Dags att återbesöka en gammal favorit, oavsett om man pratar om filmen The Net eller Sandra Bullock. Nu har jag förvisso inte ett The Blind Side men har Sandra någonsin varit mer tillgänglig och ”likeable” än i The Net?! Att hon sedan är alldeles för snygg, har alldeles för bra kropp och för fräsch hy för att vara trovärdig som en eremithacker vilken lever på pizza instängd i sitt hus 23 av dygnets 24 timmar har man liksom inga problem att acceptera. Det är ju Sandra och vad visste man egentligen om hackers 1995?!

Det man får lära sig via The Net är exempelvis att det går att radera väldigt mycket på en dator bara genom att trycka på delete-knappen en enda gång. Eller att alla datorer eller operativsystem har oerhört informativa och tydliga användargränssnitt. Inget obegripligt DOS här inte, nu snackar vi blinkande rutor som upplysningsvis meddelar att det inte går att få kontakt på det här sättet men om du bara tar dig till en dator som är uppkopplad mot den mytologiska ”main frame” ska det nog gå alldeles utmärkt.

Nå, det är förstås lätt att raljera över en film som The Net, vilken antagligen inte visade upp en relevant datorvärld ens när den hade premiär. Men numera är ju en del av charmen med filmen att för varje tittning se hur den glider längre och längre tillbaka i en digital forntid.

Och se på fan, trots gammaldags datormiljöer och en närmast nostalgiskt färgad bild av en värld fullkomligt styrd av Den Farliga Datorn är The Net är fortfarande en superb thriller. Både för sin tidiga beskrivning av vad som idag är känt som identitetskapning och för Sandra Bullocks hjältinna Angela Bennett. En tuff protagonist som tar tag i sin omöjliga situation och verkligen får publiken att lida med henne i den omöjliga situation hon befinner sig i.

Och vilken situation är det? Jo, Angela Bennett är en riktig hot shot på datorer men lever i skymundan av all annan mänsklig interaktion förutom sin alzheimer-sjuka mamma som inte känner igen sin egen dotter. På en sällsynt semester blir hon bestulen på både pass och pengar (never leave the safety of your home…) och när hon försöker få ut ett temporärt visum på amerikanska ambassaden säger personalen att hennes uppgifter inte alls matchar en kvinna vid namn Angela Bennett utan Ruth Marx. Väl tillbaka i staterna visar det sig att ”Ruth Marx” har ett brottsregister långt som en chattsession mellan ensamma datornördar. Vad är det Angela ovetande har upptäckt som filmens skurkar är beredda att mörda för?

Jag tror att The Net funkar eftersom den så tydligt appellerar på den icke föraktliga rädslan som fanns (och som vi nu kanske bara blivit immuna mot) för ett samhälle fullkomligt kontrollerad av datorer och datorregister (varför kolla för säkerhets skull, säger datorn att patienten har diabetes har patienten diabetes!). Samtidigt lyckas den vara så relaterbar, både genom Sandra Bullocks prestation som Angela och att rollen på något sätt i botten brottas med rädslor och farhågor som alla har.

Vem vill inte se övertydlig och uråldrig datorgrafik i kombination med en Sandra Bullock i sitt esse. Vem vill inte se The Net?

The Net kan bland annat avnjutas på streamingtjänsten C More. Utnyttja för all del C Mores gratismånad för att se denna ypperligt trevliga thriller.

Lisa Tuttle är en författare av sci-fi, fantasy och skräck men anledningen till att jag var nyfiken att pröva på hennes författarskap är hennes mångåriga samarbete med George R.R. Martin. Någon som kan hitta en kreativ gemenskap med den mannen är för min del värd att kolla upp. Av inga särskilda skäl alls blev det Tuttles The Silver Bough som fick bli första boken ut.

Historien utspelar sig på en liten skotsk halvö vars enda stad Appleton varit fast i en nedåtgående spiral ett bra tag nu. En gång känd för äppelodlingar och cider har stadens siste ciderbryggare nu lagt ned. Detsamma gäller hotellet och färjetrafiken. Turisterna lyser med sin frånvaro. Det är bara det unika biblioteket, ritat av den kände arkitekten Alexander Wall, som fortfarande håller igång någotsånär trots ständigt uppskjutna löften om digitalisering av samlingarna.

Ansvarig för den verksamheten är nyinflyttade Kathleen Mullaroy. Kathleen är dubbelt utböling på ett ställe som Appleton där de flesta invånarna som är kvar kan räkna sin historik i århundraden. Hon har inte bara flyttat till Appleton från London utan kommer från början från USA, vilket också är fallet för den unga Ashley och den tillbakadragna Nell. På olika sätt ska alla tre kvinnorna komma att spela en viktig roll eller påverkas av de förändringar som stundar för Appleton.

Jag läser mig till att Tuttles böcker gärna fokuserar på ”strong-willed women” och The Silver Bough utgör som synes inget undantag till den regeln. Dessutom finns det stråk i boken som berör kvinnors situation generellt på en så pass liten och isolerad plätt som Appleton. Hur stora möjligheter har man egentligen att komma undan århundraden av traditioner och ritualer?

Älskare av mytologi och mystik känner sannolikt igen titeln The Golden Bough, den klassiska samlingen av myter och religioner från 1890 av antropologen James Frazer. Att Tuttles titel bara bytt metall jämfört med Frazers är förstås ingen slump eftersom silver ska vara nära kopplat till Skottland. Just de skotska traditionerna och föreställningarna suger Tuttle tag i av hjärtans lust och har på det stora hela skapat en fin väv av realism och mytologisk förundran. Allt eftersom boken fortskrider invaderar de skotska sagorna och legenderna Appletons bistra verklighet. Tuttle bjuder på så väl äppelmagi som kelpies (bäckahästar).

Sannolikt är det de tydliga keltiska dragen som gör att jag associerar till exempelvis både Susan Coopers serie om syskonen Drew och Mollie Hunters Bäckahästens pärlor. Tuttle har bara anlagt en mer vuxen ton jämfört med ungdomsböckerna.

The Silver Bough är förvisso både välkomponerad och -skriven men trots att jag gillar de keltiska dragen känns berättelsen ändå lite tam. Mer rar än andlös. Kanske är den inte tillräckligt mystisk för min smak? Kanske är det lite för många enskilda scener och händelser som egentligen inte har någon större betydelse för upplösningen? Kanske blir det lite väl mycket fokus på kärleken och den mystiske ynglingen Ronan som alla tre kvinnorna känner sig oåterkalleligen dragna till?

Jag upplever att denna genomgripande kärlekshistoria, tillsammans med Appleton självt, är bokens huvudpoäng och när den inte griper tag i mig på något särskilt sätt fallerar hela läsningen. Men om du tillhör den del av mänskligheten som gillar övernaturlig romance kan jag mycket väl tänka mig att The Silver Bough är lika perfekt som grädden på semlan.

Tja, vad vet Maisie egentligen? Not much… Inte om vi ska snacka boklig kunskap och allmänbildning i alla fall. Det den lilla flickan rimligtvis borde ha blivit överutbildad i är däremot märkliga mänskliga relationer.

Henry James öppnar upp sin bok genom att presentera oss för Maisies far och mor, Beale och Ida Farange. Två personer som inte längre verkar vara särskilt intresserade av att uppfylla detta åtagande, tack vare den allt frostigare relationen dem emellan. De skiljer sig under stort buller och bång och en av tvistefrågorna är lilla Maisie. Inte för att de var och en älskar henne så mycket att de inte kan släppa henne ifrån sig, utan för att de hatar varandra så mycket att de inte vill unna den andre ett skapandes grand.

Den initiala uppgörelsen är att Maisie ska spendera ett halvår hos vardera förälder. Det blir givetvis bara ytterligare ett tillfälle för Beale och Ida att fylla dotterns öron med skit om den frånvarande föräldern samt förhöra henne om vad den andre snackat för skit om dem. Ida anställer efter ett tag guvernanten miss Overmore vilken faktiskt har vissa utbildningsförmågor, som att kunna noterna till flera musikstycken utantill och en massa årtal utan att behöva titta i facit.

Men när det är dags för Maisie att byta förälder vill Ida inte låta Miss Overmore följa med till Beale. Fattas bara annat, att hon skulle bistå med något som skulle göra ex-makens liv med Maisie lite enklare?! Följer guvernanten med sin elev till fadern är hon inte välkommen tillbaka, thank you very much. Den charmige Beale gör dock det valet lätt för Miss Overmore som dessutom då får ett halvår ensam med Beale nästa gång det är dags för Maisie att vara hos Ida.

Medan pappa tröstar sig med miss Overmore ligger mamma knappast sysslolös på soffan och äter praliner tillsammans med Maisie. Istället reser hon iväg och roar sig medan Maisie får spendera sin tid med den lindrig rena och svagt utbildade Mrs. Wix. Snart har även mamma hittat en ny partner i form av den tjusige Sir Claude. Som i sin tur inte blir så lite charmad av Maisies före detta guvernant, Miss Overmore.

Henry James må vara en hejare på det engelska språket samt att med hjälp av detta beskriva både mänskliga relationer och psykologiska porträtt. Men jämfört med The Portrait of a Lady märker jag att jag med What Maisie Knew i ännu högre utsträckning har svårt för James planlösa berättande. Hans persongalleri blir aldrig tillräckligt intressant för att jag ska nöja mig med det på bekostnad av en rejäl händelseutveckling.

Maisie Farange är heller ingen Isabelle Archer. Som Henry James lagt upp sin bok tror jag i och för sig inte att det är meningen, men jag har svårt att engagera mig i en så pass blek huvudperson. Jag antar att Maisie (i likhet med exempelvis Oliver Twist) bara ska bli en slags spegel för de övriga personerna att se sina respektive reflektioner i. Men eftersom poängen med dessa reflektioner blir allt för outgrundlig ser jag ingen mening med Maisies närvaro.

Hon blir snarare en slags uppflottad diamant, där allt skitsnack och all psykologisk misshandel som hon utsätts för bara glider av ungen, utan att orsaka en endaste repa. Efter att ha letat runt efter lite analysinspiration på nätet ser jag att hon hyllas för sin mildhet och insiktsfullhet. Själv uppfattade jag henne mest som naiv, på gränsen till korkat ovetande, om vad som pågår runtomkring henne. Mot slutet verkar hon förvisso ha nått någon slags förståelse om kvaliteten på relationerna mellan de vuxna i hennes närhet. Det är emellertid ingen förståelse som gör mig mer intresserad av hennes egen tankeverksamhet.

Mest av allt verkar Henry James ha varit hjärtligt less på sin egen sociala samtid och tryckt in Maisie som ett berättartekniskt nav för att kunna beskriva ett gäng vuxna, vilka beter sig som bortskämda barn. Ingen av dem gör något uteslutande för Maisies skull, utan har alltid egoistiska motiv någonstans i botten. Till och med Mrs. Wix använder Maisie som känslomässig stand in för hennes egen döda dotter.

Efter tre försök (What Maisie Knew, The Portrait of a Lady och The Turn of the Screw) är det kanske dags att acceptera att Henry James inte är något för mig?

Det kändes ju givet att som Queen-fan fastna för en trailer där en stentuff Charlize Theron pucklar på folk till höger och vänster till tonerna av Killer Queen. I’m there, no questions asked!

MI-6-agenten Lorraine Broughton ställer inte heller särskilt många frågor när hon skickas till Berlin i slutet av 1989, det är ju hennes jobb. Men det är en stad i uppror hon anländer till, alla aktörer som tänkas kan och som har spioner i stan (det vill säga: alla) är ute efter spioneriets heliga graal som tycks vara på vift. En bruttolista på aktiva spioner i fel händer kan bli ödesdiger för rätt sida.

Om det nu finns en rätt sida vill säga. För någonstans i bakgrunden finns hela tiden den där ständiga spionfrågan: vem har rätt och vem har fel? Vad är sanning och vad är lögn? Who won and what was the fucking game anyway?

Men Atomic Blonde är en film för en generation som blivit vana vid att deras spioner ska sparka mer stjärt än sitta på den och snacka. Vi är alltså långt ifrån en musgrå John le Carré, både vad gäller spionerna och omgivningarna. Berlin anno 1989 är mindre betong och mur än det är sexklubbar, barer, neon, tetris, punkare, boomboxar. Och musik, musik i massor. Från bilstereos och klubbar strömmar Nena, Depeche Mode, David Bowie, Duran Duran och Public Enemy.

Och mitt i allt detta befinner sig Charlize Theron. Efter Mad Max: Fury Road trodde man kanske inte att hon kunde bli mycket tuffare men här har hon alltså tagit ytterligare ett steg på den vägen. Hennes Lorraine går på en diet av iskall Stoli och lavahett adrenalin, ytterligare en i raden av spioner som tack vare sin yrkesbana är mer eller mindre psykiska vrak. Eftersom Atomic Blond är en film som börjar i slutet har vi också sett hennes blåslagna kropp och vet därmed att varje sammandrabbning gör nya kontusionsinsättningar på kroppskontot.

Och många sammandrabbningar blir det. Det är inte förrän i slutet som det långsamt går upp för mig att de tamejfan tycks vara utan klippning varenda en! Åtminstone upplevde jag de som det från den punkt när jag blev medveten om det hela och det gör dem ju inte mindre imponerande. Theron slåss med en blandning av elegans och gatuslugger, allt beroende på ork och förmåga, på ett sätt som känns realistiskt. Med sin förmåga att använda sig av alla till buds stående medel blir hon en blond Jackie Chan (fast utan martial arts, då). Sannolikt är det ingen slump att regissören David Leitch har ett gediget förflutet i stuntbranchen.

Theron flankeras av en hyfsat solid cast, med namn som James McAvoy (håller han månne på att bli typecastad som en larger-than-life-galning?), John Goodman, Toby Jones, Eddie Marsan (der är väl bara Ulrich Mühe som skulle vara bättre på att spela brun stasitjänsteman än Marsan) och Sofia Boutella (som får vara lite mer levande här än i The Mummy). Minsann hittar vi inte också vår egen Bill Skarsgård på ett hörn?

Möjligen är detta en bättre cast än vad Atomic Blonde egentligen förtjänar. För plockar man bort de ascoola slagsmålsscenerna, Therons allmänna fuck you-attityd och ett par metagrepp som gör framställningen aningens mer påhittig än en obruten skottlinje från A till Ö finns det väl egentligen inte så värst mycket kvar av exempelvis story eller moraliska dilemman att fånga på mikrofilmen.

Men vad gör det, när hela härligheten kröns av Queens Under Pressure? Jag lämnar i alla fall Atomic Blonde med två spännande frågor surrandes i skallen. Hur mycket potential finns det inte nu för Deadpool 2 som också ska regisseras av Leitch? Och vilken roll kommer att fullborda trojkan som Theron påbörjat med Imperator Furiosa och Lorraine Broughton?

En annan som också sett Atomic Blonde är Fiffis filmtajm. Bloggarna Movies-Noir, Fripps filmrevyer och Har du inte sett den? är andra som redan sagt sitt om Charlize.

 

Det känns skönt att jag inte har ett arbete där resultatet kan bedömas av alla upptänkliga instanser eller personer. Risken för total förvirring minskar nämligen rätt radikalt gissar jag. Se bara på Call Girl, regisserad av Mikael Marcimain och med manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Det skrevs rätt mycket om filmen när det begav sig och i Aftonbladet berömdes framställningen som ”sällsynt icke-exploaterande” när det kommer till nakna kvinnokroppar. Samtidigt menade paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby att filmens politiska delar inte är stort mer än en ”förevändning för ännu en skildring av sexualisering av prostitution och objektifiering av kvinnokroppen”.

De kvinnokroppar som visas upp (icke-exploaterande eller inte) i Call Girl tillhör alla bordellmammans Dagmar Glans stall. Hon ses som en rejäl säkerhetsrisk på vissa håll och då inte bara för att diverse ministrar och andra högt uppsatta politiker utnyttjar hennes tjänster Nej, det stora problemet är att man tror sig veta att Dagmars flickor löper som skållade troll mellan sängar som innehåller både svenska och utländska politiker. Hur stor är risken att någon av dem säger lite för mycket i älskogens rus?

Jag skulle dock säga att Call Girl framförallt inte är en film om de thrillerartade försöken att skyla över det faktum att män i maktens korridorer springer till prostituerade. Istället faller berättelsens blickfång på de unga kusinerna Iris och Sonja som bägge befinner sig på ungdomshemmet Alsunda. De har dock inga större problem att var och varannan natt smita ut och ta sig in till city bara för att bli portade på de coola klubbarna. Men Alsunda-tjejerna Minna och Mari vet på råd och introducerar så småningom Iris och Sonja för Dagmar.

Särskilt Iris finner nåd inför Dagmars ögon och sakta men säkert börjar den äldre kvinnan målmedvetet drilla sin lilla ”svanhals”.

Nej, Call Girl har allt för stort fokus på Iris, Sonja och deras medsystrar för att det ska bli en helgjuten politisk thriller i samma anda som exempelvis Mannen från Mallorca. Istället skulle man kanske nog kunna säga att filmen snarare kan sorteras in under begreppet makt.

Iris och Sonja försöker på alla möjliga vis skaffa sig och demonstrera makt över sina egna liv genom att sätta sig upp mot Alsundas reglemente. Dåtidens välmenande socialassistenter står fullkomligt handfallna inför ungdomar som högaktningsfull skiter i deras uppriktiga önskan att göra gott. Men så fort tjejerna hamnar i en lite större ankdamm står det klart att de är fullkomligt maktlösa trots att det kanske inte känns så första gången de får ett par hundringar för att ta av sig tröjan.

Tyvärr kan jag tycka att det är som om Call Girl inte riktigt kan få nog av att visa upp grisigheten hos de som utnyttjar flickor som Iris och Sonja. Deras kunder är minsann inga vanliga vardagstorskar. De är istället närmast utan undantag en elit som om dagarna kräks ur sig floskler om betydelsen av kvinnors jämställdhet och dagisplatser för att om kvällarna gå på gubbslemmiga fester och hålla varandra om ryggen när det börjar osa torsk.

I slutänden funkade Call Girls ambition att få ihop de här två olika delarna, nedtystningsthriller och horhelvete, inte för mig. Thrillern fick inte tillräckligt med utrymme för att bli tillräckligt begriplig eller spännande medan horhelvetet kändes allt för välbekant.

När det begav sig skrevs det också mycket om filmens fina rollfigurer men jag vet inte om jag kan hålla med om det heller. Jag får ingen känsla för vad det är som gör Iris så upprorisk eller vad hon vill få ut av sitt liv. Jag blir heller inte klok på framställningen av good guy-polisen Sandberg. Varför ska han introduceras i en scen där han sätter på sin fru/sambo? Och varför blir det inga konsekvenser av att han rätt våldsamt knuffar omkull sin (styv)dotter? Är det scener som ska tjäna till att visa att man bara behöver skrapa på ytan för att hitta mangriskärnan även hos den mest rakryggade av män?

Den enda person som jag blev genuint intresserad och fascinerad av var Pernilla Augusts Dagmar som med perfekt fingertoppskänsla halar in småfiskar som Iris och Sonja i sitt prostitutionsnät. Men i slutänden blir även hon (nästan) lika mycket ett offer för de grisiga maktmännen som hennes underlydande.

Varför inte själv komma underfund med vilken i vilken mån Call Girl objektifierar kvinnokroppen? Filmen finns nämligen att se på C More och då passar det ju också bra att utnyttja tjänstens gratismånad.

Det känns helt följdriktigt att en man som Luc Besson älskar serier som Adèle (skelskiftesfantasy) eller Valérian et Laureline (sci-fi). Däremot kanske han borde se till att hålla tassarna borta från dem i filmsammanhang? Alternativt ägna lite tid att anamma koncept som ”Kill your darlings” och ”Show, don’t tell”.

Nu ska erkännas att jag inte sett en enda Luc Besson-film sedan The Fifth Element (herregud, vad jag saknar den filmen just nu!) men inte har väl karln alltid varit så här pigg på att medelst pålkran hamra in budskap hos sin publik? Det skulle gå allt för bra (eller dåligt, beror på hur man ser det) att göra ett ölhävarspel av Bessons senaste rymdäventyr varje gång orden ”ekonomi” används i motsättning till ”harmoni”. Kallsinniga militärer i överdimensionerade uniformer och plåtdekorationer mot solblekta hippie-Na’avis.

Och nog skulle jag väl kunnat stå ut med hamrandet om det fanns annat att distrahera sig med. Tyvärr har inte Valerian and the City of a Thousand Planets så mycket att komma med i det avseendet heller. Inledningsvis synes historien intrikat, på gränsen till obegriplig. Något som måste ha stressat Besson så till den milda grad att han fortsättningsvis lagt in tillräckligt med övertydliga förklaringar och berättande dialoger att inte ens Léon Montana skulle sväva i något som helst tvivel om vad som pågår. Expositionen dansar can-can med Rihanna över hela händelseutvecklingen medan de sjunger ”Unecessary times are here again”.

Nähä, men har vi kanske några roliga namn på rollistan i alla fall? Nope, non, nein och njet. Jag tycker i och för sig att det är roligt att Besson valt att göra sina rymdagenter av det yngre slaget istället för att än en gång slänga in fossiler (hur stabila de nu än må vara) av typen Tom Cruise (som förvisso också var upptagen med att slåss med mumier den här sommaren) eller (milda makter…) Christopher Lambert.

Men för att en sådan här simplistisk historia ska kunna lyfta behövs det avsevärt mer skådespelarkrut än Dane DeHaan har i sin puffra. Sätt honom i en film tillsammans med Bryce Dallas Howard och den skulle bli omöjlig att uppfatta med vanliga till buds stående sinnesorgan.

Tidigare fotomodellen Cara Delevingne är klart bättre när hon får arbeta på egen hand, så pass att jag blir lite nyfiken på vad hon ska hitta på efter Valerian… Tyvärr kan jag inte höra hennes rollnamn utan att mina tankar omedelbart går till countrysångerskan Lurleen Lumpkin från The Simpsons (”This is a song I wrote while I was mopping up your dried blood and teeth”) men just det är ju varken Delevingne eller Bessons fel. Rätt ska vara rätt.

Vad som däremot inte är rätt är samspelet mellan DeHaan och Delvigne eller möjligen mellan Valerian och Laureline. Kanske sätts tonen redan i deras första scen tillsammans? Han ska liksom lekfullt brotta ned henne à la James Bond men det finns hela tiden ett passivt motstånd mellan dem bägge. Det ser faktiskt precis ut som när man försöker pressa ihop två negativa magnetändar, mjukt och glidande men icke desto mindre obevekligt. Deras gnabbande låter aldrig naturligt eftersom de inte har någon gnista mellan varandra utan helt enkelt läser vad som står på manussidorna.

Manuset jobbar också emot dem eftersom handlingen dikterar att de stora delar av tiden måste leta efter varandra på de mest omständliga sätt. Rätt ojämlika sådana också. I sökandet efter Valerian krävs att hon blir manetproktolog. I sökande efter Laureline krävs att han sitter igenom en strippshow med Rihanna. Ok, kanske inte så ojämlika i alla fall…

Det är omöjligt att se Valerian… och inte göra jämförelsen med tidigare nämnda The Fifth Element. Det Besson vunnit på att göra ett omtag efter tjugo åt är tekniken. Tyvärr har han förlorat i de flesta andra avseenden. Over the top balls out galenskaper mot sammanbitet allvarliga budskap. Bruce Willis mot Dane… (jag är ledsen, jag kan inte ens slutföra den jämförelsen). Gary Oldman mot Clive… (sorry, samma problem igen). De enda som känns någorlunda jämbördiga är faktiskt Milla Jovovich och Cara Delevingne.

Valerian… har inte öppnat särskilt starkt på biograferna och jag har inga problem att förstå det. Tyvärr tycks Besson själv ha gått in med rätt mycket kosing och detta är inte filmen man borde försätta sig i personlig konkurs för.

Vem vet, kan de andra filmspanarna ha hittat mer förlåtande drag hos Valerian…?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

alt. titel: The Underground Girls of Kabul

Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.

Jenny Nordberg och jag är nämligen födda samma år. Jag har tagit en på det stora hela rätt bekväm väg via roliga utbildningar bekostade av CSN till statlig tjänstemannatrygghet. Jenny Nordberg har:

  • Gått journalistutbildning i Sverige (som jag inte kom in på)
  • Gått journalistutbildning i USA
  • Arbetat för SVT och Sveriges Radio
  • Arbetar sedan 2002 i USA för bla Svd, NY Times, The New Yorker och The Guardian
  • Fått Guldspaden 2003
  • Fått Pultizerpriset 2005
  • Fått något som heter The Robert F. Kennedy Award for Journalism 2010

Denna remarkabla kvinna är också författare till De förklädda flickorna i Kabul, en bok som är resultatet av resor och research i bland annat Afghanistan mellan 2010 och 2011. Hon beskriver hur hon långsamt, långsamt kan börja blottlägga existensen av en för utomstående närmast okänd grupp flickor och kvinnor.

Det det handlar om är bacha posh, flickor som har kortklippt hår och byxor för att kunna passera för pojkar. I en kultur där kvinnor ses som mannens egendom och en andra klassens medborgare innebär pojkstatusen en möjlighet att överhuvudtaget kunna röra sig utanför hemmets fyra väggar. Springa ärenden, hjälpa till i familjens butik, spela fotboll. Ha någon form av barndom, kort sagt.

Anledningen till att vissa familjer omvandlar en av sina döttrar till en son är i grunden alltid densamma: det finns ingen son. Sonlösa familjer (men särskilt modern förstås) är inte bara föremål för släktens och omgivningens medlidande, utan också dess klander. En kvinna som inte kan producera söner är en dålig kvinna. Därför har det utvecklats en slags tyst överenskommelse: i brist på riktiga söner kan en dotter ibland få vara stand in. Både för att höja familjens status och genom att bli en slags magisk garant för att nästa barn säkert kommer att ha det kön hon låtsas ha.

Jenny Nordberg har i sitt sökande hittat flera olika bacha posh-personer. Hennes samtal med dem och deras familjer får bli representativa för olika typer eller stadier av bacha posh. Lille Mehran som ännu är tillräckligt liten för att bli bortskämd och får styra över sina systrar som han vore en pojke och pappas ögonsten. Den tonåriga Zahra som börjar känna trycket att återgå till sin flickstatus eftersom hon nu är tillräckligt gammal för att det ska vara dags för giftermål. Shukria, som numera är gift och har tre barn. Och Shaheda som arbetar i Afghanistans nationella polisstyrka.

Alla dessa kvinnors historier (och fler därtill) är naturligtvis intressanta (och inte så sällan beklämmande). Det som gör att boken lyfter sig över mängden av reportageböcker är att Nordberg på ett utmärkt sätt lyckats väva in mer generella resonemang om allt från afghansk kvinnokultur och bistånd till genus, sexualitet och zoroastrism.

Särskilt spännande tyckte jag att det var att börja fundera på detta med könsroller, sexualitet samt vad som ses som manligt och kvinnligt i en kultur som på många plan är så radikalt annorlunda än vår egen. Hur påverkar bacha posh-statusen dessa flickor och kvinnors fortsatta liv? Är det möjligheten att för en kortare eller längre period ha fått leva som pojkar som gör hela skillnaden eller handlar det snarare om den självkänsla som de får?

Nordberg beskriver flera gånger hur en avgörande skillnad mellan ”riktiga” kvinnor och ”riktiga” män i Afghanistan är förmågan att se den man pratar med i ögonen. ”Riktiga” kvinnor viker alltid undan med blicken. Därför blir det stor munterhet när Nordberg ber en av sina informanter att lära henne bete sig som en man – i allt väsentligt beter hon, som västerländsk kvinna, sig redan som det härskande könet.

De förklädda flickorna i Kabul är en välskriven bok som dessutom känns gedigen i sin research. Den levererar inte bara intressanta fakta utan ger också upphov till en hel del tankar. Som att jag borde sluta nojja över vad jag åstadkommit i mitt liv och istället känna mig jäkligt tacksam över att jag kan leva det här och nu.

När jag såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman kom jag på mig själv att sitta och nicka förnumstigt medhåll. Allt eftersom filmen fortskred tyckte jag mig känna igen historiens yttre ramar — journalisten Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille älskar varandra till vanvett i unga år men att gifta sig är av rent ekonomiska skäl inte att tänka på. Istället väntar de några år och inleder sedan en utomäktenskaplig affär som i likhet med alla sådana affärer givetvis inte slutar i lycka utan i besvikelse och bedragna äkta makar.

Jag tyckte mig också komma ihåg tillräckligt mycket av Söderbergs förlaga för att se att filmen i betydligt högre utsträckning lyfter fram kvinnorna, givetvis Lydia men kanske alldeles särskilt Arvids förfördelade hustru Dagmar. Söderbergs huvudperson är utan tvekan den passive Arvid men jag mindes faktiskt inte i hur pass stor utsträckning berättelsen ändå på något sätt ställer sig på hans och många andra mäns sida.

Eller gör den det? Jag känner hur mina uppfattningar om bokens perspektiv blir som ett rö i vinden, far än hit, än dit. Det är exempelvis ganska många scener där mulliga mansgrisar får gnugga varandra på ryggen medan de fäller kommentarer till både höger och vänster om galanta damer samt inmundigar en hel del sprit (”En söt flicka, men redan lite för nerflirtad”). Samtidigt är Söderbergs stil så pass neutral att jag har svårt att få någon känsla för vad han själv tycker om det han beskriver.

Ska de scenerna vara ett framhållande av manlighetens förträfflighet gentemot det svagare könet eller en realistisk beskrivning av hur män pratade sins emellan i början på 1900-talet? Är Lydias agerande gentemot Arvid obegriplig och kvinnligt nyckfullt eller bara ett utslag av den velighet som kärleken faktiskt kan innebära? Jag tänker att det är så mycket Arvids egen bok att mycket av det som händer snarare blir ett utslag av hans individuella personlighet och syn på världen.

Eftersom jag nu ändå har filmen i relativt färskt minne uppstår föga förvånande de största kontrasterna när jag läser boken i skenet av Pernilla Augusts och Lone Scherfigs tolkning. I Söderberg och Arvids ögon kommer exempelvis en nedvärderande kommentar om hur teatraliskt Dagmar beter sig när hon får veta hur det ligger till. Av det märktes förstås inget i manuset. Dessutom har filmen gjort Lydias åldrige make klart hårdare och mer oresonlig. Söderberg låter henne inte uttrycka särskilt mycket sorg och ånger över att behöva lämna sin dotter eller också skulle det kunna vara så att det är Arvid som inte har lust att lyssna på sådana klagomål. Hans relation till sina egna döttrar framställs knappast som ett under av faderskärlek.

Det är kanske ändå det här som är bokens styrka, att den får lov att vara så här ambivalent? Dessutom tycker jag om Söderbergs språk, knapphändigt och samtidigt poetiskt på ett sakligt sätt (”Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade. Han gick på en krog och söp förfärligt”).

Författaren har tryfferat sin bok med en avsevärd mängd tidsmarkörer, allt ifrån världspolitiska händelser till den kungliga huvudstadens aktuella operarepertoar. För min del var det kanske inte just de avsnitten som var de mest spännande att läsa. Är man på det humöret kan man för all del också fundera över vad det egentligen är som drar Arvid och Lydia till varandra. Något större intellektuellt utbyte dem emellan får vi inte ta de av och samtidigt framstår relation baserad på något avsevärt stadigare än ren fysisk lust.

På ett sätt påminner jag väl om Arvid själv i min läsning av Den allvarsamma leken. Han är också ett rö, en förunderligt passiv huvudperson som låter sig kastas än hit, än dit av livets strömmar. Vilka förvånansvärt ofta dirigeras av kvinnorna runtomkring honom.

Börsmäklaren Eugene Hunt har börjat känna att livet inte kan fyllas av svettiga skrikmatcher på NY-börsens golv och helikopterturer. Han behöver bigger ’n better thrills. Därför är det kanske inte så konstigt att han ser det som ett slags gudomligt ingripande när snabbköpsrånarens puffra landar bara centimetrar från hans ansikte där han ligger platt på golvet. Och vilken gudinna har han därmed inte hittat i nybakade polisen Megan Turner? Eugene känner att det finns band dem emellan som går bortom det mesta.

Megan skulle nog inte hålla med. Hennes insats mot rånaren (vilken slutade med kulkärve i bröstet och ett pajjat skyltfönster) ifrågasätts å det starkaste av hennes chef, inte minst eftersom det inte finns något rånarvapen på plats. En ung kvinnlig polis som tycks ha något att bevisa (varför skulle hon annars ha blivit polis, snygg som hon är?!) och gärna skämtar om att hon valt yrkesbana eftersom hon vill använda vapen börjar lukta trigger-happy för poliskåren.

Därför blir Megan suspenderad men det är en skrivbordsförvisning som inte varar särskilt länge eftersom det börjar dyka upp slumpartade mordoffer i staden som bredvid sig har revolverhylsor med Megans namn inristade. Och inte ens polisen är så enkelspårig att man tror att Megan skulle signera sina egna brott. Men vem är det som utför dåden som en slags offergåva i hennes namn?

Dyker man lite djupare i filmhavet (särskilt om man koncentrerar sig på Thrillerviken (ni vet, strax väster om Skräckbukten)) stöter man relativt omgående på Blue Steel och det beror nog inte minst på dess kvinnor. Regissören heter nämligen Kathryn Bigelow och Megan spelas av Jamie Lee Curtis (sedan får vi lite extra birollsgodis i form av en krullhårig Clancy Brown och Elisabeth Peña som tycks vilja slå ett slag för bizarrohöga midjor. Hey, hey, it’s the early 90’s!).

Bigelow tycks ha hittat mycket att gotta sig åt i filmens titel – förtexterna löper över vad man till slut förstår är extrema närbilder på en revolver. Pipan ser nästan ut som en havshorisont i den kärleksfulla close-up:en och kameran sveper utforskande runt kolvens knottriga handtag. Mycket av handlingen försiggår också i New York-natten (Thrillerviken, remember?) och det ges därmed goda möjligheter att dra på ordentligt med blåljus. Till och med ljuset som faller genom kulhålen i övningspappfiguren på skjutbanan har ett distinkt blåstick.

Sist men absolut icke minst har vi förstås Megan själv. Man förstår så sakteliga att hon försökt anta den blå polisskjortan som ett slags pansar mot omvärlden. Hon må sätta upp en tuff fasad och Bigelow är absolut inte främmande för en hel del slow motion och blod när det kommer till folk som blir skjuta på ett sätt som passar väl in i ett traditionsenligt överslätande förhållningssätt till det faktum att folk faktiskt mister livet.

Men jag tycker samtidigt att det här nyanseras på ett intressant sätt i och med att en av både filmens och Megans bästa scener är när hon smyger på snabbköpsrånaren i början. Här signalerar både hennes andhämtning, ostadiga röst och rörelsemönster om att hon är på nypet att skita på sig av rädsla. Den polisen är ingen skjutkåt frifräsare utan en osäker färsking som inte är helt säker på om hon verkligen gör rätt val.

Det där valet handlar också om att hon blivit polis till att börja med. Nu börjar förvisso 1990 ligga ett par år bakåt i tiden men jag känner att jag blir uppriktigt förvånad över att så pass många runtomkring Megan ställer sig frågande inför hennes yrkesval (”but…you’re beautiful…”). Var det verkligen SÅ ovanligt med kvinnliga poliser på den tiden?

Jag ser inte huvudpoängen i Blue Steel som mördarjakten eller polisens misstankar mot Jamie utan utvecklingen av det psykologiska ställningskriget mellan Megan och Eugene. Han försöker nämligen närma sig henne på fler sätt än signerade tomhylsor och inledningsvis ser hon inget annat än en trevlig börsmäklare som satt på sig spenderarbyxorna och charmörskjortan.

Här är det allas vår fattigmans-Alan Rickman, Ron Silver, som axlat rollen. Trots att manuset tvingar honom att vara Galen på ett sätt att han bara är tuppfjät från att sitta framför en spegel och kladdmåla sig med läppstift gör han det oväntat bra. På samma sätt som Bigelow fördjupar Megans person med ett visuellt fokus på henne funkar närbilderna på Eugene när han börjar prata för sig själv (det säkraste tecknet på Galenskap, som ju alla vet) under ett intensivt svettigt träningspass.

Det som gör Blue Steel lite speciell skulle jag säga är dels det faktum att jag inte riktigt vet vart själva historien ska ta vägen när det så pass snabbt blir klart vem som är gärningsmannen både för oss och för Megan själv. Dels finns Bigelows visuella ambition som jag inbillar mig att jag känner igen från Near Dark och som förutom blåljuset innehåller en hel del spännande perspektivförskjutningar för att skapa rörelse i scenerna.

Jag tror att Bigelows initiala popularitet ligger i att hon lyckades ta klassiska koncept som ungdomsvampyrer (Near Dark), mördarthriller (Blue Steel) eller buddyaction (Point Break) och sedan uppdatera dem precis lagom mycket för att publiken ska tycka det är nyskapande samtidigt som den känner igen sig.

Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Neil Gaiman, Neverwhere
Thomas Harris, Red Dragon
M.R. Carey, The Girl With All the Gifts

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg