alt. titel: Den svarta katten, Den sorte kat, Satanás
Nygifta paret Peter och Joan Alison är på väg med Orientexpressen till Visegrád och har precis bestämt sig för att ta en paus i pre-bröllopsnattshånglet för att äta en bit i restaurangvagnen. Men de kommer aldrig så långt eftersom konduktören kommer och undrar om de kan tänka sig att dela kupé med dr. Vitus Werdegast? Tågen anländer ju ändå till Visegrád vid tvåtiden på morgonen så de kommer ju knappast att använda kupén till att sova i i vilket fall som helst.
Möjligen ångrar de unga tu sin generositet ganska omgående eftersom dr. Werdegast knappast är någon lustigkurre. Istället berättar han om hur han spenderat de senaste femton åren i ett sibiriskt fångläger och hur han under den perioden förlorat både hustru och dotter. En hustru som av en ren händelse är väldigt lik Joan…
Inte blir det bättre när sällskapet anländer till Visegrád mitt i natten. Regnet öser ned och bilen som ska ta dem alla vidare kör av vägen. Chauffören dör på fläcken och Joan skadas, men som tur är ligger arkitekten och Werdegasts vän Hjalmar Poelzigs hus strax intill.
Men tamejtusan om paret Alisons otur bara fortsätter! Vi som tittar upptäcker snart följande:
- Werdegast är inte alls BFF med Poelzig utan sökt upp denne enbart för att utkräva hämnd eftersom Poelzig kapitulerade till ryssarna under första världskriget,
- Poelzig har Werdegasts fru (och hon är inte den enda)i någon slags glaskista,
- Werdegasts dotter lever, men i egenskap av Poelzigs fru och
- Poelzigs kvällslektyr består av en volym som redogör för “Rites of Lucifer”.
Österrikiske regissören Edgar G. Ulmers andra långfilm i Hollywood säger sig berätta en historia som är “suggested by” Edgar Allan Poes novell från 1843. Till och med det är att tänja på sanningen. Men absolut, Poelzig gillar att omge sig med svarta katter samtidigt som Werdegast lider av ailuro- eller felinofobi (alltså kattfobi). Det nämns, ganska pliktskyldigt kan jag tycka, att svarta katter är “the living embodiment of evil”. Annars är The Black Cat en historia som försöker väva samman traumahantering från första världskriget med kittlande djävulsdyrkan (inklusive kvinnooffer) à la Aleister Crowley plus någon slags övernaturlighet, åtminstone i samband med Poelzigs välbevarade kvinnolik.
I mina ögon lyckas den främst med det förstnämnda. Innan bilolyckan inträffar berättar chauffören glatt om alla tiotusentals som dog på slagfältet de just nu passerar. Den första bilden vi får av Poelzigs moderna skrytbygge är på en kulle som kantas av fler gravkors än tittaren hinner räkna. Huset är alltså både bokstavligt och bildligt byggt på vad Werdegast kallar för “a masterpiece of destruction”. Den labyrintiska husgrunden utgörs av gamla kanonfundament, vilka dessutom fortfarande är fullproppade med dynamit.
Det stora dragplåstret i The Black Cat är två. Eller en duo, om man så vill. Efter framgångarna med Dracula och Frankenstein tre år tidigare är detta den första filmen där Bela Lugosi och Boris Karloff ställs mot varandra i rollerna som Werdegast och Poelzig. Och det behövs, för utan deras envig tror jag The Black Cat hade kunnat framstå som exakt så fånig som den egentligen är. Själva historien är ihålig som en schweizerost (Lugosis olycksbådande iakttagelse på tåget att Joan är lik hans fru blir det exempelvis inget av, inte heller Poelzigs många kvinnolik), Joans enda funktion är att svimma och bli buren av diverse män, Poelzig spelar Bachs toccata fuga i d-moll på orgel och den satanistiska mässan är ganska blek. Överhuvudtaget får jag intrycket av att produktionen inte rört sig med någon särskilt stor budget, bland annat eftersom skådisarna springer omkring i morgonrock under minst häften av speltiden.
Nu vinner filmen istället ganska mycket på att duon Lugosi-Karloff får stirra ut varandra och genom sammanbitna tänder säga saker som “Did we not both die here in Marmorus fifteen years ago? Are we any the less victims of the war than those whose bodies were torn asunder? Are we not both the living dead?”. Jag tycker också att det är ganska uppfriskande att Poelzig/Karloffs hus inte är något gotiskt kråkslott, utan ett ultramodernt bygge. Dock givetvis fortfarande utrustat med en svepande trappa. Eftersom The Black Cat också är en pre-code film får vi inte bara ett gift par som tydligt är sugna på lite hanky panky, utan också förhållandevis uppenbara antydningar om att Karloff dels slår ihjäl sin hustru, dels blir flådd levande av Lugosi.
Så länge man inte förväntar sig en bokstavstrogen Poe-adaption bjussade The Black Cat i slutänden inte alls på någon dum filmupplevelse.
Inte mycket till subjektivitet. Stämningen ska inte bara upplevas obehaglig för Peter och Joan, den är helt uppenbart obehaglig. Vid ett tillfälle dyker faktiskt polisen upp för att utreda bilolyckan men de kan inte ta med sig paret på sina cyklar. Karloffs Poelzig har dock kastat både den relationella och religiösa ordningen överbord.
Som synes knusslar The Black Cat inte med antydningar om förfall och undergång, det är mycket snack om död och förintelse i alla möjliga avseenden. Poelzigs hus både är byggt på, och är en kyrkogård i sig självt med de märkliga glaskistorna. Situationen framstår dock aldrig som olösbar.
Trots sin modernitet rymmer huset en hel del labyrintiska egenskaper – det finns dörrar mellan många av rummen vilket innebär att både Lugosi och Karloff plötsligt kan befinna sig i Joans sovrum utan att hon har något att säga till om den saken. Kanonfundamenten rymmer slingrande gångar, metertjocka ståldörrar och roterande fängelsehålor.
Definitivt mer horror än terror
