Malmo_Filmdagar_2016_200Ja, vad har julen att sätta emot Malmö Filmdagar?! För fjärde året i rad är vi ett gäng Filmspanare (Fiffis filmtajm, Jojjenito, Fripps filmrevyer) som fått chansen att delta i detta fantastiska evenemang som låter en försvinna in i filmbubblan för tre dagar. Som värdar står Sveriges Filmuthyrareförening upa med ett gäng sponsorer bakom sig, bland andra C More och SF.

Därför tar bloggen ledigt under nästa vecka. Måndagen den 29 augusti är vi dock tillbaka i gamla hjulspår, komplett med den vanliga postningsfrekvensen.

Ha en bra kommande vecka. Det tänker jag ha!

Tourist Trapalt. titel: Dödens mannekänger

(Sommar)semester kan vara ledighet och frihet och inte ett problem i hela världen when you’re on the road again. Men för att komma ut i den där friheten måste man samtidigt lämna hemmets trygga vrå och man vet aldrig riktigt var man hamnar någonstans. Att resa iväg på semester är alltså ett strålande sätt att strax befinna sig i en skräckfilm.

Huruvida Eileen, Woody, Becky, Jerry och Molly är på en regelrätt semester eller en kortare helgutflykt förtäljer inte historien som är Tourist Trap. Men hur det nu är har de bestämt sig för att resa längs med mindre vägar istället för motovägen och då går det som det går.

Woodys skraltiga bil får punka och han kommer aldrig tillbaka från uppdraget att pumpa lite välbehövlig luft i reservdäcket. De tre tjejerna och Jerry tar upp sökandet efter Woody och ett nypåfyllt reservdäck när de åker förbi ”Slausen’s Lost Oasis”. Synd att gänget tycks så förhäxade av skyltarna som utlovar museer och sevärdheter att de missar just den som proklamerar ”Road closed to public”. Och då är den ändå utrustad med en hukande gam.

Till en början tycks oas-löftet uppfyllas med råge. Medan Jerry meckar med bilproblem nummer två hittar tjejerna ett litet vattenfall. De etablerar raskt sina olika roller eftersom Molly (klädd i en höghalsad och långärmad Lilla huset på prärien-klänning) påpekar att de ju knappast kan passa på att bada eftersom de inte har några badkläder med sig. Eileen (i linne och shorts) och Becky (i tubetop och shorts) har givetvis inget emot lite nakenbad.

Men paradiset innehåller en ovälkommen gäst som egentligen inte alls är någon gäst eftersom han är Mr. Slausen och äger hela stället. Han erbjuder sig att hjälpa ungdomarna med bilen om de bara kan vänta en stund vid hans vaxmuseum. På inga villkors vis får de gå ut, inte ens för att ta sig till det närliggande bostadshuset där ”Davey” bor. Behöver jag säga att telefonen är trasig?

Eileen skulle inte vara en collegestudent i en skräckfilm om hon inte tolkar denna uppmaning som en direkt order att inte bara gå till huset utan också klampa rakt in genom ytterdörren. Hon hör ju ändå röster och den var ju ändå inte låst… Kommer Eileen månne att få ångra sitt agerande? Kommer hon till och med månne snart att ingå i ”Daveys” docksamling?

Tourist Trap skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från högvis med andra skräckfilmer som bygger på konceptet ungdomar-på-vift-på-amerikanska-landsbygden. Möjligen är den lite tråkigare. Helt klart är den mindre blodig. Vi hade nog hoppats på något rejält att bita i eftersom filmen ingick i boxen ”Studio S och videovåldet”. Japp, detta är alltså en av filmerna som orsakade den famösa Videovåldsdebatten i slutet av december 1980 och som vanligt när man ser den typen av filmer (särskilt så här 35 år senare) undrar man vad uppståndelsen egentligen handlade om.

Tourist Trap är nämligen oväntat icke-våldsam och oblodig. Tyvärr, ska man kanske säga eftersom det innebär att filmen istället för blood ’n guts tenderar att fokusera på ungdomarnas försök att undkomma dockmakaren. För att raskt bli infångade igen.

Historien känns inte särskilt genomarbetad och de ”överraskningar” som väntar runt hörnen kan den någorlunda vane skräckfilmstittaren se på mils avstånd, iklädda sådana där små orangelysande jaktkepsar. Ett visst humoristiskt potential finns förvisso i tjejernas ständiga försäkran om hur ”life-like” alla dockorna är när de ser ut som vilken rapplig skyltdocka som helst i ett utförsäljningsfönster.

Ingen särskild stämning finns här heller, även om det ibland kan glimta till med dockhuvuden och Pino Donaggios musik (komponerad efter Piranha men innan Dressed to Kill). Själv känner jag mig också lite nöjd eftersom jag tyckte att jag fick mina Texas Chainsaw Massacre-vibbar (försök till surrealistisk stämning, landsbygd och en maskklädd man) bekräftade av det faktum att filmerna delar på art directorn Robert Burns.

Så vad lära vi av detta? Att det är en tryggare semester att titta på Tourist Trap än att befinna sig vid densamma. Fast kanske inte lika roligt.

star_full 2star_half_full

FilmspanarnaDet kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad MomsI Bad Moms är det PTA-ordförande Gwendolyn som står för den perfekta mammaytan som inte får ha den minsta fläck eller repa. Och det är Amy Mitchell som en dag säger nej till att försöka upprätthålla den ytan. Ögonblicket när hon vägrar gratisarbeta vid skolans bake sale (till de andra mammornas förfärade flämtningar) utgör snöbollen som bara blir större och större allt eftersom Amy tillsammans med mammakompisarna Carla och Kiki abdikerar från sina plikter.

Nej, Bad Moms är varken kräkframkallande eller något sömnpiller. Själva grundhistorien är kanske inte så uppseendeväckande där den följer sin hyfsat tydligt uppsnitslade bana, men filmen bjuder faktiskt på en hel del humor utmed den där banan. Mycket tack vare sina skådisar, där både Mila Kunis, Kathryn Hahn och Kristen Bell ger oss en underbar komisk tajming.

Mila Kunis visar än en gång att hon kan leverera roliga repliker, stå stadigt i ren situationskomedi och samtidigt kännas som en verklig person (trots att hon är overkligt snygg och tycks marginellt äldre än sina filmbarn). Kathryn Hahn är mer oberäknelig, jag får alltid ett intryck av total gränslöshet från henne på ett sätt som är både roande och oroande. Kristen Bell ska väl här vara den lite knasiga och får kanske inte så mycket mer djup än så men känns ändå som en väl integrerad del i trion.

I mångt och mycket presenterar Bad Moms en klassisk high school-trope när Amy ska slåss med perfekta Gwendolyn om posten som elevråds PTA-ordförande (hej, Election!). Vi har den populära bitch-klicken som utmanas av den freakiga trion (på Wikipedia lär jag mig att genren kallas ”slobs vs snobs”) som vågar säga nej till alla måsten. Det är nästan så man undrar om filmen började som en high school-historia men att man så småningom placerade den i det lite äldre åldersspannet för att kunna ha fler och grövre skämt om alkohol och sex.

High school-historien lämpar sig förstås för en skruvad crazystämning som funkar rätt bra ihop med beskrivningen av mammor som vill slå sig lite lösa (VSB: slow motion-scenerna på snabbköpet där det blandas white russians direkt i mjölktetran). Då är det synd att Bad Moms inte vågar släppa sargen helt utan samtidigt också vill skapa någon slags feel good-känsla utifrån premissen mammor-älskar-ju-ändå-sina-barn. Det är feel good-ambitionen som gör att jag mitt i allt urflippande inte kan låta bli att notera att pengar, tid eller barn- (och hund-)vaktsresurser aldrig tycks vara något större problem.

Jag kan också tycka att det är synd att Bad Moms inte lyckas bättre med sin genusbalans. Att så fort ett kön ska få lite utrymme så måste det ske på bekostnad av det andra. Filmen skulle inte passera ett inverterat Bechdeltest och vi har i runda slängar tre tydliga mansroller. Heta singelpappan som aldrig blir mer än ett perfekt skulpterat men samtidigt känsligt muskelberg. Amys man som får bete sig som en femåring bara för att vi som tittare inte ska lasta henne för att hon trånar efter heta (och känsliga) singelpappan. Och så den söndercurlade sonen som efter ett allvarligt samtal från sin mamma (vilket i princip levererar det något problematiska budskapet ”se för fan till att inte bli som din pappa”) raskt börjar göra sina egna läxor och fixa frittatas till frukost. Samtidigt måste jag applådera det faktum att Hangover-skaparna Jon Lucas och Scott Moore gjort den här typen av film och låtit den handla om abdikerande mammor istället för den evinnerliga Peter Pan-pappan som inte vill växa upp och Ta Sitt Ansvar.

Det är stor risk för att Bad Moms absolut inte håller i långa loppet. Att jag ser om filmen om ett par år, läser den här texten, ser betyget och undrar om jag gjort inlägget i samma aspackade tillstånd som de dåliga morsorna (eller en viss Tarzanrecensent). Men just nu blev jag ändå väldigt underhållen av crazytrion, trots att de inte riktigt vågar löpa linan ut. Bara Kathryn Hahns bedårande rara mamma som får prata lite till eftertexterna är värd en hel stjärna på egen hand.

star_full 2star_full 2star_full 2

Så, gillade de andra filmspanarna att hänga med de dåliga morsorna?
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
Filmfrommen

 

Scarlet PimpernelWe seek him here, we seek him there/Those Frenchies seek him everywhere.

Det är kanske inte allmän kunskap, men stencoole Batman med basrösten har faktiskt en föregångare från det tidiga 1900-talet. Till och med 1700-talet om man så vill.

År 1905 publiceras nämligen den första boken om den omåttligt populäre hjälten Scarlet pimpernel (eller Den röda nejlikan som han fick heta här hemma i Svedala. Växten heter dock rödmira). En frustande melodramatisk äventyrsbok (vilken fick ytterligare draghjälp tack vare en lika populär pjäs med ungefär samma innehåll) vars hjälte bland annat hjälpte författarinnan Emma Orczy att skaffa sig ett boende i det synnerligen fashionabla Monte Carlo.

Men Emma Orczy var inte vilken dussinförfattare som helst, i alla fall inte om man ser till hennes bakgrund. Hon föddes som baronessan Emma Magdolna Rozália Mária Jozefa Borbála ”Emmuska” Orczy de Orci (sug på det namnet Florian Henckel von Donnersmarck) och därför är det kanske inte så konstigt att alla hennes sympatier ligger hos aristokraterna som porträtteras i hennes verk.

Och många aristokrater blev det. Allt som allt skrev Orczy elva böcker, där lejonparten utspelas i England och Frankrike mellan åren 1792 och 1794 då Madame Guillotine fick jobba häcken av sig i ett av skräckväldet drabbat Paris.

I den första boken, The Scarlet Pimpernel, träffar vi på den unga och vackra Marguerite St. Just. Hon har gift sig till titeln Lady Blakney och borde vara den lyckligaste kvinnan i Europa, inte minst med tanke på att hon för närvarande inte befinner sig i Paris utan i det trygga England.

Men hennes make, den rent snuskigt rike Lord Percy Blakney, tycks ha tappat all den appeal som gjorde att han en gång kunde vinna hennes hjärta. Numera är han kylig och distanserad gentemot sin hustru samtidigt som han slösar bort både dagar och nätter på frivola nöjen som kortspel, dyrbara vagnar och eleganta kläder. Att exempelvis ta en ung fransman i upptuktelse för att denne har förolämpat Lady Blakney är alldeles för ansträngande och han skulle ju kunna få blod på sin nyinköpta rock.

Scarlet Pimpernel2Samtidigt är Londons sällskapsliv fullt av rykten om den djärve och ädle Scarlet pimpernel samt hans gäng av lika djärva och ädla män som far i skytteltrafik över engelska kanalen för att rädda oskyldiga adelsmän och deras familjer från att bli halshuggna av en hämndlysten fransk populas. Den enda kopplingen mellan Lord Percy och den oförvägne hjälten kan tyckas vara att den förre hittar på lustiga verser om den senare. Men skenet kan som bekant bedra, vilket Marguerite ska komma att inse. Men gör hon det för sent?

Orczy må ha hyst konservativa åsikter när det gäller vilken relation som bör gälla mellan adel och mindre viktiga samhällsklasser men hon kunde ta mig tusan skriva ihop ett saftigt äventyr (hennes bästa grenar är miljöskildringar och täta stämningar). Lord Percy är en hjälte som kommit att återfödas i många olika skepnader, inte bara Zorro och Batman. Ingen misstänker vem han är eftersom han inför omvärlden låtsas vara en andefattig sprätt. Han är handlingskraftig utan att vara halsstarrig eller ta onödiga risker. Han är smart och lurar sig hellre ur en situation än slår sig ur den (men man ska för den skull inte luras att tro att han inte kan försvara sig om så krävs, Lord Percy är givetvis en förnämlig fäktare). Han är en mästare i förklädnad och slinker allt som oftast precis under näsan på sina fiender genom en klurig persona eller att låtsas vara en soldat på jakt efter sig själv.

Scarlet Pimpernel3Kan han dessutom få sina motståndare att betala för de tjänster han låtsas tillhandhålla, desto bättre. Han är också kallsinnig nog att sitta jämte sin värste fiende och förolämpa honom genom att ständigt missta sig på hans namn samtidigt som den gemene fransosen inte har en aning om att den enfaldige britten är just den man han är på jakt efter. Med sin förmåga att ha en backup-plan oavsett vilken skitig situation han än är försatt i torde han vara förlagan till inte bara Zorro och Batman utan också gänget inom Mission: Impossible-styrkan.

Orczy skräder inte orden när det gäller förhållandena i det franska riket. I England är allt frid och fröjd och extravaganta fester eftersom vi hela tiden rör os i synnerligen välbärgade kretsar. I Frankrike härjar däremot misstänksamheten eftersom vem som helst kan vara en angivare för skräckväldets tjänstemän. Alla bor i eländiga krypin och har knappt mat för dagen eller kläder att sätta på kroppen. Det enda det finns gott om är smuts och råttor.

Samt förtryck, förräderi och orättfärdiga påtryckningar förstås. Det betonas gärna att fransmännen inte är det minsta lagda åt fair play. Fransk lömskhet och känslosamhet ställs mot engelsk sportsmanship och stiff upper lip-attityd. Orczys formuleringar antyder att de är än uslare fiender eftersom de inte tvekar att utnyttja exempelvis Marguerites kärlek till sin bror för att tvinga henne att spionera för deras räkning. The scoundrels!

Scarlet Pimpernel4Åtminstone första boken om blomster-hjälten kan jag varmt rekommendera. Visst finns där melodram och en övertygelse som bara kan mäta sig med Stephanie Meyers om att allt som görs i den sanna kärlekens namn kan förlåtas. Den är förstås präglad av en annan tid vad gäller syn på både klass, kulturell bakgrund och kön men samtidigt både frejdig, rolig och spännande.

Librivoxkvalitet: Lika bra som köpes, bara att ladda ned och börja lyssna!

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

El Dorado
Marguerites bror Armand klantar sig som vanligt genom att bli hals över huvud förälskad och försätter sin oförvägne ledare i mer skit än han någonsin varit i tidigare. Ska Chauvelin äntligen få sin hämnd?

Librivoxkvalitet: Samma inläsare som första delen. Så, bra, alltså.

star_full 2star_full 2star_full 2

The Elusive Pimpernel
Den lömske Chauvelin är i onåd efter att ha sumpat sin chans att sätta dit blomstergangstern och brinner nu av hat och iver att rätta till sitt misstag. Han drar sig inte ens i sin utstuderade grymhet för att ta en hel stad som gisslan för att nå sitt mål.

Librivoxkvalitet: Fortfarande samma inläsare och fortfarande bra

star_full 2star_full 2star_full 2

I Will Repay
Den här gången ligger (tyvärr) inte fokus på Marguerite, Sir Percy eller hans tappra män. Istället får vi följa den olyckliga Juliet de Marny som tvingats svära en helig ed att förgöra mannen som dödade hennes bror. Eftersom det är drottningen av melodrama vi har att göra med är det förstås ingen högoddsare att kärleken kommer i vägen för fullföljandet. Skräckväldets hantlangare är dock pålitligt ondsinta och lömska.

Librivoxkvalitet: Denna sämre bok får tyvärr också en sämre inläsare

star_full 2star_full 2

Prince of Darknessalt. titel: Mörkrets furste

Brian Marsh läser teoretisk fysik på universitetet, uppbär en imponerande 80-talsporrmusche och är het på sin kursare Catherine. Till hans förtjusning bjuder den lätt kufiske professor Birack in ett antal av sina studenter, däribland både Brian och Catherine, att delta i en tvärvetenskaplig undersökning i en övergiven kyrka.

I källaren på denna kyrka har nämligen en präst upptäckt en behållare fylld med en virvlande grön vätska. Behållaren har tidigare skyddats av ”The Brotherhood of Sleep” men nu har detta broderskaps siste väktare dött och prästen vill därför att man ska försöka ta reda på vad som egentligen dväljs där i underjorden.

Trots en del snedsteg (ja, Christine, jag tittar bland annat på dig) går det inte att komma ifrån att John Carpenter också har gjort flera mycket bra filmer. Själv håller jag denna Prince of Darkness så pass högt att den fick vara med på min tio-i-topp-lista för året 1987.

Storymässigt har den förvisso inte styrkan av enkelheten i exempelvis The Thing eller Escape from New York. Ska jag vara helt ärlig kan jag nog tycka att konversationerna mellan särskilt Donald Pleasences präst och Victor Wongs professor mest tycks bestå av obegripligt mumbojumbo. De ”vetenskapliga” undersökningarna synes rätt slumpartade och vadan brådskan som föranleder att de måste jobba dag och natt?

Varför den virvlande gröna vätskan bestämt sig först nu för att sätta in stöten blir aldrig helt klarlagt, en del av effekterna har kanske inte hållit jättebra (skalbaggsmannen…) och ibland agerar de överlevande mer än lovligt korkat (vad är exempelvis poängen med att hysta ned Brian i gränden där han bara kan bli nedtrampad av uteliggarzombiesarna?)

Men det spelar faktiskt inte så himla stor roll för detta är filmen som för mig rent stämningsmässigt slår både tingesten och flykten på fingrarna. Det är något med filmens score (givetvis komponerat av The Big Man himself) i kombination med överflödet av insekter, den övergivna kyrkans utsatthet och de tomt stirrande uteliggarna (som av någon anledning leds av en vitmejkad Alice Cooper) som skapar oöverträffade rysningar.

Har du aldrig stiftat bekantskap med Prince of Darkness skulle jag råda dig till att spara den till en mörk och ruggig kväll, släcka ned i lägenheten eller huset och sedan sitta riktigt nära TV:n eller datorn, gärna med hörlurar. I dare you not to be scared!

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Remember MeKaka söker maka lyder ett uttryck som sannolikt är så ålderdomligt att det skulle kunna platsa i kampanjen ”adoptera ett ord”. Kanske är det ändå det som är fallet när Tyler och Ally finner varandra? Han slackar runt utan vare sig jobb eller regelrätt utbildning tack vare en död bror i bakgrunden. Relationen till affärsmanspappan Charles är ansträngd för att uttrycka det milt. Hon slackar absolut inte runt, utan har bestämt sig för att bli socialarbetare men har ändå ett livstrauma i form av nedskjuten mor.

Fast de kanske inte är så lika ändå? Tyler har nämligen blivit hårdhänt behandlad och nedslagen av Allys polispappa Neil och raggar inledningsvis upp henne för att kunna hämnas. Men föga förvånande faller han till slut för Ally och drar sig därför att berätta sanningen för henne.

Redan innan jag hade sett någon av Twilight-filmerna kände jag en viss aversion mot Robert Pattinson. På allt marknadsföringsmaterial var det nog meningen att han skulle se mystisk och grubblande ut men jag lyckades aldrig komma förbi de där ledsna hundvalpsplutande läpparna och neddragna ögonbrynen. Inget intryck som förändrades när jag sett alla fem filmerna ska tilläggas.

Men så började Robban vara med i andra filmer och en av dem, Remember Me, sopade hem högsta betyg hos bloggkollegan Fiffi. När även Movies-Noir och Henke gav den ett hyfsat omdöme blev det sparken i baken jag behövde för att ta mig samman och se om Pattinson kunde prestera något mer än en miserabel emo-vampyr.

Det är bara att gratulera de som lyckas hitta detta ”mer” i Pattinson och Remember Me, för jag gjorde det då inte. I mina ögon fortsätter han i princip på den inslagna Twilight-vägen med att vara tjurig snarare än plågad eller trasig, avbrutet av mer eller mindre motiverade raseriutbrott. Jag har svårt att se hans Tyler som trovärdig och därmed ännu svårare för att bry mig om honom.

Tyvärr är Remember Me dessutom upplagd och genomförd på ett sätt som verkligen inte hjälper mig som tittare att engagera mig i vare sig Tylers liv eller hans kärleksaffär med Ally. Det hela börjar med scenen där Allys mamma blir rånmördad men eftersom filmen sedan framhåller Tyler som huvudpersonen tappar jag hennes vinkel i det hela. Det är svårt att komma ifrån känslan att det var något som petades in för att Ally inte skulle kännas som ett fullkomligt ointressant bihang till Tyler.

Förutom att beskriva Tylers dåligt-mående försöker Remember Me också vara någon slags pappa-film i det att båda fäderna har struliga förhållanden till sina avkommor och att rollerna besatts av pålitliga rävar som Pierce Brosnan och Chris Cooper. Men även här blir beskrivningen allt för grund, vilket får till följd att jag inte riktigt förstår poängen med den eller får någon känsla för Tyler och Allys förhållande till sina fäder. Har exempelvis Chris Coopers Neil för vana att vara våldsam inte bara i yrket utan också i hemmet eller ska vi uppfatta det som händer som en engångsföreteelse?

Publiken får också vänta till de allra sista minutrarna innan upplösningen ger besked om betydelsen av filmens titel. Jag vet väl inte om jag håller med de som menar att användandet av upplösningen (försöker hålla det någorlunda spoiler-fritt här, folks…) blir spekulativ, däremot tyckte jag att det blev alldeles för utdraget. Särskilt eftersom dessa sista scener ackompanjeras av Tylers berättarröst. I likhet med Ally-inledningen kändes det som en påklistrad eftertanke, inte något som genomsyrat hela filmen.

star_full 2

 

 

The Adjusment BureauPhilip K. Dick strikes again! Science fiction-författaren har återigen fått låna ut en av sina noveller till ett filmmanus och återigen handlar det om alternativa verkligheter, fri vilja och ödesbestämdhet.

Den här gången handlar det om David Norris som genom en slump får veta att det egentligen inte finns någon slump. Eller jo, det gör det, men samtidigt inte. Ibland när det bara ser ut att hända småsaker som i sin tur får konsekvenser som till slut kan vara så stora att de är svåra att överblicka (en spilld kaffemugg leder till en missad buss, osv.) beror de där initiala småsakerna inte på slumpen utan på männen som jobbar på The Adjustment Bureau.

Bakom vår egen verklighet finns nämligen en enorm, hierarkisk och byråkratisk apparat med horder av grå tjänstemän vilka leds av den övergripande Planen och ”the Chairman”. Grejen är att den här Planen inte alltid kan ta form av sig själv, utan tjänstemännen måste kunna vara på plats vid avgörande ögonblick för att se till att den där kaffemuggen spills.

Det här hade kanske kunnat vara ok för David Norris att hålla käft om men när herrarna också försöker hålla honom ifrån den dansaren Elise får de strax veta vem de stunget haver. David och Elise upplever en sällan skådad samhörighet innan de knappt hunnit säga ”toaborste” till varandra men av någon anledning vill de grå eminenserna att David dyrt och heligt ska lova att han aldrig ska försöka träffa Elise igen. När David vägrar foga sig är det dags att kalla in Mr. Thompson, också kallad ”the Hammer”.

Man kan fråga sig vad det är för övergripande Plan som ständigt ser till att sammanföra George Nolfi och Matt Damon. Förutom filmen för dagen, där Damon spelar huvudrollen och Nolfi både skrivit manus och regisserat, har Nolfi också jobbat med manus till Ocean’s Twelve och The Bourne Ultimatum.

The Adjustment Bureau gör ett helt ok jobb med att jonglera thrillerspänning och ödesbestämd (or is it?!) romantik tillsammans med mer metafysiska frågeställningar om fri vilja och slump. Samtidigt är det här kluriga saker och börjar man fundera allt för mycket på konsekvenserna av det som filmen säger tycker i alla fall jag att det uppstår problem. Innebär exempelvis anledningen till att David och Elise inte kan vara tillsammans att djupa relationer med andra människor är så uppslukande så att det inte finns plats för andra drömmar? Innebär slutklämmen (”Free will is a gift”) att det alltid lönar sig att gå emot reglementet och följa sin magkänsla eller hjärta eller vad man nu vill kalla det?

Och trots ett schysst produktionsvärde, kompetenta insatser från inblandade skådisar (förutom Matt Damon har vi Emily Blunt som Elise samt bland andra Anthony Mackie, John Slattery och Terence Stamp som tjänstemännen) samt ett omisskännligt Thomas Newman-score visade sig The Adjustment Bureau vara en allt för lättglömd film. Redan nästa dag hade jag svårt att komma ihåg vad det egentligen var för film jag hade sett kvällen innan. Aldrig ett bra tecken. Kanske Nolfi ska hålla sig till manussidan i fortsättningen?

star_full 2star_full 2star_half_full

Lightning ThiefNär det nu visade sig finnas ett oväntat stort intresse för en ung trollkarl som måste slåss mot mörka krafter med sina kompisar samtidigt som han går i skolan är det kanske inte så konstigt att andra också vill casha in och rida lite på Harry Potter-vågen.

Men jag måste erkänna att jag nog inte tidigare stött på någon som utför incashandet lika oblygt som den amerikanske författaren Rick Riordan. Hans hjälte Percy (egentligen Perseus) Jackson är förvisso inte en trollkarl, Riordan har istället lånat hela sin värld från den grekiska (och i viss mån romerska) mytologin.

Eftersom gudarna och deras värld är beroende av den västerländska civilisationen (eller något i den stilen) har de nu tagit säte i USA. Olympen ligger på 600:e våningen i Empire State Building och ingången till Hades i Los Angeles. Vilket förstås är smidigt för Percy och hans kompisar eftersom de inte behöver resa över till Europa varenda gång de ska ha sina äventyr.

Sea of MonstersI gammal god anda drar sig gudarna inte för att skaffa en hel del ungar med mänskliga män och kvinnor och Percy är just en sådan halvgud. Kruxet är att hans far är Poseidon och tack vare en ödesmättad profetia blev det egentligen bestämt att vare sig Zeus, Poseidon eller Hades skulle ge sig i lag med människor. Gudomliga preventivmedel är det tydligen ont om där uppe på Olympen.

Precis som sin föregångare Harry P. är Percy en försigkommen kille som mer eller mindre ofta hamnar i trubbel eller drar iväg på självpåtagna uppdrag för att hämta någon magiskt mytologisk pryttel eller rädda en kompis. Med sig på färden har han inte sällan Athenadottern Annabeth Chase (eller Hermione Granger som vi också skulle kunna kalla henne, Annabeth är nämligen mycket smart) och satyren Grover (nu och då lite halvkorkad, så inte helt olik en viss unge herr Ronald Weasly).

Titans CurseAtt sätta sina unga halvgudar i en särskild mytologisk skola skulle kanske ha varit lite väl uppenbart till och med för Riordan, här är det istället Camp Half-Blood som gäller under skolloven. Eftersom halvgudar gärna drar till sig allehanda monster är det viktigt att de tränas i att slåss med sköld och svärd eftersom det enda som kan ta hand om monster är gudomligt brons. Träningen övervakas av den gamle hjältecoachen och kentauren Chiron.

Men redan i den första boken, The Lightning Thief, visar det sig att en gammal fiende i form av titanen Kronos (far till Zeus, Hades, Poseidon, Demeter, Hestia och Hera) är på g och i de följande delarna pågår en ständig kamp för att se till att Kronos inte kan störta gudarna från Olympen. Kan du säga “Voldemort”?

Battle of the LabyrinthRiordan hittade från början på historierna om Percy & Co. för att underhålla sin son, en kille som var diagnosticerad med ADHD och dyslexi. Därför är det något som även Percy har med sig i bagaget men det är samtidigt egenskaper han delar med i princip alla halvgudar. Dyslexin kommer sig av att deras naturliga språk är grekiska och ADHD är bara en konsekvens av att de ska kunna hålla tusen intryck i skallen samtidigt för att kunna slåss mot monster och andra mytologiska fiender. Förstås ett sympatiskt drag för identifiering hos unga läsare och också ett sätt att ge Percy den obligatoriska underdog-statusen.

Förutom det ovanstående är kanske den största skillnaden mellan böckerna om Harry och Percy familjebetoningen i de senare. Eftersom alla halvgudars öde mer eller mindre bestäms av vilken gud som är deras mamma eller pappa faller det sig förstås ganska naturligt. Därför får Percy våndas ganska mycket över vad hans far egentligen känner för honom eftersom Poseidon inte lever tillsammans med Percys mamma Sally i New York, utan med sin fru havsnyfen Amfitrite. En fru som han förövrigt har sonen Triton med. Gudarnas relationer med sina halvgudabarn är i grund och botten vad som driver hela historien framåt.

Last OlympianBöckerna om Percy är ganska trivsamma och underhållande men inte så mycket mer. Jag vågar påstå att Riordan inte alls ligger på samma nivå som J.K. Rowling när det gäller att väva ihop en intrikat berättelse. Författaren tenderar att ta en hel del narrativa genvägar, exempelvis genom Percys alla sanndrömmar. Han får dessutom en mytologisk värld mer eller mindre till skänks och gör ärligt talat inte särskilt mycket för att förnya den — Hades är fortfarande elak och alla Afroditeättlingarna är givetvis fåfänga och utseendefixerade.

Inte heller är balansen mellan humor och mer allvarliga känslor särdeles finstämd. Fortfarande i seriens sista del, The Last Olympian, överväger de komiska elementen där huvudskurken Kronos exempelvis får finna sig i att bli sutten på av en av sina jättar. Vid ett hypotetiskt vägskäl väljer Riordan allt som oftast den humoristiska vägen på bekostnad av allvaret.

En slags Harry Potter-light alltså men säkert en serie som kan passa bra för lite yngre bokslukare. Eller varför inte en serie som kan skapa unga bokslukare? Och allt som kan skapa ett intresse för den underbara grekiska mytologin är förstås av godo.

star_full 2star_full 2star_half_full

Delarna i serien Percy Jackson and the Olympians:
The Lightning Thief
The Sea of Monsters
The Titan’s Curse
The Battle of the Labyrinth
The Last Olympian

Housealt. titel: Titta, vi spökar

Författaren Roger Cobb har det inte allt för lätt. Hans läsare är mer eller mindre knäppgökar som ställer konstiga frågor. Hans senaste bok Blood Dance är fortfarande är en fenomenal storsäljare men förläggaren ställer sig högst tveksam till om Rogers nya skrivarprojekt verkligen kommer att generera några stora pengar. En personlig och naturalistisk skildring från Vietnamkrigets helvete brukar knappast bli någon större kioskvältare och inte blir det bättre av att Roger verkar ha drabbats av monumental skrivkramp och fortfarande inte skrivit en rad (förutom själva titeln då).

När hans läsare inte ställer konstiga frågor snokar de efter smaskigheter om Rogers skådespelarfru Sandy, ett känsligt ämne eftersom Roger och Sandy är separerade efter försvinnandet av den gemensamma sonen Jimmy. Så mitt i alltihopa går Rogers åldriga aunt Elizabeth (oklart om det är faster eller moster) och hänger sig. Den imponerande huset testamenteras till Roger som mot alla odds får för sig att det är en jättebra idé att flytta till stället där inte bara hans tant begick självmord utan också var skådeplatsen för Jimmys försvinnande.

Föga förvånande börjar Roger sjunka ned i allt konstigare fantasier och syner, ivrigt påhejade av försöken att återkalla Vietnamminnena till boken han håller på att skriva. Men pågår allt i Rogers eget huvud eller finns det kanske något i Elizabeths påståenden att huset skulle vara hemsökt?

Ytterligare en av de där 80-talsfilmerna med en fullkomligt vidrig svensk-översatt titel. Nu är tyvärr inte den svenska titeln det största problemet med denna så kallade skräckkomedi. Till att börja med ställer jag mig lite frågande inför själva genrebeteckningen. Visst finns det en del absurda vändningar och fåniga monsterdockor men att gå så långt som att kategorisera House som en komedi känns orimligt. Skäms, svenska titel”översättare”!

Med gott om rätt kackiga monsterdockor och andra effekter är filmen föga förvånande inte heller mycket till skräckfilm. Däremot känns det som om manusförfattaren och producenten Bruce Joel Rubin snattade ansatsen till psykologisk stämning och Vietnamkopplingarna när han skrev Jacob’s Ladder. En film som på alla plan blev en slags bättre version av filmen för dagen eftersom den innehöll både konsekvens i ton och ett bra manus.

House blandar å sin sida hej vilt mellan dimensionsmonster och försök till realistiska Vietnamscener som tack vare denna realism känns oerhört malplacerade. Förutom det är själva manuset alldeles för hackigt för att utgöra en förlåtande buffert mot tonskillnaderna. Historien känns snarare som en upptakt som man hittar på under en kvarts brainstorming och sedan låter utvecklas på egen hand utifrån vad effektmakarna tycker verkar kul att hitta på för tillfället. Slutresultatet är långt ifrån tillräckligt bra för att man ska acceptera denna Poltergeist-ripoff som inte ens bemödar sig att förklara varför huset skulle vara hemsökt eller varför inte tant Elizabeth åtminstone såg till att skriva ett vattentätt testamente som stipulerade att eländet skulle jämnas med marken vid hennes död.

Jag skulle tro att den här filmen ses med förlåtande ögon tack vare en svårartad 80-tals-vajb samt Friday 13th-namn som Steve Miner i form av regissör och Kane Hodder som stuntkoordinator. Gå inte i den fällan, det är inte värt det. Se hellre Lake Placid om du vill ha mer av Steve Miner-regi, Under Siege eller Demolition Man om du vill ha mer av Kane Hodder-stunts och Carrie om du vill ha mer av baby-face-William Katt (som spelar Roger).

star_full 2

Sleeping BeautyTörnrosa blev en riktig surdeg inom Disney-koncernen. Walt oroade sig för att publiken skulle tröttna på ytterligare en sagoprinsess-film efter Snövit och Askungen och gav därför särskilt konstnärerna fria händer. De tog fram en mer linjär look som skulle påminna om medeltiden och renässansens konstverk. Förvisso innovativt och djärvt, men också mycket tidsödande.

Det publiken minns från själva filmen är sannolikt inte främst den i sedvanlig ordning tidig-Disney-prinsess-mjäkiga Aurora (vilken dessutom får vara i bild max 20 minuter av sin egen film) utan feerna. De goda och mormorslika Flora, Fauna och Merriweather samt den ohyggligt onda Maleficent. För att ingen skulle missta sig på vem (eller i alla fall vad) den sistnämnda representerade utrustades hon med djävulshorn, läderlappsmantel och en färgsättning som gjorde att det som ut som om hon stod i en evig eld.

Elegant kanske, men inte särdeles finkänsligt. De goda feerna får dessutom intyga att Maleficent är så ond att hon inte ens överväger kärlekens förlösande kraft, vilket naturligtvis kommer att innebära hennes slutgiltiga misslyckande.

Men var det verkligen så enkelt? Till att börja med borde väl alla feerna, goda som onda, komma från ett och samma ställe? Ett rike där det finns plats för allsköns övernaturliga kritter? Inte skulle väl Maleficent, som Disney beskriver det, behöva sitta och uggla i ett dragigt gammalt slott med ett gäng grislika och inkompetenta underhuggare till enda sällskap?

MaleficentNäppeligen! Dryga femtio år senare kommer svaret – Maleficent var länge en fe bland andra feer i ett skönt och vårligt rike. Hon var till och med lite mer än en vanlig fe, hon var detta rikes beskyddare från giriga kungligheter som bara ville röva dess kostliga skatter. Och anledningen till att hon, när Disneys Törnrosa-film utspelar sig, kanske inte var särskilt lyhörd för kärlekens förlösande kraft var att hon blivit skändligen bedragen av den som hon trodde stod henne allra närmast.

Besviken på kärleken och livet klär sig Maleficent i svart och lindar sina eleganta horn med läder (nej, inga tatueringar eller piercingar vad jag kan se. Det finns gränser till och med för feer). Men hon nöjer sig inte med att sörja i ensamt majestät, hon vill förstås att den som bedrog henne också ska lida. Därför besöker hon kung Stefan och hans nyfödda dotter för att dela ut lite födelsedagsförbannelser.

Med jämna mellanrum poppar det upp nya och åter nya versioner eller tolkningar av klassiska sagor, ständiga bevis för deras grundläggande och schematiska berättarkraft. De senaste åren har vi sett en hel del sådana som lagt stor vikt vid just det sagolika (Snow White and the Huntsman, Hansel & Gretel: Witchhunters, Tangled, Mirror Mirror, Beauty and the Beast, Red Riding Hood). Det beror i sin tur säkert på att det alltid finns ett sug efter(till synes) enkla berättelser om gott och ont samt att filmtekniken nu nått en sådan nivå att man utan allt för mycket ansträngning kan mana fram övernaturliga riken som dryper älvor, tomtar och troll ur varenda kroppsöppning.

Inte oväntat gillar nyversionerna emellertid att vända på kuttingen och ställa det här med gott och ont på sin toppiga skalle. I den tecknade 50-tals-tolkningen är som sagt Maleficent ondskan själv, hon har blivit en av de klassiska Disney-häxorna och hennes underhuggare är förutom elaka givetvis också extremt korkade.

Men 10-talet tar faktiskt chansen att sätta det ålderstigna (och lite unkna) konceptet med kärlek vid första ögonkastet lite på undantag (för att inte tala om hur ”righteousness will always triumph over evil”). Poängen i Maleficent handlar istället om att kunna släppa taget och faktiskt gå vidare. Att om man grottar ned sig i bitterhet, mani och hämndbegär tenderar det till slut att få ett eget liv (om du stirrar ned i avgrunden och allt det där…) och jag tycker att det funkar riktigt bra. Angelina Jolies kindknotor må vara lika övernaturligt skarpa som en kniv av kirurgiskt stål men hennes rollfigur tillåts en sympatisk återupprättelse. Den här gången får till och med Aurora, i Elle Fannings skepnad, faktiskt också göra en insats (förutom att dra timmerstockar, då).

Samtidigt tyckte jag att det var kul att se hur pass mycket man har tagit med från Disneys ”original”. Meningsutbytet vid Auroras första födelsedagsfest är så långt det är möjligt ordagrant återgivet, ett par av 50-talets grissoldater har fått ett nytt utseende och självklart bjuds vi också på en eldsprutande drake. Designmässigt har Maleficent förstås gått mer (mycket mer) åt CGI-hållet än renässans och medeltid. Även om jag inte är något direkt fan av den tecknade versionen har den i alla fall en egen stil, något som den modernare filmen tyvärr saknar. Den är snygg (särskilt de trädlika ”väktarna”), men rätt opersonlig i det här avseendet. Då är faktiskt Disneys skissartade djurlekkamrater charmigare.

På det hela taget tycker jag att Maleficent är en av de bättre sagonytolkningarna som kommit på sistone. Den känns fräsch och uppdaterad både känslo- och genusmässigt. Mer sådant, tack!

Sleeping Beauty (1954)
star_full 2star_full 2star_half_full

Maleficent (2014)
star_full 2star_full 2star_full 2

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Peter May, The Chessmen
Jeff & Ann VanderMeer (ed), The Weird
SciFi miscellaneous
Christopher Paolini, Eragon Series
Jan Guillou, Ordets makt och vanmakt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 34 andra följare