alt. titel: Weathering With You

Tokyo har drabbats av ihållande regnväder och för årstiden ovanligt låga temperaturer. Barnen blir gnälliga av att ständigt behöva vistas inomhus medan verksamheter som loppmarknader och utomhusbröllop av naturliga skäl inte längre utövar samma lockelse. Som praktikant på ett företag som skriver artiklar för konspirations- och sensationstidningar kommer Hodaka i kontakt med den ena märkligare teorin än den andra när det gäller den rådande väderleken.

Men ändå ingen lika märklig som när flickan Hina bevisligen kan påverka det eviga regnandet med en innerlig bön. Hina kan få det envisa molntäcket att spricka upp för ett par timmar och visst är det så att både folk och fä blir lättare till mods när de tittar upp i en blå himmel och känner solens strålar i ansiktet?

Hodaka är en entreprenöriellt lagd ung man och övertalar Hina att de ska erbjuda sina tjänster över nätet. Och nog för att Hina, som måste ta hand om sin lillebror Nagi, inte har något emot de extra kronorna på fickan (dessförinnan hade hon varit beredd att utföra betydligt osedligare tjänster mot betalning). Men ett föräldralöst syskonpar har det inte alltid så lätt medan Hodaka i sin tur helt uppenbart är på rymmen från något eller någon. Dessutom får ungdomarna anledning att fråga sig hur Hina egentligen påverkas av att be om sol för hela Tokyos räkning.

Jag är tillräckligt ovan vid anime för att inför varje ny film känna mig nyfiken på vad jag ska få den här gången. Det känns alltid som både innehåll och stil är en tombola, mer eller mindre oförutsägbart. Stilmässigt är dagens film, Weathering With You, en rejäl blandning. Å ena sidan är bilderna från Tokyos stadslandskap, solsken på en skyskrapa eller en aggressiv stormhimmel är häpnadsväckande vackra. I den andra är personporträtten helt i enlighet med ett mer välbekant animeutseende: stora ögon, trekantiga munnar och näsor som är så små att de rakt framifrån mest av allt liknar två prickar. Märkligt nog funkar den här kombinationen riktigt bra, inte minst eftersom jag tror att man snart skulle bli ganska less på personer som var lika bedårande som filmens landskap.

Men det är klart, nog hade jag kunnat vara utan den extremt stereotypa uppvisningen från Hodaka när han ska föreställa nervös (röda kinder, stammande och sprutande svettkörtlar på ett missriktat komiskt vis) eller (det närmast i förbifarten) förgivettagandet att bröst är den mest intressanta delen av den kvinnliga anatomin. Detsamma gäller den himlastormande tonårsschlagerkärleken som (förstås) växer fram mellan Hina och Hodaka.

Innehållsmässigt fungerar tyvärr Weathering With You inte lika bra. Det känns som om regissör och manusförfattare Makoto Shinkai varit lite väl påhittig med sin fantastiska historia. Här finns aspekter av allt från religion, kärlek, offer, möjligheten till en andra chans i livet, vädermytologi, klimatångest, självmord samt eventuella likhetstecken mellan väder och känslor som skulle kunna vara väldigt påtagliga men samtidigt lika gärna bara handla om symbolik.

Resultatet är en film som tycks ha flera olika historier pågående samtidigt, där vissa är bättre än andra. Själv blev jag mest förtjust i vädermytologi-biten och hur Hina, Nagi och Hodako under en period förvandlas till en liten superhjälteklan. Hina och Nagi är föräldralösa medan Hodako i princip skulle kunna vara det och det är fint att se dem ty sig till varandra.

Föga förvånande leder de här parallella historierna också till att Weathering With You har alldeles för många slut. Samtidigt som dess absoluta slut (interfolierad med en rätt olycklig VO från Hodaka) lämnar ett stort frågetecken efter sig. I någon slags triumf eller glädje konstateras att Hodaka och Hina förändrade världen men jag fattar aldrig på vilket sätt.

Weathering With You var långtifrån den bästa animen jag sett men skulle jag se om den skulle det utan tvekan vara för dess bildspråk.

Det var Stockholm filmdagar som bjöd på anime den här gången. Och jag var ju inte ens ensam med titten!
Jojjenito
Fripps filmrevyer

I förra veckans Oscarsavsnitt av Snacka om film försjönk vi i en ”modern” sword- and sandalfilm. Vi kunde tillfredsställande nog konstatera att den fortfarande höll måttet.

***

Titten på Spartacus inspirerade – jag ville ha mer action i sandaler och med svärdet i hand! Mer specifikt insåg jag allt efter mastodontfilmen rullade på hur mycket den påminde om Ridley Scotts millenniefilm Gladiator. Eller ja, det är ju Gladiator som påminner om Spartacus förstås. Så det var bara att kasta sig över den 40 år yngre filmen när 60-tals-spektaklet var över.

Scott inleder en smula mer spänningsmotiverat och action-betonat än trion Kubrick-Douglas-Trumbo valde att göra. Spartacus börjar ju med en pompös berättarröst och en scen som visar på alla de svårigheter som vår hjälte fick utstå på grund av sin slavstatus och rebelliska temprament. Miljön är stekande sol och färgschemat låter ana en bjärt technicolor-hint. I Gladiator möter vi, tillsammans med generalen Maximus Decimus Meridius, lera, fukt, kyla, dimma och snö. Allt är helt enkelt gråare och skitigare. Russell Crowes huvudperson är en uppburen man, respekterad av sina män och, förstår vi, en imponerande krigare, vare sig det gäller taktik eller handgripligheter på slagfältet.

Redan i den första striden, på en kylslagen slätt i det som skulle komma att bli Österrike, blir det också helt uppenbart hur stor skillnad Hans Zimmer och Lisa Gerrards magnifikt orkestrala score gör för filmens stämning. Spartacus musik, komponerad av en Alex North, var inte dålig men jag tycker inte att den kommer i närheten av den effekt som Zimmer/Gerrard lyckas uppnå. Både i fråga om nervös spänning och sorgesam längtan.

Dalton Trumbos försök att slå på stora budskapstrumman när det gäller Spartacus bevekelsegrunder för sitt uppror var absolut inte dåliga. Samtidigt gillar jag hur Gladiators manusförfattare (tydligen var det (för?) många kockar som doppade sleven i den soppan) tagit ner hela historien till ett betydligt mer personligt plan för Maximus. Hans bakgrund påminner också mer om den riktige Spartacus, ni vet han på 100-talet f.Kr. Nämligen en man som började sitt liv i frihet men som under rubriken ”desertör” kunde shanghajas som gladiator-praktikant.

Maximus hämndmotiv ger honom också anledning att vara en mindre moralisk man än Spartacus. Han har ingen image eller rörelse att försvara, utan kan utan misskund hugga ner de som står mellan honom och storskurken Commodus. Att han sedan av en nyckfullt blodtörstig och underhållshungrande publik ges samma legendstatus som Spartacus är inget han eftersträvar. Möjligen i perspektivet att hans popularitet i arenan gör det lättare för honom att komma åt sin fiende. Crowe ska tydligen ha uttryckt en hel del frustration kring projektets ofärdiga manus men av det tycker jag inget märks i själva prestationen. För min del är detta fortfarande en av hans bästa roller och han är en lika självklar Maximus som Kirk Douglas var sin Spartacus. Två män där vare sig omvärlden eller filmtittaren behöver tvivla på deras ofelbarhet (även om de själva gör det).

Från hjälte till skurk. Joaquin Phoenix Commodus må tala om Rom som en vacker dröm av samma egoistiska drivkrafter som Laurence Oliviers Crassus men han är i allt väsentligt fortfarande bara en liten pojke som vill ha pappas bekräftelse (plus en kram eller två). De två skådespelarna är dock sällsamt väl skickade att gestalta sina olika skurkar, Olivier utstrålar en kraftfull hotfullhet medan Phoenix gnällige kejsare ger mig obehagsrysningar. På ett sätt uppskattar jag nog Phoenix roll mer eftersom den känns svagare och mer utlämnande. Hans Commodus är verkligen ingen smickrande eller tuff skurkroll på samma sätt som Crassus och han gör den otroligt bra.

Ska vi sticka emellan med en helt annan filmreferens påminner relationen mellan Maximus och Oliver Reeds gladiatortränare Proximo mer om den mellan romaren Quintus Arrius och galärslaven Judah Ben-Hur än den mellan Spartacus och hans gladiator-plågoandar Batiatus och Marcellus. Därför är det heller inte så konstigt att Reed får utgöra en positiv kraft jämfört med Peter Ustinovs opportunist till köpman och slavhandlare. Eftersom jag nyss sett Reed i ett par av hans yngre rolltolkningar fäster jag den här omgången mer uppmärksamhet vid hans uppenbarelse och förnöjs över hur han så självklart tar plats i ordets alla bemärkelser.

Mångfaldsperspektivet var kanske inte superhärligt i Spartacus men fasiken vet om det egentligen blivit så mycket bättre i Gladiator. Den största förändringen torde vara att ”den svarta rollen” då blev avpolletterad relativt omgående. Woody Strodes Draba blev enbart ett verktyg för att bevisa Crassus kallsinnighet, medan Djimon Hounsous Juba uppgraderas till Maximus sidekick. Å andra sidan annekterar Maximus Drabas utmanande av den grymma gladiator-publiken genom att kasta sitt vapen mot dem medan Juba reduceras till en pålitlig partner som inte gör mycket väsen av sig. Om vi dessutom tänker in Omar Djalilis lismande slavhandlare som lovar Proximo ”special price” skulle jag säga att 00-talsfilmen nästan känns mer problematisk i det perspektivet än 60-talsditon.

De två gladiator-filmerna, Gladiator och Spartacus, startade i två olika ändar och avslutar på samma sätt. Trumbos manus säger, i min tolkning, att även om en övermäktig Stat vunnit slaget finns det fortfarande hopp för världen. Slaveriet kommer till slut att ses för och avskaffas som den vidriga praxis det är. Spartacus kommande släktled kommer att få växa upp som en fria män. Men här och nu blev vår hjälte besegrad (om än inte knäckt).

Ett sådant tvetydigt downer-slut är inget för den moderna Hollywood-publiken. Som enkelspårig hämnare finns det förstås inget liv kvar för Maximus men innan han faller ned på arenans sand har han (medelst manlig nävkraft) gjort sig av med skurken, säkrat livet för de fåtal människor han fortfarande bryr sig om, sett till att hans lojala soldater är skyddade från repressalier samt återupprättat republikanskt styre. Inte så illa pinkat.

Nå, jag tycker om bägge filmerna i alla deras likheter och olikheter. Båda lider de av att vara en smula långdragna och inge en känsla av att starta om när det återstår kanske en fjärdedel av dem. Däremot är det intressant att notera att 60-talets matte-målningar av bakgrunder och himmel har hållit så jäkla mycket bättre än 00-talets CGI-fest. Scotts vision av Rom var häftig när det begav sig men har inte åldrats väl på knappt 20 år. Det var bättre förr…

Nordstatsgeneralen Lew Wallace skrev 1880 vad som kom att utnämnas till ”the most influential Christian book of the nineteenth century”. När Kirk Douglas missade chansen att i slutet av 50-talet spela Judah Ben-Hur, mannen som ger Jesus vatten under hans golgatavandring, tänkte han kanske ”frihetskämpe som frihetskämpe” och vände sig istället till ett mer samtida verk, författad av en judisk kommunist.

