The Philadelphia Story (1940)

alt. titel: En skön historia, Skandalbröllop, En nydelig historie, Natten før brylluppet, Indiscrétions, Die Nacht vor der Hochzeit, Pecadora equivocada

Överklassen slår på stort när man bjuder till fest. Bröllopet mellan societetskvinnan Tracy Lord och George Kittredge samlar cirkus 100 pers till ceremonin och över 500 till mottagningen. Enda smolket i glädjebägaren är Tracys exmake C.K. Dexter Haven som dyker upp vid de mest olämpliga tillfällen. Och han släpar dessutom med sig mer smolk: den motvillige journalisten Mike Connor och fotografen Liz Imbrie vilka i hemlighet ska skriva och fota ett exklusivt skvallerreportage för blaskan SPY Magazine. Under den sista dagen och natten innan bröllopet sätts Tracys beslutsamhet att gifta sig med sin George på prov tack vare alla dessa objudna gäster.

The Philadelphia Story är en klassisk så kallad screwball comedy, underkategori “comedy of remarriage”. Under Hays-kodens ok var det naturligtvis fullkomligt otänkbart att visa upp utomäktenskapliga affärer, men denna underkategori lämnar en bakdörr öppen. I det här fallet framstår det i princip som om Tracy och Dexter är gifta ända fram till den sekund hon ska säga “I do” till George vid altaret. Men eftersom de de facto skilt sig för två år sedan kan Tracy låta sig kurtiseras av såväl George som Mike under filmens speltid eftersom det är bländande uppenbart för alla utom filmens rollfigurer att Tracy och Dexter i slutänden kommer att hitta tillbaka till varandra.

The Philadelphia Story lät vagt välbekant och snart gick det upp en talgdank: detta är ju den första film-remaken av Broadway-pjäsen med samma namn, där musikalen High Society från 1956 var den andra. Här har vi dock Katharine Hepburn, Cary Grant, James Stewart och John Howard i de viktigaste rollerna jämfört med Grace Kelly, Bing Crosby, Frank Sinatra och John Lund.

Hepburn är utan tvekan mer bitsk än Kelly och hon behöver inte hantera friare som är mer än tio år äldre än hon (i Bing Crosbys fall, 23 år äldre). Samtidigt upplever jag inte att George Cukors film, med manus av Donald Ogden Stewart, ger Tracy någon som helst möjlighet till upprättelse. Efter en okarakteristiskt blöt natt (varför har man världens duderpartaj natten innan bröllopet?!) inser hon att alla män som sagt taskiga saker till henne haft helt rätt. Den ende mannen som behandlat henne som en människa av kött och blod, Mike, är inte den hon bestämmer sig för eftersom han ju måste vända på en femöring och lämnas över i Liz Imbries (spelad av Ruth Hussey) förtjänstfulla armar eftersom hon ett par gånger om offrat sin egen karriär för Mikes skull.

Enlig Tracys pappa hade hans dotter varit en perfekt kvinna om det inte vore för att hon saknar ett “understanding heart”, vilket lett till att han MÅSTE söka uppskattning och bekräftelse i armarna på den unga dansösen Tina Mara. Enligt Tracys ex-man drev samma brist honom till att bli en regelrätt alkis (och hustrumisshandlare) istället för att bara vara en trevlig sällskaps-suput. Om hon bara hade förstått honom lite bättre hade han aldrig förlorat sig i flaskan eller hotat henne med knytnävarna. The Philadelphia Story ger alltså istället männen all upprättelse: pappan får en hjärtinnerlig ursäkt av sin dotter och Dexter får gifta om sig med henne. Tracy är vederbörligen stukad och tämjd tack vare ett övermått av champagne och en nattlig simtur.

Som “romantisk komedi” fallerar alltså The Philadelphia Story spektakulärt i mina ögon. Det filmen däremot har är roliga visuella detaljer (främst från James Stewart), en rapp dialog och bra skådisprestationer. Även om jag saknar Cole Porters fenomenala låtar var The Philadelphia Story ändå bättre än sin uppföljare.

P.S. Titten på denna klassiker fick sig en välbehövlig spark i baken av Shinypoddens Screwball comedy-säsong. Lyssna först på avsnittet med dagens film för betydligt mer uppskattning av den än jag var förmögen till och sedan på resten för mer Screwball-inspo. D. S.

The Somnambulist (2007)

Efter ett tidigare misslyckande i Clapham uppträder privatdetektiven Edward Moon numera endast på sin Theatre of Marvels i Londons East End (Be astonished! Be thrilled! Be enlightened!). Hans förmåga till tankeläsning är för all del imponerande, men det stora dragplåstret är hans remarkable partner: The Somnambulist. Jätten som kan få ett svärd rakt genom kroppen och inte släppa ifrån sig en enda blodsdroppe.

Men Moon längtar efter ett nytt fall att sätta tänderna i och blir därför väldigt besviken när mordet på Lady Glendinnings make visar sig vara löst redan innan han hunnit knyta på sig haklappen. Vad ska han nu sysselsätta sig med? Sprit och kvinnorna på mrs. Puggleys etablissemang räcker inte hur långt som helst. Lyckligtvis kommer inspektör Merryweather till undsättning och ber om hjälp i fallet Cyril Honeyman.

Mr. Honeymans död sätter Moon och hans partner på spåren av en anrik, men skugghöljd, London-firma samt den undflyende Church of the Summer Kingdom. Och vilken roll spelar den kände, numera avlidne, poeten Samuel Taylor Coleridge i allt detta?

Eftersom jag blev högeligen imponerad av Mark Hodders sex böcker långa serie om Richard Burton och Algernon Swinburne, kan jag inte låta blia att känna ett litet sting av besvikelse när jag kommer in i Jonathan Barnes debutroman The Somnambulist. Den kom som synes tre år före The Strange Affair of Spring Heeled Jack och innehåller i mina ögon väldigt många av Hodders mest underhållande element. Märkliga händelser i ett dimmigt 1800-tals-London, med antydningar av både steampunk, övernaturligheter och sci-fi i form av tidsresor. I flera avseenden framstår Barnes kreation som den perfekta bryggan mellan Neil Gaimans Neverwhere och Hodders London.

Men visst, det måste ju vara möjligt att låta mig roas av Barnes påhitt ändå och det gör jag utan tvekan. Författaren har slängt in en berättarröst som bjussar på en del överraskningar innan sista ordet är sagt. Barnes förmedlar sin berättelse om Edward Moon och The Somnambulist med ett språkbruk som antyder att detta egentligen inte är den första boken i en hel serie Moon-mysterier. Det säger något om Barnes författarförmågor att det greppet kittlar min fantasi, snarare än att göra mig frustrerad. Det skapar enbart en känsla av en betydligt större värld, istället för att jag missat en massa viktig bakgrundsinformation.

Förutom London-författare som Gaiman och China Miéville råder det ingen tvekan om att Barnes också har koll på äldre föregångare som Arthur Conan Doyle, Wilkie Collins, Charles Dickens, Mary Shelley och Edgar Allan Poe. Han serverar med andra ord en riktigt härlig blandning av gotik, melodram, mysterium och weird fantasy.

Läsning rekommenderas och jag ser fram emot att sätta tänderna i Barnes uppföljare The Domino Men.

The Apprentice (2024)

alt. titel: The Apprentice – The Trump Story

Jag var en av alla de som hakade på realitysåpan The Apprentice när det begav sig. Som när det gäller många andra reality-serier fanns det ett mått av skräckblandad förtjusning i att se vad folk var beredda att göra för att Vinna. Möjligen var jag naiv, men då hade jag inte en tanke på hur många redigeringstimmar som vanligtvis plöjdes ned i produktionen. Jag, liksom andra, köpte bilden av Trump som en smart affärsman. En vulgär idiot, absolut, men trots allt någon som visste vad han gjorde när det kom till affärer.

Och just den biten säger Ali Abbasi och Gabriel Shermans The Apprentice egentligen inte emot. Det är väl bara det att manuset lyfter fram alla förmodade genvägar, fulknep och hur Donald Trump på något märkligt jäkla vänster lyckats kontrollera sitt eget narrativ. Hur han lierade sig med rätt folk när han var på väg uppåt och sedan utan minsta samvetskval gjorde sig av med dem när de inte längre var till hjälp. Själva sinnebilden av en man som skamlöst slickar uppåt och sparkar nedåt. Som inte tål att någon annan än han själv står i rampljuset.

Som i fallet med så många sådana män handlar en stor del av Donalds drivkraft om att han vill bevisa för pappa Fred att han är bättre fastighetsfifflare än sina dagars upphov. En hedersknyffel som finner det fullkomligt obegripligt att folk kallar honom för rasist – han har ju för fan en svart chaufför! Och vägen till framgången för Donald går genom den skrupellöse advokaten Roy Cohn, en man som aldrig påstod sig ha integritet men däremot en stor portion lojalitet. Av någon anledning (eller ja, filmen antyder ganska uppenbart anledningen) fäste sig Cohn vid den unge mannen med det fluffiga 70-talshåret och lotsade honom genom New Yorks fastighetsjuridiska labyrint och societet.

Mästaren och lärjungen-som-överträffar-mästaren spelas av Jeremy Strong, respektive Sebastian Stan. I mina ögon är de utan tvekan värda sina Oscars-nomineringar för rollerna som Cohn och Trump. Av förklarliga skäl har jag tyvärr bättre koll på Trumps uppenbarelse och Stan är i stunder otäckt lik den nuvarande presidenten i gester och ansiktsmimik. Framförallt hur Trump uttrycker sig med läppar och mungipor. Men jag manuset ger dem bägge också möjlighet till en viss nyansering. Strong är som sagt skrupellös, men också lojal och därmed känslig på ett helt annat sätt än sin adept. Medan Stan börjar som en (på gränsen till sympatiskt) osäker pappas pojke för att undan för undan tappa mer och mer av sin mänsklighet och bli den orangea plastrobot vi blivit tvungna att vänja oss vid.

Maria Bakalova spelar första frugan, den tjeckoslovakiska Ivana Zelníčková, och hon gör det bra. Även om Ivanas främsta funktion i filmen är att visa dels hur allting, inklusive kärlek, är en affärstransaktion för hennes blivande make, dels hur han tycks vara helt oförmögen att ge någon annan än sig själv cred för någonting. Plus att hon får uttrycka vad som skulle kunna sägas vara The Apprentices huvudsakliga poäng: ”Donald has no shame”. 

Jag gillade Abbasis ton och framställning i The Apprentice, hur han använder samtida nyhetsbilder och musik för att sätta tidsperioden utan att den enbart känns som en retrorunkande nostalgifest. Men historien som sådan är utan tvekan en lågt hängande frukt, särskilt så här i backspegelsperspektivet. Jag menar, filmen inleder med Nixon som försäkrar amerikanska folket “I am not a crook. I have earned everything I have got”. Så om jag ska ranka regissörens filmer är The Apprentice bland annat av den anledningen inte lika bra som Holy Spider. Men helt klart sevärd, även om det för min del var en film jag drog mig nästan lika mycket för att se som, säg, Requiem for a Dream.

Bando (2020)

alt. titel: Busanhaeng 2: Bando, Train to Busan Presents: Peninsula, Train to Busan 2, Peninsula

Tack vare en nyfiken (för att inte tala om yppig) talkshow-värd blir tittaren snabbt uppdaterad: Sydkorea tappade föga förvånande fullkomligt kontrollen över zombieapokalypsen där i mitten av 2010-talet. Nu har det gått fyra år och likt de brittiska öarna i 28 Years Later, är den koreanska halvön avstängd från yttervärlden.

De som lyckades ta sig därifrån lever som flyktingar. I bästa fall illa sedda, i sämsta fall fruktade. Det är inte särskilt konstigt att många av dem skulle göra vad som helst för att slippa sin nuvarande tillvaro och ännu mindre uppseendeväckande att samvetslösa gangstrar ser till att utnyttja denna desperation. Egentligen är det en lika genial som enkel idé: zombies bryr sig om att jaga och äta människor. Det de inte bryr sig om är värdesaker och pengar.

En enkel idé, om det såklart inte vore för att de som vill komma åt värdesakerna måste löpa gatlopp mellan miljontals svältande zombies. Men är man desperat så är man och därför ingår nu svågrarna Jung-seok och Chul-min i ett litet gäng som ska hämta 20 miljoner prasslande dollars. Bara att hitta lastbilen och köra den till hamnstaden Incheon. Lätt som en plätt. Det kuppmakarna inte räknat med är att det fortfarande finns överlevande kvar mitt bland zombiehorderna.

Peninsula är alltså uppföljaren till 2016 års näst bästa zombiefilm Train to Busan (alla vet att den bästa är The Girl With All the Gifts). Förutom ett inledande utbrotts-segment har vi alltså här den mer action-betonade, fullskaliga och urbana zombieapokalypsen. Att kombinera en kupphistoria med dels zombies, dels mänskliga motståndare, är ett kul grepp.

Och med tanke på att regissören Yeon Sang-ho och medmanusförfattaren Ryu Yong-jae serverar oss både Road Warrior-anstrukna gäng (det går fort när apokalypsen väl slår till) samt två övernaturligt kapabla och söta systrar gör tittaren nog bäst i att behandla Peninsula som en saga eller en tecknad serie. Trots det kunde jag inte låta bli att irritera mig på att vi inte fick någon som helst förklaring till varför varken elektricitet eller bensin inte ens tycks vara på upphällningen.

Jag vill minnas att jag inte blev särskilt berörd av någon av rollfigurerna i den första filmen och den uppgiften blev om möjligt ännu svårare här. Chul-min sörjer sin fru och son men är den typiskt irriterande fuck-upen, vilket gör att det blir svårt att sympatisera med honom. Jung-seok har i sin tur så pass dåligt samvete över att han inte lyckades rädda sin syster och systerson (samt otaliga andra på flykten undan Smittan) att hans chans till återupprättelse knappast kommer som någon större överraskning.

Jämfört med första filmen är Peninsula en mer traditionell actionfilm. Här råder inga moraliska dilemman relaterat till zombiesarna. De behandlas inte som föredetta människor eller varelser med någon slags rätt till existens, utan finns till för att utplånas som kackerlackor. Om vapnet sedan är en automatkarbin eller en bil är hugget som stucket.

Det filmerna däremot delar är att de inte bara närmar sig det sentimentalas gräns, utan fullkomligt vältrar sig vällustigt i känslan. Det är förtvivlade fäder som skriker efter sin familj, gråtande barn, döende föräldrar, soluppgångar. Själv har jag väldigt dåligt tålamod för den typen av inslag och eftersom själva berättelsen i Peninsula inte engagerade mig lika mycket blev det ett reellt störningsmoment. Jag saknade också de visuellt imponerande scenerna från originalet, även i detta avseendet blev Peninsula mer väntad och traditionell.

Men för all del, de sydkoreanska zombiesarna underhåller fortfarande hyfsat.

Heat and Dust (1983)

alt. titel: Hetta, Hede og støv, Olivias hemmelighet

Kolonialtjänstemannen Douglas Rivers återvänder till Brittiska Indien 1923 med sin unga hustru Olivia. Han är kär som en klockarekatt, men kommer Olivia att trivas? Både klimatet och kulturen är en utmaning: värmen är brutal, de andra brittiska hustrurna konservativa och trista. Olivia drar sig undan med sina broderier och sitt pianospelande. Den ende landsman hon kommer överens med är Harry Hamilton-Paul, sannolikt för att han sticker ut lika mycket som hon gör. Harry är generellt misstrodd av de övriga britterna eftersom han bor i palatset som tillhör härskaren i en av de närliggande fristaterna, som dennes särskilt inbjudne gäst. Via Harry kommer även Olivia i kontakt med den så kallade Nawaben (“The Nawab”).

Sextio år senare beger sig Anne till Indien för att ta reda på mer om sin gammel-moster Olivia.

Merchant Ivory Productions hade producerat filmer i tjugo år när man bestämde sig för att filmatisera Heat and Dust, en roman av bolagets stadigvarande manusförfattare: Ruth Prawer Jhabvala. Även om filmen inte är lika välkänd som de efterkommande E.M. Forster-adaptionerna A Room With a View och Howards End, samt Kazuo Ishiguros The Remains of the Day, ska dess framgång ha inneburit en vändpunkt för bolaget.

Heat and Dust faller samtidigt in i ledet av ganska många filmatiseringar och serialiseringar som kom på 80-talet och utspelades i Brittiska Indien, exempelvis Gandhi från 1982 och The Jewel in the Crown från 1984. Det är ingen större tvekan om att filmens 20-talsberättelse är starkt kritisk till det brittiska kolonialväldet: doktor Saunders och hans fru är totalrasister medan Olivias make Douglas medverkar i britternas ränksmiderier mot Nawabens herravälde och självständighet.

Annes parallella 80-talshistoria är inte lika övertydlig, vad jag kan bedöma. Hon har en konkret anledning till att besöka Indien och fladdrar inte iväg efter självuppfyllande med någon guru. Hon bemödar sig att lära sig språket men kan samtidigt vara avfärdande mot sådant som traditionell medicin. För henne är det självklart att den västerländska läkekonsten är det som verkligen kan hjälpa folk.

Heat and Dust lider av att nutidsspåret inte alls är lika intressant som 20-talsspåret. Jag har inte läst Ruth Prawer Jhabvalas roman men hade önskat att inflätningen av de två berättelserna hade skett lite mer sömlöst. Nutidshistorien hade kanske blivit mer intressant om Anne fått vara mer av en detektiv, men nu dumpas det oftast bara ett sjok av 20-talshistorien när det funkar. Jag gissar också att Annes historia berättas i ett förstapersonsperspektiv eftersom filmen ibland måste hjälpas upp av en berättarröst som även den känns lite klumpigt förmedlad.

Utan den imponerande rollistan hade filmen sannolikt störtdykt men Julie Christie som Anne och Greta Scacchi som hennes gammelmoster är tillräckligt charmiga och kompetenta skådisar för att de ska kunna bära ganska mycket av filmen på sina axlar. Tyvärr räcker det inte för min del.

28 Years Later (2025)

alt. titel: Exterminio: La evolución

Det lilla ösamhället synes vara en sällsynt idyll. Befolkningen lever av vad landet har att ge. Delar på såväl tjänster som prylar. Lagar istället för att skaffa nytt. Inte en skärm så långt ögat kan nå. Har en tajt gemenskap. Ett paradis.

Ooooooom det inte vore för att invånarna knappast gått samman av fri vilja och en önskan att fly det nutida samhällets ekorrhjul. Vad de en gång flytt ifrån är istället smittan som kallas Rage och de blodtörstiga kannibalerna som är dess resultat. Knappt 30 år efter utbrottet har man försökt återupprätta en samhällsordning på Lindisfarne, ön vars kontakt med fastlandet skyddas av tidvattnet (samt en rejäl palissad). Tillvaron skulle för all del kunna vara värre, men det är knappast något lyxliv. Folk lider brist på det mesta, bacon till frukost är en läcker sällsynthet och varken läkare eller läkemedel finns på plats.

Det senare är ett problem för Spikes mamma Isla. Hon är sängliggande, plågad av huvudvärk och feber i en oklar sjukdom som verkar gå i skov. Men en sjuk hustru hindrar inte Spikes pappa Jamie från att ta med sonen på en slags manskapsrit till fastlandet. Här ska pilbågas Ragesmittade. Spike är yngre än brukligt, men man får en känsla av att det är viktigt för Jamie att hans son minsann är lite bättre och tuffare än andra.

Danny Boyle och Alex Garland återvänder med besked till sin postapokalyptiska zombievärld. 28 Years Later är inte bara är något de slängt ihop på en kaffekvart för att upprätthålla varumärkesrättigheter eller casha in, det märks att de gått och grunnat på vad som skulle kunna hända under knappa 30 år. Deras Ragesmittade England har både breddats och djupnat, utan tvekan inspirerat av såväl Brexit-isolering som Covid-karantäner.

Det finns mycket att gilla med 28 Years Later, trots att jag gick in i titten till 100% medveten om själva handlingen (orka hålla sig ospoilad…). Till att börja med själva titeln, vilken presenteras mer som en tidsmarkör (efter informationen att övriga Europa har skärmat av de Brittiska öarna och patrullerar dess kuster) än att den smälls upp till brölande musik och meterhöga, blodröda bokstäver. Boyle arbetar ibland med ett närmast associativt berättande, främst för att visa hur Historien ofta förvandlas till ett fragementariserat lapptäcke av mer eller mindre idealiserade händelser. Gärna överdrivet heroiska eller krigiska sådana. Användande av Kiplings obönhörliga taktfasthet i dikten Boots i det här sammanhanget är ett snilledrag.

Engelske filmfotografen Anthony Dod Mantle gör sitt allra bästa för att visa upp ett andlöst vackert landskap, samtidigt som zombiescenerna fylls med smuts, lera och trasiga kroppar. Bilderna av “the Bone Temple” som dyker upp i filmens andra halva är imponerande, illavarslande och groteska. Det är bland annat den sortens påfund som lyfter 28 Years Later över den numera rätt uttjatade zombiepostapokalysen. Särskilt som det kontrasteras med en fyndig Shakespeare-referens (“Alas, poor Erik”).

I filmens centrum står hela tiden Spike, mycket väl gestaltad av unge Alfie Williams. Även hans perspektiv skulle med lite god vilja kunna kopplas till Brexit och pandemin eftersom 28 Years Later i grunden är en traumatiserande brutal uppväxtskildring. När vi lämnar honom har han fått lov att lära sig överleva i en livsfarlig värld och förstått att vuxenvärlden/auktoriteter inte alltid är att lita på.

Det filmen förlorar på för min del är dels att jag inte alltid hängde med i Boyles associativa framställning, dels att den tydligt är en första del. Den står för svajigt på egna ben. Samtidigt som den svepande epiken och världen som målas upp lyfter den till samma nivå som originalet.

In The Kingdom of Ice: The Grand and Terrible Polar Voyage of the USS Jeannette (2014)

För att parafrasera gamle Wille: Some hunt for polar stories, some read polar stories, and some have polar stories thrust upon them.

Allt sedan läsningen av Michelle Pavers Dark Matter och Thin Air känns det som om jag liksom har fattat grejen med polarskildringar (ok, Thin Air handlar om Himalaya). Det kan gälla både film och böcker, i det här fallet alltså In The Kingdom of Ice av fackboksförfattaren Hampton Sides. Sides böcker fokuserar i hög utsträckning på amerikanska fenomen, som exempelvis pionjären Kit Carson (Blood and Thunder) eller jakten på Martin Luther King Jr.:s mördare (Hellhound on His Trail).

The Terror var Dan Simmons försök att berätta om den otursförföljda Franklin-expeditionen som i mitten av 1840-talet försökte lokalisera Nordvästpassagen. In The Kingdom of Ice följer den nästintill lika otursförföljda Jeannette-expeditionen drygt 30 år senare. Syftet med expeditionen var att lokalisera Nordpolen via Stilla havet och Berings sund.

Tyvärr byggde det hela på idén att Norra ishavet i allt väsentligt skulle vara öppet hav. Man tänkte sig att denna vattenmassa bara omgärdades av is och om det fanns ett skepp som var stadigt nog, en besättning som var stark nog och en kapten som var bestämd nog så skulle det vara möjligt att slå sig igenom isen och sedan i lugn och ro segla sig till Nordpolen. Två saker talade för Jeannette-expeditionen: golfströmmens motsvarighet Kuro Siwo och inköpet av Alaska från Ryssland 1867.

Det fanns också en tredje avgörande pusselbit: tidningsmannen James Gordon Bennett Jr. Han hade fått ärva The New York Herald av sin pappa och hade bland annat bekostat Henry Stanleys expedition till Afrika. Ni vet, “Dr. Livingstone, I presume?” Han hade alltså en viss erfarenhet av att slå på stort och sedan mjölka sina historier för allt de var värda.

Hampton Sides är en kompetent fackboksförfattare som skapar en fin blandning av övergripande information om såväl händelser som personer, samt fascinerande ögonblicksbilder. Det senare mycket tack vare en omfattande dokumentation som, till skillnad från exempelvis Franklin-expeditionen, faktiskt letade sig tillbaka till civilisationen. Jag skulle inte kalla In the Kingdom… för direkt torr, Sides framställning är betydligt mer lättsam än så, men jag kan inte låta bli att sakna Simmons dramatiska flair.

Det bestående intrycket efter läsningen av In the Kingdom… är (återigen) vilka ofattbara umbäranden som genomleds tack vare mänsklighetens ärelystnad och äventyrslusta. Hade jag bara läst om den här vansinniga Open Polar Sea-teorin hade jag sannolikt småskrockat lite och tyckt att den var ganska underhållande. Nu, när jag med all önskvärd tydlighet också fick ta del av konsekvenserna av idiotierna, var det lätt att hålla mig för skratt.

Blink Twice (2024)

alt. titel: Souriez, tout va bien, Parpadea Dos Veces

Tech-mogulen Slater King har hamnat i blåsväder men försäkrar omvärlden att han har Bättrat Sig. Konfronterat sina fel och brister med hjälp av terapi och dragit sig tillbaka till sin alldeles egna ö, där han lever ett enkelt liv. Till talkshow-värdarnas förtjusning kan han till och med berätta att han skaffat en skock höns.

Men Kings företag lever i högönsklig välmåga, vilket innebär att han också visar sig i offentliga sammanhang, Som exempelvis företagseventet där servitriserna Frida och Jess smugit sig in på. Och över alla under – Slater King uppmärksammar Frida! Tjejerna får hänga med hans entourage hela kvällen och hinka dyr champagne som de vanligtvis är hänvisade till att bara servera.

Och så när klockan slår midnatt, vagnen är på väg att förvandlas tillbaka till en pumpa och det ser ut att vara dags att återvända till vardagen, viftar King med sitt trollspö och förlänger magin. Frida och Jess blir medbjudna till den luxuösa ön där det enda kravet är att alla släpper ifrån sig sina mobiler. Någonstans är nog Frida medveten om att det inte finns några gratisluncher, men just nu är hon för upptagen med att äta för att bry sig om hur högt priset kan komma att bli.

Jag hade hunnit glömma bort tillräckligt mycket om snacket kring Blink Twice för att vara ganska nyfiken på vart den skulle ta vägen. Såklart att det med en gång är uppenbart att ön knappast är det paradis som den ser ut att vara på ytan, men jag tyckte fortfarande att det var intressant att följa exakt hur regissörsdebuterande Zoë Kravitz skulle ta sig fram till slutpunkten.

Tittaren får en föraning om innehållet när Blink Twice inleds med en triggervarning och Kravitz är knappast subtil med sitt budskap. Det är också historiens övergripande drivkraft, där manuset (skrivet av Kravitz och E.T. Feigenbaum) konstruerat ett ganska specifikt verktyg för att få fram sensmoralen. Vilket i sin tur innebär att man inte kan ställa allt för många frågor om verktyget eller många andra omständigheter. I det avseendet behöver Blink Twice snarare ses som en slags allegori, för sammanhanget håller absolut inte för någon närgranskning.

Själv blev jag tillräckligt fångad av berättelsen och Kravitz visuella framställning för att kunna strunta i det, i alla fall under själva titten. Jag gillade visionen av kvinnorna som backanter eller menader i sina böljande vita klänningar, vilka i extatiskt raseri till slut sliter de manliga festdeltagarna i stycken. I den meningen skulle man för all del kunna kalla Blink Twice för en slags rape-and-revenge-rulle, men det Kravitz främst vill säga något om är dels männen som utnyttjar, dels de som är männens möjliggörare. Det är uppenbart att det enda “Slater King” har lärt sig, är att bli bättre på att dölja sina förehavanden.

Cike Nie Yinniang (2015)

alt. titel: Nie Yinniang, The Assassin

Den unga kvinnan Nie Yinniang har, allt sedan hon skickades bort från sitt hem, studerat hårt under mästaren och nunneprinsessan Jiaxin. Yinniang är numera en exceptionellt skicklig lönnmördare men saknar enligt Jiaxin det rätta kallsinnet. Som straff för att hon vägrat att genomföra ett uppdrag, eftersom offret för tillfället lekte med sin lille son, skickas hon tillbaka till provinsen Weibo för att mörda härskaren Tian Ji’an, tillika hennes egen kusin. Tian Ji’an försöker i sin tur balansera en delikat politisk situation, där relationen till Tangdynastins kejsare är ansträngd efter det blodiga An Lushan-upproret.

Så här i efterhand borde jag ha tittat lite närmare på den taiwanesiske regissören Hou Hsiao-hsiens Wikipedia-sida istället för att glatt nöja mig med etiketterna “Action” och “Wuxia” innan jag började titta på The Assassin.

“[A]ustere and aesthetically rigorous dramas” samt “extreme long takes with minimal camera movement but intricate choreography of actors and space within the frame” signalerar i mina ögon nämligen inte särskilt mycket action och det bjussades det heller inte på. På samma sätt som Tarik Saleh i sin Kairo-trilogi berättar thrillerhistorier som om de vore dramer, är The Assassin en cool kampsportsfilm vilken ramats in som ett drama. Ett väldigt långsamt drama, dessutom.

Hou Hsiao-hsiens långvarige fotograf Mark Lee har förvisso sett till att det är ett bedövande vackert drama, men för min del blev The Assassin tyvärr främst bedövande tråkig. Jag är fullt på det klara med att jag säkert missar en massa symbolik och detaljer i varenda scen som skulle göra The Assassin mer engagerande eller mer begriplig, men i nuläget är det knappt att jag lyckas pussla ihop den huvudsakliga berättelsen på egen hand.

Den då 40-åriga Shu Qi spelar Yinniang och utgör (med benäget bistånd av Mark Lee) en spektakulär gestalt i sin svarta utstyrsel. Vad hon “jobbar” med och varför hon skickas till Weibo är tydligt nog, men sedan blir det knepigare. Hon träffar en kvinna som jag till slut fattar är hennes mamma. Det förekommer minst två kvinnor till i historien, där det oftast bara är sammanhanget i olika scener som gör att jag eventuellt kan gissa mig till vem som är vem.

Det finns också en slags rådgivare till Weibos härskare som blir förvisad, eventuellt drabbas av en stroke men sedan dagen efter ändå kan rida iväg med någon slags eskort. Denna lilla grupp blir attackerad i skogen, oklart av vilka, men räddas av Yinniang, oklart varför. Hon tar de överlevande till någon slags fristad, men det förstår jag inte heller varför.

Det förekommer dessutom någon slags trollkarl eller schaman som attackerar någon på övernaturlig väg, på uppdrag av någon annan men även där kände jag väldigt osäker på vem eller varför.

Överlag är alla rollfigurer ståtliga, samlade och uttrycker sällan eller aldrig några former av känslor vilket inte gör det lättare att navigera i berättelsen. Det förekommer ett par, tre fajtingscener som givetvis är både coola och snygga men för min del räcker det inte på långa vägar för att jag skulle framhålla The Assassin som ett bra exempel på en wuxia-film. Gillar man däremot långsamma dramer som med utsökt noggrannhet vad gäller miljöer, interiörer och kostymer återskapat ett sent 700-tals-Kina, då är detta definitivt ett tips.

Amrum (2025)

alt. titel: Tidevannet på Amrum, Une enfance allemande – Île d’Amrum, 1945, L’isola dei ricordi, La isla de Amrum

Några få mil från danska gränsen (alltså fågelvägen, över Nordsjön) ligger den tyska ön Amrum. Hit har den tolvårige Nanning flytt från Hamburg tillsammans med sin gravida mamma och sina två småsyskon. Pappa Wilhelm, SS-Obersturmbannführer, är upptagen på annat håll. Kriget är på upphällningen, men det får man egentligen inte prata om. Särskilt inte inför Nannings mamma som in i det sista är en ståndaktig nazist – att prata om en krigsförlust är (ännu) ett knivhugg i ryggen på alla tappra tyska soldater

Samtidigt som tredje riket går mot sitt slutgiltiga sammanbrott framstår livet på Amrum som relativt idylliskt. Knapert, men idylliskt. Nanning slits mellan lojalitet mot sin mammas nazitsiska övertygelser, inklusive medlemskapet i Deutsches Jungvolk, och mötena med öborna som generellt sett har en betydligt lättsammare inställning till sådant som egentligen är strikt förbjudet. Hans bästa kompis farfar har till exempel en radio i ett av sina fiskemagasin för att kunna lyssna på amerikansk jazz.

Det som fyller Nannings liv de sista månaderna på ön blir att försöka ge sin mamma vitt bröd med smör och honung. Då kanske hon blir glad igen, fastän Hitler är död.

Tysk-turkiske regissören och manusförfattaren Fatih Akin är mannen bakom sunkfilmenas sunkfilm: Der Goldene Handschuh. Det är nästan svårt att tänka sig en miljö längre bort från Fritz Honkas vidriga lägenhet än rymden och öppenheten vid Amrums vidsträckta stränder. Men bara för att landskapet är andlöst vackert är Amrum långtifrån någon naivistisk måbra-film. Döden lurar ständigt runt hörnet och inte bara för att det fortfarande pågår ett krig. I vanliga fall skulle Nanning förstås inte hitta en ilandfluten och fiskäten fallskärmssoldat när han patrullerar stränderna i fullmånens sken eller sin egen morbror som skjutit sig i skallen efter Hitlers död. Men tidvattenzonerna gömmer förrädiska fickor av kvicksand och det dödas både kaniner och sälar.

Nanning heter “egentligen” Hark Bohm, en tysk filmskapare, författare och filmvetare som bland annat jobbade med Rainer Werner Fassbinder. Han har skrivit manus tillsammans med Akin och historien bygger på hans egna upplevelser på Amrum under slutet av kriget.

Det är alltid intressant att se historier från andra världskriget som visar på något nytt. Nannings möten med de garvade fiskarna på Amrum, som på 20-talet reste till Amerika, är ett krigsperspektiv som jag varit obekant med. Den lille pojkens jakt på vitt bröd, smör och honung påminner om en folksaga där han måste göra en syssla för att få något som han sedan kan byta till sig och så vidare tills dess att han kan få tag på de eftertraktade råvarorna. Det blir också tydligt att han själv börjar betrakta jakten som en slags magisk ritual som ska göra hans mamma glad.

Der Goldene Handschuh kommer jag aldrig att se om. Amrum skulle jag absolut kunna tänka mig att återbesöka, om inte annat för känslan av att nästan befinna mig på ön själv.