The Devil Wears Prada 2 (2026)

Den enes död är den andres bröd. Döden i det här fallet landar i knäet på Andy Sachs och hennes journalistkollegor, i form av en mass-SMS-uppsägning. Brödet är modemagasinet Runway som behöver lite goodwill efter en artikel som fått det att se ut som om de inte har några problem med barnarbete.

Inom ett dygn efter sin uppsägning är Andy alltså anställd igen, den här gången som feature-redaktör på Runway. Haken är bara att den som anställt henne är ägaren Irv Ravitz och han har gjort det utan att meddela chefredaktören Miranda Priestly. Det är dessutom nya tider, till och med för flashiga modemagasin, så Andy får se till att jobba för brödfödan. Dessutom är hon tillbaka i en värld som innebär ögonbrynsångest och mördande konkurrens.

Tillbaka på catwalken alltså, med alla bekantingarna som nu blivit 20 år äldre. Jag måste erkänna att kontinuiteten i såväl skådisar som filmteam gör att The Devil Wears Prada 2 känns som en naturlig fortsättning på originalet. Jag kan föreställa mig att Anne Hathaways Andy Sachs nu är en betydligt mer sofistikerad 40-plussare som faktiskt har ett antal framgångsrika yrkesverksamma år i bagaget. Att de allra vassaste kanterna hos Meryl Streeps Miranda Priestly har blivit nedslipade med åren och ett hårdare HR-reglemente. Att Stanley Tuccis oumbärlige Nigel fortsatt att hålla skeppet flytande från kulisserna.

I mina ögon handlade originalet om att ge publiken någon slags förståelse för modevärlden och visa att den rymmer verkligt arbete och passion. I uppföljaren ligger fokus en aning mer på journalismens vara eller icke-vara, betydelsen av att skriva något som går på djupet och berör (”Journalism still fucking matters!”). Även i ett modemagasin. Men inte ens Andy kommer undan kraven på att skriva så att den digitala publiken fastnar. Det måste vara smart OCH roligt OCH klickvänligt.

Den här gången befinner sig Miranda och Andy på mer eller mindre samma planhalva i det att de bägge två försöker hålla liv i en verksamhet och en plattform som omvärlden tycks ha bestämt sig för är obsolet och tillhör det förgångna. När The Devil Wears Prada 2 är slut har de lyckats bevara en del av det för tillfället, men frågan kvarstår hur länge det kommer att hålla. I det avseendet får uppföljaren en aningens mer melankolisk ton än originalet.

I likhet med originalet är uppföljaren utan tvekan välgjort fluff. För min del blev det dock ett fluff som gömde grynigare texturer, vilka fastnade lite i krävan. Jag fattar att det inte är lätt att förlora ett jobb på det sätt som Andy gjorde, men man får ändå säga att hon landar ganska mjukt med tanke på att hennes bästa kompis erbjuder henne ett nytt jobb på fläcken. Ännu tuffare blir det för mig när Runway är på plats under modeveckan i Milano och anordnar en lyxig kundmiddag i Santa Maria delle Grazie, alltså kyrkan och klostret som rymmer Leonardo da Vincis Nattvarden. Att försöka sätta några slags likhetstecken mellan den “commitment to art and beauty” som finns i en av världens mest kända målningar och den moderna modevärlden…köper jag inte riktigt.

Weapons (2025)

alt. titel: Weapons – Die Stunde des Verschwindens, Heure de disparition, Évanouis, La hora de la desaparición

Justine Gandy har (mot all förmodan?) varken blivit cynisk eller utbränd av sitt lärarjobb. Hon är engagerad och omtänksam gentemot sina tredjeklassare. Kramar om en elev som är ledsen, ger en annan skjuts hem när bussen har missats. Den typen av beteende som plötsligt vänds till något högst misstänksamt när hela hennes klass, förutom Alex Lilly, en morgon inte dyker upp. En månad senare är polisen inte ett dugg närmare att hitta kidsen och vid ett upprört kvällsmöte på skolan kräver föräldrarna att hon ska förklara vad som i helvete egentligen pågick i klassrummet. Om hon påstår att hon inget vet är hon antingen försumlig eller medskyldig!

Justine hanterar inte föräldramobben bättre än många andra skulle göra, utan åker direkt och köper två helrör vodka. Lite senare förstår vi av exet Paul att det kanske inte är första gången hon tar hjälp av sprit för att hantera livet. Varpå Justine bekräftar rektorn Marcus antydan om att hon främst bryr sig om sig själv genom att locka den nyktre alkoholisten Paul till att också dricka och sedan förföra honom så att han är otrogen mot sin nuvarande fru.

Så långt skulle man kunna tänka sig att Weapons är ett alkismisärdrama, alternativt ett sorgdito om försvunna barn. Men inte med Zach Cregger bakom spakarna och en inledande barnslig berättarröst som informerar tittarna om att alla Justines elever till synes helt frivilligt lämnade sina hem prick 02:17 på natten. Något står uppenbarligen inte rätt till med försvinnandet och en av fäderna, Archer Graff, är övertygad om att Justine är inblandad. När de två väl kommer i kontakt med varandra står det dock snart klart att det är något annat i görningen.

Som sagt, redan inledningen berättar ju för oss att det är något skumt på gång. Sannolikt övernaturligt. Cregger tar dock hyfsat god tid på sig att lyfta på förlåten genom att dela upp Weapons utifrån olika personers perspektiv: Justine, Paul, Archer och så vidare.

Av ingen annan anledning än att jag såg dem efter varandra kan jag inte låta bli att jämföra Weapons med Bring Her Back (eller ja, några fler likheter finns faktiskt) och då förlorar Cregger mot aussie-bröderna. Weapons är smart, snygg, välberättad och rolig, full med träffsäkra detaljer och har en fantastiskt läcker slutscen. Men den är inte läskig eller ens anmärkningsvärt obehaglig.

När vi väl är framme vid Alex eget kapitel står det klart att det egentligen är väldigt synd om den stackars grabben, men då är jag också så pass inne i Weapons sago-atmosfär att jag inte blir särskilt berörd. Jag känner inte för hans situation, lika lite som jag genuint sympatiserar med Askungen, Snövit eller Törnrosa. Och inte för att det spelar någon större roll, men jag förstår inte heller riktigt titeln, även om den i princip förklaras av Josh Brolins Archer. En av alla positiva kritiker tycks ha menat att åtminstone delar av Weapons till och med skulle kunna ses som någon slags allegori för skolskjutningar, vilket i mina öron låter väldigt långsökt.

Men för all del, Weapons är värd att lyfta om inte för något annat än att den berättar en icke-franchise-historia och gör det bra. Det var ju bara synd att jag sannolikt blev lite bortskämd av Bring Her Back som också bygger på en helt egen idé.

Bring Her Back (2025)

alt. titel: Reviens-moi, Bring Her Back: Torna da me, Substitution – Bring Her Back

Halvsyskonen Andy och Pipers gemensamma far avlider hastigt och tvingar in dem i den statliga omsorgens famn. Socialhandläggaren Wendy är nöjd över att kunna skicka Piper till Laura, en fosterförälder som till och med har erfarenhet av barn med synnedsättning. Den nästan vuxne Andy, som dessutom har ett dokumenterat våldsamt beteende, är en helt annan femma. Hade det inte varit för att det bara är tre månader kvar tills han fyller 18 och kan ansöka om vårdnaden för Piper hade han sannolikt inte varit välkommen hos Laura. Men nu finns det ingen rimlig anledning till att splittra syskonen, som dessutom är väldigt nära varandra.

Laura gör dock snabbt tydligt att Anthony…förlåt, Andy, kommer långt ned på hennes prioriteringslista. Han får hålla tillgodo med en alldeles för kort tältsäng i ett litet krypin på vinden. Hon missar heller inte att påpeka att hans utvärdering som en lämplig vårdnadshavare för Piper till viss del beror på hennes utlåtande. Laura har också tagit hand om lille Oliver, vars moltigande Laura hänvisar till som selektiv mutism efter en traumatisk upplevelse.

En läskig källar-inledning och otvetydig musikläggning gör tydligt att Lauras något gränslösa bemötande gentemot syskonen inte ska uppfattas som oskyldigt. När hon säger att hon är beredd att göra vad som helst för att få höra sin dotter kalla henne för “mamma” en gång till, gör man bäst i att ta henne på blodigaste allvar.

Jag är väl typ sist av alla på aussie-bröderna Philippous Bring Her Back-boll. Och visst skulle titten sannolikt ha gjort ännu större intryck om jag varit helt ospoilad på filmen. Men jag tycker att det säger något om dess kvaliteter att jag, trots förhandsinformation och TV-soffan istället för biograffåtöljen, förlorade mig helt i syskonens mardrömsupplevelse i fosterhemmet.

Nackdelen är möjligen att jag inte upplever att jag kan säga något om Bring Her Back som inte redan har sagts eftersom många håller filmen för en av 2025 års bästa. Danny och Michael Philippou lyckas inte bara med en fin balans mellan bottenlös sorg över förlorade anhöriga och riktigt obehaglig mun-relaterad body horror.

De lockar också fantastiska skådisprestationer av alla inblandade, även om Jonah Wren Phillips som Oliver mest finns på plats för att vara riktigt, jäkla läskig. Billy Barratts Andy är otroligt trovärdig som en omtänksam storebror med ett visst bagage och har en väldigt fin relation med Sora Wongs Piper. Att detta skulle vara hennes debut är svårt att tänka sig. Även utseendemässigt är syskonen fläckfria, genom att vara långt ifrån fläckfria. Andy dras med tonårsacne och Piper har inte mycket till frisyr att tala om. Deras kläder signalerar något i stil med Ö&B, helt i linje med att nästan det första vi ser är hur Andy försöker “laga” familjebilens backspegel med tejp.

Men mest imponerade av dem alla är såklart Sally Hawkins som Laura. Ett riktigt smart skådisval eftersom hon i en annan sorts film ändå spelat exakt samma person (inledningsvis i alla fall). En film där hennes något gränslösa omtänksamhet och närmast obscena glättighet skulle ha framställts som något charmigt och quirky men som i det här sammanhanget (tydligt signalerat, som sagt) blir otroligt obehagligt. Särskilt som hon till en början uppenbart försöker underminera Andys mående med bland annat till synes oskyldiga och omtänksamma frågor om hans pappa. Men samtidigt som hon är hänsynslös lyckas hon också i alla fall hos mig i slutänden också väcka någon slags sympati. När hon blottlägger den oändliga tröstlöshet som fått henne att göra det hon gör, tycker jag synd om henne.

Dock inte lika synd som jag tycker om Piper. Det skulle möjligen vara en av mina få invändningar mot Bring Her Back – den är så skoningslös att inte ens slutet ger mig som tittare någon särskild tröst.

The Domino Men (2009)

Henry Lamb för en föga upphetsande tillvaro som bygger på att ta sig till jobbet som någon slags registrator i ett oändligt arkiv samt tråna efter Abbey, tjejen han hyr ett rum av i Tooting Bec. Men när hans farfar hamnar i koma på sjukhuset börjar det hända grejor. Henry blir kontaktad av en mystisk organisation vid namn “The Directorate” som vill att han ska börja jobba för dem. Det gjorde nämligen hans farfar före honom och han var den ende som visste var den undflyende “Estella” håller hus.

Nu hoppas Henrys nya arbetsgivare att han ska kunna plocka upp tråden från sin farfar och lokalisera Estella. Annars riskerar åtminstone London att gå under, tack vare ett olycksaligt avtal som kungasläkten Windsor slöt med entiteten som kallar sig för Leviathan.

The Domino Men är uppföljaren till brittiske Jonathan Barnes The Somnabulist och utspelas i samma universum. Det finns delar som blickar tillbaka på drottning Victorias tid, men Henrys verklighet är mer samtida med vår egen. Jag lyckas dock aldrig få riktig pejl på exakt vilket årtionde vi rör oss i.

Det finns säkert ännu fler kopplingar mellan de två böckerna, men två element är uppenbara: organisationen The Directorate samt det livsfarligt galna radarparet Hawker och Boon, också kallade The Prefects, alternativt The Domino Men. Det är dessa två som Henry vid upprepade tillfällen måste träffa eftersom hans chef Dedlock hoppas att de ska avslöja var Estella befinner sig.

Barnes författarstil är fortfarande densamma, konstigt vore väl annars. Det är välskrivet och med en ständigt krypande känsla av olust längs med ryggraden. Utan att ha läst om The Somnabulist upplever jag att The Domino Men är mer oförblommerat Lovecraft-inspirerad, särskilt när det kommer till Leviathan och den påverkan detta väsen har på Windsorsläkten.

Jag vet inte om det är frånvaron av steampunkkänslan eftersom vi som sagt inte längre befinner oss i 1800-talets London, men jag fick kämpa en smula mer med Barnes andra bok. Jag hade svårt att komma in i den och sannolikt därför kändes den också rörigare. Fortfarande bra, men inte lika bra som The Somnambulist. Och med två av Barnes böcker innanför bältet kan jag också konstatera att jag tycker bättre om Mark Hodders Burton & Swinburne-serie. Även om jag har en gnagande känsla av att Barnes nog är en mer sofistikerad författare.

The Guard (2011)

alt. titel: L’irlandais, El irlandés, The Guard – Ein Ire sieht schwarz

“…a fish out o’ water type of movie. Lot o’ action, bit o’ humour and throw in a couple of young ‘uns taking their kit off.”

Lita på att en McDonagh-broder slänger in ett uns meta i mixen. I det här fallet storebror John Michael som begick regissörsdebut med The Guard. Stilen känns dock igen från lillebror Martins In Bruges och The Banshees of Inisherin: rappa repliker, Brendan Gleeson i en ambivalent roll och en rejäl portion mörk humor. Kan helt enkelt också vara så att det är en irländsk stil, vad vet jag?

Jag vet uppenbarligen i alla fall inte tillräckligt mycket (trots att jag tycker mig ha sett en del irländsk film) för att ha plockat upp att Irlands polismyndighet heter An Garda Síochána och att lagens väktare därmed inte kallas för poliser, utan “guards”.

Garry Boyle är en sådan guard på västra Irland. En…okonventionell sådan, för att uttrycka det milt. Samtidigt en filmiskt sett typisk landsortspolis. Alltså inte den korkade klanten, utan den bondsluge som dock lätt kan tas för en korkad klant. I alla fall gör Boyle inte ett gott intryck på den inresande FBI-agenten Wendell Everett som är på plats för att få hjälp med att spränga en internationell knarkliga (förtvivlad polischef: “Now, now lads, not in front of the american!”).

Men hänvisning till att rasism ingår i det irländska DNA:t häver Boyle ur sig både ett och annat, men visar samtidigt att han har huvudet på skaft. Och Everett är tillräckligt professionell för att knyta näven i fickan när Boyle förutsätter att han, tack vare sin mörka hudfärg, vet hur det går till i Compton eftersom han också inser att han kan dra nytta av irländaren. Om inte annat för att prata med lokalbefolkningen som envist vägrar säga något på något annat språk än iriska.

Det säger sig kanske självt att Brendan Gleeson är som klippt och skuren för rollen som Gerry Boyle. En man som är fruktansvärt otrevlig, dricker alldeles för mycket och går till prostituerade men som samtidigt är charmig och (o)obrottsligt lojal mot de han bryr sig om. Som ser till att sköta jobbet på sitt eget sätt, vilket exempelvis innebär att han lämnar tillbaka en hittad vapengömma till ortens IRA-representant snarare än att lämna in den till sin egen arbetsgivare.

Eftersom The Guard, förutom att vara en “fish out o’ water type of movie”, också är en buddy cop-film är en prydlig Don Cheadle lika bra i rollen som den besökande FBI-agenten. Professionell ut i fingerspetsarna och tappar aldrig fattningen, trots att alla blir besvikna när han bara är på Irland för att utreda ett drogbrott när de hoppats att han kommer från det betydligt mer spännande “the behavioural science unit”.

Rent hantverksmässigt uppfattar i alla fall inte jag att det går att se att The Guard är en debutfilm. Här finns flera välfunna kameravinklar och utsnitt och tempot sackar aldrig. Manuset innehåller både situationskomik, underfundiga repliker och fina detaljer som när en av Boyles kollegor ska låtas vara “the bad cop” men istället ocoolt nog klämmer pungen i sina trånga uniformsbyxor när han, precis som i en amerikansk polisserie, ska sätta sig bakåfram på en stol.

Manuset är alltså välskrivet både när det gäller dialog, händelseutveckling och rollfigurer, men jag skulle säga att det saknar de riktiga djupen hos In Bruges och The Banshees of Inisherin. Gleesons Gerry Boyle avslöjar dolda sidor rent prestationsmässigt, men däremot inte särskilt mycket känslomässigt. Bortsett från en ganska fin relation med modern Eileen, spelad av veteranen Fionnula Flanagan.

The Outsiders (1983)

alt. titel: Outsider: Rebellen ohne Grund, I ragazzi della 56ª strada, Rebeldes

Tulsa, mitten av 60-talet. En stad uppdelad i rika och fattiga, söder och norr, socs och greasers. Till de senare hör 14-årige Ponyboy Curtis och hans bästa kompis, Johnny Cade. Ponyboys föräldrar är döda och hans coola storebrorsa Darrel har slutat vara cool för att istället oroa livet ur sig för att socialen ska komma för att ta ifrån honom Ponyboy och mellanbrodern Sodapop. Johnnys föräldrar bråkar mest när de är på fyllan och ignorerar sin son när de är nyktra.

En natt går allt åt helvete: Ponyboy drar hemifrån tillsammans med Johnny efter ett kokstryk från Darrel och i en park stöter de två på ett gäng packade socs. Gänget håller närapå att dränka Ponyboy  i fontänen och i sin desperation drar Johnny kniv vilket naturligtvis bara gör saken ännu värre. De söker hjälp hos den förhärdade Dallas som säger åt dem att gömma sig och ger dem lite pengar.

S. E. Hintons The Outsiders publicerades redan 1967 och ska jag tro Wikipedia ses författaren som en slags grundare av ungdomslitteratur-genren. Vilket väl egentligen inte direkt är en genre i sig, utan snarare en massa olika genres med en specifik åldersmässig målgrupp i sikte. Hinton skrev fem olika romaner under en 20-årsperiod som alla utspelas i Tulsa och bland annat målar upp mer eller mindre dysfunktionella familjesituationer för sina unga huvudpersoner. Något slags kvitto på i alla fall The Outsiders realism torde vara att den är en av de där böckerna som vissa skolor gillar att rensa ut ur skolbiblioteken eftersom den innehåller våld, slang, svordomar och alkohol.

Efter arbetet med Apocalypse Now verkar Francis Ford Coppola ha bestämt sig för att det var dags för något annat. Först kom musikalen One From the Heart 1982 och ett år senare hade både The Outsiders och Coppolas andra S.E. Hinton-adaption, Rumble Fish, premiär.

Jag själv var lite för ung för att släpas med i tonårshysterin kring de båda filmerna, men de har alltid funnits med mig och gjort mig nyfiken på vad de egentligen handlat om. Att många av bägge filmernas skådisar sedan gått vidare till bigger ‘n better things gör ju också att de fortfarande nämns lite nu och då.

Så här i backspegeln har som sagt The Outsiders en sjujävla lineup: Rob Lowe, Emilio Estevez, Matt Dillon, Tom Cruise, Patrick Swayze och Ralph Macchio. Ponyboys uttolkare C. Thomas Howell är nästan den som är minst välbekant i sammanhanget, vilket eventuellt kan bero på att han gjorde det olyckliga valet att vara med i black face-komedin Soul Man 1986.

Apocalypse Now är en film full av symbolik, antydningar och metaforer. The Outsiders är däremot en film med prick noll undertext – allt som kan uppfattas som tematiskt i filmen sägs rakt ut i dialogform. Å ena sidan avskyr jag generellt filmer där hela plotten bygger på att folk inte kommunicerar med varandra på ett vettigt sätt. Å andra sidan inser jag att när rollfigurerna kommunicerar exakt allt de har på hjärtat framstår inte slutresultatet som särskilt naturligt eller trovärdigt. Å tredje sidan känns det ganska ovanligt att en film, som i vissa avseenden är smockfull med 60-talsistisk toxisk maskulinitet också har gott om scener med unga män som inte är rädda för att gråta inför varandra, ta på varandra, kramas eller prata om sådant som känslor och solnedgångar. Om bara allt det hade kunnat uttryckas på ett mindre stolpigt sätt…

The Outsiders saknar det mesta av den där 80-talsglittriga nostalgihinnan som många andra klassiska ungdomsfilmer från den perioden har (vilket inte är så konstigt eftersom den utspelas på 60-talet). Att se den som förhärdad 50-plussare var inte optimalt. Jag tyckte inte att den manus- och skådismässigt var tillräckligt bra för att vilja lyfta den som en bortglömd pärla. Men om jag suttit där i biosalongen när det begav sig och gråtit floder över hur Johnny med möda väser fram sina sista ord till Ponyboy (eller satt mig lite rakare upp i scenen när både Rob Lowe och Patrick Swayze springer omkring med bar överkropp) hade jag sannolikt sett på den med andra ögon. Nu var det mest både roligt och lite sorgligt att se hur fruktansvärt unga alla var för 40 år sedan.

X2: Att leva (1952 & 2022)

Peter Wakeling har precis fått jobb på Londons stadsdelsförvaltning. Nu sällar han sig till horderna av män i kritstrecksrandiga kostymer och plommonstop med ett paraply på armen som tar tåget in till Waterloo. På ett trångt kontor, som ser ut som själva sinnebilden för en verksamhet vars enda syfte är att “put things on top of other things”, hukar han och kollegorna under de svajande pappershögarna. Man skulle kunna tro att förväntningarna från ledningen är att de där pappershögarna någon gång ska minska, men Peter får snart veta att det är precis tvärtom: den som inte riskerar att begravas under ett berg av blanketter ger intrycket av att inte jobba tillräckligt hårt.

Peter och hans kollegor hukar också under de stränga blickarna som kommer från deras överordnade: Rodney Williams. En man som reagerar blott med en ogillande krökning på överläppen när kollegorna i hans tycke har allt för roligt på jobbet. De är inte här för att ha roligt, de är här för att “put things on top of other things”. En syssla som han själv givetvis är en mästare på, särskilt när det kommer irriterande krav från medborgarna som skjutas runt på de olika förvaltningarna tills kravställarna fattar vinken och ger upp.

Men en dag går mr. Williams tidigt från jobbet, delegerar ansvaret till mr. Middleton och dyker sedan inte upp igen.

Jag ska erkänna att jag blev orimligt upprymd när jag förstod att det kommit en remake på Akira Kurosawas Ikiru med Bill Nighy i huvudrollen. Living är regisserad av för mig okände sydafrikanen Oliver Hermanus men med manus av den betydligt mer välbekante Kazuo Ishiguro. Titten gav mig också anledning att återbesöka Kurosawas förlaga.

Parallellerna mellan 50-talets Japan/Tokyo och England/London är egentligen ganska uppenbara. Hade man varit ovetande om förlagan hade Living känts som en given och extremt brittisk historia. Samhällen med en stark betoning på “stiff upper lip” och att även om ett jobb utgör hela ens personlighet är det inte liktydigt med att man ska tycka om det. Keep calm and carry on. Det är också städer som är märkta av kriget, där ett bombskadat kvarter spelar en viktig roll i bägge filmerna, och där älskade söner har fått lov att dra i fält medan fäderna tvingats stanna hemma.

För ovanlighetens skull är den nyare filmen en halvtimme kortare än originalet. Ingen av dem hymlar med sitt budskap, men jag tror att Living känns mer övertydlig eftersom budskapet måste rivas av på kortare tid. Ikiru säger egentligen exakt samma saker rent ut, den tar bara längre tid på sig att göra det. Living (och Rodney Williams) pekar tydligt ut den unge Peter Wakeling som en slags efterföljare till Williams, medan Ikiru är utrustad med en pedagogisk berättarröst.

Och budskapet är ju vad filmerna heter: att leva. Kanji Watanabe/Rodney Williams får en rejäl spark i baken tack vare sina cancerbesked och börjar för första gången omvärdera det de fyllt sina liv med. Vilket i princip uteslutande handlar om plikten och ett jobb som de inte finner någon som helst glädje i. Detta är också inbundna 50-talsfäder som aldrig skulle komma på tanken att säga “Älskar dig” till sina söner, trots (eller kanske tack vare) att de bor tillsammans och träffas varje dag.

Manusförfattare Ishiguro låter dock sin protagonist komma betydligt lättare undan när det gäller de relationer som Rodney Williams har eller skaffar sig under filmens gång. Mitsuo Watanabe verkar faktiskt tycka att fadern inte har rätt att spendera sina egna pengar när han och hustrun behöver dem bättre och Watanabe känner sig därför sviken av honom. Mike Williams har mest bara svårt att kommunicera med sin tillknäppte far. Kanji Watanabes umgänge med den unga och levnadsglada Toyo Odagiri blir lite för desperat och klängigt, sett genom 2022-glasögonen medan Rodney Williams bekantskap med Margaret Harris är betydligt mindre…MeToo-ig.

Det kan låta konstigt, men i slutänden är den japanska filmen betydligt mer känslosam än den brittiska remaken. Bill Nighy gör en fantastisk rollprestation, men står sig ändå slätt i jämförelse med Takashi Shimuras humörssvängningar. Jag tror att tittarens relation till Rodney Williams hade tjänat på att låta mannen uttrycka något mer än resignation och oändlig sorgsenhet. Däremot tyckte jag att den stela post-begravningsscenen i tågkupén blev en bättre version av den lätt hysteriska och saké-indränkta begravningen i originalet.

Living var otroligt snygg att titta på, medan Ikiru leverar Kurosawas oförlikneliga kontraster (gärna musikaliska sådana). Ikiru ger också en bild av 50-talets svettiga Tokyo-nattliv som känns överraskande, det är så lätt att föreställa sig att landet bara består av samurajer och omständliga teceremonier. Tyvärr gjorde omtitten mig inte lika berörd som första gången jag såg filmen, men då var jag också betydligt mer inkörd på tidiga Kurosawa-filmer. Jag tycker att bägge filmerna är sevärda, men att man absolut ska ta sig an originalet först.

Omtitten: Ikiru (1952)

Living (2022)
alt. titel: Living – Einmal wirklich leben

The Philadelphia Story (1940)

alt. titel: En skön historia, Skandalbröllop, En nydelig historie, Natten før brylluppet, Indiscrétions, Die Nacht vor der Hochzeit, Pecadora equivocada

Överklassen slår på stort när man bjuder till fest. Bröllopet mellan societetskvinnan Tracy Lord och George Kittredge samlar cirkus 100 pers till ceremonin och över 500 till mottagningen. Enda smolket i glädjebägaren är Tracys exmake C.K. Dexter Haven som dyker upp vid de mest olämpliga tillfällen. Och han släpar dessutom med sig mer smolk: den motvillige journalisten Mike Connor och fotografen Liz Imbrie vilka i hemlighet ska skriva och fota ett exklusivt skvallerreportage för blaskan SPY Magazine. Under den sista dagen och natten innan bröllopet sätts Tracys beslutsamhet att gifta sig med sin George på prov tack vare alla dessa objudna gäster.

The Philadelphia Story är en klassisk så kallad screwball comedy, underkategori “comedy of remarriage”. Under Hays-kodens ok var det naturligtvis fullkomligt otänkbart att visa upp utomäktenskapliga affärer, men denna underkategori lämnar en bakdörr öppen. I det här fallet framstår det i princip som om Tracy och Dexter är gifta ända fram till den sekund hon ska säga “I do” till George vid altaret. Men eftersom de de facto skilt sig för två år sedan kan Tracy låta sig kurtiseras av såväl George som Mike under filmens speltid eftersom det är bländande uppenbart för alla utom filmens rollfigurer att Tracy och Dexter i slutänden kommer att hitta tillbaka till varandra.

The Philadelphia Story lät vagt välbekant och snart gick det upp en talgdank: detta är ju den första film-remaken av Broadway-pjäsen med samma namn, där musikalen High Society från 1956 var den andra. Här har vi dock Katharine Hepburn, Cary Grant, James Stewart och John Howard i de viktigaste rollerna jämfört med Grace Kelly, Bing Crosby, Frank Sinatra och John Lund.

Hepburn är utan tvekan mer bitsk än Kelly och hon behöver inte hantera friare som är mer än tio år äldre än hon (i Bing Crosbys fall, 23 år äldre). Samtidigt upplever jag inte att George Cukors film, med manus av Donald Ogden Stewart, ger Tracy någon som helst möjlighet till upprättelse. Efter en okarakteristiskt blöt natt (varför har man världens duderpartaj natten innan bröllopet?!) inser hon att alla män som sagt taskiga saker till henne haft helt rätt. Den ende mannen som behandlat henne som en människa av kött och blod, Mike, är inte den hon bestämmer sig för eftersom han ju måste vända på en femöring och lämnas över i Liz Imbries (spelad av Ruth Hussey) förtjänstfulla armar eftersom hon ett par gånger om offrat sin egen karriär för Mikes skull.

Enlig Tracys pappa hade hans dotter varit en perfekt kvinna om det inte vore för att hon saknar ett “understanding heart”, vilket lett till att han MÅSTE söka uppskattning och bekräftelse i armarna på den unga dansösen Tina Mara. Enligt Tracys ex-man drev samma brist honom till att bli en regelrätt alkis (och hustrumisshandlare) istället för att bara vara en trevlig sällskaps-suput. Om hon bara hade förstått honom lite bättre hade han aldrig förlorat sig i flaskan eller hotat henne med knytnävarna. The Philadelphia Story ger alltså istället männen all upprättelse: pappan får en hjärtinnerlig ursäkt av sin dotter och Dexter får gifta om sig med henne. Tracy är vederbörligen stukad och tämjd tack vare ett övermått av champagne och en nattlig simtur.

Som “romantisk komedi” fallerar alltså The Philadelphia Story spektakulärt i mina ögon. Det filmen däremot har är roliga visuella detaljer (främst från James Stewart), en rapp dialog och bra skådisprestationer. Även om jag saknar Cole Porters fenomenala låtar var The Philadelphia Story ändå bättre än sin uppföljare.

P.S. Titten på denna klassiker fick sig en välbehövlig spark i baken av Shinypoddens Screwball comedy-säsong. Lyssna först på avsnittet med dagens film för betydligt mer uppskattning av den än jag var förmögen till och sedan på resten för mer Screwball-inspo. D. S.

The Somnambulist (2007)

Efter ett tidigare misslyckande i Clapham uppträder privatdetektiven Edward Moon numera endast på sin Theatre of Marvels i Londons East End (Be astonished! Be thrilled! Be enlightened!). Hans förmåga till tankeläsning är för all del imponerande, men det stora dragplåstret är hans remarkable partner: The Somnambulist. Jätten som kan få ett svärd rakt genom kroppen och inte släppa ifrån sig en enda blodsdroppe.

Men Moon längtar efter ett nytt fall att sätta tänderna i och blir därför väldigt besviken när mordet på Lady Glendinnings make visar sig vara löst redan innan han hunnit knyta på sig haklappen. Vad ska han nu sysselsätta sig med? Sprit och kvinnorna på mrs. Puggleys etablissemang räcker inte hur långt som helst. Lyckligtvis kommer inspektör Merryweather till undsättning och ber om hjälp i fallet Cyril Honeyman.

Mr. Honeymans död sätter Moon och hans partner på spåren av en anrik, men skugghöljd, London-firma samt den undflyende Church of the Summer Kingdom. Och vilken roll spelar den kände, numera avlidne, poeten Samuel Taylor Coleridge i allt detta?

Eftersom jag blev högeligen imponerad av Mark Hodders sex böcker långa serie om Richard Burton och Algernon Swinburne, kan jag inte låta blia att känna ett litet sting av besvikelse när jag kommer in i Jonathan Barnes debutroman The Somnambulist. Den kom som synes tre år före The Strange Affair of Spring Heeled Jack och innehåller i mina ögon väldigt många av Hodders mest underhållande element. Märkliga händelser i ett dimmigt 1800-tals-London, med antydningar av både steampunk, övernaturligheter och sci-fi i form av tidsresor. I flera avseenden framstår Barnes kreation som den perfekta bryggan mellan Neil Gaimans Neverwhere och Hodders London.

Men visst, det måste ju vara möjligt att låta mig roas av Barnes påhitt ändå och det gör jag utan tvekan. Författaren har slängt in en berättarröst som bjussar på en del överraskningar innan sista ordet är sagt. Barnes förmedlar sin berättelse om Edward Moon och The Somnambulist med ett språkbruk som antyder att detta egentligen inte är den första boken i en hel serie Moon-mysterier. Det säger något om Barnes författarförmågor att det greppet kittlar min fantasi, snarare än att göra mig frustrerad. Det skapar enbart en känsla av en betydligt större värld, istället för att jag missat en massa viktig bakgrundsinformation.

Förutom London-författare som Gaiman och China Miéville råder det ingen tvekan om att Barnes också har koll på äldre föregångare som Arthur Conan Doyle, Wilkie Collins, Charles Dickens, Mary Shelley och Edgar Allan Poe. Han serverar med andra ord en riktigt härlig blandning av gotik, melodram, mysterium och weird fantasy.

Läsning rekommenderas och jag ser fram emot att sätta tänderna i Barnes uppföljare The Domino Men.

The Apprentice (2024)

alt. titel: The Apprentice – The Trump Story

Jag var en av alla de som hakade på realitysåpan The Apprentice när det begav sig. Som när det gäller många andra reality-serier fanns det ett mått av skräckblandad förtjusning i att se vad folk var beredda att göra för att Vinna. Möjligen var jag naiv, men då hade jag inte en tanke på hur många redigeringstimmar som vanligtvis plöjdes ned i produktionen. Jag, liksom andra, köpte bilden av Trump som en smart affärsman. En vulgär idiot, absolut, men trots allt någon som visste vad han gjorde när det kom till affärer.

Och just den biten säger Ali Abbasi och Gabriel Shermans The Apprentice egentligen inte emot. Det är väl bara det att manuset lyfter fram alla förmodade genvägar, fulknep och hur Donald Trump på något märkligt jäkla vänster lyckats kontrollera sitt eget narrativ. Hur han lierade sig med rätt folk när han var på väg uppåt och sedan utan minsta samvetskval gjorde sig av med dem när de inte längre var till hjälp. Själva sinnebilden av en man som skamlöst slickar uppåt och sparkar nedåt. Som inte tål att någon annan än han själv står i rampljuset.

Som i fallet med så många sådana män handlar en stor del av Donalds drivkraft om att han vill bevisa för pappa Fred att han är bättre fastighetsfifflare än sina dagars upphov. En hedersknyffel som finner det fullkomligt obegripligt att folk kallar honom för rasist – han har ju för fan en svart chaufför! Och vägen till framgången för Donald går genom den skrupellöse advokaten Roy Cohn, en man som aldrig påstod sig ha integritet men däremot en stor portion lojalitet. Av någon anledning (eller ja, filmen antyder ganska uppenbart anledningen) fäste sig Cohn vid den unge mannen med det fluffiga 70-talshåret och lotsade honom genom New Yorks fastighetsjuridiska labyrint och societet.

Mästaren och lärjungen-som-överträffar-mästaren spelas av Jeremy Strong, respektive Sebastian Stan. I mina ögon är de utan tvekan värda sina Oscars-nomineringar för rollerna som Cohn och Trump. Av förklarliga skäl har jag tyvärr bättre koll på Trumps uppenbarelse och Stan är i stunder otäckt lik den nuvarande presidenten i gester och ansiktsmimik. Framförallt hur Trump uttrycker sig med läppar och mungipor. Men jag manuset ger dem bägge också möjlighet till en viss nyansering. Strong är som sagt skrupellös, men också lojal och därmed känslig på ett helt annat sätt än sin adept. Medan Stan börjar som en (på gränsen till sympatiskt) osäker pappas pojke för att undan för undan tappa mer och mer av sin mänsklighet och bli den orangea plastrobot vi blivit tvungna att vänja oss vid.

Maria Bakalova spelar första frugan, den tjeckoslovakiska Ivana Zelníčková, och hon gör det bra. Även om Ivanas främsta funktion i filmen är att visa dels hur allting, inklusive kärlek, är en affärstransaktion för hennes blivande make, dels hur han tycks vara helt oförmögen att ge någon annan än sig själv cred för någonting. Plus att hon får uttrycka vad som skulle kunna sägas vara The Apprentices huvudsakliga poäng: ”Donald has no shame”. 

Jag gillade Abbasis ton och framställning i The Apprentice, hur han använder samtida nyhetsbilder och musik för att sätta tidsperioden utan att den enbart känns som en retrorunkande nostalgifest. Men historien som sådan är utan tvekan en lågt hängande frukt, särskilt så här i backspegelsperspektivet. Jag menar, filmen inleder med Nixon som försäkrar amerikanska folket “I am not a crook. I have earned everything I have got”. Så om jag ska ranka regissörens filmer är The Apprentice bland annat av den anledningen inte lika bra som Holy Spider. Men helt klart sevärd, även om det för min del var en film jag drog mig nästan lika mycket för att se som, säg, Requiem for a Dream.