alt. titel: G – som i gemenskap

Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.

Tre grabbar står redo att ta studenten och greppa världen om skrevet för att verkligen börja Leva. Nå, Robban hoppade ju av redan i vintras för att skaffa kneg men det har gått lite halvknackigt med den saken. Både enklare och skönare att lulla omkring som en övervintrad hippie, vilken missat bussen till Woodstock, och langa lite hasch istället.

Men Alexander och hans band Barn vet precis vart de vill vara – med en tredje osannolikt framgångsrik LP-skiva under bältet och spelningar med Bowie i Madison Square Garden. Alex har ju mer eller mindre fixat kontrakt med Stockholms slemmigaste manager i polotröja och enorma pilotbrillor, så vägen från att eventuellt, kanske, möjligtvis få spela in en första singel till världsberömmelse är mest en formsak i deras ögon.

En som tror på sina kompisars musikaliska förmågor är blondlockige Kim. Han hänger på klubben G som ägs av Kristoffer. Kristoffer tycker att han och Kim borde åka på Greklandssemester tillsammans men Kim vill samtidigt hemskt gärna vara med tre-veckors-flickvännen Mia. Det tycker förresten Kims mamma också, enligt henne är det ”både naturligare och trevligare” att Kim åker till Grekland med Mia istället.

Upplägget i G är inte mer komplicerat än att vi får följa grabbarna i deras respektive spår under…tja, ska vi säga ett par veckor? Mest speltid får Robban och hans knarkproblem med svikarkompisar och tuffe MC-langaren Sudden. Vad blir i slutänden viktigast för Robban – den sköra haschgemenskapen i Vasaparken eller ett hederligt jobb som ger valkar i nävarna?

Därefter får Alexander ta plats eftersom vägen till kändisskap givetvis inte alls är spikrak och beströdd med LP-konvolut. Den slemmige managern vill föga förvånande handplocka russinen ur kakan och istället låta Alexander bli sångare i populära Nürnberg 47. Ett band som med sin överdrivet nollställda och blekblonda stil ser ut att höra hemma i Berlinkällare snarare än i svenska folkparker där de måste dela repertoar med Kurt-Hugos. Vad är viktigast för Alexander – ihålig berömmelse eller musikergemenskapen med kompisarna?

I jämförelse med allt detta utmålas Kims relationsproblem som förhållandevis lättviktiga. Till viss del beror det också på att de (i alla fall så här i efterhand) omges med ett visst löjets skimmer. Efter ett bråk dem emellan slänger Mia ur sig: ”Sudden är i alla fall ingen bög!”. Klipp till Kim på väg till gymmet iförd korta, avklippta jeansshorts och ett litet färgglatt linne. Hans attraktion till Kristoffer framstår som lätt egendomlig med tanke på att denne porträtteras av en Magnus Uggla som verkar vara med i en helt annan film än övriga inblandande. Han har anlagt Errol Flynn-mustasch och en forcerad air som jag skulle vilja karakterisera som ”pilsnerfilmsfjolla”, om nu ett sådant koncept finns. Till det kommer vid ett tillfälle någon slags overall och ett par knallröda stövlar som får honom att se ut som Sveriges meste schlagerbilmekaniker.

Filmens tydligaste perspektiv handlar givetvis om drömmar om eller längtan efter gemenskap, i vilken form det än månde vara. Utöver det undrar jag om Staffan Hildebrand hade ett särskilt horn i sidan till mödrar? De enda vuxenfigurerna i G är nämligen två fullkomligt inkompetenta mödrar (Robban och Kims) samt en trygg och förtroendeingivande fader (Mias).

Extra uppenbart blir denna skillnad i fallet Robban. Hans mamma kan inte göra mycket mer än att tjata på sonen, ge efter samt vägra inse att hennes lille älskling kan göra något som helst fel trots att han kommer hem med polisen i släptåg efter en knarkrazzia. Detta beteende ställs mot Mias pappa som tar sig an den vilsne ynglingen och låter honom arbeta för brödfödan. Tydligt ställda krav är förstås precis vad Robban behöver och resultatet låter inte vänta på sig: en nyklippt knegare med lagom mycket skit under naglarna som dessutom avslutat sitt haschmissburk utan problem.

Då kan man till slut fråga sig vad filmen gör under musikalveckans banér? Jomen, särskilt med Alexander-vinkeln förekommer självklart en hel del musik i filmen. Både från scenen och på dansgolvet trakteras vi med det bästa ett svenskt och synthigt 80-tal förmådde prestera. Hundarna brinner med Nürnberg 47 (som ju egentligen var Reeperbahn). Nattens drömmar med Nasa. Dessutom finns ett antal låtar som specifikt hör till Kim och väl kan ses som en slags drömmar eller uttryck för hans sinnesstämning. Freestyle sjunger om Nattens dockor medan Kim prövande smeker mannekängdocksbröst. Eva Dahlgren följer med in på gymmet och utmanar den unge mannens sexualitet med Sexhets.

Om förra årets musikalvecka kunde innehålla Sing Street finns det inget som hindrar G från att kvala in i år. Utöver det vet jag inte om det är så stor idé att jämföra de bägge filmerna. Inte minst eftersom det blir stor skillnad på en film som ska utspelas på 80-talet där filmteamet kunnat välja musik som i backspegeln hållit för tidens tand och en film som verkligen ÄR från 80-talet med allt vad det innebär av fjäderfrillor, smala slipsar och vita kavajer. G blir föga förvånande ett roligt och ganska taffligt tidsdokument. Välmenande och tillrättalagd. Men någon särskilt bra film är den inte.

Vad än Filmitch hittat på idag tror jag inte att det är svenskt 80-tal. Men man vet ju aldrig…

Annonser

alt. titel: Trollkarlen från Oz

Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.

Maskören Jack Dawn var en av de första att använda skumlatex och det tog över en timme att skala bort fågelskrämmemasken från Ray Bolgers ansikte. Han fick till slut permanent inristade linjer i ansiktet av den eskapaden. Den gröna ansiktsfärgen som Margaret Hamilton fick bära i rollen som den onda häxan innehöll försvarliga mängder koppar och hon lyckades dessutom vid ett tillfälle få brännskador på både händer och ansikte. Den förste Tin Man, Buddy Ebsen, sminkades med hjälp av aluminium-pulver vilket ledde till att han efter nio dagars filmande fick föras till sjukhus med andnöd och kramper. Och ni vet den där scenen när härligt fluffig snö faller över vallmo-fältet för att väcka Dorothy, Toto och Lion? Asbest…

The Wonderful Wizard of Oz var en barnbok som författades av Frank L. Baum vid pass 1900 och redan efter två år hade den blivit så populär att det gjordes en musikal av historien. När boken övergick till public domain 1956 hade den sålt i mer än tre miljoner ex. Men under de åren hade den å andra sidan fått rejäl draghjälp av minst tretton uppföljare och nio spin-off-verk i form av novellsamlingar, musikaler och pjäser skrivna av Baum själv, minst tjugofyra ytterligare uppföljare eller spin-off-böcker av andra författare plus sex filmer, musikaler eller TV-serier. Det känns som om det skulle kunna finnas fog för att tala om en ”bauming business” för all things Oz.

Exakt varför Baums böcker och värld blev så ohyggligt populära är inte helt lätt att utröna. Tydligen spekuleras det i att det skulle ha något att göra med att The Wonderful Wizard of Oz var den första tydligt amerikanska sagan, till skillnad från klassiker som bröderna Grimm, H.C. Andersen eller Lewis Carrolls historier om Alice. Förutom Oz utspelas nämligen handlingen på för målgruppen välbekanta ställen som Omaha och Kansas. Och vi känner ju alla till det klassiska mantrat: ”There’s no place like home…”

Trots att denna klassiska musikal aldrig varit någon jättefavorit för min del känner jag ändå att jag har svårt att förhålla mig helt neutral till den. Den är så pass välrefererad i tusen och en olika sammanhang (från Buffy the Vampire Slayer och Zardoz till Who Framed Roger Rabbit) och sångerna är så pass välbekanta att helheten skapar, om inte annat, en illusion av nostalgi.

Den allra första början är något svårsmält eftersom den kräver att en då 17-årig Judy Garland ska bete sig som hon vore max 10 eller 12 (hennes konkurrent om rollen var USA:s 10-åriga lilla solstråle, Shirley Temple) när hon bara måste berätta för sin tant och farbror hur elak kärringen Gulch varit mot lilla Toto (den stackars jycken Terry får större delen av filmen finna sig i att bli mer eller mindre ihjälklämd i Garlands armar).

Men snart får Dorothy en chans att drömma sig bortom regnbågen och det är enligt min mening ett smart drag att lägga in den klassiska sången så tidigt. Judy Garlands karakteristiskt mörka röst bryter liksom upp bilden av den lilla flickan Dorothy så mycket att man därefter inte har så mycket annat val än att acceptera henne som en drömlik barnkvinna. Hennes osäkra åldersstatus passar väl in i det faktum att allt som utspelas i Oz lika gärna skulle kunna vara ett hjärnspöke medan Dorothy ligger utslagen i spåren av den vilda tornadon.

Lyckas man inte, likt Dorothy och hela hennes hus, bli bortsvept av fantasifullheten och färgexplosionen som är The Wizard of Oz gissar jag att den kan vara en ganska svår film att svälja. Munchkins i märkliga frisyrer (allt ”hår” skulle mycket väl också kunna vara Jack Dawns skumlatex) och med heliumröster, Billie Burke som häxan Glinda i gräddbakelseklänning men som inte gör mycket nytta för någon, Margaret Hamilton som en ultrastereotyp och kacklande häxa, inte bara ett utan flera deus ex machina-incidenter, omdömen rörande tänkande vilka skulle kunna tolkas som oerhört akademiker-föraktande samt övertydliga livsvisdomar (”If I ever go looking for my heart’s desire again, I won’t look any further than my own back yard”).

Men själv har jag inga större problem att trycka i mig ytterligare en tittning på Dorothys äventyr. Nu var exempelvis första gången jag insåg hur mycket inspiration Tim Burton måste ha plockat åt sig när han gjorde Charlie and the Chocolate Factory. Och med tanke på musikalens klassikerstatus kanske man borde se till att göra den till en del av sin filmiska allmänbildning? Tro mig, en hel del annat kommer att blir så mycket roligare om man känner igen referenserna.

Lyckades även Filmitch fångas av trollkarlens nostalgiska äventyr? Klicka här för omedelbart svar.

Och så lite sång på det. Vad får vi då? Jomen, min och bloggkollegan Filmitch anrika musikalvecka förstås! Sedan 2013 har veckan efter påsk vikts åt denna fantastiska genre som kan bjuda på allt från Gene Kelly och Meryl Streep till Stellan Skarsgård och Rebel Wilson.

Imorgon, annandag påsk, drar vi alltså igång och utlovar som vanligt en gemensam film att börja musikalandet med. En riktig klassiker den här gången, dessutom. I övrigt kan jag nästan lova en vild blandning av typiska broadway-musikaler och något som jag inte vet riktigt vad jag ska kalla det. Kanske mina ärade läsare har något klurigt förslag när vi kommer så långt?

Så — varmt välkomna åter imorgon dag och en helt vecka framöver. Gillar du musikaler kanske du hittar något nytt att sätta tänderna i? Gillar du inte musikaler kanske jag kan omvända dig? Come one, come all.

Lust. Som känsla ofta förknippad med sexualitet. Rått, primalt, begär. Något helt annat än det mer finstämda ”kärlek”. Men ett ord som också kan användas i betydelsen ”gör vad du har lust med”, alltså gör vad du vill.

Inte helt oväntat finns bägge delarna med i denna bok av Åsa Schwarz, en svensk författare som var ny för mig. Jag högg på författarnamnet eftersom jag förknippade det med skräck eller fantastik och ser först i efterhand till min fasa att en del verkar vilja karakterisera Lust som chick-lit. Vad har jag gett mig in på?

Det undrar även Sara Tingvall, kämpande romance-författare. Allt hon vill är att skriva men måste det vara så förbannat krångligt med den ekonomiska biten?! Nu är Sara visserligen så lyckligt lottad att hon har både agent och förlag (samt en Söder-lägenhet 400 meter från Medborgarplatsen) men några stora pengar är det knappast frågan om. Hon tvingas ta frilansuppdrag för den tveksamma tidskriften Medium och skriva om hemsökta hus eller galningar som dyker efter bevis på utomjordiskt liv i Norrland. Till råga på eländet har hon nu också fått skrivkramp.

Ett år senare är läget ett helt annat. Den där skrivkrampen släppte och Saras nya bok har slagit alla försäljningsrekord. Nu dyker också Anders upp. Förläggare på ett betydligt större förlag och oerhört attraktiv i Saras ögon. Hon vill få in sig i hans författarregister och få ned honom i sin säng.

Så långt chick-lit ut i fingerspetsarna med andra ord. Det som får mig att hänga mig kvar i Schwarz berättelse är antydan om att Saras framgång kanske, möjligen, händelsevis kan bero på den där önskebesvärjelsen som hon sett sin mormor Margareta göra och som hon i ren desperation genomför när skrivkrampen härjar som värst.

Inte bara chick-lit alltså, men väl en bekant variant av ”be careful what you wish for”-temat. I likhet med alla andra ”offer” för det temat blir Sara självcentrerad i sin framgång, egoistisk och fixerad. Gamla fru Olsson i trappuppgången, som vår hjältinna tidigare så hjärtans gärna hjälpte med sopor och fick sockerkaka hos, blir nu ”tanten Olsson”. Ett besvärligt vardagselement som hon gör sitt bästa för att undvika.

Det som talar för Lust är möjligheterna till meta-grepp som uppstår eftersom Sara skriver på en ny bok, vilken av en ren händelse också råkar heta Lust. Det ger Schwarz möjlighet att exempelvis kommentera sin protagonists eventuella brist på personlig utveckling eller det faktum att vissa delar i händelseutvecklingen nog är väl fantastiska. Författaren försöker genom sin romandito skapa en slags tyst överenskommelse med oss läsare, en nickning och ögonkast som betyder ”jo, jag vet hur det här skulle kunna uppfattas”.

Själv känner jag mig tveksam över om det gör den Lust som jag själv tar del av bättre. Temat är som sagt välkänt, berättandet lyckas inte skapa någon större spänning och inte heller språket gör något för läsupplevelsen. Det är i bästa fall funktionellt men ibland väl enkelt för min smak. Det målas upp allt för många kliché-scener där Sara i vild kärleksförtvivlan gråter, hetsäter godis, kolkar cola eller Amaretto samt jagar hämndlystna engångligg. Ett engångsligg som dessutom beskrivs i termer av att ”hela hans närvaro [skriker] ’Man’”.

Här finns också en del upprepningar där jag blir osäker på om de ska tjäna som omkväden, alternativt besvärjelser, eller om de helt enkelt är ett resultat av slarvig korrekturläsning från författare och förläggare. Hänvisningar till ingefärskaksbak med mormor återkommer lite väl snabbt efter varandra. Hur smaken av Amaretto påminner om barndomens mannagrynsgröt beskrivs på ett sådant sätt att jag som läsare blir osäker på om Sara är medveten om att hon redan berättat det för mig tidigare i boken.

Tyvärr leder allt detta till att jag faller in i beteendet att mer eller mindre börja leta efter fel och hänger därför upp mig på sådant som att stjärnor har ”hörn” (och inte ”uddar”) eller någon som har en ”afrikansk brytning” (Fransk? Sydafrikansk? Engelsk?). Slutet är dessutom inte alls så logiskt som Schwarz meta-formuleringar vill göra gällande.

Nej, det bästa med Lust blev istället beskrivningen av författar- och förlagsvärlden. Det var intressant att få ta del av, exempelvis insikten att bara för att man blir antagen av ett förlag innebär det inte att man kan börja skära författarguld med täljkniv.

Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken.

***

Lego DC Comics: Batman Be-Leaguered (2014, 22 mins)
Innan The Lego Batman Movie hade man testat konceptet i ett antal animerade kortfilmer och jag måste erkänna att Batman Be-Leaguered faktiskt är ganska underhållande på ett simpelt och dumroligt vis. Den komiska potentialen i animerade lego-bitar är fortfarande oväntat stor. Referenslavinen blir också mer hanterbar under 20 istället för dryga 100 minuter. Här försöker Justice League värva Batman som är minst sagt tveksam till att jobba i ett team. Trots att han måste ta sig an skurkar som Man-Bat och Bat-Mite.

Batman and Harley Quinn (2017, 74 mins)
Batman och Nightwing måste hooka upp med Harley Quinn när det ser ut som om Poison Ivy lierat sig med den farlige växtmannen Floronic Man. Quinn är den enda som skulle kunna övertala Ivy att byta sida. Första halvan av filmen är klart bäst medan den andra saggar betänkligt och slutet är minst sagt krystat. Harley Quinn är ganska rolig i alla sin galenskap, ett faktum som förstärks av att hon låter precis som Bernadette Rostenkowski-Wolowitz från The Big Bang Theory (det vill säga röstad av Melissa Rauch). Animeringsstilen är dock väl skissartad och slarvig.

Justice League Dark (2017, 75 mins)
En oväntat spännande (om än överdrivet komplicerad) historia där Batman måste samarbeta med John Constantine och Zatanna för att bekämpa det övernaturliga hotet från trollkarlen Destiny. I inläggets andra filmer är Batman huvudprotagonisten men just här måste han inta baksätespositionen eftersom krafter som han inte har det minsta hum om är i svang. Den har dock det gemensamt med ovan nämnda Batman and Harley Quinn att Swamp Thing dyker upp för ett slags Deus Ex Machina-ingripande. Inte heller den här gången är animeringsstilen något att hetsa upp sig över, men funktionell.

Batman: Gotham by Gaslight (2018, 78 mins)
En victoriansk Batman? Tja, varför inte?! Gotham by Gaslight bygger på en historia från bland andra Hellboy-skaparen Mike Mignola (som jag inte läst). Även om animeringsstilen i filmen inte känns särskilt mycket mer detaljerad än de övriga deltagarna i inlägget synes den ändå mer genomtänkt och medveten. Och vem måste en victoriansk Batman jaga, om inte den klassiske seriemördaren Jack the Ripper? Vår superhjälte får dock också hjälp från kvinnosakskvinnan Selina Kyle.

Batman Ninja (2018, 85 mins)
Kan Batman vara victoriansk kan han väl också vara japansk? Allas vår maskerade hämnare skickas tillbaka till det feodala Japan tillsammans med bland andra Jokern och Penguin. Nu gäller det att förhindra superskurkarna från att ta över landet och fullkomligt ändra historien. När man väl har vant sig att se Batman i klassisk animé-stil (komplett med stillbildsattacker á la öppna munnar och rörelselinjer) funkar det riktigt bra. Och: Transformers-slott! En läderlapps-ninja-klan! En superintelligent och telepatisk gorilla! Japanskt uttal av superhjältenamn som får det att låta som ”Bat-o-man”! What’s not to like?!

”Strange women lying in ponds distributing swords is no basis for a system of government. Supreme executive power derives from a mandate from the masses, not from some farcical aquatic ceremony”.

På ett sätt skulle man väl kunna säga att den mäktiga häxan och bloddrottningen vid namn Nimue håller med det klassiska Monty Python-citatet ovan. Hon tycker också att makt ska utgå från massorna, bara det att massorna i det här fallet är allehanda ondsinta och mörka kritter. Som förstås vill ha henne till drottning och, som en liten bonus, utrota mänskligheten. Men den redige kung Arthur ser till att stoppa Nimue genom att hugga henne i småbitar med det trogna svärdet Excalibur och sedan sprida kroppsdelarna så att ”no one will find her, not even the devil himself”.

Ganska exakt 1 500 år senare ska det visa sig att Arthurs uppfattning om ”svårhittad” inte riktigt motsvarar det sena 2010-talets standard. En underlig vildsvinshövdad typ springer nämligen omkring i brittiska helgedomar och letar reda på det ena ”hemliga” skrinet efter det andra. Det börjar alltså vara dags att kalla in det tunga gardet i form av Bureau for Paranormal Research and Defense (BPRD) och deras främste slagskämpe, Hellboy.

Jag är inte den som ivrigt letar upp trailers eller annan information om filmer innan jag ser dem. I fallet Hellboy anno 2019 skulle det visa sig vara en ganska dålig strategi. Neil Marshalls version av Mike Mignolas (numera) välkända serie lyckas nämligen inte göra det tillräckligt tydligt vilken relation den ska ha till Guillermo del Toros föregångare. Först tror jag att det ska vara någon slags prequel, men efter ett tag (samt närvaron av smartphones och Twitter) får jag bestämma mig för att den snarare är en reboot, vilket tyvärr inte är till filmens fördel.

Jag har absolut förståelse för att man velat avlägsna sig från de två tidigare filmerna men samtidigt ser jag inte riktigt poängen med att ännu en gång tröska Hellboys ursprungshistoria, bara 15 år efter att vi såg den första gången. Denna gång dock med det förvirrande tillägget av frifräsaren och Rasputinbanemannen Lobster Johnson, vars närvaro (i mina obekanta ögon) varken gör till eller från.

Vet ni vad man också gjort för att skilja denna Hellboy från de två tidigare? Kom igen, vad har varit det cineastiska ledordet för snart sagt allt, från TV-serier till animerade barnfilmer, under de senaste åren? Jomen visst, dark-and-gritty. Även här kan jag förstå motiven att vilja skapa en annorlunda stämning och en tuffare Hellboy i David Harbours skepnad men intentionen upphör att ha någon som helst betydelse när slutresultatet blir lika platt som om det mosats under en brittisk jättes klubba.

Marshall gör ingen hemlighet av denna ambition, snarare är det så att han trycker upp den i publikens ansikte vid första möjliga tillfälle genom att visa upp hur en korp gör idoga försök att hacka ut ögat på ett lik. Ungefär här får vi också en berättarröst som inte bara förmedlar bakgrunden till det vi ska få se utan också signalerar den bistra och makabra humor som försöker sätta sin prägel på filmen. En föresats som fungerar klart sämre än Marshalls fokus på rikliga mängder blood ’n guts.

En föresats som å sin sida tyvärr inte heller når några större framgångar. Hellboys överdrivet ituslitna kroppar och kläggiga ljudeffekter är ett grepp som oftast bara funkar i lättsammare sammanhang, typ Död snö. Här blir det kanske inte direkt osmakligt eller upprörande, snarare känns det onödigt. Detsamma gäller allt stryk som filmens huvudperson tvingas utstå, för jävlar vad Hellboy får på moppo den här gången! Vid minst tre olika tillfällen tonar bilden ut i intighet när vår hjälte förlorar medvetandet.

Filmens verkningslösa försök att skapa en säregen atmosfär hjälps inte heller av ett tungfotat manus som till stora delar missar möjligheterna att skapa ett helgjutet sammanhang. Hela anledningen till att Hellboy måste ta sig till det sköna Albion har ingen inverka på det övergripande narrativet. De olika irrvägar som måste tas innan berättelsen är framme vid sitt mål känns påklistrade och TV-spelsartade.

Visst, alla medverkande tar i så de spricker för att betona hur nydanade denna Hellboy är. Harbour själv säger exempelvis ”It really is this study of this man going through this horrible conundrum and we really get to go in deep with him”. Men jag är ledsen David, Hellboys tvivel på sin egen identitet och sina bundsförvanter samt hans längtan efter ett accepterande monster-sammanhang har vi sett allt för många gånger, inte minst i samband med (allt för?) många superhjältefilmer. Plus del Toros två första filmer…

Det mest intressanta med Hellboy blir för min del att läsa mig till att Ed Skrein från början var påtänkt för rollen som sidekicken Ben Daimio men beslutade att ”frivilligt” lämna ifrån sig uppdraget till någon med asiatiskt ursprung eftersom det är så Mike Mignola porträtterade honom. Nu fylls rollen istället av korean-amerikanen Daniel Dae Kim. Ett beslut som jag ogint nog misstänker har mer att göra med filmens image än manusmässiga prioriteringar.

Nog kan det vara så att jag har svårt att släppa del Toros första Hellboy som jag tycker mycket om och sett flera gånger. Samtidigt vill jag hävda att Marshalls Hellboy dras med problem som går långt utöver att bara skilja sig från en populär föregångare. Inte minst begår den CGI-tunga fantasyfilmers främsta dödssynd – den blir i slutänden rätt tråkig.

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Något liknande har kommit att utkristalliseras när det gäller superhjältar. Faktum är att de här listorna till viss del överlappar varandra. För visst är det så att en hel del av våra välbekanta superhjältars mänskliga alter egon dras med en ovanligt hög andel nitlotter här i livet? Ok, så en lågoddsare för superhjältar är förvisso att vara utomjording, men det finns ju så många andra sätt att bli eller känna sig alienerad från den övriga mänskligheten.

Som att vara föräldralös exempelvis. Billy Batson tappade bort sin mamma när han var fem år gammal (eller tre. Vad vet jag, jag har inga egna barn…) och har tröskat igenom flera fosterfamiljer i sitt idoga sökande efter henne. Likt little orphan Annie är han övertygad om att hans mamma inte helt enkelt lämnade honom på det där nöjesfältet, utan letar lika ivrigt efter sin lille pojke som han efter henne.

Ett fosterbarnsliv har gjort Billy övertygad om att ingen någonsin kommer att bry sig om honom förutom han själv och det är också så långt som hans lojalitet sträcker sig. Det där med (förljugen) familjeharmoni är inget för Billy. Och det är en inställning som han ska komma att bära med sig ända in i superhjälteskapet. Ety Billy ska visa sig vara den sista chansen en gammal trollkarl har för att föra sina magiska krafter vidare. Skitsamma om grabben är ”pure at heart and strong in spirit”, nu är det ”good enough” som gäller! Och vad är ordet för dagen i syfte att kanalisera de här magiska krafterna? Shazam!

Filmserien DC Extended Universe har vacklat sig fram på minst sagt ostadiga (men extremt allvarsamma!) ben. Shazam! torde emellertid vara filmen som åtminstone kan sägas komma i närheten av konkurrenten Marvels mer lättsamt humoristiska ton, blodlöshet (jag tror banne mig inte en enda människa går åt i Shazam! förutom en hårdhjärtad företagsstyrelse) och individuella anslag. Allas vår egen regissör David F. Sandberg fick i och för sig träna på att arbeta med barn i sin Annabelle-film, men så här pass rolig var varken Lights Out eller Annabelle: Creation.

På det hela taget lyckas Sandberg helt ok med sin regissörsgärning (tack gode gud att vi äntligen är av med Zack ”Gravallvaret” Snyder!) även om manuset, med ens den bästa vilja i världen, knappast kan kallas för subtilt. Å ena sidan kan jag sympatisera med att en manusförfattare med efternamnet ”Gayden” sannolikt vet ett och annat om mobbningsklimatet på high school. Å den andra kan jag inte påstå att jag direkt uppskattar att bli slagen med ”familje”-klubban i skallen så många gånger att jag till slut börjar känna mig som en av slagpåsarna i ett Whack-a-mole-spel. Eller vad sägs om kofångarklistermärkessentesen ”I’m a foster mom. What’s your super power?!”

Och om jag tidigare har kunna känna att superhjälteslutfajterna är en smula långdragna (gäller i och för sig både Marvel och DC, men DC verkar har satt en särskild ära i att vara bäst i just denna gren) är slutfajten i Shazam! alldeles åt helvete för lång. Samma åkomma hemsökte i och för sig även Annabelle: Creation, så det kanske är lika mycket en Sandberg-grej?

Så check på humorn i Shazam! Big, Vice Versa och Freaky Friday parat med Guardians of the Galaxy och så ett par trådar Spider-Man invävt i det. En superhjälte som måste lära sig Kontrollera Sina Krafter och Ta Ansvar. Surrogatfamiljskänslan i The Avengers och något mindre mån Justice League. En pladdrig och uppnosig sidekick i form av Freddy-med-kryckan (funktionsnedsättning, remember…). En känslomässig koppling mellan superhjälte och superskurk (vilken aldrig får något riktigt namn utan hela tiden får finna sig i att bli titulerad ”Supervillain!”) där den ene inte haft några föräldrar och den andre önskar att han inte haft några. Tillräckligt med slow motion-scener för att regissören skulle ha kunnat heta John Woo om jag inte visste bättre.

Det jag saknade i Shazam! var dock bland lite mer fördjupning när det gäller superskurkens Pandoras ask-förförare. De ska föreställa de sju dödssynderna men saknar helt koppling till sina respektive synder – alla är de alla ungefär lika bra på att bita skallen av folk and that’s…kinda’ what they do… Här är jag förstås bortskämd med fördjupningar i filmer som Seven, men lite mer ansträngning i det avseendet än sju godtyckligt tentakel- och huggtandsförsedda CGI-monster tycker jag hade kunnat vara på sin plats.

Shazam! är utan tvekan den bästa produkten inom DC Extended Universe till dags dato. Kanske de där dödsryckningarna visar sig vara livstecken i alla fall? Om inte annat görs allvarliga försök att matcha Marvels ”infinity stones” med några slags ”realms”. Det känns inte som någon högoddsare att vi kommer att höra talas om dem igen.

Medbloggarna Filmitch, Movies-Noir, Fiffi och Steffo har redan hunnit skriva om Shazam! Fiffi och Steffo har dessutom också pratat om filmen i podden Snacka om film!

Wrestling i Norwich är ingen lek. Kallad ”freak” av de snygga tjejerna? Suck it up… Soptunnelock i fejjan? Svider lite… Bowlingklot på kulorna? Funkis… Det är kanske ingen större hemlighet att vi snackar den absoluta blåbärsklassen av wrestling här. Men det hindrar ju inte att blåbären har drömmar om bigger ’n better things.

Familjen Knight och deras wrestling-adepter i WAW (World Association of Wrestling, Norwich-avdelningen) försöker idogt få uppmärksamhet för sitt idrottsvärv från det aningen mer kända WWE (World Wrestling Entertainment). Men trots att en massa auditionvideos skickas till wrestlingens hemland USA går det trögt. Familjen har tajt med cash och pappa Ricky funderar på om han ska behöva gå tillbaka till ett liv av väpnade rån för att få familjeekonomin att gå ihop.

Men så kommer den – den stora chansen. Syskonen Zak (aka Zak Zodiac) och Saraya (aka Paige) blir kallade till liveaudition i London (”It’s like The Hunger Games”). Ska de hålla ihop under tränaren Hutch Morgans granskande öga?

Trots att Fighting with My Family inleder med frasen ”A True Story” är jag nog inte den enda som tänkte ”Yeah, right…” Inte minst eftersom filmen börjar med en smått skruvad scen där Nick Frost och Lena Headey som Rick och Julia Knight inte gör några försök att sära på sina bråkande telningar Zak och Saraya utan istället ivrigt visar dem hur man på bästa sätt tar strypgrepp på den andre.

Men till viss del ligger ju den här ”yeah, right…”-känslan över wrestling som fenomen. Hela familjen Knight sätter maten i vrångstrupen när Zaks blivande svärföräldrar begår dödssynden att fråga vem som egentligen bryr sig om ”sporten” – alla vet ju att det är fejk? Efter att ha läst på lite förstår jag att wrestling-fans föredrar termen ”scripted”, alltså att det finns ett noga uttänkt manus för varje match och ett lika noga uttänkt narrativ för varje enskild fribrottare. Vilket i sin tur gör att betydelsen av att skrapa ihop en formell organisation som har mandat att bestämma allt detta för sina brottare det först nu går upp för mig.

Vince Vaughn påpekar förvisso, i rollen som Hutch Morgan, att wrestling är ”soap opera in spandex” men det står snart klart att huvudpoängen för manusförfattaren och regissören Stephen Merchant inte är sportens show-element. Och innan vi går vidare: jo, Fighting… bygger faktiskt i någon mån på den brittiska wrestlaren Paiges karriär, första gången berättad i dokumentären The Wrestlers: Fighting with My Family från 2012.

I likhet med Merchants tidigare Cemetary Junction bjuder Fighting… verkligen inte på något nytt rent tematiskt. Det är en klassisk sport-underdog-historia där både Zak och Saraya under filmens gång tvingas Hitta Sig Själva och Förstå Vad Som Är Viktigt. Vid ett par tillfällen passar manuset dessutom på att låta sina rollfigurer rakt upp och ned uttala de känslolägen som publiken egentligen inte har några större problem att uppfatta på andra sätt. Fighting… gör heller inte mycket för att störa kontrasten mellan halvkriminella, men i grunden oförargliga, britter (”Champagne! Run down to the corner shop and nick a bottle…”) och krass amerikansk businessmentalitet (”Only the fans can keep you on the roster”).

Styrkan sitter i en mild humor och en charm som påminner en hel del om den gänglige upphovsmannen själv. Hur Stephen Merchant fick för sig att göra en wrestlingfilm tillsammans med Dwayne Johnson (vilken förstås gör en cameo som ”The Rock”, en cameo som emellertid inte alls är lika stor som många affischer vill antyda) är dock en historia som känns värd en helt egen film.

Skådespelarprestationerna från Frost och Headey samt Jack Lowden och Florence Pugh (som Zak och Saraya) är också så pass innerliga att jag verkligen blir engagerad i den något märkliga familjen, särskilt när det gäller syskonrelationen mellan Zak och Saraya. Fighting… gör det dessutom tydligt att engagemanget i wrestling inte bara räddade Ricky och Julia från brottslighet och hemlöshet, utan också är det enda alternativ till droger eller vandalism som står till buds för många av Norwich-ungdomarna. Familjen framställs som en skara entusiaster, vars satsningar faktiskt är värda vår beundran, hur amatörmässiga de än kan framstå (Ricky är exempelvis rask med att börja producera hemgjorda actionfigurer av sina kids).

Det lite ovana sammanhanget wrestling, familjekänslan och det faktum att Fighting… har en kvinnlig huvudperson gör att jag fastnar för denna Merchant-film i högre utsträckning än Cemetary Junction. I den mån man kan prata om fribrottningsgemyt finns det här i överflöd.

Slow and steady wins the race. Det finns ett förfärande stort antal pocketböcker i våra bokhyllor vars omslag antyder lättsam thriller-skräck-deckar-advokat-action-underhållning. Jag har i de allra flesta fall ingen aning om hur de hamnade där. Så för att försöka motivera deras existens får de en efter en göra resan till badrummet där de läses högst fragmentariskt och snuttvis. Ingen läsning som gynnar författare av kaliber men det funkar för den typen av flygplanslitteratur.

Den senaste på tur blev alltså Nerve Endings av en viss William Martin. Titel och författare är på klassiskt 80-talsmanér skrivna en tjock, silvrig font och på omslaget syns en slags EKG- eller seismografisk kurva (den uppmärksamme läsaren noterar säkert att jag inte lyckades hitta igen just det omslaget). Tillräckligt intetsägande för att kunna handla om precis vad som helst med andra ord. Omslag och baksida smäller upp inte mindre än två Stephen King-rekommendationer (vilken vid det här laget var extremely hot shit efter Cujo, Christine och Pet Sematary): ”Impossible to put down” (undrar hur mycket kosing han gjort sig på den formuleringen?) och ”A thriller-reader’s joy – smart, scary, thought-provoking”.

Och visst är början dramatisk nog – utanför den fiktiva Maine-ön Easter’s Haven flyger en båt i luften och en välkänd TV-profil är död för omvärlden. Men sedan tillåts vi läsare mer eller mindre glömma bort den där ön eftersom vi nu får följa njursjuke James Whiting som efter långt om länge får sin efterlängtade njurtransplantation. Han kan dock inte släppa tanken på sin donator och lyckas klura ut att det måste handla om TV-profilen Roger Darrow. Uppfylld av en ny livsvilja tar han sig därför till Los Angeles för att kontakta änkan Jeanne Darrow.

Jeanne har i sin tur precis börjat återhämta sig från förlusten och tittar igenom makens videoband som han spelade in under en lång resa genom USA, vilken slutade i hans Maine-död. Det tycks som om det kanske finns ett mysterium begravet i det hela, varför hon och James bestämmer sig för att återupprepa och återuppta Rogers undersökning av det allt större inflytande som det mäktiga bolaget MacGregor Communications verkar ha fått. Men det finns föga förvånande krafter som inte vill att detta inflytande ska exponeras och det kommer att bli en både farofylld och känslosam resa från kust till kust.

Tja, det är väl bara att konstatera att Stephen Kings löfte om en bok som skulle vara omöjlig att lägga ifrån sig kom på skam. Jag kan intyga att det gick alldeles utmärkt. Rent språkligt finns inte mycket att invända, Nerve Endings är välskriven så det räcker. Däremot innehåller de 400 sidorna betydligt mer än bara thriller och man får vara ganska uthållig för att faktiskt ta sig igenom det hela.

Både Jeanne och James har sina respektive bagage att släpa på och finns det förstås en liten, liten begynnande gnista mellan de två. Men i hur stor utsträckning ligger Rogers närvaro mellan dem och spökar? Jag kan också tycka att det blir olyckligt att vi tillåts glömma bort inledningen och Easter’s Haven så pass mycket under större delen av handlingen för när vi väl hamnar där på slutet känns själva platsen inte lika angelägen som den uppenbarligen gör för alla de inblandade.

Jag vet heller inte hur mycket jag ger för Martin som thriller-skapare. Hans ”andlösa” partier får inte sällan en ton av fars över sig eftersom han blandar in alldeles för många detaljer, element och personer i det hela. I en minnesvärd jaktscen handlar det inte bara om James Whiting och hans förföljare, författaren blandar också in en flicka på cykel, en liten pojke och hans far, två hundägare samt en Blazac-läsande student.

Men en sak gör läsningen värd alla de där 400 sidorna. Det visar sig nämligen att Det Onda Företagets djävulska komplott bland annat handlar om ”Respondsible”, ett slags röstningssystem kopplat till folks TV-apparater. Med hjälp av det finns exempelvis möjligheten att förringa politiker i TV-sända debatter och därmed se till att de inte väljs. Det hela säljs in på följande vis: ”With Respondsible, we can protect our freedoms and project our independence from our own living rooms. Think of it, simply by pushing buttons, we can let the world know how we think.” I det avseendet är Nerve Endings riktigt skrämmande – det är som om Martin sett rakt in i framtiden. And it’s not a pretty sight.

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Som titeln antyder är Batman Begins betydligt mer intresserad av Batmans tillblivelse än någon av de tidigare filmerna. Bruce Waynes rädsla för fladdermöss och mördade föräldrar är stadgande hörnbitar i det pussel som läggs framför våra ögon. En föräldralös gosse har blivit en självhatande ung man, vilken upplever sig som maktlös att ta itu all den misär och korruption som i slutänden ledde till föräldrarnas meningslösa död (en tydlig kursändring jämfört med Burtons Batman där Jokern och Batmans öden tvinnas samman tack vare Jack Napiers mord på Thomas och Martha Wayne).

Bruce Wayne lämnar allt bakom sig, ger sig ut i vida världen och kommer därmed i kontakt med det mystiska League of Shadows. En sammanslutning vilken ser det som sin uppgift att rensa världen från samhällen som förverkat sitt existensberättigande. Och minsann, är inte Gotham moget för lite utplåning, så säg?

För den allmänna publiken är det frågan om Christopher Nolan verkligen var ett känt namn år 2005, fem år efter Memento. De flesta hade däremot sannolikt hyfsad koll på Christian Bale efter filmer som American Psycho. Trots att det alltså fanns vissa förväntningar på denna nya Batman-film vill jag ändå minnas att den golvade mig så smått. Katastrofen Batman & Robin låg mindre än tio år bort och här mötte jag nu en helt annan Läderlapp.

Vid premiären tyckte jag att Bale var en klart bättre Batman än vare sig Keaton, Kilmer eller Clooney och det står jag fast vid efter denna omtitt. Självklart ger manuset honom mer att jobba med jämfört med 90-talsvarianterna men han har också intressantare relationer till många av personerna i sin omgivning.

Förhållandet till Alfred är mer jämlikt även om butlern fortfarande är en surrogatpappa, en stil som förstås passar Michael Caines mer vanvördiga framtoning som hand i handske (i alla fall om man jämför med Michael Gough). Däremot är det lite synd att Alfreds fadersstatus devalveras i förhållande till Thomas Wayne, vilken i Batman Begins ges en helt annan roll jämfört med 90-talsserien. Då kändes det mer givet att medan det var Thomas Waynes död som i slutänden skapade Batman var det Alfreds inflytande som såg till att behålla Bruce Waynes mänsklighet.

Men trots närvaron av både en biologisk far OCH en efterlevande butler har Batman Begins valt att utrusta Bruce Wayne med ännu fler fadersfigurer. Dynamiken med Morgan Freemans klurige Lucius Fox (Batmans Q-figur) präglas av samma känsla av jämlikhet som i fallet Alfred. Men medan de två utgör välvilliga stöttepelare för Bruces mission är förhållandet till Liam Neesons mentor mer problematiskt. I slutänden är det band Bruce måste frigöra sig från innan han kan bli vuxen på allvar och till fullo axla det ansvar som tillkommer honom.

Jag tycker att Neeson gör rollen riktigt bra, kanske till och med så bra att jag har svårt att se vem som skulle kunna ersätta honom. Detsamma gäller Tom Wilkinsons maffiaboss, en skådis som oftast får spela ganska älskvärda roller, men som här äntligen ger mig en Batman-skurk som jag kan tillåta mig att uppfatta som hotfull snarare än superskurksbombastisk.

Filmens fokus på själva skapandet av ”the Bat-Man” ger Bale mer utrymme att visa upp både den mörke hämnaren och Bruce Waynes playboy-persona. Han gör dem dessutom bra, trovärdig både som cool superhjälte och stenrikt bratyngel. Batman Begins tar också fasta på något som jag undrade över, särskilt i den första Batman-filmen. Där framstår nämligen Bruce Wayne och hans historia som relativt okänd, i alla fall för Vicki Vale som ju ändå ska föreställa någon form av journalist. I Batman Begins-världen vet typ alla vem Bruce Wayne är, vilket känns betydligt rimligare med tanke på familjens synlighet i Gothams sociala liv.

Det klassiska serietidningsstråk som historien behållit torde vara det som rör League of Shadows och Bruces träning hos det mystiska sällskapet i Buthan. Men eftersom jag gillar den typen av gammalmodiga anstrykningar av uråldrig mystik och fjärran östern-exotism har jag inga större problem med att acceptera Batmans (kanske lite plojiga) ninjutsu-bakgrund.

Den enda i denna första Dark Knight-trilogi-del som jag mer än gärna skulle se utbytt är tyvärr Katie Holmes. Eller snarare Katie Holmes som Rachel Dawes – Holmes är i sig sympatisk och rar så det förslår men någon trovärdig offentlig åklagare med skinn på näsan är hon inte. Inte ens när hon vid Bruces återkomst till Gotham ska vara sju år äldre och därför har satt upp håret i en hästsvans.

I perspektivet Dark Knight-trilogi väger kanske Batman Begins lätt men jag kan inte låta bli att gilla denna lovande början som på ett fint sätt kombinerar hårdhudad actioncool-het med en lämplig mängd serietidningselement.

Nyfikna på vad jag redan skrivit om uppföljarna The Dark Knight och The Dark Knight Rises? Bara att klicka på länkarna. Lika enkelt som att smita från ett osmitbart fängelse med bruten rygg!

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Michael Connelly, The Black Echo
Honoré de Balzac, Father Goriot

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser