin skapa mer intresse hos mig som läsare för just denna samtids- och tonårsvardag än för sina övernaturliga (spök-)element när min preferens i normala fall brukar vara precis tvärtom. Samtal som ska vara vuxna, kanske till och med lite ålderdomliga, och mystiskt skrämmande låter i mina öron väl stela. Jag har svårt att ge mig hän och tro på allt det övernaturliga som händer. I slutänden känner jag att jag inte riktigt hänger med i mytologin och jag är benägen att skylla detta på att jag helt enkelt inte blev tillräckligt engagerad i just den. Jag hade önskat lite mer driv, lite mer jävlaranamma.

Norra Latin är välskriven och lättläst, det håller jag absolut med om. Just den här gången hörde jag nog dock inte riktigt till målgruppen. Det är fullt möjligt att jag hade älskat den om jag själv varit lite närmare huvudpersonernas ålder.

Firestarter (2022)

alt. titel: Eldfödd, Brandstifter, Ojos de fuego, Llamas De Venganza

Charlie McGee påminner i sin moderna tappning en del om en viss Carrie White. Charlie passar inte riktigt in i skolan med sin air av hemundervisad amish-knäppis. Hennes kläder är omoderna och urvuxna och det är allmänt känt att det McGeeska hemmet varken rymmer dator, surfplatta eller wifi. Som hon skamset måste påminna sin lärare: ”I don’t have Google”.

Vilket gör skolan till en alldeles fantastisk grogrund för Charlies knoppande krafter (även det i likhet med Carrie och hennes upplevelser på Bates High School). I en miljö där rödhåriga rövhål till klass”kompisar” får kalla en för ”loser” och ”freak” utan att en enda vuxen säger till på skarpen, är det så konstigt att man lackar ur? Att man förlorar kontrollen? Att man slår ifrån sig?

Men det lilla eldfängda utbrottet på skolans toalett gör att Charlie fångas upp på den radar som hennes föräldrar Andy och Vicky ända sedan dotterns födelse försökt att undvika. Kapten Hollister, chef för den hemlighetsfulla organisationen ”The Shop”, kallar in den bäste de har för att fånga in flickan: John Rainbird.

Tack vare Stephen King-Halloween-temat förra året var det inte så länge sedan jag såg om den gamla Firestarter, från 1984. Med originalet i så pass färskt minne var jag nyfiken på hur denna remake skulle stå sig, eftersom 80-talsrullen lämnade en del övrigt att önska, både som film och som adaption.

”Heaven and hell” skulle man kanske kunna sammanfatta det som. Firestarter anno 2022 ska tydligen än så länge ha samlat på sig ”generally unfavorable reviews” vilket låter en smula orättvist. Hantverksmässigt tycker jag nämligen att Keith Thomas lyckas ganska bra med sin andra långfilm. Här finns länge en tragik och gravitas som möjligen känns igen från debuten The Vigil, vilken ju sysselsatte sig med tokroliga ämnen som Förintelsen. Jag gillade att Firestarters förtexter utnyttjade möjligheten att beskriva experimenten med ”Lot 6” och samtidigt lyckades inkorporera en smula 80-talskänsla med ”Stephen King-fonten” i rött.

Det Thomas möjligen inte lyckas lika bra med är det otvetydiga myset som Kings förlaga bjuder på. Eller kanske inte direkt mys, men åtminstone en slags grundläggande trygghet i mänskliga relationer. Zac Efron gör i mina ögon ingen dålig rolltolkning som Charlies pappa men han är ganska långt ifrån att vara mysig och trygg. Snarare en smula distanserad och ytterst saklig. John Beasleys Irv Manders är inte enbart en rar farbror som tar sig an en far och hans dotter, utan en man med en djup livsskuld och -sorg.

Denna Firestarter-remake avviker successivt allt mer från originalet och jag vet inte riktigt hur smart det faktiskt var av manuset att plocka in superhjälte-vinkeln. Å ena sidan en vinkel som i dagsläget är närmast omöjlig att blunda för. Å andra sidan en vinkel som gör filmen välbekant. Så fort vi får superhjälte-vibbarna från Charlie börjar också Firestarter löpa i de vanliga hjulspåren för en sådan historia. Kapten Hollister skulle lika gärna ha kunnat heta överste William Stryker.

Å tredje sidan fokuserade ju även Kings bok en hel del på detta med övernaturliga krafter och förmågan att kontrollera dem. Skillnaden är sannolikt att superhjältenarrativet inte var lika allestädes närvarande i det tidiga 80-talets filmlandskap som nu, när vi har exempelvis nära 30 MCU- och 10 DCEU-filmer i ryggen. Så istället för att, som i originalfilmen, påminnas om Regan och The Exorcist, handlar referenserna nu snarare om Eleven och Stranger Things.

Och det är inte utan att jag sitter och saknar en prestation som Millie Bobby Browns. Inte för att Drew Barrymore levererade stordåd, men tyvärr är heller inte Ryan Kiera Armstrong någon dunderhit i rollen som Charlie. Särskilt inte som filmen drar superhjälte-vinkelns alldeles för långt och det helt plötsligt inte tycks finnas några begränsningar alls för hennes krafter.

Vi serveras också en något utökad eller skruvad version av relationen mellan Charlie och John Rainbird, spelad av Michael Greyeyes. Han är kanske inte riktigt lika skrämmande som George C. Scott, men gör ändå ett ganska bra jobb. Tyvärr hänger jag inte riktigt med på hans roll i upplösningen, där det känns som om manuset tar lite väl många genvägar. Egentligen är filmen helt föredömliga dryga 90 minuter lång, men den blir forcerad mot slutet. I det avseendet hade den kunnat få vara längre.

Jag tycker fortfarande att Keith Thomas får visa att han kan sitt skräck-hantverk, även om jag hade önskat något som hade kunnat lätta upp det fullständiga gravallvaret. I stämning, spänning och effekter tycker jag att remaken slår Mark L. Lesters original på fingrarna. Emellertid faller Scott Teems manus isär allt mer ju närmare slutet vi kommer, men det är kanske inte mer att vänta från mannen som gav oss Halloween Kills?

Halloween Kills (2021)

Ja, Halloween är i sanning en Dödens Natt i staden Haddonfield. Under 40 år har Michael Myers vansinnesdåd hemsökt staden och på den lokala baren höjer överlevarna Tommy Doyle, Lonnie Elam, Lindsey Wallace och Marion Chambers ett glas för den femte medlemmen i -losers- survivors’ club, Laurie Strode. Föga anar de att Laurie i detta nu ännu en gång tror sig ha besegrat Michael Myers för att därefter bli hoplappad på akuten. Ett rejält knivhugg i magen visar sig tursamt inte vara värre än att några timmar på operationsbordet och lite konvalescens ska kunna ordna upp det hela för Lauries del.

Men säg den lycka som varar för evigt. Barbesökarna blir snart varse Michaels återkomst till Haddonfield. Vi i publiken har dessutom fått åse hur Michael slipper lös från sitt brinnande fängelse och avpolletterar inte mindre än elva brandmän i processen. Tommy, Lindsey och de andra bestämmer sig för att nu får det vara nog! 40 år av rädsla ska exorceras under en slags Halloween-purge under slagorden ”Evil dies tonight!”

Den nya uppföljaren, Halloween Kills, plockar upp föregångaren Halloweens ivriga huvudnickningar i förhållande till föregångarna, trots att den ju egentligen bara låtsas om att originalet existerar. Därför tar Halloween Kills vid direkt där 2018 års Halloween slutade och parkerar dessutom ganska snart en av sina historier på Haddonfields sjukhus, precis som 1981 års Halloween II. Dessutom återkommer en hel del skådisar från tidigare filmer, exempelvis Kyle Richards som Lindsey Wallace, Nancy Stephens som Marion Chambers och Charles Cyphers som dåvarande sheriffen Leigh Brackett. Däremot lyckades man inte håva in Paul Rudd som Tommy Doyle, de skorna fylls istället av Anthony Michael Hall. Vilket i och för sig gör det lite extra roligt när det talas om ”the true curse of Michael Myers”.

Men en film kan ju inte överleva på referenser allena och i många andra avseenden tycker jag att Halloween Kills fallerar ganska så rejält. Inte minst utifrån vad jag minns av föregångaren från 2018. Framförallt känns händelseutvecklingen och manuset både rörigt och klumpigt övertydligt på en och samma gång. Halloween kunde i ganska hög utsträckning falla tillbaka på att sakta men säkert ta sig fram till den av alla emotsedda duellen mellan Laurie och Michael. Halloween Kills kan inte dra nytta av några sådana förmåner och torde ha tjänat på att renodla sitt manus. Jag har inga större problem med en uppföljare som inte enbart handlar om familjen Strode (särskilt som det i det här universat inte finns någon direkt anledning till varför Michael ska hänga upp hela sin existens på att ta livet av just Laurie) men då skulle filmen ha tjänat på att tydligare fokusera på den andra i överlevargruppen.

I nuläget förekommer en salig röra av teman: överlevartrauma och -skuld, rädslans korrumperande effekt, längtan efter hämnd, självstyre kontra förtroende för Systemet och så, som vanligt, Michaels egentliga bevekelsegrunder. Är han ett svart hål av Ondska som aldrig kommer att få nog, en lustmördare som inte bara finner nöje i att döda utan också plåga både offer och efterlevande, en manifestation av våra innersta rädslor, ett djur som dödar på ren instinkt för att därefter dra sig tillbaka till sitt bo?

Jag har svårt att se poängen med återblickarna till 1978 (men jag har förstått att de för andra är det enda som talade för filmen överhuvudtaget) och jag förstår inte heller uttalandet ”If we only knew then, what we know now”. Vad är det man egentligen förstått och vilken skillnad skulle det egentligen göra? Möjligen lider Halloween Kills av mellan-films-syndromet i det att historien egentligen inte har någon riktig vare sig början eller slut? Vad jag minns av Halloween anno 2018 känns Halloween Kills dessutom som klart grisigare när det kommer till dödsfall men inte heller där ser jag riktig poängen med det. Dessutom förekommer direkta konstigheter; som det faktum att bårhuset tycks vara utrustat med stora fönster rakt ut i en korridor, att trycket från en brandslang uppenbarligen inte påverkar Michael Myers mer än en billig blomspruta eller Michaels noggranna arrangerande av vissa offer.

Jag är tvungen att kontrollera årtalet både en och två gånger, men jo, Halloween Kills tycks ha spelats in i sin helhet under 2019. Därmed borde i och för sig manusförfattarna David Gordon Green, Danny McBride och Scott Teems, trots luddigheten, få något slags klärvoajanspris. Ety här har vi alltså inte bara ett fokus på rädslan som den ultimata ondskan, vilken förvandlar hederliga människor till en rå och primitiv lynchmobb och som aldrig kan utplånas med våld allena, utan också ett kaosartat akutintag med människor som kliver över varandra för att få svar på just sina frågor samt ett mer eller mindre hjälplöst välfärdssystem (vare sig det handlar om sjukhuspersonal eller poliser). Banne mig om inte till och med ordet ”lockdown” förekommer i sammanhanget.

Här finns också ett par scener som lyckas höja även min puls och Jamie Lee Curtis är fortfarande badass (fast väldigt mycket mindre – tack för det, manuset…). Så allt är inte nattsvart när det kommer till Halloween Kills men jag har svårt att ta mig förbi besvikelsen över att den skulle kunna ha varit så mycket bättre men lite större manusomsorger. Men i och för sig, David Gordon Green & Co. får en chans till – Halloween Ends är på g med premiär i oktober.

Krasnyy prizrak (2020)

alt. titel: Red Ghost – Nazi Hunter, Red Ghost, The Red Ghost

Tyskarna som försöker ta sig fram på de ödsliga (men rejält snöbemängda) ryska vintervidderna anno 1941 lever i allt större fruktan för krypskytten de kallar för ”det röda spöket”. Nu är ju inte tyskarna så vidskepliga att de verkligen tror på spöken, så Hauptsturmführer Braun får i uppdrag att jaga rätt på mannen.

Samtidigt försöker en liten grupp ryska soldater och civila hitta till fronten för att ansluta sig till armén eller partisanerna efter att tyskarna demolerat deras förband och invaderat deras byar. De ska komma att stöta ihop med Brauns gäng och “spöket” på en ensligt belägen bondgård.

Damn you, IMDb genres! På sajten är The Red Ghost nämligen märkt som ”horror” (bland annat), en benämning som sannolikt därefter letat sig fram till såväl Wikipedia som SFAnytime. Jag hyrde filmen i tron att jag skulle få se en rysk skräckis inför årets Halloween-tema men fick istället en helt vanlig krigsfilm.

Eller ja, vanlig och vanlig… Som alltid är det en fråga om perspektiv. För från och med den 24 februari 2022 ser jag naturligtvis The Red Ghost med nya glasögon på näsan. Filmen är förvisso inspelad redan vintern 2017-18, men uppvisar icke desto mindre ett oförblommerat propagandaperspektiv av en art som det var ganska länge sedan jag såg i krigsfilmer.

Vi har alltså en liten grupp ryssar som förvisso flyr nazisternas framfart över landet, men som är helt inriktade på att ansluta sig till stridande förband. En rollfigur är den klassiskt pladdrige ”skämtaren” (som hjärtans gärna vill hitta bondgårdens gömda vodka) men i övrigt är gruppen rådig, kompetent, sansad och målmedveten. Bland dem finns en gravid kvinna. Det ensamma ”spöket” (spelad av Aleksey Shevchenkov) ackompanjeras av musikslingor och ett berättande som känns igen från både Western- och jidaigeki-film – han är utan tvekan den tyste hjälten, the lone ranger, ryssen som bestämt sig för att döda så många nazister han bara mäktar med.

Mot honom står Hauptsturmführer Braun (spelad av Wolfgang Cerny) som i mina ögon plockat in en jovialiskt sadistisk Hans Landa-vajb i sin officer. Han har alla övermänniskorasens kännetecken, vältränad, en tjock kalufs och en bestämt fyrkantig käke. Men när de bägge männen ställs mot varandra i en förväntad envig råder det givetvis inga tveksamheter kring vem vi ska hålla på. En luggsliten, ärrad och utmattad underdog mot en arrogant, elitistisk fascist. Jag gissar att det inte är någon slump i sammanhanget att fascisten till slut möter sitt öde i form av ett enkelt, ryskt bonderedskap. Eller att den rättrådige underdogen i sin tur möter sitt öde i form av en feg usling till tysk som sovit räv under hela skärmytslingen.

The Red Ghost ramas dessutom in av två liknande scener där de elaka nazisterna trakasserar civilister och ska avrätta en oskyldig skådespelare (”fascister mot artister”). De får förstås sin rättmätiga belöning av spöket.

Produktionsmässigt finns dock inget att invända mot The Red Ghost, filmen känns otroligt välgjord rent tekniskt. Om Wikipedia har rätt kan det till viss del bero på att filmteamet fick göra en ofrivillig Peter Jackson. Det vill säga bygga upp scenerier som sedan fick stå oanvända ett helt år. Därmed ser exempelvis bondgården mycket naturtroget förfallen och insnöad ut. Som vi vet från filmer som den svenska Gränsen är det oslagbart att spela in snö-krigsfilmer i omgivningar som kan bjussa på riktiga snödrivor. Inspelningen skedde bara knappt 15 mil från där den sägs utspelas 1941.

Men som sagt, med dagsläget för ögonen, där vi bland annat fått bevis för att rysk propaganda gärna skäller alla som är emot dem för ”nazister” eller ”fascister” blir The Red Ghost anmärkningsvärd. Illasinnade och på pappret överlägsna nazister mot tappra, ryska civilister som utan att tveka försvarar sitt land med vapen i hand. Filmen är tillägnad den ”okände soldaten”. Med tanke på sanktioner högt och lågt är jag nästan förvånad över att SFAnytime har The Red Ghost kvar i sitt utbud.

The Vigil (2019)

alt. titel: The Vigil – Die Totenwache, The Vigil – Non ti lascerà andare

Den unge Yakov Ronen är en frisläppt fånge i världen och likt alla institutionaliserade fångar har han lite svårt att finna sig till rätta. Vardagen utanför Borough Parks chassidiska samhälle är främmande och inte sällan hotfull. I stödgruppen för de som likt Yakov försökt slå sig fria diskuterar man obekanta företeelser som formella jobb-CV:n och män som försöker ragga upp okända kvinnor på tunnelbanan. Det är tydligt att det för dem allra flesta är en kamp att förhålla sig till både sitt förflutna och framtiden. Vem är de, nu när de inte längre tillhör församlingen?

Man kan dock ana att Yakov kanske kämpar ännu lite mer än de andra. Han måste ta medicin men har kort om stålar. Han vill gärna träffa kvinnor men drar sig undan när gruppmedlemmen Sarah tar kontakt eftersom han inte vet hur han ska prata med henne på egen hand. Han har utforskat sin nya mobil så till vida att han hittat ficklampan – så jäkla behändigt!

Det är Yakovs ekonomiska situation som gör att han en sista gång tillåter sig att bli indragen i den chassidiska kulturen. För 400 dollar går han med på att sitta och vaka över liket av den nyss avlidne Rubin Litvak, ett uppdrag han haft förut. Men natten hos Rubin Litvak och dennes demenssjuka hustru ska bli en natt olik hans tidigare vaknätter.

Skräckfilmspodden Vargtimmen talade sig varm för The Vigil som en oupptäckt liten pärla och meddelade dessutom att den fanns lätt tillgänglig på SVT Play. Valet var därmed ganska enkelt, särskilt som debutant-regissören och manusförfattaren Keith Thomas efter The Vigil tog sig an remaken av Firestarter (wait for it…)

En viss antydan om vad som komma skall i The Vigil levereras i princip omgående. Filmen är nämligen en Blumhouse-produktion – därmed förekommer också en hel del kameravinklar och utsnitt som gör att man stirrar sig svettig för att eventuellt upptäcka en rörelse eller skepnad i för- eller bakgrunden. På det hela taget är The Vigil dock förhållandevis minimalistisk. Hade den varit gjord ett eller ett par år senare hade den kanske till och med kallats för ett pandemiprojekt, men nu gissar jag att det snarare handlar om att hålla en vettig budget för en debutfilm.

Men Thomas, tillsammans med Dave Davis i rollen som Yakov, jobbar så bra man rimligen kan begära med sina begränsade medel. The Vigil gapar sällan över för mycket och har förstås en fördel i sin för många sannolikt obekanta miljö och kultur. I grunden är detta nämligen en förhållandevis välbekant demon-berättelse (plus inslag som ”det motvilliga sista jobbet”, ambivalensen i psykiska ohälsa kontra ”riktiga” övernaturligheter och spår av Sometimes They Come Back). Men tack vare sina judiska omständigheter känns historien inte riktigt lika självklar som om de istället varit katolska.

Manuset använder sig också av skräckinjagande realiteter som Förintelsen och nutida antisemitism för att fördjupa sin poäng med en varelse som livnär sig på människors smärta. Jag tror dock att filmen hade vunnit på att trycka ännu hårdare på just de elementen. I nuläget känns slutresultatet en smula tunt, även om The Vigil på intet sätt är dålig eller framstår som rent exploaterande av allvarliga ämnen.

Sin korta speltid till trots kan jag dock tycka att Thomas suger lite väl länge på final-karamellen och slutet är så förväntat att jag nästan vill kalla det för oinspirerat. Men för att vara en debut är The Vigil ändå remarkabelt välgjord, välspelad och genomtänkt. Utan tvekan sevärd om ni skulle dyka på den.

X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Den rullstolsburne, men givetvis geniale, läkaren Niles Caulder har snokat rätt på tre människor vilka på grund av olika typer av olyckor blivit mer eller mindre utstötta från resten av mänskligheten. Cliff Steele var en ”daredevil in search of excitement and danger” men fick betala ett högt pris när han kraschade sin racerbil. Hans kropp var så skadad att endast hjärnan kunde räddas och transplanteras till en robotkropp. Av vem? Jomen, Niles Caulder förstås! Säg hej till Robotman (ok då, han kallades faktiskt för Automaton i de första delarna).

Sedan har vi den kända skådespelerskan Rita Farr som, tack vare att hon propsade på att utföra sina egna stunts under en filminspelning i Afrika, tvingades vandra genom ett fält av märkliga utdunstningar. Allt sedan dess kan hon förändra storleken på sin kropp, från tumshög till skyskrapelång. Häpp, Elasti-Girl! Och så till slut piloten Larry Traynor som genom en märklig flygolycka (”For hours, your jet skimmed through the still uncharted wave belts of inner space”) kan projicera Negative Man, en utomkroppslig skepnad med märkliga krafter. Haken är att Negative Man måste återvända till Larry Trainors medvetslösa kropp inom 60 sekunder, annars dör han.

Tillsammans utgör de alltså Doom Patrol, en grupp som Niles Caulder utan större problem kan övertala att ägna sina krafter åt att göra gott och besegra mänsklighetens fiender. Men populariteten höll inte i sig och 1968 avlivades Doom Patrol i sitt sista nummer.

Vilket dock inte hindrade gruppen från att återuppstå i ny skepnad 1977. Det intressanta att notera i sammanhanget är att Stan Lee och Marvel Comics lanserade sina X-Men första gången i september 1963 — kan de möjligen ha varit inspirerade av Doom Patrol? Doom Patrols medlemmar har förvisso fått sina krafter genom sedvanliga superhjältekanaler, men temat om utstötthet och den egna gruppen som en slags surrogatfamilj känns ju igen från de paria-märkta X-Men-mutanterna.

Alltnog, 1975 hade en helt ny line up av X-Men introducerats (som bland annat inkluderade Storm och Wolverine). Det var den populariteten som DC nu ville försöka konkurrera med i form av en ny Doom Patrol. Cliff Steele fick en ny robotkropp och nya kompisar men det gick ändå inte så värst bra. Då kallade DC in en ung, brittisk talang vid namn Grant Morrison som 1989 fick ta över serien i och med #19.

Återigen mixades uppställningen och förutom Cliff Steele samt Dr. Caulder möter vi nu den multipla personligheten Crazy Jane, flickan med ap-ansiktet (och märkliga låtsasvänner) vid namn Dorothy Spinner samt Larry Trainor i en helt ny och sammansmält skepnad (bland annat med läkaren Eleanor Poole) vilken hellre kallar sig Rebis för att markera sin gränsöverskridande natur.

Jag fick tips från bloggkollegan Filmitch om Doom Patrol när jag inte kunde sluta yra om hur fantastisk China Miéville-serien Dial H (också en DC-serie) var. Jag handlade och läste men förstod till en början inte riktigt vad Filmitch hade menat med kopplingen till Dial H. Jag fick följa Rita, Cliff och Larry på för all del underhållande, men ändå ganska konventionella, superhjälteäventyr, vilka alltid innehöll minst en ruta där oftast Rita måste påpeka att om Larrys Negative Man inte återkommer till hans kropp inom 60 sekunder (60!!!) kommer han att dööööööö!

Så kan det gå när inte haspen är på – jag hade förstås missat att Filmitch pratade om just Morrisons Doom Patrol och inte serien generellt. En ny inhandling och läsning senare förstod jag precis och kände mig dessutom nästan lika uppspelt som inför Dial H.

Grejen med Doom Patrol är nämligen sällan patrullen i sig, utan deras motståndare. Redan i seriens första upplagor var skurkarna ganska så crazy banans. Dr. Tyme har en klocka som huvud. The Brotherhood of Evil leds av The Brain (han är vad han heter!) och innehåller bland annat den superintelligente gorillan Monsieur Mallah. Ännu mer spännande är Animal-Vegetable-Mineral Man som kan morfa mellan alla dessa tre stadier på en och samma gång (”three villains in one!”).

Men Doom Patrol-60-tals-skurkarna har ändå inte en chans mot Morrisons 80- och 90-talskreationer. Redan i hans första nummer stöter vi på de märkliga Saxmännen (Scissormen) som kan klippa ut folk från verkligheten så att det enda som återstår är blanka, negativa skepnader. Red Jack, som hävdar att han på en och samma gång är Jack the Ripper och universums skapare, är rent visuellt häpnadsväckande (hans palatsväggar pryds av oändliga rader torterade och uppnålade fjärilar) men går däremot konceptmässigt inte riktigt hem hos mig.

Då blev jag desto mer förtjust i Mr. Nobody som omskapar The Brotherhood of Evil till The Brotherhood of Dada med missionen att utrota allt vad mening och logik heter. Eller varför inte The Cult of the Unwritten Book, vilken genom att läsa The Book of the Fifth Window, söker frammana Guds skugga – The Decreator – för att en gång för alla förinta hela universum.

Original-Doom Patrol är harmlös, charmig och lite knasig, men blev ingen stor serieupplevelse för min del. Det roligaste var alla utrop som känns väldigt typiskt serietidningsaktiga: ”Only I can stop these mechanical soldiers…By removing my radio-active bandages!”

Morrisons Doom Patrol jobbar däremot intensivt med symbolism, surrealism, språk och idéer och jag älskar det. Han ger mig precis den tankens flykt och hisnande känsla som jag fick från Dial H. Att serien rent utseendemässigt dessutom är både snygg och innovativ (främst tecknade av Scott Hanna och John Nyberg) gör förstås sitt till och understryker den inte sällan närmast lovecraftianska stämningen av ett universum vilket allt som ofta gungar till och skevar betänkligt.

Doom Patrol (1963-1965, #80-95)

Doom Patrol (1989-1990, #19-34)

P.S. Den vane serieläsaren noterar sannolikt att jag läst två olika samlingsalbum, vilka var för sig inte täcker in hela spannet av vare sig original- eller Morrison-Doom Patrol.

Concussion (2015)

En berg-och-dalbana kan utsätta åkarna för upp till 6g. En tränad person, i en särskild dräkt, kan uppleva 9g utan att förlora medvetandet. Välkommen till en karriär som amerikansk fotbollsspelare, där en spelarkollision kan generera mellan 60 och 90g. Spelar du på rätt position i laget kan en yrkesbana innebära en sisådär 25 000 kollisioner. Att den mänskliga kroppen kanske inte riktigt är byggd för den sortens påfrestningar är ett faktum så ovedersägligt att det tog NFL ända till 2009 att erkänna att det ens skulle kunna finnas någon koppling mellan sporten och sjukdomen CTE.

Chronic Traumatic Encephalopahy är en progressiv neurodegenerativ sjukdom, orsakad av upprepat våld mot huvudet. Det luriga är att den sjuke uppvisar symptom som kan förväxlas med demens eller annan psykisk ohälsa. Det riktigt luriga är att det inte går att påvisa sjukdomen förrän den sjuke är avliden och läkare kan slajsa upp hjärnan i mikrometertunna skivor och lägga under mikroskopet.

En läkare som gjorde det redan 2002 var Pittsburgh-patologen Bennet Omalu när han fick före detta Steelers-spelaren Mike Webster på sitt bord. Efter en hel del luskande kom han fram till att Webster måste ha lidit av CTE, eller dementia pugilistica som sjukdomen kallades när den upptäcktes första gången hos åldrade boxare. Omalu publicerade sin fynd i en prestigefylld tidskrift och trodde att NFL skulle bli både glada och tacksamma (men kanske inte kåta) för att hans upptäckt. Well…

Concussion är en BOATS som inte gör det minsta försök att placera en tå utanför gränserna för vad en BOATS ska åstadkomma. Den redovisar sin historia nyktert och med stort fokus på Omalu som en rättskaffens man vilken står upp för Sanning och Vetenskap. Här skulle man möjligen kunna ha åsikter om att slutet framställs mer som en upprättelse för Omalu än för de football-spelare vars sjukdom länge förnekades av sitt eget förbund.

Men har man nu pröjsat Will Smith att ställa upp, slätrakad och med en lätt nigeriansk brytning, kan jag i och för sig förstå att man vill ha ut mesta möjliga av det dragplåstret. Nu tycks det inte som om Smith drog särskilt mycket ändå – Concussion verkar knappt ha gått jämnt ut och själv hade jag aldrig hört talas om filmen innan jag råkade se en trailer för den.

På det hela taget kommer Concussion att vila väldigt mycket på sin rollista, detta verkar ha varit en film som lyckades dra en hel del berömmelse till sig. Kanske hoppades de inblandade på en Oscars-sinkadus, med tanke på det behjärtansvärda innehållet? Därför ser vi förutom Smith också Albert Brooks, Alec Baldwin, Eddie Marsan, Paul Reiser och Luke Wilson i större eller mindre roller. Men den ende som är värd att lyfta lite extra tycker jag är en jävligt sliten David Morse som den plågade Mike Webster. Jag törs nästan garantera att du aldrig sett den stabile birollsinnehavaren så här.

Som synes är Concussion något av en sausagefest. Det enda ljus i det mörkret är Gugu Mbatha-Raw som får spela Omalus tillkommande, Perma Mutiso. I sanna BOATS-anda fyller hon exakt tre syften med sin närvaro. (1) Bevisa för oss i publiken att Omalu överhuvudtaget är en någorlunda trevlig person genom att få den stele jobbknarkaren att öppna sig för nya erfarenheter, (2) komma med uppmuntrande tillrop när Omalu tvivlar på sig själv och (3) utgöra ett känslomässigt mål för hotelserna som följer på Omalus avslöjande.

Jag tror Mbatha-Raw hade funkat betydligt bättre om Concussion inte varit en riktigt lika strikt BOATS. Nu är filmens ton så pass redovisande och fokuserad på själva sakinnehållet att scenerna mellan Smith och henne reduceras till irriterande distraktioner från det verkligt intressanta. Att Perma själv exempelvis var utbildad sjuksköterska är ett faktum som snabbt blir fullkomligt oviktigt vad Concussion anbelangar.

Det är också ganska tydligt att Concussion velat stjäla lite rampljus från Michael Manns The Insider. Nu är tyvärr Omalus historia inte riktigt lika rafflande, varför regissör och manusförfattare Peter Landesman sett sig tvingad att lägga till lite extra krydda som visar sig vara väl frikostig med sanningshalten. Men själva skeendet, med upptäckten och NFL:s försök att ignorera det hela, är i alla fall tillräckligt intressant och hantverket tillräckligt kompetent för att jag ska hänga med till slutet. Nu vet jag i alla fall lite mer om varför det är idiotiskt att spela amerikansk fotboll.

Bag of Bones (2011)

Mike Noonan skulle kanske sörja sin döende författarkarriär om det vore för att han är fullt upptagen med att sörja sin döda hustru Jo. Föga förvånande är den insomnande karriären en konsekvens av Jos död eftersom Mike har inte kunnat förmå sig att skriva ett ord sedan hon blev påkörd av en buss. Han hemsöks också av spöklika skepnader och mardrömmar.

För att komma bort från allt detta åker han till sommarhuset vid Dark Score Lake. Där tycks han verkligen få kontakt med både Jos ande men också en annan, och mer illasinnad, entitet. Och istället för att upphöra blir hans mardrömmar allt mer levande. Förutom dessa paranormala upplevelser träffar Mike också Mattie och Kyra Devore. Mattie befinner sig i en vårdnadstvist om Kyra gentemot sin ondsinte svärfar Max Devore, bygdens starke man, och Mike bestämmer sig för att hjälpa henne.

Mick Garris strikes again! Denna gång i form av en miniserie om 2 avsnitt à ca 80 mins. Nu ska jag inte påstå att exempelvis Desperation var ett mästerverk för att manuset då skrevs av King själv men jag tycker att Bag of Bones blir ett otroligt tydligt exempel på den börda, vilken allt för många King-adaptioner släpar på.

Romanen Bag of Bones är en mellan-King för min del. Jag har kallat den för ”en allt för klassisk spökhistoria […] som King gjort alltför lite med”. Men jag hänger ändå med på läsfärden eftersom författaren är så jäkla flyhänt med att knåpa ihop en engagerande berättelse. Mervärdet i Bag of Bones som bok ligger alltså i fluffet, vadderingen; miljöbeskrivningar, småstadssammanhållningen, Mikes författarmödor. Men – jag tror ni vet vart jag vill komma med detta – i en miniserie måste ju allt detta fluff trimmas bort för att komma åt den historiska märgen. Och då står vi alltså där med en föga originell eller överraskande spökhistoria.

Som vanligt när jag sett flera liknande produktioner på raken börjar jag undra om jag blivit en smula avtrubbad, men rent produktionsmässigt är Bag of Bones inte så hemsk. Annabeth Gish i rollen som Jo får tyvärr inte så mycket att göra eftersom hon är ett spöke under 99% av speltiden. Man kan dock konstatera att hon ser anmärkningsvärt välbevarad ut när hon blivit CGI-rammad av en stadsbuss. Samt att hon målar fullkomligt fruktansvärda tavlor, vilka pryder snart sagt varenda vägg i huset. Jag misstänker starkt att det egentligen är de som hennes make får mardrömmar av.

Pierce Brosnan ger sin Mike de grå tinningarnas charm samt en lätt stel kroppshållning vilken antyder korsettbärande för att hålla in lilla maggen (VSB: vi ser honom aldrig med bar överkropp). Han får gott om möjligheter att ligga på golvet och yl-råma av sorg, alternativt skratta vansinnigt, men det är på det hela taget ganska ok.

Det som inte blir lika ok är relationen mellan honom och Melissa Georges Mattie. Utan tiden som krävs för uppbyggnad av en någotsånär övertygande maj-december-relation blir det tamejfan nästan katastrof. Till en början är Brosnan lite avvaktande och det är George som får vara ganska på. Vilket i sin tur absolut kan skrivas upp på kontot hjältedyrkan (han är ju ändå en bästsäljande författare) och förtjusningen i någon som för en gångs skull står på hennes sida och inte svärfaderns. Men när han kommer på middag för första gången välkomnar hon honom med att peka lite ansträngt på förklädet som pryds av texten ”Kiss the cook” och sedan luta sig framåt med trutande läppar. Brosnan ser ungefär lika överrumplad ut som vi tittare känner oss men lutar sig sedan pliktskyldigt in i kyssen som föga förvånande framstår som otroligt obekväm.

Förutom den där CGI-bussen jag nämnde ovan uppfattar jag att produktionen jobbat en hel del med makeup och dockor vilket förstås är tacknämligt. Däremot märks det väldigt tydligt att man knappast haft cash eller kompetens nog för att skapa trovärdiga rester av 30-talet i nutiden. De gamla stenkakorna med Sara Tidwells inspelningar låter alldeles för bra (särskilt som de spelas upp på en gammal trattgrammofon) och den lilla svart-vita filmsnutten som Mike plockar fram på sin padda tycks sväva någon millimeter ovanför skärmen och är lite för snygg, den också.

För att använda Kings eget vokabulär – miniserien Bag of Bones är det skramlande skelett som återstår när man skalat bort allt det som gör romaner någorlunda läsvärd. Mer trist än direkt dålig. Men för all del, vi slipper åtminstone avslutande ord i stil med ”It wasn’t a ghost story, it was a love story”.

Petite maman (2021)

alt titel: Lilla mamma, Lille mamma, Petite Maman – Als wir Kinder waren

Åttaåriga Nellys liv är fullt med avsked som hon inte hinner med. Först dog mormor utan att Nelly hade sagt ordentligt ”Hej då” just den dagen. Och Nelly tyckte jättemycket om sin mormor. Sedan lämnar mamma Nelly och pappa kvar i mormors hus utan att Nelly hinner säga ”Hej då” till henne heller. Nelly tycker om sin mamma också men tycker att hon aldrig verkar vara riktigt glad. Så en dag i skogen bakom mormors hus träffar Nelly Marion som är lika gammal som hon själv och som bor i ett likadant hus som mormors. Kommer Nelly kanske ändå att få en chans att säga sina borttappade ”Hej då”?

Jag blev oväntat förtjust i Céline Sciammas förra film Portrait de la jeune fille en feu och var därmed nyfiken på vad Petite maman skulle kunna bjuda på. Något närmast diametralt motsatt skulle det visa sig. Här finns inte alls samma visuella ambition, där varje enskild scen är som en tavla. Istället är allt realistiskt och i någon mening ganska avslappnat, från mormors halvrensade och lite ålderstigna hus till Nellys manchesterhängselbyxor och ostyriga bruna hår. Pappa lufsar omkring med en liten sambomage, iförd bekväma flyttstädarkläder. Inte heller har vi högtflygande teman som den Förbjudna Kärleken och Kvinnans Villkor, istället är berättelsen högst personlig och nästan intim. Det känns inte helt osannolikt att Sciamma själv varit en Nelly som förlorat sin mormor och haft en lätt frånvarande mamma.

Det som känns igen är dock det kvinnliga perspektivet och naturen. Förutom pappan är Petite maman befolkad av kvinnor och flickor. I fokus står Nelly och hennes relation till Marion. Istället för ett vilt hav har vi dock en mjukt höstig lövskog, vilken ramar in både hus och flickornas koja på ett sätt som i någon mening känns beskyddande.

Den här relativt radikala skillnaden filmerna emellan tog mig en smula på sängen, ska erkännas. Under själva titten var jag hela tiden undrade inför vart Sciamma egentligen ville gå med sin historia. Nu, när jag fått möjlighet att fundera lite på saken, känner jag att jag nog skulle vilja se om den med nya glasögon. Inte minst för att se om jag har rätt i min upplevelse att den känns som en film riktad till barn. Eller hade blivit bättre om den ramats in av att en vuxen Nelly tänker tillbaka på ett par märkliga dagar som hon knappt minns från när hon var åtta år. Jag tror att Petite maman (för min del i alla fall) hade tjänat på en framställning som inte gör det solklart om det vi ser är ett minne, en dröm eller en fantasi.

Rent produktionsmässigt finns dock inte mycket att klaga på, jag får intrycket att Sciamma själv visste precis vad det var hon ville göra med sin film. Hon guidar med varsam hand systrarna (tvillingarna?) Joséphine och Gabrielle Sanz i rollerna som Nelly och Marion på ett sätt som gör att de känns otroligt naturliga. Hon lyckas till och med få till en scen med sådana där pärlande, kvillrande barnskratt som är ohyggligt smittsamma, till och med för en surkärring som jag själv.

I nuläget står jag dock med en upplevelse från en film som kändes en aning…poänglös. Den var inte dålig men heller inget som gjorde mig förundrad. Absolut inte på det sätt som jag kände mig efter titten på Portrait… Men jag tror att Petite maman skulle kunna bli en sådan där dold pärla som vinner med tiden.