En återtitt på Polanskis film gjorde mig främst sugen på att läsa Ira Levins förlaga. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag besökte den stackars utsatta Rosemary under tonåren och var lite nyfiken på hur thrillern skulle ha hållit under årens lopp.

Historien är väl rätt välbekant vid det här laget? Unga paret Rosemary och Guy flyttar in i ett pampigt hyreshus där det snart visar sig att grannarna har lite udda fritidsintressen. Fritidsintressen som involverar Rosemary på ett sätt som hon kanske inte skulle vara helt ok med om hon bara visste vad det handlade om. Men Guy har blivit snärjd i konspirationsnätet och ser till att hans hustru är (o)lyckligt ovetande om vad som pågår.

Damn, detta är bra thriller-skit! Däremot var det intressant att se hur Polanski i vissa avseenden ”flickifierat” Rosemary. Hon är förvisso ung och relativt oskyldig (uppväxt i en djupt religiös familj på mellanamerikanska bystan) men eftersom boken berättar hennes historia ur ett förstapersonsperspektiv får läsaren förstås en helt annan inblick i hennes tankar och känslor än filmtittaren. Jag tycker nog att Levins Rosemary känns mer självständig och aktiv än Mia Farrow.

Där Polanski lägger uppenbart fokus på Rosemarys utsatthet inför externa hot (Guy och grannarna) skulle jag säga att Levin snarare vänder fokus inåt. Boken är inte särskilt svår att läsa som en extrem projicering av graviditetsrädsla, för vad är väl en graviditet om inte en invasion av den egna kroppen från något främmande?

Med detta perspektiv blir det också om möjligt ännu mer förståeligt hur Rosemary så totalt kan fångas av inflytandet från grannarna och deras rekommenderade gynekolog. Hon är en kvinna som har all tid i världen att lägga på inredning av barnkammare och oroa sig för utvecklingen av främlingen i hennes mage. Med denna moderskapsvinkel blir det desto intressantare att boken så tydligt samtidigt lägger mycket vikt vid faderskap – påvens besök, Rosemarys vän Hutch, Guy som presumtiv pappa (inledningsvis dock en motvillig sådan, det blir nästan som en gåva till lilla frugan när han till slut går med på att de ska försöka skaffa barn) och så den riktiga barnafadern förstås.

Samtidigt måste jag erkänna att Rosemary’s Baby kanske inte packade riktigt samma punch som när jag läste den på 80-talet. Den långa och detaljerade uppbyggnaden när Rosemary pillar med flytt och inredning blir på gränsen till segdragen. Rosemarys märkliga drömmar med avslöjande konversationer ”gömda” i sig känns inte riktigt lika spännande utan mest lite fånigt övertydliga.

Men med tanke på att jag mindes boken som en solklar fullpoängare innebär de här invändningarna inte på något sätt att den reducerats till att vara dålig, bara inte en fullpoängare. Rosemary’s Baby är fortfarande en mycket trevlig liten thriller och en bekräftelse så god som någon av att barn i sanning är djävulens avföda.

alt. titel: Klippet

Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?

I butikerna hos den Lidl-liknande kedjan Discount är det allt som oftast personalen som får betala det där priset för kundernas röda lappar. Självbetjäningskassorna kan verka både spännande och roliga för kunderna men innebär i praktiken att anställda får gå. Ledningen driver på dem med ständiga uppmaningar om vikten av att alltid le (personalutrymmena är tapetserade med bilder på en banan och ordern ”Souriez!”) och väktare som medelst tidtagarur ständigt håller koll på arbetstakten (2 minuter per kund är alldeles för länge, din kollega klarar det på 1 minut och 45 sekunder. Max 75 sekunder för toabesök) samt tillhandahåller obligatorisk muddring efter varje arbetsdag. Nya arbetsvästar lämnas inte ut för att man vill att de anställda ska se fashionabla ut utan för att de gamla hade fickor, vilka ansågs utgöra en allt för stark lockelse att stoppa fulla med stulna varor.

Och visst blir all denna övervakning en självuppfyllande profetia. Ett antal av de anställda kommer under några sena festtimmar på hur de skulle kunna tjäna tillbaka lite av all den där tiden och mödan som de gett till det otacksamma företaget. Istället för att kasta utgången mat och kantstötta burkar är det väl mycket bättre att lassa bilen full och sälja det ännu billigare till de som verkligen kan behöva ett ”bra köp”?

Discount får mig ofelbart att tänka på en av 2014 års bättre filmer, Dardenne-brödernas Deux jours, une nuit. Även den här gången möter vi ett Europa i den ekonomiska krisens spår men med en avgjort tydligare komisk ton. Denna senare film lyckas fint med att balansera humorn med en rejäl dosis kritik mot företagets kallhamrade storkapitalistism och en knivsudd anspänning eftersom det dessutom förekommer ett antal heist-liknande situationer. Kritiken kan knappast kallas subtil. De anställda, alla i större eller mindre ekonomiska trångmål, tvingas trampa sönder utgången men fullt ätbar mat och för säkerhets skull dränka in det resulterande moset med något slags gift.

Men inom filmens ram tycker jag att upplägget funkar. Man kan säkert hävda att Discount gör det enkelt för sig, att den inte tar in alla faktorer av det som är en global ekonomi och nutida reglementen för vad som får och inte får göras med mat som passerat bäst före-datum. Men eftersom jag själv inte är mer insatt än att jag också funderat över varför man inte borde kunna använda sådana varor är det inget jag ifrågasätter.

Särskilt inte som handlingen faktiskt också gör rum för en tillräcklig inblick i den lokala chefen Sofia Benhaouis liv för att vi ska förstå att hon är långt ifrån en ond människa som njuter av att hunsa folk. Hon sitter kanske inte i samma ekonomiska situation som sina anställda men kläms å andra sidan mellan dem och ledningen ytterligare ett snäpp upp i hackordningen. För att inte tala om hur hon kläms på hemmafronten av moderns krav på att hon ska gifta sig med en rejäl muslimsk man.

Det är lätt att tycka om Discounts Robin Hood-upprorshistoria och ställa sig på den lilla människans sida mot det anonyma storföretaget vars anställda blir mer och mer robotlika ju högre upp i hierarkin de befinner sig. Inte heller här är filmen särskilt subtil – i snabbköpsbutiken finns bara girigt egoistiska kunder och rädda anställda medan solidariteten härskar enväldigt i de anställdas egen butik. Men ibland kan det kännas lite förtröstansfullt att se en film som hyser en viss förhoppning om människors förmåga att ställa upp och hjälpa varandra, även om den må vara förljugen.

alt. titel: Black Magic Rites, Black Magic Rites: Reincarnations, The Reincarnation of Isabel, Black Magic Rites & the Secret Orgies of the 14th Century

Aldrig trodde jag väl att jag inom loppet av ett år skulle se inte bara en, utan två, erotiska vampyrfilmer. Jag hade kanske heller inte föreställt mig att erotisk vampyrfilm numero due skulle vara så jäkla skum att jag först inte ens kopplade att den skulle kunna klassas som en sådan.

Men visst finns det både vampyrer och erotik (i form av ett par hetero- och homosexuella sexscener samt en sjuhelvetes massa tuttar) i Black Magic Rites. Grejen är att det också finns stänk av ockultism, satanism och reinkarnation i en så salig röra att det skulle krävas en utredare av rang för att bena upp det hela.

För i det här fallet går åtminstone undertecknad utredare bet. Ska vi försöka ta det från början? En korsfäst zombie(?)kvinna med ett hål i bröstet (därav zombiefunderingen. Hon kan också helt enkelt bara vara död) tillbeds i en grotta av ett gäng överstepräster iförda snitsiga röda spandexdräkter, svarta mantlar, konstiga smycken och målade ansikten (i ett annat sammanhang hade de passat utmärkt som en alien-ras i ett tidigt Star Trek-avsnitt).

De vill återuppliva kvinnan, som heter Isabella, genom att offra hjärta och ögon hos jungfrur (vi får se mer hjärtan än ögon, möjligen på grund av att hjärtan innebär att offren måste vara topless). Återupplivandet kommer att ske under en period som kallas för den 25:e månen(?). Översteprästerna är också vampyrer (?) men det verkar egentligen inte ha något med Isabella att göra.

Samtidigt (?) har Jack Nelson köpt ett gammalt slott som fortfarande bebos av ockultisten (?) Raoul och hans vanställde tjänare Gerg. Det hindrar inte Nelson att ha ett party för sin styvdotter (?) Laureen, hennes fästman Richard samt ett gäng av Laureen och Richards kompisar (?). Festdeltagarna är fräsigt partyklädda, gärna i metallicglittrande kavajer.

Under festens gång får de alla (?) mer eller mindre tydliga hallucinationer (?) från en historisk (historiehint: alla närvarande är klädda i juteväv) scen där ett gäng bybor pålar samt bränner en häxa som heter Isabella. Grejen är att denna Isabella ser exakt ut som Laureen och de allra flesta av festdeltagarna går också att känna igen i den skränande hopen, där exempelvis Nelson tycks vara Isabellas käresta. Möjligen har vi alltså att göra med någon slags reinkarnationsstory här, vilket i så fall skulle innebära att just de här festdeltagarna inte är samlade av en slump (?).

Senare får vi själva reinkarnationsbiten bekräftad av ockultisten Raoul samt att Isabellas älskare dessutom förvandlades till greve Dracula eftersom han förbannade byborna (?) efter Isabellas död. Jack Nelson verkar i och för sig inte har några vampyriska böjelser men med tanke på att han dessutom tycks vara en av de vampyriska översteprästerna törs jag inte säga något säkert.

Ja, som ni märker går det överhuvudtaget inte att vara säker på någonting när det kommer till Black Magic Rites. Scener blandas hej vilt men inte så inkonsekvent att det känns som om filmen är helt renons på handling. Regissör och manusförfattare Renato Polselli har bara valt att hoppa över vissa för historien viktiga detaljer och ersätta dem med för historien oviktiga dito. Lägg till det comic relief-moment vars obegriplighet skulle ha gjort vilken sydkoreansk regissör som helst vild av svartsjuka. Det gäller inte minst sexscenerna mellan Steffy, Viveca samt en mullig man med ögonticks vars namn jag just nu inte minns, eftersom de ackompanjeras av en putslustig trudelutt som skulle prytt sin plats i valfri stumfilmskomedi.

Dubbningen är föga förvånande horribel (minst en av skådisarna talar helt uppenbart ett annat språk än italienska), effekterna är beyond kackiga, en ”ormgrop” innehåller en (1!) gummiorm, slutofferscenen nere i grottan med stegar, kors, stenaltare och kedjor klassificerades på pricken av Anders som en ”rockvideo från 80-talet” och konsekvens när det gäller sådana petitesser som dag/natt eller slottsruin/helt slott är icke-existerande. Att det tydligt syns ett hönsnätsstaket i bakgrunden under en av de där scenerna som ska utspela sig på typ 1300-talet är alltså inget att förvånas över.

“Skådespeleriet” är i bästa fall ett nollställt uttryck eller hysteriskt skrattande för kvinnorna alternativt nollställt uttryck eller diaboliskt skrattande för männen. Undantaget till den regeln är Stefania Fassio vars minst sagt entusiastiska porträttering av Steffy gör det högst oklart om kvinnan ska vara manisk, utvecklingsstörd eller hög.

