The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!

För den som mot all förmodan inte skulle vara bekant med trilogin öppnar ettan, The Matrix, upp med hackern Neo som får veta att den värld som han uppfattat som ”verklig” egentligen bara är ett avancerat datorprogram. Mänskligheten är i själva verket maskinernas ovetande energislavar och lever hela sina fysiska liv fångade i kapslar.

Neo får dock ”förmånen” att fly från sin kapsel och förena sig med visionären Morpehus som är hellbent på att vinna kriget mot maskinerna. När The Matrix Reloaded drar igång har Neo blivit One, en människa som kan ”läsa” the matrix lika bra som ett datorprogram. I den processen har han dock lyckats släppa ett särskilt program, Smith, löst som nu röjer runt utan några som helst ramar.

Neo och hans merry men (plus en kvinna, hans älskade, Trinity) försöker fortfarande vinna kriget mot maskinerna och jakten går genom maskinvärlden tills dess att de lyckas ta sig fram till The Source. Här skulle hela härligheten ha kunnat ta slut eftersom Neo får veta att kriget aldrig kan vinnas av människan. Skulle det inte vara så mycket skönare att ta den enkla vägen ut och låta mänskligheten gå under?

Men Neo säger förstås nej till det erbjudandet och öppnar därmed upp för trilogins avslutande del: The Matrix Revolutions. Den filmen för sina tittare fram till slutet via två olika spår. Dels den rent fysiska kampen om fristaden Zion mellan maskiner och människa, dels Neos försök att på egen hand se om han inte kan skaka fram en kompromiss mellan kombattanterna. Why can’t we all just get along?!

Filmsug kan komma från de mest oväntade håll. Den här gången var det insikten att mannen som spelar Jaques Cousteau i den franska biopicen L’Odyssée, Lambert Wilson, också porträtterade det polerade skurkprogrammet The Merovingian i Reloaded och Revolutions. Ni vet han som var gift med Monica Belluccis Persephone och styrde över den limboartade tunnelbanestationen Mobil Ave.

Nähä, inte det? Nå, det är kanske inte så konstigt om det är svårt att hålla ordning på alla nya inslag som Wachowskis fann för gott att ösa på med i uppföljarna till sin monstersuccé. Det är i och för sig alltid tacksamt att slå på uppföljare, men när ett original är så pass genomtänkt och väl genomfört som The Matrix blir det svårt att toppa det när man ska slänga ihop något på betydligt kortare tid.

Därför tyngs särskilt Reloaded ned av ologiska liknelser och ofullbordade tankegångar. Allt eftersom börjar historien strunta i om visualiserandet av datorprogram är konsekvent eller inte. De snygga slagsmålen som i ettan faktiskt hade en funktion (döda den fysiska människan) blir i tvåan och trean bara uppvisningar i CGI som dessutom tyvärr inte åldrats med den värdighet man hade önskat. Ettan håller sig oftast föredömligt på mattan även i det här avseendet, men visst har Agent Smiths “död” antagit något av en Total Recall-vibb. När den konstruerade världen inte längre ges struktur av ett stadigt ramverk har man som tittare också betydligt mindre tålamod med intetsägande pseudofilosofiskt snömos av typen ”I do what I do because I am what I am”. Eller känslomässiga uttalanden som ”I believe, Neo” heller, för den delen.

På det hela taget tycker jag Revolutions fortfarande fungerar avsevärt bättre än Reloaded eftersom den är mer av en renodlad action i slaget om Zion. Reloadeds klumpiga försök att snubblande nå upp till originalets tankenivå blir mest genanta att åse (”Trust me, I’m like a smart person”). Filmen blir mest av allt ett bevis för att det inte alltid är enkelt att kopiera ens sin egen framgång. Utan det tidigare nämnda ramverket börjar alla långrockar, predatorglasögon och det eviga regnet gränsa till det fånigt poserande. Samtidigt är det frågan om ett överanvändande av långrockar och solglasögon på natten ändå inte är att föredra framför det där förbannade underjordiska ravesexpartyt…

Avslutningen i trean kör in på ett mer religiöst spår och jag vet inte riktigt om jag tycker att det håller eller om det bara är så att Jesus-liknelser är tacksamma att jobba med. Inne i the matrix kan man inte lita på sina sinnen så det enda som återstår för människan är tron och den fria viljan? Maskinerna kan styra människans kropp men aldrig hennes medvetande? En mer utmanande tanke skulle möjligtvis vara att frälsartro är en förutsättning för att människa och maskin ska kunna leva jämsides med varandra i ett skakigt eldupphör.

The Matrix är en trilogi som fortfarande inleder superstarkt men sedan tappar alldeles för mycket på mitten för att en hyfsad avslutning ska kunna rädda den.

The Matrix (1999)

The Matrix Reloaded (2003)

The Matrix Revolutions (2003)

Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

På böckerna följde filmerna och under 2001 fick Harry Potter and the Philosopher’s Stone dessutom celebert sällskap i form av Peter Jacksons The Fellowship of the Ring. Fantasy var plötsligt inte bara en genre för Drakar och demoner-nördarna.

Början av 00-talet var alltså fruktbar mark för fantasy men ännu inte fullkomligt övervuxen med vampyrromantik, varulvsdetektiver och zombies i empireklänningar. Därför var det sannolikt helt rätt tid för en klassisk high fantasy/sword and sorcery-roman som fick lite extra uppmärksamhet tack vare sin författare.

Under en period kändes det nämligen som om ”alla” pratade om underbarnet Christopher Paolini, killen som växte upp i Paradise Valley och hölls hemma av sina föräldrar under hela skoltiden. Vad gör en sådan kille? Läser Tolkien och hittar på en egen fantasyvärld förstås. Det sades att Paolini börjat skissa på Eragon redan när han var 15 bast men när boken nådde övriga världen var han 20. Vilket fortfarande måste sägas vara rätt ungt med tanke på den enorma popularitet som mötte hans verk.

Men Paolini vore inte en äkta fantasyförfattare om han gjort halt vid en futtig bokusling (eller underlåtit att hitta på nya språk till sina dvärgar och alver). I slutänden har det blivit fyra delar i hans Inheritance Cycle, var och en tjockare än den andra. Romancykeln börjar med den lilla byn Carvahall och den unga pojken Eragon. En dag hittar han en mystisk sten som visar sig vara ett drakägg. Ur det kommer den blå draken Saphira och hon och Eragon blir för evigt bundna till varandra.

Men Carvahall ligger i landet Alagaësia där den onde Galbatorix härskar. Han är inte bara en elak diktator som styr folket med hjälp av fruktan (en Percy Nilegård utrustad med svärd, magi och en drake skulle man väl kunna säga) utan är också ute efter att utrota alla drakar. Därför blir Eragon och Saphira snart hett byte för Galbatorix hemska underhuggare och enda sättet för dem att överleva är att liera sig med moståndsrörelsen Varden vars mål är att besegra Galbatorix och bringa fred till Alagaësia.

Jag tror att Eragon vann på att publiceras i det där tidiga 00-talet. Hade boken kommit nu hade den antagligen bara avfärdats som ännu en Chosen One-YA (och dessutom fått skit för att huvudpersonen var pojke) samt en skamlös Tolkien/Star Wars-rip off. Som det var nu kändes temat fortfarande nymornat och den enda riktigt välkända förlagan var som sagt Harry Potter.

Men visst, Eragon är en skamlös LOTR/Star Wars-rip off. Bokens huvudperson (som är en ”chosen one” både av arv och genom att Saphira väljer honom) måste resa genom ett fientligt landskap vägledd av en äldre, vis man med magiska kunskaper (Gandalf/Obi Wan). Denne man visar sig ha varit medlem i en drakryttarorden (The White Council/Jedis) som korrumperats av en av deras egna (Saruman/Darth Vader). Först finns det ett tydligt mål: ta sig till Varden och dvärgaberget Farthen Dûr. Men när de väl kommit dit efter sju sorger och åtta bedrövelser visar det sig bara vara den första anhalten på en mycket lång resa. Just det, Eragon räddar också en ung kvinna från fångenskap som visar sig vara en prinsessa…

Denna första bok är som synes dessutom en rätt typisk coming of age-historia, en utveckling som egentligen fortsätter genom hela cykeln när Eragon också ska försöka att omfamna drakryttarnas kunskaper, credon och förmågor. Här utvecklas det hela till att lukta mycket av mindfullness, new age, zen, nirvana eller vad man nu väljer att kalla det med betoning på exempelvis ”sanna” namn samt en djupt sinnlig och känslomässig förbindelse med allt liv.

Cykelns andra tydliga element är krigföring och fältslag. Ganska snart tappar jag räkningen på alla städer som måste intas, alla fiender som måste bekämpas och allt blod som spills när motståndsrörelsen trappar upp sin kampanj mot Galbatorix.

Jag läste Eragon relativt omgående när den publicerades och tyckte nog att den hade hållit hyfsat vid denna omläsning. Trots sina tydliga influenser är den en rätt underhållande, om än något simplistisk, rövarhistoria. Paolini lyckas kanske inte skapa något större djup hos sin hjälte i denna första bok men däremot en del sympati för honom och det är inte det sämsta.

De påföljande delarna blir förstås inte bara längre utan också successivt allt intrikatare. Det märks tydligt att Paolini under resans gång blir bättre på att bygga personligheter och berätta sin historia. Tyvärr tenderar han i detta lärande också gå en smula vilse i sin egen skapelse. Det är helt uppenbart att han inte bara är nyfiken på exakt hur det går till att smida ett svärd (och sedan gärna också berättar exakt hur det går till för sina läsare) utan också att utforska det Alagaësia som han bygger allt eftersom. Den finns en hel del älsklingar som inte borde ha sett dagens ljus om vi säger så.

Är man inte lika sugen som författaren själv att hänga med på den resan blir det dock ganska snart både väl detaljerat och en smula repetitivt. På det hela taget funkade Inheritance Cycle helt ok som en hyfsat underhållande fantasyserie att slölyssna sig igenom, men någon fulländad läsupplevelse var det knappast.

Eragon (2003)

Eldest (2005)

Brisingr (2008)

Inheritance (2011)

Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.

Men det är klart att allt inte går som en dans på rosor (heh…). Till den lilla inskränkta amerikanska småstaden kommer Ren tillsammans med sin mamma, rakt från storstads-Chicago. Det säger sig själv att det blir lite kulturkrockar mellan den självsäkre tonåringen och lantiskidsen. Men det stora problemet med Bomont är att staden sitter fast i ett extremkristet skruvstäd.

Alla former av dans och otrevlig rock ’n roll-musik är förbjudna och man vill rensa ut hemskheter som Kurt Vonnegut från biblioteket. Bland de främsta förespråkarna för denna ordning är förstås pastorn Shaw Moore som gillar att hålla långa och svavelosande predikningar. Lite jobbigt då att dottern Ariel är en av de mest uppstudsiga och upproriska eleverna i stadens high school. Innan Ren kom, vill säga.

Jag är van att tänka på ungdomsfilmer i allmänhet och ungdomsfilmer från 80-talet i synnerhet som stöpta i en och samma mall. På något sätt hamnade även Footloose i det facket men vid den här omtitten insåg jag att det faktiskt var dags att backa en smula och ge filmen lite cred.

För visst, i många avseenden är Footloose en klassisk ungdomsfilm. Ren är nykomlingen som måste springa sitt hinderlopp innan han i slutänden står som vinnare och med kärleken på sin sida. Men samtidigt är det flera delar i filmen som gör att den kanske ändå är värd sin klassikerstatus.

Till att börja med Kevin Bacon som Ren (här snackar vi ultimat ”First Degree of Kevin Bacon”!). Ok att man inte accepterar att han skulle platsa på en high school med sina 26 år men eftersom motspelerskan Lori Singer faktiskt är ett år äldre blir det ändå relativt följdriktigt. Han känns som en lite ovanlig filmtonåring i det att han förvisso är osannolikt självsäker i attityden mot både vuxna och jämnåriga men samtidigt ingen aggressiv bråkstake. Han går inte omkring och muckar med folk dagarna i ända.

Ytterligare ett symptom på den attityden tolkar jag det faktum att han inte är vare sig baseball- eller footballspelare, utan gymnast. Han kan tänka sig att spela enligt reglerna så länge reglerna är vettiga. Han är också mogen nog att inse att det enda sättet att vinna är att göra det inom systemet. Därför går vägen till en dans inom Bomonts hank och stör via ett passionerat tal inför stadens formella kommitté som kan bestämma över sådana.

Hans motspelerska är som sagt Lori Singer i form av prästdottern Ariel. Med alla lovestory-of-the-century i ryggen (Twilight, I’m looking at you…) känns det rätt befriande att Footloose aldrig förlorar sitt huvudfokus på det som spelar någon roll: dansen och friheten. Relationen mellan Ren och Ariel är alltså förhållandevis oproblematisk. Tack vare att vi får se hur Ariel kämpar med känslorna inför sin egen far finns det också en trovärdig grund mellan henne och Ren. Deras relation handlar om mer än att de “bara” Älskar Varandra. Vi får en anledning att hänga upp den på, något mer än enbart ett känslomässigt utbyte.

John Lithgow är också en mycket bra prästfar, en roll som det hade varit alltför lätt att göra till en ren superskurk som måste kväsas och förödmjukas på slutet för att segern ska vara total för tonåringarna. Tänk er en slutscen när han fått en hink vatten över sig eller blivit äggad eller något i den stilen och alla skrattar. Men Footloose bjuder på fler nyanser och Shaw Moore får faktiskt bli en man som kan inse ”the error of his ways”. Understödd då av hustrun Dianne Wiest. Allteftersom historien utvecklar sig får vi som tittare mer och mer insikt i och sympati för även deras relation.

Det som jag höjer på ögonbrynen åt är däremot det självklara sätt på vilket man lite nu och då ser många av ungdomarna med en ölflaska i näven och en cigg mellan läpparna. Det har nog hänt en del på den fronten ändå mellan 1984 och 2017. I den mån det finns en slutgiltig seger för Ren (utöver Dansen och Kärleken) känns även den lite off eftersom det handlar om att han till synes rätt brutalt får knocka sin främste antagonist till applåder och jubel från bland andra Ariel. Den typen av hyllande av det rena knytnävsslagsmålet för att hävda sin sak känns till och med ännu mer ålderstiget än öl och cigg.

Ett trevligt och dansant återbesök med andra ord. Footloose är långtifrån något mästerverk och Kevin Bacons klassiska dansscen känns mest som om filmteamet bestämt sig för att ta en paus och klämma in en slumpartad musikvideo. Men den har ändå tillräckligt mycket som talar för sig i både prestationer, historia, relationer och, inte minst, musik för att förtjäna en titt lite nu och då.

alt. titel: Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge, Pirates of the Caribbean 5

Disney fortsätter att försöka krama de sista blodsdropparna ur sin pirat-franchise. Detta trots att den i allt väsentligt gick under av skörbjugg eller någon annan sådan där härlig bristsjukdom som ett havslevande liv bjuder på redan i uppföljaren Dead Man’s Chest.

Då hade man i alla fall helt fantastisk CGI på Bill Nighys Davy Jones samt den förbittrade amiralen Jack Norrington som bjöd på lite humor. Plus en film som kom bara tre år efter sin föregångare istället för sex som i fallet On Stranger Tides (2011) och Dead Men Tell No Tales (2017). Det är sannolikt talande att det verkar som om det enda som fick filmuslingen gjord överhuvudtaget var att Australien erbjöd stackars fattiglapps-Disney rejäla skattelättnader mot att spela in filmen där. Kanske var även unge aussie-skådisen Brenton Thwaites en del av avtalet?

Det torde vara ett tecken så gott som något att Disney försökte dumpa trista kärleksparet Will Turner och Elizabeth Swann i On Stranger Tides i ett försök att omskapa filmserien. När det inte gick särskilt bra går man här tillbaka till några slags anemiska filmrötter (ärligt talat har Marvel höjt den ribban till astronomiska nivåer. Sucks to be you, alla andra filmserier!) och återkallar Will och Elizabeth inte bara en, utan två gånger. Hängslen och livrem. Varför lita på att publiken ska kunna ha lite egen fantasi när Disney finns? Disney, the supplier of your imagination since 1937!

Brenton Thwaites spelar här Henry Turner som inleder ett motvilligt partnerskap med vetenskapskvinnan och astronomen (en läggning som renderar i ständiga anklagelser om häxeri) Carina Smyth, porträtterad av Kaya Scodelario. Men vänta nu, säger ni, ett välbekant efternamn?! Japp, Henry är ingen mindre än Will och Elizabeths son vilken ägnat hela livet åt att undersöka havets hemligheter för att försöka befria sin far från Den flygande holländarens förbannelse.

Skillnaden mellan Henry och Carinas förhållande i Dead Men… samt Will och Elizabeths förhållande i The Curse of the Black Pearl är icke-existerande, de är i princip karbonkopior av varandra. Men i ett desperat försök att få oss i publiken att inte ana denna känslomässiga konspiration låter manuset Carina cirkus två sekunder efter att hon dykt upp framför kameran deklarera att hennes livs mission är att hitta sin okände fader. Sannolikt är han en genialisk vetenskapsman eftersom han efterlämnade en dagbok från Galileo Galilei åt sin dotter. En ytterligare bit in i filmen blir manuset uppenbarligen ändå lite osäker på att vi i publiken verkligen fattat galoppen så för säkerhets skull får Henry uttryckligen påpeka det märkliga i att just han och Carina har träffat varandra, två faderlösa på jakt efter sina dagars upphov på de sju haven.

Alltnog, Henry har kommit på att det enda som kan lösa Wills förbannelse är Poseidons treudd. Men för att hitta den måste man hitta och följa en karta som ingen kan läsa. Ingen man, märk väl, vilket ger Carina ett Eowyn-moment när hon i ljuset av en blodsmåne lyckas dechiffrera stjärnpusslet i dagboken.

Meeeeen, givetvis är det fler som vill åt denna famösa treudd vilken vi inte hört ett ljud om i de tidigare fyra filmerna men som likväl nu verkar vara lika välkänd i piratvärlden som det faktum att det är roligt med tjocka och fula kvinnor som vill gifta sig med Jack Sparrow.

Jack har det i sin tur lite tufft eftersom han är förföljd av den maniske (för att inte tala om odöde) kaptenen Armando Salazar. Treudden skulle innebära ett slut på förbannelsen som renderat honom och hans besättning till några slags flytande och efemära askspöken (skyll inte på mig för att det är jäkligt oklart hur detta hänger ihop i filmen!). Anledningen till att Salazar förföljer Jack är att han var den Moby Dick som lockade Salazars Ahab in i förbannelsen till att börja med (kanske, typ, något i den stilen, tror jag…).

Och inte är det slut med aktörerna där, uppenbarligen finns det något slags credo i Pirates-serien att den engelska flottan alltid måste vara inblandad. Därför får vi också ett gäng fullkomligt anonyma sjöofficerer som vill använda treudden till att säkra Englands strupgrepp om världsordningen. Någonstans på vägen försvinner de dock utan att man vare sig märker det eller bryr sig.

Det finns många problem med Dead Men… Titeln har till exempel ingen som helst mening eftersom Salazar inte gör så jäkla mycket annat än snackar och andas som Darth Vader. Hur Javier Bardem blev inblandad i den här soppan är en historia som jag gärna skulle vilja höra. Eventuellt verkar det som om filmen skulle kunna ha inneburit en gratissemester för honom och frugan Penelope Cruz som ju var med in On Stranger…

Historien är både luddig och övertydlig (en prestation i sig) och helt utan grund i någon av de tidigare filmerna. Försöken att ge den denna grund resulterar i en hiskelig animerad ung version av Johnny Depp, vilken i och för sig är mer skrämmande än Salazar och alla hans pirater sammantaget. CGI:n är generellt felfri i sig men avger den där icke-substantiella känslan som gör att det aldrig känns på riktigt ändå.

Men det stora problemet är förstås att filmen (förbannelser, en kaxig kvinnlig rollfigur och odöda hajar till trots) är ruggigt trist. En bättre och mer korrekt titel skulle ha varit Dead Films Tell No Tales för den här historien var inte underhållande på någon fläck. Och det är väl för mycket att hoppas på att titelns historier som inte berättas av döda män skulle signalera att Disney nu är redo att en gång för alla placera Jack Sparrow i en havstulpanbeströdd grav?

Vill ni ha mer vänligt inställda synpunkter behöver ni bara vänta en dag och besöka Fiffis filmtajm på lördag. Jag kan lova närmast diametrala åsikter jämfört med mina. En som håller med är däremot Movies-Noir. Filmparadiset landar i sin tur någonstans i mitten.

Streamingtjänsten C More slår på stora trumman och inleder samarbete med ett antal bloggare varav jag är en. Hedrande och lite pirrigt, så klart. Under ett års tid kommer jag att med jämna mellanrum skriva om filmer (hey, vem vet, i denna galna värld kanske jag till och med slänger med en TV-serie?!) som finns tillgängliga via C More.

But wait, there’s (C)more! Ni trogna läsare får också chansen att utforska utbudet under en månads tid. Klicka här och smaka på anrättningen själv vettja.

Varför inte passa på att hugga en neo-noir-buddykomedi (The Nice Guys), kostym-Oscarsfilm (Brooklyn), Scorsese-DeNiro-klassiker (Taxi Driver) eller hip hop-BOATS-drama (Straight Outta Compton)? Självklart bjuder de även på Släpp fångarne loss, det är vår.

Själv vet jag att ett av mina första stopp kommer att bli Damien Chazelles Whiplash. Eller kanske X-Men Apocalypse. Eller kanske Ouija. Eller kanske Ex-Machina. Eller kanske… Tja, som ni märker, det råder knappast brist på alternativ. Det får helt enkelt bli en spännande överraskning från min sida vad jag kastar mig över.

alt. titel: Hämnd ur det förflutna

Changeling översätts på svenska närmast till en ”bortbyting”, en trollunge som lags i vaggan för att göra livet surt för sina stackars mänskliga föräldrar. De flesta har väl någon gång läst (frivilligt eller inte) Selma Lagerlöfs sedelärande novell om hur det är viktigt att vara snäll till och med mot en trollunge eftersom man aldrig vet vem som får betala priset för den behandlingen.

Är det då en trollunge som den sörjande John Russell fått in i sitt ståtliga Seattle-hus? Mja, till att börja med finns det anledning att fråga sig om Russell fått in något alls i huset eller om det snarare är i hans egen skalle som det röjer runt. Det har gått knappt fyra månader sedan han tvingades titta på medan hans hustru och dotter mejades ned av en lastbil, så det skulle inte vara särskilt konstigt om hans mentala status är lite rubbad.

Och även om det skulle vara så att John inte inbillar sig alla konstigheter som börjar hända i huset är det nog mer sannolikt att de beror på något som fanns där redan när han flyttade in. Tillsammans med den hjälpsamma Claire Norman som arbetar på Seattles Historical Society (vilken också hyr ut huset till Russell) försöker de snoka rätt på mer om husets historia. Men alla är inte så pigga på den typen av rotande.

Jag har länge varit nyfiken på The Changeling, en film som inte sällan framhålls som en av skräckgenrens dolda juveler. Till att börja med ska man dock vara på det klara med att detta är en spök-haunted house-historia, en subgenre som i sig självt sällan blir särskilt läskig för min del. Kollegan Filmitch har sett den och naglar med ett ord fast även min känsla inför inte bara The Changeling, utan många hemsökelsefilmer: mysryslig.

Till saken hör dock att The Changeling fick följa direkt på den äldre The Innocents och i jämförelse med den svartvita hemsökelsen blev den yngre filmen kanske till och med bättre i mina ögon än vad den förtjänar. Men på det hela taget arbetar regissören Peter Medak (annars kanske mest känd för 90-talaren Romeo Is Bleeding?) på i ett avvägt tempo med allt eskalerande konstigheter och ledtrådar till mysteriet som göms i det gamla huset. Särskilt väl tycker jag att den febriga intensiteten i seansscenen funkade.

Bildmässigt kan jag inte låta bli att bli påmind om både Rosemary’s Baby och The Shining. Huset för dagen är förvisso större än Guy och Rosemarys New York-lägga men givetvis inte på långt när lika enormt som Overlook. Kameran fångar upp en rymd som speglas riktigt bra i klaustrofobin i det lilla dammiga och spindevävsbemängda vindsrummet. Huset är också tillräckligt stort för att möjliggöra en hel del kameraåkningar förbi mörka träpaneler och brokadsoffor (en inredningsstil som gör att den lilla Marc Chagall-postern vid Russells piano sticker ut en aning, för att uttrycka det milt).

John Russell spelas av George C. Scott och han gör en respektabel insats. Värt att uppmärksamma är kanske också det faktum att den sköna miss Norman spelas av en viss Trish Van Devere som gift sig med Scott bara ett år tidigare. De har kanske inte så mycket glödande sexuell spänning sinsemellan men å andra sidan en trevligt avslappnad kamratlighet. Sedan ska man kanske inte fundera allt för mycket på hur det kommer sig att hon relativt omedelbart tycks attraherad av den 14 år äldre nyblivne änklingen. Eller varför hon ger sig ut i skogen och rider iförd en snitsigt figursydd kavaj och plommonstop.

The Changeling var en rätt trivsam bekantskap som för all del skulle kunna förtjäna lite mer av rampljuset än den har i nuläget. Samtidigt ska man vara medveten om att 1980 var året då vi också fick bland andra Cannibal Holocaust, City of the Living Dead, Friday the 13th och The Shining. Så det är lite trängsel i det där rampljuset.

Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.

Närmast på tur i hackordningen står styrmannen Christopher Oram. Han är dock inte helt säker på att han har hela besättningen med sig, bland annat beroende på att han är något så udda som en troende man på 2100-talet. Därför tycks det som en försynens skickelse när de genom en slump upptäcker en högst beboelig planet bara ett par veckors resa bort. Jättemycket närmare än de sju år det skulle tagit att bege sig till deras ursprungliga destination.

Oram bestämmer att de ska kolla läget och i trygg Alien/Slasher-konvention delar besättningen upp sig. Några är kvar upp i skeppet medan resten landstiger på den nya planeten. Där hittar de till sin förvåning lämningar från den försvunna forskaren Elisabeth Shaw och bekantar sig med en viss android vid namn David. Det är oklart vilka David är mest exalterad över att träffa på, de mänskliga besättningsmedlemmarna eller hans broder i anden, den uppgraderade androiden Walter?

Under sin Robinson-period har David emellertid stött på en rätt speciell typ av Fredag och snart är kramkalaset i full gång.

Med förbehållet att jag faktiskt inte sett om Prometheus sedan den gick på bio tycker jag nog att Alien: Covenant är bättre i många avseendet. Historien är tajtare och trots att miljöerna fortfarande är lika bombastiska som i den föregående filmen känns den mindre anspråksfull. En glad överraskning var att den sneak peak som vi fick se i somras och som jag då tyckte var lite mellanmjölk nu blev olidligt spännande i sitt rätta sammanhang.

Det var också oerhört skönt att den besättning vi får träffa generellt beter sig som normala och kompetenta människor och inte som de dumdristigt hämningslösa och testosteronstinna stridspittarna som bemannade stackars Prometheus. Genom att återigen använda USA:s geografi när det gäller namngivning (Tennesse istället för Dallas) samt kort krull och linne på hjältinnan Daniels fick i alla fall jag till och med lite vibbar från originalfilmen från 1979.

Med tanke på att en av de största förändringarna mellan Prometheus och Alien: Covenant är manusförfattarna är jag benägen att lägga mycket av förtjänsten hos dem snarare än Ridley Scott. Särskilt John Logan är en veteran på området med erfarenheter från både Skyfall och The Aviator. Alien: Covenant utnyttjar dessutom en ganska lyckad blandning av kostymer, animatroniska delar samt CGI som gör dessa filmmonster ganska obehagliga eftersom jag aldrig riktigt vet hur de ska röra sig. Sannolikt bör en del cred också gå till Jed Kurzel som skapat ett score vilket på bästa sätt tar tillvara originalets tongångar.

Att Alien: Covenant är en film som handlar om både gudomlighet och skapelsens smärtsamma process är knappast något den hymlar med eftersom det hela inleds med Davids mentala uppvaknande under ledning av den numera avlidne Peter Weyland. Genom konst och musik betonas båda temana och David får snart anledning att fråga sig ”If you created me, who created you?” Längre in i filmen får vi dock anledning att fråga oss om rollerna nu inte är omkastade – maskinerna tar på sig en skapar- och föräldraroll men vem kan egentligen sägas ha format deras medvetande såsom det nu ter sig?

Refrängen om roboten med gudskomplex är knappast ny men jag tycker att den utgör en ganska smaklig fyllning i denna sjätte del av Alien-sagan. Avslutningen återkopplar på ett bra sätt till filmens två inledningar (David och Covenant), då vi ser födelsen av ett helt nytt förbund. En allians som i sig nästan kan ses som en ark (om vi byter till båtlingo): ett skepp som kommer lastat med många, många potentiella uppföljare.

Till den här fyllningen hör också utbytet mellan David och Walter där den äldre modellen får möjlighet att upptäcka vad hans mänskliga herrar och skapare inte tyckte fungerade hos honom. Inte heller när det gäller eventuella kopplingar mellan kreativitet, genialitet och galenskap plogar Alien: Covenant upp några nya fåror men jag ser inga större problem med det.

David tror säkert att han lyckats ta herreväldet över både sitt eget medvetande och öde men frågan är om han inte, i likhet med så många andra, bara är dömd att återupprepa sin faders synder.

Många filmspanare kände suget efter lite facehuggers och chestbursts på stora duken
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir

alt. titel: Oktoberfolket

Efter Farenheit 451 lovade jag mig själv att ge Ray Bradbury en chans till och det självklara valet blev författarens andra mest välkända bok, Something Wicked This Way Comes. Tack vare den tidigare boken var jag väl på ett sätt mer beredd att de vanliga genrebeteckningarna som sätts på Something… egentligen inte skulle säga särskilt mycket. Jag tänkte alltså inte att jag skulle förvänta mig en klassisk skräck- eller fantasyroman.

Och så långt var det väl smart. Berättelsen om hur de unga pojkarna Will Halloway och Jim Nightshade, tillsammans med Wills pappa Charles, måste handskas med ett märkligt marknadstivoli som kommer till staden långt efter att marknadssäsongen är över är lika svårdefinierad som Farenheit 451. Något alldeles eget och säkert Bradburyskt.

Problemet torde vara att denna Bradburyskhet fortfarande inte tilltalar mig. Something… hade förvisso ett antal koncept eller begrepp (ålderskarusellen, The Illustrated Man) som väckte min nyfikenhet på ett helt annat sätt än Farenheit 451 men samtidigt har jag väldigt svårt för Bradburys poetiska framförande. På samma sätt som i den tidigare boken utforskar författaren också diverse närmast filosofiska frågeställningar (godhet och ondska samt ungdom är väl de främst i det här fallet) genom samtal eller monologer och jag har helt enkelt svårt att upprätthålla intresset.

Och så är jag kanske ogin mot en person som förstås växt upp under helt andra förhållanden och med helt andra förebilder samt föreställningar än de jag själv är bekant med. Men precis som i Farenheit 451 kan jag inte låta bli att hänga upp mig på Bradburys genusperspektiv. Eller i det här fallet skulle man kanske snarare prata om brist på genusperspektiv. För det är ingen större tvekan om att huvudfokus i Something… är helt och hållet manligt.

Relationen mellan Charles och pojkarna är något som de aldrig skulle kunna ha med sina mödrar, vilka blir till närmast fragila varelser som framförallt måste skyddas från ondskan som kommit till staden. Den främste filosofen är Charles och hans utsiktspunkt är också 100% manlig med exempelvis en pater familias som Tar Hand Om de sina så långt tillbaka i historien som man rimligtvis ens kan tänka sig. Hade jag älskat allt annat med Something… hade detta antagligen varit något jag haft överseende med men i nuläget blir det tyvärr ett störningsmoment.

Istället blev den största behållningen att se hur mycket favoritförfattaren Stephen King blivit influerad av Something… Ingen större överraskning där, King skriver en hel del om Bradburys bok i sin Dance Macabre men det är ju alltid en extra bonus att få det så att säga svart på vitt.

Till att börja med delar de ett fokus på ett till synes idylliskt barndomslandskap som sakta men säkert invaderas och korrumperas av vuxenhet och ondska. Den olycks- och förebådande åskledarförsäljaren påminner förstås om The Dead Zones Greg Stillson. Kanske till och med om Kings mer allestädes närvarande mörke vandrare Randall Flagg?

Charles Holloways relation till sitt älskade bibliotek hittade hem hos bibliotekarien Mike Halloran i It där King ytterligare renodlade Mikes roll som den övervakande arkivarien vilken kan spåra ondskan förfärande långt bakåt i tiden tack vare gulnande fotografier. I senare exempel tycker jag mig se en slags återuppståndelse av tivolisällskapet hos den vampyriska gruppen True Knot från Doctor Sleep.

Så jag kanske får nöja mig med att se Bradbury som en fertil grogrund där i min smak bättre (eller i alla fall roligare) författare som Stephen King kunnat blomstra? Och det är väl inte det sämsta?

Frågan är när världen kommer att få se en lika påkostad, konsekvent sammanhållen och genomtänkt trilogi som Peter Jacksons adaption av Tolkiens high fantasy-epos The Lord of the Rings.

För även om jag själv blir allt bättre på att se fläckarna som skämmer denna trilogisol kan jag ändå inte komma ifrån att jag blir lika fångad varje gång jag ser den korta återblickande inledningen till The Fellowship of the Ring och hör Galadriel Blanchetts hypnotiska röst. Det känns som om många efterföljande trilogier (inte minst The Hobbit) gärna vill uppnå samma resultat som originalet men utan att lägga ned vare sig samma tid eller tankemöda på det. Och då går det ju som det går.

För en stor del av styrkan i LOTR tror jag kan hänföras till det faktum att filmerna dels spelades in i princip i ett sträck, att hela proceduren (i den mån det var möjligt) övervakades av en person och att man förlitade sig på en väl avvägd blandning av CGI, fysisk make up, riktiga statister med riktiga svärd och verkliga miljöer.

Därmed absolut inte sagt att alla filmerna är likadana eller ens lika bra. Fellowship… är en förhållandevis tajt och tydlig historia om hur Frodo påbörjar sin resa med Saurons ring runt halsen, ständigt förföljd av de svartkåpade ringvålnaderna. I ett smart manusdrag inkluderas första kapitlet från boken The Two Towers för att ge biopubliken något slags avslut och samtidigt ett par saftiga cliffhangers i och med söndringen av ringens brödraskap.

Avslutningen The Return of the King är å sin sida tydligt episk, svepande och bombastisk. En överväldigande mängd hjältemodiga final stands gentemot den bottenlösa ondskan och ädla tal som ska tända ett glödande motstånd i människornas hjärtan eller få utmattade lemmar och sinnen att orka bara en liten, liten bit till. När man vet om det och med alla filmerna i färskt minne är det ganska uppenbart att Jackson och hans team inte alls klarat av att hålla tyglarna lika stramt om denna sista film.

Och så någonstans däremellan finns The Two Towers som är lite av allt. Slaget vid Helm’s Deep är episkt så det förslår men samtidigt koncentrerat eftersom vi ju alla vet att det inte utgör slutet på historien. Frodo och Sam får möjlighet att utveckla sitt lilla triangeldrama med den ovillige följeslagaren Gollum i det tredje hörnet. Denna status funkar bra när filmen framstår som något mer anspråkslös än Return… (och för att jag är jäkligt svag för all things Rohan) men dåligt när schizofrenin gör att den samtidigt blir lite fragmentarisk och segdragen (Sam, Frodo och Gollum går och går och går. Och sedan går de lite till…).

Vid denna N:te omtitt stör jag mig fortfarande lika mycket på många av de saker som jag retade mig på första gången i biosalongen. En del av CGI:n är fullkomligt hiskelig, särskilt warganfallet i Two Towers och attackelefanterna i Return… Enterna och spökarmén är blir bara ett par simpla deus ex machina. Enterna ser dessutom alldeles för mycket ut som lustiga Rolf Lidberg-målningar vilka körts genom Disney-maskineriet. Och jag har aldrig kunnat förlika mig med John Rhys-Davies röst hos Treebeard.

Något som tyvärr bara blir mer och mer störande för varje gång är den otroligt olyckliga comic relief som man sett för gott att klämma in med hjälp av särskilt Gimli men också både Merry och Pippin. Jag är helt med på att det från gång till annan kan behövas något som lättar upp den generella svulstigheten och allvaret men Gimlis grimaser när han trampar på knastrande kranier är verkligen inte rätt väg att gå. I princip alla dessa inslag lyckas aldrig bli mer än trötta blinkningar till en humor som känns totalt malplacerad.

Men jag skulle inte återvända till alla tre filmerna om det inte samtidigt fanns så mycket mer att tycka om än att ogilla. Just den här gången fastnade jag särskilt för Bernard Hills Théoden – vilken resning och pondus! Han lyckas kanske bäst av alla närvarande (ja, Hugo Weaving med spetsiga öron och Agent Smith-röst, jag tittar bland annat på dig) att verkligen fylla filmens anspråksfulla klädnad utan att det blir pompöst eller fånigt.

I ärlighetens namn finns det också många av de här ”pompösa” scenerna som fortfarande ger mig rysningar. Nästan hela slaget vid Helm’s Deep (minus en sköldåkande Legolas). Gandalfs envig mot Balrogen. Tändandet av vårdkasarna mellan Minas Tirith och Edoras. Enternas marsch och förstörelse av Isengard. Och då har jag inte ens kommit fram till Howard Shores musik (som jag i och för sig sagt snälla saker om tidigare).

När jag gjorde en genomgång av Peter Jacksons filmografi ”i skuggan av LOTR” passade jag på att inkludera betyg för alla tre filmerna bara som jämförelse. Jag ser ingen anledning att ändra på dem i och med den här titten.

The Fellowship of the Ring (2001)

The Two Towers (2002)

The Return of the King (2003)

Till en början känner jag mig lite småtrött när Captain Phillips drar igång. Visst, den var en av 2013 års mest hyllade filmer (kanske till viss del beroende på att den hade premiär sent på året?) och kammade hem sex Oscars-nomineringar.

Men snälla regissör Paul Greengrass och manusförfattare Billy Ray, kan vi inte hitta på något mer innovativt sätt att börja en BOATS (som dessutom i stor utsträckning sålde sig själv som en BOATS) än med plats- och tidsmarkeringar? För att sedan få snabba klipp på en packningsritual och en kort bilfärd där man och hustru pratar om sina barn som förvisso kan vara en källa till oro men som de givetvis älskar över allt annat? En vardaglig inledning som helt uppenbart är menad att stå i skarp kontrast till det som publiken redan vet kommer att utspela sig på havet?

Dessutom spelas ju huvudrollen av Tom-motherfucking-Hanks. Mannen som sannolikt skulle stå näst på tur om Jesus någon gång skulle abdikera. Att Hollywoods mesta good guy i flera år än jag kan minnas _inte_ skulle överleva den här BOATS-pärsen känns knappast troligt. (Skulle det inte någon gång vara spännande att se Tom Hanks i en roll som inte är så genuint god och stabil? Eller i alla fall lite småambivalent? Peddo-Tompa?)

En annan risk med att se sådana här filmer i efterhand är att man är mer medveten om all kritik som riktats mot den. Därför känns det också lite förljuget att se klippan Hanks med en gång vara säkerhetsmedvetenheten personifierad samtidigt som det hävdats att den riktigt Rich Philips var kapitalt obrydd om den detaljen. Så till den milda grad att han till och med seglade sitt fraktfartyg närmare den somaliska kusten än vad som rekommenderades och inte ens låste bryggan när piraterna hade bordat.

Tom Hanks spelar alltså sjökaptenen Rich Phillips. Han etableras tidigt som ett hard ass, men ett hederligt och rättvist hard ass. Fartygsrutten från Oman till Kenya innebär dock att man måste ta rutten runt Afrikas horn och där lurar numera en hel del mer eller mindre desperata pirater (arrrhh, matey!). De har kommit på att det än så länge innebär förhållandevis lätta pengar att ta utländska fartyg och deras besättningar gisslan och sedan kräva lösen för dem.

Den här gången är målet alltså Phillips Maersk Alabama. Efter några kluriga manövrar från den rationelle kaptenen och hans besättning är piraterna beredda att lämna fartyget men med sig i livbåten tar de emellertid Phillips. Men skurkarna är kanske inte medvetna om vilken makt de stunget haver – på två röda sekunder är Vita Huset, den amerikanska flottan, SEAL-team, kort sagt fan och hans moster involverade. Good ole’ US of A leaves no man behind och låter än mindre en av sina medborgare tas som gisslan av somaliska pirater.

I det perspektivet skulle jag mycket väl kunna tänka mig att Captain Phillips tjänar något av ett propagandasyfte. Det råder ingen som helst tvekan om att USA är berett att gå en både lång och kostsam väg för att dra skurkar inför rätta samt skydda enskilda medborgare. I alla fall om de är Tom Hanks.

Det kanske märks att jag har svårt att släppa fokus på denne man och konstigt vore väl annars. För när filmen går mot sitt slut är även jag hjälplöst indragen i Hanks trollkrets. Paul Greengrass kan sin thrillerskit (icke obetydligt understödd av kompositören Henry Jackman) och Captain Phillips levererar nästan omedelbart nagelbitande spänning (tänk om Paul Greengrass hade fått göra Bridge of Spies, herrejävlar vilken film det hade kunnat bli om mänsklig byteshandel). Captain Phillips utvecklas så småningom till en orgie i snabba klipp, korthuggen militärlingo och obegripliga akronymer. Men om filmen bara skulle vara spännande skulle den inte skilja sig från många andra välgjorda thrillers och det är här Hanks kommer in i bilden.

Hur illa jag än tycker om det faktum att han alltid är så stabil och pålitlig ger hans närvaro filmen ett stråk av djup mänsklighet som gör att den lyfter sig över thrillermängden. Utan till synes någon större ansträngning tippar den då och då förtjänstfullt över i mer av dramathriller. Ja, Hanks är given i den här typen av roll men han gör det samtidigt så jäkla bra att man inte för en sekund tvivlar på att hans kapten oavbrutet funderar, resonerar samt letar efter utvägar och sätt att klara livhanken. Hans slutgiltiga sammanbrott är på pappret rätt ostigt men hur som haver sitter man (ok då, jag) till slut med en klump i halsen när han förklarar familjen sin kärlek i tron om att han ska dö vilken sekund som helst.

Rent storymässigt kan jag fortfarande tycka att Captain Phillips har sina problem. Jag hade till exempel velat ha en lite större nyansering av ”skurkarna”, nu blir de inte mycket mer än anonyma ogärningsmän. Förvisso i sin tur jagade av sina krigsherrar men Hanks slutgiltiga konstaterande ”You’re not just a fisherman” får betydelse på ett sätt som jag inte riktigt förstår.

Att som här eller i No Escape ta ned historien på individnivå är såvitt jag kan se enda sättet att skapa någon spänning. Det enda sättet att få det att se ut som om det verkligen förekommer ett hot från somalier mot en amerikan. För på alla andra nivåer (politiskt, globalt, ekonomisk, miljömässigt) har Somalia inte mycket till chans mot något västland.

Men by the power of Hanks blir Captain Phillips, mycket tack vare sina slutscener, en film som vinner på en enskild skådisprestation.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg