toni-erdmannalt. titel: Min pappa Toni Erdmann

Toni Erdmann. Filmen som överösts med europeiska filmpriser och Tysklands bidrag till den 89:e Oscarsgalan. Som fick stående ovationer i Cannes (efter och under visningen). En film med ”perfekt tajming och varm, syrlig humor” om distributören TriArt får säga det själv. Det kan ju bara inte vara dåligt. Eller?

Avslutningen på årets Malmö Filmdagar bjöd på 162 minuter av märklighet. Inte direkt dåligt men heller inte direkt begripligt. Jag kan helt enkelt inte komma på ett bättre epitet än ”märkligt”.

Winfried Conradi är en man som gillar att skämta med sin omgivning. Problemet är bara att hans ”humor” sällan är kompatibel med omgivningens. Ofta blir reaktionen konfunderade leenden och osäkra skockanden snarare än genuina skrattsalvor. Borträknat den närmaste familjen som tycks ha lärt sig att helt ignorera Winfrieds påfund. En dag inser han att relationen med dottern Ines inte är vad den borde vara och gör därför ett spontanbesök hos henne i Bukarest, dit hon flyttat för jobb på en konsultfirma.

Bondandet med Ines går väl så där med tanke på att Winfried, trots de bästa avsikter, ser till att i Ines ögon sabba det mesta hon lagt månader på att bygga upp i sin yrkesroll. Efter ett fåtal dagar skyfflar hon med lättnad (men givetvis också en hel del skuldkänslor) in pappan i en taxi med sikte på flygplatsen och hemfärd.

Men så lätt blir man inte av med Winfried Conradi och han invaderar nu gång efter annan Ines olika plattformar, såväl professionella som privata, iförd en syntetisk golvmoppsperuk och illasittande löständer.

Exakt vad pappan hoppas uppnå med detta förblir för min del oklart. Hade detta varit en genomsnittlig Hollywood-produktion hade historien utmynnat i att Winifred förhållit sig konsekvent till sin låtsasfigur ”Toni Erdmann”, vilken presenterar sig som en slags livsstil- eller businesscoach. På sitt buffliga och okonventionella sätt hade han sett till att hjälpa Ines med såväl jobb som privatliv så att allt hade ordnat sig till det bästa både för honom och henne på sant feel good-manér.

Men nu är Toni Erdmann mycket långt ifrån vare sig Hollywood eller någon slags feel good-genomsnittlighet och jag blir som sagt inte klok på vare sig filmen eller dess huvudpersoner. Skådespelarprestationerna går förvisso inte att klaga på, jag har ingen anledning att tvivla på vare sig Peter Simonischek eller Sandra Hüller. Problemet är att jag inte förstår dem, deras eventuella charm eller bevekelsegrunder. Filmen Toni Erdmann lobbar upp en jäkla massa bollar i luften men bryr sig sedan inte om att smasha på särskilt många av dem.

Exempelvis finns det händelser, scener och dialoger vilka tangerar mer allvarligt påtagliga ämnen som kvinnors roll i ett hårdkokt affärskonsultklimat, rumänsk fattigdom eller rovdriften i en global ekonomi, men de blir alla liggande utan åtgärd. Märkliga relationer finns det gott om men inte heller de får någon direkt utlösning (oh, you are in for a treat in that regard), utom möjligen den mellan far och dotter. Ines tycks inledningsvis pressad och stressad, på gränsen till deprimerad, och har väl mot slutet till viss del kommit ifrån den sinnesstämningen men jag förstår inte riktigt hur det gick till. Och så det största frågan av dem alla – hur, oh HUR, gick det egentligen med nakenfesten?!

Ska jag vara helt rättvis mot filmen behövde jag i och för sig inte titta på klockan särskilt många gånger under de många minutrarna. Toni Erdmann var lagomt begriplig och samtidigt tillräckligt märklig för att jag skulle behålla den ständiga undran ”vad sjutton ska hända nu?!” Men när alla dessa ignorerade bollar, ejakulationschampagne och en gestalt som mest av allt såg ut att vara resultatet av en vild natt mellan Marge Simpson och Chewbacca slutat rulla på duken gjorde de också det i mitt huvud. Den där märkligheten visade sig inte vara av något bestående värde. Även det…märkligt.

star_full 2star_half_full

Malmo_Filmdagar_2016_crop_100Alla som var med på Malmö filmdagar bänkade sig inför de många minutrarna. Carl tog del av märkligheterna i en helt annan stad (hur orimligt det nu än kan framstå…)
Fiffis filmtajm (publiceras lördagen den 1 oktober)
Jojjenito
Fripps filmrevyer

jag-alskar-digEn ungt par rullar runt i en säng, nyförälskade och lyckliga. Men där är inte filmen slut, det är bara början. Plötsligt har det gått ett antal år och den där nyförälskelsen har börjat få en del repor och bucklor på vägen. Har inte startmotorn börjat hacka lite också?

Men vänta här nu… En film som börjar med slutet? Om relationer som gått i stå? Med Björn Kjellman? Som inleder ett förhållande med en yngre kvinna? Har jag gått fel och av misstag hamnat på en nypremiär av Adam och Eva? På ett sätt önskar jag nästan det för den titten hade nog varit mer lustfylld än vad det här blev.

Jag älskar dig handlar alltså om Gustaf och Marianne som efter 18 års äktenskap reducerats till att ge varandra argsinta små kommentarer under middagar med vänner och annonsera för hela världen vem av dem som blivit så lastgammal att hen skaffat sig stödstrumpor. Föga förvånande är det Marianne som ger upp först och proklamerar att hon vill skiljas varvid Gustafs största problem blir hur de ska ta sig igenom den traditionella söndagsmiddagen med hans föräldrar.

Sedan utspelas tokrolig scen på tokrolig scen om hur de två försöker staka ut nya livs- och relationsbanor samtidigt som de inte helt kan undvika kontakt eftersom de ändå har två tonåriga barn tillsammans. Marianne raggar under vännen Camillas överinseende på krogen innan hon hittar passionen i den romantiske Rudolfos (en förkroppsligad kliché där fotografen bor på en husbåt, lagar risotto och smuttar på enorma glas rödvin) famn. Gustaf först försöker upprätthålla en förtvivlad fasad inför familj och vänner men hittar till slut någon slags frihet i relationen med den betydligt yngre (surprise, surprise…) Rita.

Ja, herregud, var ska jag börja?! Kanske genom att slå fast ett antal anti-trossatser (hmm, det där lät som en andlig variant av Utan trosor i Tyrolen. Tror inte att det är det jag är ute efter…) Jag tror inte på Björn Kjellmans Gustaf, en man som beter sig som om han vore född på 40-talet istället för på 60-talet. Jag tror inte på att Christine Meltzers Marianne skulle bli uppraggad av Eric Saade när hon är ute på krogen för första gången på 18 år. Jag tror inte på att Nour El-Refais Rita skulle tycka att Gustaf var så rolig att umgås med, bara för att han är ”skum” och oberäknelig.

Det största problemet med Jag älskar dig är att den saluför sig som en komedi. Filmen sitter sedan fast i denna försäkran och tvingas därmed kombinera tokroliga inslag med den dramatiska historien om alla tänkbara känslomässiga och praktiska konsekvenser av att försöka avsluta (eller inte) ett 18 år långt liv tillsammans. Slutresultatet blir varken hackat eller malet och de humoristiska inslagen stjälper dramalasset över ända genom att antigen vara för o-roliga (Christine Meltzer spyr på Eric Saade. Bokstavligt talat) eller för skruvade (som jag gissar att exempelvis den konstigt bestämda servitrisen skulle föreställa).

Blott en bra sak kan jag ta med mig och det var Marianne och Gustafs tonårsdotter Emma som spelades alldeles föredömligt naturligt av Saga Samuelsson. Scenen mellan henne och Christine Meltzer i samtal på en parkbänk känns så här i efterhand som det enda som räddar filmen från fullkomligt haveri.

Den största anti-trossatsen måste dock reserveras för det ofantligt påklistrade feel good-slutet där filmen knyter ihop trådar som den fem minuter innan ägnat stor möda åt att trassla till. Ingen vink ges om hur oredan klarats upp, förutom informationen att det hunnit gå tre månader, vilka då bör ha ägnats åt individ- och gruppterapi 24/7. Plötsligt är tonårsdotterns kärleksliv back on track. Plötsligt är alla vänner. Plötsligt har Gustafs bror slutat vara notoriskt otrogen. Plötsligt kommer den sturige tonårssonen överens med pappa. Plötsligt är det jul. Plötsligt sjunger alla tillsammans vid pianot. Plötsligt blev filmen som en Lidl-reklam (men varför inte, den har ju trots allt innan dess ägnat mycket uppmärksamhet åt både MatHem.se och Moët et Chandon). Plötsligt kräks jag lite.

star_full 2

Malmo_Filmdagar_2016_crop_100Jag älskar dig var en gemensam film som visades första kvällen efter Den allvarsamma leken, så ingen av filmspanardeltagarna kom undan. De kommer dock att posta sina texter först på torsdagen den 29 september.
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito

suburraRomförstaden Ostia grundades 1884 efter att man lyckats göra sig kvitt malarian som tidigare hemsökt de sanka kustmarkerna. Men för alla som ser Stefano Sollimas våldsamma Suburra står det klart bortom allt rimligt tvivel att en sjukdom fortfarande hemsöker området. Och den kallas girighet.

Skurkar finns på samhällets alla nivåer men Suburra beskriver detta förhållande med en enastående kall och cynisk blick. Ingen i filmen är någonsin intresserad av att göra något för någon annan än sig själv (ibland kan älskade eller familjemedlemmar också inkluderas i den kretsen men det är inget man ska räkna med).

Gud skapade världen på sju dagar (ok, sex om vi nu ska vara petiga) medan Suburra ger oss lika många innan Undergången. Och nog är det en regelrätt apokalyps alltid, filmen innehåller till och med fyra ryttare som på olika sätt bidrar till Slutet. Politiken Filippo Malgradi försöker medelst lagändringar och olika utskott förvandla Ostia till Italiens Las Vegas (även om Atlantic City känns som en lämpligare liknelse i det här fallet). Han känner den gäckande storskurken som bara kallas Samurajen, vilken i sin tur försöker hålla småskurken Numero 8 (lätt igenkännlig tack vare en gigantisk nummertatuering på baksidan av den rakade skallen) i schack.

Numero 8 ser sig själv som kung över Ostia och har arbetat hårt för att “övertala” motvilliga fastighetsägare att det nog är lika bra att de lämnar förstaden. På så sätt har han samlat stora landområden som kommer att bli värda sköna summor när Malgradis politiska ränker ger utdelning. Tack vare att Malgradi är förtjust i både minderåriga horor och knark startas en händelsekedja som också involverar en ny spelare på skurkplanen – familjeöverhuvudet Manfredi Anacleti.

Den italienska (eller är det mest den amerikansk-italienska?) illegala scenen brukar oftast förknippas med maffian, en hävdvunnen tradition som dessutom genom Mario Puzos försorg kommit att framstå som förhållandevis sofistikerad. Men det är nya tider i Suburra, mot Samurajen (vilken enligt Puzos språkbruk antagligen skulle kunna karakteriseras som en ”Mustache Pete” om han nu skulle ha haft någon mustasch), står Numero 8 och Anacleti. Båda är de män som föredrar att låta våldet tala och sällan vare sig tänker efter eller lyfter blicken från den rent personliga intressesfären.

Av olika anledningar förknippades Suburra med maffiafilmen Gomorra nere på Malmö filmdagar och därför hoppade jag över en titt. Men när Suburras hyllningskör bara blev större och större började jag undra om jag begått ett misstag och då var det ju tur att Örebros Bio Roxy kunde stå till tjänst med en visning.

Rent känslomässigt har jag inga större problem att instämma i ordbruk som ”blytung” och liknelser till Denis Villeneuves Sicario (Suburras musik kommer från franska electronica-bandet M83). Suburras historia kändes också betydligt mindre splittrad än Gomorra, så så långt allt väl. I någon mån får nog filmen för dagen utnämnas till 2016 års Gravity – den är på intet sätt dålig men tack vare alla hyllningar känns det som om jag dissar den ändå. Jag blev bara inte lika intrasslad i Suburras nät av girighet, korruption, feghet, egoism och våldsamheter. Det medvetna och utstuderade bildspråket funkade helt ok under själva visningen men började kännas allt mer ansträngt när det antog eftertankens kranka blekhet.

Känner du att en nedräkning till apokalypsen är precis vad som behövs, då är Suburra filmen för dig. Det underlättar om du också är sugen på en film som inte ger sin publik några som helst livbojar på det stormiga skurkhavet i form av sympatiska rollfigurer eller osjälviska gärningar. Go nuts!

star_full 2star_full 2star_full 2

De som tyckte bättre om Suburra än jag var:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmitch
Movies-Noir

jag-heter-inte-miriamDet finns många olika typer av livslögner, både stora och små. Till de små kan man kanske tänka sig varianten ”Jag har aldrig gillat den här tröjan men jag fick den av mormor och hon blir besviken om jag inte har den på mig ibland”. Till de stora bör man nog räkna det som 75-åriga Miriam går och bär på.

En parant och bestämd dam i sina bästa pensionsår som fortfarande klarar sig själv i den stora villan och som på födelsedagsmorgonen blir uppvaktad av son med familj. Vad kan väl hon ha att skygga för i sin personliga historia? Att hon satt i koncentrationsläger innan hon kom till Sverige är ingen större hemlighet, även om det knappast är något man småpratar om över en kopp kaffe. Men det faktum att Miriam egentligen inte alls heter Miriam och inte alls var judinna är något som hon knappt ens själv orkar tänka på.

Under en födelsedagspromenad i ett sommaridylliskt Nässjö tillsammans med sondottern Camilla ges dock tillfälle att inte bara återuppleva fasorna i Auschwitz och Ravensbrück utan också närma sig den stora lögnen: att Miriam egentligen heter Malika och är rom.

Man kan använda välkända historiska händelser som Förintelsen för att berätta helt andra historier. När det gäller Förintelsen upplever jag dock att det är betydligt vanligare att göra tvärtom – använda ett persongalleri och någon form av ramhistoria för att berätta om just denna historiska händelse. Ge den ett ansikte, en kropp och ett sinnelag som gör att läsaren lättare identifierar sig med berättelsen som därmed ges chans att ta sig in under huden.

En stor del av poängen med Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam är förstås att vi genom Miriam/Malikas minnen ges en möjlighet att, inte bara med hjärnan utan också med hjärtat och magen, få någon form av uppfattning om livet i nazisternas koncentrationsläger. Men i så erfarna författarhänder blir också Miriam/Malika till något mer än bara förmedlande staffage.

Min påtagligaste uppfattning om bokens huvudperson är att hon har överlevt tack vare en oerhört god förmåga att stänga av och stänga ute. Först sin identitet som rom och sedan det som händer i lägren. Axelsson gör det kanske lite väl övertydligt när hon i princip med en gång låter oss förstå att Miriam kan dela upp sina minnen i olika rum vilkas dörrar är mer eller mindre lätta att stänga till. I de inledande beskrivningen av minnena blir Axelsson också övertydlig och jag undrar om hon till och med är orolig för att läsarna inte ska förstå att det är en Viktig bok som vi är på väg att dyka in i. Litar hon inte på att kunna behålla vår uppmärksamhet genom en lite lugnare upptakt?

Nyckeln till Miriam/Malikas överlevnad tolkar jag alltså som hennes förmåga att forma sin egen verklighet. Hon låtsas exempelvis att hon tvättar sin egen hjärna ren från allt skräp och skit som hon upplevt i sitt liv, en ritual hon genomgår varje födelsedagsmorgon. Inte så att hon lever i något slags sagoland med enhörningar och sockervaddsträd men hon skapar sig ett pansar genom att inte tänka på sådant som hon ändå inte kan göra något åt. Hennes förmåga att kunna välja vad som ska få ta plats i hennes hjärna ser jag som hennes främsta egenskap.

Jag har inte läst mycket av Axelssons produktion men tyckte väldigt mycket om Aprilhäxan. I jämförelse med den boken har jag svårt att komma ifrån känslan av att författaren fallit i samma fälla (om det nu inte var ett fullt medvetet val från hennes sida) som så många andra före henne som vill berätta om ett historiskt skeende. När historiens personer först och främst ska användas för att berätta om denna historia är det inte så konstigt att andra delar blir satta på undantag.

Miriam själv framstår för mig i och för sig som en fullödig person men det som Axelsson väljer att låta henne uppleva sker utifrån behovet att berätta en historia om romernas öden under nazisternas styre. Den övriga familjen runtomkring henne blir desto mer skissartade, jag upplever exempelvis att sondottern Camillas viktigaste funktion är att vara stand in för den frågvise läsaren och det avslutande familjegrälet blir nästan underligt i sammanhanget eftersom det känns så pass ogrundat i det boken har berättat dittills.

Med ett antal olika böcker om just den judiska Förintelsen innanför bältet tycker jag inte heller att Axelsson levererar något direkt nytt, vare sig i fakta eller känslor, om just det. Jag heter inte Miriams aha-upplevelser ligger istället i det romska perspektivet och Miriams tid i Sverige efter räddningen i form av Röda Korsets bussar från Ravensbrück. Att det förekom ”tattar”kravaller i Sverige och att en romsk identitet var något så vederstyggligt att det knappt ens gick att tänka på, till och med i det till synes trygga Svedala.

star_full 2star_full 2star_full 2

allegiantalt. titel: Allegiant

Tja, jag känner mig själv hyfsat väl i alla fall. I texten om Insurgent förutspådde jag att att jag sannolikt skulle kunna tänka mig att knalla bort till den lokala biografen för lite McDonalds-motsvarighet till film och här sitter jag alltså nu igen och höjer publikens medelålder avsevärt.

Jag ska inte påstå att jag har några jättetydliga minnen kvar av Veronica Roths bokserie, men som i fallet med Insurgent har jag en stark känsla av att historien i Allegiant är rejält förenklad i sin transformering till vita duken. Vilket förstås också kan bero på att man måste spara på godsakerna eftersom de (förstås) ska räcka till ytterligare en film som tydligen kommer att kallas Ascendant (premiär först i juni 2017).

Nåvälan, Fours mamma, den fraktionslösa Evelyn, har tagit över styret av Chicago men visar sig (förstås) inte vara särskilt mycket mer barmhärtig än sin föregångare Jeanine. Mobbväldet är alive and well och avrättar fångar på löpande band. En av de som står i den kön är Tris bror Caleb och bland annat därför är Tris extremt sugen att ta sig ut från Chicago för att se vad som låg bakom det där meddelandet som spelades upp i slutet på Insugent.

Tris lyckas efter lite bök fly tillsammans med bland andra Four och Caleb och hamnar så småningom i framtiden. Eller i alla fall verkar det så eftersom etablissemanget som styrs av den så kallade Bureau of Genetic Welfare ligger på en teknisk nivå som Chicago aldrig ens var i närheten av.

Här får vårt gäng veta att byrån inte bara övervakar allt som händer i Chicago utan att hela staden är ett resultat av genetiska experiment för att försöka läka ut de skador som orsakats av obetänksamma tidigare generationer. Den perfekta slutprodukten av det här experimentet är förstås Tris och hon går med på att testas mot att byrån hjälper till att skapa fred i Chicago. Men kan hon verkligen lita på byrån och dess ledare David?

Ja, varför skulle hon inte kunna det? Här har vi en institution som uppenbarligen tycker att det är helt ok med enorma mänskliga experiment och som ju bevisligen inte lyfte ett finger för att förhindra de mord som Jeanine gjorde sig skyldig till. Generellt känns det som om filmerna främst plockat med sig Roths skepsis inför ledare, vilka oundvikligen tycks korrumperas av sin maktposition. Det blir dock aldrig riktigt klart huruvida de här personerna är ”onda” till att börja med eller om de som sagt korrumperas först när de väl befinner sig i en position där det är möjligt.

Överhuvudtaget känns det inte som om manuset till Allegiant (skrivet av fyra olika personer, aldrig ett bra tecken) anstränger sig särskilt mycket för att skapa trovärdiga förklaringar till varför saker och ting händer. Tris får en ärligt talat lövtunn anledning att tro på Davids historia men manuset ger henne inga möjligheter att ifrågasätta det. På samma sätt faller den avslutande ”spännande” fajten ut i väldigt olika resultat beroende på om de inblandade tillhör huvudcasten eller inte.

I dagens USA och värld är det ju inte heller så att det saknas möjligheter att skapa en klangbotten i en historia som innehåller avgränsande murar, kontroll av befolkning och en föreställning om biologisk, kulturell eller teknisk renhet men inget av detta har manusförfattarna heller orkat bry sig om att ta hand om.

Ska man vara snäll mot Allegiant innehåller filmen faktiskt ett par helt ok actionmoment och en rätt snygg design. Ska man vara ärlig (I’m just saying it like it is…) är den däremot inte mycket att hurra för. Nu klarar inte ens Shailene Woodley av att gjuta in någon form av liv i den här själlösa soppan. Filmen är utan någon som helst känsla eller stämning och av en sådan kaliber att jag sitter och undrar vad det egentligen var jag såg redan när eftertexterna börjar rulla.

star_full 2star_half_full

love-friendship1”A Vernon never goes hungry”. Grejen är bara den att Lady Susan Vernon, efter att makens död lämnat henne utan försörjning, siktar lite högre än att bara kunna överleva dagen. Givetvis vill hon kunna snärja en man för egen del men i nuläget verkar hon rätt nöjd över att samla på sig ett knippe älskare och överlämna själva giftasdelen till sin dotter Fredericia. Som exempelvis Sir James Martin, en veritabel fåntratt men en förmögen fåntratt. Varför skulle det vara fel för Fredericia att gifta sig med Sir James på grund av hans förmögenhet om det nu är det enda som talar för honom?

Lady Susan har å sin sidan nyligen blivit utkastad från Longford av Lady Manwaring som tröttnat på att den andra kvinnan kastat blickar efter hennes man, ”a divinely attractive man”. Nu styr Lady Susan kosan mot Churchill där hennes bortgångne mans bror bor tillsammans med hustrun Catherine och deras två barn. Samt Catherines yngre bror Reginald…

Kostymdramer är alltid ett vågspel, ibland är det som om själva historien tappar andan i en korsett av brokad, silke och utsökt eleganta interiörer. Den risken tycks vara något mindre så fort det handlar om en historia från Jane Austen eftersom grundmaterialet alltid är mer än bara en historia om kärlek och sociala relationer. Här är det regissören och manusförfattaren Whit Stillman som plockat upp Austens mer okända (och ofärdiga) brevroman Lady Susan och ur den skapat Love & Friendship.

En titel som förvisso låter Austensk så det förslår men som egentligen inte har särskilt mycket med innehållet att göra. Åtminstone inte om man ska se till vår huvudperson som spelas fullkomligt briljant av Kate Beckinsale. Jag har tidigare sällan varit särskilt förtjust i henne, men här är det bara att kapitulera. Ofta iklädd skimrande grönt eller lila (Lady Susan verkar inte vara mycket för sorgklädsel) blir hon i sanning ormen i många andra kvinnors äktenskapliga lustgårdar.

Beckinsales Susan är lika hänsynslös som en societetens Gordon Gekko. Hon styr alla medlemmar av det manliga könet som vore hon en Call of Duty-champion och livet en Xbox i permanent God-mode. Hon är inte ute efter kärlek, men heller inte så desperat efter försörjning eller en plats i den sociala hackordningen som exempelvis Vanity Fairs Becky Sharp eller Lily Bart i The House of Mirth. Att hon uttryckligen vill ha en ”worthy lover” (kanske till och med två?) och gärna hämnas på de kvinnor som försöker stå i hennes väg gör att hon snarare påminner om en något mindre obarmhärtig Isabelle de Merteuil.

Alla de här andra kvinnorna stammar dock från rätt så allvarliga verk och det befriande med Austen är som vanligt den ironiska understatementhumorn. Love & Friendship är späckad med sköna one-liners där priset nog måste gå till Lady Susans utlåtande över vännen Alicias man: ”He’s too old to be agreeable, and too young too die”. Det blir också roligt när etiketten hindrar omgivningen från att konfrontera Lady Susan med hennes ränksmideri samtidigt som hon uppenbarligen står och ljuger alla rakt upp i ansiktet. Eller ljuger och ljuger… Det handlar snarare om att Lady Susan har en enastående förmåga att vrida omständigheterna efter sitt eget perspektiv. Hon skulle exempelvis aldrig drömma om att besudla en vänskap med snöd ekonomi så varför skulle hon avlöna sin fattiga vän Mrs. Cross även om nu kvinnan i allt väsentligt är hennes kammarjungfru?!

Jag upplever att de riktigt bra Austen-historierna bygger på närvaron av en stark huvudperson och Whit Stillmans Lady Susan tar definitivt rygg på mina andra favoriter, Emma Woodhouse och Lizzie Bennet. Hon är smart och snabbtänkt, pragmatisk och bildad (eller i alla fall tillräckligt tvärsäker för att framstå som bildad). Det skulle inte förvåna mig om Love & Friendship inte bara kommer att innebära en stor popularitet för Austens ofärdiga roman, utan också kommer att ses som en av de bästa Austen-adaptionerna.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Malmo_Filmdagar_2016_crop_100Alla som var i Malmö passade på att flukta lite kostymer.
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito

Carl var förvisso inte med i Malmö, men det går visst utmärkt att skriva en bra text om Love & Friendship i alla fall…

the-incrediblesalt. titel: Superhjältarna

Hade Helen och Bob Parr kunnat förutse hur deras gemensamma äktenskap skulle komma att te sig skulle de kanske var och en på sitt håll ha sett till att faktiskt inte dyka upp vid den där vigselceremonin femton år tidigare. Som det blev nu dyker det upp ett par hinder på vägen i form av katter som måste lockas ned från träd, en bussrånare, ett skenande pendeltåg, en självmordskandidat samt den franske superskurken Bomb Voyage.

Både Bob och Helen är nämligen riktiga livs levande superhjältar vid namn Elastagirl och Mr. Incredible men har ändå valt att anförtro sina högt värderade vanliga identiteter till varandra. Är det kärlek så är det. Men den där bröllopsdagen ska ändå komma att innebära början på slutet för inte bara deras superhjältestatus. I likhet med den mänsklighet som omger X-Men har befolkningen lessnat på förnumstiga superhjältar som tror att de gör någon en tjänst när de förhindrar hen att ta livet av sig eller förstör gator och torg i sitt bekämpande av superskurkar.

Superhjältar blir parias och familjen Parr måste nu försöka leva ett vanligt Smith-liv (eller vad den amerikanska motsvarigheten till Svensson nu är), något som är lättare sagt än gjort. Inte minst eftersom kidsen Violet och Dash också har fått ärva olika superkrafter från sina föräldrar. Särskilt Bob och Dash vantrivs något oerhört med att försöka låtsas om att de inte är superstarka och supersnabba. Bob saknar världsräddarrollen intensivt trots att han tidigare kunnat gnälla på hur jobbigt det var att bära ett sådant ansvar på sina axlar. Tydligen inte jobbigare än att vara familjeförsörjare i förorten och trebarnsfar.

Så när Bob blir uppsökt av den mystiska Mirage som vill komma i kontakt med Mr. Incredible för ett superduperhemligt uppdrag blir frestelsen allt för stor. För Bob, alltså. För detta är givetvis något han absolut inte kan avslöja för sin gnatiga fru.

Jag har faktiskt sett The Incredibles flera gånger sedan premiären 2004, vilket är lite märkligt med tanke på att jag varenda gång stört mig något grymt på den. Pixars sjätte film, regisserad av Brad Bird, har i och för sig mycket som talar för den. Den diminutiva kläddesignern Edna Mode (”No cape!”). Blinkningarna till klassiska spion- och superhjältehistorier är både kärleks- och omsorgsfulla. Animeringen är självfallet top notch rent tekniskt. Estetiken och musiken (både mycket 60-talsinspirerade) är oantastligt välfungerande och fläckfritt snygga.

Det är heller inte första gången som animerad film dras med vissa genusmässiga problem, men det är sällan de på senare tid har varit lika obevekligt påtagliga som i den här filmen. Jag väldigt svårt att se det komiska i Bobs oresonlighet i att acceptera sitt ”vanliga” liv. I inledningen är det han som uttalar en dröm om att skaffa familj medan Helen säger sig vilja leva loppan ett tag till.

Femton år senare är det han som är uttråkad så till den milda grad att han konstant drar sig undan den där ”dröm”familjen medan Helen får gå hemma och harva i hemmafrurollen och samtidigt försöka curla sin levnadströtte make. Allt ansvar för hus, hem och barn vilar på henne. Huruvida hon trivs eller vantrivs i den rollen är uppenbarligen helt ointressant. Han har en liten man cave fullproppad med minnen från fornstora dagar, hon har väl resten av huset att inreda får man anta. I god ordning är det hennes försök att kontakta Bob som röjer hans närvaro för skurkarna och när hon får se en spegelbild av sig själv i sin Elastagirldräkt går första tanken till hur stor hennes rumpa har blivit.

Denna fördelning slår dessutom igenom hos både Dash och storasyster Violet (vars personligheter i och för sig också kan knytas starkt till deras respektive ålder). Hennes superkraft är att bli osynlig och skapa skyddande kraftfält (defensiva krafter) men egentligen vill hon inget hellre än att vara vanlig (vilket enbart tycks innebär att kunna prata med killar). Hennes omvändelse signaleras genom att hon visar upp sitt söta ansikte för omvärlden istället för att gömma sig bakom sitt hår. Dash vill istället visa upp hur överlägsen han är alla normaltrista typer och roar sig med att trakassera sina lärare. Något som Bob också tycker är oerhört lustigt och genom detta gillande signalerar är helt ok.

Just det, visst är det också hysteriskt roligt när Frozone springer omkring och skrikande frågar sin fru vart hans superhjältedräkt har tagit vägen medan hon replikerar att det blir synd om honom om han struntar i deras gemensamma middag?!

Det finns dock som sagt mycket att gilla med The Incredibles och med en hyfsat stark historia är den fortfarande betydligt roligare än bottennappet Cars. Synd bara att den med några omskrivningar hade kunnat vara fantastisk.

star_full 2star_full 2star_half_full

Det är inte särskilt förvånande att en älskad barnbok som The Wind in the Willows samlar på sig en hel hög med olika former av adaptioner. När jag hade lyssnat klart på boken var jag sugen på mer och sökte upp en del av det som (då) fanns tillgängligt på YouTube.

***

mr-toadThe Adventures of Ichabod and Mr. Toad (1949)
Disney kastar sig här över två adpationer – The Wind… samt Washington Irvings novell “The Legend of Sleepy Hollow”. Den första delen berättar historien om J. Thaddeus Toad, Esq. som har en olycksalig förmåga att bitas av de mest idiotiska modeflugor. I stort sett återges historien om Toad från förlagan men med en viktig skillnad: Disneys Mr. Toad får inte stjäla någon bil utan blir ditsatt av den gemene krögaren Mr. Winky som med hjälp av de ondsinta vesslorna tar Toad Hall i besittning medan Toad tynar bort i Towern. Allt ordnar sig i slutänden förstås till det bästa.

Toad får spiralögon när han drabbas av hagalenskapen, Badger har blivit en vresig skotte som försöker hålla ordning på Toads affärer, Ratty är ultrabrittiskt välklädd i deer stalker-hatt samt rutig sportkostym och den anspråkslöse Mole blir utrustad med ett litet plommonstop. Lagomt underhållande och klassiskt Disney på ungefär en halvtimme. Inspiration till Disneylandattraktionen Mr. Toad’s Wild Ride.

Disney har hunnit göra rent hus på YouTube, så i nuläget finns bara trailern på plats

star_full 2star_full 2star_full 2

thw-wind-in-the-willows-1983The Wind in the Willows (1983, 1984-1990)
En dockfilm som sedermera blev en serie och som i alla fall jag har tydliga minnen av från barndomens televisionsapparat. Tyvärr finns vare sig film eller serien i sin helhet på YouTube så här får man nöja sig med klipp. Dockcharm!

Intro
Tre minuter med Toad och hans motorcars

the-wind-in-the-willows-1995The Wind in the Willows (1995)
En tecknad film som nog är den mest bokstavstrogna av adaptionerna som är samlade här. Stilen är också tydligt influerad av E.H. Shepards originalillustrationer – Toad, Badger, Mole och de andra är verkligen djur och inte människor i djurhamn som live-action-versionerna. Bokstavs- och bildtrogen alltså men samtidigt rätt trist tyvärr. Får inte till vare sig fart eller charm trots röster från Michael Palin, Rik Mayall och Michael Gambon samt Vanessa Redgrave som berättare.

Numera borttagen från YouTube, men ingen större förlust där kan jag tycka…

star_full 2star_half_full

the-willows-in-winterThe Willows in Winter (1996)
Direkt fortsättning på filmen från 1995. Mole ger sig ut i en snöstorm och är sedan puts väck. Alla de andra djuren tror att han är död utom Ratty (som får andliga meddelanden från floden att Mole lever) och Toad (som inte bryr sig eftersom han numera är besatt av flygplan). Rattys spejsade relation med floden får en att undra om filmskaparna knaprat samma svampar som de tecknarna som jobbade med Disneys Alice in Wonderland.

En av de få filmer som ingen uppebarligen brytt sig om att ta bort.

star_full 2star_half_full

thw-wind-in-the-willows-1996The Wind in the Willows (1996)
Live action-film som släpptes av Disney i USA under titeln Mr. Toad’s Wild Ride. En massa kända namn med bland annat en hyfsat ung Steve Coogan i rollen som Mole. Eric Idle är förstås ultrabrittisk som Ratty. Här har man skyfflat runt rätt friskt i grundhistorien och återigen är det Terry Jones (tillika regissör) Toad som blir utsatt för vesslornas skurkstreck. Vi känner också igen klassiska (här rätt påklistrade) barnfilmsteman som Ensamhet och Identitet, vilket gör att det hela känns disneyifierat. Originalets naturandlighet upplever jag att man försökt åkalla genom att bland andra solen och floden ges mänskliga ansikten och röster. Lite för barnslig för min smak.

En annan film som tagits bort, men det finns ett 10 minuter långt introklipp

star_full 2star_full 2

the-wind-in-the-willows-2006The Wind in the Willows (2006)
En live action-film av lite nyare snitt som jag personligen gillade bäst av det jag prövade på den här gången. Kostymmässigt påminner den här versionen mycket om den från 1996 men trots att Matt Lucas Toad från början framstår som nästintill utvecklingsstörd lyckas filmen skapa ett lugn och en charm som saknades innan. Naturandligheten fixas på ett kick enbart genom väldigt fina engelska landskapsbilder och jag tycker att filmen åkallar känslan från boken betydligt bättre.

Uppdelad i kapitel, men som sagt, klart sevärd!

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

the-wind-in-the-willowsHade världen varit en roman av Stephen King, Anders Fager eller någon annan Lovecraft-influerad skräckförfattare hade det minst sagt varit ett varningstecken att de godnattsagor som berättades för den lille Alastair Grahame av hans far Kenneth blev en fenomenalt framgångsrik barnbok, med tanke på att Alastair tog livet av sig knappt tjugo år gammal. Vad för uråldrigt vansinne skulle kunna skönjas i boken och skulle det kunna överföras till läsaren?

Men lyckligtvis är The Wind in the Willows så långt från nordvästamerikanska onämnbara fasor man kan komma. Istället är det ett idylliskt och pastoralt England som träder fram, ett England som möjligen är på väg att bli ett förlorat Albion men som för tillfället ger trygghet åt alla som lever där.

Till exempel mullvaden och vattenråttan som en dag blir såta vänner efter en färd på floden samt en rejäl picknick. I den närmaste vänkretsen ingår också den aristokratiske paddan som bekymmerslöst förslösar sitt fadersarv i Toad Hall och den barske men pålitlige grävlingen.

The Wind… är egentligen en rätt märklig bok. Den är episodiskt berättad där en del kapitel är fragment ur Mole och Rattys rofyllda liv i sin respektive hålor, en del kapitel gränsar till ren fantasy eller övernaturligt anstruken naturromantik (särskilt kapitlet ”The Piper at the Gates of Dawn”) och en del är ägnade åt den egentligen mest helgjutna historien: den om Toads öden och äventyr.

En rolig detalj tycker jag var att det är så skriande uppenbart att Ratty egentligen är en hob (eller ja, egentligen är det väl hoberna som är vattenråttor. Rätt ska vara rätt, i alla fall kronologiskt). Han har bägge tassarna stadigt planterade i den engelska myllan, trivs allra bäst i sin hemtrevliga håla vid flodbanken, författar gärna små verser och har egentligen inget större behov av att resa iväg. Ibland måste han emellertid bege sig ut på mindre äventyr för att bistå sina vänner, särskilt Mole som är betydligt mer av en känslig drömmare. De delar som främst verkar vara författade för att förmedla en känsla av hemlängtan eller skräck ställer Mole i centrum. Det är han som drabbas av förtvivlad hemlängtan och går vilse i den skräckinjagande skogen.

Om Ratty är en hob så är kanske Badger Gandalf. Han har förvisso inga övernaturliga krafter men finns alltid där i bakgrunden när någon behöver hjälp eller en sträng tillsägelse. De allra flesta av tillsägelserna måste förstås delas ut till den oansvarige Toad. Jag kan förstå att Nalle Puhs skapare Alan Alexander Milne blev så fascinerad av Toads äventyr att han satte upp egna små teaterpjäser, för de är både medryckande och roliga. Eller det är kanske framförallt Toad själv som är rolig. I grund och botten ingen dålig person men fallen åt en viss uppblåsthet och självgodhet. Och så kan han ju inte styra sin obönhörligt naiva fascination för ”motorcars” och alla andra snabba fordon.

Jag upplever att Grahames bok passar bra in i den brittiska sekelskiftesstilen som jag också förknippar med Beatrix Potter och Edith Nesbit samt en del av de tidiga fantasyförfattarna, främst George MacDonald och Frank Stockton. Eventuellt logiska luckor ignoreras helt i en värld där det både finns djur och människor som inte verkar ha några problem med att förstå varandra. Alla våra huvudkaraktärer är ju egentligen människor, bara i en lite annorlunda dräkt för att göra dem mer generella. En mänsklig domstol har inga som helst problem att döma en padda till tjugo års fängelse för bilstöld (och lite till) och äkta engelsk tea-time måste innehålla både skinka och tunga oavsett arttillhörighet hos de som ska äta upp det.

The Wind… är en härlig liten bok, full av fantasi och nostalgi med något för alla läsare. Den är drömmande, poetisk, jordbunden och äventyrlig på en och samma gång. Har du barn skulle jag föreslå ett försök med i alla fall Toads äventyr och spara de långsammare avsnitten att avnjuta i ensamhet.

Librivox och librivox: Eller också en bra träning för kidsen av det engelska språket. Den här gången fanns det inte mindre än två förträffliga inläsningar – bara att ladda in i telefonen, paddan eller datorn och köra.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

stranger-thingsKanske spelar Dustin, Will, Mike och Lucas inte bara rollspel i Mikes källare för att det är ett kul sätt stt umgås. Kanske handlar det på något plan om att omtolka vardagliga svårigheter som mobbare till en Demogorgon, vilken medelst ett lyckosamt tärningskast kan förgöras med magi?

Tyvärr ska Will upptäcka att det inte alltid hjälper att besvärja verkligheten genom att låtsas. När han är på väg hem från Mike den där kvällen väntar ett riktigt monster på honom och vips är Will som bortblåst från jordens yta. Sheriffen i den lilla Indiana-stan har svårt att se Wills försvinnande som något annat än en liten kille vilken förhoppningsvis bara rymt till sin pappa ett par dagar. Å andra sidan har sheriff Jim Hopper haft sina egna svårigher att tampas med under de senaste åren, en död dotter har resulterat i ett inte helt häslosamt förhållande till whiskeyflaskan.

På varsitt håll är dock Wills tre kompisar och mamma Joyce övertygade om att det finns betydligt mer illavarslande orsaker till Wills försvinnande. Medan Joyce försöker hitta sätt att kommunicera med sin förlorade son stöter Mike, Lucas och Dustin på den ensamma flickan Eleven som visar sig ha oanade krafter. Kanske hon kan hjälpa dem att hitta Will?

Kommer sommaren 2016 för alltid att bli känd som Stranger Things-sommaren? Klart är i alla fall att det i nuläget var en sommar när strömmande och  sociala medier bågnade under tyngden av positiva omdömen över den åtta avsnitt långa miniserien, skapad av två bröder från North Carolina.

Seriens 80-talsnostalgi satt lika perfekt som ett dopp en ljummen sommarkväll, en imponerande prestation med tanke på att Duffer-bröderna är födda 1984 och därmed varit lite väl unga för att själva uppleva den tidsperiod som de försöker återskapa med hjälp av en uppsjö popkulturella referenser, ett omsorgsfullt soundtrack samt nyskrivet score av Michael Stein och Kyle Dixon.

Som vanligt när det gäller referenser är det förstås extra kul för de som kan känna sig smarta genom att känna igen dem. Själv tyckte jag mig exempelvis kunna sätta hack i referenskolven för E.T., Alien (pluspoäng i det fallet för det korta omnämnandet av en viss soldat vid namn O’Bannon), Firestarter, The Goonies, Poltergeist, Star Wars och Stand by Me. Plus affischer från Jaws och Evil Dead samt att The Thing får rulla på TV:n hemma hos läraren Mr Clarke (en film som bara var två år gammal vid det laget, så Mr Clarke bör ha tittat på video. Eller?)

Den övergipande känslan har bröderna dock tydligt lånat från 80-talets två stora Stephens — Spielberg och King. Seriens typsnitt och introdesign synes hämtad rakt av från en av Kings klassiska bokomslag, formgivna av Richard Greenburg. En slags lekfullhet kombinerad med upplevelsen att barnen till viss del står ensamma mot världens monster (såväl övernaturliga som obehagligt reella) får man väl säga kommer från dem bägge två. Förvisso är Wills mamma Joyce också helt övertygad om att hennes son inte är på rymmen men hon är så inkapslad i sin egen sorg och förtvivlan att hon inte är till någon större hjälp för vare sig Wills kompisar eller hans storebror Jonathan. Vänskap är på det hela taget det enda sättet varmed monstren kan besegras. Vänner, får vi lära oss, ljuger inte för varandra och vad är väl vuxenvärlden om inte full med lögner?

Till seriens pluskonto får också räknas fina rollfigurer och skådisprestationer. Många har redan pratat om Winona Ryders Joyce och visst gör drottningen av 80-tal (eller är det Molly Ringwald som tar hem den titeln?) något av en comeback som en kvinna som tycks ha varit både trasig och labil redan innan hon förlorade sin yngste.

Själv tyckte jag dock bättre om flickan med det osannolika namnet Millie Bobby Brown som den hemlighetsfulla Eleven (ska hennes smeknamn El komma att vara ett förebådande? Vilken tur att det redan är klart med en andra säsong som kanske ger oss svar på det…). Dessutom blev jag glatt överraskad av Wills kompis Dustin, en comic relief som hotade att vara i klass med den outhärdlige Chunk från The Goonies, men som allt eftersom serien fortskred även fick ge prov på andra egenskaper.

På det hela taget levde Stranger Things absolut upp till hypen – välproducerat, roligt och spännande. Nu ska man bara hålla tummarna för att Dufferbröderna får fortsätta i samma riktning och att seriens andra säsong kan förvalta arvet från den första. Det är en utmanande uppgift, beströdd med lika många fällor som familjen Byers hus.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Två andra filmspanare som skrivit om Stranger Things är Fripps filmrevyer, Spel och Film och Absurd Cinema.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeff & Ann VanderMeer (ed), The Weird
Jan Guillou, Ordets makt och vanmakt
Margaret Atwood, The Handmaid's Tale
Philip K. Dick, Do Androids Dream of Electric Sheep?

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg