Horrors of the Black Museum (1959)

alt. titel: Svarta museets hemlighet, Mannen i skräckkabinettet, Das schwarze Museum, Die Folterkammer des Teufels, Crimes au musée des horreurs

Överintendent Graham sliter sitt hår. På mindre än två veckor har tre kvinnor fallit offer för chockerande och utstuderade mord och Scotland Yard är inte en millimeter närmare mördaren. Till råga på eländet släntrar den enormt populäre crime-författaren Edmond Bancroft in på Grahams kontor närhelst han önskar för att (1) luska efter morbida detaljer till sina tidningskrönikor och böcker samt (2) håna Graham och hans kollegor för deras brist på framgång.

Om de bara vetat att mördarens fjärde offer Joan, som snart dyker upp, varit Bancrofts älskarinna under de senaste månaderna. Att hon dessutom samma kväll som hon blev mördad hade ett uppslitande gräl med den arrogante författaren och kallat honom för “only half a man!” på grund av hans hälta som kräver att han går med käpp.

Eller att Bancroft har ett “black museum” i sin källare, fullproppat med gamla tortyrredskap och bisarra mordvapen. Samt ett upphängt skelett på väggen som tillhört Bancrofts läkare, vilken fylld av oro för sin patients “high state of unnatural excitement that’s driving [you] from a sane and normal base” förgäves försökt få honom att överlämna sig själv till polisen.

Filmkritikern och -författaren David Pirie pekade i sin numera klassiska A Heritage of Horror: The English Gothic Cinema 1946–1972 ut Horrors of the Black Museum som den första delen i bolaget Anglo-Amalgamated Productions “sadian trilogy”. De två andra kom bara året efter: Circus of Horrors (wait for it..) och Peeping Tom. Man kan tryggt konstatera att Peeping Tom utan tvekan sticker ut i den trojkan.

Horrors of the Black Museum innehåller istället en underbart överspelande Michael Gough i rollen som Bancroft, vilken endast med en liten krökning på överläppen låter ana sitt Guds-komplex varje gång han pratar med Graham eller något av sina fans. Filmen påminde mig en smula om Dr. Phibes-filmerna (“Why would anyone think of such a bizarre way to kill a man?!”) och jag blir därför orimligt nöjd när Wikipedia meddelar att Vincent Price tydligen ska ha varit påtänkt för rollen.

Manuset, skrivet av Herman Cohen och Aben Kandel, innehåller rätt många luckor men filmen är fortfarande så pass underhållande att det faktiskt inte gör så mycket. Inte ens när den plötsligt förvandlas till någon slags lös adaption av Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde. Filmen innehåller en hel del scener som egentligen inte för handlingen framåt, men som ger den ett mycket trevligt tempo. Jag har dessutom ingen aning om vart det hela ska ta vägen, vilket bidrar till underhållningen.

Jag undrar dock om Cohen och Kandel velat skicka en spark i riktning mot både en handfallen polis och sliskiga tabloidjournalister. Bancroft motiverar allt sitt skrivande med allmänhetens rätt till information och att han bara rapporterar fakta, samtidigt som han erkänner att ämnena inte sällan är “sordid”. Polisen plockar i sin tur in en man för morden och slår sig för bröstet med att ha fångat förövaren (inom ett par timmar efter arresteringen avslöjar Graham hans riktiga namn för Bancroft), utan att notera att mannen är en sådan som erkänner vad som helst. När detta uppdagas är alla helt överens om att det smartaste är att behålla den oskyldige i häktet ett tag till för att se om detta kan “flush out the killer” innan han kan flyttas över till ett mentalsjukhus där han egentligen hör hemma.

Jag tror inte att jag har sett särskilt många filmer med Gough men han har en flair som lyfter de jag har sett. Horrors of the Black Museum blev en väldigt trevlig överraskning.

P.S. Det finns verkligen ett “black museum” vid Scotland Yard (grundat redan 1874), såsom det sägs i filmen. Även om det nu för tiden tydligen bara kallas The Crime Museum. Boring! D.S.

Själva poängen med guds-komplex är förvisso att betrakta världen ur ett subjektivt filter, men det råder samtidigt ingen tvekan i filmen om att det är Edmond Bancroft som är Galen©. Inte heller att Bancroft kommer att få känna av en högre ordning vad det lider, filmen är helt trygg i detta. Hans moraliska förfall står utom allt tvivel och det finns en viss risk att publiken också ska tolka hans hälta som ett tecken på detta förfall. Undergång skulle jag säga signaleras väldigt tydligt i Bancrofts eget svarta museum och en hyfsat stor del av speltiden försiggår där.

Däremot är filmen återigen trygg i så motto att det aldrig skapas någon känsla av olösbarhet och jag har svårt att se särskilt mycket labyrintiska egenskaper. Det skulle i så fall vara detta att Bancroft skriver om de brott som han själv begår, men vi får lite för lite exempel på hans författande för att det ska bli en bärande del.

Första delen i en “sadian trilogy” kan ju inte vara så mycket annat än horror.

Fiend Without a Face (1958)

alt. titel: El vampiro atómico, Les monstres invisibles

Major Jeff Cummings, vid amerikanska flygvapnets Interceptor Command Experimental Station No. 6 i Kanada, har det inte lätt. Dels har man svårt att få stationens atomdrivna radarsystem att visa mer än lockande glimtar av det (relativt sett) närliggande Sibirien (“What do I tell the Pentagon?!”). Dels har flygvapnet svårt att få de korkade och bakåtsträvande ortsborna i den (ännu mer) närliggande staden Winthrop att fatta att stationen sysslar med kärnKRAFT och inte kärnVAPEN samt att dess antimissilsystem är en viktig pusselbit i det pågående kalla kriget (“We can watch these russkies in their own backyard!”). Och den som oftast åker på denna tröstlösa uppgift är major Cummings. Det är ett jäkla tjat om att flygplanen låter för mycket och att korna har gett allt mindre mjölk sedan stationen kom till byn.

Så när flera personer hittas livlösa, varav en i närheten av stationen, är det såklart militären som får skulden. Om det inte beror på “atomic fallout” är det säkert någon soldat som blivit galen och nu springer omkring i skogarna med ett gevär i näven. Men inga av dessa teorier kan förklara hur det kommer sig att offren hittats utan vare sig hjärna eller ryggmärg. Eftersom alla dessutom har två hål i nacken ligger det nära till hands att spekulera kring en “mental vampyr”.

Eftersom det amerikanska flygvapnet framställs som fullt av kapabla män, vilka dygnet runt gör sitt yttersta för både världsfreden och lokalbefolkningen på en diet av kaffe och benzedrine, skulle man kanske kunna tro att Fiend Without a Face var en amerikansk film. Men bakom produktionen står faktiskt engelska Amalgamated Productions (icke att förväxla med Anglo-Amalgamated Productions vad det verkar) och valet att förlägga handlingen till Kanada är såklart menat att göra filmen en smula mer neutral. Förutom en del arkivbilder (som amerikanska flygvapnet mer än gärna tillhandahöll) är det hela inspelat i Surrey och Buckinghamshire.

Fiend Without a Face puttrar på i ett ganska trivsamt tempo när major Cummings, spelad av Marshall Thompson, försöker att både komma överens med en surmulen lokalbefolkning och komma den vackra Barbara Griselle, spelad av Kim Parker, närmare inpå livet. Det visar sig vara enkelt gjort eftersom Barbara är sekreterare åt den välkände professorn R. E. Walgate, vars forskning inom paranormala fenomen som tankekraft blir av intresse för utredningen.

Filmen är en B-produktion av sorten som är mer underhållande än den egentligen har rätt att vara. Mycket beror på en fullkomligt underbar upplösning som föranledde själva parlamentet att fråga sig: “What is the British film industry thinking by trying to beat Hollywood at its own game of overdosing on blood and gore”.

Experimentstationens lilla kärnkraftverk ger nämligen de osynliga fienderna tillräckligt med energi att bli synliga. Då bjussar Fiend Without a Face på stop motion-hjärnor som använder den vidhängande ryggmärgen för att ta sig fram som en larv. Inte nog med det – de har utvecklat ögon på skaft som en snigel, små tentakler som kan greppa en hammare samt förmågan att slunga sig själva genom luften för att slingra sig runt sina offers halsar.

Ja, såklart att man inte kan begära en allt för hög grad av logik från en film som Fiend Without a Face. Visste ni till exempel att man kan förhindra en härdsmälta genom att spränga kontrollrummet vid ett kärnkraftverk? Men vad gör det när vi får “excessive gore”, vilken samtida kritiker bedömde som “too unpalatable to be classified as entertainment”. Gore-faktorn förhöjs av att monstren pulserar ut någon slags mörk gegga när de blir skjutna.

Dagens film hade sin USA-premiär i juni 1958. It! The Terror from Beyond Space hade premiär två månader senare. Även om det främst är den senare filmen som nämns i Alien-sammanhang kan jag lätt se framför mig hur en tolvårig Dan O’Bannon även tog storögt intryck av Fiend Without a Face. Särskilt bilden av hur hjärnorna slingrar ryggmärgen runt halsen på folk ser…välbekant ut för att uttrycka det milt.

Hur underhållande Fiend Without a Face nu än var måste jag väl erkänna att den kanske inte är särskilt gotisk. Ingen subjektivitet. Den högre ordningen är möjligen lite, lite hotad men i Jeffs trygga närvaro behöver vi aldrig bli rädda På Riktigt. Men visst folk dör ju, så ett visst hot om undergång finns absolut. Särskilt som man väl skulle kunna argumentera för att en “mental vampyr” utgör ett psykiskt hot. Ingen krånglig  labyrint i sikte.

Horror, glorious “unpalatable” horror.

Bedlam (1946)

Sista Val Lewton/RKO-filmen ut!

***

alt. titel: La Chambre des Horreurs, L’île des morts, Bedlam, hospital psiquiátrico, A Casa Sinistra

Redan 1247 grundades det som skulle bli Bethlem Royal Hospital (aka St Mary Bethlehem, aka “Bedlam”) som hemvist åt Londons New Order of our Lady of Bethlehem. Det ryktas att byggnaden bara drygt 100 år senare började användas som förvaring för personer som, med tidens språkbruk, betraktades som “galna”.

När vi möter vår huvudperson Nell Bowen i mitten av 1700-talet är alltså Bedlam sedan länge berömt och beryktat för sina dårar, samt försöken att bota dem (detta är ju trots allt “the Age of Reason”…). Inledningsvis är Nell alldeles för upptagen av sig själv och sin position som Lord Mortimers…“protegé” för att bry sig om några stackars galningar. Men Lord Mortimer är bundis med George Sims, mannen som styr Bedlam, och Sims ställer med än gärna upp för att underhålla viktiga män som Lord Mortimer med sina patienter.

Vilket inte bara innebär att ta betalt för att släppa in aristokratin på sjukhuset för att låta dem roas av allt det patienterna kan hitta på, utan också sätta upp ett slags lustspel med de knasigaste exemplaren i rollerna. Ingen av de som närvarar vid Lord Mortimers tillställning bryr sig det minsta om de stackars patienterna. Ingen utom Nell, som börjat odla ett socialt samvete efter att ha pratat med kväkaren och muraren William Hannay (även om hon först såklart hävdar motsatsen, “My heart is flint, sir!”).

Hon försöker göra gott genom att övertala Lord Mortimer att ge Bedlams intagna basala förnödenheter som sängar och vettig mat. Sims verkar först glad över denna idé och försäkrar att med tillräckligt med stålar kan han till och med börja behandla patienterna väl. Men sedan påpekar han maliciöst att de ekonomiska medlen förstås måste komma ur lordens egen ficka och då är det plötsligt inte längre så intressant med välgörenhet. Nell blir fly förbannad och hamnar i tillräcklig onåd för att lorden ska tycka att det är en ganska bra lösning om Sims kan…ta hand om det jobbiga fruntimret ett tag (“She’s a danger to my position and your property, m’lord”).

Bedlam är den sista av RKO:s skräckfilmer som producerades av Val Lewton. Regissör var bekantingen Mark Robson, vilken också står som medmanusförfattare tillsammans med Lewton. Kanske lite mer otippat finns dessutom konstnären William Hogarth med på den listan, eftersom Lewton och Robson konstruerade sin historia utifrån den sista delen (“The Madhouse”) i Hogarths välkända bildserie “A Rake’s Progress”. Eftersom det återigen är fotografen Nicholas Musuraca som står bakom kameran är Bedlam också väldigt snygg.

Sims är värsta sortens “läkare” och därför är det kanske inte heller så konstigt att Bedlam primärt är fullt av tvättäkta “galningar”, sekundärt av personer som andra velat ha ur vägen. Bedlams huvudsakliga budskap är dock att även den våldsammaste av “galningar” mår bra av vänliga ord och omtanke. Nell Gör Det Rätta (efter ett visst påpuffande från den rättrådige Hannay) och belönas med lojalitet från de intagna (“She is an angel in this darkness”). Tyvärr tvångsmatas tittaren lite för kraftfullt med detta budskap.

Stämningsmässigt skulle jag inte kalla Bedlam en skräckfilm, däremot finns det alltid ett sådant potential i tanken på att bli förklarad galen och inburad när man tycker sig veta att man inte är det. En extra vridning på kniven i det sammanhanget när det gäller Nell är förstås att alla hennes domare är män och att de anser henne galen för att hon inte tycks förstå pengars värde när hon tackat nej till stora summor enbart för att reta Lord Mortimer. Ingen resonabel person säger väl nej till pengar?!

Det jag inte var riktigt beredd på var att jag skulle bli både engagerad i och en smula berörd av historien. Manuset är tillräckligt intrikat och Anna Lee (kallad “The British Bombshell”) som spelar Nell är tillräckligt bra för att jag inte ska vara helt säker på hur det ska gå för henne men önska att hon klarar sig ur knipan med förståndet i behåll. En fin detalj var hur en av de intagna som hjälper Nell, blir hänförd av natthimlen på ett sådant sätt att man förstår att det var länge sedan han befann sig utomhus.

Sedan sved det ju knappast i filmtittarögonen att den lismande Sims spelas av ingen mindre än Boris Karloff. Som vanligt skapar han en oslagbar närvaro i sin rollfigur och även om hans slutgiltiga försvarstal inte riktigt slår Peter Lorres i M är det inte långt efter.

Även om man kanske inte skulle kunna tro det är Bedlam till sist också ganska rolig, även om humorn på bekostnad av Lord Mortimers massiva kroppshydda kanske inte var det jag skrattade mest åt.

Med tanke på miljön skulle man kanske kunna tro att det finns gott om subjektiva vinklar i Bedlam, men historien gör inga anspråk på att vara ambivalent för att vi ska tvivla på att Nell är vid sina sinnens fulla bruk. Läkekonstens högre ordning är fullkomligt korrumperad av Sims, men den relationella (mellan Nell och William), rättsliga och, icke minst, religiösa fungerar alldeles utmärkt när det kniper.

Det är möjligen lite av hårklyverier huruvida de intagnas labila psyken ska tolkas som indikatorer på förfall eller undergång. Eller ja, indikatorer och indikatorer – de är ju redan förfallna. Liksom att de lever i fysiskt förfall. Det är mycket snack om att de är “mindless” eller “savage”. Samtidigt visar Bedlam med all önskvärd tydlighet att när de har chans att välja kan de visa upp både medvetenhet, renhet och och själsliga förmågor. Ingenting är heller helt olösbart.

Själva Bedlam framstår som ganska labyrintiskt med korridorer och prång, men i en snygg vinkling är det så att säga främst bakom scenen detta förekommer. Framsidan/fasaden är förhållandevis ljus och luftig, även om fångarnas “stora sal” knappast kan kallas för “fräsch”. Och som en extra liten munsbit avslutas det hela med ett finurligt lönnrum.

Hmmm, terror eller horror? Den här var lite klurig… Trots att Nell primärt hotas psykiskt skulle jag ändå säga att detta är horror.

Isle of the Dead (1945)

Tidigare under 1945 släppte RKO också den Lewton-producerade The Body Snatcher.

***

alt. titel: Il vampiro dell’isola

Oliver Davis, journalist på Boston Star, har under sin rapportering från Balkankrigen i början av 1900-talet blivit vän med den strikte och bistre grekiske generalen Nikolas Pherides. I lugnet efter ett avslutat fältslag tar generalen med sig sin vän för att visa den lilla ön där hans hustru ligger begraven. Men när de kommer dit är kistan sedan länge sönderslagen och den döda står inte att finna.

I jakt på information om vad som kan ha hänt stöter de på vad som måste vara öns enda bostad och dess innehavare, Aubrecht. Han tycks vara en generös själ som upplåtit sitt hus till både dess förra innehavare, Madam Kyra, samt ett antal gäster som tack vare kriget är strandade på ön för tillfället.

I kraft av sitt ämbete berättar arkeologen Aubrecht att kistorna på ön plundrats på potentiella värdesaker. I kraft av SITT ämbete berättar den vidskepliga gamla gumman Madam Kyra att huset hemsöks av en vorvolaka. Vilken annan förklaring kan det finnas till att Mary St. Aubyn är så blek och sjuklig, medan hennes sällskapsdam Thea är rosigt röd om kinderna?

Ingen är beredd att tro på Madam Kyras skrock. Inte förrän ön hemsöks av blodpest och generalen, i samråd med Dr. Drossos, förkunnar att sällskapet nu befinner sig i karantän. Är det Gudarna som bestämt sig för att straffa dem för att Thea fortfarande lever?

Trots att Val Lewton inte hade gjort mer än åtta skräckfilmer för RKO innan Isle of the Dead kom till (Bedlam skulle bli den nionde) var han uppenbarligen inte särskilt bekymrad över att återanvända framgångsrika grepp.

Närvaron av en förmodad vorvolaka åkallar zombierädslan i den två år äldre I Walked with a Zombie. Det visar sig dessutom att Mary St. Aubyn är dödligt rädd för att bli levande begraven eftersom hon lider av katalepsi, ett tillstånd som påminner om Jessica Hollands zombie-tillstånd. Allt snack om vorvolakan gör att Thea, likt Irena Dubrovna, börjar tvivla på sin egen mentala hälsa – kanske är hon verkligen en vampyr? Och general Pherides slutgiltiga sammanbrott får honom att bli lika halsstarrig som kapten Will Stone i The Ghost Ship.

Efter en kort sejour med Robert Wise som regissör är Mark Robson tillbaka bakom rodret. Som många andra av Lewtons RKO-filmer finns här en hel del stämning, snarare än genuin skräck eller skrämseleffekter. Kyrkogårdsön har tagit tydlig inspiration från den schweiziske symbolisten Arnold Böcklin enormt välkända målning Dödens ö (Die Toteninsel).

Öns lilla naturhamn vaktas av en Kerberos-statyett och innan Davis och generalen ens rott ut dit måste de korsa ett slagfält fullt av döda och döende män. I en övertydligt förebådande scen stöter de på en vagn fullastad med kroppar som ska brännas för att förhindra att pesten sprider sig. När Davis undrar varför man använder utmattade soldater som dragdjur istället för hästar svarar generalen “Horses can’t understand why they have to work beyond endurance”.

Döden är alltså närvarande från allra första scenen (där generalen beordrat en officer att ta livet av sig) och i det avseendet tycker jag att Robson & Co hade kunnat dra på lite mer vad gäller skräckeleffekter när det kommer till sjukdomen som ju inte ingår i den pest-trio som kallas för Svarta döden för inte. Jag hade välkomnat lite fler gruvligt svartfläckiga kroppar.

Men nu är ju RKO-filmerna inte riktigt av den kalibern och de skräckscener som i slutänden faktiskt ändå kommer till är helt ok. Men, som sagt, väldigt lika de i I Walked… med en sömngångaraktig kvinna i en löst fladdrande klänning/svepning.

Isle of the Dead rullar på i ett bra tempo och speltiden är blott 72 minutrar. Boris Karloff på rollistan innebär i och för sig alltid en vinstlott, men hans general är inte lika lätt att fastna för hans andra prestationer för RKO. Jag skulle också säga att filmen lider av att Robson inte har vare sig Tourneur eller Wises öga. Det mest innovativa han verkar våga sig på är att kopiera gallerskuggorna på väggen från I Walked… Eller också är det fotografen Nicholas Musuracas handlag som saknas, här ersatt av Jack MacKenzie.

Isle of the Dead vill handla mer om vidskepelse än om känslor, så av subjektivitet finns det inte mycket. Däremot får vi exempel på både läkekonsten och militärens sammanbrott, på ön finns egentligen ingen högre ordning när sjukdomen härjar och den rationelle generalen av allt att döma har snärjts i vidskepelsens garn.

Därmed har vi såklart också en hög nivå av förfall, undergång och olösbarhet. Till att börja med befinner sig alla på en ö som i allt väsentligt är en enda stor kyrkogård. Sjukdomen bryter ned kroppen och i och med kriget börjar filmen som sagt med ett överflöd av död. Tack vare en outvecklad läkekonst är öns invånare fullkomligt maktlösa inför pesten, deras enda räddning är att be om att den varma vinden från söder ska börja blåsa.

Labyrintiska inslag blir lite knivigare, men den tydliga alluderingen (i någon mening till och med levandegörandet)  till Böcklins ödesmättade målning tycker jag kan räknas hit.

Jag påpekade ovan att jag saknade lite smaskig horror, så filmen är absolut mest terror.

The Curse of the Cat People (1944)

alt. titel: Maldición legendaria

Det har gått några år sedan Irena Dubrovna Reed eventuellt förvandlades till en panter och försökte döda sin make Oliver och hans kontorsassistent Alice. Nu är Oliver och Alice ordentligt gifta (Irenas death by panther räddar honom från bigami-synden) och har sexåriga Amy tillsammans. Ett blondlockigt änglabarn, men en introvert drömmare och därför inte särskilt uppskattad av sina jämnåriga.

Något som särskilt Oliver stressar ihjäl sig över. Han tror sig veta att inget gott kommer av en (allt för) livlig fantasi och han ska minsann se till att Amy inte går samma väg som Irena. Alltså håller Amy i sin tur på att stressa ihjäl sig över att hon inte kan vara den lilla flicka som pappa vill att hon ska vara. När hennes jämnåriga är taskiga och springer ifrån henne följer ett tredje gradens förhör från fadern om vad hon gjorde för att de skulle bli sura på henne och varför hon inte bara sprang efter. Tittarens hjärta brister när hennes enda födelsedagsönskan är att hon ska kunna vara en snäll flicka.

Tyvärr söker Amy tröst hos en låtsaskompis som säger att hon heter Irena. Amy blir själaglad när hon upptäcker att mamma och pappa har kort på hennes kompis och förstår inte varför de blir så konstiga när hon frågar om kvinnan.

Även om jag inte blev stormförtjust i Cat People tyckte jag ändå att den var tillräckligt bra för att jag skulle ha vissa förväntningar inför The Curse of the Cat People. Jag såg fram emot en i sämsta fall halvdan B-skräckis med en uppstoppad panter i huvudrollen. Men det här var fan blekt.

DeWitt Bodeen är tillbaka som manusförfattare men har kämpat förgäves med att tvinna ihop berättelsens två eller tre olika trådar. Oliver och Alice bor numera i Tarrytown, skådeplatsen för legenden om Sleepy Hollow. För att leverera den på ett sätt som ska skrämma skiten ut en skärrad sexåring introduceras även den åldrade skådespelaren Julia Farren som bor tillsammans med sin dotter Barbara i ett hus som traktens ungar påstår är hemsökt. Julia hävdar att Barbara inte alls är hennes dotter och tyr sig till Amy, varför den yngre kvinnan börjar hata flickan. Och så har vi då låtsaskompisen Irena som tar högst fysisk gestalt inför Amys ögon till pappa Olivers stora frustration.

Alltså, jag vet inte ens om jag skulle kalla filmen för en thriller. Mest av allt är The Curse of the Cat People, trots sin extremt lockande titel, ett psykologiskt drama om en ensam liten flicka och en pappa som kämpar med sina demoner. Att Olivers föräldraskap lämnar en del övrigt att önska framgår med all tänkbar tydlighet. Amys lärarinna säger till och med rakt ut att det kanske är hans fel att Amy är så lättdistraherad med allt sitt nojande. Han kör den där klassikern med att be Amy tala sanning och när hon gör det, sin sanning, blir han arg för att hon “ljuger”. Han ser dessutom till att förvirra sin dotter rejält genom att ena sekunden banna henne för att hon fortfarande tror att hålet i trädet bakom huset är en magisk brevlåda, för att i nästa försäkra henne om att det hon önskar sig går i uppfyllelse om hon blåser ut alla ljusen på sin födelsedagstårta. 

Därmed inte sagt att filmen är ett under av progressiv barnuppfostran – när Oliver går för att ge Amy smisk för sitt konstanta “ljugande” säger Alices vän (och Amys lärarinna!) kolugnt att det första smisket är en slags övergångsrit som alla barn måste gå igenom. Om Alice tycker att det är jobbigt borde hon gå ut i köket och göra lite te istället.

Med sin titel och samma skådisar tillbaka i samma roller lovar The Curse of the Cat People väldigt mycket mer än den kan infria. Det jag kan säga är att den om möjligt är ännu snyggare än originalet. Bakom kameran återfinner vi som vanligt fotografen Nicholas Musuraca, men den här gången också föredetta klipparen Robert Wise. Lilla Ann Carter hade också kunnat vara betydligt sämre i huvudrollen, så det var en lättnad. Men utöver det – njä.

Dagens film inleder starkt med toppoäng för sitt subjektiva perspektiv – vi ser ju mycket ur Amys egna ögon. Avsaknad av högre ordning var klurigare…möjligen att pappa Olivers usla hantering av sitt eget trauma skulle kunna tolkas som det, men en klar kantboll. I huset som bebos av mor och dotter Farren finns en hel del härlig atmosfär av både förfall och undergång, bland annat en uppstoppad katt som ser ut att försöka tugga i sig en likaledes uppstoppad fågel som är större än kattens eget huvud. Det är i och för sig också lite kul att vi länge faktiskt inte vet om det är Julia eller Barbara som talar sanning om deras förhållande. En smula labyrintiskt blir det också, exempelvis tack vare att Oliver och Alice av högst oklar anledning har Irenas hiskeligt fula pojke-och-kattavla på väggen.

Alltså, här kan jag faktiskt inte dela ut vare sig en terror- eller horrorstämpel.

The Ghost Ship (1943)

alt. titel: Spökskeppet

Tom Merriam bordar lastfartyget Altair som nybakad sjöofficer. Han är djupt imponerad av den erfarne kapten Will Stone, en hård man som gärna lägger ut texten om betydelsen av auktoritet ombord (“I have the right to do what I want with the crew!”). Eftersom den unge Merriam känner att det är en egenskap som han saknar, lapar han i sig kaptenens visdomar som en törstande i öknen (“He is the first older man who have treated me like a friend”).

Men efter ett tag börjar han ifrågasätta allt detta. Kan det vara så att kaptenen inte alls är klok, utan bara en hårdkokt typ som gillar att bestämma? Kan det till och med vara så att kaptenen gått och blivit en smula galen med åren? Med dessa misstankar i bakhuvudet bestämmer sig Merriam överraskande snabbt för att kaptenen borde förklaras inkompetent och han tar med sig denna anklagelse till redarkontoret när Altair lägger till vid hamnstaden San Sebastian.

Det hålls ett förhör och till Merriams totala överraskning intygar alla att kapten Stone är den godaste, visaste och bästa kapten en sjöman kan önska sig. Anklagaren lämnar skeppet i skam och där borde saken ha varit avklarad om det inte vore för att han samma kväll blir nedslagen i ett barslagsmål och tagen ombord igen av polisen. När han vaknar till är Altair långt ute till sjöss och han fruktar nu för sitt liv.

The Ghost Ship är producenten Val Lewtons femte film för bolaget RKO och regissören Mark Robsons andra. Inte alls lika omtalad som exempelvis Cat People eller I Walked with a Zombie, sannolikt beroende på att dramatikerna Samuel R. Golding och Norbert Faulkner stämde skiten ur Lewton för att ha snott handlingen från ett pjäsmanus som de skickat till honom. The Ghost Ship hann bara gå några månader på bio innan den drogs in och sedan hölls bakom lås och bom tills dess att upphovsrätten löpte ut på 90-talet.

Jag skulle kunna tänka mig att The Ghost Ship blev mer av en mindfuck för 40-talspubliken än en nutida tittare. Det allra första namnet som proklameras i förtexterna är Richard Dix, en välkänd skådis som blev Oscars-nominerad 1931. Enligt Wikipedia blev han mest känd för att spela “the rugged and stalwart hero” och det är ju den rollen som han inledningsvis också tycks vara. Men därefter vrider manuset sakta, sakta om kniven eftersom tittaren förhållandevis länge hålls på halster huruvida kapten Stone bara är ett hardass (hur kan man vara något annat med namnet Will Stone?!) som inte tål ett ifrågasättande eller komplett tossig. Repliken “There are some captains who would hold this against you” låter allt mer olycksbådande för varje gång han yttrar den.

Även om Russell Wades Tom Merriam är filmens huvudperson blir han föga förvånande aldrig lika intressant som Will Stone. Därför känns det lite extra surt när filmens hela raison d’être påstås handla om att Tom Merriam till intet pris får förlora tron på mänskligheten och dess inneboende godhet. Ett raison d’être dessutom “uttalat” av den stumme matrosen Finn, vars ackompanjerande berättarröst inte alls funkar för min del. Finns dystra förutsägelser (för sig själv, då) känns aldrig skrämmande eller obehagliga, bara påklistrade och övertydliga. Fast med tanke på världsläget 1943 kan jag i och för sig förstå behovet av att försöka förmedla någon slags tro på Det Goda, medan auktoriteter med åsikter som “Men are worthless cattle!” får sitt rättmätiga straff.

Men innan dess är The Ghost Ship en ganska trevlig psykologisk paranoiathriller med vissa skräckinslag. Det känns som om Robson blivit en bättre och tajtare visuell regissör sedan The Seventh Victim, men det är sannolikt fortfarande fotografen Nicholas Musuracas öga som firar triumfer. Scenen när manskapet måste försöka säkra en vilt svängande lastkrok blir andlöst spännande.

Stämningen ombord på Altair lånar sig inte till subjektivitet, om vi säger så. Däremot leker The Ghost Ship loss med avsaknaden av högre ordning av förklarliga orsaker. Vem styr om skeppets kapten drabbats av vanvett? Detta bidrar också till en viss atmosfär av förfall, vilken dock mildras av att Merriam hela tiden är så säker på sin sak. Däremot inte mycket till vare sig undergång eller olösbarhet. Jo, förresten! Första gången Merriam går ombord stöter han på den tystlåtne Finn som står och slipar sin bisarrt stora kniv. När matrosen gestikulerar med kniven i handen faller skuggan på Merriam på ett sådant sätt att det ser ut som om Finn håller på att hugga ihjäl nykomlingen. Övertydligt men snyggt! Särskilt labyrintiskt blir det dock aldrig.

Mer horror än terror, även om det är lite skralt på den punkten.

The Seventh Victim (1943)

alt. titel: Det sjunde offret

Den unga Mary Gibson faller avsvimmad till golvet på advokaten Gregory Wards kontor. Inte så konstigt med tanke på den oro hon känner inför systern Jacquelines försvinnande. Bara det i sig är upprörande nog, men Mary har också tvingats konfrontera ett rum där Jacqueline lämnat en stol och en hängsnara samt ett fruktlöst besök till New Yorks bårhus. Det var bårhuspersonalen som skickade henne till advokatkontoret eftersom Gregory också letar efter Jacqueline.

Via Jason Hoag, en poet med svårartad skrivkramp, kommer Mary och Gregory i kontakt med psykiatrikern Louis Judd som påstår sig veta var Jacqueline befinner sig. Men än en gång står systern inte att finna. I sällskap med en privatdetektiv bryter Mary sig in på skönhetsföretaget La Sagesse, tidigare ägt av Jacqueline, men när detektiven tar sig in i ett låst rum i slutet på en mörk korridor stapplar han snart ut, huggen till döds. Mary flyr men ser sedan den döde detektiven på tunnelbanan i sällskap med två män. Vad är det egentligen som pågår?!

Ja, det är tyvärr en fråga jag också tvingas ställa till mig själv som tittare. Historien i The Seventh Victim är egentligen inte obegriplig, bara onödigt invecklad och faller därmed offer för en del logiska luckor (eller i alla fall märkligheter). Det slängs ut väl många antydningar som sedan inte kommer någonvart. Dessutom har manusförfattarna Charles O’Neal och DeWitt Bodeen sett sig nödgade att klämma in inte bara en kärlekshistoria, utan två hela kärlekstrianglar, som egentligen inte fyller något som helst syfte vare sig känslo- eller berättelsemässigt.

En bit in i The Seventh Victim börjar det komma antydningar om att Jacqueline har blivit insyltad i ett sällskap med djävulsdyrkare som kallar sig för Palladister. Det, och den ständigt undflyende kvinnan, gör att jag påminns om historier som William Hjortsbergs Falling Angel och det är ett bra upplägg. Kan man bortse från det som inte hänger ihop i The Seventh Victim lyckas debuterande regissören Mark Robson konstruera en ganska härlig stämning i sin film, understödd av fotografen Nicholas Musuracas ljus och skuggor. Jag gillade också hur berättandet hela tiden involverar små, små scener med rollfigurer som inte har någon egentlig koppling till huvudhistorien men som gör att det känns fyllig.

Ett stort misstag i mina ögon är dock att introducera ett gäng djävulsdyrkare som påstås vara “lovers of evil” men som inte alls framstår som särskilt ondskefulla. Förutom att de är på jakt efter Jacqueline (som avslöjade deras existens för Dr. Judd) får vi inte se dem göra något som ens är i närheten av sataniskt. De säger till och med att de har svurit sig till icke-våld. Men det faktum att de aktivt förkastar Herrens bön kanske räckte för 40-talspubliken? Palladisterna hänger i sin tur ihop med hur titeln utlovar något rysansvärt som handlingen inte kan leva upp till.

Fördelen med en historia som cirkulerar runt en undflyende person är att det byggs upp en mystik. Nackdelen blir när en film som The Seventh Victim introducerar sagda kvinna efter kanske två tredjedelar och mysteriet plötsligt upplevs som en smula ihåligt. Det pratas en hel del om Jacquelines leva livet med döden inpå knuten och hennes jakt på nya spänningar som en anledning till att hon ville ha ett rum innehållandes blott en hängsnara och sökte sig till Palladisterna. Men när hon till slut dyker upp är Jean Brooks tolkning ganska avslagen och platt. Snälltolkningen får väl bli att hon ska föreställa en kvinna som lider av åtminstone depression, men hennes uppenbarelse ger tyvärr The Seventh Victim pyspunka.

Tom Conway porträtterar än en gång Dr. Louis Judd så man får väl anta att The Seventh Victim ska ses som en slags prequel till Cat People. Han framstår dock redan här som en remarkabelt oseriös läkare. Mary Gibson var en debutroll för Kim Hunter, men jag vet inte om hon egentligen har så mycket att göra här förutom att kicka igång det hela med sin ankomst till New York. De uppmuntrande orden “One must have courage to live in this world” tycker jag inte får någon egentlig bäring för hennes del.

The Seventh Victim var intressant på flera sätt, men lider av sin komplexitet vilket gör att filmen känns längre än sina modesta 71 minutrar.

Inte mycket till subjektivitet den här gången. Vissa scener utspelas på ett sätt som gör att andra rollfigurer tror att det handlar om fantasier eller hallucinationer när händelsen återberättas, men för oss som tittar uppfattar jag inga tvetydigheter om att det som händer, verkligen händer.

Man får väl ändå säga att närvaron av ett knippe djävulsdyrkare signalerar en avsaknad av religiös ordning, men samtidigt framstår de ju som mer eller mindre maktlösa. Kärleken som spirar mellan Mary och Gregory skulle kanske kunna sägas vara emot en relationell högre ordning eftersom Gregory är gift med Jacqueline, men filmen antyder inte på något sätt att Gregorys kärlek till sin svägerska skulle vara fel.

Det blir desto intressantare när vi kommer till känslan av förfall, undergång och olösbarhet. The Seventh Victim brer på tjockt redan från början genom att inleda med några strofer av John Donne (“I run to death, and death meets me as fast”). Rummet med hängsnaran och stolen bär nummer 7 och ligger ovanpå restaurang Dante – helvetets sjunde krets i Inferno rymmer såklart bland annat självmördare. Dessutom bor den konstant hostande Mimi i rummet bredvid. I en sensationell avslutande scen har Mimi klätt upp sig i paljetter för att skratta döden i ansiktet med en sista helnatt på stan, samtidigt som vi hör en stol falla omkull bakom den stängda dörren till rum nummer 7.

Trots att handlingen är så pass komplicerad blir jag dock lite osäker på om den egentligen kan kallas labyrintisk. Men jo, nog finns där drag av ask-i-ask, hur varje avslöjande blottar ett nytt mysterium.

The Seventh Victim innehåller inte tillräckligt mycket horror och tippar därför över i terror för min del.

The Leopard Man (1943)

Mellan Cat People och dagens film släppte RKO och Val Lewton I Walked with a Zombie. Den första av inte mindre fyra premiärer bara under 1943!

***

alt. titel: Leopardmannen

PR-geniet och artist-agenten Jerry Manning har fått en strålande idé. Varje kväll blir hans klient/flickvän Kiki Walker utmanövrerad vad gäller uppträdande av den kastanjettklickande rivalen Clo-Clo (no last name necessary, men egentligen heter hon Gabriela). Den lilla New Mexico-staden är inte stor nog för både Kiki och Clo-Clo, inte enligt Jerry i alla fall.

Så han hyr en svart panter* av den kringresande Charlie How-Come så att Kiki med kattdjuret i koppel kan göra en spektakulär entré, mitt under Clo-Clos klapprande final. Och medan jag har full förståelse för att Clo-Clo blir fly förbannad över tilltaget, har jag betydligt mindre tålamod med hennes lösning. Som hämnd smäller hon med kastanjetterna rakt i ansiktet på den stackars pantern som sannolikt redan är fullkomligt vettskrämd, med resultatet att den sliter sig och drar iväg som en avlöning genom första bästa öppna dörr.

Jerrys lilla tilltag innebär alltså att Charlie saknar ett styck panter samtidigt som den lilla stadens poliskår måste gå man ur huse för att lokalisera besten. Metod: knalla omkring på gatorna och smälla i soptunnelock, vilket fullt förståeligt resulterar i noll styck upphittad panter.

Tyvärr finns det i staden också stränga mödrar som tvingar sina döttrar att gå iväg och köpa majsmjöl, trots flickans böner om att slippa gå ut medan det är en människoätande panter lös (alla förutsätter i alla fall att den går på en sådan diet). Plötsligt får flickan syn på ett par lysande ögon i mörkret, försöker springa ifrån pantern och innan den ömma modern hunnit öppna den igenbommade dörren dunsar det till och en rännil av blod letar sig in under den.

Flickans död anses självklart vara en totalt oförutsägbar olyckshändelse. Guds vilja, säger prästen. Sheriffen försäkrar den nu med rätta ganska skuldmedvetne Jerry att “No way they can hold you legally responsible”. Men så sker ett dödsfall till, till synes också orsakat av den lösspringande pantern. “What kind of man would kill like a leopard?!”. Så varför hänger den sig fortfarande kvar? Det närmaste en vetenskapsman staden har, museiintendenten Dr. Galbraith, förklarar medan han puffar på sin vetenskapligt förtroendeingivande pipa: “caged animals are unpredictable”.

Producent Val Lewton och regissör Jacques Tourneur hade tydligen inte fått nog av kattdjursinspirerande historier efter Cat People. The Leopard Man var tredje filmen ut i RKO:s konkurrera-ut-Universal-satsning men jag tycker tyvärr inte att den är riktigt lika bra som den första katt-filmen. Visst finns här gott om stämningsbilder och det är trevligt att få fortsätta att hänga med huvudsakligen kvinnliga protagonister. Jag uppfattar Kiki och Clo-Clo som några slags huvudpersoner, även om Jerry också finns med i mixen.

Men framställningen lyckas inte behålla skärpan mellan de skrämmande morden (manusförfattarna den här gången var Ardel Wray och Edward Dein). Det fanns fler intressanta dubbleringar och liknelser på panter/katt-temat i Cat People. Historien i The Leopard Man är också utspridd på allt för många personer och det upprepas lite väl många gånger hur Clo-Clo drar spader ess hos spåkvinnan Maria. Jag kan också tycka att upplösningen var ganska svag, även om det tydligen ska föreställa en av de tidigaste exemplen på fenomenet som senare kom att bli känt som “seriemördare”.

Jag är med på Kiki och Jerrys personutveckling; hur morden får dem att mjukna, bli mer omtänksamma om andras öden och i slutänden (givetvis) bekänna sin kärlek inför varandra. Nu är det slut med att enbart sikta på karriär, förtjänster och gå över lik för att säkra de egna inkomsterna. Det ska också noteras att Clo-Clos öde beseglas av att hon är i allt för stort behov av pengar. Men slutpoängen blir ändå att människor tumlas runt av yttre krafter som de inte kan stå emot eller göra något åt, vilket blir lite märkligt i perspektivet “seriemördare”.

Samtidigt har den nya fotografen Robert De Grasse även den här gången levererat en riktigt snygg film och Tourneur vet hur man skapar spänning. Det är bara att det blir lite för lite av den varan den här gången.

* Som vi lärde oss från Cat People kan svarta pantrar vara antingen leoparder eller jaguarer. Med tanke på titeln på dagens film skulle den förekommande katten vara en leopard, men eftersom den utspelar sig i Amerika är det betydligt mer sannolikt att den faktiskt är en jaguar.

Jämfört med Cat People är The Leopard Man som synes inte ens i närheten av sin föregångares gotiska potential. Här finns ingen subjektivitet, historien är snarare en procedurthriller. Det finns gott om högre ordningar, såväl religiösa som polisiära, det är bara att de inte är särskilt effektiva jämfört med Kiki och Jerrys snokande på egen hand. Den relativt sett realistiska inramningen ger inte heller uttryck för särskilt mycket förfall, undergång och olösbarhet. Jo, förresten! Det finns sätt gott om förebådande tecken på kommande Död och Förintelse: spader ess, vinande vind, dimma, rullande tubleweed. Och av labyrintiska egenskaper kanske man med lite god vilja skulle kunna påstå att “the leopard man” himself är en slags dubbelgångare, men det är ingen tolkningskulle jag är beredd att dö på.

Inte det minsta terror, så det måste väl blir horror då

Cat People (1942)

alt. titel: Rovdjurskvinnan, La femme panthère, La féline, La marca de la pantera

Mariningenjören Oliver Reed (sorry ladies, inte DEN Oliver Reed) får en perfekt ursäkt att närma sig den vackra kvinnan som står och skissar vid panterburen* i Central Parks zoo när hon, till synes helt obekymrad, strösslar ritpapper omkring sig utan minsta ambition att få dem att hamna i papperskorgen. Han påpekar att man inte ska skräpa ned och sätter själv nästa papperstuss med ett nonchalant enhandskast.

Detta räcker för att serbiskan Irena Dubrovna inte bara ska låta honom följa med henne hem till hennes palatslika våning utan också bjuda upp honom på te (“Oh, Miss Dubrovna, you make life so simple!”). Mr. Reed är inte en man som försitter några chanser och redan nästa dag (vad det verkar) dyker han upp utanför Irenas lägenhet med presenten alla kvinnor suktar efter: en siameskattunge i en skokartong (nå, den HAR i alla fall lufthål).

Men kattungen tycks avsky sin nya matmor och när Oliver och Irena kommer till djuraffären för att byta katten mot en pippifågel blir alla djuren som galna. Irena har tidigare (alltså dagen innan, när de träffades) berättat om en legend som hemsöker hennes by i hemlandet, men Oliver har nog inte tagit berättelsen på det allvar den förtjänar. Nu blir det tydligt att Irena verkligen tror på historierna om “cat people”, alltså kvinnor som förvandlas till vildsinta pantrar när känslorna svallar – “jealousy, anger or corrupt passions” – och att hon själv är en sådan kvinna.

Men Oliver boxar sin käresta lekfullt och smeksamt på hakan, säger “Oh Irena, you crazy kid” och snart är de gifta. Oliver är faktiskt så pass kär att han lovar sin unga brud att hon ska få all tid i världen på att komma över sina nojjor så att de äntligen ska kunna fullborda äktenskapet. Surprise, surprise: Oliver orkar inte vänta särskilt länge innan han tycker att Irena antingen borde ta sig i kragen eller åtminstone besöka en psykiatriker. Som han får på rekommendation från sin hängivna assistent Alice Moore. Hur var det nu…passion och svartsjuka…

En skräckfilmsklassiker som jag inte kommit åt att se förrän nu, så bara där känns titten på Cat People som en vinst. En av producenten Val Lewtons mest kända produktioner (och första) som han gjorde åt RKO, med syftet att konkurrera med Universals monsterhitar (heh…). Filmen blev också franske regissören Jacques Tourneur första kommersiella framgång.

Ska man jämföra med konkurrenten Universals monsterklassiker är Cat People ett under av subtilitet, där tittaren nästan kan övertygas om att inget övernaturligt alls händer. Att vi istället får följa en kvinna som är livrädd för sin egen sexualitet och på något sätt i sitt eget huvud likställt den med ett livsfarligt kattdjur. Det görs också tydligt att det är just pantern som är hotet – Irena påstår sig snarare gilla lejonens rytanden, de är “natural and soothing”, medan djurskötaren menar att pantern är “an evil predator”. Och visst är de anslående djur, vars uppenbarelse Tourneur och fotografen Nicholas Musuraca utnyttjar till det yttersta. Som nutida tittare får man dock inte tänka allt för mycket på hur de behandlades och förvarades så här på 40-talet för då blir filmen fullkomligt otittbar.

Det är alltså fullt möjligt att se Cat People främst som en film om psykisk ohälsa, särskilt som Irena till slut hamnar hos den remarkabelt oprofessionelle psykiatrikern Louis Judd. Exempelvis söker han upp henne när hon missar sin besökstid och när hon frågar hur han kunde hitta henne (de ses framför panterburen), säger han menande “You told me many things…” (han hypnotiserade henne vid hennes första besök). Lite längre in i filmen försäkrar han sin sköra patient “I could have you put away. You’re THAT close to insanity!”.

Cat People ser fantastisk ut, det är skuggor och skiftningar galore. Som skräckfilm beträffad är det dock inte särskilt mycket att hänga i julgranen, även i de scener där det ska vara lite spännande blir jag inte särskilt engagerad. En film som helt enkelt är sevärd för nästan allt utom sitt skräckpotential.

* Fun fact: Kattdjurssläktet Panthera omfattar alla “fem stora katterna”: tiger, lejon, leopard, jaguar och snöleopard. Både leoparder (Panthera pardus) och jaguarer (Panthera onca) kan förekomma i en mörkare version och kallas då för “svart panter”. Vi får tyvärr aldrig veta vilken typ av svart panter – leopard eller jaguar – som förekommer i Cat People.

Inte så konstigt för den här typen av historia att vi med en gång drar igång med höga poäng för subjektiviteten: Irena är övertygad om att hon verkligen kommer att förvandlas till en panter när hon blir upprörd och det är nästan så att vi i publiken också ser det. Inget kan övertyga henne om motsatsen, särskilt inte den där lilla hoppan Alice Moore!

En högre ordning blir lite knivigare eftersom vi är så fast planterade i Irenas egen värld. Men det i sig gör samtidigt att hennes relation med Oliver i mångt och mycket är en chimär – vilken fru vill inte ligga med sin man?! Läkarkonsten, särskilt som den utövas av Dr. Judd, kan inte göra ett skit för henne. Hon ger själv inte uttryck för någon slags religiositet, om något är hennes förbannelse ett verk av Satan. Men visst, i ett trängt läge greppar Oliver något slags mätinstrument av trä som bara händelsevis råkar se ut nästan som ett kors och utropar “In the name of God, leave us in peace!”

Här finns såklart ett överflöd av förfall, undergång och olösbarhet. Irena står ständigt under hotet från att antingen förvandlas till en panter (som hon själv tror) eller bli vansinnig (som alla andra tror). Jag tänker att olösbarheten främst finns i hennes egen hjärna, men man skulle också kunna se det som olösbarheten i en evig förbannelse som hon aldrig kan fly undan (beroende på hur gärna man vill tro på att “cat people” verkligen finns).

Vi får inte samma ymnighetshorn av labyrintiska egenskaper, men det finns dock stråk även av dem, exempelvis tack vare Irenas egna förebådande panterskisser. Hennes identifiering med pantern skapar också en slags dubbelgångareffekt, särskilt när hon till och med vid minst ett tillfälle härmar den instängda kattens repetitiva rörelsemönster.

Här dyker som synes en helt ny kategori upp. En film som lyckas få poäng, om än aldrig så få, i varje gotik-kategori har såklart gjort sig förtjänt av en ”Gothbonus” på fem poäng.

Terror, definitivt terror.

Dr. Cyclops (1940)

alt. titel: Dr Cyclops hemlighet, Docteur Cyclope

Vid den anonymt betitlade North American Research Foundation är dr. Rupert Bulfinch mycket exalterad. Han har blivit ombedd av den kände dr. Alexander Thorkel att resa hela vägen till Amazonas djungler för att hjälpa till med Thorkels forskning. En kollega påpekar att Thorkel varit “a strange man” redan innan han drog sig undan från forskarvärlden till sitt djungellabb och undrar oroligt “Who knows what his mental state might be in?” efter år av isolering.

Vi som tittar behöver inte undra det minsta. Vi har redan fått tydliga indikationer på att dr. Thorkels mentala hälsa lämnar en hel del övrigt att önska med tanke på hur han reagerar när hans tidigare forskarkollega försökt få honom att upphöra med sina ogudaktiga experiment.  “But what you are doing is mad. It is diabolic! You are tampering with powers reserved to God.”

Dr. Bulfinch och hans sällskap hade dock kunnat undkomma Thorkels diaboliska planer om de bara accepterat att de rest tusentals mil för att slänga en titt i ett mikroskop. Thorkel har nämligen börjat få så dålig syn att han själv inte kan använda instrumentet, men behövde alltså bara denna enda hjälp. Men Bulfinch vägrar att återvända hem så snart (“I will NOT be treated as an errand boy!”), vilket leder till att sällskapet snart upptäcker Thorkels lilla radiumgruva. De kommer inom kort också inse vad han använder denna gudagåva till mänskligheten för.

Fotografen och regissören Ernest B. Schoedsack var inte obekant med avancerade specialeffekter eftersom han sju år innan Dr. Cyclops basade över inspelningen av King Kong (tillsammans med Merian C. Cooper, som den här gången står som producent). I fallet Dr. Cyclops kunde Paramount Pictures dessutom locka med en av de första skräckfilmerna filmad i Technicolor.

Tekniskt sett finns det alltså mycket att gotta sig i när det gäller dagens film men tyvärr brister det på både manus- och skådespelarsidan. Jag hade sett stillbilder från Dr. Cyclops och såg fram emot ett raffel liknande The Devil-Doll eller The Incredible Shrinking Man. Men här blir det hela märkligt ospännande när de tre äpplen höga offren försöker undkomma Thorkels klor. Thorkel spelas av Albert Dekker vilken är otroligt lik Stig Järrel och den ende som håller skådespeleriet igång. Dessutom utrustad med en överdimensionerad skruvnyckel som vore han Jokern i 60-tals-Batmanserien.

Bland de övriga hittar vi Janice Logan vilken inleder starkt som forskarkollega till Charles Haltons Bulfinch, men som snart givetvis reduceras till att utgöra kärleksintresset för slackern Bill Stockton, i sin tur spelad av Thomas Coley. Italiensk-amerikanske Frank Yaconelli spelar hjälpredan Pedro vars etniska bakgrund såklart leder till att hans mini-jag är hänvisad till en förnedrande Zardoz-blöja medan de andra får klä sig i värdigare togaliknande tygtrasor.

På det stora hela är det minst sagt olyckligt att det miniatyriserade lilla gänget mest av allt påminner om Lil’Ash-scenen i Army of Darkness när de pilar omkring. Det är anmärkningsvärt hur Browning lyckades få enskilda minityrmänniskor att framstå som betydligt mera trovärdiga i sina överdimensionerade miljöer i The Devil-Doll. Jag gissar att en anledning till att den fyra år äldre filmen lyckas undvika Lil’Ash-känslan är att vi aldrig får se en fullstor människa och miniatyrerna i bild samtidigt. 

Trots mitt ljumma omdöme skulle jag ändå rekommendera en titt på Dr. Cyclops, enbart tack vare dess filmhistoriska värde. 77 ynka minuter av ens filmtittarliv är den ändå värd.

Föga förvånande ingen subjektivitet överhuvudtaget, däremot en hel del förkastande av en högre ordning från Thorkel (“Now I can control life, absolutely!”). Nog förekommer en hel del förfall, både moraliskt och kroppsligt, men så mycket värre blir det aldrig. Inte mycket till vare sig undergång eller olösbarhet med andra ord. Dr. Cyclops är också alldeles för mycket pang på rödbetan för att komma i närheten av något labyrintiskt.

Om jag nu måste välja mellan terror och horror, blir det utan tvekan horror