När Howard Fast satt fängslad för att ha vägrat nämna namn inför den anti-kommunistiska HUAC i det tidiga 50-talet hade han börjat skriva på romanen Spartacus. Ämnesvalet var kanske inte så långsökt som det i förstone kan verka. Slaven som ledde ett uppror mot Rom 100 år f.Kr hade nämligen redan av Karl Marx utsetts till ”the most splendid fellow in the whole of ancient history”.

Som för att riktigt gnugga HUAC:s näsa i den egna upproriskheten anställde Douglas (som tagit på sig producentrollen för att få igång projektet ordentligt) dessutom svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo. Därför är det inte så märkligt att i princip vartenda ord som yttras i filmen kan tolkas i perspektivet ”ideologisk förföljelse i 50-talets USA”. Varje scen kan ses som en varning för maktfullkomliga män som lever i dekadens på bekostnad av andras liv. Men låt inte denna lilla bakgrundsbeskrivning avskräcka från en eventuell tittning på Spartacus, Trumbo är en tillräckligt skicklig författare för att inte låta sin berättelse tyngas allt för mycket av budskapet den ska förmedla.

Här har vi alltså, till skillnad från historien om Ben-Hur, en tvättäkta BOATS i antik miljö. Det fanns verkligen en slav som hette Spartacus som verkligen gjorde uppror mot Rom under en kampanj som höll i sig ett par år under 70-talet f. Kr. I allt övrigt kan vi däremot anta att Trumbo tagit sig en hel del dramatiska friheter i syfte att skapa en redig helylle-hjälte.

Kirk Douglas Spartacus är en modig och moraliskt rakryggad man som inte räds att drömma om en värld utan slaveri. Han är dessutom en fenomenal ledare, taktiker och organisatör. När han meddelar sin skamfilade ”armé” att målet de marscherat mot i över ett halvår gått upp i rök och de nu istället måste vända på klacken för att ge sig in i ännu en strid mot romerska legionärer hörs inte ett pip till invändning. I sin oförmåga att göra ett endaste misstag skulle Spartacus nästan kunna platsa som huvudperson i en bok av Jan Guillou. Det är filmens smala lycka att Douglas faktiskt är en skådis av en sådan kaliber att han kan bränna av en sådan hjälte och ändå göra honom någorlunda trovärdig. En man som förtjänar lojalitet och leder via respekt, snarare än rädsla. Prominent anushaka till trots.

Men en hjälte är sällan särskilt intressant om han inte har en rejäl skurk att slåss mot och i det avseendet levererar Laurence Oliviers Crassus allt vad man kan önska och lite till. Hans senator är stelbent, arrogant, slemmig och kallsinnig i en ganska härlig blandning. Det är inte alla som skulle kunna få till Trumbos dubbeltydiga dialog (som var bortklippt i filmens första version) om män som föredrar att äta både ”ostron” och ”sniglar” utan att det blir fånigt men Olivier fixar det galant. Med viss hjälp från ingen mindre än Sir Anthony Hopkins som fick bistå med en lätt hotfull ton i sin dubbning av scenen. Ljudspåret hade nämligen försvunnit och när scenen skulle infogas i filmen igen hade Olivier gått bort.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att både Spartacus och Crassus är en smula endimensionella som rollfigurer. Vi behöver aldrig tvivla på deras respektive tillhörighet, från första filmrutan när de dyker upp. Då är det ju tur att Spartacus dessutom bjussar på Peter Ustinov och Charles Laughton, två hundraprocentigt pragmatiska män som får stå för filmens fåtaliga komiska repliker. De reduceras dock aldrig till att enbart utgöra comic relief, utan får dessutom representera all den realism som de två huvudantagonisterna saknar.

En realism som Spartacus tyvärr inte heller kommer i närheten av när det gäller kärlekshistorien, för det är klart att filmen måste ha en sådan också. Kirk Douglas och Jean Simmons som spelar den stolta Varinia är i och för sig söta tillsammans. Men vi ges aldrig någon bättre förklaring till deras förälskelse än att hon är den första kvinna som klätt av sig naken inför hans ögon och han är den förste mannen som inte våldtagit henne när hon gjort det.

Genusmässigt skulle Spartacus ha kunnat vara betydligt värre, detsamma gäller tyvärr inte filmens mångfaldsperspektiv (eller jo, det är klart att det hade kunnat vara ännu sämre, men ni fattar vad jag menar). Efter exempel som Spartacus och Ben-Hur är det inte särskilt svårt att instämma i de kritiska röster som påpekat att representanter för någon slags generell mellanöstern-kultur fick (och får?) minst lika mycket av en raw deal som Hollywoods svarta rollfigurer. Här förekommer en turbanklädd Herbert Lom som Tigranes Levantus, en man vars ursprung alltså signaleras medelst både utseende och namn. Hans enda funktion i filmen är att genom girighet och ett förrädiskt sinnelag tvinga Spartacus till den där klackvändningen jag nämnde tidigare.

Jag brukar hävda att jag har svårt för Stanley Kubricks filmer men börjar misstänka att det framförallt hänger på de manus som han filmatiserar för tillfället. The Shining – ja, 2001 – nej. Nu verkar det förvisso som om Kubrick fick ovanligt lite konstnärlig frihet att spela på i just fallet Spartacus men på det hela taget tycker jag om mastodontfilmen.

Däremot är det svårt att bortse från två saker. Den första är att jag har svårare att svälja klagomålen på Frodo och Sams evighetsvandringar i LOTR efter titten på Spartacus, för jäklar i min lilla låda vad det knallas över berg och stock och sten här. Till slut var jag redigt less på evighetsbilder av barn och gamlingar som följer Spartacus vartän hans spetsiga näsa pekar. Den andra är att det efter filmer som Monty Pythons Life of Brian eller Mel Brooks History of the World är oerhört svårt att ta statister i romersk legionärsmundering på allvar.

Kanske borde jag i fallet Year’s Best Hardcore Horror ha frångått min tradition av informationssökning först efter bokläsning eller filmtittning? I nuläget tänkte jag nämligen på ordet ”hardcore” som bara något lite tuffare skräck, oklart exakt hur. Hade jag sett att Red Room Press specialiserar sig på ”horror, suspense, dark crime, and dark erotica fiction” hade jag kanske inte blivit lika överraskad när det visar sig att i princip alla historierna i antologin inte är särskilt mycket läskigare än ”vanlig” skräck, bara kläggigare och innehåller mer (explicita) sexscener.

Redaktörerna Randy Chandler och Cheryl Mullenax påstår på förlagets hemsida att läsaren här ska bjudas på ”hardcore stuff that breaks boundaries and trashes taboos, the transgressive tales you can’t ’unread’”. Vilket är rent ljug. För absolut, visst finns här klägg och extremvåld i övermått, men för att en historia ska vara något som jag inte kan ha ”oläst” krävs också att den på något sätt är minnesvärd.

Och förutom den absolut sista novellen i samlingen kan jag inte påstå att jag har något tydligt minne av något av bidragen. Denna sista novell minns jag bara för att den var sist och dessutom en rejäl The Descent-ripoff. Överhuvudtaget tillåter jag mig förvånas över att folk kan komma undan med att skriva så pass usel skräck, bara för att den på något sätt kan anses ”hardcore”.

Möjligen ligger ett stort problem i att många av författarna uppfattar ”hardcore” som lika med en blandning mellan sex och våld eller smärta. Något som jag personligen finner varken särskilt spännande eller intressant. Och ni vet hur tråkiga vissa av alla de där tortyrporr-filmerna kan vara att se? Jag kan intyga att det är avsevärt tristare att behöva läsa om hudflängningar och allehanda kroppsvätskor.

Red Room Press har publicerat ytterligare två volymer i den här serien, men riktigt så hardcore är jag nog inte utan tackar för mig i och med det här smakprovet.

star_half_full

Min utvalda film att prata om under Snacka om films 230:e avsnitt som släpptes i torsdags. Apropås begreppet ”Oscar bait”.

***

alt. titel: Deer Hunter

I mitten av 70-talet var den allmänna åsikten i Hollywood att ingen ville se filmer om Vietnamkriget. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att kriget inte officiellt var över förrän 1975. Nu motbevisade förvisso Michael Ciminos The Deer Hunter den slutsatsen men det som uppenbarligen drog publik var knappast någon upplyftande beskrivning av vare sig kriget eller det USA som förde det. Och även om filmen inte var först med att rikta ett kritiskt öga mot det nationella traumat var den en av de tidigaste att få en bred spridning. Det beredde därmed vägen för filmer som Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket.

I mina ögon påminner The Deer Hunter en hel del om Erich Maria Remarques Im Westen nichts Neues. Det är en generationsfilm som berör med sin hopplöshet och brutalitet därför att den så tydligt berör de som gjort den. Skenheliga eller dristiga fraser som ”God bless America”, ”Three cheers for the red, white and blue!” och ”It’s a gory road to glory” ekar allt mer ihåligt. Kriget har ohjälpligt pulvriserat de unga män som slogs för ett litet stycke djungel och påverkar dessutom de som väntar hemmavid. Om inte annat genom att skapa en avgrund som är omöjlig att överbrygga mellan de som stred och de som inte gjorde det.

De hemvändande soldaterna i The Deer Hunter finner sig helt losskopplade från både hembygd och gamla vänner. De har totalt förlorat fotfästet i tillvaron, känner sig inte hemma någonstans och kan bara iaktta istället för att delta. För hur tröstlöst livet vid stålverket och på Eagle Super Market än kan framstå för mig som tittare är det ändå en trygghet för de som befinner sig mitt i det. Kompisarna Mike och Nick drömmer inte om att lämna den hårda arbetarklassförorten för att bli börsmäklare i New York eller skådisar i L.A. Trots grådis, betong och rykande skorstenar älskar de på något vänster ändå sin hemstad. Men nu måste de och kompisen Steven lämna den för att slåss på främmande mark. Steven ska bara gifta sig med sin Angela först.

Jag upplever att Cimino med The Deer Hunter snarare velat beskriva en tidsanda, ett tillstånd, en dödsdans, en stämning, snarare än ett konkret händelseförlopp. Filmen har ingen tydlig konflikt eller riktning jämfört med exempelvis First Blood (vilken i och för sig är tröstlös på sitt eget lilla vis). I The Deer Hunter finns många scener där det egentligen inte händer så mycket men där ambitionen tycks ha varit att säga en hel del. Filmens rollfigurer tycks bara kunna byta en mardröm mot en annan; från stålverk till djungel till POW-camp till fältsjukhus till Saigon till veteransjukhus. Det börjar tidigt när kompisgänget går av sitt skift och travar rakt in på den lokala baren trots att de verkar ha jobbat natt och klockan därmed måste vara typ sju på morgonen. Vem är inte sugen på öl och shots vid den tidpunkten?!

Därefter följer vad jag bara kan kalla en av de mest deprimerande bilderna av en känslomässigt handikappad manlighet jag kan komma på så här på rakt arm. Trots att det bara är en ynka helg kvar innan Mike, Nick och Steven ska flygas till ett djungelhelvete på andra sidan jorden (som de löper en högst reell risk att aldrig lämna levande) är det inget man pratar om över ölflaskorna.

Supandet påverkas inte det minsta av att Steven ska gifta sig om några timmar; hemma står en ensam brud och gråter framför spegeln medan en av brudtärnorna får stryk av sitt fyllo till far. Inte heller det är något man pratar om särskilt mycket om. Emellertid verkar kompisarna mer tagna av att Steven ska kasta sin ungkarlsstatus överbord än det faktum att han ska åka till Vietnam. En viss känslosamhet låter också anas när alla skrålar med i Frankie Vallis Can’t Take My Eyes Off You och refrängen ”I love you, baby!”. En känslosamhet som givetvis snabbt måste desarmeras när den hotar att ta överhanden genom att kalla varandra för ”faggot” och gnugga varandra hårt i huvudet.

Det homoerotiska stråket får genklang i Mike och Nicks relation på det där sättet som ibland kan uppstå när fåordiga män är väldig, väldigt, väldigt bra kompisar (samt dessutom bor tillsammans). På bröllopsfesten är det oklart om Mike söker mest ögonkontakt med Nick eller danspartnern Linda ute på dansgolvet. Med det perspektivet i bakhuvudet är det till och med fullt möjligt att se Linda som de bägge vapenbrödernas Guinevere. En acceptabel och straight förbindelse som blir det enda sätt genom vilket de kan uttrycka sin förbjudna kärlek till varandra.

En mer symbolisk tolkning av det hela skulle kunna vara att Mike och Nick är två olika delar av samma manlighet. Den ene hård, karg och stridslysten, den andre smidig, skämtsam och förhållandevis känslosam (kom ihåg att vi snackar stålverksnivå här). I så fall har The Deer Hunter ett otvetydigt svar på vilken av dessa manligheter som kriget ser till att knäcka bortom all hjälp.

Ska man kunna uppskatta The Deer Hunter gäller det som sagt att inte kräva att allt som sägs eller görs ska få en konkret betydelse för vare sig handlingen eller rollfigurernas psykologi. Rent logiskt blir jag exempelvis inte klar över symboliken med vare sig filmens titel eller de hjortjakter som för all del genomförs. Mike sätter en ära i att kunna fälla en hjort med bara ett skott, vilket antyder att han är en principfast man som tar allvarligt på allvarliga saker och dessutom är en god skytt. Så långt är jag med. Men jakterna före och efter kriget skiljer sig i så måtto att Mike under den senare skonar sitt byte, en handling som i vanliga fall brukar stå för något positivt. Nu måste man nästan tolka hjortens överlevnad som en förlust av oskuld och okomplicerad ungdom vilket blir snett i mitt huvud.

Efter The Deer Hunter gjorde Michael Cimino Heaven’s Gate, en episk western med Kris Kristofferson. Den bombade så fullkomligt på bio att många kritiker tydligen såg sig nödgade att omvärdera sina egna omdömen när det gällde The Deer Hunter. Den kanske inte var så bra ändå? Kanske hade den samlade kritikerkåren drabbats av någon slags masshallucination och hyllat något som inte var förtjänt av det?

För egen del tycker jag att The Deer Hunter klarat tidens tand ganska väl, inte minst eftersom den är gjord så nära inpå kriget att den blir ett slags dokument över den rådande tidsandan och inte ”bara” en historia om kriget i sig. Det finns fog för klassiker-statusen. Filmen framför sitt budskap på ett ganska okonventionellt och överraskande sätt som är intressant och den berör med sin totala hopplöshet. Dessutom får förstås den avslutande avskedsscenen en extra dimension när man vet att skådespelaren John Cazale då var döende i lungcancer.

Marianne Drumond tänker minsann inte sitta och vegetera i det förgångna. Hon grämer sig inte över att ha blivit omsprungen av nutiden, istället anstränger hon sig till det yttersta för att kunna hänga med i racet. Bland annat har hon lagt ned sin fysiska psykoterapimottagning och utvecklat en digitaltjänst för ändamålet. Till löparkollega har hon sonen Max som producerar provocerande serier för nätbaserad streaming.

En som däremot inte har någon större lust att haka är Victor Drumond, Mariannes äkta hälft. Varken hans kompetens som politisk satir-tecknare eller författare efterfrågas längre. Ord som ”digitaltjänst” och ”streaming” låter i hans öron som rena mumbojumbon och han tycks fullständigt golvad av det faktum att det numera finns alkoholfrítt vin. Varför skulle man vilja dricka vin utan alkohol, är det inte det som är hela poängen?!

Marianne har nu definitivt tröttnat på Victors letargi. Om han inte vill delta i nutiden, utan hellre sitter och halvsover när de äter middag med (hennes) vänner är det hans förlust. Marianne tänker verkligen inte baxa runt på en farfarstyp som inte har något intresse av att hålla hennes takt eller se till att det händer något. L’action!

Och med den uppmaningen ringades i öronen sitter Victor plötsligt en natt ute i trapphuset, iförd pyamas och med två väskor bredvid sig. Så varför inte hoppa på erbjudandet från Max gamle kompis Antoine som börjat göra grova pengar på att sälja historiska upplevelser? Vilken historisk period du än skulle vilja återuppleva så fixar Antoine det. Och Victor vet precis på dagen vad han skulle vilja återvända till.

La Belle Époque är filmen för alla som kanske känner sig lite vilsna i samtiden. För nog kan många känna igen sig i Victors önskan att återgå till en enklare tid, när politik antingen var höger eller vänster, barmenyerna innehöll riktig mat för en karl, man plötsligt kunde befinna sig mitt i ett pårökt evighetsparty och folk pratade med varandra istället för att sitta med näsan i en skärm. Och apropå näsan – vad hände med lukten från en gammal pocketbok? Inte kan man med samma njutning sniffa på en padda…

Dagens nostalgirunkande kan ta sig många uttryck, men det är otvetydigt vår tids allra mest tongivande ennui. La Belle Époque är en av de smartare, roligare, mest bitterljuva och nyanserade filmerna jag kan påminna mig som tagit tag i den frågan. Framställningen balanserar hela tiden mellan å ena sidan ett tryggt igenkännande (för visst är det härligt att minnas vissa av barn- eller ungdomens guldkorn?) och å andra sidan det faktum att nostalgi lik förbannat är en chimär, en kuliss, en illusion. Att den lika gärna kan användas som en ursäkt eller bortförklaring för att faktiskt delta i livet här och nu.

Men regissör och manusförfattare Nicholas Bedos satsar högre än så med La Belle Époque. Dels finns här två sammantvinnade kärlekshistorier, dels har han gett sig själv goda möjligheter att infoga en mängd fiffiga metamoment. Detta eftersom större delen av filmen i någon mening utspelas i Victors fantasi eller minne, samtidigt som han kan styra händelseutvecklingen efter eget gottfinnande. Men vad händer när Margot, skådespelerskan som spelar den unga Marianne till Victors åldrande charmör, slutar vara en skådespelerska och börjar vara en människa? Och hur kan man vara säker på vem som är vem?

Som synes åkallar La Belle Époque föregångare som exempelvis The Game, The Truman Show och Eternal Sunshine… Jag tycker emellertid att filmen hanterar driften med den hyperuppkopplade moderniteten och de olika lagren av verklighet, teater och fantasi bättre än kärleken. Daniel Auteuil och Fanny Ardant är tillräckligt mycket av veteraner för att skapa en känsla mellan Victor och Marianne av relativt lite, men det funkar inte lika bra mellan Guillaume Canets Antoine och Doria Tilliers Margot. Även relationen mellan Margot och Victor svajar en smula.

Men trots de här invändningarna bör man inte missa La Belle Époque. Ägna under titten gärna också en tanke åt att allt ändå inte var bättre förr. För tio år sedan hade Daniel Auteuil utan tvekan varit ersatt med Gérard Depardieu…

För min del blev La Belle Époque första filmen ut under årets Stockholm filmdagar. Ingen dålig början.

Hördu Richard Stanley, hur tänkte du egentligen här? Du började ju så bra och avskalat med H.P. Lovecrafts egna ord och enkla bilder på hotfullt svajande träd, fångade i ett kraftigt regnoväder:

”West of Arkham the hills rise wild, and there are valleys with deep woods that no axe has ever cut. There are dark narrow glens where the trees slope fantastically, and where thin brooklets trickle without ever having caught the glint of sunlight. [—] When I went into the hills and vales to survey for the new reservoir they told me the place was evil. [—] Then I saw that dark westward tangle of glens and slopes for myself, and ceased to wonder at anything besides its own elder mystery.”

Se där, säga vad man vill om gamle Howard Phillips men han är i sina bästa stunder en svårslagen stämningsskapare. Och så går du och castar Nicholas Cage av alla människor i rollen som den olycksdrabbade bonden Nathan Gardner?! And thus, the Lovecraft-atmosphere goes bye bye!

Det sägs ju att det säkraste tecknet på galenskap är att förvänta sig olika resultat från samma handling. I så fall är jag med största sannolikhet en lika stor Lovecraft- som Stephen King-idiot. I den meningen att jag självklart måste se en ny adaption av bägge herrarnas verk, trots att mycket få tidigare exempel varit filmer att glädjas över.

I alla fall Lovecraftfilmatiseringar löper en markant risk att vara ofrivilligt komiska och i den björnsaxen fastnar då Richard Stanleys (med benäget bistånd av nämnde Cage) Color Out of Space banne mig med såväl alla fyra tassarna som nosen och svansstumpen.

Samtidigt är det i och för sig lämpligt att åkalla ett visst vansinne när det gäller både H.P. Lovecraft och Nicholas Cage. Den senares gestaltning av den förres historia blir emellertid inte särskilt lyckad. När jag snabbt lyssnar igenom Lovecrafts novell efter filmtitten blir det tydligt att allt det som är bra och läskigt med författaren är ohyggligt svårt att översätta till filmmediet. Texten berör till stor del sådant som berättaren saknar ord för, vinklar som är lätt skeva, en allmän känsla av att något inte stämmer och ”beskrivningar” av typen ”its cosmic and unrecognisable chromaticism”. När läsaren då kan fylla på med sin egen fantasi finns alla möjligheter för att föreställa sig något riktigt ohyggligt men samtidigt ogreppbart.

Ganska snart står det emellertid klart att det här ogreppbara inte ligger för vare sig Richard Stanley eller Nicholas Cage. Regissören har gått crazy bananas med övertydliga vatten-referenser, The Thing-lika varelser, hallucinatoriskt tintad monster-o-vision och likaledes hallucinatoriskt tintade blixtar galore. Till både innehåll och utseende påminner Color Out of Space därmed en hel del om 1986 års From Beyond. Cage drar sitt strå till stacken genom att, fler gånger än jag kan räkna, med stort eftertryck och något vilt i blicken halvskrika ordet ”Alpacas!” (ett av hans misslyckade projekt är att försöka sig på att föda upp sagda sydamerikanska kameldjur). Han kastar sig med liv och lust och, ärligt talat, mer möda än kompetens in i varje enskild scen, oavsett om han ska vara kärleksfull familjefar innan skiten träffar fläkten eller halvgalen när den väl gjort det.

Det här är förstås inte särskilt schysst mot stackars Howard Phillips. För medan Color Out of Space är ganska underhållande på grund av både Stanley och Cages överdåd på alla håll och kanter blir den aldrig vare sig läskig eller snygg. I alla fall inte om man som tittare har en viss skräckfilmsvana. Men vem vet, kanske kommer Color Out of Space att bli 2019 års From Beyond och skrämma livet ur mindre härdade 14-årsgäng. Det är dem väl unt.

Jag vet att jag åtminstone har en själsfrände bland filmspanarna som sett Color Out of Space.
Snacka om film
Jojjenito
Filmitch

I natt smällde det och nu sitter vi med facit! Vann rätt film? Jag känner mig löjligt stolt över att ha sett och skrivit om, för mig, ovanligt många filmer som ändå hade fått nomineringar av alla de slag. Jag har samlat alla filmerna nedan, oberoende av om de i slutänden fick någon guldgubbe eller inte. Varför inte läsa på om nattens vinnare? Har ni riktig tur kanske jag orkar uppdatera den under dagen med utfallet? I så fall kommer den aktuella vinsten att markeras med fetstil.

Joker

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

The Irishman

  • Best Achievement in Directing
  • Best Performance by an Actor in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Motion Picture of the Year

1917

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

Once Upon a Time …in Hollywood

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Performance by an Actor in a Supporting Role
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

Jojo Rabbit

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

Marriage Story

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

Parasite

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best International Feature Film
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

Little Women

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

Ford v Ferrari

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

The Two Popes

  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Performance by an Actor in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay

Star Wars: Episode IX – The Rise of Skywalker

  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Achievement in Sound Editing

Toy Story 4

  • Best Animated Feature Film
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Song)

Knives Out

  • Best Original Screenplay

Maleficent: Mistress of Evil

  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling

The Lion King

  • Best Achievement in Visual Effects

Klaus

  • Best Animated Feature Film

Rocketman

  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Song)

Avengers: Endgame

  • Best Achievement in Visual Effects

Så har vi kommit fram till en av kandidaterna i ”Best Achievement in Visual Effects”. Det är dessutom sista filmen ut i Oscars-racet — i natt kör vi.

***

Livets stora kretslopp och känsliga balans är i högsta grad intakt 2019, 25 år efter att konceptet introducerades av den gode lejondespoten Mufasa. Under de här åren har stabiliteten i och för sig upprätthållits av icke mindre än fem filmer, två TV-serier, en Broadway-musikal samt två videospel.

Som Mufasa (ännu en gång) förklarar för sin unge son och kronprins Simba, har savannens antiloper inget emot att bli jagade, dödade och uppätna av lejon eftersom lejonen efter sin död förvandlas till gräs som antiloperna i sin tur betar. Whatever makes you sleep at night, alpha predator.

Men Simba tycker förstås att det här låter asbra eftersom han dessutom tillhör alfa-rovdjurens allra mesta alfasektion. Han ser fram emot den dag när kompisen Nala ska gifta sig med honom för att bli drottning och han kan bestämma över sin farbror Scar. Men Scar, som sannolikt förlorat makten över flocken till sin bror i våldsamt slagsmål (innan dess hette han typ ”Handsome” får man anta?), tänker inte stillatigande se på medan hans lille snorvalp till brorson intar sin ödesbestämda roll som kung över hela savannen.

Jag läser mig till (på Wikipedia, var annars?) att redan första Lejonkungen-filmen från 1994 fick utstå viss kritik för att den, utan allt för stora svårigheter, kunna tolkas i ett fascistiskt perspektiv. Endast den starke har rätt till självbestämmande, det kan bara finnas en rättmätig härskare och svagare individer har bara ett existensberättigande om de fogar sig efter tingens ordning.

Jag tror inte att jag själv lyckades formulera mina invändningar mot filmen så pass konkret när det begav sig. Däremot vet jag säkert att jag aldrig övertygades på samma sätt som många av mina generationskamrater om dess enastående förträfflighet. Jag berördes aldrig av den när det gällde våldsamma och (för Disney-filmer) överraskande dödsfall. Kände heller aldrig mycket av den där nattliga kärleken det sjöngs så smäktande om. Själva soundtracket gick förvisso på repeat men den låten ville jag alltid hoppa över.

När så denna ”live”-remake kommer, inser jag att det allomfattande konungaperspektivet känns ännu mer problematiskt 2019 än det gjorde 1994. Det blir knepigt att rakt av översätta hierarkiförhållandet i en lejonflock med mänskliga tronföljder. Vackra ord om naturens känsliga balans skavde däremot redan för femton år sedan, så biolog jag var.

Samtidigt undrar jag varför jag ens bryr mig – självklart kommer en CGI-version av mer eller mindre exakt samma film inte kännas mer aktuell eller relevant efter 25 år. Min främsta drivkraft för att överhuvudtaget släpa mig iväg till biografen är att jag hoppades på samma effekt som när jag såg Jon Favreaus förra Disney-remake – The Jungle Book. Alltså få ta del av animerade djur som är så perfekta att de kan misstas för the real deal.

Kvaliteten i animeringen kan jag förstås inte argumentera eller invända mot, däremot saknar jag helt klart wow-effekten som jag ändå fick från The Jungle Book. Kanske är det så enkelt att jag redan hunnit bli blasé, men episka naturscenerier och utsökt renderade pälsar till trots sätter The Lion King tassen i samma fälla som Bambi gjorde redan 1942. Det hela blir ibland platt och direkt tråkig, mer en uppvisning i teknik, kunnande och kompetens än frejdigt historieberättande.

Samtidigt har det gjorts tappra försök att uppdatera originalfilmen och de är för all del vällovliga. Särskilt Matthew Broderick, Moira Kelly och Jeremy Irons röster har ersatts av Donald Glover, Beyoncé och Chiwetel Ejiofors. Timon, Pumbaa och Nala har fått lite större spelrum vid sidan av vår hjälte Simba, samtidigt som de putslustiga comic relief-momenten (från särskilt hyenorna) tonats ned. Det finns ett par meta-referenser till både originalet och andra Disney-klassiker. Däremot kan jag inte riktigt förlåta denna nya Lion King att min absoluta soundtrack-favorit, Scars ”Be prepared”, var nästan den enda låt som inte behölls i sin helhet.

The Lion King anno 2019 kan säkert bli en (ny) klassiker för en generation som upplever en 25 år gammal animerad film som mossig. Och jag gissar att Disney nöjer sig helt och fullt med det. Varför riskera sköna dollars på att göra något nytt?

Om Oscarsjuryn följer Bafta i spåren kommer dagens film att gå hem med en massa gubbar under armen. Om det tycker jag inte.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

Vid den franska fronten (eller i alla fall en del av den) jublar britterna. Tyskarna har retirerat! Om man nu bara kan fortsätta att pressa fienden kanske det (allt för långa) första världskriget äntligen kan avslutas. Ett stort anfall planeras alltså i gryningen. Men tyskarna är ena listiga rackare. Flygfoton visar att reträtten enbart är av strategisk natur och att de ligger och väntar på att britterna ska göra precis det de är på väg att göra. Så nu måste vicekorpralerna Tom Blake och William Schofield hinna fram och stoppa framryckningen innan 1 600 brittiska män och pojkar rusar rakt in i käftarna på den tyska fällan.

Att de överordnade valde Blake till uppdraget är begripligt eftersom han har ett rejält incitament i det faktum att hans äldre bror finns bland de som riskerar att mejas ned av tyskarna. Schofields deltagande beror däremot enbart på slumpen – Blake bad honom helt enkelt följa med innan någon av dem visste vad det handlade om.

Och medan den senare är en rosenkindad rekryt som fortfarande tror på krigets rättfärdighet och nobilitet är den förre en Somme-veteran som tappat alla illusioner om Ära och Fosterland. Schofield vill bara hem, men inte innan kriget är slut. I likhet med Erich Maria Remaques Paul Bäumer har han upplevt hur en permis hos nära och kära är dubbelt smärtsam. De hemmavid kan inte förstå vad de stridande männen går igenom och väl tillbaka i skyttegravarna är familjen akut saknad istället för att kunna reduceras till ett vagt minne.

Så har alltså Sam Mendes ställt upp spelpjäserna på den plan som ska ha berättats för honom av hans farfar, Alfred Mendes. Filmen är också tillägnad farfadern. Därmed är kanske 1917 en film främst för Sam Mendes själv? Det skulle möjligen kunna förklara varför jag inte känner en gnutta av känsla för den i någondera riktningen. Tittar jag tillbaka på Mendes filmografi inser jag samtidigt att regissören generellt faktiskt är en ganska distanserad och kall fisk. American Beauty och Revolutionary Road är filmer som blir engagerande och berörande på grund av skådespelare som Kate Winslet och Leo DiCaprio, vilka kan agera fram känslor sinsemellan. Själva filmerna i sig är dock inte särskilt känslosamma, snarare nyktert dokumenterande.

Och när dokumentationen, som i fallet 1917, inte gäller en relation utan en ganska pang-på-man-with-a-mission-historia, blir slutresultatet allt för kallsinnigt för min del. Jag uppfattar inte att 1917 vill berätta om något avsevärt större än att Blake och Schofield ska hinna fram innan det är för sent, samtidigt som de blir beskjutna av tyskar. Fokuset på uppdraget innebär dessutom att ingen av dem genomgår någon större psykologisk förändring under filmens gång. Schofield är fortfarande desillusionerad medan Blake berättar roliga anekdoter samt längtansfullt pratar om sin mors fruktträdgård och hunden därhemma som fått valpar. Filmen till och med börjar och slutar på i princip samma ställe.

Det innebär dessutom att 1917 i mina ögon blir en film som inte prompt behöver utspelas under första världskriget – den hade lika gärna kunnat handla om ett helt annat krig eller till och med förvandlas till fantastik. För inte är det helt omöjligt att se framför sig hur Blake och Schofield måste knalla runt i Mordor eller på någon avlägsen planet istället för den franska landsbygden?

Möjligen ska filmens poäng handla om krigets tröstlöshet, för det förstår vi ju ganska snart: även om grabbarna hinner fram i tid kommer det inte innebära att kriget är över eller ens utgöra någon garanti för att de 1 600 mannarna kommer att överleva till dess slut. Men då skulle Mendes ha behövt ta i lite mer, för i nuläget känner jag som sagt inte av den tröstlösheten.

Eller något annat heller för den delen. 1917 är inte omskakande, berörande, spännande eller tragisk. Det den är, är att den är grymt snygg och tekniskt skicklig som brukligt är när det är Roger Deakins som står för kameraarbetet. Mycket har redan sagts om tekniken som gör att det ser ut som om filmen är gjord i en enda lång tagning. Det var inget som distraherade, snarare ser jag det som det enda som gör att 1917 inte känns som vilken dussin-krigsfilm som helst. För i allt övrigt är den det i mina ögon. Därmed ställer jag mig också mycket frågande till Oscarsnomineringen för bästa film.

Jag är dock ganska ensam i min kallsinniga hörna:
Jojjenito
Movies-Noir
Snacka om film
Fripps filmrevyer

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Winter Moon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg