X2: 2024 i korthet (2024)

Mean Girls (2024)

Jag kommenterade i min text av 2004 års Mean Girls, möjligen en smula orättvist, att filmen inte skapat någon större förändring i det offentliga samtalet när allt kommer omkring (förutom när det gäller klirr i kassan, den har spelat in sin grundbudget sju gånger om). Då försummade jag att nämna att den också resulterat i en scenmusikal som dessutom blivit filmad. Så en slags remake, där historien är i stort sett identisk, men kompletterad med sång och dans.

Nu är det Angourie Rice som blir förförd av popularitetens lockrop istället för Lindsey Lohan. Queen bee Rachel McAdams är i sin tur utbytt mot Reneé Rapp, som gjorde samma roll i scenmusikalen. SNL-veteranerna Tina Fey och Tim Meadows återvänder som matteläraren Ms. Norbury och rektorn Mr. Duvall.

I den mån historien har uppdaterats handlar det om närvaron av sociala medier som hunnit bli aningens mer påträngande under de 20 år som har gått. Fortfarande förekommer dock en fysisk “burn book”, antagligen för att det är svårare att spåra en sådan tillbaka till sin original-ägare jämfört med digitala konton.

Jag är väl fortfarande ganska ljumt inställd till själva historien och dess upplösning, men gillade verkligen musikalinslagen. De flesta låtarna är pigga och medryckande och, i vanlig ordning för min del, tyckte jag bäst om de gruppkoreograferade numren. Särskilt Apex Predator och Revenge Party otroligt välgjorda och extravaganta. Det är i det avseendet förstås lyx att ha en hel high school att arbeta med, både vad gäller lokaler och mängden dansanta elever. Samtidigt har Reneé Rapp åtminstone tre bra låtar, där hennes trånande röst verkligen kommer till sin rätt.

På det hela taget ett helt ok komplement till originalet och ska man bara se en av filmerna vete tusan om jag inte skulle rekommendera den här versionen eftersom man som sagt får sång och dans på köpet. Men fans till originalet skulle förstås inte hålla med mig.

Afraid (2024)

alt. titel: Diabólico, Parano-IA

En familj som många andra. Pappa Curtis jobbar med marknadsföring, mamma Meredith försöker komma igång att skriva på sin avhandling, lille Cal tjatar om mer skärmtid, mellansonen Preston tycker det är jobbigt att gå till skolan och storasyster Iris pressas av pojkvännen Sawyer att skicka nakenbilder på sig själv.

Via Curtis jobb kommer så AI:n AIA in i deras liv. Snart har “hon” strukturerat upp familjelivet på ett sätt som gör det bättre och roligare för alla. Beställer hem mat, visar grabbarna pedagogiska naturprogram, hjälper Iris att avslöja sitt as till pojkvän (eftersom han givetvis inte höll Iris bilder för sig själv) och blir Merediths forskarassistent. Men kan det vara så att det diaboliska medvetandet har ett syfte med alla sina hjälpsamma gester?

Blumhouse fortsätter att blanda och ge. I fallet Afraid har Chris Weitz både skrivit manus och regisserat och slutresultatet har väl blivit något i stil med The Golden Compass eller New Moon. Alltså en hantverksmässigt habil film, men manusmässigt ganska tråkig. Från filmens första sekund råder det ingen som helst tvekan om hur det hela ska utveckla sig och den får framförallt förlita sig på Alex Westons score för att markera när man ska tycka att det är lite extra läskigt. Det finns nämligen ingenting i händelseutveckling eller tempo som antyder detta.

Även stereotyper och välbekanta troper kan funka om de genomförs rätt, men Afraid är liksom jämntjock hela speltiden. Det finns inga variationer i nivåer eller tempo och den tar sig aldrig tid att vila, eller gräva djupare, i något specifikt element eller segment. Detta är Digital Skräckfilm 1.0.

I rollerna som Curtis och Meredith ser vi John Cho och Katherine Waterston och de gör verkligen sitt allra bästa för att Afraid ska funka, men i mina ögon är det framförallt manuset som hela tiden lägger krokben för dem.

Har du aldrig sett en digital skräckfilm någonsin kanske Afraid kan funka. Annars är dess mest försonande drag den korta speltiden: 84 minuter.

X3: Läckberg & Fexeus (2021-2023)

Polisen gör ett makabert fynd: en kvinna i en låda, spetsad som en insekt av ett antal svärd. Nästan som om ett välbekant trolleritricks gått snett. Fallet går till en slags experimentgrupp inom kåren, ledd av Julia Hammarsten. Poängen med gruppen är att personer från olika delar av polisen ska kunna komma längre genom att slå ihop sina respektive erfarenheter.

En av medlemmarna i gruppen är Mina Dabiri, en synnerligen kompetent polis men som också har sina demoner (nähäää?!). Hon älskar sitt jobb, vilket är enda anledningen till att hon kan ha någon slags vardag överhuvudtaget eftersom hon annars fullkomligt skulle handikappas av sin enorma bakteriofobi. Nu skapar arbetet ett tillräckligt incitament för att hon ska våga möta en bakteriebemängd omvärld, beväpnad med enbart våtservetter, alkogel och plasthandskar.

Den heterogena gruppen tjänar sitt syfte när Mina föreslår att de kan ta hjälp av Vincent Walder för att komma någon vart i det märkliga fallet. Vincent började sin karriär som trollkarl men har genom åren utvecklat en scenshow där han istället kallar sig för “mentalist”. Genom sina gedigna kunskaper om det mänskliga psyket och sin trolleribakgrund hoppas Mina att Vincent ska kunna komma med värdefulla insikter i fallet.

Med risk för att låta som jag koketterar föll valet på Camilla Läckberg och Henrik Fexeus gemensamma första roman Box främst för att den var lång. Jag behövde en semester-ljudbok som skulle kunna räcka nästan en vecka offline och denna första del i en trilogi uppfyllde detta krav med råge med sina 20 timmar.

Däremot ska jag inte låtsas som om jag aldrig hört talas om de två författarna. Främst i och med Läckbergs deltagande trodde jag mig veta vad jag skulle få och mina förväntningar stämde hyfsat överens med innehållet. Jag kan bara anta att Vincent, med alla sina egenheter och utläggningar, till stora delar är Fexeus bidrag till mixen även om han också skrivit skönlitteratur sedan 2017.

Trots att det var några år sedan jag klämde deckare i någon större mängd känns det mesta ganska välbekant. Vi har en polisgrupp, plus en rättsläkare, som alla har sina specifika personligheter och privata problem. Till denna sluter sig Vincent, vilken i egenskap av utböling får kämpa en del för att få gehör för sina teorier. Men även han har ett stökigt hemmaliv. Vi har slutligen också en ruggigt välplanerad förövare som visar sig både ha spelat ett osannolikt långt long game samt ha en koppling till våra protagonisters förflutna. I något läge ska också protagonisterna försätta sig själva i en knivig situation som aldrig hade uppstått om de bara bett om hjälp eller väntat på förstärkning. Allt detta återupprepas med vissa variationer i de påföljande delarna Kult och Mirage.

Kan man acceptera stereotypin i detta är trilogin renodlad semesterunderhållning. Långt ifrån polisiär diskbänksrealism, snarare någon slags kombo av Thomas Harris och Dan Brown.

Box (2021)

Kult (2022)

Mirage (2023)

Resident Evil (2026)

alt. titel: Resident Evil: Noche cero

Transplantationsbudet Bryan har verkligen ingen bra kväll. Det är vinter och kallt som fan. När han lämnar vävnadsväskan till läkaren får han bara skäll, trots att det inte alls är hans fel att han är försenad. Till råga på allt stormar läkaren iväg utan att signera Bryans leveransformulär. Och hemma väntar flickvännen Michelle för ett Allvarligt Samtal.

Så det är kanske inte bara pengarna som lockar när Bryan tar ett akutpåhugg som ger dubbelt så bra betalt: en prioriterad leverans till Racoon City General. När han slirar iväg på de snöiga bergsvägarna ska det visa sig att bristen på en vintervärdig bil kommer att framstå som det absolut minsta av hans problem.

Resident Evil, rebooten som i alla fall jag absolut inte frågat efter. När jag nu sitter och läser på inser jag att jag inte ens hade registrerat att det kom en redan 2021: Resident Evil: Welcome to Raccoon City. Men den här gången har bland andra tyska bolaget Constantin Film gjort det kloka valet att hyra in Zach Cregger som regissör och manusförfattare (det senare tillsammans med Shay Hatten).

Den som bär filmen på sina axlar är 30-årige Austin Abrams, som alltså spelar Bryan. Under natten träffar han på både levande och döda, men historien som berättas är hans outtröttliga försök att nå Racoon City General för att kunna göra sin leverans. Jag har tidigare bara sett Creggers Weapons och kan inte påminna mig att jag då noterade att han skulle vara någon särskilt utmärkande personregissör. Men Resident Evil pekar i den riktningen, för Abrams prestation är lika outtröttlig som hans rollfigurs vedermödor. Han är otroligt trovärdig som en Vanlig Snubbe, vilken bara råkat snubbla in i en surrealistisk värld där den enda rimliga reaktionen är att om och om igen säga “What the fuck?!”

Vid min senaste omtitt (som i ärlighetens namn nu har några år på nacken) på originalet från 2002 tyckte jag fortfarande att det var en rätt bra film. Cool, snygg och spännande. Samtidigt är det onekligen uppfriskande att Cregger och Hatten helt valt bort den sterila laboratorie-spänningen till förmån för snöiga skogar, mörka biltunnlar, trånga stadsgränder och ännu trängre kloaker. Denna Resident Evil bär också i betydligt högre utsträckning på DNA från John Carpenters The Thing än seriens original och i mina ögon är det enbart positivt.

Creggers skapelse innehåller dock en större portion humor än Carpenters, även det övervägande positivt och till stor del beroende på Abrams prestation. Det var länge sedan jag såg en skräckfilm som så väl balanserade komedi med det spänningsfyllda och ibland direkt makabra. Det märks att Cregger både vet hur han ska få till en komisk poäng och en bra hoppa till-effekt. Jag föreställer mig att det är denna fingertoppskänsla som dessutom gör att manuset ibland faktiskt lyckas överraska en förhållandevis luttrad skräckfilmstittare som jag själv.

I den mån jag har invändningar hänger de på två saker: (1) att det blev till slut omöjligt att inte notera Bryans orimligt batteritåliga mobil och (2) att folk beter sig som fullkomliga idioter mot slutet. Absolut en stressig situation, men det får väl finnas några gränser.

Av oklar anledning kämpade jag mig igenom originalet och fyra av uppföljarna för knappt tio år sedan (Apocalypse, Extinction, Afterlife, Retribution). Aldrig hade jag väl då kunnat föreställa mig att jag skulle bli så höggradigt underhållen av ännu en Resident Evil-film.

The Devil Wears Prada 2 (2026)

Den enes död är den andres bröd. Döden i det här fallet landar i knäet på Andy Sachs och hennes journalistkollegor, i form av en mass-SMS-uppsägning. Brödet är modemagasinet Runway som behöver lite goodwill efter en artikel som fått det att se ut som om de inte har några problem med barnarbete.

Inom ett dygn efter sin uppsägning är Andy alltså anställd igen, den här gången som feature-redaktör på Runway. Haken är bara att den som anställt henne är ägaren Irv Ravitz och han har gjort det utan att meddela chefredaktören Miranda Priestly. Det är dessutom nya tider, till och med för flashiga modemagasin, så Andy får se till att jobba för brödfödan. Dessutom är hon tillbaka i en värld som innebär ögonbrynsångest och mördande konkurrens.

Tillbaka på catwalken alltså, med alla bekantingarna som nu blivit 20 år äldre. Jag måste erkänna att kontinuiteten i såväl skådisar som filmteam gör att The Devil Wears Prada 2 känns som en naturlig fortsättning på originalet. Jag kan föreställa mig att Anne Hathaways Andy Sachs nu är en betydligt mer sofistikerad 40-plussare som faktiskt har ett antal framgångsrika yrkesverksamma år i bagaget. Att de allra vassaste kanterna hos Meryl Streeps Miranda Priestly har blivit nedslipade med åren och ett hårdare HR-reglemente. Att Stanley Tuccis oumbärlige Nigel fortsatt att hålla skeppet flytande från kulisserna.

I mina ögon handlade originalet om att ge publiken någon slags förståelse för modevärlden och visa att den rymmer verkligt arbete och passion. I uppföljaren ligger fokus en aning mer på journalismens vara eller icke-vara, betydelsen av att skriva något som går på djupet och berör (”Journalism still fucking matters!”). Även i ett modemagasin. Men inte ens Andy kommer undan kraven på att skriva så att den digitala publiken fastnar. Det måste vara smart OCH roligt OCH klickvänligt.

Den här gången befinner sig Miranda och Andy på mer eller mindre samma planhalva i det att de bägge två försöker hålla liv i en verksamhet och en plattform som omvärlden tycks ha bestämt sig för är obsolet och tillhör det förgångna. När The Devil Wears Prada 2 är slut har de lyckats bevara en del av det för tillfället, men frågan kvarstår hur länge det kommer att hålla. I det avseendet får uppföljaren en aningens mer melankolisk ton än originalet.

I likhet med originalet är uppföljaren utan tvekan välgjort fluff. För min del blev det dock ett fluff som gömde grynigare texturer, vilka fastnade lite i krävan. Jag fattar att det inte är lätt att förlora ett jobb på det sätt som Andy gjorde, men man får ändå säga att hon landar ganska mjukt med tanke på att hennes bästa kompis erbjuder henne ett nytt jobb på fläcken. Ännu tuffare blir det för mig när Runway är på plats under modeveckan i Milano och anordnar en lyxig kundmiddag i Santa Maria delle Grazie, alltså kyrkan och klostret som rymmer Leonardo da Vincis Nattvarden. Att försöka sätta några slags likhetstecken mellan den “commitment to art and beauty” som finns i en av världens mest kända målningar och den moderna modevärlden…köper jag inte riktigt.

Weapons (2025)

alt. titel: Weapons – Die Stunde des Verschwindens, Heure de disparition, Évanouis, La hora de la desaparición

Justine Gandy har (mot all förmodan?) varken blivit cynisk eller utbränd av sitt lärarjobb. Hon är engagerad och omtänksam gentemot sina tredjeklassare. Kramar om en elev som är ledsen, ger en annan skjuts hem när bussen har missats. Den typen av beteende som plötsligt vänds till något högst misstänksamt när hela hennes klass, förutom Alex Lilly, en morgon inte dyker upp. En månad senare är polisen inte ett dugg närmare att hitta kidsen och vid ett upprört kvällsmöte på skolan kräver föräldrarna att hon ska förklara vad som i helvete egentligen pågick i klassrummet. Om hon påstår att hon inget vet är hon antingen försumlig eller medskyldig!

Justine hanterar inte föräldramobben bättre än många andra skulle göra, utan åker direkt och köper två helrör vodka. Lite senare förstår vi av exet Paul att det kanske inte är första gången hon tar hjälp av sprit för att hantera livet. Varpå Justine bekräftar rektorn Marcus antydan om att hon främst bryr sig om sig själv genom att locka den nyktre alkoholisten Paul till att också dricka och sedan förföra honom så att han är otrogen mot sin nuvarande fru.

Så långt skulle man kunna tänka sig att Weapons är ett alkismisärdrama, alternativt ett sorgdito om försvunna barn. Men inte med Zach Cregger bakom spakarna och en inledande barnslig berättarröst som informerar tittarna om att alla Justines elever till synes helt frivilligt lämnade sina hem prick 02:17 på natten. Något står uppenbarligen inte rätt till med försvinnandet och en av fäderna, Archer Graff, är övertygad om att Justine är inblandad. När de två väl kommer i kontakt med varandra står det dock snart klart att det är något annat i görningen.

Som sagt, redan inledningen berättar ju för oss att det är något skumt på gång. Sannolikt övernaturligt. Cregger tar dock hyfsat god tid på sig att lyfta på förlåten genom att dela upp Weapons utifrån olika personers perspektiv: Justine, Paul, Archer och så vidare.

Av ingen annan anledning än att jag såg dem efter varandra kan jag inte låta bli att jämföra Weapons med Bring Her Back (eller ja, några fler likheter finns faktiskt) och då förlorar Cregger mot aussie-bröderna. Weapons är smart, snygg, välberättad och rolig, full med träffsäkra detaljer och har en fantastiskt läcker slutscen. Men den är inte läskig eller ens anmärkningsvärt obehaglig.

När vi väl är framme vid Alex eget kapitel står det klart att det egentligen är väldigt synd om den stackars grabben, men då är jag också så pass inne i Weapons sago-atmosfär att jag inte blir särskilt berörd. Jag känner inte för hans situation, lika lite som jag genuint sympatiserar med Askungen, Snövit eller Törnrosa. Och inte för att det spelar någon större roll, men jag förstår inte heller riktigt titeln, även om den i princip förklaras av Josh Brolins Archer. En av alla positiva kritiker tycks ha menat att åtminstone delar av Weapons till och med skulle kunna ses som någon slags allegori för skolskjutningar, vilket i mina öron låter väldigt långsökt.

Men för all del, Weapons är värd att lyfta om inte för något annat än att den berättar en icke-franchise-historia och gör det bra. Det var ju bara synd att jag sannolikt blev lite bortskämd av Bring Her Back som också bygger på en helt egen idé.

Bring Her Back (2025)

alt. titel: Reviens-moi, Bring Her Back: Torna da me, Substitution – Bring Her Back

Halvsyskonen Andy och Pipers gemensamma far avlider hastigt och tvingar in dem i den statliga omsorgens famn. Socialhandläggaren Wendy är nöjd över att kunna skicka Piper till Laura, en fosterförälder som till och med har erfarenhet av barn med synnedsättning. Den nästan vuxne Andy, som dessutom har ett dokumenterat våldsamt beteende, är en helt annan femma. Hade det inte varit för att det bara är tre månader kvar tills han fyller 18 och kan ansöka om vårdnaden för Piper hade han sannolikt inte varit välkommen hos Laura. Men nu finns det ingen rimlig anledning till att splittra syskonen, som dessutom är väldigt nära varandra.

Laura gör dock snabbt tydligt att Anthony…förlåt, Andy, kommer långt ned på hennes prioriteringslista. Han får hålla tillgodo med en alldeles för kort tältsäng i ett litet krypin på vinden. Hon missar heller inte att påpeka att hans utvärdering som en lämplig vårdnadshavare för Piper till viss del beror på hennes utlåtande. Laura har också tagit hand om lille Oliver, vars moltigande Laura hänvisar till som selektiv mutism efter en traumatisk upplevelse.

En läskig källar-inledning och otvetydig musikläggning gör tydligt att Lauras något gränslösa bemötande gentemot syskonen inte ska uppfattas som oskyldigt. När hon säger att hon är beredd att göra vad som helst för att få höra sin dotter kalla henne för “mamma” en gång till, gör man bäst i att ta henne på blodigaste allvar.

Jag är väl typ sist av alla på aussie-bröderna Philippous Bring Her Back-boll. Och visst skulle titten sannolikt ha gjort ännu större intryck om jag varit helt ospoilad på filmen. Men jag tycker att det säger något om dess kvaliteter att jag, trots förhandsinformation och TV-soffan istället för biograffåtöljen, förlorade mig helt i syskonens mardrömsupplevelse i fosterhemmet.

Nackdelen är möjligen att jag inte upplever att jag kan säga något om Bring Her Back som inte redan har sagts eftersom många håller filmen för en av 2025 års bästa. Danny och Michael Philippou lyckas inte bara med en fin balans mellan bottenlös sorg över förlorade anhöriga och riktigt obehaglig mun-relaterad body horror.

De lockar också fantastiska skådisprestationer av alla inblandade, även om Jonah Wren Phillips som Oliver mest finns på plats för att vara riktigt, jäkla läskig. Billy Barratts Andy är otroligt trovärdig som en omtänksam storebror med ett visst bagage och har en väldigt fin relation med Sora Wongs Piper. Att detta skulle vara hennes debut är svårt att tänka sig. Även utseendemässigt är syskonen fläckfria, genom att vara långt ifrån fläckfria. Andy dras med tonårsacne och Piper har inte mycket till frisyr att tala om. Deras kläder signalerar något i stil med Ö&B, helt i linje med att nästan det första vi ser är hur Andy försöker “laga” familjebilens backspegel med tejp.

Men mest imponerade av dem alla är såklart Sally Hawkins som Laura. Ett riktigt smart skådisval eftersom hon i en annan sorts film ändå spelat exakt samma person (inledningsvis i alla fall). En film där hennes något gränslösa omtänksamhet och närmast obscena glättighet skulle ha framställts som något charmigt och quirky men som i det här sammanhanget (tydligt signalerat, som sagt) blir otroligt obehagligt. Särskilt som hon till en början uppenbart försöker underminera Andys mående med bland annat till synes oskyldiga och omtänksamma frågor om hans pappa. Men samtidigt som hon är hänsynslös lyckas hon också i alla fall hos mig i slutänden också väcka någon slags sympati. När hon blottlägger den oändliga tröstlöshet som fått henne att göra det hon gör, tycker jag synd om henne.

Dock inte lika synd som jag tycker om Piper. Det skulle möjligen vara en av mina få invändningar mot Bring Her Back – den är så skoningslös att inte ens slutet ger mig som tittare någon särskild tröst.

The Domino Men (2009)

Henry Lamb för en föga upphetsande tillvaro som bygger på att ta sig till jobbet som någon slags registrator i ett oändligt arkiv samt tråna efter Abbey, tjejen han hyr ett rum av i Tooting Bec. Men när hans farfar hamnar i koma på sjukhuset börjar det hända grejor. Henry blir kontaktad av en mystisk organisation vid namn “The Directorate” som vill att han ska börja jobba för dem. Det gjorde nämligen hans farfar före honom och han var den ende som visste var den undflyende “Estella” håller hus.

Nu hoppas Henrys nya arbetsgivare att han ska kunna plocka upp tråden från sin farfar och lokalisera Estella. Annars riskerar åtminstone London att gå under, tack vare ett olycksaligt avtal som kungasläkten Windsor slöt med entiteten som kallar sig för Leviathan.

The Domino Men är uppföljaren till brittiske Jonathan Barnes The Somnabulist och utspelas i samma universum. Det finns delar som blickar tillbaka på drottning Victorias tid, men Henrys verklighet är mer samtida med vår egen. Jag lyckas dock aldrig få riktig pejl på exakt vilket årtionde vi rör oss i.

Det finns säkert ännu fler kopplingar mellan de två böckerna, men två element är uppenbara: organisationen The Directorate samt det livsfarligt galna radarparet Hawker och Boon, också kallade The Prefects, alternativt The Domino Men. Det är dessa två som Henry vid upprepade tillfällen måste träffa eftersom hans chef Dedlock hoppas att de ska avslöja var Estella befinner sig.

Barnes författarstil är fortfarande densamma, konstigt vore väl annars. Det är välskrivet och med en ständigt krypande känsla av olust längs med ryggraden. Utan att ha läst om The Somnabulist upplever jag att The Domino Men är mer oförblommerat Lovecraft-inspirerad, särskilt när det kommer till Leviathan och den påverkan detta väsen har på Windsorsläkten.

Jag vet inte om det är frånvaron av steampunkkänslan eftersom vi som sagt inte längre befinner oss i 1800-talets London, men jag fick kämpa en smula mer med Barnes andra bok. Jag hade svårt att komma in i den och sannolikt därför kändes den också rörigare. Fortfarande bra, men inte lika bra som The Somnambulist. Och med två av Barnes böcker innanför bältet kan jag också konstatera att jag tycker bättre om Mark Hodders Burton & Swinburne-serie. Även om jag har en gnagande känsla av att Barnes nog är en mer sofistikerad författare.

The Guard (2011)

alt. titel: L’irlandais, El irlandés, The Guard – Ein Ire sieht schwarz

“…a fish out o’ water type of movie. Lot o’ action, bit o’ humour and throw in a couple of young ‘uns taking their kit off.”

Lita på att en McDonagh-broder slänger in ett uns meta i mixen. I det här fallet storebror John Michael som begick regissörsdebut med The Guard. Stilen känns dock igen från lillebror Martins In Bruges och The Banshees of Inisherin: rappa repliker, Brendan Gleeson i en ambivalent roll och en rejäl portion mörk humor. Kan helt enkelt också vara så att det är en irländsk stil, vad vet jag?

Jag vet uppenbarligen i alla fall inte tillräckligt mycket (trots att jag tycker mig ha sett en del irländsk film) för att ha plockat upp att Irlands polismyndighet heter An Garda Síochána och att lagens väktare därmed inte kallas för poliser, utan “guards”.

Garry Boyle är en sådan guard på västra Irland. En…okonventionell sådan, för att uttrycka det milt. Samtidigt en filmiskt sett typisk landsortspolis. Alltså inte den korkade klanten, utan den bondsluge som dock lätt kan tas för en korkad klant. I alla fall gör Boyle inte ett gott intryck på den inresande FBI-agenten Wendell Everett som är på plats för att få hjälp med att spränga en internationell knarkliga (förtvivlad polischef: “Now, now lads, not in front of the american!”).

Men hänvisning till att rasism ingår i det irländska DNA:t häver Boyle ur sig både ett och annat, men visar samtidigt att han har huvudet på skaft. Och Everett är tillräckligt professionell för att knyta näven i fickan när Boyle förutsätter att han, tack vare sin mörka hudfärg, vet hur det går till i Compton eftersom han också inser att han kan dra nytta av irländaren. Om inte annat för att prata med lokalbefolkningen som envist vägrar säga något på något annat språk än iriska.

Det säger sig kanske självt att Brendan Gleeson är som klippt och skuren för rollen som Gerry Boyle. En man som är fruktansvärt otrevlig, dricker alldeles för mycket och går till prostituerade men som samtidigt är charmig och (o)obrottsligt lojal mot de han bryr sig om. Som ser till att sköta jobbet på sitt eget sätt, vilket exempelvis innebär att han lämnar tillbaka en hittad vapengömma till ortens IRA-representant snarare än att lämna in den till sin egen arbetsgivare.

Eftersom The Guard, förutom att vara en “fish out o’ water type of movie”, också är en buddy cop-film är en prydlig Don Cheadle lika bra i rollen som den besökande FBI-agenten. Professionell ut i fingerspetsarna och tappar aldrig fattningen, trots att alla blir besvikna när han bara är på Irland för att utreda ett drogbrott när de hoppats att han kommer från det betydligt mer spännande “the behavioural science unit”.

Rent hantverksmässigt uppfattar i alla fall inte jag att det går att se att The Guard är en debutfilm. Här finns flera välfunna kameravinklar och utsnitt och tempot sackar aldrig. Manuset innehåller både situationskomik, underfundiga repliker och fina detaljer som när en av Boyles kollegor ska låtas vara “the bad cop” men istället ocoolt nog klämmer pungen i sina trånga uniformsbyxor när han, precis som i en amerikansk polisserie, ska sätta sig bakåfram på en stol.

Manuset är alltså välskrivet både när det gäller dialog, händelseutveckling och rollfigurer, men jag skulle säga att det saknar de riktiga djupen hos In Bruges och The Banshees of Inisherin. Gleesons Gerry Boyle avslöjar dolda sidor rent prestationsmässigt, men däremot inte särskilt mycket känslomässigt. Bortsett från en ganska fin relation med modern Eileen, spelad av veteranen Fionnula Flanagan.

The Outsiders (1983)

alt. titel: Outsider: Rebellen ohne Grund, I ragazzi della 56ª strada, Rebeldes

Tulsa, mitten av 60-talet. En stad uppdelad i rika och fattiga, söder och norr, socs och greasers. Till de senare hör 14-årige Ponyboy Curtis och hans bästa kompis, Johnny Cade. Ponyboys föräldrar är döda och hans coola storebrorsa Darrel har slutat vara cool för att istället oroa livet ur sig för att socialen ska komma för att ta ifrån honom Ponyboy och mellanbrodern Sodapop. Johnnys föräldrar bråkar mest när de är på fyllan och ignorerar sin son när de är nyktra.

En natt går allt åt helvete: Ponyboy drar hemifrån tillsammans med Johnny efter ett kokstryk från Darrel och i en park stöter de två på ett gäng packade socs. Gänget håller närapå att dränka Ponyboy  i fontänen och i sin desperation drar Johnny kniv vilket naturligtvis bara gör saken ännu värre. De söker hjälp hos den förhärdade Dallas som säger åt dem att gömma sig och ger dem lite pengar.

S. E. Hintons The Outsiders publicerades redan 1967 och ska jag tro Wikipedia ses författaren som en slags grundare av ungdomslitteratur-genren. Vilket väl egentligen inte direkt är en genre i sig, utan snarare en massa olika genres med en specifik åldersmässig målgrupp i sikte. Hinton skrev fem olika romaner under en 20-årsperiod som alla utspelas i Tulsa och bland annat målar upp mer eller mindre dysfunktionella familjesituationer för sina unga huvudpersoner. Något slags kvitto på i alla fall The Outsiders realism torde vara att den är en av de där böckerna som vissa skolor gillar att rensa ut ur skolbiblioteken eftersom den innehåller våld, slang, svordomar och alkohol.

Efter arbetet med Apocalypse Now verkar Francis Ford Coppola ha bestämt sig för att det var dags för något annat. Först kom musikalen One From the Heart 1982 och ett år senare hade både The Outsiders och Coppolas andra S.E. Hinton-adaption, Rumble Fish, premiär.

Jag själv var lite för ung för att släpas med i tonårshysterin kring de båda filmerna, men de har alltid funnits med mig och gjort mig nyfiken på vad de egentligen handlat om. Att många av bägge filmernas skådisar sedan gått vidare till bigger ‘n better things gör ju också att de fortfarande nämns lite nu och då.

Så här i backspegeln har som sagt The Outsiders en sjujävla lineup: Rob Lowe, Emilio Estevez, Matt Dillon, Tom Cruise, Patrick Swayze och Ralph Macchio. Ponyboys uttolkare C. Thomas Howell är nästan den som är minst välbekant i sammanhanget, vilket eventuellt kan bero på att han gjorde det olyckliga valet att vara med i black face-komedin Soul Man 1986.

Apocalypse Now är en film full av symbolik, antydningar och metaforer. The Outsiders är däremot en film med prick noll undertext – allt som kan uppfattas som tematiskt i filmen sägs rakt ut i dialogform. Å ena sidan avskyr jag generellt filmer där hela plotten bygger på att folk inte kommunicerar med varandra på ett vettigt sätt. Å andra sidan inser jag att när rollfigurerna kommunicerar exakt allt de har på hjärtat framstår inte slutresultatet som särskilt naturligt eller trovärdigt. Å tredje sidan känns det ganska ovanligt att en film, som i vissa avseenden är smockfull med 60-talsistisk toxisk maskulinitet också har gott om scener med unga män som inte är rädda för att gråta inför varandra, ta på varandra, kramas eller prata om sådant som känslor och solnedgångar. Om bara allt det hade kunnat uttryckas på ett mindre stolpigt sätt…

The Outsiders saknar det mesta av den där 80-talsglittriga nostalgihinnan som många andra klassiska ungdomsfilmer från den perioden har (vilket inte är så konstigt eftersom den utspelas på 60-talet). Att se den som förhärdad 50-plussare var inte optimalt. Jag tyckte inte att den manus- och skådismässigt var tillräckligt bra för att vilja lyfta den som en bortglömd pärla. Men om jag suttit där i biosalongen när det begav sig och gråtit floder över hur Johnny med möda väser fram sina sista ord till Ponyboy (eller satt mig lite rakare upp i scenen när både Rob Lowe och Patrick Swayze springer omkring med bar överkropp) hade jag sannolikt sett på den med andra ögon. Nu var det mest både roligt och lite sorgligt att se hur fruktansvärt unga alla var för 40 år sedan.

X2: Att leva (1952 & 2022)

Peter Wakeling har precis fått jobb på Londons stadsdelsförvaltning. Nu sällar han sig till horderna av män i kritstrecksrandiga kostymer och plommonstop med ett paraply på armen som tar tåget in till Waterloo. På ett trångt kontor, som ser ut som själva sinnebilden för en verksamhet vars enda syfte är att “put things on top of other things”, hukar han och kollegorna under de svajande pappershögarna. Man skulle kunna tro att förväntningarna från ledningen är att de där pappershögarna någon gång ska minska, men Peter får snart veta att det är precis tvärtom: den som inte riskerar att begravas under ett berg av blanketter ger intrycket av att inte jobba tillräckligt hårt.

Peter och hans kollegor hukar också under de stränga blickarna som kommer från deras överordnade: Rodney Williams. En man som reagerar blott med en ogillande krökning på överläppen när kollegorna i hans tycke har allt för roligt på jobbet. De är inte här för att ha roligt, de är här för att “put things on top of other things”. En syssla som han själv givetvis är en mästare på, särskilt när det kommer irriterande krav från medborgarna som skjutas runt på de olika förvaltningarna tills kravställarna fattar vinken och ger upp.

Men en dag går mr. Williams tidigt från jobbet, delegerar ansvaret till mr. Middleton och dyker sedan inte upp igen.

Jag ska erkänna att jag blev orimligt upprymd när jag förstod att det kommit en remake på Akira Kurosawas Ikiru med Bill Nighy i huvudrollen. Living är regisserad av för mig okände sydafrikanen Oliver Hermanus men med manus av den betydligt mer välbekante Kazuo Ishiguro. Titten gav mig också anledning att återbesöka Kurosawas förlaga.

Parallellerna mellan 50-talets Japan/Tokyo och England/London är egentligen ganska uppenbara. Hade man varit ovetande om förlagan hade Living känts som en given och extremt brittisk historia. Samhällen med en stark betoning på “stiff upper lip” och att även om ett jobb utgör hela ens personlighet är det inte liktydigt med att man ska tycka om det. Keep calm and carry on. Det är också städer som är märkta av kriget, där ett bombskadat kvarter spelar en viktig roll i bägge filmerna, och där älskade söner har fått lov att dra i fält medan fäderna tvingats stanna hemma.

För ovanlighetens skull är den nyare filmen en halvtimme kortare än originalet. Ingen av dem hymlar med sitt budskap, men jag tror att Living känns mer övertydlig eftersom budskapet måste rivas av på kortare tid. Ikiru säger egentligen exakt samma saker rent ut, den tar bara längre tid på sig att göra det. Living (och Rodney Williams) pekar tydligt ut den unge Peter Wakeling som en slags efterföljare till Williams, medan Ikiru är utrustad med en pedagogisk berättarröst.

Och budskapet är ju vad filmerna heter: att leva. Kanji Watanabe/Rodney Williams får en rejäl spark i baken tack vare sina cancerbesked och börjar för första gången omvärdera det de fyllt sina liv med. Vilket i princip uteslutande handlar om plikten och ett jobb som de inte finner någon som helst glädje i. Detta är också inbundna 50-talsfäder som aldrig skulle komma på tanken att säga “Älskar dig” till sina söner, trots (eller kanske tack vare) att de bor tillsammans och träffas varje dag.

Manusförfattare Ishiguro låter dock sin protagonist komma betydligt lättare undan när det gäller de relationer som Rodney Williams har eller skaffar sig under filmens gång. Mitsuo Watanabe verkar faktiskt tycka att fadern inte har rätt att spendera sina egna pengar när han och hustrun behöver dem bättre och Watanabe känner sig därför sviken av honom. Mike Williams har mest bara svårt att kommunicera med sin tillknäppte far. Kanji Watanabes umgänge med den unga och levnadsglada Toyo Odagiri blir lite för desperat och klängigt, sett genom 2022-glasögonen medan Rodney Williams bekantskap med Margaret Harris är betydligt mindre…MeToo-ig.

Det kan låta konstigt, men i slutänden är den japanska filmen betydligt mer känslosam än den brittiska remaken. Bill Nighy gör en fantastisk rollprestation, men står sig ändå slätt i jämförelse med Takashi Shimuras humörssvängningar. Jag tror att tittarens relation till Rodney Williams hade tjänat på att låta mannen uttrycka något mer än resignation och oändlig sorgsenhet. Däremot tyckte jag att den stela post-begravningsscenen i tågkupén blev en bättre version av den lätt hysteriska och saké-indränkta begravningen i originalet.

Living var otroligt snygg att titta på, medan Ikiru leverar Kurosawas oförlikneliga kontraster (gärna musikaliska sådana). Ikiru ger också en bild av 50-talets svettiga Tokyo-nattliv som känns överraskande, det är så lätt att föreställa sig att landet bara består av samurajer och omständliga teceremonier. Tyvärr gjorde omtitten mig inte lika berörd som första gången jag såg filmen, men då var jag också betydligt mer inkörd på tidiga Kurosawa-filmer. Jag tycker att bägge filmerna är sevärda, men att man absolut ska ta sig an originalet först.

Omtitten: Ikiru (1952)

Living (2022)
alt. titel: Living – Einmal wirklich leben