Medelålders gifta paret Mary och Michael har verkligen fullt upp med jobb. Jobb, jobb, jobb. Stup i kvarten ringer mobilerna och det är ”work” som kallar. Efter ett tag får man som tittare dock intryck av att de bägge har en mer eller mindre tyst överenskommelse om att deras respektive ”jobb” egentligen är deras respektive vänsterprassel, Robert och Lucy (”So, you were able to leave…work? It can become quite taxing, don’t you agree?”)

Som de två kontorsråttor de är har de dessutom valt varsin expressiv och konstnärligt lagd extrapartner – Robert är författare och Lucy dansös. Enda problemet är kanske att dessa personlighetsdrag också åtföljs av en viss faiblesse för dramatiska utspel; både Mary och Michael tycks lika utmattade av sina krävande skakelhopp.

Så varför inte röra om lite i grytan och ta en relationsmässig paus genom att vara otrogna? Med varandra.

Till en början blir jag inte klok på musiken i The Lovers. Den har tydliga drag av klassisk feelgood-musikal, typ Sound of Music eller Easter Parade. Det känns malplacerat tillsammans med äktenskapsproblemen hos ett medelålders par vilka dessutom verkar bli stressade intill panikens gräns av det stundande besöket från sonen Joel.

Men efter ett tag gifter sig musiken med historien och kombinationen kommer snarare att andas en slags modern shakesperiansk kärlekskomedi. Jag gläds med Derba Wingers Mary och Tracy Letts Michael som (på lite oklara grunder, ska erkännas) hittar tillbaka till sin ungdoms förälskad lunchknull.

Vill man skärskåda själva historien ligger filmens största problem just här. Vi får bara se hur paret hittar varandra på ett fysiskt plan men på något sätt fixar det alla problem i deras liv. Men för all del, även i filmer som handlar om yngre människor tycks ju sex vara svaret på alla relationsmässiga svårigheter så varför inte på samma sätt även om huvudpersonerna blivit lite mer till åren?

Winger och Letts är emellertid tillräckligt bra skådisar som gör tillräckligt trovärdiga prestationer för att jag ska vrida mig av obehag, exempelvis när de (pre-lunchknullsperioden) oväntat stöter på varandra i hemmet när bägge trodde att den andre skulle vara borta just den kvällen. Trovärdigheten följer även med det kroppsliga, särskilt Letts synes ha blott ett snabbmatsmål kvar till en hjärtinfarkt. Hans hummerröda ansiktsfärg när han skrattar lite för hysteriskt inne på sitt kontor gör mig allvarligt oroad.

Regissören och manusförfattaren med det spännande namnet Azazel Jacobs lyckas också hitta en hel del fina bilder eller scener som säger mer än enbart dialogen har att bjuda på. Den tyst utmattade desperationen i en ensam bil på en öde parkeringsplats när livet faller samman runtomkring en. Det halvhjärtade primalskriet framför jobbdatorn. Michaels urholkade silhuett i serveringsöppningen bakom Marys stela gestalt i soffan när det enda de kan dela är en flaska vin.

På det hela taget bjuder The Lovers på en välspelad historia som mot all förmodan lyckas vända och vrida lite ytterligare på de eviga frågorna om otrohet och lust.

Festivaldagens tredje film för Filmspanarna innan den storstilade avslutningen med Downsizing.
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Annonser

Föga anar Sir Michael Audley att hans paradis invaderats av en orm. Det är till och med så illa att den som utgör grunden för paradiskänslan, den vackra, unga och nyblivna frun Lucy, egentligen är ormen som han nu när vid sin barm.

Sir Michaels dotter Alicia är måttligt förtjust över att få en styvmor marginellt äldre än henne själv men det är hennes kusin Robert som börjar ana oråd. Robert kommer för att hälsa på sin farbror med vännen George Talboys men den sköna Lucy gör alla möjliga krumbukter för att undvika att träffa George. Till slut försvinner George hastigt och lustigt och trots att allt pekar på att han återvänt till Australien där han gjort sig en förmögenhet på de brutala guldfälten kan Robert inte släppa tanken på att hans vän mött ett oblidare och inte minst ofrivilligt öde.

Till saken hör nämligen att George en gång övergav sin fru Helen och parets unge son George Jr. för att åka till just Australien. På den tiden var de fattiga som kyrkråttor, giftermålet med Helen hade fått Georges far att göra sin son arvlös och inte gjordes saken bättre av att Helens försupne och spelberoende far ständigt behövde extrapengar som paret inte kunde avvara. I hopp om att någon gång i framtiden kunna försörja son och hustru begav sig alltså George iväg till kolonierna. Men när han relativt välbärgad återvänder till hemlandet efter tre år nås han snart av beskedet att hustrun omkommit. George är otröstlig och hade det inte varit för vännen Robert hade han med stor sannolikhet tagit livet av sig.

Nu försöker Robert trots allt ingjuta lite livsmod i sin vän men när George försvinner utan ett spår finns trots allt oron att han ändå till slut gått och tagit livet av sig. Robert vägrar dock acceptera en sådan utgång och lägger ned sin själ i sökandet efter sanningen.

Mary Elizabeth Braddon har med Lady Audley’s Secret skrivit en rafflande sensationsroman av ungefär samma snitt som Wilkie Collins The Woman in White (Braddon är också tillräckligt medveten om sina föregångare för att låta Robert hänvisa till både Alexandre Dumas och Collins). Återigen har vi ett fall av identitetsbyte, för ärligt talat, det dröjer inte jättelänge innan man som läsare börjar undra om det möjligen KAN så att den förmodat avlidna Helen Talboys och den ljuva (men ack så bedrägliga) Lucy Audely är en och samma kvinna. Till viss del avslöjas ju den utvecklingen redan i bokens titel, vilket är lite synd. En något mer hemlighetsfull händelseutveckling hade förstås varit rolig. Braddon friskar dock på sin historia i tre volymer och jag måste säga att jag blev grundligen road genom alla tre.

Däremot ska erkännas att Lucy/Helen inte är en riktigt lika underhållande skurk och antagonist som Collins greve Fosco. Braddon tycks ha ett rejält horn i sidan till sitt eget kön och Robert får göra många utläggningar om kvinnosläktets allmänt svekfulla illistighet. Hon lindar sin nye make runt lillfingret och vänder honom mot både den egna dottern och den dittills älskade brorsonen. Hennes brott att överge sin egen son framställs också i betydligt värre dager än Georges brott att överge både hustru och son, vilket blir lite orättvist kan jag tycka. Särskilt som George faktiskt överger grabben en andra gång när han, full av sorg över Helens död, lämnar lillpysen hos sin morfar. En man som med bästa vilja i världen knappast kan anses vara någon lämplig vårdnadshavare.

Robert är ivrigt uppvaktad av sin kusin Alicia men tycks avsevärt mer betuttad i och intresserad av kompisen George. Det känns verkligen inte som om han skulle ha ansträngt sig ens hälften så mycket om det hade varit Alicia som försvunnit under mystiska omständigheter. Vilken tur då att han ändå kan spela sin roll i människosläktets bevarande – Georges syster Clara visar sig vara sin bror upp i dagen…

I Helen/Lucys arsenal ingår också ett giftigt ifrågasättande av Roberts mentala hälsa, vilket ger anledning att reflektera över hur mycket attityden till ”galenskap” ändå förändrats sedan 1800-talets mitt. Enligt lady Audley är många galningar (särskilt de farliga!) nämligen fullt medvetna om att de är galna men gömmer detta faktum efter bästa förmåga. Ibland blir dock särskilt de mordiska böjelserna alltför starka att stå emot och personen i fråga ger efter med skrämmande blodigt resultat. Allt detta är dessutom egenskaper som går i arv med katastrofalt resultat.

Lady Audley’s Secret är som sagt en rätt frejdig historia och jag har nu trots allt en soft spot för den här typen av victoriansk underhållningslitteratur. Till kategorin roliga detaljer hör dessutom att Braddon själv hade ett förhållande (inklusive barn) med sin förläggare John Maxwell samtidigt som han var gift med en annan kvinna. Kanske fick skuldbeläggandet av bokens skurk därmed tjäna som en slags projicering för både Braddon och Maxwell?

Librivoxkvalitet: Librivox bästa inläsare Elizabeth Klett strikes again! Antagligen var det uteslutande på grund av hennes medverkan som jag ens fick för mig att ladda ner boken och det betalar sig ju med råge. Varje gång.

Bland Tokyos pendeltågsresenärer synes självmorden lika frekventa som munskydden. En morgon hör Setsuko Kawashima ett tyst ”adjö” i höger öra innan mannen bakom henne kastar sig framför tåget. Frågan är dock om inte Setsuko själv varit den som hoppat om inte den okände mannen förkommit henne. Hon tycks inte särskilt lycklig med sitt trista kontorsjobb och verkar fortfarande gräma sig över att hennes syster Ayako för många år sedan gifte sig med Setsukos pojkvän med resultatet att hon fortfarande är singel.

Så när den vilda systerdottern Mika ber om hjälp ser Setsuko sin chans att sätta sig upp mot sin kontrollerande syster. Hon och Mika delar dessutom ett samförstånd (eller åtminstone en något labil personlighet) som inte finns mellan mor och dotter. Mika säljer sin moster engelskalektioner, vilka för Setsuko till neonbelysta och slitna lokaler som ser ut att användas för helt andra syften. Men i just rum 301 väntar ingen avancerad S/M-utrustning eller man klädd i blöjor, utan den propre John som skapat sig en ”English only zone”.

Därmed inte sagt att Setsuko får sig en konventionell språklektion. John uppmanar henne att klä sig i en risig Marilyn Monroe-peruk, ger henne tilltalsnamnet Lucy och ber henne prata runt en orange pingpongboll. Dessutom innesluter han gärna sina elever i en björnkram med den (egentligen inte alls) förklarande kommentaren ”I’m a hugger, what can I say?”

Men även om Setsuko blir både förvånad och förvirrad av Johns tilltag väcker de något i henne som gör att hon vill ha mer. Kanske var det möjligheten att slippa vara Setsuko för en kort stund eller den mänskliga närheten i en kram. Tyvärr visar det sig att John har sjappat när hon kommer för lektion nummer två och vad värre är, Mika har följt med honom till USA. Snart sitter två systrar på ett flygplan med destination L.A. Den ena på jakt efter sin dotter, den andra på jakt efter något som kan få henne att känna sig levande.

En minst sagt annorlunda kärlekshistoria även om själva grundtemat känns igen – Setsuko klänger sig fast vid bilden av John som något som kommer att förändra hennes liv i grunden. Det finns en hel del tragisk men stillsamt absurd humor i Oh, Lucy! även om det som vanligt är svårt att avgöra vad som är menat att vara komiska ögonblick och vad som är ett resultat av en annan kultur. Kanske alla som går i pension efter ett 42-årigt yrkesliv i Japan får en manshög teddybjörn istället för en guldklocka? Kanske alla japanska språkskolor leds av transor i röda lack-jackor?

Oh, Lucy! var en film som flöt på och där det hela tiden fanns en viss nyfikenhet på vart den skulle ta vägen. Men i slutänden blir jag inte tillräckligt fascinerad av Setsuko som person för att fortsätta fundera på henne eller hennes historia när filmen väl är avslutad. Det finns andra element som jag undrar över – vår huvudpersons eventuella tendenser till hamstring, hennes allmänna psykologiska mående, Japans höga självmordsfrekvens (vilken dock synes lägre än både Elfenbenskusten och Vitryssland) – men som bara fläktar förbi i filmen och aldrig får fäste i berättelsen.

Oh, Lucy! var den andra filmen på filmspanarnas SIFF-dag
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

.

Amerikansk indiefilm, diagnostikformulär 1A

Tydligt naturlig ljudbild (Ja/Nej)
Diegetiskt soundtrack (Ja/Nej)
Positiv och färgglad ljussättning (Ja/Nej)
Utspelas i New York (Ja/Nej)
Konstnärligt eller akademiskt intellektuell miljö (Ja/Nej)
Ironisk eller sarkastisk humor (Ja/Nej)
Kvick men samtidigt trevande dialog (Ja/Nej)
Slice of life-”historia” (Ja/Nej)
Fokus på kärlek och/eller relationer (Ja/Nej)
Tajt kompisrelation (Ja/Nej)
Huvudpersonens utmärkande drag: (1) Markerade ögonbryn (2) Stora tänder
Huvudpersonens utmärkande klädsel: (1) Hängselbyxor
Konstnärliga ambitioner hos huvudpersonen (Ja/Nej)
Oklarhet över livsambition hos huvudpersonen (Ja/Nej)
Quirkyness hos huvudpersonen: 75%

Diagnos:
Hög grad av indie. Som Fiffis filmtajm redan så korrekt benämnt The Boy Downstairs: Intetsägande men ändå inte jättetrist

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

Ett vetenskapligt genombrott som först lanserades som ett svar på överbefolkning, klimatproblem och allmän utarmning. Mindre människor kräver mindre utrymme, mindre mat och producerar mindre avfall. Men säg den mänsklighet som gör något osjälviskt? Inom ett par korta år har den vetenskapliga sensationen ”downsizing” reducerats till att få sina dollars att räcka längre.

I paradiset Leisureland blir ett par vanliga knegare som Paul och Audy plötsligt miljonärer. Varför köpa ett stort, vanligt, hus när man kan skala ned och köpa ett ännu större hus? Fast mindre, om ni fattar…

Men det är inte bara de kroppsliga förändringarna som förenat Matt Damons roll i Elysium med Paul Safranek i Downsizing. För även om paradiset den här gången inte ligger i rymden bygger det likväl på en underklass som får nöja sig med smulorna från de rikas bord och medicinskåp. Leisurelands komfort visar sig föga förvånande vara lika mycket av en gräll illusion som Disneys Tomorrowland.

I och med Downsizing har regissör och manusförfattaren Alexander Payne som synes tagit i så det knakar och velat adressera frågor om såväl klass, som klimat och andra miljöproblem. Allt levererat i ett ganska charmigt paket, vi snackar ju ändå miniatyter här. Downsizing känns som en i grunden oerhört snäll film, vilket sannolikt till stor del beror på att Matt Damon alltid varit klockren i den sortens roller. Som Christoph Waltz rollfigur Dusan säger genom Waltz patenterade varggrin: ”You’re a good guy. And a little bit pathetic guy”.

Jag blev helt betagen i Paynes debut Election och jag tycker mig se samma sinne för underfundig humor och detaljer i Downsizing. Rullväskans tapto på en trätrall. Stekspadsverktygen som förflyttar förminskade män från stora bårar till små. Kristen Wiig med bara ett ögonbryn. Den lilla lådan som i Leisurelandstorlek blir till en flyttbil. Den förminskade kvinnan som debatterar med en normalstor man på TV:n.

Dock hade Election ett tydligare fokus med sitt elevrådsval. I faller Downsizing verkar Payne tyvärr ha blivit lite för förtjust i sitt norska pysslingshippiekollektiv och Rolf Lassgårds forskare som likt en Einstein tvingas åse hur hans upptäckt korrumperas och används på ett sätt som aldrig var hans syfte. Filmen är som bäst så länge vi får hållas i USA och den skamlösa marknadsföringen av processen samt konceptet Leisureland. I slutänden blir Downsizing för långdragen och jag tycker nog att frågan ifall man ska göra reell skillnad här och nu för enskilda individer eller fokusera på ”the big picture” och dra sig undan hade kunnat hanteras på ett mer effektivt sätt.

Men med ett manus som ändå sätter fingret på ett antal intressanta frågor, en Matt Damon som väl numera får betraktas som gjuten för en medelålders ”average Joe” samt en orgie i miniatyrer och likaledes överdimensionerade föremål lyckas Downsizing fylla mer än en åttondel av Elections stora skor.

Downsizing blev den fjärde filmen vi lyckades klämma in på Filmspanarnas årliga filmfestivaldag.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

 

 

 

alt. titel: Och Gud skapade kvinnan, …And God Created Woman

Eftersom det var synd om stackars Adam där han knallade omkring i Edens lustgård alldeles ensammen bestämd sig Gud för att skapa en ”hjälp, sådan som honom hövdes”. För den hjälpen som Adam behövde, den kunde inte fyllas av vare sig växter, fåglar eller fyrfota djur (vilket man kanske får vara tacksam för…).

Så skapade Gud en kvinna av Adams revben varpå mannen stolt deklarerade att hon var ”ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen”. Det var inte så mycket med women’s lib-rörelsen under den där första perioden i Eden. En viktig detalj i sammanhanget är också att ”mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för varandra”.

Jag vet inte om det var just det som Roger Vadim bestämde sig för att ta fasta på när han valde titeln Et Dieu… créa la femme. Tittarna får emellertid närmast omedelbart bekräftat att särskilt blygsam, det är då inte den unga kvinnan Juliette. I Brigitte Bardots utsökt timglasformade skepnad framställs hon som ett slags naturbarn som gillar att gå barfota. Men inte allt för mycket barn förstås, för då skulle det kanske bli lite knepigt för alla män som vill ha henne. Bardot själv var 22 år 1956 men jag upplever att hon ser ut och framförallt beter sig som betydligt yngre i filmen.

Grejen med Bardots framtoning är att hon å ena sidan som sagt synes naiv och troskyldig men å den andra samtidigt är oerhört medveten om sin inverkan på det manliga könet och därmed manipulativ. Men på ett oskyldigt sätt. Ett kritiskt sinnelag skulle kunna säga att poängen med att förena dessa personlighetsdrag i Juliette är visa hur fullkomligt irrationella kvinnor är. De vet ju aldrig hur de vill ha det och är ett ständigt rov för sina egna himlastormande känslor.

Nå, vad händer då Juliette-med-torpedtuttarna i Et Dieu…? Samtidigt som hon blir hovsamt men ivrigt uppvaktad av den äldre M. Carradine suktar hon själv efter den unge Antoine Tardieu. Han är dock av en mindre trogen natur – löftet att hon ska få följa med honom till Toulon skiter han i så snart han kan. För att få Juliette att stanna kvar i staden (hennes lösaktiga beteende gör att hon riskerar att skickas tillbaka till ett barnhem tills dess att hon fyllt 21) föreslår M. Carrdine att Antoine skulle kunna gifta sig med henne, ett förslag han bara hånskrattar åt. Men en som spetsar öronen är Antoines yngre bror Michel eftersom han alltid suktat efter den ouppnåeliga.

Trots att alla – familjen (Mme Tradieu: ”Jamais!”), prästen (”Juliette är som ett ungt djur, du kan inte tygla henne”) och Juliette själv (”Jag är för nöjeslysten för att bli en bra hustru”) – försöker övertala Michel att skippa den fullkomligt galna idén framhärdar han. Och till en början ser utsikterna oväntat lyckosamma ut – Juliette har vett nog att vara tacksam mot den unge mannen och inviger honom i sexualitetens fröjder. Men så kommer Antoine tillbaka för att ta jobb hos M. Carradine.

Det är lika bra ett erkänna det – jag satte mig framför Et Dieu… i full förväntan att få se film som jag skadeglatt och med största nöje skulle kunna såga jäms med fotknölarna. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, fråga bara nästan vem som helst av rollfigurerna i Et Dieu…

Inte så att jag upplevde något mästerverk, vare sig filmiskt eller feministiskt. Men själva den tragiska historien fångade mig ändå på något sätt. Det kändes till exempel lite oväntat att Juliette faktiskt är Michel trogen och tycks älska honom på sitt eget lite bakvända sätt. Det kändes helt enkelt inte givet vem i trojkan Michel-Carradine-Antoine som skulle gå segrande ur striden.

Sedan är kanske inte heller Bardot ett under av skådespelartalang, särskilt inte när hon ska föreställa förtvivlad, överspänd eller glädjestrålande. Föga förvånande är hon som bäst när hon ska vara den ”sex kitten” som i och med Et Dieu… blev hennes signum. Men med imponerande kroppsliga attribut, en hetsig avslutande dansscen och en illande brokig fransk färgsättning kommer filmen förvånansvärt långt.

Mitt utforskande av Neil Gaimans författarskap går vidare, om än i inte särskilt rask takt. The Ocean at the End of the Lane landade i blickfånget när jag behövde en liten och smidig sak att plocka med i bagaget och då passar ju kortromanen om knappa 200 sidor alldeles utmärkt.

Vår namnlöse huvudperson är sju år gammal och bor med föräldrar och småsyster i ett stort hus. Det egna rummet måste försakas på grund av ekonomiska problem och hyrs ut till en radda mer eller mindre suspekta (i pojkens ögon, de bor ju i hans rum!) hyresgäster. Priset tas förstås av den sydafrikanske opalletaren som kör ihjäl pojkens älskade katt Fluffy.

Men det är också opalletaren som (förvisso ofrivilligt) leder till att pojken träffar Lettie Hempstock och hennes mamma och mormor som bor på gården som ligger längre ned vid landsvägen. Och i änden på vägen finns det en ocean. Eller ja, pojken ser bara en alldeles vanlig damm men Lettie säger att den är en ocean. Och eftersom Lettie är en ovanligt bestämd elvaåring får man väl tro på det då.

Men det är också Lettie som gör att pojkens rum och värld invaderas av en riktig orm vid namn Ursula Monkton. Ursula hotar pojken med alla möjliga straff om han inte gör som hon säger, tycks utgöra en farlig lockelse för pojkens lättledda pappa och inte ser mamma vad som försiggår i det tidigare så (relativt sett) trygga huset.

The Ocean… påminner mig en hel del om Coraline (kanske för att antagonisten är en kvinna?) men den tagit Coralines något barnsliga tilltal och gjort det hela till en avgjort vuxen historia. Eller också kanske det handlar om att Gaiman har renodlat Coalines teman och ramat in dem tydligare i en uppväxtkonflikt. För vad annat ska man kalla det när mer eller mindre varje sida beskriver händelser som understryker att barndomstryggheten är ett minne blott?

Och eftersom vår protagonist är en ensam liten kille som gillar att dra sig undan med böcker eller Gilbert and Sullivan-skivor är detta en historia som mycket väl skulle kunna vara av karaktären ”It was all in his head…”

Men det gör inte så mycket eftersom Gaiman har en omisskännlig stil som känns både episk och poetisk på en och samma gång. The Ocean… är ingen bok som griper tag i både hjärta och hjärna på samma sätt som mina absoluta favoriter men jag måste böja mig för dess förmåga att skapa en imponerande ”sense of wonder” på sina fåtaliga sidor. Gaiman gläntar på förlåten till livets mysterier och låter oss vara med och kika. Det är skrämmande, häpnande, sorgligt, förtröstansfullt och humoristiskt på en och samma gång. Som livet självt skulle jag kunna skriva om det inte vore för att jag står över sådana klichéartade uttryck…

Så är vi framme vid den hett efterlängtade fortsättningen på gårdagens snabba X-Men-genomgång.

***

Vi som levde under 80-talet gjorde det i skuggan av kärnvapen. Frågan var länge inte om, utan när, det kalla kriget skulle värmas upp till kokpunkten. Tänk då hur förvånade vi blev när apokalypsen kom i form av en egyptisk jättesmurf?!

Ja, jordens befolkning (för att inte tala om militären!) blir verkligen tagen på sängen när alla kärnvapen stiger till himlen för att harmlöst fortsätta rakt ut i rymden. Föga anar de att världens äldsta mutant vaknat till liv och bestämt sig för att det är dags för lite artmässig rensning. Ut med den gamla mänskligheten och…kanske in med en ny. De är ju ändå rätt användbara som slavar till den överlägsna art som är mutanter.

Gissa vem som efter ett par tragiska dödsfall känner sig dragen till den livsfilosofin? Charles Xavier som rosenkindad och stjärnögd bedriver sin skola för ”gifted youngsters”? Eller Erik Lehnsherr med blodfläckar på tröjan i en polsk skog?

Av olika anledningar blev det inte av att se X-Men: Apocalypse på bio när det begav sig och sedan började denna sjätte X-Men-film (åttonde om vi ska räkna med Wolverines egna rullar. Nionde om Deadpool ska få vara med i sällskapet…) få lite halvljum kritik. Själv har jag alltid haft en soft spot för serien men sänkta förväntningar är ju aldrig det sämsta att ha med sig i bagaget vid en tittning.

På ett sätt var det rätt roligt att Bryan Singer med X-Men: Days of Future Past i någon mening sopade brädet rent från allt som hände i de första tre X-Men-filmerna. Därmed är det ingen idé att haka upp sig på eventuella diskrepanser mellan originaltrilogin och Apocalypse. Tyvärr kunde ju inte Days… hålla tassarna borta från en liten idyllisk avslutningsscen där Wolverine vaknar upp i en nutid som definitivt ligger efter 1983. Innebär det att vi kan sitta lugnt i båten eftersom den här filmens hotande undergång aldrig kommer att inträffa?

Nå, Apocalypse försöker väl ducka de flesta invändningar av den typen genom att Charles Xavier får hålla något slags snömosigt tal om ”ripples in time”. Kanske är det också meningen att publiken ska tolka förekomsten av Star Trek-avsnitt på TV både här och i Days… som en blinkning och tyst överenskommelse om att inte grotta ned sig allt för djupt i den sortens frågeställningar?

Som i alla X-Men-filmer står förstås motsättningen mutant-människa i centrum. Finns det utrymme för fredligt samförstånd eller utgör mänsklighetens fruktan för det främmande ett så stort hot att det enda valet står mellan att gömma sig eller att slåss? Historien har plussat på Magnetos förhållandevis timida fascism med urmutanten Apocalypse som inte verkar kunna prata om mycket annat än svaga och starka individer. Om jag förstår mytologin rätt ser han som sin uppgift att från gång till annan bränna ned världen i syfte att ge en ny kull mänsklighet chansen att visa vad de går för (tips: mänskligheten gör honom aldrig tillräckligt nöjd). Fair enough, jag tycker att det är en tillräckligt intressant nöt att försöka knäcka för att i alla fall inte tröttna på den den här gången heller.

Det jag gillade med Days… var bland annat att den historien till viss del satte Raven/Mystique i centrum och till min glädje fortsätter den utvecklingen i Apocalypse. I den värld som skapades genom händelserna i Days… är hon en hjälte och förebild. Hon får också utgöra en medelväg mellan Charles hoppfullhet och Eriks pessimism genom att propagera för att det aldrig är helt fel att kunna slå tillbaka om det skulle behövas. På samma sätt som frågan mutant vs människa upptäcker jag genom Apocalypse att jag än så länge heller inte tröttnat på trojkan James McAvoy, Jennifer Lawrence och Michael Fassbender. Snarare har de ju haft ett par filmer på sig att fördjupa sina roller sedan First Class.

Apocalypse dras absolut med en hel del problem (inklusive den obligatoriskt innihelvete för långa slutfajten) men jag tyckte ändå om både innehåll, action och de ny(gamla) mutanter som vi får möta. Att den sedan inte kan åkalla riktigt samma tyngd som dödscenerna i Days… är inget att förvånas över. Det säger sig självt att Sentinels är mer skrämmande än en blåbärsputte med gudskomplex.

Denna senaste del i X-Men-sagan kan med fördel ses på streamingtjänsten C More. Du hinner se den många gånger på den gratismånad som C More står till tjänst med.

X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.

X2 (2003)
När folk nu i och med Apocalypse verkar börja vara lite trötta på den ”eviga” frågan om mutanter vs människor inser man hur smart det var att i denna första trilogiomgång vända fokus mot Wolverines bakgrund och ett gemensamt hot som tvingar fram ett samarbete mellan frenemies-snubbarna Magneto och Professor X. Fortfarande den bästa X-Men-filmen för min del, mycket tack vare Brian Cox porträttering av William Stryker. Även om jag alltid blir lika förvånad över hur pass lång tid det tar innan vi kommer till Alkalai Lake-basen.


X-Men: The Last Stand (2006)
Det har börjat gå så pass många år att The Last Stand faktiskt antagit en viss nostalgipatina för min del. Nej, den är inte särskilt bra (halvdana effekter, krystade vändningar och dålig på att skapa engagemang) men det är ändå kul att återse alla bekantingarna. Trots att jag aldrig blev riktigt övertygad om relationen mellan Jean Grey och Wolverine (jag skyller allt på Famke Janssen). Trots att Magneto här är så mycket operettskurk i sin cape att det nästan gör ont.

X-Men Origins: Wolverine (2009)
Hur mycket det smärtar mig att erkänna (det är ju ändå Wolverines helt egna film) är denna del en av de svagaste i den här ganska löst sammanhållna serien. Hugh Jackman lyckas inte få till någon bra buddy-känsla med Liev Schreiber och känns väldigt ”posörig”. Alltså att han ”strikes a pose” på ett sätt som ska förmedla en Wolverine-essensen men som blir alldeles för stelt och krystat. Det känns dessutom som om hela upplägget och känslan skiljer sig för mycket från X2 för att man på ett smidigt sätt ska få ihop de två överlappande filmerna i skallen. Varken historia, skådespeleri eller effekter levererar vad som krävs för en bra film. Eller ens en hyfsad film.

X-Men: First Class (2011)
Min bedömning står fast från den första titten (som kan läsas här). Möjligen hade träningsmontagen vunnit lite. Det finns dock anledning att återigen poängtera att hur mycket jag än gillar Jennifer Lawrence är Rebecca Romijn-Stamos från den första trilogin en betydligt bättre Mystique.

The Wolverine (2013)
Detta är tillsammans med X-Men den film som jag inte sett om i det här svepet. Mina tankar vid den titten kan du dock läsa här och jag minns fortfarande en hyfsat underhållande action. Och Mangold har ju fortsatt att visa vad han går för i Wolverineperspektivet med Logan (som jag inte hunnit se ännu).

X-Men: Days of Future Past (2014)
Banne mig om den här filmen faktiskt inte lyfte vid omtitten. Mina ursprungliga tankar kan ni läsa här. I denna sammanställning räcker det med att konstatera att även om filmen blir lite väl utdragen med en leviterande Michael Fassender funkar ”döds”-scenerna i framtiden till och med bättre än vid första titten. Det känns i magen när Sentinels attackerar en masse.

Deadpool (2016)
Formellt sett har jag fattat för att Deadpool räknas som en X-Men-film och visst återkommer Ryan Reynolds som den snabbsnackande torpeden Wade Wilson från X-Men Origins: Wolverine. Men den skiljer sig ändå väldigt mycket från de övriga X-Men-filmerna, både till ton och innehåll även om det också är en origins-historia. Mina tankar från både titt och omtitt kan ni läsa här men jag kan väl säga så mycket som att jag verkligen uppskattade filmens hysteriska tempo och vanvördiga ton.

X-Men: Apocalypse (2016)
Utförligare tankar om denna näst sista X-Men-del kommer imorgon dag. Det man dock kan konstatera är att vi nu har i alla fall tre olika beskrivningar av hur Wolverine flyr från Alkalai Lake och William Strykers experiment.

alt. titel: The X-Files: Fight the Future

Säsong 5 av serien The X-Files sade farväl till Mulder och Scully i den rykande askhög som fanns kvar efter att deras evige nemesis, Cigarette Man, lämnat en avskedspresent i arkivskåpen. Det var den 17 maj men fansen behövde lyckligtvis inte vänta särskilt länge på sitt nästa äventyr i det okända. Blott en månad efteråt dök nämligen en liten film upp på biograferna.

Nu har våra frejdiga FBI-agenter sugits upp i den vanliga byråkratin och är för närvarande i Dallas för att agera mot ett bombhot. I sedvanlig ordning gör Mulder inget by the book och Scully hakar på som den stöttande kvinna hon är. Därför befinner de sig i en helt annan byggnad än den som blivit bombhotad och givetvis är det den som i slutänden flyger i luften.

Därefter följer vad som vid det här laget torde vara en välbekant cirkus med utfrågningar och förhör: varför befann de sig i fel byggnad som ju visade sig vara rätt? Är de beredda att ta ansvar för de fyra brandmän som omkom i attentatet? Varför lät sig den överordnade agenten Darius Michaud sprängas i småbitar?

Men Mulder anar återigen att det ligger en hund begraven i fallet modell Grand Danois (när gör han å andra sidan inte det?) och lyckas återigen släpa med sig en motsträvig Scully till Dallas. En obduktion senare börjar även Scully hålla med om att det förvisso är något skumt med en kropp som inte verkar vara så mycket sprängd som i rena upplösningstillståndet. Mysteriet fördjupas när de också får chans att undersöka fossila benfragment som verkar drabbats av samma upplösning.

The X-Files-produkterna är tydligen dömda att till att bli en lång räcka besvikelser för min del. Eller ja, kanske inte direkt besvikelser. Mer ett slags omtumlat förvirringstillstånd – jag minns ju det här som riktigt bra?! Fight the Future är för all del ingen genomusel film men den är verkligen inte den thrillride som den en gång var (må så vara kanske bara i mitt huvud).

Kanske hänger det också på att jag nu har serien i relativt färskt minne och i det avseendet kommer filmen inte med särskilt mycket nytt. Den återvinner istället friskt bland Majestic 12-konspirationer, genetiskt modifierade bin och den oljigt svarta substansen that we all know and love.

Det den lyckas med är att få till ett par snygga scener som faktiskt också kan vara riktigt spännande. Jag minns särskilt inledning nummer två där en ung Lucas Black trillar ned mot sitt alieninfesterade öde. Martin Landau som konspirationsteoretikern Alvin Kurtzweil är också ett rätt roligt tillskott men visst är det lite märkligt att Mulder har ett (högeligen photoshoppat) foto av mannen i sitt eget fotoalbum utan att ha det blekaste minne av karln?

Det som däremot åldrats nästan lika illa som de avslutande (datoranimerade?) effekterna i ett snöigt ”Antarktis” är alla de hål och allmänna konstigheter som den övergripande mytologin samlat på sig sedan serien körde igång 1993. Varför envisas Majestic 12 med att vara så skraja för Mulder? Jag ställer mig högst tveksam till att han skulle bli någon slags foliehattarnas martyr i en sådan omfattning att det skulle påverka deras planer överhuvudtaget. Snarare har han väl ägnat de fem år vi känt honom med att framstå som allt mer neurotisk, paranoid och oberäknelig.

Vilken roll har egentligen Cigarette Man? Är han en ren springpojke eller har han något slags mandat och hur stort är i så fall det? Och om nu Majestic 12 är en organisation som ”never make mistakes” blir det jäkligt svårt att se hur deras agerande skulle leda fram till något funktionsdugligt mål.

Det filmen gör bra (men tyvärr utan att göra någon poäng av just det) är att visa på orimligheten i en omfattande och övergripande konspiration. Här pekas FEMA ut som djävulens hantlangare och det är ändå rätt många personer som är på plats vid det där hålet i Texas. Sannolikheten att ingen av dem skulle snacka utan att det är upp till två enskilda FBI-agenter att rota rätt på sanningen torde vara minimal.

Lite unket kan jag också tycka att det känns att Mulder än en gång måste rädda Scully undan alieninvasionens sinistra klor även om hennes gisslansituation nu blev mer påtaglig jämfört med den tidigare cancerdiagnosen. Men han behöver kanske återupprätta sin manlighet efter erkännandet att han ”owe her everything!”?

Slutet hämtar inspiration från såväl Alien som The Thing och på något sätt blir jag ändå lite glad över att se en konstruktion som skulle ha fått storstryk som en ren kopiering av The Matrix om det inte vore för att den filmen kom 1999. The X-Files är värda ett bättre öde än så. Nu återstår bara att se vad de fyra avslutande säsongerna kan bjuda på.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg