Det är lika bra att börja med ett konstaterande: En lagomt trött fredagskväll kanske inte var rätt tillfälle för att helt och fullt greppa liknelserna mellan en nätverksvärld och det som de facto händer i Disneys bägge Tron-filmer.

Original-Tron från 1982 är ju gammal och van men en bit in i Tron: Legacy bestämmer jag mig helt enkelt för att ge upp och bara försöka ta in design, färg, ljus och musik. Det där med att dra smarta paralleller mellan datorprogram som tvingas fajtas med varandra eller flygande fordon som kan skjuta ned andra flygande fordon och vad det ska representera i ett datornätverk får vänta till en annan gång. Jag tröstar mig med att chansen är rätt stor att manusförfattarna Steven Lisberger (Tron) samt Edward Kitsis och Adam Horowitz (Tron: Legacy) faktiskt i slutänden inte heller hade hundraprocentig koll.

Jag skulle kunna tänka mig att bägge filmerna är så pass välkända att de knappt behöver någon introduktion. I första Tron blir Jeff Bridges programmerare och arkadhallsägare Kevin Flynn digitaliserad in i nätverket av det makthungriga Master Control Programme. En ondskefull typ som själv vill kontrollera företaget ENCOM:s nätverk, utan inblandning av klåfingriga användare och så småningom också utöva denna kontroll på alla andra nätverk.

Tillsammans med säkerhetsprogrammet Tron lyckas Flynn avsätta MCP, släppa all information fri såsom det var tänkt från början (nej, det var det inte, men jag tror vi får släppa den sargen också i fallet Tron…) och avdigitalisera sig tillbaka in i den icke-virtuella världen. Men lyckan varar inte länge.

2009 möter vi nämligen Sam Flynn, vars pappa Kevin mystiskt försvann för tjugo år sedan. En ung och arg spänningssökare som låtsas slumma samtidigt som han är ENCOM:s störste aktieägare (ett ansvar som han högaktningsfullt skiter i). För första gången på länge besöker han sin pappas gamla arkadhall, hittar ett hemligt rum och lyckas där bli digitaliserad på samma sätt som farsgubben. Nu är det alltså Sam som måste navigera sig runt i en nätverksvärld samtidigt som han förstås hoppas hitta ledtrådar till sin fars försvinnande.

Ett kärt återseende och en ny bekantskap så här på fredagskvällen. Inget av dem sved överhövan måste jag erkänna. Första Tron har mycket som talar för sig: en ung Jeff Bridges, nymornad datoranimering och, icke minst, nostalgikänslan i scenerna från arkadhallen Flynn’s. Som ett stort LAN-party IRL, ungefär. Och så var det rätt kul att Wikipedia mig fram till att Moebius varit inblandad i designen eftersom det var precis vad jag undrade över när kommunikationsprogrammet Dumont dyker upp. Hans bulkiga kropp och vagt penis-/pistilliknande hatt är svår att missta sig på. Däremot måste jag erkänna att själva händelseutvecklingen saggar ibland – filmen lyckas inte hålla spänningen på topp hela tiden.

När vi så kommer fram till den sentida uppföljaren Tron: Legacy finns det mer att undra över. Själva slutklämmen i första Tron var ju att släppa informationen fri. Så varför designade Kevin Flynn sedan styrprogrammet Clu, vars huvudsakliga uppgift är att skapa perfekt ordning? Total frihet rimmar inte särskilt väl med vare sig perfektion eller ordning. Med tanke på att filmen utspelar sig inne i en digital värld är det säkert svårt att undvika Matrix-vibbarna, men både Michael Sheens program Zuse och hans klubb End of Line påminner väl mycket om Merovingian och de ondsinta Tvillingarna. Missförstå mig rätt, det är ganska kul att se Sheen spela över för drottning och fosterland, det känns bara inte så originellt.

Men i det stora hela är Tron: Legacy en fullt fungerande uppföljare, om än inte särdeles nyskapande (VSB: den innehåller både replikerna ”Come on, come on!” och ”You’ve gotta be kidding me!”). Den tar hand om sin originalhistoria men lyckas ändå skapa något som inte är en direkt kopia. Den stora behållning för min del blev att se Jeff Bridges Kevin Flynn som en slags Zen eller Jedimästare så här pass många år innan det började bli tal om att vi skulle få återse en skäggig Luke Skywalker. Känslan i Flynns fristad utanför nätet (the grid) gissar jag att regissören Joseph Kosinski passade på att återanvända när det blev dags för honom att göra sin Oblivion.

Både Garrett Hedlund och Olivia Cooke är också fullt fungerande i sina respektive roller som Sam Flynn och Quorra. Inget vare sig sensationellt eller djuplodande, men jag har inga problem att acceptera dem i denna digitaliserade värld. Vad som emellertid är svårare att svälja är försöken att föryngra Jeff Bridges i scenerna från 1989 och som programmet Clu. Det ser i bästa fall aningens plastigt ut, i värsta fall gränsar det till Gräsklipparmannen-kvalitet.

Rent stämningsmässigt tycker jag att både Tron och Tron: Legacy får ihop det, bara med sinsemellan ganska olika lägen. Daft Punks musik i Legacy måste sägas vara något av ett snilledrag (och jag gissar att jag är typ sist med att notera de ibland slående likheterna med temat till Stranger Things?) och synintrycken är läckra även om själva historien som sagt har en hel del problem med logiken.

Tron (1982)

Tron: Legacy (2010)

Filmatiseringar av böcker hamnar generellt i två olika kategorier. Antingen är boken redan välkänd, kanske till och med en klassiker, och då blir filmen sällan remarkabel. Välgjord – absolut. Respektabel – oftast. Men det är som om förlagans tidigare kändisskap lägger sig som en blöt filt över själva historieberättandet. Klart det finns undantag (det finns det alltid, exempelvis Jacksons LOTR, Kubricks The Shining eller Branaghs Henry V) men jag tänker på filmer som Baz Luhrmanns The Great Gatsby, On Chesil Beach eller någon av alla de Brontë-versioner som finns där ute.

Den andra varianten gäller bra eller till och med fantastiska filmer som tack vare att de är en adaption gör att jag som tittare får upp ögonen för en bok som jag inte ens visste existerade. Ibland gör jag mig aldrig omaket att söka upp förlagan (Brokeback Mountain av Annie Proulx eller Fight Club av Chuck Palahniuk) men lite nu och då gör jag faktiskt slag i saken. The Wife av Meg Wolitzer exempelvis, eller Still Alice av Lisa Genova.

Och absolut, det finns förstås också halvdana filmer där jag ändå blir nyfiken på boken. Om inte annat för att se om det är så att den kanske är bättre än sin filmatisering. Jean-Dominique Baubys Fjärilen i glaskupan blev en sådan medan Ernest Clines Ready Player One inte erbjöd särskilt mycket mer än Spielberg-filmen hade gjort.

En av alla dessa fina filmer var dock Room med Brie Larson och Jacob Trembley, vilka var instängda i ett litet skjul av mannen de kallar Old Nick (eller ”Svarte man” i översättningen). Jag förstod så pass mycket att även boken, skriven av Emma Donoghue, berättades ut pojken Jacks perspektiv och när jag ramlade över Room som ljudbok tog jag chansen, den svenska översättningen till trots.

Eftersom Room blev något av en snackis är det kanske ingen större hemlighet att ungefär halva berättelsen utspelas i skjulet där Jack och hans mamma hålls fångna och halva berättelsen utspelas i den ”vanliga” världen efter att de blivit räddade. Själva grejen är att Jack levt hela sitt liv i Rummet i skjulet och hur det sedan påverkar honom att plötsligt behöva möta en massa nya företeelser och människor.

Det finns säkert fler exempel på böcker som egentligen berättar hemska historien men skildrar dem ur ett barns ögon och därmed ger dem en annan vinkel. Själv kan jag bara påminna mig John Boynes The Boy in the Striped Pyjamas från 2006 som handlade om Auschwitz. Emma Donoghue har istället tagit inspiration från fall som Joseph Fritzl och dragit sin berättelse ännu längre i Jacks riktning jämfört med den tidigare boken.

Här upplever jag att både tankar och språk helt och hållet är Jacks, om än formulerade av en ganska lillgammal femåring. Room inleder på Jacks födelsedag när han får en teckning av sin mamma i present och fem Nonstop på sin tårta istället för fem ljus.

Bokens första halva är upplagd så att Jack får beskriva sin egen värld och därigenom låta oss förstå hur hans mamma försökt att uppfostra sin pojke i total fångenskap. För att han inte ska längta sig sjuk har hon därför hittills låtsats att ”verkligheten” består av deras rum och att allt han kan se på den lilla TV:n är utanför och i yttre rymden. Det är bara de två och allt annat som finns i rummet (från krukväxten till lampan och mattan) som är verkliga.

Men vi förstår snart att Jack nu är så gammal att han börjar ställa allt svårare och svårare frågor till sin mamma som förstås lider mer än han i den påtvingade inspärrningen. Det finns dagar när hon stänger av och bara ligger i sängen, utan att prata med Jack. Eller förlorar fattningen när sonen ställer allt för många frågor som hon inte kan eller vill svara på, exempelvis varför hon inte vill att Svarte man ska se på eller prata med honom.

På ett mer abstrakt plan är Room helt enkelt ett intressant tankeexperiment – hur resonerar någon som uppfattar en verklighet radikalt skild från den vi är vana vid? Och vad händer när den personen tvingas byta verklighet inom loppet av några få dygn? För det är klart att varken Jack eller hans mamma kan acklimatisera sig på två röda sekunder till livet utanför Rummet.

För Mamma handlar det främst om att orka leva igen efter att ha ägnat de senaste sju åren åt att någonstans ändå hoppas på friheten. För Jack är läget ännu knivigare – han har till exempel aldrig behövt ha på sig ett par skor, vara ute i regnet eller ha kontakt med saker som inte är antingen hans eller Mammas.

På så sätt tänker jag att Room också kan vara lite av en ögonöppnare om man istället tänker sig att Jack är ett barn, vilket som helst, som inte alltid kan förklara vad problemet är eftersom han kanske inte ens är medveten om att det finns ett problem. Har man under hela sitt liv vant sig vid att tvätta i badkaret på tisdagar är det inte så enkelt att börja tänka ”men vi kan ju tvätta när som helst”.

Ett tydligt exempel på den här omställningen är att Jack inne i Rummet är en enormt fantasirik och resursstark liten kille som aldrig har några större problem att komma på nya saker som han och Mamma kan göra. Men när de kommer till ”utanför” blir han närmast handlingsförlamad eftersom alternativen plötsligt är så många och okända.

I fallet Room tycker jag att filmatiseringen erbjöd en bättre upplevelse än boken, trots att boken låter oss komma närmare Jack. Men det kan också hänga på att historien helt enkelt var mig välbekant när jag väl kom fram till förlagan. Det är på intet vis en dålig bok, utan en läsning som jag absolut kan rekommendera.

Sarah och Mandy ska ha en liten campingtripp tillsammans, Ni vet, en rustik girls night out. Utan pojkvänner eller tankar på nästa tenta. När de kommer fram till campingstugan i skogen blir Sarah så glad att hon omedelbart skruvar upp korken på den redan öppnade flaskan hon har med sig i ryggsäcken och bjuder sin vän på ett glas av vad som mest av allt ser ut som lingondricka. Men vem vet, Sarah är kanske en av de där typerna som alltid har med sig en helpanna färdigblandad vargtass?

Att det inte bara är lingondricka i glasen stärks eventuellt av det faktum att Mandy i sin tur blir så glad av tilldelningen att hon gör några cabbage patch moves. För att därefter hojta ”Yeah, baby!” när Sarah måste ta av sig tröjan eftersom hon spillde ”lingondricka” på den. Men Sarah är inte särskilt ledsen över det eftersom hon ändå tänkt sig att topless-sola lite på den steniga gårdsplanen. Mandy är precis på väg att göra Sarah topless-sällskap när ett läskigt alien-monster (som förföljt tjejerna en bra bit) sliter ut inälvorna på henne. För att därefter göra processen kort med Sarah.

Till samma skog kommer nu ett intet ont anande gäng i form av Dana, Crystal, Tyler (som ska få ligga med Crystal), Tiffany, Jake (som är Tiffanys KK) och Jesse. Hur länge ska de överleva monstrets attacker? Till deras hjälp kommer emellertid utomjordingen Ava som har med sin sin Alien-monster-jagande robot Robotar.

Lite informationsgrävande på den världsvida webben bjuder faktiskt på en del överraskningar när det gäller Aliens vs. Avatars och det är tur, för detta var 77 minuter av mitt liv jag aldrig kommer att få tillbaka. Exempelvis trodde jag att filmen var ett studentprojekt och alla inblandade max 15 bast medan det visar sig att regissör Lewis Schoenbrun är född 1958. Han ska ha blivit inspirerad att börja med film första gången han såg Kubricks 2001. Sedär, ännu en anledning till att ogilla den filmen.

Vidare är det inte särskilt svårt att läsa sig till att killen som spelar Jake heter Dylan Vox men att han också spelar in gay-porr under namnet Brad Benton. Under en period vid mitten av 00-talet hade han en riktigt bra streak där han vann flera Grabby Awards, bland annat för ”Best Three-Way Sex Scene” i Buckleroos: Part II. Tyler spelas i sin tur av Jason Lockhart, både skådespelare och regissör men som enligt IMDb-biografin ”finds it most rewarding behind the talent agent’s desk, helping others pursue their dreams”. Det känns inte helt osannolikt att biografiförfattaren ”Anonymous” egentligen heter…Jason Lockhart.

Som en fullkomlig överraskning kommer också det faktum att Aliens vs. Avatars ståtar med en Ron Karkoska, ansvarig för ”special effects”. Överraskningen består dock inte i att filmen Halloween Pussy Trap Kill Kill finns med på Krakoskas CV, utan för att Aliens vs. Avatars inte ser ut att ha haft någon ansvarig för några special-”effekter” överhuvudtaget. Såväl alien-monster som Robotar verkar ha plockats upp på den allra mest lokala av cosplaytävlingar, klassen ”extrema nybörjare”.

Vad som också ser ut som nybörjar-cosplay är utomjordingen Ava. Här är jag faktiskt genuint nyfiken på hur det kommer sig att Schoenbrun inte blivit stämd av några James Cameron-hejdukar – Ava (eller ja, Cassie Fliegel som hon egentligen heter) är nämligen så lik ”riktiga” avatar-aliens som det går att komma med enbart blå make-up och eventuellt lite ansiktslatex.

Aliens vs. Avatars är ännu en av alla dessa filmer som inte har något existensberättigande över huvudtaget (kanske är det därför den inleds med tillkännagivandet ”This motion picture is protected by law”?) varför det framstår som ett fullständigt mysterium hur den har kunnat få distribution på blu-ray.

Juli är lika med sommar och semester. Även bloggen går över i semester-mode med ett inlägg varannan dag istället för fem i veckan och en något högre andel bok-texter. Vi inleder med en gammal goding på förekommen anledning från bloggkollegan Jojjenito. Augusti kommer sedan att sparka igång med ett ljuvligt knasigt tema — missa inte det!

***

alt. titel: Gasljus, The Murder in Thornton Square

Pjäsen Gas Light togs till Broadway 1941 av ingen mindre än Vincent Price och därmed fanns det både scenuppsättningar och en tidigare brittisk film (från 1940) som kunde övertyga amerikanska filmmakare om att detta var hot shit. De tycks dock inte ha varit säkrare på sin egen produkt än att de försökte röja konkurrensen ur vägen och kräva att alla kopior av den första adaptionen skulle förstöras.

Lyckligtvis blev det inte så, men så här i efterhand och med bland annat sju Oscars-nomineringar innanför bältet kan man ju undra vad MGM egentligen var så himla oroliga för. Det är ju denna version som jag gissar att 99% tänker på när de hör titeln Gaslight och då kanske inte minst filmens huvudpersoner, spelade av Charles Boyer och Ingrid Bergman.

Denna andra filmatisering, eller remake om man så vill, tar lite längre om tid på sig att lägga ut texten om historien vi får se. Istället för de många redogörande samtalen från den brittiska versionen visar istället George Cukor både upptakten till det hela och mer i detalj hur Gregory Anton sakta men säkert övertygar sin hustru Paula om att hon är galen.

Gaslight anno 1940 avslöjande inte heller omedelbart vad Paul gick för men jag inbillar mig att denna version drar ut ännu lite längre på den spänningen. Bland annat tack vare att vi nu får följa med ändå från den första, himlastormande förälskelsen då den unga Paula är så kär, så kär i sin Gregory att hon är beredd att gifta sig med honom trots att de bara känt varandra i två veckor. (Är det något som 40-talets filmer lär sin kvinnliga publik torde det vara att på inga villkors vis kasta sig in i ett obetänksamt äktenskap med en äldre och kontrollerande (”Jag bryr mig ju bara om dig, älskling…”) man.)

Till en början får vi nämligen bara Gregorys omtänksamma påminnelser till sin hönshjärniga och glömska hustru, det faktum att han anställt en distinkt lomhörd kokerska och hans betoning vid anställningen av husjungfrun Nancy (Angela Lansburys första roll!) att hennes husmor har ett bräckligt psyke. Det är inte förrän mannen råkat försäga sig ett antal gånger, uppvisat förstulna beteenden och, sist men inte minst, stirrat på Towerns kronjuveler med samma hungriga blick som en utsvulten tiger antagligen reserverar för en särskilt rundnätt killing som vi kan känna oss säkra på att hans mjölpåse sannolikt innehåller en bagge eller två.

Förutom att ta bättre tid på sig att lägga fram historien väljer de tre manusförfattarna dessutom att börja i slutet den här gången. Möjligen för att den amerikanska publiken inte skulle behöva undra om den populära Ingrid Bergman skulle röna samma olycksdrabbade öde som hennes prostituerade Ivy i Dr. Jekyll and Mr. Hyde från 1941. Men den här gången är Bergman å andra sidan långt ifrån en fallen kvinna, istället är Paula både ung och oskyldig samt hemsökt av det gruvliga mordet på sin moster. Även Nancy har omvandlats till en ärbarare kvinna jämfört med sin brittiska föregångare. Husjungfrun har absolut inget emot sin arbetsgivares uppmärksamhet och är förvisso ganska fräck mot sin matmor men håller sig hela tiden på rätt sida om skacklarna. Inget hanky panky i Hayskodens USA!

Andra skillnader som är värda att uppmärksamma gissar jag kan vara det faktum att medan Paul Mallen framstod som oerhört brittisk (trots att Anton Walbrook egentligen hette Adolf Anton Wilhelm Wohlbrück och var österrikare) är Gregory Anton i Charles Boyers skepnad lika uppenbart Främmande. Och om Diana Wynyards Bella uppvisade en förhållandevis nedtonad galenskap framstår Bergmans oro och upprördhet ibland som lätt hysterisk och teatralisk. Samtidigt gör det förhållandevis långsamma tempot att jag inte får anledning att ifrågasätta hur fullkomligt hon kommer att bli i sin makes våld. Jag får dessutom en chans att ta tillbaka alla ogina tankar på överspel när hon bränner av sin slutgiltiga monolog inför sin plågoande för då är hon i sanning magnifik.

Kanske för att jag såg Gaslight ’44 först och inte var helt hundra på historien men jag tyckte ändå att filmen var mer spännande än sin brittiska föregångare. Det kan också bero på att den är mer utdragen i sitt berättande eller tack vare det jag uppfattade som överspel från Bergmans sida. Den amerikanska filmen är absolut inte lika polerad och drar, som sagt, ibland på med en bredare pensel men spänningen finns otvetydigt där. En thriller som fortfarande håller, helt enkelt.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Ytterligare ett av de där TV-seriefenomenen där i alla fall inte jag hade den minsta aning om att det låg en bok i botten. Så när tillfälle uppstod i bibliotekets ljudboksapp högg jag som en kobra trots att den medförde en lyssning i svensk översättning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Shed No Tears

Efter att ha blivit positivt överraskad av Måns Mårlind och Björn Steins Moulin Rouge!-expressiva Eld & lågor var det dags att ta sig an duons Känn ingen sorg. Jag är inget fan av Håkan Hellström och hade därför hittills hållit mig långt borta. Men kanske skulle Mårlind och Steins speciella framförande få mig att omfamna även Håkan?

Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1998.

Utanför USAs nordöstra kust bordas ett fartyg innehållandes ett fyrtiotal afrikaner och två spanjorer 1839. Fartyget La Amistad och dess besättning blev huvudpersoner i ett av USAs mest uppmärksammade rättsfall som inte bara skulle komma att röra dessa specifika personer utan också slaveriets vara eller ickevara i USA.

Läs hela inlägget här »

Vad vore det för apokalyps om inte världen är i uppror? In från höger: ett osynligt men likväl dödligt hot. In från vänster: skrikande och flyende människor, brinnande bilar och egoistiska hemmansägare, utrustade med hagelgevär.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
China Miéville, Three Moments of an Explosion: Stories

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg