I en tid när folk blir kallade för hjältar när de orkat masa sig iväg på ett gympapass krävs det något alldeles extra för att få en hel stads uppmärksamhet. En…tadaa: Super-hjälte. Och i den kategorin måste man ändå säga att Spider-Man (eller Spindelmannen på ren svenska) kvalar in med god marginal. Biten av en radioaktiv spindel på 60-talet (som efter millennieskiftet förvandlades till en mer uppdaterad och genmanipulerad dito) anammar den ensamme unge tönten Peter Parker alla arachniders mest eftertraktade egenskaper.

Peter Parker var något relativt nytt inom superhjälte-genren när han gjorde entré. I tidigare serier hade hans ungdom per automatik förvandlat honom till en sidekick till en äldre och mer erfaren hjälte men nu vädrade världens tonårsgeneration morgonluft. Och självklart får Peter Parker ge uttryck för alla tonåringens nojjor och hangups, vilka enligt Sam Raimis första film om den traditionsenligt spandexklädde superhjälten kan summeras i ”a story about a girl”.

Men efter att ha sett Raimis tre filmer med Tobey Maguire (från 2002, 2004 och 2005) och Marc Webbs (hur stor roll spelade hans efternamn när han fick jobbet?) hittills två filmer med Andrew Garfield (från 2012 och 2014) skulle jag vilja hävda att det går att se (minst) två andra historier som genomgående i de här fem filmerna. Dels är det helt uppenbart att alla filmerna minst lika mycket är ”a story about a father”. Dels hävdar den första The Amazing Spider-Man (2012) att det genom hela litteraturhistorien hela tiden funnits en enda plot som kan summeras i frågan ”Who am I?”

Om vi ska ta fadersbiten börjar ju hela Spider-Mans brottsbekämparkarriär med mordet på hans faderssubstitut, farbrodern Ben. Det är Bens starka moral som får genomsyra filmerna men på lite olika sätt, beroende på vilken av ”serierna” (blott två filmer känns som en något skakig serie) det handlar om.

I Sam Raimis versioner betonas inte bara den klassiska frasen ”with great power comes great responsibility” utan också att de val man gör i Peters ålder kommer att prägla hela ens fortsatta liv. En smått deprimerande deterministisk slutsats som i Marc Webbs filmer därför motsägs. Nu är det inte livsvalen som avgör ens framtid utan huruvida man kan ta ansvar för sina gärningar. Något som förstås känns aktuellt för den unge Peter eftersom monsterskurken The Lizard är ett resultat av hans input till Dr. Curtis Connors genetiska forskning.

De två senare filmerna, The Amazing Spider-Man 1 och 2, har dessutom valt att ta med Peters tidigt omkomne far som en avgörande person för de händelser som utspelas i filmernas nutid. Såsom forskare vid det suspekta men mäktiga (suspekt mäktiga?) företaget Oscorp är mysteriet som måste lösas (särskilt i den andra filmen) vad som egentligen orsakade paret Parkers död och vem som bär ansvaret.

Men filmerna är också rätt fullskitna med fäder som inte har en direkt biologisk koppling till Peter Parker. Först i det ledet står Norman Osborn, far till Peters kompis Harry. Hos vare sig Raimi eller Webb är denne man någon myspappa, snarare någon som är kall och avståndstagande mot sin son. Raimi låter honom rätt snabbt bli den galne superskurken Green Goblin, en roll som tas över av Harry i hans längtan efter hämnd när Norman dör.

Webb å sin sida hoppar helt enkelt över Norman som Green Goblin och tar istället omgående livet av honom i en genetiskt nedbrytande sjukdom. Om Peter blir influerad av farbror Bens moraliska ryggrad, blir Harry lika präglad av Normans känslomässiga och genetiska arv. Den stora frågan är dock hur symboliskt det ska tolkas att Green Goblin de facto blir skrevspetsad av sin egen svävare i Spider-Man 1

Webbs filmer inför även Gwen Stacys polispappa som en viktig aktör, först som Spider-Mans motståndare och sedan som Peter Parkers skuldtyngda samvete när han inte bara misslyckades med att skydda fadern utan också ser ut att ständigt försätta dottern i farligheter. I Raimis tredje film är skurken Sandman mest av allt en ledsen pappa vars sjuka dotter Penny är enda anledningen till att han begick brott till att börja med.

To be continued…

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

När eminenta filmbloggaren och –poddaren Fiffi inte bara ger Jane Campions adaption av James bok full pott betygsmässigt utan också petar in den på en förstaplats bland Nicole Kidmans alla filmer väcks så klart min nyfikenhet (i den mån den inte redan väckts av det blotta faktum att filmen är en adaption). Av en slump som kan se ut som ödet lyssnade jag mig igenom The Portrait of a Lady samtidigt som Fiffi kungjorde sin lista och det var därmed givet att boken skulle följas upp av filmen.

Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att få grepp om boken – vad var det James ville berätta för mig, förutom att ge ett psykologiskt intrikat porträtt av sin huvudperson? Kanske var det inte mer än så men Jane Campions film, med manus av Laura Jones, hjälper mig att sätta fingret på flera punkter som gör berättelsen intressant.

Filmen gör för mig tydligare att detta är en historia om drömmar, alla av dem krossade. Drömmar för andras räkning, om livets möjligheter, om det egna livet, om att låta andra uppfylla ens egna drömmar, om den sanna kärleken.

Sedan kan man förstås grunna på vad Campion och Jones valt att lämna därhän av James original. Upptakten ger i alla fall en liten föraning om det, kameran panorerar över en gråtande Nicole Kidman och zoomar sedan långsamt in på hennes tårfyllda blå ögon. I fortsättningen är The Portrait of a Lady som uteslutande utgår från Isabels perspektiv, till skillnad från boken där läsaren från gång till annan får stifta bekantskap med en distanserad berättare.

Filmen är inte bara personligare, den är också avsevärt mer fysisk. I likhet med andra kostymdramaadaptioner händer det att jag undrar om en kyss verkligen fanns med i boken för den tycks få så mycket större betydelse när man ser den på film. Ofta upptäcker jag att den visst fanns med, jag minns den bara inte. I The Portrait of a Lady har Campion och Jones dock gått utöver förlagan och låter sina rollfigurer verkligen vara av kött och blod. Bara för att det är 1800-tal innebär det inte att det inte finns köttsliga lustar bland de propra samtalen och krinolinerna.

Detta med kött och blod är kanske det jag fäster mig vid mest i filmen. Boken var absolut läsvärd men språket fångade mig inte riktigt i samma utsträckning som hos exempelvis Edith Wharton. Men hos Jane Campion blir alla inblandade till trovärdiga människor, inte bara staffage som får stå och spy ur sig 1800-talsfraser i utsökta kostymer.

Särskilt Martin Donovan som Ralph Touchett är helt fenomenal medan Nicole Kidman inledningsvis kanske är en lite för diamanthård Isabel. Barbara Hershey mycket bra som den prövade Madame Merle men har en fin rival i Shelley Duvalls påfågelvulgära countess Gemini. Att John Malkovich är fruktansvärt obehaglig och lågmält hotfull som Isabels make Gilbert Osmond är kanske ingen större överraskning.

Hur Isabel däremot kan fångas av denne Gilbert framstår som både boken och filmens största gåta. Hon inleder med att vara en frimodig och för tiden både frisinnad och äventyrlig flicka men verkar sedan bli som hypnotiserad av Osmond. Om hon från början känt sig hotad av honom, alternativ attraherad av att han verkar så nonchalant i jämförelse med hennes mer hetlevrade friare, hade det kanske varit en sak. Men av den ”kindest, gentlest, highest spirit” som hon påstår sig kunna finna i mannen ser vare sig tittare eller läsare röken av.

The Portrait… skulle förstås inte vara en Jane Campion-film om det hela inte också bjöd på läckert ögongodis i form av kostymer, miljöer, välplanerade skeva kameravinklar och glasreflektioner. Det här är mycket mer än en rak-upp-och-ned-adaption av en litterär klassiker.

Ändå märker jag både vid både läsning och tittning att jag hela tiden är mer intresserad än engagerad i de inblandades öden och äventyr. Det är utsökt och perfekt men sätter sig varken i magen eller i hjärtat.

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Det visar sig snart att Frédéric Malle är en fransk parfymör som skapar skamlöst dyra dofter. För blott 2 500 pix kan även du bli ägare till en ynka deciliter av Portrait of a Lady, en ”baroque, sumptuous and symphonic perfume”. Hundratals försök krävdes innan man kom fram till en expressiv men ändock balanserad slutprodukt. Portrait of a Lady är ”undoubtedly the perfume containing the strongest ever dosage of rose essence and patchouli heart”.

Om ”rose essence” och ”patchouli heart” kan ses som en doftmässig motsvarighet till Isabel Archer eller vad Henry James skulle tycka om tilltaget låter jag vara osagt. Kanske för att jag har lika svårt att klämma in min hjärna i det tänket som jag har med att förstå James roman.

Missförstå mig rätt, James har ett alldeles fantastiskt språk, medryckande beskrivningar, en underfundig humor och en spännande dynamik mellan sin distanserade berättarröst och den intimitet varmed han granskar sin hjältinna som vore hon en fjäril under hans lupp. Men jag har svårt att hänga med på poängen med romanen, varför berättar James för mig om Isabel?

Kanske är det inte mer komplicerat än så att James helt enkelt vill berätta om Isabel Archer, försöka beskriva en person så intrikat det bara är möjligt samtidigt som hon ständigt präglas av en stämning av…je ne sais quoi. När boken är slut är Isabel Archer och hennes bevekelsegrunder fortfarande ett lika stort mysterium för mig som läsare som hon tycks vara för sin omgivning. Hennes känsloliv har vi däremot fått många fönster till, på samma sätt som James särskilt låter oss stifta bekantskap med hennes sjuklige kusin, Ralph Touchett.

Isabel är en ung kvinna som säger sig värdesätta sin frihet över allt annat. En amerikanska som importeras till England av sin excentriska moster Lydia Touchett och som med en gång charmar den ultrabrittiske Lord Warburton så till den milda grad att han omedelbart friar till henne. Men eftersom Isabel bland annat hängde med sin moster för att komma undan en efterhängsen amerikansk friare, Caspar Goodwood, har hon inga planer på att hoppa i samma galna tunna, bara för att den den här gången råkar vara brittisk.

Därför blir det förstås desto mer förvirrande (både för oss läsare och Isabel själv vad det verkar) när Isabel fastnar för slackern (19th century-style, bitches!) Gilbert Osmond. Av någon anledning blir hon bergtagen av en man som rent ut säger att hans livsmål är att göra så lite som möjligt och som ärligt talat verkar skrämma henne lite redan från början. I alla fall framstår han aldrig som särskilt älskvärd. Ironin i den här relationen är förstås att Osmond aldrig skulle ha tittat åt Isabel om det inte vore för att hon ärvt en sjuhelvetas massa kosing, ett arv vars syfte egentligen var att ge henne en än mer obehindrad frihet.

Men även om jag klurade på detta ”varför” går det inte att komma undan det faktum att The Portrait of a Lady är utsökt välkomponerad bok vilken säkert spelar en litteraturhistorisk roll som jag inte ens kan ana mig till. Jag skulle kunna tänka mig att den skulle kunna vara en spännande bokcirkelbok, själv hade jag gärna vridit och vänt på Isabels person och livsval tillsammans med andra. Och när den dessutom finns inläst av en av Librivox absolut toppkrafter, litteraturvetaren Elizabeth Klett, är ett försök absolut att rekommendera.

Librivox: Som sagt, absolut toppklass! Ladda ned med en gång.

Uppmuntrad av det faktum att Creepshow 2 ju faktiskt var bättre än originalet kastade jag mig raskt över seriens tredje del. Ren logik stipulerade ju att den borde vara ännu bättre, eller hur?!

Eller kanske inte… Av någon anledning kunde de glada filmmakarna Ana Clavell och James Dudelson (agerar både regissörer, producenter, manusförfattare och skådisar. Som alltid ett varningstecken…) utnyttja namnet nästan tjugo år efter tvåan trots att de knappast ens försökt förhålla sig till vare sig den eller originalet.

Ok, det är en antologi-film men så mycket mer finns inte kvar. Ramen har förbytts från serierutor till någon slags collagevedervärdighet som knappast borde få ha något existensberättigande i ett civiliserat samhälle. Datorn som skapade det hela måste vara konstruerad av Satan själv.

Det enda som talar för filmen är att vissa delar av den rent statiska make upen var helt ok men knappast i en klass som skulle rendera beröm från domartrion i Face Off. Vi har en monstermask som tycks vara klart inspirerad av Flesh Eating Mothers men som inte kan röra käkleden. Monstret tycks av allt att döma ta kål på sina offer genom att pressa de orörliga käkarna mot halsen och sedan via någon slags magi göra så att blod börjar spruta fram.

Filmen ”bjuder” på fem olika berättelser som var och en dras med sin egen lilla problematik. Ibland blir det bara surrealistiskt för surrealismens egen skull. Ibland händer det saker väl snabbt utan att man riktigt fattar hur medan andra delar drar ut orimligt mycket på tiden. Speltiden landar på modiga 110 minutrar och det är minst dubbelt så många som jag borde ha härdat ut.

Att kalla detta för en skräckfilm känns övermaga. Första filmen ”Alice” är mest av allt konstig och med en kläggig var-make up som blir allt kläggigare. Näst på tur står ”The Radio” där en radio plötsligt börjar prata med en sexig kvinnoröst och övertyga Jerry om att han borde ta och stjäla lite pengar. ”Call Girl”, där en seriemördare möter sin monsteröverman, skulle kanske ha kunnat vara otäck om filmskaparna varit kompetenta nog att bygga någon slags stämning. Jag gissar att ”The Professor’s Wife” ska vara mer makabert rolig än läskig men för att uppnå någotdera måste det finnas ett manus som är skrivet av någon annan än en ofokuserad chimpans. Det hela avslutas med ”The Haunted Dog” som till viss del försöker åkalla tvåans ”The Hitch-Hiker”. Too little, too late är väl det snällaste man kan säga om det försöket.

Gör inte som jag, lyssna istället på den vise Pappan och gör en Creepshow-halt vid del 2.

När jag inte var överdrivet positiv över den första Creepshow-filmen, så klassiker den nu än må anses vara, fick jag ett tips från en bloggkollega att för en gångs skull istället sikta in mig på en uppföljare. Hr. Pappa brukar veta vad han pratar om när det gäller den här typen av filmer och därför tog det inte så lång tid innan jag försökte mig på Creepshow 2.

Någonstans i bakhuvudet tror jag att jag nog borde ha sett filmen någon gång men det enda som kändes riktigt välbekant var mittenhistorien och det kommer snart att få sin förklaring.

Den första Creepshow kunde skryta med regi av zombiemästaren George A. Romero och manus av skräckmästaren Stephen King. I uppföljaren har dessa herrar så att säga tagit ett steg bakåt. King har tillhandahållit grundhistorierna medan Romero skrivit manus. Regi kommer från en viss Michael Gornick som bara gjort denna enda långfilm och i övrigt ett antal TV-produktioner (typ Tales From the Darkside).

Och jag måste nog hålla med Pappan, här har vi en uppföljare som till sin helhet är bättre än originalet. Där fanns det fem segment, här har man begränsat sig till att lägga lite mer krut på blott tre och det var ett smart val. De känns på det hela taget mer genomarbetade och solida än originalet.

Filmens mest kända del torde vara mitten, en filmatisering av Kings mästerliga ”The Raft”. Nu har jag kanske ohållbart nostalgiska minnen av novellen (som ingår i samlingen Skeleton Crew) men filmatiseringen når inte upp till den klassen. Av spänning och ångest märks platt intet och ”monstret” ser mest av allt ut som ett antal sönderklippta sopsäckar som flyter på vattenytan. Det kan möjligen också vara beroende på att skådisarna inte riktigt håller Oscarsklass.

Då är både inledningen och avslutningen bättre och det känns inte helt osannolikt att en orsak till det är att de historierna är specialskrivna av King för filmen. De är alltså till skillnad från ”The Raft” inga adaptioner och King/Romero har kanske därmed haft lättare att skapa en dramaturgi som passa filmmediet.

I inledningen, ”Old Chief Wood’nhead”, får vi dessutom se veteranen George Kennedy som sällan gör bort en roll. Här spelar han en åldrande affärsinnehavare i en ödslig liten stad där en gruvlig hämnd hemsöker tre rånare. Avslutningen ”The Hitch-hiker” bjuder i sin tur på Lois Chiles vilken åtminstone en del av läsarna sannolikt skulle känna igen som Dr. Holly Goodhead.

I båda dessa segment tycker jag att filmen lyckas skapa något som åtminstone närmar sig en skräckstämning även om det bara är att böja sig och erkänna Tom Savinis effekter från originalet som överlägsna de i uppföljaren.

Från kodknäckande till klassiskt spionraffel! I ett krigshärjat England jagar professor Percival Godliman och polisen Frederick Bloggs, bägge rekryterade av MI5, efter den stilettförsedde superspionen Henry Faber, die Nadel. Särskilt som Nålen inte bara är händig med stickvapen utan också klurat ut de allierades invasionsplaner. Förlorar de överraskningsmomentet vid Normadies stränder är det bara att packa ihop medan Hitler tar över världen.

Av någon anledning hade jag fått för mig att alla klassiska spionromaner var lika tungrodda (om än välskrivna) som John Le Carrés pratromaner men mina fördomar kom på skam tack vare Ken Follett och Eye of the Needle. Boken är inte bara otroligt spännande utan innehåller också delar som jag tror är anledningen till att den är något mer än bara en simpel WWII-spionroman i bland andra WWII-spionromaner.

Follett låter bland annat läsarna ta del av Henry Fabers inre liv. Vi får därmed en förståelse för honom och hans situation utan att för den skull nödvändigtvis sympatisera med honom. Han är en fiende till de tappra britter som vi förstås i någon mån hejar på men samtidigt inte en endimensionell och uteslutande genomond skurk.

Sedan har vi bokens avslutande del på den vindpinade Storm Island där Faber tvingats invänta ubåten som ska ta honom till Berlin. Relationen mellan honom och den utleda hemmafrun Lucy känns både nyanserad och trovärdig inom bokens ram. Berättelsens största problem är kanske att Lucy, hennes förhållande till äkta maken David och deras liv på Storm Island länge utgör en så apart del i boken. Det är helt uppenbart att Folletts tidiga beskrivningar av dem enbart tjänar som grogrund för vad som komma skall, inte för att de är särskilt intressanta i sig.

Sedan måste man förstås gilla Lucys resoluta agerande när det hela börjar köra ihop sig med mordiska spioner och förrädiska radioapparater. Tyvärr förtas den känslan lite av att bokens män så unisont och påtagligt hela tiden måste förundras över hur kapabel den unga kvinnan visat sig vara. Men på det hela taget en trevlig bokbekantskap som jag absolut kan rekommendera om man är på humör för andra världskrigsnostalgi och spionraffel.

Och vad passar väl bättre efter klassiskt spionraffel än en filmatisering av klassiskt spionraffel? Det dröjde som synes inte särskilt länge innan Ken Folletts bok blev till film, regisserad av Richard Marquand (som bör ha gått direkt från spionrafflet till Return of the Jedi).

Med en speltid om knappt två timmar känns detta tyvärr som en ganska rushig version för att hinna med att berätta alla turer kring spionen som hotar att kullkasta de allierades planer. Det innebär bland annat att Donald Sutherlands Faber inte ens kommer i närheten av den tanke- och känslomässiga nyansering som Follett ändå gav sin spion. Dessutom kan jag inte med bästa vilja i världen tycka att Sutherland passar som en man vilken ska vara så pass attraktiv att flera olika kvinnor faller för honom. Film-Faber är hela tiden iskallt beräknande, blir närmast en slags superskurk,  och jag tycker tyvärr att berättelsen förlorar på kuppen. Samma brist på nyanser drabbar spionjägarna Godliman och Bloggs om vilka man inte får veta ett dugg.

Med fokus på händelseförloppet tappar filmen också nära nog alla bokens beskrivningar av både miljöer och, i brist på bättre ord, sinnesstämningen i ett krigshärjat England. Den avslutande duellen mellan Faber och Lucy är avsevärt förkortad och manusförfattare Stanley Mann har envisats med att hela tiden blanda in Lucys son Joe som någon slags spänningsförhöjare. Dock till ingen nytta eftersom ett inklämt filmbarn aldrig kan skapa samma thrillerkänsla som ett välskrivet ställningskrig i en liten stuga mitt i natten på en vindpinad skotsk ö.

Resultatet blir en mycket blek karbonkopia av förlagan. Har man inte läst Folletts bok kan jag dock tänka mig att filmen är höjden av thriller.

Eye of the Needle (1978)

Eye of the Needle (1981)

Omtitten på filmen Enigma (som alltså INTE handlar om Alan Turing) påminde mig om att den faktiskt bygger på en bok av thrillerförfattaren Robert Harris. Och eftersom jag tyckte filmen växte i och med omtitten växte också suget efter lite hederlig krigsthriller.

Trots ett allvarligt nervsammanbrott kallas matematikern och kryptoanalytikern Tom Jericho tillbaka till Bletchley Park. Han knäckte tyskarnas famösa kodmaskin Enigma en gång och nu krävs att han återupprepar miraklet eftersom de allierade (eventuellt på grund av oroväckande spionaktiviteter) har förlorat det försprånget.

Tillbaka i Bletchley Park blir det dock uppenbart att Toms sammanbrott kanske inte bara orsakades av överansträngning i samband med kodknäckandet utan också kan ha hängt ihop med en viss Claire Romilly. Men Toms försök att på nytt komma i kontakt med Claire går inte så bra. Både han och Claires rumskompis Hester tvingas snart inse att Claire inte bara är försvunnen utan eventuellt också var inblandad i något mer illavarslande är att jonglera flera uppvaktande män på en och samma gång.

Nå, men det här var ju banne mig ännu bättre än filmen! Harris magnum opus Fatherland är förvisso svårslaget, men i stämning ligger Enigma ganska nära skulle jag säga. Tom är verkligen inte någon muntergök till huvudperson och beskrivningen av ett krigsdrabbat England med allt vad det innebär av brist på det mesta, mörkläggningar samt hemlighetsfullhet (for king and country, old chap…) är minst sagt gråbister. Om man kan ta en ständigt miserabel huvudperson i Tom får man samtidigt en intressant vinkel på kvinnornas villkor i krigsmaskineriet genom Hester.

Till det kommer fina spänningsmoment på flera nivåer. Dels måste Jericho och hans kollegor som sagt på nytt knäcka Enigmas koder, dels försöker Tom och Hester klura ut vad som kan ha hänt Claire och varför någon skulle vilja få henne att försvinna. Upplösningen på det senare mysteriet påminner även det till viss del om Fatherland, där staten har sin alldeles egna agenda ”for the greater good”. I krig blir de flesta medel tillåtna för att helga segerändamålen, något som kan skava rätt så rejält för de som inte får vara med och fatta besluten. Alla är säkert inte beredda att välkomna fiendens fiende som en vän. En vän där man ibland måste ha överseende med en hel del.

Språket firar kanske inga poetiska triumfer men känns adekvat ultrabrittiskt stiff upper lip. Ibland blir det kanske lite väl kryptografidetaljerat, men det går å andra sidan att skumma sig förbi om man nu inte skulle vara särdeles intresserad av just det. På det hela taget en riktigt bra thriller som skickligt utnyttjar en historisk realitet för sin berättelse.

Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.

Det har varit ett spännande utforskande av såväl film- som litteraturhistorien. Bokmässigt håller jag fortfarande på klassikerna, alltså Wuthering Heights och Jane Eyre. Charlottes andra alster var inte riktigt lika trevliga (men åtminstone konsekventa i sitt ogillande av katolicism och icke-britter) men det är synd att Emily inte fick chans att skriva mer. Det hade varit roligt att se vad hon skulle ha kunnat hitta på. Jag måste erkänna att jag dessutom fått en ny uppskattning för realismsystern Anne (som i alla fall tycks ha delat Charlottes avsky för guvernantyrket), en mugg klart källvatten efter systrarnas mustiga men också mastiga vinbägare.

Jag tycker också att det för min del blivit tydligare i hur stor utsträckning Wuthering Heights och Jane Eyre sannolikt påverkat bilden av en ideal Man när det kommer till romantik. Med risk för att övervärdera systrarnas betydelse i västerländsk kulturhistoria känns det som om idylliseringen av mörka känslor, vilka gärna spiller över i både psykiskt och fysiskt våld, har en tydlig inspirationskälla i både Heathcliff och Mr. Rochester. För att sedan med diverse kringelikrokar bland annat hitta fram till den moderne vampyren. Vem hade kunnat ana?

Bland filmerna vann Jane Eyre med rätt bred marginal skulle jag vilja påstå. Versionerna från 1943 och 2011 var klart bättre än någon av de andra med tydliga guldmedaljörer i Orson Welles och Joan Fontaine. Jag blev själv lite överraskad av hur fångad jag blev av både historien och deras skådespeleri. Bland de olika Jane-skådespelarna vill jag som sagt dock hålla Samantha Morton från 1997 före både Joan Fontaine och Mia Wasikowska. Ingen av de olika Cathy-kvinnorna gjorde tyvärr något större intryck.

På den manliga sidan avgår soam sagt dock Orson Welles Rochester med en otvetydig seger, även om Tom Hardys Heathcliff från 2009 följer honom hack i häl. Michael Fassbender var en helt ok Rochester men han och Wasikowska ska åtminstone ha lite cred för att vara det enda kärlekspar bland alla dessa odödliga kärlekspar som lyckas skapa någon som helst trovärdig gnista mellan varandra.

På det hela taget är det dock svårt att komma undan intrycket att regelrätta adaptioner, särskilt när förlagan är en Klassisk Roman, gärna blir lite styltiga och stela. Det är som om hela produktionen snörs in i en korsett. Då är det oftast roligare med historier som lånar ramarna från den Klassiska Romanen men sedan hittar på något eget med dem. I de fallen kan jag som sagt exempelvis varmt rekommendera både Rebecca och I Walked With A Zombie.

Till mina listälskande läsare och för att detta blev ett tema som spred ut sig en smula avslutar jag det hela med en uppräkning av den betygsmässiga fördelningen mellan både böcker och filmer. Tack alla läsare som hängt med på upptäcktsfärden och bloggkollegan Jojjenito! Nu återgår allt till sitt normaltillstånd ett tag innan det är dags för årets musikalhöjpunkt tillsammans med bloggkollegan Filmitch.

Jag har sett/läst dem så ni slipper:
Emily Brontë’s Wuthering Heights (1992) 1/5

Jane Eyre (1934) 1,5/2
The Professor (1857) 2/5
Shirley (1849) 2/5
Villette (1853) 2/5
Jane Eyre (1970) 2/5
Wuthering Heights (1970) 2/5

Helt ok, kan vara värda en titt/genomläsning:
Wuthering Heights (1939) 2,5/5
The Tenant of Wildfell Hall (1996) 2,5/5
Agnes Grey (1847) 3/5
The Tenant of Wildfell Hall (1848) 3/5
Jane Eyre (1997) 3/5
Wuthering Heights (2009) 3/5
Wuthering Heights (2011) 3/5

Bör ses/läsas!
Wuthering Heights (1847) 3,5/5
Jane Eyre (1847) 3,5/5
Jane Eyre (2011) 3,5/5
Jane Eyre (1943) 4/5

Nå, hjärnan har tydligen inte roligare än den gör sig. I det här fallet tyckte min egen att det kanske hade börjat bli lite väl tradigt med alla Brontë-filmerna och serverade därför en liten mindfuck bara för att kolla om jag var vaken.

Jag satt nämligen och väntade på en förvånansvärt ung Mr. Rochester i Cillian Murphys skepnad. Kunde ju vara lite ovanligt och fräscht om än inte särskilt bokstavstroget. Men så dyker en storvuxen och mustaschprydd man upp som helt uppenbart absolut inte är Cillian Murphy. Det är då jag inser att min hjärna narrats en smula genom att översätta Ciarán Hinds till Cillian Murphy. Två skådisar som inte har så mycket mer gemensamt än att de bägge är utrustade med distinkt irländska förnamn som börjar på “C”.

Alltnog, innan Mr. Rochester dyker upp har vi fått de välbekanta beskrivningen av hur den unga Jane Eyre först far illa under sin fasters hårda styre och sedan far illa lite till vid Lowood Institution innan hon kommer till Thornfield Hall som guvernant. Men trots eller kanske tack vare denna hårda behandling är den unga kvinnan nyfiken på världen och inte rädd för att säga sin mening.

I likhet med sin arbetsgivare kan man konstatera. I ett ömsesidigt utbyte av åsikter om den enas pianospel och den andres attraktionskraft och personlighet kanske det ändå spirar något som börjar likna kärlek, banne mig.

I likhet med versionen från 1970 är detta en TV-film och jag inbillar mig att det märks i detaljer som att alla rum är alldeles för väl upplysta eller att Janes frisyr inte verkar lida nämnvärt av att vara på resande fot i två dagar och sova utomhus. Ljussättning och kameravinklar är teknikaliteter som man inte tycks ha lagt ned alltför mycket innovationskraft på.

Men det gör faktiskt inte så mycket. Antingen hänger det bara på skådespeleriet eller också är det en kombination mellan skådespeleri och dialog som gör att jag upplever denna version som klart bättre jämfört med den som kom 27 år tidigare. Samtalen flyter avsevärt lättare och känns ofta helt naturliga, snarare än ett rent reciterande av stolpiga 1800-talsrepliker. Bland annat tyckte jag att Mrs. Fairfax i Gemma Jones porträttering blev en riktigt trevlig husfru, utrustad med en svada som flöt på bra. Däremot känns den unga skådespelare som spelar Adele som alldeles för gammal att pladdra på som en femåring och sitta i knät på sin förmyndare.

Nu ska man väl inte hänga upp sig allt för mycket på ålder, men det är svårt att låta bli med den här historien. Jane ska alltså vara knappa 20 och Mr. Rochester över 40. Susannah York var ungefär 30 mot George C. Scotts dryga 40. Problemet är bara att George C. Scott framstår som minst 60… Då funkar det faktiskt bättre med Hinds dryga 40 år mot Samantha Mortons ynka 20, kanske för att Morton framstår som betydligt mer av en jämlike mot den burduse mannen. Och att Hinds inte känns som om han vore 60.

De två har dessutom ett bra utbyte sins emellan även om jag nog inte skulle gå så långt som att hävda att jag känner av någon direkt gnista. En kärlek som är “all cosuming” ser jag därmed inte heller röken av.

Däremot blir jag inte riktigt klok på upplösningen i den här versionen. Jane flyr (helt enligt mallen) den bigamistiske Mr. Rochester och hamnar hos missionärshelgonet St. John Rivers och hans syster Diana. Rupert Penry-Jones verkar ärligt talat vara en skittrevlig kille om än väl fokuserad på sin indiska mission. Inte heller kommer det något slumpartat arv Jane till del.

Jag kan alltså inte riktigt se någon bra anledning till att Jane dumpar St. John, särskilt inte för att hasta tillbaka till Mr. Rochester som vad hon vet fortfarande lever i högönsklig gift välmåga. I boken upplever jag att hennes arvspengar gör att hon faktiskt hamnar betydligt närmare Mr. Rochesters nivå och att det är det som gör deras relation möjlig. Här saknas helt de incitamenten. Upplösningen blir i det avseendet lite påklistrad — Jane och Mr. Rochester får varandra på slutet bara för att det ska vara så.

Men som sagt, trots allt en inte helt oäven version särskilt inte med tanke på att det är en TV-film. Det jag tar med mig härifrån är främst Samantha Mortons Jane som är en minst lika bra om än väldigt annorlunda hjältinna jämfört med Joan Fontaine anno 1943.

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

En välbekant sådan vid det här laget kanske? Den snälle Mr. Earnshaw plockar med sig en liten pojke från ev sina resor. Hans biologiske son Hindley avskyr rackarungen från första ögonkastet medan dottern Cathy är “drawn to the silent and powerful boy”. Men vad hjälper det när ödet, Hindley och Edgar Linton gör sitt bästa för att hålla dem isär?

Skillnaden mellan denna version och många av de andra som snurrar runt där ute är att den även plockar med del två, det vill säga den oycksaliga uppföljaren där Heathcliff gör sitt bästa för att förstöra livet för både Hindleys son Hareton, Cathys dotter Catherine och sin egen son Linton.

Det som funkar bra i den delen är att det blir tydligare än jag förr tänkt på att det är de mest oskyldiga spelarna, Catherine och Hareton, som kan bli de som bryter förbannelsen som tyckts vila över Wuthering Heights sedan Heathcliff kom dit den där stormiga natten för trettio år sedan.

Annars måste jag tyvärr erkänna att det inte är särskilt mycket som funkar i denna version av den brittiska klassikern. Både Ralph Fiennes och Juliette Binoche kan vara duktiga men kemin mellan dem är lika icke-existerande som en lerfri gårdsplan i Yorkshire. Juliette länder sin Cathy klara Ofelia-galnings-vibbar genom att skratta ansträngt i de mest konstiga situationer. Steven Spielberg ska ha sagt att det var Fiennes “dark sexuality” i denna roll som gjorde honom övertygad om att britten var rätt man att porträttera Amon Goeth och jag undrar bara vilken film som Spielberg i så fall såg. Fiennes är en duktig skådis, men saknar här så väl passion som “dark sexuality”.

Det är aldrig någon större tvekan om att det är ett högkvalitativt Kostymdrama som spelas upp framför oss men det är stentrist. Både Wuthering Heights och Thrushcross Grange är veritabla slott, något som skjuter historien ännu längre bort från någon slags realism. Alla stearinljus är av den kalibern att de utan problem lyser upp ett helt rum. Alla medverkande Agerar för fulla spjäll och ju mindre som sägs om valet att låta Juliette Binoche spela sin egen dotter desto bättre.

Som vanligt blir det också problematiskt när filmen försöker att både äta upp och ha kvar den våldsamma romantik-kakan. Heathcliff får förvisso dunka på både sin fru och Cathys dotter (alltså elak) men så fort han och Cathy är tillsammans läggs det på tjockt med stråkar (alltså passionerad och romantisk).

Musiken (av Ryuichi Sakamoto) är i sig både vacker och pampig men förmedlar samtidigt det otvetydiga budskapet att här har vi minsann Äkta Kärlek. Skitsamma att minst en av parterna är redigt våldsam och bägge två sannolikt spritt språngande galna. Och för att vi inte ska tvivla det minsta på den slutsatsen avslutar också “Emily Brontë” med orden “together, they were afraid of nothing”. Hej, Stephanie Meyer och Edward, den våldsamme romantikern…

En relativt bokstavstrogen adaption men det kan aldrig vara ett argument för kvalitet i sig.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg