If Beale Street Could Talk (2018)

Om Beale Street kunde berätta en historia, vad skulle den då berätta om? Kanske samma historia som många andra gator runtom i ”the land of the free and the home of the brave” kan förtälja? Kanske till och med en historia som liknar den som Bank Street kan berätta, den om Tish och Fonny? Hon 19, han 22, bägge två djupt förälskade i varandra och med förälskelsens sedvanliga resultat, en baby, på väg. Happy, happy, joy, joy?

Mja, inte riktigt ändå. För historien som Beale Street och Bank Street och alla deras likar kan berätta handlar inte om vilka unga, förälskade par som helst. Det är gator i USA där det bor afro-amerikaner, en grupp som i det tidiga 70-talet inte hade mycket att sätta upp mot ”the white man” och hans system. Allt är riggat till deras nackdel, från hyres- och jobbmarknaden till rättssystemet.

Så när en kvinna vittnar om att det var Fonny som våldtog henne och en polis kan bekräfta hennes vittnesmål spelar det inte så stor roll att Fonny var långt från brottsplatsen och i sällskap med två andra personer. Eftersom den ena är Tish och den andre en tidigare dömd, svart man.

Barry Jenkins Moonlight var filmen som blev den 89:e Oscarsgalans stora snackis. Men inte främst för att den behandlade ett HBTQ-tema ur en svart, amerikansk kontext. Inte ens för att den relativt lilla indiefilmen blev nominerad till sex olika priser, däribland bästa film och bästa regi. Nej, Moonlight var ju filmen som i galans sista, skälvande sekunder visade sig ha vunnit priset för just bästa film och inte alls La La Land som Faye Dunaway precis stått på scenen och påstått.

Barry Jenkins har alltså följt upp Moonlight med If Beale Street Could Talk. Och de påminner väl om varandra i så motto att vi fortfarande har ett tydligt svart perspektiv (den så famösa ”african-american experience” som alla i Get Out vill annektera), kombinerat med den allt överskuggande kärleken.

I det här fallet är dock Tish och Fonnys kärlek inte det minsta kontroversiell rent biologiskt (eller hur man nu ska uttrycka det). Däremot är främst Fonnys mamma inte det minsta trakterad av vare sig förhållandet i sig eller det faktum att Tish nu är på smällen med hennes barnbarn men utan att vara gift med hennes son. Hon öser svavelosande förbannelser över både Tish och sin egen son för att därefter helt försvinna ur den här berättelsen. Tish kärleksfulla försäkran till sin egen nyfödde son ”I promise, I got you” får mig att misstänka att svärmoderns förnekande av sitt eget barn kanske är den värsta synden If Beale… kan uppvisa.

På ett individuellt plan, ska sägas. För jämsides med sin kärlekshistoria vill Barry Jenkins också visa upp det systematiska förtryck som USA:s svarta befolkning länge levt under. Trots idoga försök från Tish och hennes familj samt deras inhyrda advokat, står det ganska snart klart att är futila ansträngningar. Den vite mannens system har redan fångat in Fonny i sitt garn och kommer aldrig att släppa honom – lika bra att kapitulera. Skit samma att han och Tish älskar varandra, skit samma att han har en dröm om att bli konstnär, skit samma att han sannolikt kommer att gå under som människa utan Tish och sina brynstål. För på samma sätt som sina gelikar har han från barnsben fått veta att han inte är värd ett skit.

Nej, det är inte särskilt svårt att ta miste på Jenkis budskap i If Beale… Det jag däremot inte riktigt hänger med på i samma utsträckning är hur det går ihop sig. När filmen väl är klar tycker jag att den varma kärlekshistorien skiljer sig allt för mycket från den arga rasism-uppgörelsen. Jag är heller inte särskilt förvånad över att jag tyckte den arga historien var mer intressant än den varma.

Mycket i If Beale… hänger på skådespelarinsatserna och de kan jag inte säga emot. Alla, från KiKi Layne och Stephan James som Tish och Fonny, till Regina King, Colman Domingo och Brian Tyree Henry som Tish föräldrar, respektive Fonnys alibi-kompis Danny, gör nära och innerliga prestationer. Scenerna som bygger på enskilda samtal mellan någon av dessa är engagerande och kraftfulla men däremellan saggar filmen en smula för min del.

Berättarmässigt och visuellt är If Beale… betydligt lättare att ta till sig än Moonlight och eftersom jag hade vissa problem med den detaljen i de tidigare filmen tycker jag att Jenkins gör det bra. Samtidigt gjorde den homosexuella temat i Moonlight att det där fanns en spänning i kärlekstemat, vilken förstås helt saknas i dagens film. Jag har inga problem att acceptera Tish och Fonnys djupt kända förhållande, jag tycker kanske bara inte att det var lika intressant att befinna mig i deras lilla bubbla som Jenkins verkar tycka. Ska jag sedan jämföra filmer som ändå i någon mening delar en vilja att beskriva ”the african-american experience” hade jag lättare att uppskatta exempelvis Get Out. Jag tror att Barry Jenkins helt enkelt är en lite för allvarsam regissör för min smak, även om jag ändå kan gilla hans förmåga att skapa en känsla av intimitet. Och det filmiska hantverket är utan tvekan fläckfritt.

Summerland (2020)

Andra världskriget rasar som bäst men folkloristen Alice Lamb gör idoga försök att ignorera olägenheten så gott det går. Hon bor i en avlägsen stuga nära branten av Dovers välbekanta vita klippor och beter sig så enstörigt att traktens ungar misstänker att hon är spion åt nazisterna. I byn går hon under det inofficiella smeknamnet ”The Beast on the Beach”. Men kriget kräver något av alla, även en sådan motsträvig typ som Alice, och en dag står unge Frank på hennes tröskel.

