När en gud dör, vad händer med hans barn? Det är något oklart i hur hög utsträckning Fat Charlie Nancy (som inte längre alls är särskilt rundnätt) är medveten om att hans vivör-farsa var en gud. I vilket fall som helst dog fadern en högst ogudaktig död på en karaokescen när han försökte impa på ett gäng tjejer som kunde ha varit hans döttrar. Ingen har någonsin påstått att Fat Charlies pappa förnekade sig.

Dödsfallet innebär dock att Charlie måste släppa det han har för händer i London – jobb, en fästmö samt begynnande bröllopsplaner – och dra iväg till Florida. Där träffar han en grupp kvinnor med oklara krafter som kände hans far och dessutom vet att berätta att Charlie är utrustad med en bror, Spider. Frågan är dock om Charlies försök att kontakta denne ny-gamla bror ska visa sig vara hans livs största misstag.

Jag gick in läsningen av Anansi Boys med hopp om en ny American Gods, vilket var ett misstag. Jag ska dock inte vara melodramatisk och påstå att det var mitt livs största (det är ett ämne för en helt annan text). Anansi Boys är välskriven, fantasifull, lättsam, spirituell, smart och rolig på det där sättet som jag kommit att börja förvänta mig från Neil Gaiman. Möjligen gör dess fokus på trickster-karaktären Anansi berättelsen något mindre melankolisk än exempelvis The Ocean at the End of the Lane.

Samtidigt har vi ju då Fat Charlie som, i egenskap av en Gaiman-protagonist, i sig själv är en ganska melankolisk typ. I likhet med Neverwheres Richard Mayhew är Fat Charlie ingen som Agerar. Det är knappt att man kan påstå att han re-agerar. Snarare låter han sig skuffas runt i livet, även om hans relation med fästmön Rosie inte kan sägas vara lika hemsk som Richard och Jessicas var. Den kryddan står isåfall Rosies mor för, en kvinna som enligt Fat Charlie sannolikt skulle vara den enda överlevande efter ett kärnvapenkrig, tillsammans med horder av radioaktiva kackerlackor.

För att injicera lite agens i hans liv krävs alltså att Charlie kommer i kontakt med brodern Spider, vilken tycks ha fått ärva all faderns bonhomie och förmåga att få folk runt omkring sig på gott humör. Eller i alla fall inte ha några invändningar till att gå vidare till den där coola festen eller svepa den där tionde drinken. Men som alla sådana personer kan Spider möjligen också vara lite egotrippad.

Trots alla snälla ord jag skulle kunna strössla över Anansi Boys har Gaiman här tyvärr byggt en värld som jag känner mig ganska sval inför. Eller också är det Fat Charlies inre resa som inte engagerade överhövan. En bok om en trickster-figur ska gärna ge mig samma underhållning som en heist-berättelse. Jag vill kunna både skratta och häpna över smarta vändningar och klurigheter men Anansi fallerar även på den punkten.

Tyvärr fick jag inte alls samma hisnande känsla av förundran som en del av Gaimans andra böcker har gett mig. Jag känner mig heller inte särskilt nyfiken på att fundera vidare på hur Fågelkvinnan, Anansi och Tiger hänger ihop med varandra eller i hur många väderstreck deras andevärld sträcker sig. Däremot blev jag sugen på att läsa om American Gods och det är ju inte det sämsta.

Är man någorlunda välbekant med Noah Baumbach som regissör kommer det kanske inte som någon större överraskning att Frances Ha till största delen är en prat-film. Det är svårt att säga att det egentligen händer särskilt mycket medan vi får följa filmens namne, en 27-årig dansare spelad av Greta Gerwig, under kanske ett New York-år.

I början etableras med all önskvärd tydlighet att Frances har ett extremt nära förhållande till sin college-kompis, numera rums-kompis, Sophie. Till tonerna av antingen tokrolig eller nästan smäktande romantisk musik får vi se hur de jönsar sig i parken, delar på en cigarett, går på fest och tittar på film tillsammans i sängen. De har varsin pojkvän men Frances prioriterar helt klart Sophie framför Dan och tycks förutsätta att Sophie gör detsamma gentemot Patch.

Men säg den lycka som vara för evigt? Sophie får erbjudande om att dela lägenhet med en annan tjej och den ligger på, typ, hennes favoritgata i hela New York! Klart Frances måste förstå att det är en chans som inte kan försättas? Vilket dock försätter Frances i skiten eftersom hon redan dessförinnan knappt dragit ihop tillräckligt med kosing för att betala sin del av hyran.

Så Frances hoppar vidare, flyttar in tillsammans med Lev och Benji, åker hem till Sacramento över julen, får sedan bo några veckor hos dansar-kollegan Rachel när hon kommer tillbaka. Och filmen hoppar med henne. Som sagt, ingen händelseutveckling i ordets rätta bemärkelse utan snarare rapsodiska glimtar från Frances liv det här året. Så varför just det här året då? Tja, när slutet väl kommer har Frances förvisso genomgått en personlig utveckling – hon befinner sig inte på samma ställe som när vi träffade henne första gången. Och visst kan man se brytningen med Sophie som den dittills största omvälvningen i Frances 27-åriga liv.

Men nu är samtidigt Frances en sådan person att jag misstänker att hela hennes liv består av omvälvningar. Mantrat ”I’m not messy, I’m busy!” känns ganska symptomatiskt. Hon spring-dansar sig fram genom livet och New York-gatorna, i mångt och mycket en tio-åring som lever en 27-årings liv. Samtidigt är hon inte en av de där olidligt positiva personerna som alltid säger att allt ordnar sig till det bästa, bara man tror gott om mänskligheten.

I det avseendet känns Greta Gerwigs rolltolkning trovärdig. Faktiskt så pass trovärdig att jag nu och då får irritationsklåda och ångest av att se hur hon, i mina ögon, vägrar se verkligheten i vitögat. Vid erbjudandet om ett sekreterarjobb, ett jobb som hon faktiskt skulle behöva för att kunna försörja sig, blir svaret ”Why would I wanna do that?!” Nej, varför skulle Frances någonsin vilja ge upp dansardrömmarna och bli vuxen? När hon i slutänden ändå har tagit några steg i den riktningen har vi egentligen inte fått någon vettig förklaring till varför hon tog just de stegen just nu.

Föga förvånande bygger Frances Ha uteslutande på att man som tittare ska skapa sig en relation till Gretas Frances. Alternativt älska det faktum att Baumbach och Gerwig (som samarbetade mycket bakom kameran, bland annat med manus) försökt få filmen att påminna om något som hade kunnat komma från franska nya vågen. Jag måste erkänna att jag inte är golvad av någotdera. Däremot är jag helt beredd på att Frances Ha mycket väl skulle kunna växa med omtittar, den här typen av filmer brukar kunna funka bättre när jag till exempel redan vet att jag inte ska förvänta mig mycket till historia.

Det roligaste med hela filmen var faktiskt att i scenerna från Sacramento se ett tydligt embryo till Gerwigs regidebut från 2017, Lady Bird. Greta kommer själv från Sacramento och det är till och med hennes verkliga föräldrar i rollerna som Frances mamma och pappa.

Kuratorn Patricia Consolacion har vigt sitt liv åt att försöka hjälpa ungdomar som mår dåligt. I det perspektivet är hon bra placerad på St. Lucias flickakademi, en anrik katolsk institution. Här finns det nämligen en hel del tjejer vars psykiska hälsa svajar betänkligt. Så pass betänkligt att Anna måste föras bort från skolan av oklar anledning (eleverna tisslar och tasslar: hittade man henne verkligen fullkomligt från vettet i ett av badrummen?) och Clara en morgon hittas död på gräsmattan.

Det senare dödsfallet anser sig emellertid polisen ha full koll på när man arresterar skolans mångårige vaktmästare, mr. Fidel. Pat är å sin sida inte lika tvärsäker. Hon tycker sig ha börjat få kontakt med en ande som vandrar i skolans korridorer, en före detta elev som också dog bland de vindlande korridorerna. Men hur hänger Erikas död ihop med det som händer nu på St. Lucia?

Filippinsk skräckfilm, det hör banne mig inte till vanligheterna! Samtidigt dröjer det inte många minuter av Mikhail Reds Eerie innan jag kan känna mig helt hemma. Filmen är i allt väsentligt sprungen ur samma ådra som Blumhouse/Conjuring-franchisen, bara det att alla inblandade pratar filippinska. Plus en förvirrande mängd engelska, ibland hela meningar, ibland inskjuta enstaka ord.

Nå, men språket förutan får vi alltså en spök-skräckis fullsmockad med läbbiga töser iförda skoluniformer och inte sällan med svart, risigt hår. Mycket smygande, förbiilande gestalter i ögonvrån, mycket spegel-användande (ni vet: titta i spegeln, böja sig ned och sedan se något oväntat) och hoppa till-effekter som accentueras av ett dundrande ljud som om någon slängde sig raklång på ett pianoklaviatur.

Glasyren på den här (allt för?) välbekanta kakan är dock ganska smaklig eftersom Mikhail Red kan ösa på med katolska miljöer, tankemönster och, icke minst, nunne-gänget som styr St. Lucia med den skräckinjagande abedissan syster Alice i spetsen. Filmen inleds dessutom med en ganska övertydlig radiosändning som tar upp det faktum att landet införde dödsstraff i början av 90-talet (Eerie ska utspela sig 1995). Därmed finns all anledning att anta att jag säkert missar många kulturella markörer som är designade för en publik där fyra femtedelar är katoliker.

Vad som dock är svårt att missa är skolans skyddshelgon, St. Lucia, iförd ögonbindel och åtföljd av orden ”Those who believe without seeing are blessed”. Eftersom vi snackar katolsk internatskola här finns förstås också tidigt misstanken om att allt inte står rätt till med själva skolan. Pat beklagar sig exempelvis över att kollegiet vill tysta ned de besvärande dödsfallen för att bevara skolans image.

Men när allt kommer omkring uppfattar jag inte att förlösningen ligger i att kasta en förändringsobenägen och föråldrad institution överända. Jag blir heller inte riktigt klar över vilken förklaringsmodell Mikhail Red vill klistra på sin antagonist. Handlar det ”helt enkelt” om ren ondska, uppror mot Gud eller något annat, mer psykologiskt grundat? Antagligen för att jag inte sett tillräckligt många internatskolefilmer går mina tankar till Guillermo del Toros The Devil’s Backbone, trots att filmerna egentligen inte har särskilt mycket gemensamt. Men jag tycker nog att del Toro på ett bättre sätt lyckades förmedla den här olycksbådande, tryckande och instängda känslan som säkert kan uppstå på en internatskola med liten synbarlig kontakt med yttervärlden.

Med det sagt är Eerie på intet vis en dålig film, den använder sina bekanta grepp och vändningar på ett kompetent och underhållande sätt även om alla kanske inte får någon tydlig upplösning eller avslut. För min del var det dock så pass välbekant att det aldrig kändes aktuellt att bli skrämd av spökflickorna. Samtidigt förföll den aldrig till orimligt ologiska vändningar, bara för att försätta vår tappra kurator i skrämmande situationer. Detsamma kan däremot inte kan sägas om Deus Ex Machina-polisen Justin.

Bara för att det finns filippinska filmer på Netflix kanske man ändå inte kommer sig för att se dem. Så än en gång stort tack till podden Snacka om film! som med sitt jorden runt-tema gav ett välkommet incitament.

En dag när Paterson kör sin lokalbuss genom New Jersey-staden med samma namn bordas den plötsligt av en desperat poliskvinna. Hon tampas med en galen terrorist som riggat just den här bussen att explodera om den kör långsammare än 50 knyck. Nu är goda råd dyra!

Nähä, inte det? Ok, så här då… En dag bordas Patersons buss av en muffinsförsäljare som för att fira sin yngsta dotters födelse åker med i bussen hela dagen och bjuder alla på muffins. Härligt, va?!

Eller vet ni vad? En dag går Patersons buss sönder på ett kapitalt odramatiskat vis. Han måste låna en telefon av en av sina passagerare för att ringa efter bärgning och ersättningsbuss. The end.

Jag hade gärna sett den där första filmen och det har jag ju också gjort. Flera gånger till och med, även om busschaffisen i det fallet är Sandra Bullock. Jag hade till och med kunna tänka mig att se den där andra filmen. Men nu snackar vi Jim Jarmusch och jag är därmed fast med den sista filmen.

Ett välkänt amerikanskt ordspråk lyder ”Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me”. Nu har jag blivit ”lurad” av Jarmusch en, två…sex gånger, så exakt hur mycket bör jag skämmas? Redan det i sig är en intressantare fråga att kontemplera än Paterson.

Men ok, jag ska försöka vara rättvis. Paterson är exempelvis inte provocerande eller ens irriterande pretentiös. Jag skulle möjligt kunna tänka mig att Jarmusch försökt skapa en film som i någon mening ska efterlikna den poesi som Paterson funderar på och skriver under sina chaffisskift. Lite mållöst, lite drömskt, lite repetitivt. Tyvärr får Paterson mig att med kraft inse att jag hellre läser mig till min egen poesi-upplevelse än ser den genom Jarmusch lins. Jag borde väl vid det här laget ha förlikat mig med att inget någonsin händer i en Jarmusch-film men i fallet Paterson får jag heller ingen som helst anledning till varför jag ska engagera mig i Patersons fullkomligt oremarkabla vardagslunk.

Vardagslunk behöver i sig inte vara ofilmbart men när den kombineras med en Adam Driver i huvudrollen, vilken synes vara ett tuppfjät bort från uttryckslös klinisk depression blir det en ganska intetsägande historia. Jarmusch ger publiken en tummetott när det enda som verkat stå mellan Paterson och psyket försvinner, men efter ett par timmar har vår huvudperson av allt att döma hittat sin vardagslunkiga jämnvikt igen.

Adam Drivers Paterson kan dock inte vara fullkomligt renons på sociala färdigheter eftersom han lever tillsammans med Laura, spelad av iranska Golshifteh Farahani (som i förbigående sagt är typ 9 856 gånger för snygg för honom). Han menar på att hon förstår honom. I mina ögon skulle det lika gärna kunna handla om att hon trivs ganska bra med en person som inte verkar kräva något mer än frukostflingor och en lite lugn och ro med sin anteckningsbok för egen del, samtidigt som han ger henne outtömlig bekräftelse och support i vilka drömmar hon än må ha för tillfället. Muffinsbageri ena dagen, countrysångerska nästa (hon har aldrig tagit i ett instrument, ifall ni undrar). Huruvida hon har något jobb är högst oklart, den enda vi får se är hur hon evighetspiffar deras lilla hus med gardiner och duschdraperier samt sig själv med nya klänningar, allt egenhändigt målade. Tjänar hon några pengar på detta ”konstnärsskap”? Även det högst oklart, men med tanke på att hon blir själaglad för knappa 300 intjänade muffinsdollars från Bondens marknad skulle jag gissa på ”nej”.

Jag ser naturligtvis att Paterson inte är gjord av en amatör, utan en filmskapare som vet vad han vill. Kruxet är bara att det Jarmusch vill, har jag hittills aldrig varit intresserad av. Och nu är det kanske dags att ge upp den här till synes futila kampen? Acceptera att jag aldrig kommer att fatta grejen med just Jim Jarmusch? Om inte annat måste jag ju försöka bevisa att jag inte är hur lättlurad som helst.

”Welcome to Centerville. A real nice place!”

Men tack vare en lätt tippning i jordaxelns lutning är Centerville snart inte längre något särskilt trevligt ställe. Till en början ser det ut som om staden härjas av ett (eller kanske till och med flera) vilt djur som tuggar i sig medborgare i parti och minut. Men den unge polismannen Ronnie Peterson har snart räknat ut vad som hemsöker dem: zombies.

Tja, filmmakaren Jim Jarmusch gav sig på vampyrer i Only Lovers Left Alive så varför inte också zombies i The Dead Don’t Die? Jag kan i och för sig tycka att det finns ett visst fog för att ställa frågan ”Varför zombies, Jim?” med tanke på att jag inte upplever att Jarmusch gör något som helst nytt med genren. Kanske innebär The Dead Don’t Die ett stort steg för honom som filmmakare, men för zombiegenren? Not so much…

Men för all del, äras den som äras bör. Det tog ovanligt lång tid innan The Dead Don’t Die började orsaka de välbekanta Jarmusch-pretto-irritations-vallningarna hos mig. Bortsett från rollbesättningen och allestädes närvarande deadpan-uttryck från skådisar som Adam Driver, Bill Murray och Tilda Swinton är zombiefilmen faktiskt inte särskilt pretto alls. Istället är det nästan som om regissörens pendel har svängt helt åt andra hållet och istället för kvasifilosofiska djupsinnigheter försöker han den här gången visa att han minsann också är med på detta med nörd- och insiderreferenser (Star Wars och Romero) samt meta-element.

Kruxet är bara att referenserna får honom att framstå som lika tillgjord som alla andra, vilka trott att det räcker med en referenslavin för att fylla en film med innehåll. Meta-elemeneten är lite roliga första gången de dyker upp (främst eftersom de är så oväntade) men de leder ingen vart i slutänden. Jag få intrycket att Jarmusch faktiskt inte riktigt vetat hur han ska använda dem till något mer än komisk effekt och ännu mer uttryckslöshet från Adam Driver när han säger att han hela tiden vetat vad som skulle hända eftersom han fått läsa hela manuset. Å andra sidan får jag mig filmens nästan enda skratt när Bill Murray påpekar att regissören är ”such a dick”.

Nej, Jarmusch skulle kanske ha tjänat på att avvakta lite med sin film och istället sett och lärt från några som faktiskt lyckas leverera zombiehumor på riktigt. För andra gången, dessutom, eftersom det handlar om uppföljaren till 2009 års ZombielandZombieland: Double Tap.

Jag passade på att hugga både original och uppföljare back-to-back och känner mig därför ganska trygg i upplevelsen att bägge är likvärdiga rent humormässigt. På pappret kanske det kan verka lite märkligt att det tog tio år för uppföljaren att komma till stånd. Men skulle jag vilja påstå att stämningen tjänar på att alla medverkande nu är tio år äldre och, icke minst, tio år vanare skådisar. Särskilt tjejerna har vunnit på denna väntan – Emma Stone har betydligt mera pondus att komma med och bara det faktum att Abigail Breslin nu är över 20 istället för nybliven tonåring gör större skillnad än man skulle kunna tro.

De här tio åren gör att Stones tveksamhet inför att satsa på ett förhållande med Jesse Eisenberg känns mer trovärdigt misstrogen än påklistrat cynisk. De gör också att surrogat-far-dotterrelationen mellan Woody Harrelson och Breslin tagit en ganska naturlig vändning där den unga kvinnan längtar efter att kunna skapa sig ett liv på egen hand.

Som alla uppföljare gör Double Tap förstås mer av eaxkt det som var lyckat i originalet men lägger samtidigt till ett par ytterligare element, där särskilt tillskotten i rollistan fungerar över förväntan. Jag sällar mig till resten av hyllningskören för Zoey Deutch insats som den extreeeeeeemt blonda Madison, vilken lyckats överleva zombie-post-akropolisen tack vare sin enda regel: ”Mostly stay in the freezer”.

Det ingen av Zombieland-filmerna riktigt lyckas med är sluten. I originalet är det fortfarande bortom korkat att dra igång ett helt nöjesfält och i uppföljaren krävs att man klämmer in en deus ex machina. Å andra sidan… Gänget bakom Zombieland har i alla fall inte slängt in en sci fi-vändning, vilken förvisso var oväntad men då bara för att den var fullkomligt renons på förankring i resten av historien.

Ingen av dagens filmer revolutionerar zombiehumor-genren, så i det avseendet är det hugget som stucket mellan dem. Är du sugen på zombieklägg och några äkta skratt, se Zombieland-filmerna. Längtar du däremot efter en uttryckslös ensamble-cast och att bli lätt förbannad, se The Dead Don’t Die. To each his own, I guess.

Zombieland (2009. Jag har tidigare skrivit om filmen här, i mitt zombie-Halloween-tema. Betyget kvarstår efter denna omtitt.)

Zombieland: Double Tap (2019)

The Dead Don’t Die (2019)

Dags att fira Sverige med en påminnelse om hur Kalle Dussin fick storstryk i utlandet!

***

Länge har han stått i bokhyllan, karolinern. I karakteristisk blå rock och svart, trekantig hatt. Trots att den är bortvänd från den här presumtiva läsaren har hans blick med årens lopp blivit allt mer anklagande. Med populärvetenskapliga och -historiska mått mätt var Peter Englunds Poltava en braksuccé när den publicerades första gången 1988. Den blev en sådan där bok man ”borde” läsa. Läspressen blev inte mindre av att jag börja plugga idéhistoria på 90-talet, även om tidigt 1700-tal inte var den mest välfrekventerade forskningsperioden vid min institution.

Men plikten att ta sig an dryga 250 sidor med minut-för-minut-redogörelser av Sveriges mest katastrofala slag (eller vilket fältslag som helst, för den delen) har aldrig varit tillräcklig drivkraft att göra den där Poltava-karolinern till viljes. Så äntligen kom då min räddare i nöden – ljudboksformatet (baserad på den uppdaterade nyutgåvan av boken som kom till dess trettioårsjubileum 2018).

För även om Poltava verkligen inte är en dålig bok, är jag osäker på om jag någonsin kommit igenom den på traditionellt sätt. Jag är ingen stor älskare av fältslagshistoria och från gång till annan zonar jag helt klart ut från noggranna beskrivningar av framryckningar och anstormningen av namn. Jag tappar tveklöst bort mig bland alla Pipers, Hårdhar och Sparrar (det enda jag minns nu är att Johann Sebastian Bachs äldre bror Johann Jacob följde med armén som blåsare – bästa krigsmusiktrivian ever!). Jag bryr mig aldrig om att ta reda på exakt vad en ”redutt” är eller hur den ser ut.

Men den andra sidan av myntet är att jag ändå tagit mig igenom boken. Dessutom tycker jag att jag fått någon slags uppfattning om vad det var Englund ville berätta för bokläsarna anno 1988 om ett slag som redan då låg nästan 300 år bakåt i tiden. För Poltava innehåller en hel del berättarglädje och väl avvägda bedömningar av hur mycket sammanhangsinformation som krävs för att göra händelserna den där junidagen i Ukraina begripliga och påtagliga.

Och så pass mycket måste jag ge Englund – när det kommer till vissa beskrivningar av strider och anfall blir det faktiskt riktigt spännande. Men på det stora hela tar jag som sagt främst med mig kring-informationen som Poltava bjussar på. Det är intressant att få en liten inblick i hur krig fördes på den tiden, både i teorin och praktiken. Exempelvis hur stor betydelse plundringsbytena hade och hur pass mycket av stridsviljan som kunde bero på att man helt enkelt hade en jäkla massa egendom att försvara. Hur befälen skakade liv i stridströtta soldater och motiverade dem att offra sina liv. Eller hur många högre befäl som inte bara släpade med sig en större del av sitt bohag, utan i vissa fall hela sin familj.

Inte har jag heller tidigare tänkt särskilt mycket på att forntida krig förstås hängde på att enskilda soldater skulle knalla genom i princip hela Europa för att ens komma fram till kriget. Det är ganska lätt att föreställa sig hur pigg krigsmoralen är om de senaste åren ägnats åt att marschera en sisådär 300 mil. Knappast någon söndagspromenad var det ju heller, det bestående intrycket är att om det inte var så kallt att folk i bästa fall frös av sig näsa, öron, tår och fingrar, så var det antingen stekhett eller spöregn. Loverly…

Bara för att ställas inför en fiende som åtminstone befälsstånden tycks ha underskattat å det grövsta. Och så gick det som det gick – ungefär 30 000 man under svensk flagg ställdes mot 75 000 ryssar. När det hela var över omfattade de svenska förlusterna som minst nästan 7 000 pers (alltså omkomna) medan motståndarna kom undan med mellan 5 000 och 6 000 dödade och sårade. Jag ska inte säga att Englund frossar i gruvliga beskrivningar av flygande kroppsdelar, nedtrampade kroppar och sönderslagna skallar men han skyggar heller inte för det. En ”war is hell”-historia, lika delar hemsk och berörande, som många andra i sitt slag.

Poltava blev ingen stor läsupplevelse och jag kommer sannolikt inte att återvända till Englunds bok. Men den var samtidigt betydligt mer intressant än jag hade vågat hoppas på och det känns som om jag faktiskt lärt mig något om krigföring 1700 kallt. Att jag sedan fortfarande inte vet skillnaden mellan en dragon, drabant eller kavallerist blir en google-uppgift för en annan dag.

Ända sedan slutet av 90-talet, femton år efter att den första Conan the Barbarian hade premiär, hade det snackats om ytterligare en uppföljare i Conan-serien. Vi skulle då bjudas på en åldrande Conan, givetvis spelad av allas vår favoritbarbar: Arnold Schwarzenegger. Men tiden gick och inte förrän på det (mycket) tidiga 2010-talet lyckades man göra verklighet av projektet. Nu hade det dock gått så lång tid att det inte var läge för ytterligare en uppföljare – istället fick vi oss en remake.

Sort of i alla fall. Den tryggaste berättarrösten ever, det vill säga Morgan Freeman, bjuder upp till dans i form av en skamlös LOTR-kopia när han delger oss berättelsen om en mäktig mask som delades upp på flera olika barbarstammar för att oskadliggöra dess kraft. I en av dessa barbarstammar finns den unge Conan, en rask ung man men kanske lite väl dumdristigt djärv enligt fadern Corin. Hans son måste lära sig att kontrollera sitt hetsigt övermodiga temprament innan han är värdig att svinga ett svärd av cimmerianskt stål.

Det är dock en dag som Corin själv aldrig kommer att få uppleva. Innan dess hemsöks byn nämligen av den onde Khalar Zym som nu bara saknar en enda bit av den där farliga masken som Morgan Freeman berättade om. Gissa vilken barbarstam han har kvar att slakta för att hitta den sista biten?

Men till skillnad från Arnie i originalet får den moderne Conan ingen chans att bygga sig ett rejält muskelberg fastkedjad vid en snurr-mackapär med oklart syfte. Han får istället utveckla sina förmågor som en hyfsat sorglös pirat, vilken ogenerat tar för sig av frigivna slavflickors ”tacksamhet”. Mer eller mindre av en slump stöter han ihop med en av Zyms underhuggare och först då tycks snöbollshämnden komma i rullning.

Jag gissar däremot att det knappast är en slump att det tidigt i filmen påpekas hur viktigt det är med snabbhet och balans. För även om Aquaman himself, Jason Momoa, förstås är sjukt vältränad har han långt kvar till Arnies massiva kroppsbyggarhydda. Först när jag nu får något att jämföra med inser jag också att Arnie faktiskt var en ganska bra Robert E. Howard-barbar. Hans lite korkade stil kan nämligen också tolkas som tvär och tjurig på ett korthugget sätt som inte alls ligger för Momoas Conan.

En annan skillnad som snabbt också blir tydlig är hur enormt mycket blodigare denna nya upplaga av filmen är. Kanske hämtade musikvideoregissören Marcus Nispel lite inspiration från sina remakes av både The Texas Chainsaw Massacre och Friday the 13th, för under den första kvarten stänker det banne mig mer blod än i båda de föregående barbar-filmerna tillsammans. Stundtals är våldet både grafiskt och rått på ett sätt som inte känns särskilt motiverat, möjligen för att det skär sig mot den övergripande fantasy-stämningen.

Denna Conan-version bombade rätt så rejält och jag kan förstå det. Som i så många andra fall av nyare fantastik-film känns det som om filmmakarna förlitat sig i alldeles för hög grad på mäktiga CGI-vyer. De kan i och för sig kan se mer ”verkliga” ut än 80-talets matte painting-bakgrunder men lyckas allt för sällan skapa en övertygande illusion. Det hela tenderar snarare att kännas platt och själlöst.

Med risk för att jag idylliserar originalet i allt för hög grad kan jag heller inte tycka att Stephen Langs Zym matchar James Earl Jones Thulsa Doom i någon större utsträckning. Det känns som om Lang närmast repriserar sin galningsroll från Avatar och det hela blir bara överdrivet. Särskilt som den kombineras med Rose McGowans häxdotter, komplett med sylvassa stålklor. Istället för Sandahl Bergmans svärdsviftande Valeria måste vi nöja oss med Rachel Nichols i en slags nyversion av den betydligt mesigare Jehnna från Conan the Destroyer. En Chosen One-kvinna som inte kan göra så mycket mer än att skrika på hjälp och rulla runt i sänghalmen med Conan.

Inte för att 80-talsversionen av Conan the Barbarian är någon storartad film men den har i alla fall med årens lopp lyckats samla på sig en slags bombastisk charmfaktor som jag betvivlar att denna 10-talsupplaga någonsin kommer att stöta upp. Till min förvåning kommer jag till och med på mig själv med att sakna samtalen om och med guden Crom eftersom de ändå blev en slags antydan om att Conan hade någon som helst form av tankeverksamhet utöver det som ligger omedelbart framför honom.

alt. titel: Barbarernas hämnd

Efter dubbeltitten på Conan the Barbarian och Conan the Destroyer var det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen och köra igång Red Sonja. Även den regisserad av Richard Fleisher som tydligen inte lessnat på vare sig sword and sorcery-genren eller Arnold Schwarzenegger efter Conan the Destroyer.

Likt en viss cimmerisk barbar tvingas den rödhåriga Sonja åse hur den onda drottningen Gedren slaktar hennes familj. Men eftersom Sonja är kvinna räcker detta trauma naturligtvis inte, hon blir också omhändertagen av Gedrens soldater innan hon lämnas åt sitt öde.

Men Sonja svär att hämnas och tränar därför upp sig till en formidabel krigare. Det enda hennes svärdsmästare inte kan övertala henne till är att släppa sitt hat till manssläktet. När Gedren stjäl en kraftfull talisman som hotar att förgöra hela världen är det dags för Sonja att utkräva sin hett efterlängtade hämnd. Med sig på färden får hon inte bara den hjälpsamme Kalidor utan också prins Tarn, vars kungadöme Hablock förstörts av Gedren.

Milda Matilda… Ingen kan med den bästa vilja i världen påstå att Arnie under detta tidiga 80-tal var någon särskilt bra skådis men han är ingen som helst match för Brigitte Nielsen i rollen som Sonja. Tillsammans skapar de en kemi mer konstlad än en gris som bär Carmen Mirandas bananhatt. Deras avslutande ”kyss” över korsade svär ser direkt plågsam ut för dem bägge två.

Dessutom tycks Red Sonja inte riktigt veta på vilket genusben den ska stå. Å ena sidan ska Sonja vara en kapabel och självständig kvinna (även om hon som sagt varnas av sin mästare att hennes manshat kan komma att bli hennes undergång). Hon ger sig bara åt den man som kan besegra henne med svärdet i hand. Å den andra är Schwarzeneggers Kalidor en efterhängsen jäkel som envisas med att hävda att även om Sonja inte vill ha hans manliga hjälp behöver hon den icke desto mindre. Dessutom tillägnas Ennio Morricones trevliga “main theme” under förtexterna uteslutande bilder på en hästburen Kalidor.

Det spelar säkert en viss roll att Arnie vid den här tidpunkten sannolikt drog mer publik än en nybakad skådis-Brigitte Nielsen. Men faktum kvarstår: trots att man här försökt att skapa en slags kvinnlig motsvarighet till Conan (vilket förstås är hedervärt) ligger väldigt mycket fokus på huruvida hon kan tänka sig att ha en karl eller inte. Och “inte” är helt uppenbart fel alternativ.

Vi vet ju alla att putslustiga barn är en styggelse på film och Ernie Reyes Jr. i rollen som prins Tarn är inget undantag. Vi få därmed samma olyckliga försök till tokroligheter som i Conan the Destroyer. Sandahl Bergman återkommer från Conan the Barbarian men rollen som Gedren är av naturliga skäl betydligt mindre matig än Valeria. Utöver det bjussar Sonja på vad som kan vara filmhistoriens fulaste animatroniska spindel samt brottaren Pat Roach (en man som förekom i såväl Conan the Destroyer som den framtida Willow) som får slänga upp armarna och vråla ”Aaaaargh” när Sonja ränner sitt svärd genom honom.

Men ni kanske undrar över Red Sonjas koppling till Conan-filmerna? Förutom Richard Fleisher och Arnie, vill säga? Jomen, till den historiska novellen ”The Shadow of the Vulture”, publicerad i The Magic Carpet Magazine 1934, hittade Conans skapare Robert E. Howard på den kvinnliga svärdskämpen Red Sonya of Rogatino. Hon fick sedan inspirera Marvel Comics till introduktionen av figuren Red Sonja 1973 i deras serie om Conan. Häpp!

Det jag tar med mig från den här titten är alltså att filmen bland annat spelades in i den del av den italienska bergskedjan Appeninerna som kallas Gran Sasso och som faktiskt bjuder på otroligt häftiga naturscenerier. Red Sonja är lite smårolig och en sådan där film som man kan prata runt en hel del men någon större filmupplevelse bjuder den inte direkt på.

alt. titel: Conan förgöraren, Conan 2: Förgöraren

Även om Conan har ersatt sin side kick Subotai från Conan the Barbarian med den irriterande comic relief-typen Malak har han dock inte glömt sin älskade Valeria. Så när den mäktiga drottningen Taramis erbjuder sig att återuppliva den döda är barbarkrigaren inte särskilt svårövertalad.

Först måste han bara se till att eskortera den unga Jehnna under sökandet efter en juvel som krävs för att få tag på ett magiskt horn, vilket i sin tur ska pryda pannan på den sovande guden Dagoth som därmed inte ska behöva sussa längre. Simpelt, eller hur?!

Med på färden följer (tyvärr) inte bara Malak utan också den enorme Bombaata som Jehnnas personliga livvakt, med särskilt fokus på hennes oskuld. Jehnna är nämligen lyckligt ovetande om att det också krävs ett jungfruoffer för att få fart på Dagoths…horn. På vägen plockar det lilla sällskapet dessutom upp den stridbara Zula.

Tja, ska man matcha Arnold Schwarzeneggers speciella utseende är Grace Jones inget dåligt val. Hennes stenhårt muskulösa Zula står dessutom i skarp kontrast till den blondlockiga Olivia d’Abo som spelar Jehnna. En rollfigur som i sin tur tyvärr inte får särskilt mycket mer att göra än att vara the Chosen One och skrika på hjälp i tid och otid. Kanske försökte man göra Conan the Destroyer mer barntillåten än den första barbar-filmen eftersom det enda Conan inte får hjälpa Jehnna med är den här jungfru-detaljen.

Den barntillåtna misstanken återkommer; både för att själva framställningen är betydligt mindre blodig än den första filmen och för att man har lagt in fler komiska moment. Malak är som sagt en typiskt gnällig och feg comic relief och den förekommande ”magin” slår allt som oftast fel. Den tokroliga nivån markeras tidigt genom en call back till Conan the Barbarian där Arnie (återigen) får slå ned en dromedar. Det behöver kanske inte sägas att detta inte är en förändring som Conan the Destroyer vinner på. Inte heller Basil Poledouris musik håller samma kvalitet och även om effekterna inte alltid var superba i Conan the Barbarian höll de i alla fall bättre klass än uppföljarens hiskeligt fula ”ap-man”.

För regin står veteranen Richard Fleisher, mannen som bland annat gav oss 20,000 Leagues Under the Sea på 50-talet, Fantastic Voyage och Doctor Dolittle på 60-talet samt Soylent Green på 70-talet. Ingen dålig meritlista, alltså. Inte heller manusförfattaren Stanley Mann är någon dununge i sammanhanget med filmer som Eye of the Needle och Firestarter under bältet.

Lite underligt kan jag därmed tycka att slutresultatet inte blev bättre. Men det kanske helt enkelt handlade om att bolaget Dino De Laurentiis Company ville ha något lättsmält och lättsålt och så blev det lite väl lättsmält? Nu blev det roligaste med Conan the Destroyer att fundera på om det fanns någon Lovecraft-inspiration bakom guden Dagoth. Både för hans namn, det faktum att han hänvisas till som sovande och att han får några slags simhudslabbar när skiten träffar fläkten.

alt. titel: Conan barbaren

Som ung barbarpojke får Conan lära sig att inte lita till någon eller något annat utom det blanka stålet (”Not men, not women, not beasts”). Men när han blir såld som slav finns det inte ens stål att lita till. Istället vinner Conan sin egen frihet genom att bli en formidabel slagskämpe. Han slår sig samman med tjuvarna Subotai och Valeria i sökandet efter den onde Thulsa Doom som slaktade Conans hela stam för många år sedan.

Alltså, finns det någon som är bättre på att komponera coola filmintron än Basil Poledouris?! Även om man inte är jättesugen på en långhårig Arnold Schwarzenegger räcker det med ett par klingande takter för att man ska vara med på tåget (namnet Dino De Laurentiis i förtexterna hjälper också till, ska erkännas). Och det är nog tur att både Arnie och regissören John Milius har hjälp av Poledouris, för understundom blir det lite tradigt att se Conan traska igenom öknar och städer på jakt efter sin hett efterlängtade hämnd. Conan the Barbarian är ganska exakt två timmar lång och det finns det inte riktigt material för.

Bilden av Conan har i den här versionen i hög grad utgått från Frank Frazettas klassiska illustrationer och visst är Arnies orimligt muskulösa uppenbarelse så nära Frazettas överdrivna bildspråk man torde kunna komma. Samtidigt går det inte att komma ifrån att han alltid ser (och låter) aningen bortkollrad med den där långhårsfrillan, sina lätt utstående ögon och rotvälske-engelska. Att detta ska vara en Conan som fått förkovra sig i både filosofi och poesi märks inte, för att uttrycka det milt.

Å andra sidan ser vi honom bara använda sig av den bildningen när det kommer till kvinnfolk. Han är ömsint nog att svepa en skinnpäls runt en slavkvinna som kastats till barbarkrigaren för att sedan lika ömsint ta av den innan han lägrar henne. Lite varstans stöter han på tjänstvilliga damer som erbjuder honom att värma sig vid deras…eld. Men det hettar inte till ordentligt innan han och Valeria rullar runt i en alldeles för lång scen av svettblanka kroppar, eldsken och en hel hög med fällar.

Valeria spelas av kvinnan med det lätt igenkännliga namnet Sandahl Bergman. Samtidigt som det förstås är Conan som står i centrum får hon ändå agera riktig kick ass-brutta när det gäller. En ovanligt slagkraftig roll för både genren och årtiondet skulle jag vilja påstå.

Skurken Thulsa Doom är också lätt den bäste elakingen i Conans filmuniversum. James Earl Jones smått grodlika utseende framstår inte alls som så komiskt som det skulle kunnat bli eftersom karln har en schysst närvaro (och jo, det hänger på mer än bara rösten). Däremot har vi filmtittare kanske vant oss vid att få en sjujäkla slutfajt mellan skurken och hjälten för jag upplever Dooms öde som förvånansvärt hastigt och lustigt. Inget fel i det på ren princip, däremot hade jag kanske förväntat mig en upplösning med större fokus på ”the riddle of steel” och allt det snacket (”What is steel compared to the hand that wields it?!”).

Conan the Barbarian bjuder på en bombastisk, storslagen, rolig och nostalgisk titt men det är ingen film jag kör igång igen i brådrasket. För det är den som sagt lite väl långdragen.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg