Det finns en klassisk Monty Python-sketch som heter ”The Dull Life of a City Stockbroker”. Där travar Michael Palin omkring med plommonstop, portfölj och paraply och är precis så dödligt tråkigt som man föreställer sig att en börsmäklare är. Samtidigt händer det fullkomligt surrealistiska saker runtomkring honom – otrohet, mord och storviltjägare.

Av någon anledning tänkte jag mig något liknande när jag hörde titeln på Liam Neesons senaste film – The Commuter, pendlaren (tack gode gud för att vi slapp den översättningen!). Ärligt, skulle det inte ha varit lite roligt om Neeson åkt tåg dag ut och dag in som vilken Svensson som helst allt medan det händer saker som påverkar alla andra men inte honom?

Till en början är det ungefär så som filmen lägger upp det hela. Michael MacCauley bor med fru och son i någon slags förort. I en ändlös kavalkad av vardagsmorgnar får vi se hur han pratar läxor med sonen och blir skjutsad till stationen av mäklarfrugan. Inne i storstaden säljer han livförsäkringar. Till den dagen då han hux flux får sparken. Man riktigt ser paniken lysa i ögonen när han försöker tigga tillbaka det med motiveringen att grabben ska börja på dyrt college och han är faktiskt 60 år! Praktiskt taget oanställbar för en annan arbetsgivare.

Men till ingen nytta. På ren rutin tar han kvällståget hem igen som vanligt och träffar då på en pratglad kvinna som ger honom ett hypotetiskt problem. Skulle han, Michael, familjefar, före detta polis, numera arbetslös, kunna tänka sig att för en hyfsat stor summa pengar utföra en liten syssla när han ändå befinner sig på tåget?

Givetvis är inte frågan hypotetisk utan högst reell och snart följer en svettig jakt ombord på pendeln efter svar på vem som kan vara ute efter honom.

Nå, det var kanske lite optimistiskt att försöka kombinera Monty Python och Liam Neeson. Neeson, som karvat (kanske med hjälp av sin extremt raka näsa?) ut en egen liten nisch i thrillergenren vilken vi skulle kunna kalla åldrande-familjefar-i-knipa, är allt annat än en lustigkurre. Här ges skådespelaren återigen möjlighet till sin patenterade prestation från en regissör som vet vad han kan begära – The Commuter är fjärde gången Jaume Collet-Serra regisserar Neeson i den här typen av film.

Vi känner inte bara igen Neeson, utan också själva upplägget för en utpressningsthriller där publiken vet att vår huvudperson tvingats in i en ohållbar situation. Samtidigt som hans omgivning bara ser en svettig vettvilling som med luddiga hänvisningar till ”them” viftar med en pistol samtidigt som han vrålar ”It’s ok! You’re going to be fine!”

För att göra det hela någorlunda trovärdigt har som sagt Neesons rollfigur fått bli före detta polis. Något mindre trovärdigt är kanske det faktum att han (som vanligt ska väl tilläggas) tack vare sin poliserfarenhet verkar kunna ta hur mycket stryk som helst och hoppa mellan framrusande tågvagnar. Hans uthållighet är inte den hos en försäkringsförsäljare utan snarare en påpucklad underdog i MMA-ringen.

Det mest intressanta med denna standardthriller är kanske hur mycket den senaste ekonomiska krisen fått påverka strömmarna som löper vid sidan av spänningsspåret. Till slut börjar jag nästan undra om det hela ska ses som någon slags avancerad allegori eftersom filmen låter Neeson arbeta in hänvisningar till den i sin försäkrings-salespitch och dessutom får chansen att ”on behalf of the american middle class” ge en arrogant fondmäklare (inte Michael Palin) fingret. Alla på tåget, inklusive Michael, är bara ”collateral damage”, marionetter som tvingas dansa efter en vag dockmästares fingerryckningar.

Gillar man Neeson-thrillers av förväntat snitt är The Commuter helt ok. Gillar man filmer som utspelar sig på tåg skulle jag säga att en tittning är mer eller mindre obligatorisk. Är man däremot allergisk mot Spartacus-ögonblick ska man nog undvika den helt och hållet.

Annonser

Världen, eller åtminstone den brittiska ön, ligger i ruiner. Mänskligheten har bit för bit tvingats ge upp sin inbillade överhet inför ankomsten av en muterad parasitsvamp.

I vanliga fall behöver bara tropiska myror frottera sig med Ophiocordyceps unilateralis, vilken penetrerar myrornas exoskelett och sedan sprider sig i deras kroppar. Det hela slutar med att myran tvingats bita sig fast i ett blad medan svampen tränger sig ut ur värdens huvud samtidigt som den sprider nya sporer. För att parafrasera den senaste Ghostbusters-filmen (av alla referenser): “I know God makes no mistakes, but I believe he may have been stoned or severely depressed when he built some parts of nature”.

Och nu är det alltså det mänskliga samhället som desperat måste försöka hitta lösningen på gåtan med “the hungries” – sporinfekterade människor som lagt sig till med kannibalistiska vanor och som dessutom kan föra smittan eller infektionen vidare. I allt väsentligt: zombies.

Filmen The Girl With All the Gifts blev en av 2016 års mest positiva överraskningar för min del och jag har egentligen inte någon bra anledning till varför det tog mig så här pass lång tid att läsa boken som ligger i botten. Eller gör den det? Såvitt jag kan bedöma tycks både bok och manus ha utvecklats högst organiskt i samarbete mellan författaren Mike R. Carey och bland andra regissören Colm McCarthy (även om historien allra först kom i form av en novell, ”Iphigenia In Aulis”).

Det här gör förstås att även om text och film är två olika medier känns de i fallet The Girl… ovanligt närliggande. En skillnad är dock (möjligen för att hela boken börjar med att påkalla uppmärksamhet till detta faktum) att huvudpersonen Melanie är ljushyllt och blond i boken men mörk i filmen. Något som i förlängningen naturligtvis inte gör någon som helst skillnad för själva berättelsen. Däremot är det ett grepp som jag upplever att Carey använder för att betona hur konfliktfyllt det blir för de osmittade vuxna i mötet med den väna barnzombien.

Medan filmen tydligt överlämnade Melanie till oss tittare som historiens huvudperson intar boken flera olika ståndpunkter. Känslosamma psykologen Helen Justineau får nojja betydligt mer än dr. Caldwell över både sin egen relation till Melanie och mänsklighetens utveckling när man levt med döden i vitögat så länge. Karriärslystna vetenskapskvinnan Caroline Caldwell är i sin tur betydligt mer intresserad av att lösa gåtan med Ophiocordyceps, kosta vad det kosta vill. Att ändamålen helgar medlen skulle man nog kunna säga är lite av ett livsmotto för den gode doktorn.

Och så har vi då Melanie. Att berätta en tung och sorglig historia ur ett barns ögon kan vara ett effektivt berättargrepp om det används på rätt sätt (som exempelvis John Boyne i sin The Boy in the Striped Pyjamas) och det tycker jag att Carey har lyckats med. Zombieflickan är smart som få men kan samtidigt inte relatera till så mycket annat än uppväxten hon fått på militärbasen. Känner man med en gång igen grenar och blommor bara för att man läst om dem i en bok? Carey förmedlar oerhört fint Melanies utveckling som är både språklig (när hon måste försöka beskriva känslor hon aldrig haft förut med referenser till Enid Blytons Fem-böcker) och känslomässig (första gången hon inser vad en ”hungry” egentligen är).

Mycket av boken handlar om identitet. Melanies identitet som en ”hungry” men ändå inte. Kan hon låta bli att vara en ”hungry” om hon inte vill, bekämpa kroppens egna signaler? Och så den identitet som man väl också skulle kunna kalla för mänsklighet. Vad innebär den? Räcker det med ren överlevnad eller är det så futtigt att man lika gärna skulle kunna vara en ”hungry” (eller ännu hellre ta livet av sig innan dess)? Och hur mycket medel kan helga ändamålen innan det inte finns mycket till mänsklighet kvar att tala om?

Zombiemässigt är Careys historia lika djävulskt smart och underhållande som jag tyckte att filmen var. Fortfarande en smartare uppdatering av I Am Legend än (dare I say it…?) Romeros Night of the Living Dead. Fortfarande ett både klurigt och tankeväckande användandet av Pandora-myten. Lord of the Flies-barngänget funkade betydligt bättre i skriven form när man kunde tänka bort Road Warrior-vibbarna. Då blev de till och med riktigt jäkla otrevliga. Samtidigt fanns det en del element och tankar i boken som jag tyckte framfördes mer subtilt i filmen (Lex ”Show, don’t tell”).

Så inte lika olika upplevelser mellan bok och film som exempelvis i fallet A Clockwork Orange men ändå med lite varierande styrkor och svagheter. Det måste erkännas att jag inte blev golvad på samma sätt av boken som av filmen, men det var kanske är orättvist att förvänta sig det.

Omtitt
Som genom en Guds gåva till filmtittaren dök The Girl… upp på C More i rättan tid – klart det var guldläge för en omtitt (vad jag tyckte efter första visningen har jag skrivit om här). Hade jag läst boken först hade jag kanske tyckt att filmen var lite väl avskalad, för Carey har kastat så väl mänsklighetsfunderingar som opportunistgängen ”Junkers” överbord. Intressant nog har särskilt Caroline Caldwell fått andra bevekelsegrunder till varför hon gör som hon gör – nu är enda anledningen till att hon vill skära upp små barn sökandet efter ett vaccin mot svampsmittan.

Men fortfarande älskar jag själva grundhistorien mer än de olika rollfigurerna och den är ju intakt även i filmen. En film som tack vare fina skådisinsatser ändå lyckas få fram osannolikt många nyanser och känslor genom korta meningsutbyten.

Tyvärr är fortfarande barngänget så fjantigt att de hindrar The Girl… från att bli en helgjuten fullpoängare. Men annars finns ingen som helst anledning att inte kolla in 2016 års bästa zombiefilm. Särskilt som C More bjuder på en gratismånad och allt.

Har Michael Mann gett sig in i storpolitiken? Jag uppfattar honom som en regissör vilken annars hållit sig inom mer nationella sfärer men Blackhat verkar vara ett försök att balansera på en diplomatisk knivsegg.

För vilka länder är det som cirkulerar i media som de mest hackerbenägna? Mitt lekmannajag sätter ett par bytes på Ryssland och Kina. En hackerthriller som Blackhat skulle därmed kunna handla om hur ett helt land på olika sätt försöker infiltrera ett annat medelst digitala hjälpmedel.

Istället börjar Blackhat med ett infamt anfall på ett kinesiskt kärnkraftverk som resulterar i många skadade och nyhetsbilder som kablas ut över hela världen. Militärofficeren (inte polisen, märk väl) Chen Dawai får i uppdrag att lösa fallet och eftersom det dessutom förekommit en liknande attack (på det digitala planet, alltså) på den amerikanska börsen vänder han sig till FBI.

De amerikanska myndigheterna går motvilligt med på att dela information med Chen (killen har ju ändå läst på MIT, he’s practically one of us!) men han behöver mer hjälp. Det visar sig att hans gamle rumskompis från college, Nicholas Hathaway, är ett ännu större datorgeni än Chen själv. Kruxet är bara att man i så fall måste släppa ut honom från finkan där han avtjänar ett långt straff för ett par digitala bankrån.

Så en slags Red Heat skulle man kanske kunna säga, där Schwarzenegger och Sovjet ersatts cyberbrott och Kina? En större skillnad jämfört med 80-talsfilmen är sannolikt att filmen relativt snart förflyttar sin handling till Kina där vi under en ganska lång period får se ett fint och friktionsfritt samarbete, både mellan den kinesiska militären och polisen samt mellan de kinesiska lagmännen och de besökande amerikanerna. I slutänden visar det sig föga förvånande att skurkarna vare sig är kineser eller utför sina brott för något annat än snöd vinnings skull.

Men vem vet, Michael Mann kanske bara tog chansen att göra en helt ok cyberthriller? En genre som i och för sig är lurig eftersom filmerna kan åldras ruggigt snabbt. Och det ska väl erkännas, Manns försök att illustrera datatrafik genom att låta kameran dyka ned i kabelhärvor kändes väl kanske vare sig särskilt nyskapande eller spännande.

Samtidigt känner jag igen regissörens faiblesse för alfahannepissande i mano a mano-relationen mellan Chris Hemsworths Hathaway och cyberskurken. Klart att de måste utbyta några förolämpningar över nätet när den snälle hackern Hathaway (han rånar ju bara banker, it’s victimless crime!) fattar att den taskige hackern tittat på honom genom en webkamera. Now it’s personal! Och än personligare ska det komma att bli…

Och för sitt eget bästa kan jag tycka att Mann borde ta och sluta upp med att försöka lägga in romantiska relationer mellan män och kvinnor i sina filmer. Chen (spelad av Leehom Wang, enligt Wikipedia “the only person in the Mandarin pop circle” som varit olympisk fackelbärare två gånger. Det känns inte som om den populationen är direkt gigantisk…) måste prompt släpa med sig sin datorkunniga syster Chen Lien (spelad av Tang Wei) till staterna och gissa vem hon blir kär i? Tyvärr är det en relation som i Manns film har endast en funktion och det är att Hathaway i förtroliga samtal ska kunna visa vilken schysst kille han egentligen är. Vem Chen Lien är, är tydligen helt ointressant eftersom vi inte får veta ett skvatt om henne. Hennes främsta jobb i filmens historia är att (1) ställa inkännande frågor, (2) hålla ett rätt obegripligt peptalk som inte tycks leda någon vart och (3) tårögt se på medan hennes manly man gör sig klar för slutfajten (ni vet, mano a mano och allt det där…).

Men man ska inte underskatta spänningen som skapas genom korthuggna DOS-utbyten på en datorskärm. Klart mer spännande än alla personliga uppgörelser, hur spektakulära de än må vara med skjutvapen, hemmagjorda skottsäkra västar och malajiska parader.

Ok, så The Master var ingen större hit. Skulle Paul Thomas Andersons efterföljande Inherent Vice vara ett starkare kort? Eftersom det blev betydligt mindre snack om Inherent Vice jämfört med The Master jag ingen som helst aning om vad jag skulle få se. Som vanligt en spännande och på ett sätt idealisk startpunkt för filmtittande.

Nå, det hela börjar nog så enkelt. I den mån en historia som börjar med en knarkande hippie-privatdetektiv kan vara enkel förstås. Larry ”Doc” Sportello känner sig skönt mellow när han blir uppsökt av ”the one that got away” (får jag en känsla av, i alla fall), ex-flickvännen Shasta Fay.

Shasta Fay har satt siktet högre än majjarökande hippies på senaste tiden och dejtar nu rikingen Mickey Wolfmann. De två har nu blivit oroliga för att Mickeys fru Sloane och hennes älskare konspirerar för att få Mickey tvångsintagen på hispan. Och vem är väl bättre på att luska i sådana skumraskaffärer än Doc?

Visst, Doc ställer upp, inga problem (majjaruset kanske spelade in en liten smula i det beslutet…). När han kommer till sitt kontor (inrymt i en läkarmottagning vad det verkar) på morgonen finns dock en annan klient på plats. Tariq Khalil vill att Doc letar reda på en viss Glen Charlock som är skyldig Tariq kosing. Det slumpar sig dessutom så att Glen råkar vara livvakt till…just det, Mickey Wolfmann.

Och så där fortsätter det, Doc får bara fler och fler ledtrådar att hålla i och står föga förvånande snart med en sjuhelvetisk trasselsudd. Inte underlättas situationen heller av att polisen ”Bigfoot” Bjornsen har ett horn i sidan till Doc och mer än gärna spöar upp honom om tillfälle ges.

Paul Thomas Anderson återanvänder Joaquin Phoenix från The Master och jag måste säga att han passar betydligt bättre i Inherent Vice. Inte minst eftersom han är oväntat bra på den där fysiska humorn som jag till min förvåning upptäcker att jag bara blir mer och mer förtjust i. Phoenix försöker hela tiden verka obesvärad när han i själva verket står på näsan konstant. Jag gillade hur många av hans små antecknade nyckelord när han lyssnade på sina informanter också var mer än applicerbara på hans egen sinnesstämning.

Filmen innehåller genomgående en humoristiskt absurd stämning (eller vad sägs om en Martin Short i gredelin sammetskostym?!) som inte känns helt ovanlig när det kommer till stoner-filmer, vilket Inherent Vice förstås till viss del är. Ska man hårdra historien är det egentligen omöjligt att veta om något av det vi får se händer i verkligheten eller om Doc bara slocknat på soffan.

Men som både upptakten och den allestädes närvarande berättarrösten antyder är detta inte bara en komedi utan också en rätt härlig hippie-neo-noir. Whiskeyflaskan och ciggen är bara utbytt mot piller och lustgas.

Så länge Doc befinner sig på spåret efter vad han nu egentligen ska försöka avslöja är filmen riktigt bra. För min del spelar det inte så stor roll att det snart blir fullkomligt omöjligt att försöka hålla reda på de olika spåren som Doc sniffar upp. Noirkänslan underlättas också avsevärt av Josh Brolins polis Bigfoot, utrustad som han är med en snagg så skarp att man skulle kunna skära tomater med den. Jag undrar om det var den här rollen som gav Cohenbröderna ingivelsen att casta Brolin i Hail, Caesar! för den mannen utstrålar 50-tal. Trots att vi alltså i just Inherent Vice snackar knarkrusigt 70-tal istället.

Tyvärr går förstås den röriga historien inte ihop sig på slutet och jag tror heller inte att det egentligen var meningen (jag börjar misstänka att den gode Paul Thomas inte är jättebra på att avsluta sina filmer). Men någonstans på vägen tappar filmen sin luriga stämning och blir på ett sätt ett exempel på sin egen titel. Inherent Vice hänvisar nämligen till inneboende egenskaper som förr eller senare innebär att saker och ting faller sönder eller försämras.

Men ibland kan resan vara nog så underhållande som målet i sig och Inherent Vice blev ett utmärkt exempel på det. Bland Paul Thomas Anderson-rullar står den sig nästan mot There Will Be Blood men då ska sägas att konkurrensen inte är särskilt svår i min bok.

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Libby har valt att inte konfronteras med minnena av sin familj, utan förvisat dem till sitt medvetandes ”dark places”. Hon har inte träffat vare sig brodern Ben eller loserpappan Runner sedan 1985 och mordrättegången.

Däremot har hon inte haft några större samvetsbetänkligheter att leva på den inkomst som ett välkänt mordfall kan generera i good ole US of A. Men nu börjar folk inte längre vara särskilt intresserade av att ge pengar till en stackars moder- och systerlös flicka (och som dessutom har en djävulsdyrkare till bror). För att inte hamna på gatan måste Libby nu försöka tjäna sitt uppehälle men det enda hon egentligen har att bidra med är sin historia.

Därför kommer erbjudandet från Lyle Wirth och hans lilla grupp med privatspanare lägligt. De är övertygade om att Ben är oskyldig och även om det i sin tur skulle innebära att Libby ljög om vad som hände den där natten tar hon på sig uppgiften att försöka luska i fallet.

Jag blev rätt förtjust i Gillian Flynns thriller Dark Places och nu var det alltså dags för att se om adaptionen av fransmannen Gilles Paquet-Brenner skulle hålla måttet. Om inte annat imponerar rollistan med namn som Charlize Theron, Nicholas Hoult, Chloë Grace Moretz, Tye Sheridan och Christina Hendricks.

Men, njae, jag vet inte, jag… Mycket hänger förstås på Charlize Theron i huvudrollen som den vuxna Libby och hon kan vara en lite ostadig skådis. Aldrig direkt dålig men inte alltid heller lysande. I Dark Places upplever jag att hon tagit en ganska lätt lönecheck eller också är det manuset som inte låter henne vara särskilt mycket mer än trumpen och ovettig mot sina medmänniskor. Hon gör inte bort sig men skapar samtidigt heller inte det engagemang för sin Libby som jag tyckte att Gillian Flynn lyckades med.

Särskilt tydligt blir det förstås eftersom filmens många flashbacks till 1985 ger nästan lika mycket utrymme åt Christina Hendricks slitna mamma Patty som inte bara måste dras med en utmätningshotad gård utan också en oregerlig son. Ska jag jämföra med Theron tycker jag nog att jag får betydligt mer tillbaka från Hendricks oroliga ögon och spända drag kring munnen.

När jag läste Gillian Flynns förlaga kändes det som om den höjde sig över thrillermängden tack vare sin gråkalla atmosfär. Kansas var verkligen inget ställe man blev särskilt sugen på att ens komma i närheten av. Gilles Paquet-Brenner har i egenskap av både manusförfattare och regissör lyckats helt ok med att överföra Flynns grundhistoria till filmmediet men är inte riktigt lika framgångsrik i sina försöka att återskapa bokens stämning. På det hela taget känns Dark Places i sin filmversion platt och generisk, sin rollista till trots. Ser man bara filmen kan den säkert bli helt ok. Men har man läst boken är det svårt att blunda för allt som saknas.

Det var tillräckligt länge sedan jag såg original-Ghostbusters för att ha någon slags dimmig föreställning om att den skulle kunnat passa in i 2017 års Halloween-tema. Den där Zuul, var inte hen någon slags demon? Eller den där glitternäcka tjejen med synthfrillan?

När jag väl kommit så långt i mina förvirrade funderingar var det ju inte mycket att diskutera – klart jag måste se om Ghostbusters! Särskilt som jag tack vare all uppståndelse förstås också blivit nyfiken på rebooten från 2016. En av YouTubes mest ogillade trailers någonsin måste ju ha något att bjuda på?

Originalet om våra tappra spökjägare var fortfarande oväntat underhållande, under förutsättning att man är helt beredd på att man ska få sig lite åttiotalsdumaction och inte så mycket mer. Jag har ett vagt minne av att jag faktiskt kan ha sett filmen på bio när det begav sig men kommer inte alls ihåg exempelvis hur jag uppfattade effekterna då. Nu, nästan 25 år senare, är det kanske inte så märkligt att konstatera att de ser rätt kackiga ut.

Rick Moranis gnälliga comic relief var aldrig någon stor favorit för egen del men det intressantaste var kanske att se hur otroligt oskön Bill Murreys ”sköna snubbe” Peter Venkman framstod så här i backspegeln. Det känns som om han ständigt balanserar på gränsen till sexuella trakasserier och det är inte utan att jag blir lite nyfiken på om Sigourney Weavers Dana egentligen tycker att han är skitjobbig? Eller var det så ”sköna snubbar” skulle vara på 80-talet och kvinnor blev uppriktigt betuttade i dem?

Alltnog, år 2016 fanns det väldigt gott om osköna snubbar som passade på att ösa hat över den stackars rebooten. Antingen var problemet att den inte tog tillräcklig hänsyn till originalet eller också att huvudrollerna spelades av kvinnor. Diskussionens vågor gick så höga långt innan premiären att man i sista minuten faktiskt spelade in ett par extrascener där man plockat upp vad som mycket väl skulle kunna vara autentiska webbkommentarer: ” Ain’t no bitches gonna hunt no ghost”. Lite roligt i sammanhanget är det förstås också att filmen i princip tagit alla de där förorättade nördnättrollen och gjort dem till filmens huvudskurk: ”It’s always the sad, pale ones”.

För att vara en reboot i denna tid av eviga uppföljare och reboots måste jag säga att Ghostbusters anno 2016 är oväntat underhållande. Det känns som om den både lyckats ta tillvara en uppsjö av blinkningar och cameos i förhållande till originalet och andra filmer men samtidigt göra något nytt av det hela.

Inte minst i dynamiken mellan huvudpersonerna där jag tycker att alla fyra fyller sin funktion. Leslie Jones får bidra med mer New York-kunskap än Ernie Hudson fick chans till på sin tid. Kristen Wiigs tillknäppta fysiker Erin och Melissa McCarthy drivna Abby är ett skönt par med en riktigt bra utveckling av sitt samspel och relation. För min del blev dock den stora överraskningen Kate McKinnons galna ingenjör Holtzmann eftersom jag inte haft koll på henne förut. Efter två tittar på filmen under samma dag framstod hennes insats i ett allt mer förklarat ljus.

Det man får med sig efter en titt på den nya Ghostbusters är dessutom att Ozzy numera ser läskigare ut än alla spöken tillsammans.

Men hur var det egentligen med demonstatusen i originalet? Nope, där mindes jag fel. Zuul och Gozer är inga demoner utan befinner sig lite högre upp i den övernaturliga hierarkin.

Ghostbusters (1984)

Ghostbusters (2016)

Carl-Ove Molin, CeO kallad, är en man som vant sig vid att ha stil och smak och järnkoll. Firad föreläsare. Uppskattad essäist och på väg att bli utgiven av Atlantis förlag. En liten, men lukurativ, boksmuggelbusiness vid sidan av anställningen vid Kungliga biblioteket. Men när det lackar mot jul anno 2011 börjar det så sakteliga gå åt helvete för CeO.

Den där järnkollen slirar lite när han hamnar i blickfånget hos fler än bara sina vanliga bokköpare. Folk som Ingemar Fredman, som undrar över vilka boksamlingar CeO egentligen kommit åt och vad han egentligen vet. Och så var det ju den lilla detaljen med CeO’s ex Cornelia Karlsson som bränner upp både sig och en husbåt i Karlbergskanalen.

Jag hoppar fram och tillbaka i Anders Fagers författarskap. Efter den senaste romanen, För gudinnan, norpade jag åt mig den tunnare och några år äldre En man av stil och smak. Och jag kan bara acceptera att jag gillar’t. Kanske måste jag börja kalla mig Fager-traditionalist?

Här är vi nämligen tillbaka i den svenska vardagsmystiken kryddad med förbjudna boksamlingar, enligt ryktet uppbrända av kammarskrivaren, militären och arkitekten Erik Dahlbergh för dryga trehundra år sedan. Möjligen fäster jag mig så pass mycket vid den eftersom jag hade lite svårt att ta till mig dekadensen i För gudinnan. Dekandens är ett tillstånd där det extravaganta blivit vardagligt och blasé, vilket i sin tur tenderar till att kännas något ansträngt. För egen del fångas jag mer av ett krälande kaos som bara kan anas i ögonvrån medan vardagen består av arbetsmöten och december-snöslask.

Fager tecknar en svensk mytologi (om än nog så alternativ) som jag köper rakt av. Ibland kan det kännas påklistrat och osannolikt med svensk fantastik, men bakgrundsbeskrivningen i En man… av hemliga ordnar, sällskap och sammanslutningar känns oerhört trovärdig. Varför inte en svensk koppling till den nazistiska blodsmystiken? Varför inte en grannlaga censur av Andrées upphittade dagböcker? Varför inte en Holger Bertholtz som drömmer om att bli lika känd som Sven Hedin? Samtidigt ska erkännas att jag alltid varit en sucker för berättelser om hemliga och förbjudna böcker, exempelvis Arturo Pérez-Revertes The Club Dumas.

Den här bakgrunden kommer också med ett språk som fungerar utmärkt för både vardag och det mer fantastiska. Ibland blir det nästan poetiskt i sin korthuggenhet (”…ett brev fullt av solkors och viljor av stål”) men aldrig på bekostnad av de här bakgrundsbeskrivningarna och vardagsdetaljerna som jag tycker så mycket om. CeO’s nedpinkade kalsingar. Svanparet som fått sina unga uppätna.

Eftersom jag har För gudinnan i färskt minne är det förstås svårt att inte fortsätta att jämföra den med En man… och kanske ändå hitta några paralleller. Fager tycks gilla att försätta sina huvudpersoner i krissituationer, vare sig de heter CeO Molin eller Tiphany Reeder. Kan Cornelia Karlsson vara en svensk Tiphany Reeder som äntligen hittat en gud eller gudinna att lägga ned sitt liv för? Och blir i så fall CeO en faustisk Adam som i slutänden tvingas till allehanda offer (eller betalningar om man hellre vill det) för sina framgångar? Framgångar som när offren ska till att göras synes väga väldigt lätt?

Men en som inte finns med i För gudinnan är Ingemar Fredman som jag däremot känner igen från Samlade svenska kulter. I En man… förefaller han påminna en hel del om X-Files Cancer Man. Såväl en anstiftare som en handgångsman vars agerande dikteras av andra. Sittandes på hans axel får läsaren en nykter och opassionerad ciceron genom både historiska och nutida skeenden. Samt en välbehövlig andningspaus från CeO’s härdsmälta till liv.

I En man… har Fager skapat en nivå och balans som passade mig alldeles perfekt. Mer fantasieggande än För gudinnan. Jämnare i kvaliteten än Samlade svenska kulter. Det, plus dunkla antydningar om mannen som ligger bakom praktverket Suecia antiqua OCH referenser till brittiske skräckmästaren M.R. James greve Magnus. Vad mer kan man begära?

Återigen vill jag passa på att tipsa om intressanta Fager-samtal hos poddarna From Beyond, Vargtimmen och Göthic Thrill.

alt. titel: Ingenting och allting

Olly skulle gärna ha bott kvar på östkusten men har man en farsa som har lika svårt att behålla ett jobb som att låta bli flaskan är det bara att gilla läget. Och med flytten till L.A. ljusnar läget högst betydligt eftersom Olly bor granne med supersnyggingen Madeline.

Nu hade man ju kunnat förvänta sig att Madeline skulle vara så omsvärmad att det skulle vara svårt för Olly att armbåga sig fram genom massorna. Men Madeline är inte som andra tjejer, hon tycks befinna sig i permanent husarrest och kliver aldrig utanför dörren. Men samtidigt besitter hon knappast den bad girl-aura som skulle motivera en sådan åtgärd från hennes förvisso strikta mamma.

Så Olly föresätter sig att lära känna den mystiska granntjejen genom att spexa lite, skicka imponerande mängder sms för att till slut kanske få chansen att prata med den oåtkomliga, Det visar sig att Maddy vare sig har slagit ned pensionärer på stan eller är gravid. Istället har hon en sällsynt sjukdom som försvagar hennes immunsystem så pass mycket att hon inte kan träffa andra människor eller vara utomhus. Har det någonsin funnits ett bättre incitament för stormande tonårskärlek, så säg?!

Nej, det kommer knappast som någon större överraskning att Olly och Maddy blir kära i varandra. Och varför skulle de inte bli det, när de bägge är så där lagomt slagfärdiga och kompatibla som bara existerar mellan par på film? Jag minns att jag reagerade på samma sak i The Fault in Our Stars och let’s face it, som par är Amandla Stenberg (dansk pappa) och Nick Robinson rätt gulliga men de matchar knappast Shaileene Woodley och Ansel Elgort.

Inte heller i sjukdomsperspektivet kan Everything, Everything mäta sig med cancerrullen. Där Shaileene Woodleys Hazel hela tiden var mer eller mindre medveten om att döden när som helst kunde knacka på dörren tycks Amandla Stenbergs Madeline ha lyckats glömma bort den lilla detaljen. Det innebär att hon får svårt att förmedla till oss i publiken hur hon egentligen mår. Det enda hon uttrycker är en längtan att få gå ut, se oceanen och vara tillsammans med Olly. Ingen av ungdomarna får någonsin blir arg eller ledsen över något annat än deras dödsdömda förhållande.

Ska vi fortsätta (den orättvisa) filmjämförelsen tycker jag att dagens film låter sitt kärlekspar vara alldeles för mycket av fria radikaler. När de ska välja sitt livs viktigaste personer anger Madeline sin mamma (som vigt både sitt privata och professionella läkarliv åt att ta hand om sin dotter) och Olly sin syster. Men vi får aldrig se tillräckligt mycket av dessa två viktiga personer för att riktigt förstå rollen de spelar i Madeline och Ollys liv. Särskilt Madelines mamma tycks aldrig vara hemma, vilket å andra sidan är förståeligt med tanke på hur mycket det enorma huset med alla sina steriliserande och luftrenande egenskaper måste ha kostat.

Det Everything, Everything vinner på är ett snyggt foto och ett innovativt bildberättande där Madeline och Olly bland annat får föra sina sms-konversationer IRL ackompanjerande av det klassiska ”pling”-ljudet. Scenen är då ofta i någon av de modeller som Madeline bygger till sina internetkurser i arkitektur. Men filmen skulle ha behövt vara lite modigare med det här greppet för att verkligen stå ut, nu blir den mest bara en slags Eternal Sunshine of the Spotless Mind superminilight.

Trots att Madeline och Olly ska vara 18 känns det definitivt som om Everything, Everything riktar sig till en betydligt yngre publik. Den riktade sig då åtminstone inte till cyniska 45-åringar.

alt. titel: Okänd soldat, Unknown Soldier

Egentligen borde jag väl ha fattat det av titeln. Okänd soldat är givetvis ingen krigsfilm där man får lära känna enskilda personligheter, här kommer det istället att med största sannolikhet handla om det ansiktslösa, det skoningslösa, kriget. Konflikten och bataljerna som inte tar hänsyn till hur sympatisk en biopublik tycker att någon är utan mejar ned folk till höger och vänster utan misskund.

Tyvärr blir det här problematiskt för min del. Jag har fullt sjå att överhuvudtaget kunna skilja filmens olika personer åt eftersom de aldrig får bli just personligheter. Den ende som vi uppmuntras att knyta något som helst band till är den karelske bonden Antti Rokka. I övrigt är det mest grå uniformer, spända ansikten, cigaretter i skakande händer och fåordiga konversationer där jag har oerhört svårt att knyta någon särskild åsikt eller attityd till en enskild soldat. Den äppelkindande och unge officeren som vi får en glimt av i början när han tar farväl av sin fästmö i Helsingfors har jag helt hunnit glömma bort innan jag känner igen samma fästmö, nu som brud vid ett bröllop med den äppelkindade som jag fortfarande inte har uppfattat namnet på.

Nå, så mycket förstår jag att Finska vinterkriget knappast satte stopp för krigandet i vårt östra grannland. Efter förlusten 1940 blev Finland tvungen att avhända sig en del land (Karelska näset) för att göra stormakten Sovjet ännu lite större. Under något år tippade vågskålen än hit, än dit, men i valet mellan två onda ting satsade Finland till slut sina surt förvärvade slantar på en allians med Hitler. Med förhoppningen att den tyska örnen skulle hacka ut den ryska björnens ögon och Finland skulle kunna få tillbaka sina landområden.

Okänd soldat beskriver processen med detta fortsättningskrig, från mobiliseringen 1941 till vapenvilan 1944. Inte heller här gör filmen det särskilt lätt för mig som inte har råkoll på vare sig andra världskrigets alla krumbukter eller Finlands historia. Lite nu och då visas förvisso enklare kartbilder som ger någon slags bakgrund. Dock är filmens hela poäng det enskilda soldatperspektivet och de visste sannolikt inte särskilt mycket om exakt vad som pågick förutom i just deras lilla skogsglänta.

Så, inte mycket till vare sig personligheter, relationer eller sammanhang att hänga upp intresset på. Tidslinjen är långt ifrån kontinuerlig. Ibland hoppar vi fram en månad i taget, ibland ett halvår, och jag lyckas aldrig fatta anledningen till olikheterna.

Vad kvarstår då egentligen av Okänd soldat? Regissören Aku Louhimies ville tydligen få ”people to feel and understand how it is and feel to be at war”. Och jag är ledsen Aku, men i det skiljer sig inte Okänd soldat från nära nog varenda krigsfilm jag har sett hittills. Utan mycket ledstänger att tala om för oss mindre vetande reduceras den finska berättelsen till en ändlös och repetitiv cykel av bakhåll, anfall, döda soldater, springande eller krypande över stock och sten, skyttevärn, skyttegravar, stridsvagnar, minor, granatexplosioner samt skog och ännu mera skog. Ibland ackompanjerat av sorgesam fiolmusik.

Det jag möjligen kan ta till mig är som sagt den ende soldat jag lär mig namnet på: bonden Antti Rokka, spelad av Eero Aho (som ger mig en liten Simon Pegg-vibb). Samtidigt säger det kanske något att det först är nu så här i efterhand jag börjar ana att alla hans referenser till sin gård som ”Näset” inte handlar om dess namn, utan var den ligger. Han är alltså en av alla de som mister sitt hem när Sovjet plockar år sig det Karelska näset. Förvisso en anledning så god som någon att försöka kämpa mot stormakten.

Antti är påhittig och handlingskraftig. Han tar gärna saker och ting i egna händer vare sig det gäller bakhåll eller att hjälpa en medsoldat. Samtidigt har han inte mycket till övers för militär disciplin och hierarki. Officersrespekt är något som måste förtjänas enligt Antti, vilket naturligtvis försätter honom i en hel del bryderier med sina överordnade. Han slåss för sin gård och för sina kamrater, inte för några högtflygande ideal. Jag skulle kunna tänka mig att detta göra honom till en slags idealfinne, en rakryggad, pålitlig och enkel man som vet att göra Det Rätta.

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att förstå den här typen av krigsfilm. Varför skulle jag få mindre förståelse för krigets brutala realiteter om jag tillåts bekanta mig eller, gud förbjude, kanske till och med identifiera mig med en eller två rollfigurer? Eller också är det så att krig är repetitivt bajs och det går helt enkelt inte att berätta om det på ett oändligt antal olika sätt?

alt. titel: Ted — Show Me Love

Ibland undrar jag om inte alla de här sci-fi-dystopierna som siktar på att utrota eller åtminstone utjämna det mänskliga känslolivet är något på spåren. Ted Gärdestad framställs här i sin egen biografi-film som en sådan där härlig kille som lever för kärleken med huvudet lite i det blå, full av liv och gör vad som faller honom in. Må det sedan vara att skita i en Indien-resa för att kunna gå på bio med en söt tjej eller hålla emot när någon vill vara inne och kladda på hans musik.

Men det finns givetvis en baksida av all den där härligheten – Ted Gärdestad tycks successivt ha trampat runt i en allt djupare avgrund av psykisk ohälsa som orsakade såväl bacillskräck, hysterisk rampfeber och självskadebeteende som nedvärdering av sig själv och sin egen musikaliska karriär.

Allt börjar ju så bra, Ted och brorsan Kenneth är ett tajt musikerteam och tror inte sina öron när självaste Stikkan Andersson vill lansera Ted som Sveriges senaste popsensation, komplett med moderiktig jeansoutfit och ett blont hårsvall. Men den där ungdomliga entusiasmen är ju så lätt att utnyttja och snart börjar särskilt Ted känna att kraven från både musikproducenten och fansen blir allt för överväldigande.

Som vanligt jobbar musikerbiografi-filmer i aningens av en motvind när tittaren inte är särskilt tagen av musiken. Jag är född för sent för att ha håvats in av Ted Gärdestads stjärnögda ballader när det begav sig. Nu för tiden tenderar jag (säkerligen högst orättvist och felaktigt) att klumpa ihop hans musik med trubadurtyper som Håkan Hellström, musiker som tycks vilja odla en persona höljd i (bedräglig) naivitet. Filmen varierar sig förvisso en del vad gäller sina låtval men när Gärdestad väl säger sig vara trött på att sjunga ”Jag vill ha en egen måne” har jag lessnat långt innan dess.

Inför premiären har det förekommit löpsedlar som basunerat ut att diverse familjemedlemmar velat stoppa Ted men för min del tycker jag inte att det skulle finnas någon särskild anledning till det. Som biopic skulle jag snarare vilja påstå att Ted är känslig inför sitt subjekt och behandlar honom som tallrik i tunnaste fajans. När Gärdestad väl börjar bete sig mindre trevligt mot sin omgivning har det grundlagts långt tidigare att han jagas av inre demoner. Han är en känslig och labil ung kille, en sökare snarare än ett svin.

Då skulle jag kanske vara mer upprörd om jag var släkting till Stikkan Andersson, som knappats framstår som någon hyvens kille. Jonas Karlsson får inta den smått klassiska producent-uslings-rollen, en person som enbart parasiterar på andras skapande och driver sina artister betydligt hårdare än vad de uppenbarligen de klarar av. Tidsandan får sitt med långa kragsnibbar på skjortorna och uttryck som ”schuckert”.

Prestationsmässigt ligger mycket på Adam Pålsson och Peter Viitanen som Ted och Kenneth Gärdestad, vilka är alldeles för gamla för att övertyga så länge filmen rör sig i det tidiga 70-talet. Som skådisar gör dock båda fullt acceptabla insatser och det är sannolikt brister i manuset som gör att det hela inte känns så djuplodande. Som så ofta annars i den här typen av film ligger fokus på händelseförloppen som leder fram till väletablerade och välbekanta fakta, snarare än fullödiga psykologiska porträtt. Då är det enklare att lägga energi på omsorgsfulla scenografidetaljer som mammas lilla bricka med köttsoppa och ostsmörgåsar till sina hårt arbetande söner eller den knöliga extrakudden som åker fram när gästsängen ska bäddas.

Vad BOATS och biopics beträffar checkar Ted av de viktigaste punkterna på handlingslistan – ögonblicket när grabbarna på Polar inser vilken guldgruva de har chans på, Gärdestad som önskar tennisrivalen Björn Borg lycka till när han själv bestämt sig för att satsa på musiken, den tokroliga stunden när det går upp för vår huvudperson VEM han egentligen följde med hem efter den där Expressen-festen samt ett antal bildliga förebådanden om hans självmord.

I just det fallet har Ted den goda smaken att avsluta i tid, precis efter att vår huvudperson gjort en bejublad (enligt filmen i alla fall) spelning i ett sommarsoligt Stockholm där både familj och vänner finns närvarande. Vi lämnas med åtminstone en förhoppning om att han fick fler bra stunder innan junidagen 1997 då han tog sitt liv.

Som vanligt blir den största vinsten med Ted ett par timmars nutidshistoria om en karriär och ett människoöde som jag hade oerhört dålig koll på. Men en omvälvande filmupplevelse blev det knappast även om det var roligt att höra bortglömda ord som ”blängsylta” igen.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg