The Leopard Man (1943)

Mellan Cat People och dagens film släppte RKO och Val Lewton I Walked with a Zombie. Den första av inte mindre fyra premiärer bara under 1943!

***

alt. titel: Leopardmannen

PR-geniet och artist-agenten Jerry Manning har fått en strålande idé. Varje kväll blir hans klient/flickvän Kiki Walker utmanövrerad vad gäller uppträdande av den kastanjettklickande rivalen Clo-Clo (no last name necessary, men egentligen heter hon Gabriela). Den lilla New Mexico-staden är inte stor nog för både Kiki och Clo-Clo, inte enligt Jerry i alla fall.

Så han hyr en svart panter* av den kringresande Charlie How-Come så att Kiki med kattdjuret i koppel kan göra en spektakulär entré, mitt under Clo-Clos klapprande final. Och medan jag har full förståelse för att Clo-Clo blir fly förbannad över tilltaget, har jag betydligt mindre tålamod med hennes lösning. Som hämnd smäller hon med kastanjetterna rakt i ansiktet på den stackars pantern som sannolikt redan är fullkomligt vettskrämd, med resultatet att den sliter sig och drar iväg som en avlöning genom första bästa öppna dörr.

Jerrys lilla tilltag innebär alltså att Charlie saknar ett styck panter samtidigt som den lilla stadens poliskår måste gå man ur huse för att lokalisera besten. Metod: knalla omkring på gatorna och smälla i soptunnelock, vilket fullt förståeligt resulterar i noll styck upphittad panter.

Tyvärr finns det i staden också stränga mödrar som tvingar sina döttrar att gå iväg och köpa majsmjöl, trots flickans böner om att slippa gå ut medan det är en människoätande panter lös (alla förutsätter i alla fall att den går på en sådan diet). Plötsligt får flickan syn på ett par lysande ögon i mörkret, försöker springa ifrån pantern och innan den ömma modern hunnit öppna den igenbommade dörren dunsar det till och en rännil av blod letar sig in under den.

Flickans död anses självklart vara en totalt oförutsägbar olyckshändelse. Guds vilja, säger prästen. Sheriffen försäkrar den nu med rätta ganska skuldmedvetne Jerry att “No way they can hold you legally responsible”. Men så sker ett dödsfall till, till synes också orsakat av den lösspringande pantern. “What kind of man would kill like a leopard?!”. Så varför hänger den sig fortfarande kvar? Det närmaste en vetenskapsman staden har, museiintendenten Dr. Galbraith, förklarar medan han puffar på sin vetenskapligt förtroendeingivande pipa: “caged animals are unpredictable”.

Producent Val Lewton och regissör Jacques Tourneur hade tydligen inte fått nog av kattdjursinspirerande historier efter Cat People. The Leopard Man var tredje filmen ut i RKO:s konkurrera-ut-Universal-satsning men jag tycker tyvärr inte att den är riktigt lika bra som den första katt-filmen. Visst finns här gott om stämningsbilder och det är trevligt att få fortsätta att hänga med huvudsakligen kvinnliga protagonister. Jag uppfattar Kiki och Clo-Clo som några slags huvudpersoner, även om Jerry också finns med i mixen.

Men framställningen lyckas inte behålla skärpan mellan de skrämmande morden (manusförfattarna den här gången var Ardel Wray och Edward Dein). Det fanns fler intressanta dubbleringar och liknelser på panter/katt-temat i Cat People. Historien i The Leopard Man är också utspridd på allt för många personer och det upprepas lite väl många gånger hur Clo-Clo drar spader ess hos spåkvinnan Maria. Jag kan också tycka att upplösningen var ganska svag, även om det tydligen ska föreställa en av de tidigaste exemplen på fenomenet som senare kom att bli känt som “seriemördare”.

Jag är med på Kiki och Jerrys personutveckling; hur morden får dem att mjukna, bli mer omtänksamma om andras öden och i slutänden (givetvis) bekänna sin kärlek inför varandra. Nu är det slut med att enbart sikta på karriär, förtjänster och gå över lik för att säkra de egna inkomsterna. Det ska också noteras att Clo-Clos öde beseglas av att hon är i allt för stort behov av pengar. Men slutpoängen blir ändå att människor tumlas runt av yttre krafter som de inte kan stå emot eller göra något åt, vilket blir lite märkligt i perspektivet “seriemördare”.

Samtidigt har den nya fotografen Robert De Grasse även den här gången levererat en riktigt snygg film och Tourneur vet hur man skapar spänning. Det är bara att det blir lite för lite av den varan den här gången.

* Som vi lärde oss från Cat People kan svarta pantrar vara antingen leoparder eller jaguarer. Med tanke på titeln på dagens film skulle den förekommande katten vara en leopard, men eftersom den utspelar sig i Amerika är det betydligt mer sannolikt att den faktiskt är en jaguar.

Jämfört med Cat People är The Leopard Man som synes inte ens i närheten av sin föregångares gotiska potential. Här finns ingen subjektivitet, historien är snarare en procedurthriller. Det finns gott om högre ordningar, såväl religiösa som polisiära, det är bara att de inte är särskilt effektiva jämfört med Kiki och Jerrys snokande på egen hand. Den relativt sett realistiska inramningen ger inte heller uttryck för särskilt mycket förfall, undergång och olösbarhet. Jo, förresten! Det finns sätt gott om förebådande tecken på kommande Död och Förintelse: spader ess, vinande vind, dimma, rullande tubleweed. Och av labyrintiska egenskaper kanske man med lite god vilja skulle kunna påstå att “the leopard man” himself är en slags dubbelgångare, men det är ingen tolkningskulle jag är beredd att dö på.

Inte det minsta terror, så det måste väl blir horror då

Cat People (1942)

alt. titel: Rovdjurskvinnan, La femme panthère, La féline, La marca de la pantera

Mariningenjören Oliver Reed (sorry ladies, inte DEN Oliver Reed) får en perfekt ursäkt att närma sig den vackra kvinnan som står och skissar vid panterburen* i Central Parks zoo när hon, till synes helt obekymrad, strösslar ritpapper omkring sig utan minsta ambition att få dem att hamna i papperskorgen. Han påpekar att man inte ska skräpa ned och sätter själv nästa papperstuss med ett nonchalant enhandskast.

Detta räcker för att serbiskan Irena Dubrovna inte bara ska låta honom följa med henne hem till hennes palatslika våning utan också bjuda upp honom på te (“Oh, Miss Dubrovna, you make life so simple!”). Mr. Reed är inte en man som försitter några chanser och redan nästa dag (vad det verkar) dyker han upp utanför Irenas lägenhet med presenten alla kvinnor suktar efter: en siameskattunge i en skokartong (nå, den HAR i alla fall lufthål).

Men kattungen tycks avsky sin nya matmor och när Oliver och Irena kommer till djuraffären för att byta katten mot en pippifågel blir alla djuren som galna. Irena har tidigare (alltså dagen innan, när de träffades) berättat om en legend som hemsöker hennes by i hemlandet, men Oliver har nog inte tagit berättelsen på det allvar den förtjänar. Nu blir det tydligt att Irena verkligen tror på historierna om “cat people”, alltså kvinnor som förvandlas till vildsinta pantrar när känslorna svallar – “jealousy, anger or corrupt passions” – och att hon själv är en sådan kvinna.

Men Oliver boxar sin käresta lekfullt och smeksamt på hakan, säger “Oh Irena, you crazy kid” och snart är de gifta. Oliver är faktiskt så pass kär att han lovar sin unga brud att hon ska få all tid i världen på att komma över sina nojjor så att de äntligen ska kunna fullborda äktenskapet. Surprise, surprise: Oliver orkar inte vänta särskilt länge innan han tycker att Irena antingen borde ta sig i kragen eller åtminstone besöka en psykiatriker. Som han får på rekommendation från sin hängivna assistent Alice Moore. Hur var det nu…passion och svartsjuka…

En skräckfilmsklassiker som jag inte kommit åt att se förrän nu, så bara där känns titten på Cat People som en vinst. En av producenten Val Lewtons mest kända produktioner (och första) som han gjorde åt RKO, med syftet att konkurrera med Universals monsterhitar (heh…). Filmen blev också franske regissören Jacques Tourneur första kommersiella framgång.

Ska man jämföra med konkurrenten Universals monsterklassiker är Cat People ett under av subtilitet, där tittaren nästan kan övertygas om att inget övernaturligt alls händer. Att vi istället får följa en kvinna som är livrädd för sin egen sexualitet och på något sätt i sitt eget huvud likställt den med ett livsfarligt kattdjur. Det görs också tydligt att det är just pantern som är hotet – Irena påstår sig snarare gilla lejonens rytanden, de är “natural and soothing”, medan djurskötaren menar att pantern är “an evil predator”. Och visst är de anslående djur, vars uppenbarelse Tourneur och fotografen Nicholas Musuraca utnyttjar till det yttersta. Som nutida tittare får man dock inte tänka allt för mycket på hur de behandlades och förvarades så här på 40-talet för då blir filmen fullkomligt otittbar.

Det är alltså fullt möjligt att se Cat People främst som en film om psykisk ohälsa, särskilt som Irena till slut hamnar hos den remarkabelt oprofessionelle psykiatrikern Louis Judd. Exempelvis söker han upp henne när hon missar sin besökstid och när hon frågar hur han kunde hitta henne (de ses framför panterburen), säger han menande “You told me many things…” (han hypnotiserade henne vid hennes första besök). Lite längre in i filmen försäkrar han sin sköra patient “I could have you put away. You’re THAT close to insanity!”.

Cat People ser fantastisk ut, det är skuggor och skiftningar galore. Som skräckfilm beträffad är det dock inte särskilt mycket att hänga i julgranen, även i de scener där det ska vara lite spännande blir jag inte särskilt engagerad. En film som helt enkelt är sevärd för nästan allt utom sitt skräckpotential.

* Fun fact: Kattdjurssläktet Panthera omfattar alla “fem stora katterna”: tiger, lejon, leopard, jaguar och snöleopard. Både leoparder (Panthera pardus) och jaguarer (Panthera onca) kan förekomma i en mörkare version och kallas då för “svart panter”. Vi får tyvärr aldrig veta vilken typ av svart panter – leopard eller jaguar – som förekommer i Cat People.

Inte så konstigt för den här typen av historia att vi med en gång drar igång med höga poäng för subjektiviteten: Irena är övertygad om att hon verkligen kommer att förvandlas till en panter när hon blir upprörd och det är nästan så att vi i publiken också ser det. Inget kan övertyga henne om motsatsen, särskilt inte den där lilla hoppan Alice Moore!

En högre ordning blir lite knivigare eftersom vi är så fast planterade i Irenas egen värld. Men det i sig gör samtidigt att hennes relation med Oliver i mångt och mycket är en chimär – vilken fru vill inte ligga med sin man?! Läkarkonsten, särskilt som den utövas av Dr. Judd, kan inte göra ett skit för henne. Hon ger själv inte uttryck för någon slags religiositet, om något är hennes förbannelse ett verk av Satan. Men visst, i ett trängt läge greppar Oliver något slags mätinstrument av trä som bara händelsevis råkar se ut nästan som ett kors och utropar “In the name of God, leave us in peace!”

Här finns såklart ett överflöd av förfall, undergång och olösbarhet. Irena står ständigt under hotet från att antingen förvandlas till en panter (som hon själv tror) eller bli vansinnig (som alla andra tror). Jag tänker att olösbarheten främst finns i hennes egen hjärna, men man skulle också kunna se det som olösbarheten i en evig förbannelse som hon aldrig kan fly undan (beroende på hur gärna man vill tro på att “cat people” verkligen finns).

Vi får inte samma ymnighetshorn av labyrintiska egenskaper, men det finns dock stråk även av dem, exempelvis tack vare Irenas egna förebådande panterskisser. Hennes identifiering med pantern skapar också en slags dubbelgångareffekt, särskilt när hon till och med vid minst ett tillfälle härmar den instängda kattens repetitiva rörelsemönster.

Här dyker som synes en helt ny kategori upp. En film som lyckas få poäng, om än aldrig så få, i varje gotik-kategori har såklart gjort sig förtjänt av en ”Gothbonus” på fem poäng.

Terror, definitivt terror.

Dr. Cyclops (1940)

alt. titel: Dr Cyclops hemlighet, Docteur Cyclope

Vid den anonymt betitlade North American Research Foundation är dr. Rupert Bulfinch mycket exalterad. Han har blivit ombedd av den kände dr. Alexander Thorkel att resa hela vägen till Amazonas djungler för att hjälpa till med Thorkels forskning. En kollega påpekar att Thorkel varit “a strange man” redan innan han drog sig undan från forskarvärlden till sitt djungellabb och undrar oroligt “Who knows what his mental state might be in?” efter år av isolering.

Vi som tittar behöver inte undra det minsta. Vi har redan fått tydliga indikationer på att dr. Thorkels mentala hälsa lämnar en hel del övrigt att önska med tanke på hur han reagerar när hans tidigare forskarkollega försökt få honom att upphöra med sina ogudaktiga experiment.  “But what you are doing is mad. It is diabolic! You are tampering with powers reserved to God.”

Dr. Bulfinch och hans sällskap hade dock kunnat undkomma Thorkels diaboliska planer om de bara accepterat att de rest tusentals mil för att slänga en titt i ett mikroskop. Thorkel har nämligen börjat få så dålig syn att han själv inte kan använda instrumentet, men behövde alltså bara denna enda hjälp. Men Bulfinch vägrar att återvända hem så snart (“I will NOT be treated as an errand boy!”), vilket leder till att sällskapet snart upptäcker Thorkels lilla radiumgruva. De kommer inom kort också inse vad han använder denna gudagåva till mänskligheten för.

Fotografen och regissören Ernest B. Schoedsack var inte obekant med avancerade specialeffekter eftersom han sju år innan Dr. Cyclops basade över inspelningen av King Kong (tillsammans med Merian C. Cooper, som den här gången står som producent). I fallet Dr. Cyclops kunde Paramount Pictures dessutom locka med en av de första skräckfilmerna filmad i Technicolor.

Tekniskt sett finns det alltså mycket att gotta sig i när det gäller dagens film men tyvärr brister det på både manus- och skådespelarsidan. Jag hade sett stillbilder från Dr. Cyclops och såg fram emot ett raffel liknande The Devil-Doll eller The Incredible Shrinking Man. Men här blir det hela märkligt ospännande när de tre äpplen höga offren försöker undkomma Thorkels klor. Thorkel spelas av Albert Dekker vilken är otroligt lik Stig Järrel och den ende som håller skådespeleriet igång. Dessutom utrustad med en överdimensionerad skruvnyckel som vore han Jokern i 60-tals-Batmanserien.

Bland de övriga hittar vi Janice Logan vilken inleder starkt som forskarkollega till Charles Haltons Bulfinch, men som snart givetvis reduceras till att utgöra kärleksintresset för slackern Bill Stockton, i sin tur spelad av Thomas Coley. Italiensk-amerikanske Frank Yaconelli spelar hjälpredan Pedro vars etniska bakgrund såklart leder till att hans mini-jag är hänvisad till en förnedrande Zardoz-blöja medan de andra får klä sig i värdigare togaliknande tygtrasor.

På det stora hela är det minst sagt olyckligt att det miniatyriserade lilla gänget mest av allt påminner om Lil’Ash-scenen i Army of Darkness när de pilar omkring. Det är anmärkningsvärt hur Browning lyckades få enskilda minityrmänniskor att framstå som betydligt mera trovärdiga i sina överdimensionerade miljöer i The Devil-Doll. Jag gissar att en anledning till att den fyra år äldre filmen lyckas undvika Lil’Ash-känslan är att vi aldrig får se en fullstor människa och miniatyrerna i bild samtidigt. 

Trots mitt ljumma omdöme skulle jag ändå rekommendera en titt på Dr. Cyclops, enbart tack vare dess filmhistoriska värde. 77 ynka minuter av ens filmtittarliv är den ändå värd.

Föga förvånande ingen subjektivitet överhuvudtaget, däremot en hel del förkastande av en högre ordning från Thorkel (“Now I can control life, absolutely!”). Nog förekommer en hel del förfall, både moraliskt och kroppsligt, men så mycket värre blir det aldrig. Inte mycket till vare sig undergång eller olösbarhet med andra ord. Dr. Cyclops är också alldeles för mycket pang på rödbetan för att komma i närheten av något labyrintiskt.

Om jag nu måste välja mellan terror och horror, blir det utan tvekan horror

The Devil-Doll (1936)

alt. titel: Hämnden, Djævledukken, Hevnen

De förmögna Parisbankirerna Victor Radin, Emil Coulvet och Charles Matin läser med stigande oro att deras före detta kollega Paul Lavond har flytt från den ökända straffkolonin på Île du Diable. Där har han suttit i 17 år efter att han dömdes för att ha rånat sin egen bank, ett brott som också ledde till att en nattvakt fick sätta livet till. Trion utlyser till och med en hittelön på 50 000 franc. Och nog har de fog för att vara oroliga, alltid. Brottet som Lavond dömdes för var nämligen ett som de själva utförde och satte dit honom för. Nu har han slipat sitt hat och begär efter hämnd till en vansinnets besatthet.

Vilket dock inte innebär att han inte tar sig an sin hämnd på ett högst snillrikt sätt. På Djävulsön blev han vän med en vetenskapsman, vars livs ambition var att få världens sinande resurser att räcka längre genom att förminska allt levande till en sjättedel av sin ursprungliga storlek. I sin besvikelse över att experimenten fortfarande inte fungerar som han vill faller han ihop i sitt labb, stendöd. Tillsammans med vetenskapsmannens änka Melita får Lavond därmed möjlighet att fly till Paris för att utkräva sin hämnd, vilken hänger de halvfärdiga experimenten.

Och ingen kommer på tanken att misstänka den åldriga leksaksaffärsinnehavaren Madame Mandelip och hennes märkligt livslika “dockor” när bankirerna börjar trilla av pinn.

Tod Browning, regissören som torde vara mest känd för Dracula och Freaks hann bara göra totalt nio talfilmer. The Devil-Doll blev hans näst sista produktion eftersom hans “macabre sensibilities were no longer welcome in a Hollywood that was striving for ‘glamour and prestige’” enligt Wikipedia.

Jag är benägen att tycka att den tidens Hollywood var full av idioter. Inte så att jag är någon Browning-kännare, men eftersom jag tog mig an The Devil-Doll efter att den nämndes i samband med den fyra år yngre Dr. Cyclops (wait for it…) kan jag bara lägga mig platt för regissörens hantverksskicklighet. Jämfört med Dr. Cyclops är detta i princip filmiskt guld.

Berättelsen har tempo och driv, trots att en del av den ägnas åt Lavonds besök hos sin gamla mor och dotter. Dottern Lorraine spelas av Maureen O’Sullivan och jag stör mig inte ens på scenerna där hon måste förklara för den uppvaktande taxichaffisen Toto att hon inte kan gifta sig med honom på grund av faderns brott.

The Devil-Doll är förvisso mer spännande än genuint läskig, men spänningsscenerna är å andra sidan verkligen nagelbitande. Browning (tillsammans med fotografen Leonard Smith och klipparen Frederick Y. Smith får man anta) har en fantastisk förmåga att skapa spänning medelst snabba klipp och närbilder på ansikten som alla förmedlar avsevärd nervositet, oro eller anspänning.

Förutom Browning vill jag också lyfta veteranen Lionel Barrymore i rollen som Lavond. Trots att han inte utstrålar samma pondus eller tryck i vare sig person eller röst som exempelvis Boris Karloff är det något med hans prestation som blir engagerande och fascinerande, oavsett om han spelar så att säga sig själv eller den knarriga gamla Madame Mandelip. Det vore också tjänstefel att inte nämna den slående italiensk-amerikanskan Rafaela Ottiano som Melita. Hon kommer inte i närheten av Barrymores skådiskompetens men det behövs inte heller. Det räcker med att hon är närvarande och sportar en Bride of Frankenstein-strimma i det burriga håret.

Dessutom känns det som om The Devil-Doll i mycket högre uträckning utnyttjar grejen med miniatyrmänniskor jämfört med tidigare nämnda Dr. Cyclops, bland annat med en imponerande scenografi. Där bör jag väl också nämna A. Arnold Gillespie som ansvarig för visuella effekter och art directorn Cedric Gibbons.

Jag kan med varm hand rekommendera The Devil-Doll om så bara för njutningen av att se ett gott filmhantverk.

Inte mycket till subjektivitet, men Lavond förkastar naturligtvis alla former av högre ordning i jakten på sin hämnd. Med tanke på att filmen inte räknas som pre-code är jag lite överraskad av att han kommer så pass lindrigt undan.

Lavonds hat mot sina före detta kollegor leder naturligtvis också till ett moraliskt förfall hos honom själv. Även riktat mot den stackars Melita som hjälper hämnaren eftersom hon tror att han också ska hjälpa henne att fortsätta makens experiment. Filmen är dock inte så dyster att jag skulle säga att här finns särskilt mycket av vare sig undergångs– eller olösbarhetsatmosfär. Inte heller mycket till labyrintiska element.

Absolut ingen terror-film.

The Black Cat (1934)

alt. titel: Den svarta katten, Den sorte kat, Satanás

Nygifta paret Peter och Joan Alison är på väg med Orientexpressen till Visegrád och har precis bestämt sig för att ta en paus i pre-bröllopsnattshånglet för att äta en bit i restaurangvagnen. Men de kommer aldrig så långt eftersom konduktören kommer och undrar om de kan tänka sig att dela kupé med dr. Vitus Werdegast? Tågen anländer ju ändå till Visegrád vid tvåtiden på morgonen så de kommer ju knappast att använda kupén till att sova i i vilket fall som helst.

Möjligen ångrar de unga tu sin generositet ganska omgående eftersom dr. Werdegast knappast är någon lustigkurre. Istället berättar han om hur han spenderat de senaste femton åren i ett sibiriskt fångläger och hur han under den perioden förlorat både hustru och dotter. En hustru som av en ren händelse är väldigt lik Joan…

Inte blir det bättre när sällskapet anländer till Visegrád mitt i natten. Regnet öser ned och bilen som ska ta dem alla vidare kör av vägen. Chauffören dör på fläcken och Joan skadas, men som tur är ligger arkitekten och Werdegasts vän Hjalmar Poelzigs hus strax intill.

Men tamejtusan om paret Alisons otur bara fortsätter! Vi som tittar upptäcker snart följande:

• Werdegast är inte alls BFF med Poelzig utan sökt upp denne enbart för att utkräva hämnd eftersom Poelzig kapitulerade till ryssarna under första världskriget,
• Poelzig har Werdegasts fru (och hon är inte den enda)i någon slags glaskista,
• Werdegasts dotter lever, men i egenskap av Poelzigs fru och
• Poelzigs kvällslektyr består av en volym som redogör för “Rites of Lucifer”.

Österrikiske regissören Edgar G. Ulmers andra långfilm i Hollywood säger sig berätta en historia som är “suggested by” Edgar Allan Poes novell från 1843. Till och med det är att tänja på sanningen. Men absolut, Poelzig gillar att omge sig med svarta katter samtidigt som Werdegast lider av ailuro- eller felinofobi (alltså kattfobi). Det nämns, ganska pliktskyldigt kan jag tycka, att svarta katter är “the living embodiment of evil”. Annars är The Black Cat en historia som försöker väva samman traumahantering från första världskriget med kittlande djävulsdyrkan (inklusive kvinnooffer) à la Aleister Crowley plus någon slags övernaturlighet, åtminstone i samband med Poelzigs välbevarade kvinnolik.

I mina ögon lyckas den främst med det förstnämnda. Innan bilolyckan inträffar berättar chauffören glatt om alla tiotusentals som dog på slagfältet de just nu passerar. Den första bilden vi får av Poelzigs moderna skrytbygge är på en kulle som kantas av fler gravkors än tittaren hinner räkna. Huset är alltså både bokstavligt och bildligt byggt på vad Werdegast kallar för “a masterpiece of destruction”. Den labyrintiska husgrunden utgörs av gamla kanonfundament, vilka dessutom fortfarande är fullproppade med dynamit.

Det stora dragplåstret i The Black Cat är två. Eller en duo, om man så vill. Efter framgångarna med Dracula och Frankenstein tre år tidigare är detta den första filmen där Bela Lugosi och Boris Karloff ställs mot varandra i rollerna som Werdegast och Poelzig. Och det behövs, för utan deras envig tror jag The Black Cat hade kunnat framstå som exakt så fånig som den egentligen är. Själva historien är ihålig som en schweizerost (Lugosis olycksbådande iakttagelse på tåget att Joan är lik hans fru blir det exempelvis inget av, inte heller Poelzigs många kvinnolik), Joans enda funktion är att svimma och bli buren av diverse män, Poelzig spelar Bachs toccata fuga i d-moll på orgel och den satanistiska mässan är ganska blek. Överhuvudtaget får jag intrycket av att produktionen inte rört sig med någon särskilt stor budget, bland annat eftersom skådisarna springer omkring i morgonrock under minst häften av speltiden.

Nu vinner filmen istället ganska mycket på att duon Lugosi-Karloff får stirra ut varandra och genom sammanbitna tänder säga saker som “Did we not both die here in Marmorus fifteen years ago? Are we any the less victims of the war than those whose bodies were torn asunder? Are we not both the living dead?”. Jag tycker också att det är ganska uppfriskande att Poelzig/Karloffs hus inte är något gotiskt kråkslott, utan ett ultramodernt bygge. Dock givetvis fortfarande utrustat med en svepande trappa. Eftersom The Black Cat också är en pre-code film får vi inte bara ett gift par som tydligt är sugna på lite hanky panky, utan också förhållandevis uppenbara antydningar om att Karloff dels slår ihjäl sin hustru, dels blir flådd levande av Lugosi.

Så länge man inte förväntar sig en bokstavstrogen Poe-adaption bjussade The Black Cat i slutänden inte alls på någon dum filmupplevelse.

Inte mycket till subjektivitet. Stämningen ska inte bara upplevas obehaglig för Peter och Joan, den är helt uppenbart obehaglig. Vid ett tillfälle dyker faktiskt polisen upp för att utreda bilolyckan men de kan inte ta med sig paret på sina cyklar. Karloffs Poelzig har dock kastat både den relationella och religiösa ordningen överbord.

Som synes knusslar The Black Cat inte med antydningar om förfall och undergång, det är mycket snack om död och förintelse i alla möjliga avseenden. Poelzigs hus både är byggt på, och är en kyrkogård i sig självt med de märkliga glaskistorna. Situationen framstår dock aldrig som olösbar.

Trots sin modernitet rymmer huset en hel del labyrintiska egenskaper – det finns dörrar mellan många av rummen vilket innebär att både Lugosi och Karloff plötsligt kan befinna sig i Joans sovrum utan att hon har något att säga till om den saken. Kanonfundamenten rymmer slingrande gångar, metertjocka ståldörrar och roterande fängelsehålor.

Definitivt mer horror än terror

Women turned white-haired and raving lunatic

Ännu ett år, ännu en Halloween(månad). Och vad signalerar Halloween mer än något annat? Gotik förstås! Vad vore Halloween-parafernilia utan gravstenar, rasslande kedjor, spindelväv och fejk-dimma? Och därmed är vi framme vid bloggens sextonde Halloween-tema.

Jag har utgått från den (primärt litteraturvetenskapliga) definition som Mattias Fyhr tar upp i sin omarbetade avhandling De mörka labyrinterna från 2009. Undertiteln anger dock att innehållet också ska handla om film, musik och rollspel, men i mina ögon är filmdelen väl tunn – knappt tre sidor av ungefär 250. Filmer som Fyhr nämner, mer eller mindre i förbifarten, är exempelvis Das Cabinet des Dr. Caligari, Alien och The Crow (duh…). Så varför inte ägna årets Halloween-tema åt att se om det går att hitta några fler exempel, såväl gamla som nya?

För att hålla någon slags styrfart på ett i princip slumpartat urval filmer har jag kontrollerat dem mot de gotiska element som utgör Fyhrs definition: subjektiva världar, avsaknad av högre ordning, atmosfär av förfall, undergång och olösbarhet samt labyrintiska egenskaper.

Subjektiviteten handlar om att en gotisk berättelse ska uttrycka huvudpersonens känslomässiga upplevelse av det som händer. Ju längre man rör sig in på det gotiska territoriet, desto mindre säker kan man vara på någon slags objektivitet, relaterad till filmens protagonister. Till slut kan det bli så att den externa världen helt bryts ned och färgas av deras egna neuroser.

Förutom att göras maktlös av sitt eget känsloliv rör sig en gotisk protagonist också i en värld som saknar en eller flera former av högre ordning, exempelvis rättslig, religiös, samhällelig, moralisk eller vetenskaplig. I en äktgotisk värld står ingen hjälp att finna från vare sig Gud, rättsväsende eller den övriga mänskligheten.

Det många sannolikt associerar med gotik är “stämningar”. Här går det att vräka på i princip hur mycket som helst. Förfall i form av fragmentarisering av tal, texter eller dokument, sjukdomar och kroppsliga skador eller känslomässigt lidande. Undergång i form av ruiner, döende rollfigurer eller lurande vansinne. Olösbarhet i form av något oåterkalleligt och maktlöst, exempelvis redan döda rollfigurer eller ett slut som inte levererar någon upplösning att tala om.

Och till slut en uppsjö av labyrinter eller något som kan tolkas som labyrintiskt: trånga grottor, ogenomträngliga skogar, lönnrum, dubbelgångare (antingen i ren fysisk form eller som en avbildning), lager-på-lager-handling och metaelement.

Detta skapar någon form av ramverk, men som så ofta ligger mycket i betraktarens öga. Det är mycket möjligt att mina tolkningar inte skulle delas av andra, men det skiter vi i, inte sant? I slutänden landar ändå det mesta i typ “jag vet vad gotik INTE är när jag ser det”. Bortsett då från att jag året till ära instiftat poängsystemet Goth-o-metern så att jag på poängen när kan säga vilka filmer som är de allra gotiskaste. Märk väl att denna poängsumma inte behöver ha något att göra med filmernas betyg. Det återstår alltså att se hur förtjust jag egentligen är i temats mest gotiska filmer. Poängen delas i sin tur in i tre olika nivåer, beroende på gotiskhet, och nivåerna signaleras med hjälp av tre olika citat.

Förutom de här gotiska elementen brukar det också dras någon slags gräns mellan “terror” och “horror”, där terror ligger nära det gotiska. Här eftersträvas en sublim känsla snarare än den mer primala, råa skräcken. Ett enkelt försök att beskriva skillnaden kan vara att terror är känslan du upplever tryggt instängd i en stuga samtidigt som det lufsar omkring ett gäng björnar utanför. Du kan uppleva spänning, fundera lite på det här med Liv och Död (ifall björnarna skulle lyckas ta sig in) och kanske till och med bli lite melankolisk tack vare det. När björnarna slitit dörren av gångjärnen och är i full färd med att tugga i sig din högra fot, då har du landat i ren och skär horror. Eftersom terror som sagt ligger så pass nära det gotiska har jag också försökt mig på att dela upp temats filmer i någon av de här två kategorierna.

Allt detta kanske låter onödigt komplicerat, men det är väl det som bloggteman är till för? Förhoppningsvis skall allt bliva uppenbara när vi väl kör igång och recensionstexterna går självklart också att läsa helt fristående. Om läsaren så vill kan hen alltså helt hoppa över gotiktjafset och bara få tips om ett trettiotal skräckfilmer av varierande kvalitet. Texterna läggs som vanligt ut i kronologisk ordning.

Jag har av förklarliga skäl lite svårt att peka ut tidigare gotiska filmer på bloggen eftersom är en tolkningsfråga. Men jag kan ju i alla fall länka till texter om de filmer som Mattias Fyhr nämner i De mörka labyrinterna och som redan finns på plats.

Gotiska filmer omnämnda av Fyhr

Frankenstein
Das Cabinet des Dr. Caligari
Bride of Frankenstein
Suspiria
The Shining
Alien
A Nightmare on Elm Street
The Blair Witch Project
The Crow
Scream
The Texas Chain Saw Massacre
The City of the Living Day
The Beyond

Tidigare Halloween-teman

2011 – Klassiska skräckhistorier
2012 – Fjälliga fasor
2013 – Hammer Film Productions
2014 – Found Footage och Kroppssnattande
2015 – Vampyrer
2016 – Zombies
2017 – Demoner
2018 – Italiensk skräckfilm
2019 – Brittisk skräckfilm
2020 – Slashers
2021 – Stephen King-adaptioner
2022 – Jorden runt
2023 – Furry Fiends
2024 – Sci fi
2025 – Monochrome Madness

I Swear (2025)

alt. titel: Verflucht normal, Plus fort que moi, Incontrolable

Galashiels, en relativt liten stad, ungefär en timmes bilväg söder om Edinburgh. En så pass liten stad att det inte krävs särskilt mycket för att sticka ut. Så John Davidson sticker verkligen ut. Vid 13 års ålder började hans Tourettes att visa sig i form av tics, spottande, utrop och, vad värre är, så kallad koprolali. Alltså det förhållandevis ovanliga uttrycket att inte kunna kontrollera vad man säger. Man säger saker som inte uppskattas av omgivningen och man säger dem dessutom ofta väldigt högt.

X2: 2024 i korthet (2024)

Mean Girls (2024)

Jag kommenterade i min text av 2004 års Mean Girls, möjligen en smula orättvist, att filmen inte skapat någon större förändring i det offentliga samtalet när allt kommer omkring (förutom när det gäller klirr i kassan, den har spelat in sin grundbudget sju gånger om). Då försummade jag att nämna att den också resulterat i en scenmusikal som dessutom blivit filmad. Så en slags remake, där historien är i stort sett identisk, men kompletterad med sång och dans.

X3: Läckberg & Fexeus (2021-2023)

Polisen gör ett makabert fynd: en kvinna i en låda, spetsad som en insekt av ett antal svärd. Nästan som om ett välbekant trolleritricks gått snett. Fallet går till en slags experimentgrupp inom kåren, ledd av Julia Hammarsten. Poängen med gruppen är att personer från olika delar av polisen ska kunna komma längre genom att slå ihop sina respektive erfarenheter.

Resident Evil (2026)

alt. titel: Resident Evil: Noche cero

Transplantationsbudet Bryan har verkligen ingen bra kväll. Det är vinter och kallt som fan. När han lämnar vävnadsväskan till läkaren får han bara skäll, trots att det inte alls är hans fel att han är försenad. Till råga på allt stormar läkaren iväg utan att signera Bryans leveransformulär. Och hemma väntar flickvännen Michelle för ett Allvarligt Samtal.