Han är ett av de många barn som evakuerats till landsbygden under London-blitzen och plötsligt har Alice en inneboende på halsen. Frank är lyckligtvis en ganska härdig natur som finner sig i att behöva både laga sin egen middag och få höra av Alice att hon helst av allt skulle vilja kasta ut honom. Han finner sig dessutom i att behöva dela bänk i byskolan med den individualistiska Edie, en flicka som inledningsvis är nästan lika tvär som Alice.

Kommer förflyttningen av Frank att dra ut på tiden så Alice tvingas ha honom kvar? Visar sig Frank vara en så godmodig och frågvis natur att Alice så småningom finner ett släktskap med honom? Finns det en förklaring i Alices förflutna som gör att hon tenderar att skjuta folk ifrån sig? Gissa tre gånger…

Nej, Summerland är verkligen ingen film full med högodds-frågor även om den för all del gör sitt bästa för att kasta in insatser, den ena högre än den andra. Dramatikern Jessica Swales långfilmsdebut, där hon också skrivit manus (vilket faktiskt, hör och häpna, inte är en BOATS). Som en må-bra-historia-med-sorgliga-stråk-och-en-oväntad-vänskap-film är Summerland helt ok.

Miljömässigt är den så förförisk att man kan misstänka den brittiska turistbyrån för att stå med spons. Historien är kompetent berättad, komplett med en inledande ramhandling och utportionerade återblickar till en tid innan Alice bosatte sig i sin stuga.

Skådespeleriet är genomgående utan anmärkning med (snygg-)Gemma Arterton i huvudrollen och Lucas Bond som faktiskt gör väldigt bra ifrån sig som Frank. Brittiske veteranen Tom Courtenay är en högst sympatisk rektor för byskolan som Frank kommer till.

Historier om evakuerade London-barn känner jag kanske främst igen från brittiska författaren Michelle Magorians utmärkta barn- och ungdomsböcker. Och ska jag jämföra med dem känns det lite apart att Summerland slänger in en händelseutveckling som skulle ha känts mer passande i en såpopera. Samtidigt bjuder varken utvecklingen av relationen Alice-Frank eller den av Frank som ett evakuerat barn på några större överraskningar.

Varför då titeln Summerland? Jo, i egenskap av folklorist vet Alice att berätta om Sommarlandet för Frank – en icke-kristen (och därmed mindre stelbent) föreställning om Livet Efter Detta. Vilken förstås ska komma att få sin betydelse inom filmens ramar. Förutom Sommarlandet forskar Alice också om Fata Morgana, hägringarna som är döpta efter den förtrollande Morgan le Fay. Det som blir lite märkligt i det sammanhanget är att jag uppfattar att Summerland vill försöka få det att framstå som om det är en gåta eller något oförklarligt som Alice knäckt själv på egen hand. När det i själva verket stod klart långt före 1940-talet vad de svävande öarna ute i havet egentligen var.

Men absolut, gillar man brittiska WWII-må bra-filmer är Summerland inget dåligt val. Bättre än The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society från 2018 men inte lika bra som Their Finest från 2016 (där ju huvudrollen också innehades av snygg-Gemma).

Ett, tu…TV-serier! #17

Nämen, sedär?! Hade vi inte två juliga TV-serier att fira andra advent med?

***

Hjem til Jul (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

alt. titel: Home For Christmas

En av de trevligaste överraskningarna julen 2019 var norska Netflix-serien Hjem til Jul. Streamingtjänsten marknadsförde den som Home For Christmas och engelsk dubbning var defaultspråket så det hade säkert varit lätt att missa den om det inte vore för att det var flera som nämnde den i positiva ordalag.

Serien följer huvudpersonen Johanne, 30-årig sjuksköterska och boendes i Oslo (toppkvalitet på serien som får Oslo att se ut som värsta mysiga småstaden. Fast iofs, just de scenerna verkar vara inspelade i Røros. Fusk). I första säsongen känner hon sig pressad att presentera en kæreste på julaftonsfirandet med familjen och ger sig in i dejtingsvängen. Det ger utdelning och andra säsongen fokuserar mer på att ta hand om resultatet av ett förhållande som tyvärr kanske inte blev riktigt så bra som hon hade hoppats. Givetvis också just runt juletid.

Johanne spelas av Ida Elise Broch och hon bär verkligen serie på sina axlar. Hennes dejtingdesperata sjuksköterska är supercharmig och väldigt rolig, inte minst i sitt minspel. Första säsongen lyckas för min del pricka in exakt rätt blandning av julstämning, humor och romantiska förvecklingar. Andra säsongen håller tyvärr inte riktigt samma höjd – mindre julstämning och mer ångest, mindre humor och mer romantiska relationer. Allt är fortfarande extremt välgjort, jag blev bara inte lika underhållen.

A Christmas Carol (2019, 1 säsong och 3 avsnitt)

Vem kan säga nej till ännu en adaption av Charles Dickens klassiska långnovell. Inte jag i alla fall! Tyvärr har denna miniserie, skriven av Steven Knight och regisserad av Nick Murphy, siktat mer på gravallvarlig och berörande realism än mys-pysig julefrid. Alltså, vi har fortfarande en gnidig Scrooge, den fattiga familjen Cratchit samt tre andar som ska försöka få Scrooge att inse stundens allvar och faran som hans odödliga själ svävar i.

Men det andarna får möjlighet att dragga upp till ytan, både som beskrivning av Scrooges fel och brister som medmänniska samt eventuella förklaringar till varför han har alla dessa fel och brister, är svartare än natten. Både bildligt och bokstavligt. Över hela produktionen vilar en gråkall ton, som dock inte känns det minsta CGI-tintad vilket förstås är ett plus i kanten. Samtidigt ställs vi alltså inför ett 1840-tals-London som känns avgjort svinkallt, lerigt, smutsigt, fuktigt och ogästvänligt.

Brotten som visas upp är klassiskt misäriga – fattigdom, pedofili, korruption, utnyttjande av såväl människors svagheter, som kärlek till sina närmaste, och en kapitalism som högaktningsfullt skiter i människoliv om det finns en extra penny att tjäna.

Inom ramen för en sådan Christmas Carol-version gör Guy Pearce ett helt ok jobb som Scrooge. En ångrande syndare som inte ska vara särskilt tokrolig. Å ena sidan är det på ett sätt lite skönt att se en något mindre hysterisk avslutning, när Scrooge upptäcker att det fortfarande är juldagen och han ska återbetala alla sina skulder. Å den andra känns samma avslutning som sagt mer drama-seriös än julig. Och det är ju ändå det man vill ha ut av historien. Så detta blev tyvärr ingen ny CC-favorit men hav förtröstan, det kommer nog inte dröja särskilt länge innan det står en ny adaption och stampar i farstun.

On the Rocks (2020)

Ska man tro alla filmer som gjorts på ämnet, befinner sig Laura utan tvekan i ett normaltillstånd. Efter ett romantiskt bröllop och ett sprudlande sexliv ligger hon nu, ett antal år senare, däckad i den äktenskapliga sängen. Döttrarna Maya och Theo har äntligen somnat men maken Dean jobbar fortfarande. Lauras egen författarkarriär har gått i stå och medan hon hemfallit till att klä sig i uttjänta T-shirts, jeans och förnuftiga skor samarbetar Dean med den hypereleganta ekonomichefen Fiona under långa, nattliga kontorssessioner och mångahanda jobbresor.

Kanske inte så märkligt att Laura till slut börjar tvivla på om hennes och Deans förhållande verkligen är så solitt som hon en gång trodde. Och för att göra saken etter värre rådfrågar hon sin far, vivören och kvinnokarlen Felix. En man som synes fysiskt oförmögen att låta bli att stöta på varenda kvinna inom tre meters radie, sin ansenlig ålder till trots. Och som dessutom levererar en ström av biologiska och evolutionära ”bevis” för rimligheten i sitt beteende. Men med en uppenbarligen outsinlig kassa (han är konsthandlare) finns inga gränser för vad han kan övertala sin dotter till när det gäller att försöka haffa svärsonen med brallorna nere.

Se där, en Sofia Coppola-film som gled ned utan någon som helst ansträngning. Jag har ju tidigare haft måttlig framgång med så väl The Virgin Suicides som Marie Antoinette och Lost in Translation. Så det avseendet var On the Rocks för all del en trevlig omväxling. Samtidigt kan jag inte låta bli att vara lite besviken på, eller kanske snarare återigen gäckad av, Coppola som filmmakare. För medan filmen var rätt underhållande, träffsäker och välgjord kändes den också oväntat alldaglig. En film som lika gärna hade kunnat komma från typ Woody Allen, bara det att Rashida Jones Laura i så fall sannolikt spelats av en nervös yngling som parats ihop med Bill Murrays Felix.

Kanske gömmer det sig inget större mysterium i det hela än att Sofia Coppola blivit allt för förälskad i Felix personlighet? Och därmed trott att även publiken ska tycka att det räcker med att få hänga med honom under en dryg timme? I mina ögon gör Bill Murray sin numera patenterade äldre-Bill Murray. En roll som han för all del gör bra men som heller inte bjuder på några större överraskningar. Felix är en sådan där typ som uppfyller och tar över vartenda sällskap han befinner sig i.

Vilket inte gör det särskilt lätt att vara hans dotter. Rashida Jones får balansera både sin egocentriske far, sitt eventuellt krackelerande äktenskap samt fallerande karriär och gör det bra, jag gillar henne. Men inget av de här tre spåren tillåts riktigt sätta sig och ge avtryck i filmen. Laura får förvisso en chans att till slut säga sin far ett par sanningens ord, men vad jag kan se gör det ingen som helst skillnad för deras förhållande när eftertexterna börjar rulla. Äktenskapsfrågan löses befriande enkelt när Laura äntligen gör det hon borde ha gjort redan från början och faktiskt pratar med sin äkta hälft. Och när de två bergen är bestigna löser sig tydligen även karriären av sig självt.

On the Rocks ska ha cred för att den, förutom Rashida Jones, också plockat in underbara Jenny Slate från Parks and Recreation-teamet för en liten, men pregnant, biroll. Men på det hela taget är On the Rocks som sagt en överraskande lättviktig produkt. Betygsmässigt kan jag dock inte ljuga – detta är den av Sofia Coppolas filmer som landat absolut bäst för min del.

The Lovely Bones (2009)

alt. titel: Flickan från ovan, Her fra min himmel, In meinem Himmel, Alle mine kjære, La nostalgie de l’ange

Med tanke på att jag ibland kan bli lätt fixerad vid att täppa igen gluggar av alla de slag är det lite märkligt att det tog mig så pass lång tid att hugga denna Peter Jackson-film. The Lovely Bones nämligen den enda av regissörens filmer som jag inte sett. Plus att jag mellan åren 1992 (Braindead) och 2003 (Return of the King) inte gett karl lägre betyg än 3,5/5 samt delat ut tre 5/5 (till Heavenly Creatures, Forgotten Silver och Fellowship…). I den bemärkelsen bör jag alltså hävda att Jackson är en favoritregissör.

Samtidigt är jag inte den enda som tyckte att Jackson mellan avslutet av LOTR och den efterföljande King Kong från 2005 tappade rätt rejält. Jag har fortfarande dessutom ett minne av att The Lovely Bones blev mer eller mindre sågad när den kom (alltså efter King Kong). Alltnog, nu fanns den ju lätt tillgänglig på Netflix och jag kan därmed återigen hävda att jag samlat på mig en komplett filmografi av Peter Jackson.

Huvudperson och berättarröst i The Lovely Bones är den fjortonåriga Susie Salmon. Like the fish. Hon kommer dock ganska omedelbart till pudelns kärna och avslöjar att hon mördades, 14 år gammal, den 6 december 1973. Filmens handling kommer därmed att vara en beskrivning av händelserna före och efter detta omvälvande faktum.

Susie kommenterar emellertid skeendena från en slags mellanvärld, i väntan på att vara redo att träda in i himlen. Inte helt olikt en pingvin, för evigt fångad i ett snöklot. Kanske är hon en ande som kan besöka sina efterlevande? Kanske hemsöker hon dem? Eller också har hon som död ingen som helst påverkan på världen, om det inte vore för att det är den som inte kan släppa henne?

The Lovely Bones är en lurig jäkel till film. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att den litterära förlagan var betydligt äldre och att det var en bok som Peter Jackson själv älskat under en lång tid. Att han på femtielvatusen olika sätt föreställt sig de intrikata kopplingarna mellan den unga flickan i ”the In-Between” och de som är kvar i den verkliga världen.

Bara det att när det skulle bli film av det hela har han i allt för stor utsträckning varit kvar i sitt eget huvud och inte tillräckligt tydligt lyckats visa oss i publiken allt det han själv sett. Det är möjligt att det är så, men i så fall hade Jackson inte särskilt mycket tid på sig att bygga upp alla de där föreställningarna eftersom Alice Sebolds roman publicerades 2002 och Jackson hoppade på projektet 2004.

Jag tyckte mig som sagt komma ihåg samstämmiga avspisningar av The Lovely Bones. Så dålig är filmen absolut inte. Men den dras samtidigt med en hel del problem och blir därmed en knepig film att nagla fast. Till att börja med har jag ingen som helst fördragsamhet med alla dessa deckare där mördarens offer hela tiden svävar över hela alltet. Därför hade jag svårt att känslomässigt svara på det faktum att Susie hela tiden finns med oss, ett grepp som jag tror är menat att göra hela framställningen sorgsen och melankolisk.

Jacksons försök att CGI-levandegöra ”the In-Between” är förstås snyggt men känns samtidigt plastigt och platt. Själv kunde jag inte låta bli att sitta och hela tiden jämföra med Heavenly Creatures som inte alls når samma fläckfria resultat men å andra sidan smälter samman med resten av filmen på ett sätt som The Lovely Bones inte lyckas med. Det blir ganska snart uppenbart att miljön speglar Susies känslor (är hon ledsen regnar det, är hon glad skiner solen) men jag lyckas aldrig riktigt komma underfund med hur hennes känslor samspelar med det som fortgår i den verkliga världen. Kanske hänger det ihop med att filmen inte lyckas göra processen eller utvecklingen av det tillräckligt tydlig? Eller att historien försöker hålla flera stämningsmässiga tonarter igång samtidigt och inte lyckas särskilt bra med någon av dem?

Handlar det snarare om att vi, trots en rejäl speltid, får för lite av någotdera? Hade vi behövt spendera mer tid med Susies sörjande familj (plus en lös hängande, presumtiv pojkvän) för att riktigt känna och förstå vad som händer efter hennes försvinnande? Det blir heller aldrig riktigt tydligt exakt vad det är som gör att Susie till slut kan ta steget in i himlen och lämna ”the In-Between”. Och trots att Susie uttryckligen namnger begreppet, fattar jag ändå inte vad ”the lovely bones” ska föreställa eller symbolisera.

Själv hade jag dessutom problem med att Susies kontakt med de levande inte verkade funka enligt några som helst regler. En (ESP-)perceptiv flicka uppfattar henne efter en beröring, men hennes pappa upprätthåller också någon slags kontakt enbart genom sin kärlek till henne. En kärlek som i så fall ingen annan i hennes familj delar.

En stor anledningen till att The Lovely Bones inte blir en direkt dålig film är emellertid en ung Saoirse Ronan som Susie och Stanley Tucci som hennes baneman. En tidig roll för Ronan, men hon hade ändå hunnit göra exempelvis Atonement. Och hon är förjävla bra redan här, 100% trovärdig 100% av tiden. Så hade vi bara kunnat få någon med förmåga att riva av samma prestation i rollen som pappan istället för Mark Wahlberg hade vi kanske kunnat snacka film. Nu är det istället Tucci som stjäl showen i eftervärlden.

Det jag kanske kämpar mest med är att filmen känns så…beige. Alla övriga Jackson-filmer minns jag tydligt och känner i märgen vad jag tycker om dem, även om det inte alltid är full pott för min del. Men The Lovely Bones satte sig aldrig. Jag kan förstå att det inte pratas om den så ofta.

her (2013)

Ponera att du var utrustad med ett operativsystem som kunde åtlyda uttalade kommandon. Vi kan kalla det…”Sam”. Om du skulle be ”Sam, visa mig en melankolisk film” är sannolikheten rätt stor för att Spike Jonze Her skulle rullas upp inför dina ögon.

Joaquin Phoenix spelar Theodore Twombly, en ensam och, av allt att döma, deprimerad man. Han stapplar runt i sin vardag som en zombie, halvsovande när han ska vara vaken och klarvaken i sängen om natten. Han drömmer om en mörkhårig kvinna som uppenbarligen inte finns i hans liv längre och kanaliserar alla sina obesvarade känslor genom sitt jobb – att författa personliga, ömsinta och ”handskrivna” brev från en individ till en annan.

Theodore bor emellertid i ett vagt futuristiskt L.A. där företaget Element Software just släppt sitt nya, intuitiva, interaktiva operativsystem med obegränsat potential att känna och förstå sina användare. ”It’s not a computer, it’s a consciousness”. Och därmed finns Samantha i Theodores liv. Hon är ständigt närvarande, ständigt förekommande, ständigt tjänstvillig samtidigt som hon visar egna initiativ, åsikter och känslor. Som sagt, ingen datoriserad slav utan ett medvetande. Och långsamt börjar hennes närvaro bryta igenom Theodores zombie-pansar.

Det var så oändligt mycket i her som fick sin förklaring bara genom en snabb titt på filmens IMDb-sida. För självklart kommer både manus och regi från Spike Jonze, en filmskapare som jag kopplar ihop med Charlie Kaufman och Michel Gondry. En trojka som i mitt huvud står för drömska, halv- eller helsurrealistiska, melankoliska samt petimätrigt genomtänkta filmer. Såväl score som scenografi och kostymering är fläckfria i her, från Theodores lilla ”telefon” till den lätt obestämbara 50- och 60-talstouchen på allas kläder. Självklart levererar en Hoyte van Hoytema bakom kameran ett guldfärgat dis som gör att det ser ut som om det vilar ett lätt lager med puder över hela skapelsen. En känsla av att alltid befinna sig inomhus, bakom glas, även när vi rör oss utomhus.

På ytan är her alltså en AI-film och i det perspektivet vill jag påstå att den varken ställer frågor eller ger svar som skiljer sig från andra filmer inom samma ram (Blade Runner, Ex Machina, Ghost in the Shell) Det som gör den speciell är snarare vilken väg den tar från frågorna till svaren, för i mina ögon är det uppenbart att Jonze främst velat göra en film om känslor och relationer.

På ett sätt är det både smart och uppenbart eftersom konceptet AI ger så rika möjligheter till filosoferande kring vad känslor egentligen ÄR för något. Var kommer de ifrån, hur uppstår de, hur kommer de till uttryck? Och när det kommer till känslor, kan man på något enkelt sätt skilja på fantasi och verklighet, äkta och falskt, fysiskt och metafysiskt?

I denna ambivalens finns förstås stora likheter mellan Theodore och Sam. De tvekar över äktheten och relevansen i sina egna känslor och delar samma rädslor. Samtidigt har de också samma jobb eller uppdrag – att sätta sig in i andra människors känslor och uttrycka dem på ett sätt som låter genuint (vissa skulle kalla det för att fejka). På samma sätt som Sam tar reda på saker om Theodore för att kunna sätta sig in i hans känslor, vet han saker om sina brevskrivarklienter som möjliggör innerliga och i någon mening autentiska brev. Han är en modern Cyrano de Bergerac som ger kunderna en möjlighet att uttrycka det de känner men som de av olika anledningar inte kan artikulera.

Men på ett annat sätt är det lite olyckligt att Jonze valt att sätta sin historia inom AI-ramen, för själv får jag svårt att tänka bort den tekniska sidan. Särskilt med tanke på i vilken riktning utvecklingen rört sig under de sju år sedan her hade premiär. Jag noterar exempelvis att Johanssons oefterhärmliga röst (målbrottshes och lite sträv) redan i sina första ord rymmer en omisskännlig känsla. Det handlar således inte om ett AI-lärande från scratch. Och apropå det där lärandet – uppstarten av Sam påminner en hel del om Total Recall (”Din upplevelse blir bättre om du är sanningsenlig”). Vad skulle hända om Theodore i det läget hade låtsas vara en helt annan person? Vi befinner oss dessutom i ett L.A. som uppenbarligen kan erbjuda obegränsad uppkoppling och datamängder.

Men det kanske mest anmärkningsvärda är att vi aldrig mer hör talas om ”Element Software”. Inte en andeviskning om att den oändliga mängd information som Sam rimligtvis måste samla på sig om Theodore på något sätt används i annat syfte än för henne att hjälpa honom i egenskap av ”hans” operativsystem. Ingen riktad reklam eller filterbubbla för Theodore. Lucky bastard…

Å tredje sidan skulle det kännas orättvist att inte påpeka att her i vissa lägen är ganska rolig – allt är inte känslostormar och intima samtal. Exempelvis den nattliga chatsessionen med ”sexykitten”, vilken raskt förlorar en del av sin charm när en av parterna tänder på tanken att bli kvävd av en död katt och den andre…inte gör det.

Att Phoenix utan större problem skulle klara av att spela en person, tillintentgjord av sorg över ett kraschat förhållande, känns inte som någon större överraskning. Men han lyckas faktiskt också porträttera en genuint lycklig typ, vilket kanske är desto mer anmärkningsvärt eftersom han i de scenerna måste agera mot…ingenting. Filmens stora stjärna är dock utan tvekan Scarlett Johanssons röst, det känns som om jag skulle kunna låta den sippra in i öronen som ljummen sirap i all evinnerlighet.

Risken är nog stor att det är svårt att bli golvad av en film som Her när man redan är medveten om det grundläggande konceptet. Filmupplevelsen påminner dessutom en hel del om Ex Machina. Frågorna som ställs är inte nya men kan för den skull fortfarande vara intressanta att fundera över och de ställs på ett förhållandevis trovärdigt sätt.

Cloud Atlas (2012)

alt. titel: Cartographie des nuages, El atlas de las nubes

En molnatlas är exakt vad det låter som – ett försök att nagla fast och kategorisera något så flyktigt som moln. Kanske inte så konstigt att den typen av verk tycks ha haft sin höjdpunkt under 1800- och det tidiga 1900-talet, en period när man inom naturvetenskapen var närmast besatt av att kategorisera, typologisera och namnge naturligt förekommande fenomen.

Samarbetsfilmen mellan Tom Tykwer och Wachowski-syskonen med titeln Cloud Atlas skulle man kunna se som ett försök att medvetet återskapa de där katalog-verken. Alltså försöka nagla fast efemära begrepp som ”kärlek”, ”frihet” och ”sanning” i en räcka individuella livsval och öden. Samtidigt som de tre regissörerna och manusförfattarna också vill mena på att ingen individ är en ö, utan att händelsekedjor och livsöden är en evigt återkommande loop där de föregående samtidigt påverkar de därpå kommande.

År 2144 formulerar klonen Sonmi-451 vad som kan ses som en sammanfattning av hela Cloud Atlas: ”Our lives are not our own. From womb to tomb, we are bound to others. Past and present. And by each crime and every kindness, we birth our future”. Å ena sidan. Å andra sidan kan en revolution bara drivas av en räcka enskilda revolutionärer, havet bara fyllas av en mångfald enstaka droppar.

Så vad är det då för brott vi får möta i Cloud Atlas? Tja, bara att välja och vraka men de flesta av dem handlar ändå om någon form av frihetsberövande och lögnaktighet. 1849 tvingas den unge advokaten Adam Ewing i närkontakt med slaveriet, 2012 blir förläggaren Timothy Cavendish inlåst mot sin vilja på det helvetiska ålderdomshemmet Aurora House och 2144 tillhör Sonmi-451 och hennes olyckssystrar en av de lägsta kasterna i Neo Seoul.

Jag minns att det blev en hel del snack kring Cloud Atlas när filmen kom och att mycket av det inte var särskilt positivt. Fortfarande svävade Matrix-auran över Wachowskis och jag kan tänka mig att det var många som blev besvikna på det sprudlande övermått av tidslinjer och idéer som dagens film kommer med i bagaget. Samtidigt känns det inte som om att folk borde ha blivit så värst överraskade av antydningar om reinkarnation och ödesbestämdhet, för vad blev Matrix-trilogin i slutänden om inte ett mishmash av kvasifilosofi och nyandlighet?

I det perspektivet tror jag ändå att det kan ha varit en fördel att närma sig Cloud Atlas med den förkunskapen. Då behövde jag inte sitta och öda tid på att irritera mig över de snabba klippen mellan de olika tidslinjerna eftersom jag kände mig trygg i vetskapen att allt skulle bliva uppenbarat. Dessutom startar hela alltet upp med Tom Hanks som tittar upp mot stjärnorna och kommenterar ”Ancestry howling at you, gibbering stories, all voices tied up into one”. Jag hade av någon anledning också fått för mig att Cloud Atlas skulle vara en ”svår” film men det märkte jag ganska snart till min stora glädje att den inte alls var. (Men det kan hända att jag blandar ihop den med Darren Aronofskys The Fountain.)

Och på samma sätt som jag gillade det otyglade överflödet i Jupiter Ascending gillade jag ambitionen och fantasin i Cloud Atlas (vilken i och för sig från början kommer från författaren David Mitchell som 2004 publicerade förlagan). Istället för att bli frustrerad eller motvalls var det enbart roligt att sitta och klura på hur de olika linjerna och rollfigurerna hängde ihop. Att det efter ett tag synes uppenbart att Halle Berry alltid fick vara en sökare efter sanning, medan hela historien från 2012 blev en slags sanningsägare med en enorm betydelse för det som sedan händer 2144. Hugh Grant och Hugo Weaving fick i sin tur se sig hänvisade till att spela mer sinistra roller i flera segment men där Weavings namn 1973 – ”Bill Smoke” – fick markera att han alltid var en smula mindre påtaglig än Hugh Grants slavägare, kärnkraftspropagerare och ondsinta klanhövding.

Jag ser redan fram emot en omtitt och så mycket bättre kan det ju knappast bli.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)

Dags för den traditionsenliga adventsfilmen! Förhållandevis rykande färsk, dessutom…

***

alt. titel: Fortellingen om Karl Bertil Jonssons julaften, A Christmas Tale

Den här historien tilldrar sig vid den tiden när gossars hjältar inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell art. Fast i fallet Karl-Bertil Jonsson är det inte riktigt sant eftersom den unge mannen tycks tråna precis lika mycket efter jungfru Marian som efter djärva skogsäventyr med muntra män.

Så då är det ju tur att han får utöva sin kristliga hjälparimpulser på den unga Vera, en kaxig och gatsmart tjej som tyvärr allt för ofta hamnar i klammeri med rättvisan. Men det är ju inte för att hon inte kan skilja på mitt och ditt utan för att hennes lillasyster Esther hackhostar som en tvättäkta Kameliadam. Och den här historien tilldrar sig också vid den tiden då samhället ännu inte uppfunnit sådant som högkostnadsskydd.

Men Karl-Bertil ska inte bara understödja Vera i romantisk hjälteanda, utan också plocka upp Robin Hoods mer ideologiska impulser. Varför ska hans far, varuhusägare Tyko Jonsson, och faderns gelikar, som redan har mycket, få ännu mer? Skulle den sociala eliten verkligen märka att Karl-Bertil smyger undan ett ynka paket från var och en för att ge till de ”fattiga”?

Hannes Holm gör, tillsammans med manusförfattarna Tomas Tivemark, Johan Kindblom och Michael Hjorth, en Disney. Det vill säga en vanlig spelfilmsversion av en nostalgisk tecknad barndomsfavorit. Och eftersom det ligger en Tage Danielsson-historia (från boken Sagor för barn över 18 år från 1964) finns det distinkta och välbekanta både repliker och ordvändningar att utgå från.

Vilket tyvärr (men föga förvånande) kommer att ligga denna live-remake en smula i fatet. För när berättarrösten (kvinnlig den här gången) plockar upp de välkända fraserna blir i alla fall jag med kraft påmind om hur charmig Per Åhlins tecknade film från 1975 är. En charm som i mina ögon är svår att återskapa med vanliga skådisar.

Det hjälper inte heller att de allra flesta av dem ramlar ned i den sedvanligt stelbenta replikfällan. Det är först när Jonas Karlsson, i rollen som Tyko, dyker upp som jag kan börja andas lite friare. Han är långtifrån naturlig men samtidigt den som kanske bästa lyckas återskapa sin tecknade förlaga. Men även här smyger sig en viss schizofreni in eftersom Karlsson ibland låter exakt som Toivo Pawlo, ibland som Percy Nilegård och ibland som en betydligt mer modern man än Tyko Jonsson anno 1975.

Nej, Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton gör det inte lätt för sig med både nyskrivna repliker och en ny bihistoria i form av Vera, Esther och de andra ömkansvärda krigsbarnen på fru Hedqvists barnhem. Vid ett tillfälle har Holm valt att klippa in typ journalfilmssnuttar på verkliga krigsbarn med adresslappar kring halsen, ett grepp som gör anspråk på betydligt mer tyngd än filmen som helhet lyckas förmedla. Det verkar som om man siktat mot ett allvar à la Astrid Lindgren. Ni vet, lagom tillrättalagt och barnvänligt utan att bli alltför klämkäckt eller sockersött. Det är en balansgång som dagens film inte klarar av. Fru Hedqvists barnhem framstår exempelvis som en blandning av å ena sidan musikalen Annie, å den andra Fanny och Alexander.

När manuset dessutom petat in hänvisningar till en tid när ”man såg varandra i ögonen” istället för att vara fixerad vid en mobilskärm men samtidigt behållit Danielssons ursprungliga hänvisning till en tid när det fortfarande fanns fattiga blir det hela rätt märkligt (eftersom jag uppfattar att Danielssons ursprungliga syrliga satir inte lyser igenom). Med folk sittande utanför snart sagt varenda ICA-affär har jag svårt att tänka mig att dagens barnaskaror inte kommit i kontakt med begreppet ”fattigdom”.

Med risk för att framstå som bakåtsträvande måste jag dra slutsatsen att Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton anno 2021 kändes som en ganska onödig remake eftersom den inte kommer med något som är tillräckligt mycket nytt eller eget. Försöken att behålla den ursprungliga charmen men samtidigt uppdatera historien fungerade tyvärr inte särskilt bra. Hannes Holms film är såväl rar och oförarglig som uppvisande en del god vilja och filmisk hantverksskicklighet. Men det är nog också det snällaste jag kan säga om den. Den skamlösa stölden av ett Mel Brooks-gag från Blazing Saddles har jag inte lika lätt att förlåta.

Andra sidan (2020)

Fanns det inte någon slags reality-serie en gång i tiden som hette Andra sidan? Med en hoper medier som försökte ta kontakt med andevärlden och lägga tarot och sådant? *googlar* Nå, nästan – Livet på andra sidan

Ett av de där medierna kanske ändå skulle ha behövt komma hem till Shirin, Fredrik och Lucas, för det händer märkligheter i deras nyköpta parhuset. Tyvärr händer alla konstigheterna medan Fredrik är iväg och jobbar och han tycks inte vara särskilt benägen att tro på Shirins berättelser om knackningar från det tomma grannhuset och ett barn som kryper omkring där inne. Ett barn som Lucas numera betraktar som sin kompis och som varnar honom för en otäck gubbe. Kan detta ha något att göra med den försvunna sexåringen som bodde i Shirin och Fredriks hus?

Manus och regi till Andra sidan kommer från duon Oskar Mellander och Tord Danielsson. I mina ögon är det helt uppenbart att de först överdoserat på Blumhouse-spök-filmer och sedan försökt återupprepa konststycket i ett svenskt villakvarter. Ett svenskt villakvarter där det i och för sig tycks finnas prick ett parhus och där ena halvan av sagda parhus dessutom är skräckfilmslämpligt nedgånget och risigt.

Vad jag kan se finns det mesta på checklistan med i Andra sidan. Gråfilter-ljussättning, ofokuserad bild på flyktig CGI-gestalt i bakgrunden, trånga utrymmen, övertydlig CGI-gestalt, en huvudperson som ingen tror på, CGI-gestalt som rör sig spök-knyckigt och gör läskiga ljud, kontrasterande lyckliga-familjen-scener, rollfigurer som dras med benen före in i ett kolmörkt utrymme medan de famlar med händerna samt de pålitliga hoppa till-effekterna enligt receptet ”quiet-quiet-quiet-BANG!”

Och ska jag vara helt ärlig, Andra sidan levererar ungefär det som jag skulle förvänta mig av en ”äkta” Blumhouse-rulle från bolagets mellanskikt. Det är ju bara dumt om jag av någon anledning skulle vara mer kritisk mot filmen bara för att den är svensk, särskilt utifrån klagosångerna att svensk film aldrig kan producera vettiga genreprodukter.

Kruxet i sammanhanget är väl att jag inte tycker att de ”riktiga” Blumhoue-mellanfilmerna är särskilt mycket att yvas över till att börja med. De är skräckfilmens absoluta basic-sortiment. Funktionsdugligt i så motto att jag utan problem förstår vad filmskaparna är ute efter men allt för sällan vare sig läskigt eller underhållande. Exempelvis: om man nu är så skiträdd för vad som eventuellt lurkar i hörnen om natten, vore det inte smartare att tända alla lampor och stanna tillsammans i ett och samma rum? Alternativt bara dra och ta in på hotell? Istället för att aktivt söka upp det där man är så skiträdd för i ett helt nedsläckt hus med endast mobilficklampan som ledljus?

I fallet Andra sidan måste jag dock erkänna att jag fastnade lite på det faktum att det inte kändes som om inledningen med det tidigare försvunna barnet riktigt hänger ihop med vad som i slutänden händer med främst Shirin och Lucas. The Shining-referenserna var för övertydliga och blev aldrig en organisk del av berättandet. Det blev The Conjuring-konstigt att Shirin och Fredrik köper ett hus utan att notera eller informeras om att (1) vinden är gemensam för bägge parhusen eller (2) vindsluckan i deras del är fastspikad.

Jag ställer mig också något frågande till den inledande informationen att Andra sidan ska vara ”inspirerad av verkliga händelser”. I Sverige, då? Är det hela egentligen taget direkt från något som avslöjades i den tidigare nämnda reality-serien. Eller är de ”verkliga händelserna” det som sägs ligga till grund för The Amityville Horror? Jag gissar att det är denna verklighetsbasering som gör att man valt att lägga in regelbundna datum-markörer (det hela utspelas mellan fredag 26 september och onsdag 15 oktober 2014) men varför då hela tiden dröja lite med veckodagen som för att göra en slags poäng av det hela?

Spökfilmstroperna i Andra sidan är kompetent hanterade rent hantverksmässigt men filmen saknar ändå ett helt och fullt sammanhängande manus som kunde ha givit troperna lite djup. Nu staplas snarare klichéerna på varandra utan att skapa någon riktig helhet. Men absolut, är man inte särskilt van vid troperna gör sannolikt Andra sidan sitt jobb även i skrämselfacket.

The French Dispatch (2021)

alt. titel: The French Dispatch of the Liberty, Kansas Evening Sun

Någonstans på vägen som började med Rushmore och The Royal Tenenbaums, fram till The French Dispatch har Mr. Wes Anderson och jag mot alla odds närmat oss varandra som filmskapare och konsument av sagda filmer. Väldigt länge var nämligen Anderson en filmskapare som jag hade extremt svårt för. Jag till och med aktivt undvek karln efter att ha satt ner foten på allt för många minor. Men undan för undan så ser det inte bättre ut än att han lyckats locka mig allt närmare sin egen ringhörna, sannolikt beroende på kombon miniatyrer, färgsprakerier, tablåliknande utsnitt och Alexandre Desplats musik. Främst tack vare Isle of Dogs och The Grand Budapest Hotel kändes det därför helt plötsligt inte alls som en plikt att masa mig iväg och se The French Dispatch.

Magasinet med samma titel som filmen grundades av tidningsägarsonen Arthur Howitzer Jr. (vars stadigvarande råd till alla sin skribenter var ”Make it sound like you wrote it on purpose”) som en slags internationellt orienterad pendang till faderns väletablerade Liberty, Kansas Evening Sun. När redaktör Howitzer avlider framgår det av hans testamente att tidningsproduktionen ska upphöra helt och så väl all utrustning, som tidningens skribenter, ska avpolletteras. Mot bakgrund av tidningens avsomnande (tillsammans med sin redaktör) bjuds publiken på några smakprov från vad som skulle visa sig bli det absolut sista numret.

Först får vi en kort rundtur i staden som huserade hela redaktionen – Ennui-sur-Blasé. Under rubriken ”Arts/Artists” bjuder sedan journalisten J.K.L. Berensen på historien om den vansinnige konstnären Moses Rosenthaler, vilken skapade banbrytande modern konst på väggarna till den rättspsykiatriska anstalt där han var intagen. Lucinda Krementz täcker i sin tur in området ”Politics/Poetry” med en beskrivning av den studentinitierade schackbrädesrevolten ’68. Och slutligen berättar matjournalisten Roebuck Wright om hur han blev inblandad i en kidnappningshistoria med utgångspunkt i den världsberömde poliskocken Nescaffiers rådiga ingripande.

En episodfilm med andra ord, och även om de tre huvudsakliga historierna är olika ligger hela tiden tidningsberättandet och -estetiken som ett lätt meta-flor över hela anrättningen (filmen hoppar också mellan olika typer av ”texter” – skrivna artiklar, TV-intervjuer, pjäser, tecknade serier). Det känns som om detta är Andersons tidningsmotsvarighet till bröderna Coens Hollywood-nostalgi i Hail, Caesar! För av omslagen (och affischen) att döma är ganska uppenbart att The French Dispatch som produkt är modellerad efter The New Yorker. Visuellt jobbar Anderson också en del med tablåer, vilka presenteras som tredimensionella tidningsfotografier. Roebuck Wrights historia övergår i sin tur lite nu och då i en tecknad version.

Med The French Dispatch börjar Wes Andersons stil kännas nästan lika välbekant som Tim Burtons. bara att byta ut gotik mot quirky, fantasy-art deco mot färgglatt, Johnny Depp och Helena Bonham Carter mot Owen Wilson och Tilda Swinton samt tidigare nämnda Danny Elfman mot Alexandre Desplat. Och just nu tycker jag nog att stilen håller – jag lapar i mig den charmiga prilligheten med hyfsat glatt humör. Småfnissar åt påfund som uppräkningen av alla fängelsemutor som krävs för att ta sig fram till Moses Rosenthaler, meningslösa detaljer som att den genomsnittliga snömängden i staden är 190 000 flingor per år, franska ord”vitsar” som Ennui-sur-Blasé och fiket Sans Blague eller varför inte Timothée Chalamet som stereotypt svårmodig och politisk 68-student med en liten mustasch och vildvuxet hår.

Men The French Dispatch gör också halt vid charmig prillighet, det känns inte som om Anderson ansträngt sig för att skapa något mer djupsinnigt eller berörande. Vilket i sin tur innebär att även om vi bjuds på tre olika historier blir det lite av torrsim nu och då – vi kommer liksom ingenvart. Med den här titten blir det för min del ännu tydligare att det jag gillade med The Fantastic Mr. Fox, Moonrise Kingdom och Isle of Dogs var en rejäl historia plus miniatyrer och det jag gillade med The Grand Budapest Hotel (vars betyg jag skulle behöva justera vad det verkar…) var budskapet plus miniatyrer. I fallet The French Dispatch har Anderson nöjt sig med utseende och tidningsmetanivån och det räcker inte för mig. Men som sagt, en upplevelse som i mina ögon ändå är en klar förbättring jämfört med Andersons tidiga skapelser.

P.S. Vad som däremot inte förbättrats något avsevärt är genusperspektivet, som jag tror att jag skygglappsmässigt nog inte tänkte på eller lyfte förrän Isle of Dogs. Två historier berättas förvisso av kvinnliga journalister (den första och andra, av Berensen och Krementz) men deras huvudsakliga protagonister är ändock män. D.S.