Jag ska väl inte gå så långt som att säga ”Kom tillbaka, Jean Rollin, allt är förlåtet” men det finns uppenbarligen möjlighet att göra sämre erotiska vampyrfilmer än Le viol du vampire och bara det är förstås något av en uppenbarelse.

alt. titel: Fast & Furious 8, Fast 8, F8

Om nu någon skulle ha tvivlat på F&F-franchisens utveckling till en bilburen Mission: Impossible försäkras Dwayne Johnsons agent Luke Hobbs av Kurt Russells Mr. Nobody: ”This thing goes south, you go to jail”.

Så vad är det då som kan få Hobbs att riskera mer än ett tillfälligt jobbavbrott i hans quality time med dottern och hennes fotbollslag? Jomen visst är det den gamle antagonisten (numera BFF) Dom Toretto. Kruxet den här gången är att Toretto ”gone rogue” och vare sig Letty eller det övriga teamet vet varför. Det enda Letty kan känna sig säker på är att Dom måste ha ett jättejättejättebra argument för att stjäla ett EMP-vapen åt cyberskurken Cipher.

Frågan är om hon skulle känna sig lika generös om hon visste att Doms tidigare flamma Elena blivit den förvaltare av hans arvsanlag som hon själv verkar längta efter att vara. Men alla potentiella konflikter i det avseendet ser Cipher till att ta hand om.

Jag gissar att det är suckers som jag själv som bygger hela framgången för denna åttonde del i en franchise som väl aldrig utmärkt sig för något större nytänkande (produktionsbolagsnamnet ”Original Films” till trots, that always cracks me up…). Men har jag nu sett alla de tidigare sju delarna blir det ju nästan en principsak att hänga mig kvar åtminstone lika länge som Vin Diesel.

Regissören F. Gary Gray har ersatt James Wan efter del sju men jag vet ärligt talat inte hur stor skillnad det egentligen gör. Kanske något lite ändå eftersom jag hade lättare att fördra idiotierna som vi tittare förväntas svälja i denna upplaga. Samtidigt har manusförfattaren Chris Morgan hängt sig kvar så det kanske bara handlar om ren utnötningstaktik? Jag känner igen F. Gary Gray från Straight Outta Compton i så måtto att även detta är en snygg film om coola bad boys med maffigt ljud, men av den förra filmens patos finns förstås inget kvar här.

Alltnog, för att vara en bilburen version av M:I, James Bond eller varför inte Diesels andra serie xXx är F&F 8 milt underhållande dumaction som duger för stunden. Likheterna med de senaste Bond-alstren understryks genom halvlama försök att knyta skurkarna från del sex och sju till Cipher samt den fullkomligt onödiga räcerinledningen på ett exotiskt och bilnostalgiskt Kuba.

Mindre lyckade inslag är Ciphers desperata försök att motivera den putslustiga alternativtiteln F8 genom att pressa in referenser till Doms ”fate” som inte har det minsta med något öde att göra. Vad som istället verkar måsta ske är att han (i vanlig ordning) tvingas välja mellan familj och de thrills som endast ett liv in the fast lane kan ge. Och eftersom Dom blir mer mushy än rinnigt potatismos vid blotta åsynen av sina länders frukt synes valet rätt enkelt. Men i lika vanlig ordning avslutas det hela med en obekymrad försäkran om att han ju inte alls behöver välja utan (i likhet med den moderna kvinnan) kan have it all – muskelbilar, familj, trygghet, thrills och kärlek. Till nästa film ska komma till gissar jag.

Tills det händer hoppas jag dock innerligt att Luke Hobbs ska ha fått en chans att kanalisera Bane och Batmanknäcka Tyrese Gibsons Roman över ena knäet. Roman är inget mer än en tröttsam comic relief som jag inte ens gillade när han dök upp första gången.

Jag kan också tycka att filmen lite väl lättvindigt sveper över Chiphers motiv för alla sina brott, för det är potentiellt riktigt intressant. Om jag uppfattade det hela rätt (med en så komplicerad film som F&F 8 känns det förbehållet viktigt) vill hon ta över USA:s roll som världspolis och helt enkelt utkräva lite ”accountability” från världens sandlådemobbare. Ett mål som är så pass välmenande att jag därmed får lite svårt att se henne som den nattsvarta skurk hon blir inom filmens ramar. Hennes medel att nå detta välmenande mål (som förvisso verkligen inte är särskilt trevliga) blir även de lite märkliga och möjligen främst anpassade för att vår lilla pseudofamilj i sin tur ska ha ett avsevärt tydligare och mer moraliskt motiverat mål för sina äventyr.

Men eftersom vi nu ändå pratar om ett vedertaget koncept som etablerades redan i film numero uno och detta är dumaction är inget av det ovanstående något att hänga upp sig på. Istället kan jag exempelvis glädjas åt en enormt cool fajtingscen i fängelset där Jason Stathams Deckard Shaw (Hobbs kan ju inte vara utan en antagonist-BFF!) synes snabb som en vessla intill Dwayne Johnsons mer noshörningslika pang-på-rödbetan-approach. Stathams recycling av sin egen scen men nu med en unge i näven hade jag dock kunnat leva utan.

Jag gillade också Vin Diesels stenhårda blick som utlovar a world of hurt för Ciphers underhuggare (lätt igenkännlig som en viss rödhårig och skäggig norrman vid namn Kristofer Hivju). Kanske är den gode Vin bättre på det här med blickar än repliker, för de ordlösa utbytena med Michelle Rodriguez Letty tyckte jag också funkade så bra som man nu kan begära i en sådan här film.

Jag ska väl inte påstå att jag direkt ser fram emot nummer nio i ordningen men känner mig ändå förhållandevis förtröstansfull i min förvissning om att vi kommer att bjudas på family values samt ytterligare en rundtur i världen varhelst man kan ratta en Lamborghini. Och av denna film att döma innebär det inte särskilt stora begränsningar.

Fiffi var betydligt mindre nöjd men landade ändå på samma betyg — skillnad i förväntningar?

alt titel: Jacques – Havets utforskare, The Odyssey

På engelska kan ordet “odyssey” antingen betyda (1) ”an extended adventurous voyage” eller (2) ”an intellectual or spiritual quest”. På svenska översätts det snarare till irrfärder.

Alla tre är egentligen applicerbara på regissör och manusförfattaren Jérôme Salles film om den marina äventyraren Jacques-Yves Cousteau. Särskilt som filmen gärna fokuserar på Cousteaus förhållande till både hustrun Simone och sonen Philippe, relationer som åtminstone enligt filmen absolut skulle kunna beskrivas som irrfärder.

Tittarna kastas rakt in i en period när det börjar hända saker och ting för familjen Cousteau. Pappa Jacques-Yves har tillsammans med ett antal kompanjoner utvecklat en dykutrustning som gör att de kan dyka djupare och längre än det tidigare någonsin varit möjligt. Tillsammans gör de undervattensfilmer som får både de närmaste grannarna och omvärlden att dra efter andan. Cousteau brinner av längtan att både utforska och visa upp den hittills dolda undervattensvärlden.

Tack vare en brittisk investerare, hustrun Simones smycken och frivilliginsatser sjösätter Cousteau därför fartyget Calypso. Tanken är att skeppet ska segla de sju haven med både dykare och forskare ombord. Allt filmas för att sedan visas upp för en beundrande omvärld som aldrig tycks kunna få nog av de förtrollande bilderna. Men det är inget liv för två uppväxande pojkar vilket innebär att både Philippe och storebrodern Jean-Michel blir satta i internatskola och bara kan träffa sina kringirrande föräldrar på längre lov.

När Philippe äntligen blivit tillräckligt gammal för att börja arbeta tillsammans med sin far på heltid visar det sig att deras syn på havsvärlden dragit iväg åt helt olika håll under årens lopp. Philippe förskräcks över miljöförstöring, sterila havsbottnar och människans rovgirighet medan pappa fortfarande vill tillgängliggöra (och kanske också för egen del erövra) så mycket som möjligt av havsmagin.

L’Odyssée blev ännu en film som kan läggas till den allt växande högen av bevis för principen: Det finns sämre förutsättningar än låga förväntningar. Mitt sug att se en fransk vattenbiopic befann sig långt under havsytenivå men jag behövde fördriva ett par timmar, filmen var gratis och dörren till salongen stod ju ändå öppen.

Och se på tusan om jag ändå inte fick en riktigt trevlig filmupplevelse?! Om en driven person som Cousteau finns förstås många historier att berätta och mest av allt imponeras jag av hans förmåga att till synes kunna vigga pengar från en uppsjö av sponsorer genom att presentera en hink med havsvatten på ett så fantasieggande sätt att de bara inte kan säga nej (”The public will laugh! They will cry!”). Han tycks ha lyckats förena en förmåga att både skapa visioner, sälja dem till andra och dessutom genomföra det han föresatt sig.

Därmed inte sagt att personerna runtomkring en sådan man inte får stryka på foten. Det är väl inget som L’Odyssée direkt gräver ned sig i men från gång till annan får man ändå en glimt av anställda som måste täcka upp när de ekonomiska tillgångarna tryter, det allt större gapet mellan honom och Simone (inte minst orsakat av vad som tycks ha varit ett flertal otrohetsaffärer), ett sinnelag som rationaliserar bort den egna faderns död när arbetsschemat inte ger utrymme för en begravning och en inledningsvis rätt kallsinnig inställning till sonens uppenbara längtan efter att bli sedd och bekräftad av sin berömde far.

Jérôme Salle visade redan i actionthrillern Largo Winch att han har ett öga för visuell skönhet, så i det avseendet känns han som ett logiskt val för en sådan här film. Cousteaus liv ger förstås goda möjligheter till andlöst vackra bilder. Själv tar jag särskilt med mig den djupblå horisontella tablån av dykaren och valen. Alexandre Desplat har som vanligt skrivit ett förtjusande score som kompletteras vackert om än aningens sentimentalt med den vemodiga tredje satsen i Brahms tredje symfoni.

Den store mannen själv porträtteras förtjänstfullt av Lambert Wilson, för en icke-fransk publik kanske mest känd som Matrix-skurken The Merovingian. Philippe spelas av den 27-årige Pierre Niney vars CV antyder att det här kan vara en kille att hålla ögonen på. I den förfördelade Simones skepnad återfinner vi en skådespelerska som sannolikt inte behöver någon närmare introduktion: Audrey Tautou.

I slutänden kan jag dock inte låta bli att jämföra L’Odyssée med amerikanska Hidden Figures och då faller fransosen hjälplöst ned i den klassiska BOATS/biopic-marianergraven. Det är en kompetent film som emellertid aldrig blir lika spännande eller intressant som sin huvudperson och allt han lyckades åstadkomma.

Detta var den sista filmen av de jag hann se på Stockholm filmdagar och jag tror minsann att jag var rätt ensam om det bland filmspanarna.

alt. titel: Förtrollad

Spegel, spegel på väggen där… Vilken flicka har de hjälpsammaste djurkompisarna? Giselle! Vilken prins har de största puffärmarna? Edward! Vilken flicka är ämnad att bli Edwards brud i den fluffigaste brudklänningen? Giselle!

Och eftersom både Edward and Giselle befinner sig i ett Disneytecknat universum är det givetvis Äkta Kärlek dem emellan i en grisblink. Men som vi alla vet innehåller Disney-universa inte bara Äkta Kärlek utan också ondsinta styvmödrar och hon se till att knuffa ned Giselle i en förtrollad brunn innan bröllopet kan gå av stapeln.

Plötsligt befinner sig Giselle på Times Square i en klänning som mest av allt får det att se ut som om hon drunknat i en bunke marängsmet. New York anno 2007 är ingen bra plats för stjärnögda sagoflickor som gärna vill tro på världens godhet och Äkta Kärlek.

Men hur det nu faller sig tas Giselle om hand av skilsmässoadvokaten Robert och hans dotter Morgan. Morgan, som är svältfödd på sagor och fluffiga prinsessklänningar eftersom hennes far är en cynisk jävel. Både på grund av sitt jobb och efter att Morgans mamma en dag drog upp bopålarna och stack från man och dotter.

Robert vill nu för allt i världen se till att Morgan inte på några villkors vis går på lögnerna om att drömmar kan bli sanna. Därför köper han henne böcker som handlar om Rosa Parks och Marie Curie. Men eftersom vi befinner oss i en Disneyfilm ska han bittert få ångra att han inte istället skedmatade henne med förebilder som Belle, Ariel, Aurora och allt vad de nu heter.

Med tittningen på Enchanted hade jag hoppats på en härlig verklighetsflykt och visst fick jag väl det till viss del. Amy Adams spelar den otecknade New York-Giselle och gör det med den äran. Hon är så nära en live-version av en Äkta Kärleks-knarkande Disney-prinsessa man rimligtvis kan komma. Hon sjunger med råttor och duvor samt rörs till tårar vid blotta tanken på skilsmässopar. Det vill säga Roberts vardag. Han spelas av Patrick Dempsey som sedan två år tillbaka hade kommit att bli känd som doktor McDreamy. En kärlekscynisk man alltså, som har ett högst rationellt och sansat förhållande med Idina Menzels Nancy.

Särskilt Amy och hennes prins, i form av James Marsden, sjunger och dansar sig igenom New York där priset tas av ett mycket trevligt sång- och dansnummer i Central Park som bland annat innehåller 300 statister och 150 dansare. Musiken är skriven av Disney-veteranen Alan Menken och hans stil känns rätt välbekant. Rent musikalmässigt finns egentligen inte så mycket att invända.

Men… (Visst känns det som om jag arbetat upp mig till ett ”men”, här?) Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt filmens budskap. Ok, så det finns inte äkta kärlek? Eller gör det? Giselle upptäcker att Edward kanske inte är hennes stora kärlek, särskilt inte efter att hon spenderat en ”date” med honom där de faktiskt pratat med varandra och inte bara varit upptagna med att bli förälskade. Samtidigt tar det Nancy exakt ett skopåtagande för att inse vem hon egentligen älskar. Ett val som dessutom får henne att kasta plikter och mobiltelefon all världens väg för att leva ”happily ever after”.

Vi får egentligen inte veta något om våra olika rollfigurer mer än att de alla söker efter kärleken. Ok, så Giselle inser på något sätt att verkligheten är bättre än den tecknade hittepåvärlden. Men vad fyller Nancy egentligen för funktion förutom att tråna efter att Patrick Dempsey äntligen ska inse att allt hon egentligen vill ha är romantik. Och har Giselle något mer att komma med än sina stjärnögon, sin kärlekstörst och oro över att inte vara tillräckligt fin för sina män?

Visst kan man förstå att Roberts dotter Morgan önskar sig lite prinsessflärd istället för tråkiga böcker om gamla tanter men samtidigt blir jag lite sorgsen över att filmen inte klarar av att ge vare sig henne eller tittarna i samma ålder både-och. Varför måste det vara antingen en fixad Belle på bal i dyr klänning eller en allvarsam forskare vars passion bokstavligt talat tar livet av henne?

Nej, jag hade tyvärr svårt att bli förtrollad av Enchanteds kärleksillusion. I slutänden blev de tecknade rollfigurerna bara tredimensionella på det visuella planet. Kanske det går bättre med den planerade uppföljaren Disenchanted?

Jag såg bland annat Enchanted för att det hade fått fina omdömen från kollegorna Flmr och Fripps filmrevyer, men de blev nog mer förförda av sagostämningen (eller Amy Adams) än jag. Är det månne en ”man movie” (motsvarigheten till chick flick) eftersom Fiffi närmast omkom av en sockeröverdos vid sin tittning. Jojjenito gillade också Amy Adams. Musikal, not so much…

Tillsammans med Filmitch, som idag levererar en riktig klassiker, sätter jag härmed också punkt för det här årets musikalvecka. Hoppas den har bjudit på några trevliga tips!

Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.

Ett av de mest kända (det mest kända?) avsnitten i seriens historia är nämligen ett musikalavsnitt: Once More, with Feeling (avsnitt 7 i säsong 6). Jag tyckte att det kunde försvara sin plats i veckan trots att vi längdmässigt snackar blott 50 minutrar. Dagen till ära bjuder jag också på Spotify-länkar till de aktuella sångerna.

Behöver jag säga att spoilerkänsliga personer bör återkomma imorgon när jag skriver om något helt annat?

Att formulera ett avsnitt i en serie som en musikal händer lite nu och då men då blir resultatet allt som oftast en ”vanligt” avsnitt med undantag att det sjungs och dansas mer eller mindre. Vad som gör Once More… ovanligt (jag känner mig inte tillräckligt hemma på serier för att våga klämma i med ”unikt”) är att Whedon (som regisserade och skrev avsnittet, inklusive låttexter och den mesta av musiken) både leker med och utnyttjar genren för att kunna berätta sin historia på ett annat sätt.

Musikaliskt och koreografiskt (Alan Shankman stod för den biten) åkallar de olika numren såväl klassiska musikaler som West Side Story och Disneyfilmer liksom Ira Gershwin samt välkända musikalartister av typen Ginger Rogers och Fred Astaire.

Men att låna inspiration från andra källor kan alla göra, även om de inte alltid lyckas sätta samman slutresultatet lika bra som Whedon. Vad som gör Once More… speciellt är att rollfigurerna allt eftersom inser att de faktiskt befinner sig i en musikalvärld med allt vad det innebär av spontandans, jazzhands och en olycklig faiblesse att sjunga ut sina innersta känslor.

De som är välbekanta med Buffy-världen blir inte särskilt förvånade över avslöjandet att det är en demon som förhäxat hela staden Sunnydale, vilket får dess invånare att brista ut i sång i tid och otid. Det är lite som standardförklaringen enligt The Simpsons till allt som händer i Xena-serien: “A wizard did it…”.

Men till en början förstår våra huvudpersoner inte riktigt vad som pågår. Tittarna får följa med Buffy när hon patrullerar kyrkogården om natten samtidigt som hon sjunger om att livet känns tomt och innehållslöst (”Going through the motions”). Detta har varit ett bärande tema under säsongen hittills och vi accepterar därför att detta ska utkristallisera sig till ett ”vanligt” musikalavsnitt där handlingen sjungs fram.

Men dagen efter träffas det vanliga Buffy-gänget och frågar varandra lite trevande om det var någon annan som också sjöng sig igenom kvällen? Drivkraften att sjunga kommer alltså lika mycket som en överraskning för dem som för oss.

Förutom försöken att ta reda på vad det är som orsakar förändringen i Sunnydale (vilken bland annat leder till att en överlycklig kemtvättskund och ett antal slumpmässiga fotgängare gör ett litet nummer på temat ”They got…the mustard out!”) fortsätter avsnittet främst att utveckla några av de teman som säsongen hittills laborerat med. Grejen är att två av dem ges en rejäl push framåt genom den tidigare nämnda musikaltendensen att uttrycka sina innersta känslor i sång.

Ingen utom de själva lär ha missat att Xander och Anya hyser tvivel inför sitt stundande bröllop. I Fred-and-Ginger-numret (komplett med varsin käck satin-sov-outfit) ”I’ll never tell” tvingas de höra på hur de både öppet klagar på varandras ögon, matvanor och snarkningar samt uttrycker sin osäkerhet inför det framtida samlivet.

Buffy har i sin tur under säsongens gång blivit allt mer deprimerad och tillbakadragen från kompisgänget. I det avslutande numret ”Something to sing about” ges hon möjlighet att berätta orsaken till det. Det är ett avslöjande som rör om rejält i relationsgrytan och som kommer att få återverkningar genom resten av säsongen.

De som blivit vana vid seriens tidigare förhållandevis tonårskyska inställning till sex kan också fröjdas över ett antal synnerligen suggestiva textrader. Xander får i ”I’ll never tell” sjunga om hur han sjunker in i Anyas ”tight…embrace”. Men priset i den här klassen tas utan tvekan av Tara som i den kärleksfyllda ”Under your spell” får berätta hur hon reagerar inför sin älskade Willow ”I can feel you inside/I’m under your spell/Surging like the sea/Brought to you so helplessly/I break with every swell/Lost in ecstasy/Spread beneath my Willow tree”.

För egen del är inte alla låtarna fullpoängare men ett antal lyssningar på soundtracket senare och jag kan i alla fall uppskatta dem alla för deras lyckade funktion i avsnittet och seriens händelseutveckling. Avsnittet innehåller dessutom ett par små komiska pärlor som bara kan platsa i en musikal. VSB: de dansande vampyrerna i ”Going through the motions”.

Vad kan Filmitch ha hittat på idag då?

***

För de som är extra Buffy-intresserade följer här en lista på avsnittets huvudsakliga låtar i stigande gilla-ordning.

Standing” (Giles)
Under Your Spell” (Tara)
Where Do We Go from Here?” (Dawn/Buffy/Spike/Giles/Tara/Xander/Anya)
Rest in Peace” (Spike)
What You Feel” (Sweet/Dawn)
I’ve Got a Theory/Bunnies/If We’re Together” (Giles/Willow/Xander/Anya/Tara/Buffy)
Something to Sing About” (Buffy/Spike)
I’ll Never Tell” (Anya/Xander)
Walk Through the Fire” (Buffy/Spike/Sweet/Giles/Xander/Anya/Tara/Willow)
Overture/Going Through the Motions” (Buffy)

alt. titel: Alferd Packer: The Musical

Om man nu ändå ska sumpa en kurs i filmhistoria, finns det någon bättre anledning till det än att man håller på att spela in en egen film?

I det tidiga 90-talet var det ett glatt gäng som gick en sådan kurs vid University of Colorado i Boulder. Särskilt var det två grabbar vid namn Trey och Matt som klickade och efter att ha gjort en handfull kortfilmer tillsammans var de redo att ge sig på något lite mer ambitiöst.

Trey hade länge varit fascinerad av historien runt Alferd Packer, en man som i slutet av 1800-talet blev anklagad för att ha dödat och käkat upp fem kamrater under en tuff vinterresa i Coloradobergen. En sådan historia är förstås som klippt och skuren för det käcka musikalformatet, i alla fall om man heter Trey Parker och Matt Stone.

Trailern till Alferd Packer: The Musical blev en superhit bland universitetsstudenterna och grabbarna övertalades att försöka göra riktig film av det hela. 125 000 dollar, ett kompisgäng och ett spring break senare fanns det faktiskt en färdig film. Men var skulle den visas upp för fler än deras studentkompisar? Sundance tackade för sig men det spelade ingen roll – grabbarna hyrde en egen lokal och visade filmen ändå under festivalen. Cojones i den storleken brukar löna sig och MTV gjorde också ett kort inslag om de företagsamma filmarna.

Troma Entertainment köpte titeln 1996, vilket var ett smart drag. 1997 såg nämligen en liten serie vid namn South Park dagens ljus och Cannibal! har med tiden blivit Tromas bäst säljande titel någonsin tack vare Trey och Matts allt större fanbase som inte kan få nog av deras anarkistiska humor.

Filmens historia är inte särdeles komplicerad: Alferd Packer hotas av både rättegång och hängning för sina köttsliga brott uppe i bergen. Han fördriver tiden i fängelset genom att berätta sin bistra historia för journalisten Polly Pry.

Packer skulle leda ett gäng guldgrävare från Utah till Colorado där det skulle finnas guld i massor. På vägen försvinner dock hans älskade häst Liane (Treys flickvän med samma namn hade gjort slut precis innan filmen så det är kanske inte så förvånande att kusen visar sig vara en otrogen subba som låter sig bli riden av vem hon än stöter på) och i sökandet efter henne går gruppen hjälplöst vilse. Till slut finns det bara en lösning på den hotande döden i de vintriga bergsmassiven.

När South Park är bra är det en av de bästa humorserier jag vet. Även i sina sämre stunder måste det erkännas att Trey Parker och Matt Stone sällan låter någon komma undan deras hånande pekfingrar – alla får sig förr eller senare en släng av humorsleven.

Men tittar man på killarnas produktion innan serien är det uppenbart att de hade en rejäl lärperiod innan de hittade rätt ton och koncept med sin animerade småstad. Cannibal! är sannerligen inget mästerverk. På det stora hela lyfter filmen sig sällan över en studentikos spexnivå och jag känner mig tveksam om den fått en sådan spridning utan dragningskraften från South Park.

Men bara det faktum att Trey Parker skrivit ett antal låtar som dessutom inte alls är dumma i sig själva lägger det hela på en något högre ambitionsnivå. Detsamma gäller det ivriga användandet av praktiska makeup-effekter. Mot slutet skulle man nästan kunna missta Cannibal! för en glad amatörskräckkomedi med en uppsjö av skarpa vapen som kan stickas i diverse kroppsdelar.

Cannibal! är ingen omistlig del av vare sig musikalhistorien eller Parker och Stones filmografi men tillhandahåller en stunds mild underhållning. Gillar man charmglada och tidiga filmprojekt passar den som hand i handske.

Idag har Filmitch besökt en helt annan tid och plats än de snöiga Coloradobergen.

Well, hello, Dolly/It’s so nice to have you back where you belong

Men var hör då Mrs. Dolly Levi hemma? Tja, i början är det åtminstone helt klart att den pigga änkan hör hemma i New York där hon känner halva staden och erbjuder sina tjänster till hela världen. Främst är hon proffs-matchmaker men står till tjänst med i princip vad som helst folk kan behöva hjälp med (”If you want your ego bolstered, muscles toned, or chair upholstered/Just leave everything to me”).

Just den här dagen är hon dock på väg till förstaden Yonkers där hon försöker hitta en fru till halvmiljonären och butiksägaren Horace Vandergelder. Det den buttre Vandergelder inte känner till är att Dolly redan hittat en fru till honom och det är hon själv. Själv drömmer han om en ”dainty woman, a fragile woman” som dock inte ska vara mer dainty och fragile än att hon kan hushålla åt honom samtidigt som hon mockar ur stallet. Vi kan väl konstatera att Horace Vandergelder inte är någon stor kännare av kvinnosläktet.

Detta har han gemensamt med sina hunsade biträden, Cornelius och Barnaby. Ingen av dem har någonsin kysst en kvinna men Cornelius bestämmer att nu det är dags att passa på medan deras arbetsgivare tar en tur till New York. När katten är i storstaden passar råttorna på att följa efter. Bistådda av Dolly förstås som ser till att använda dem för sina egna syften. Eftersom hon är en kvinna med hög simultankapacitet lovar hon dessutom att hjälpa Vandergelders niece Ermengarde att få sin farbrors tillstånd att gifta sig med konstnären Ambrose.

Ja, söte Jesus, var skulle musikalgenren befinna sig utan den där kärleken? Rejält decimerad, det är då helt klart. Hello, Dolly! bjuder inte på mycket i form av substans, kärlekens irrvägar behandlas minst sagt lättvindigt och några konsekvenser av femöresvändningar märks aldrig av. Trots det blev jag rejält underhållen av Barbra Streisand och Walter Matthau, bistådd av övriga inblandade.

Hello, Dolly! hade varit i en enormt framgångsrik Broadwaysäck innan den hamnade i Hollywoodpåsen och uppfördes oavbrutet mellan 1964 och 1970. För regin av denna filmatisering står ingen mindre än Gene Kelly och även om koreografen Michael Kidd ska ha kommit på kant med honom är det inget som i alla fall jag märker av.

Hello, Dolly! har rejält med härligt atletiska massdansnummer som påminner om både Kellys egna klassiska 40-talsmusikaler och senare exempel som Mary Poppins. Stämningsmässigt skulle jag också säga att jag kan se likheter mellan Mary Poppins och Hello, Dolly! Båda musikalerna innehåller en stark och förhållandevis självständig kvinnlig huvudperson, en huvudperson som både Julie Andrews och Barbra Streisand porträtterar med den äran. Filmerna förmedlar också en skimrande overklighetsstämning, nästan som en saga, med sina nostalgiskt skildrade storstäder (London och New York). De utspelar sig under en oskyldigare tid när man obekymrat kunde titulera en man som “the gayest in New York” utan till synes obehaglig dubbeltydighet.

Hello, Dolly! bjuder på ett överflöd av extravaganta kulisser och interiörer där särskilt scenerna från lyxrestaurangen Harmonica Gardens får det att kännas som om hela filmen är insvept i röd sammet. Detsamma gäller de påkostade kostymerna där det blir extra roligt att notera att kostymören Irene Sharaff också arbetade med West Side Story som ju snarare bjöd på jeans och gympadojor.

Hello, Dolly! är en film av den kalibern där man gör bäst i att inte fundera allt för mycket på att Dolly egentligen ska vara medelålders men där filmen ändå parat ihop den 27-åriga Barbra med den 49-årige Walter (men så ska de inte ha kommit särskilt bra överens heller). Inte heller bör man ägna någon tankeverksamhet åt att filmen rätt länge gör klart att Dolly uppenbarligen ”belongs” i New Yorks myllrande gatuliv men sedan utan diskussion nöjer sig med att bli Horace Vandergelders respektabla fru i Yonkers.

Nej, detta är en stunds lättsam eskapism, ren underhållning och det passade mig som hand i handske just den här lördagseftermiddagen. Jag blev påmind om att Barbra Streisand inte bara är en fantastisk sångerska utan att hon också kunde vara otroligt snygg samt att Walter Matthau inte alltid sett ut som en bit tillknycklad aluminiumfolie i nyllet.

Idag är jag lika nyfiken som ni på vad Filmitch har hittat på. En skämskuddemusikal?

Sju år efter When Johnny Comes Marching Home har unge Frankie (ja, alltså Donald O’ Connor) inte bara deltagit i kriget och återvänt oskadd hem till Amerikat. Han har också hunnit gifta sig, skaffa barn och börja på college (andra världskrigets soldater kunde genom Servicemen’s Readjustment Act ta del av flera olika förmåner, bland annat subventionerade högre studier). Nu heter Frankie dock William Waldo Winfield, gift med Sarah Jane och far till lille Boopkins.

Men William och hans studentsoldatkollegor har ett problem. Inte så att de vägrar att hjälpa till med hembestyr och barnvaktande, deras fruar ska ju också få chans att utbilda sig. Men på Granger College har den manshatande professor Boland, förutom att ge sina kvinnliga studenter underliga och nymodiga idéer om barnuppfostran, dessutom uppmuntrat dem att förbjuda sina äkta män att spela fotboll. Och nu råkar det ju vara så att det är just de gifta männen som är de bästa fotbollsspelarna.

I likhet med When Johnny… tar Yes Sir… sin titel från en populär slagdänga som någon gång också dyker upp i själva filmen men som utöver det inte har särskilt mycket med själva innehållet att göra. Collegelivet ger dock betydligt färre naturliga möjligheter till att brista ut i sång än Ma Flanagans pensionat och därför är den musikaliska uppsättningen något mer sparsmakad i denna senare film. Egentligen är det bara killarna som ges chans till ett rejält sång- och dansnummer när de måste besöka en tvättomat för att hinna tvätta all smutstvätt som deras fruar lagt på dem.

För en gångs skull i den här typen av äldre, lättsam musikal blev genusperspektivet och könsrollerna den stora behållningen, vid sidan att det trevliga tvättomatnumret och Donald O’Connor själv förstås. Å ena sidan kan man ju sucka lite över att mycket av filmens ”humor” består i att publiken ska tycka att det är hysteriskt roligt att se ett gäng storvuxna män dra barnvagnar, visa hur man bäst rapar Snookums och diskutera blöjeksem.

Å andra sidan är för en gångs skull männen (för tiden) ordentligt jämställda. Filmens konflikt handlar egentligen inte om huruvida de ska eller kan ta ansvar för sina barn eller inte utan om de ska kunna få spela fotboll, vilket deras fruar förbjuder på ren princip när ställningskriget mellan professor Boland och professor Hartley (fotbollstränaren) en gång för alla tagit sin början. Och för att det förstås också är hysteriskt roligt att se ett gäng storvuxna män hunsade av sina fruar och mesigt bara våga säga ”Yes, dear” till alla villkor som dras upp.

Allt bygger förstås på de två kulturerna som aldrig kan mötas i samförstånd. Männen får sjunga om hur inte ens den klipskaste vetenskapsman kan utreda det kvinnliga mysteriet medan kvinnorna får sjunga om hur män egentligen är stora barn. För en hustru blir hennes man aldrig något mer än en grabb som aldrig växt upp, en inställning som känns både unken och tragisk.

Yes Sir… var faktiskt rätt underhållande och hade för min del varit ännu bättre om den inte prompt måste ha avslutats med den allt avgörande Matchen. (Fråga: är det verkligen rimligt att en tränare som riskerar att bli fockad plötsligt inte riskerar att bli fockad bara för att hans fem bästa spelare som genom ett trollslag kan delta i Matchen?) Den upptar alldeles för lång speltid, särskilt som själva utgången knappast kan sägas utgöra någon större överraskning. Donald O’Connor är bättre när han får sjunga och dansa än på footballsplan.

Idag tror jag minsann att Filmitch tagit fasta på smörigheten från When Jonny Comes Marching Home.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jan Morris, Hav
Stephen King, Nightmares and Dreamscapes

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg