alt. titel: Dr. Phibes kommer tillbaka

Medlemmarna i det arkeologiska sällskapet som utforskar en okänd, egyptisk grav får anledning att mer än en gång i förtvivlan utropa ”Why would anyone think of such a bizarre way to kill a man?!”

Tja, jag tror att både jag och ni, kära läsare, har en aning om vem det kan vara. Det har också polisen Trout och hans chef Waverley efter att man i Southampton sprungit på en död man inpressad i en enorm ginflaska. Givetvis ingen annan än den oförliknelige Dr. Phibes.

Men, säger ni, Phibes ersatte ju sitt eget blod med balsameringsvätska i slutet av The Abominable Dr. Phibes för att kunna dela döden med sin älskade Victoria?! Förvisso, men likt Hammers Dracula, vilken alltid hittar malhål i den matta som tidigare filmer försökt knyta ihop, har Phibes ett ess i rockärmen. För när månen står i rätt konjunktion, tre år efter det som timade i originalet, lyser den med ett särskilt sken på den sarkofag som Phibes byggde åt sig och Victoria, varvid det livgivande blodet flödar tillbaka i doktorns ådror.

Någonstans har också assistenten Vulnavia gömt sig under dessa tre år, redo att när som helst hörsamma sin herres befallningar. Som den här gången alltså tar med det lilla sällskapet till Egypten där Phibes klurat ut hur han ska kunna återuppliva Victoria igen och dessutom ge både henne och sig själv evigt liv. Kruxet är bara att även Darius Biederbeck är ute efter samma hemlighet.

Nog för att original-Phibes var ganska underhållande men någonstans drar till och med jag gränsen. Synd bara att inte också Vincent Price kunde göra det. Regissören Robert Fuest återvänder, även som manusskrivare, men den här gången har han kastat såväl kontinuitet som konsekvens överbord och resultatet blir mest fånigt, på gränsen till pinsamt.

Trout och Waverly har nu förvandlats till ett forcerat och putslustigt odd couple, helt utan den gnista som fanns mellan dem i originalet när Waverly exempelvis aldrig kunde komma ihåg sin medarbetares efternamn. Vi får ingen som helst förklaring till varför Phibes måste släpa med sig ytterligare ett gäng mekaniska musiker (nu kallade ”The Alexandrian Quartet” eftersom Vulnavia högg sönder ”Dr. Phibes Clockwork Wizards” i slutet av originalet). Inte heller varför den sarkofag som transporterar Victoria mellan Southampton och Egypten prompt måste se ut och låta som ett psykedeliskt 70-talstivoli.

Vulnavia spelas av en helt annan skådespelare, australiensiskan Valli Kemp, eftersom Virginia North som gjorde rollen i originalet var gravid. Och om det i The Abominable… fanns en liten tveksamhet i huruvida Phibes kunde kommunicera med sin assistent via telepati är den tveksamheten här exponentiellt utvecklad till totalförvirring. Ibland tycks Phibes behöva sin röstgenerator för att prata med Vulnavia. I andra lägen finns det ingen möjlighet att han skulle kunna släpa den (eller en kilometerlång sladd) med sig och ändå lyckas de två kommunicera med varandra. Kanske. Eller också gillar bara Phibes att prata med sig själv. I sitt huvud.

I samma anda är det också helt obegripligt varför Phibes hela tiden verkar behöva koppla upp sig till samma röstgenerator när han ska prata med sin ”sweet Victoria” eftersom kvinnan rimligtvis ändå inte kan höra honom. Prices ständigt pålagda tal som ska komma ur trattgrammofonen gör dessutom att jag inte kan sluta tänka på hans insats i Michael Jacksons Thriller.

Dr. Phibes… kräver alltså att vi ska tro på att skurken, förutom att planera sin överdrivet intrikata hämnd på de nio personer som var ansvariga för hustruns död (men dr. Vesalius slapp uppenbarligen undan?!), också hann skapa ännu ett högkvarter i den egyptiska öknen samt dessutom planera alla överdrivet intrikata mord som han utför den här gången.

Dr. Phibes… skulle möjligen kunna vara den typen av film som är ganska underhållande att se i glada vänners lag och understödd av rejäla mängder alkohol eftersom den är så obegriplig och fragmentarisk. Men den gör det fullt förståeligt att det inte blev någon tredje film om den diaboliske doktorn. Det tror jag Vincent Price är lika tacksam för som jag är.

Annonser

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Brittiske kritikern Mark Kermode brinner uppenbarligen för filmen och har bland annat sett till att hittills bortklippt material återfunnits. I en liten pamflett som åtföljer min påkostade DVD-utgåva från BFI utnämner Kermode The Devils till ”a genuinely breathtaking work, the jewel in the crown of Russell’s magnificent career”. Efter att ha återbesökt mina texter om de två Russell-filmer jag hittills sett – The Lair of the White Worm och Tommy – kan jag lugnt konstatera att min uppfattning om både The Devils och Ken Russell som filmskapare skiljer sig radikalt från Kermodes.

Alltså… Nej, jag fattar fan inte vad Russells grej är. I Tommy fanns åtminstone The Who-musiken att försöka njuta av. The Devils bjuder istället på en dissonant anstormande kakafoni från kompositören Peter Maxwell Davies (”electrifying” enligt Kermode). Själva historien är å andra sidan förhållandevis rättfram i den historiska filmen, eftersom den i grunden faktiskt är en BOATS.

Den inledande textskylten, ”the major events depicted in the film actually took place”, antyder förstås att vi ska komma att få se något som kommer att pröva vår lättrogenhet. Anno 1634 håller kardinal Richelieu som bäst på att försöka centralisera makten i Frankrike, bland annat genom ett skoningslöst utrotningskrig mot de protestantiska hugenotterna. Han har lättingkungen Ludvig XIII i ett fast grepp så när som på en liten detalj. Kungen hyser ett obegripligt tycke för staden Loudun och dess stridbare styresman, prästen Urbain Grandier. Ludvigs faiblesse för Loudun gör att han inte tillåter Richelieu att helt enkelt invadera staden och riva ned dess befästningar.

Men den röde kardinalen skulle givetvis inte vara den sluge politiker han är om han inte hade andra vapen i sin arsenal än brutal styrka. Som om ett guds finger vore inblandat har ursulinerabedissan Jeanne des Anges uttalat vaga anklagelser mot en djävulens hantlangare. Han besöker henne om natten samt utövar oheliga gärningar på klosteraltaret med både henne och nunnorna. Efter lite handgriplig ”övertalning” är klostret fullt av exorcismrusiga nunnor som, förutom att onanera med krucifix, inget hellre vill än att anklaga just Grandier för att vara satans sändebud. Prästens fiender i staden är förstås inte heller sena att haka på hysterin.

De historiska händelser som Russell visar upp i sin film har alla skett – häxprocessen i Loudun är väl dokumenterad och bara en i en lång rad av liknande episoder på många ställen i Europa under 1600-talet. Ett sådant kyrkligt övergrepp är förstås mumma att gå tillbaka till när man vill porträttera maktfullkomlighet på alla möjliga nivåer.

Som Ken Russell. Såvitt jag kan förstå låter han Oliver Reeds Grandier proklamera för frihet över allt annat. Prästen vill inte inordna Louduns styre under vare sig kyrka eller stat. Den kung som ändå står på Grandiers sida framställs av regissören som en moraliskt tveksam goddagspilt. En bortskämd odåga, vilken fyller sitt hov med surrealistiskt fåfänga nöjen som att skjuta prick på folk i fågelkostymer (förstås ackompanjerad av en atonal version av Bye, Bye Blackbird). Det är inte en fråga om stat mot kyrka, utan en fråga om självstyre mot centralmakt.

Jag tycker mig alltså inte ha några större problem att förstå vilket budskap Russell vill förmedla med The Devils. Det däremot som står i vägen för min möjlighet att uppskatta budskapet är hur han väljer att förmedla det. I sak kan jag villiga instämma i alla Kermodes superlativ om filmen: breathtaking, fiery, exuberant, exotic. Haken är att jag inte upplever dem som positiva.

Jag klarar inte av att uppskatta Russells orgastiska och orgasmiska scener med full frontal-nunnor som rullar runt på golvet i demonisk frenesi och torrjuckar på kristusstatyer. Eller överdrivna tortyr- och rättegångsscener inför en flämtande publik. Eller dödsdansande karnevalsstämning i en stad som inte bara hemsöks av demoner utan också av pesten. Det hela är bisarrt överdimensionerat på ett sätt som inte ger mig något. Men jag har ju som vanligt svårt för filmer som beskriver ett tillstånd snarare än ett händelseförlopp. För min del har inte Russell klarat av att skapa tillräckligt mycket innehåll för att ge stadga åt den vittspännande yta som tycks vara hans huvudsakliga fokus.

Det hindrar dock inte att jag låter mig storligen imponeras av denna yta. Både kulisser och kostymer, signerade Derek Jarman och Shirley Russell, är helt fantastiska. Det är klart att det finns något oerhört häftigt i att visa upp ett franskt 1600-tal som påminner mer om Fritz Langs Metropolis än medeltida befästningar. Grandiers enorma obsidiansvarta kyrka står i stark kontrast till nunneklostrets sterilvita kakel. Richelieus bibliotek, i vilket han låter sig rullas runt på en liten vagn som Hannibal Lecter (sans munkorg), påminner mest om ett fängelse vilket förstås understryker den gode kardinalens syn på kunskap och information.

Till en sådan (över)dramatiserad framställning måste förstås komma lika (över)dramatiserade skådespelarinsatser. Oliver Reed visade redan i The Damned att han inte är det minsta främmande för sådant och kastar sig därför med liv och lust in i rollen som Grandier. Problemet är att Russells manus inte låter mig förstå hur Reeds närmast sedeslöse rucklare plötsligt Ser Ljuset och Kärleken, både till kvinnan (Gemma Jones som Madeleine De Brou) och till Gud. Processen med att tvätta bort det ursprungliga ”anti-” från hans framväxande hjälte är högst oklar.

Glenda Jackson hade varit med i två tidigare Russell-filmen men tackade nej till rollen som Jeanne des Anges med hänvisning till att hon inte var inte var intresserad av att spela ”any more neurotic sex starved parts”, varför äran gick till Vanessa Redgrave. Och även om Jacksons uttalande möjligen säger något om Russells syn på kvinnorollens funktion i sina filmer ska ingen skugga falla över Redgraves imponerande jobb med den minst sagt utmanande rollen.

För egen del står det dock klart att jag och mr. Russell är långt ifrån en match made in heaven. När det gäller The Devils platsar filmen knappast i ett skräckfilmstema. Skulle möjligen vara om katolska kyrkan skulle rådda ihop ett sådant. I så fall kan vi vara rätt säkra på att även Witchfinder General skulle beredas plats.

alt. titel: Den blodtörstige hämnaren, Dr. Phibes – den fasansfulle, Vampyrens hämnd, Djævlelægen

London samlade läkarkår må kanske inte dö av flugor. Däremot dör de som flugor på grund av minst sagt märkliga orsaker. Dr. Thornton sticks ihjäl av bin, Dr. Dunwoody bits ihjäl av livs levande fladdermöss och Dr. Hargreaves huvud kläms sönder under en maskerad tack vare en mordisk grodmask. Vid det här laget är poliserna Trout och Crow något på spåren, de vet bara inte vad. Bristen på handfasta bevis gör också att deras chef förhåller sig minst sagt skeptisk till läkar-seriemördarteorin. Till och med andra läkare kommenterar lakoniskt ”Men in my profession die every day, sir”.

Det krävs ytterligare ett dödsfall – Dr. Longstreet som töms på blod – för ett genombrott i fallet. Dels kan alla de döda läkarna kopplas till en viss Dr. Vesalius, dels har mördaren tappat ett ovanligt halssmycke hos Longstreet. Det ser inte bättre ut än att mördaren bestämt sig för att nedkalla de gammaltestamentligt mosaiska farsoterna på läkarna som lät Victoria Regina Phibes dö på operationsbordet. Men eftersom hennes make, teologen och organisten Anton Phibes, av allt att döma dog en eldfängd död i en bilolycka när han skyndade till sin älskade makas sida, vem kan då vara ute efter hämnd?

Ingen större hemlighet för oss tittare dock, eftersom filmen öppnar upp till en vilt orgelspelande skepnad. Vilken sedan lika vilt börjar ”dirigera” en mekanisk dansorkester vid namn ”Dr. Phibes’ Clockwork Wizards” innan hen ger sig av med en ung och vacker kvinna för att dumpa ett gäng fladdermöss genom Dr. Thorntons takfönster. Däremot dröjer det en stund till innan det står helt klart att Vincent Price gör ett återtåg i temat, men nu i en avgjort mer lättsam roll jämfört med häxjägaren Matthew Hopkins.

I likhet med The Blood on Satan’s Claw är The Abominable Dr. Phibes en sådan där film som jag varit sugen på att se nästan enbart för att titeln är så läcker. Däremot var jag lite mer förberedd på att den knappast skulle vara något mästerverk. Den största överraskningen kom nog i form av filmens humoristiska ådra som faktiskt var riktigt trevlig. Eller vad sägs om en hämndaktion som involverar mängder av brysselkål?

I övrigt är Price en klassiskt manisk moahaha-skurk som dessutom måste använda en sorts gammalmodig röstgenerator i form av en trattgrammofon (hur ska han annars kunna yttra ödesmättade repliker som ”Nine killed you. Nine shall die. Nine eternities of doooom!”?). Även han verkar faktiskt ha ganska kul. Mot Prices Phibes står Joseph Cottens Vesalius som en förtroendeingivande straight man, vilken dessutom verkar vara på banan i betydligt högre utsträckning än poliserna Trout och Crow.

Den lättsamma hejsan-svejsan-känslan gör tacknämligt nog också att man inte på minsta sätt ifrågasätter varför den vackra assistenten Vulnavia (?!) ställer upp på Phibes mordiska planer. Ety män är nu en gång för alla så lättlurade individer att de tycks bli helt hypnotiserade vid åsynen av en vacker kvinna. Polisens inkompetens faller också inom ramen för den känslan. De befinner sig ständigt ett halvt steg bakom galningen och tvingas därmed åse hur läkarna de försöker skydda bokstavligen mördas framför deras ögon.

Rent mordmässigt skulle jag säga att grodmasken är det som funkar bäst samtidigt som jag inte kan låta bli att gilla det faktum att mordoffren faktiskt hanterar sina ”bödlar” med stor försiktighet då filmen valt att satsa på både levande fladdermöss och råttor. The Abominable Dr. Phibes är kanske inget man ska börja med om man vill ta reda på vad Vincent Price gick för skådespelarmässigt men är trots det oväntat underhållande.

alt. titel: Satans skinn, Satan’s Skin

Engelskt 1600-tal. I en av de leriga plogfårorna avtecknar sig ett märkligt skelett – mänskligt, men ändå inte. Delar täcks av päls och i det avätna kraniet blänker ett bevarat öga. Domaren (det närmaste byn kommer en styresman) förhåller sig skeptisk och tycks få vatten på den kvarnen då blott en ryggrad finns kvar när han kommer för att inspektera fyndet tillsammans med den upphetsade såningsmannen.

Men domarens skepsis kan inte hindra besynnerliga och skrämmande händelser i byn. Peter Edmontons fästmö Rosalind blir komplett galen och måste spärras in på mentalsjukhus. Sjuklingar vandrar iväg för att aldrig mer återses och prästen Fallowfield anar upprorsstämning bland de barn som han försöker bibringa lite hederlig gudsfruktan. Och på det följer dödsfallen…

Även om jag inte hört om dagens film som en dold juvel i skräckkronan är chansen ändå god att jag förr eller senare sett den i alla fall. Jag menar, The Blood on Satan’s Claw, hur cool skräckfilmstitel är inte det?! Det framstår som fullkomligt obegripligt hur regissören Piers Haggard kunde föredra den alternativa titeln Satan’s Skin istället.

Men medan filmen långt ifrån är något bottennapp måste jag tyvärr erkänna att titeln är dess starkaste sida. Stundtals lyckas i och för sig Haggard, tillsammans med sina skådespelare, skapa samma olustiga stämning som återfinns (fast bättre, då) i exempelvis The Wicker Man.

Rädda blickar och förstulna ord antyder någon slags djävulsk hemsökelse som ingen vill tala högt om eller benämna vid namn. Linda Hayden som intrigmakerskan Angel Blake är nog den som med sin intensiva blick och förnöjda småleende vid de mest opassande stunder oftast lyckas med skräckilningarna. Scenen där Tamara Ustinovs Rosalind bara får skrika rakt ut i vad som känns som minuter är inte dum, den heller.

Det är emellertid en stämning som inte håller hela filmen igenom och slutresultatet blir helt enkelt för ojämnt. Bland annat tror jag att det kan hänga ihop med australiensaren Marc Wilkinsons oerhört speciella score som ibland nästan helt på egen hand tillhandahåller en ruggig atmosfär medan det i andra lägen bara låter skrikigt och konstigt. Däremot har jag svårare att sätta fingret på varför exempelvis greppet med att kameran liksom smygtittar på de olika rollfigurerna ibland blir spänningsskapande och ibland inte.

Jag vet heller inte riktigt vad jag ska göra med scenen där byns läkare försöker avlägsna en bit av ”the devil’s skin” från en ung kvinnas lår. Konceptet ”två svettiga män som böjer sig över en orgasmstönande halvnaken kvinna” kändes allt för snattat rakt av från en pålningsscen i en vampyrfilm för att komma i närheten av att vara skrämmande.

Jag gissar att ojämnheten också understryks av de scener, vilka snarare ska tjäna som upptakt till det läskiga än att vara direkt läskiga i sig. Här skapar nämligen kombinationen 1600-talskostymer (krulliga peruker för herrskapet, Shakespeare-bekant platta paj-hattar för folket) och halvdant skådespeleri en omisskännlig Monty Python-känsla. Olycksaligt i vilken skräckfilm som helst, förstås.

I rollen som Domaren ville man helst peta in Peter Cushing eller Christopher Lee, de givna valen för sannolikt 99 procent av alla brittiska skräckisar på den här tiden. Men den förre var nybliven änkling och den senare för dyr. Därför föll valet istället på veteranen Patrick Wymark (vilken dog av en hjärtinfarkt innan filmen hunnit ha premiär). Wymark är absolut inget dåligt val (även om rollen naturligtvis är som klippt och skuren för inte minst Cushing) men ett knepigt upplagt manus ger honom långtifrån de bästa av förutsättningar för att göra sin grej.

The Blood on Satan’s Claw skulle möjligen vinna på ett par omtittar, nu när jag liksom har köpt själva konceptet. Men i detta första skede blir omdömet tyvärr ”mja”.

Straw Dogs.jpegalt titel: Straw Dogs – De galna hundarna, Straw Dogs – Det galna gänget, Halmhundarna, Køterne, Strawdogs, Sam Peckinpah’s Straw Dogs

Amy Sumner kommer tillbaka till barndomshemmet Trencher’s Farm och byn Wakely på den cornwallska landsbygden tillsammans med maken David. I lokalinvånarnas ögon är David inte mycket till man att skryta med – en spädvuxen amerikan, tillika akademiker, som bär vit skjorta och prudentligt putsar sina glasögon. Snart börjar vi undra om inte Amy delar den inställningen.

Den inledande lekfullheten paret emellan övergår nämligen snart till en aggressiv sexualitet från Amys sida, kombinerad med ett truligt bekräftelsebehov värdigt en femåring. Något som David inte tvekar att påpeka för sin fru. Ju mer hon hänger efter honom, desto mer avskärmar han sig med sitt arbete. Med den förutsägbara konsekvensen att hon börjar söka uppmärksamhet på annat håll.

Fotografen John Coquillons kamera är nämligen inte den ende som ivrigt noterat Amys prominent BH-lösa bröst och korta kjolar. Det gör även Charlie Venner (en av Amys gamla pojkvänner) samt Chris Cawsey och Norman Scutt. De tre männen har hyrts in av paret Sumner för att bygga ett garage på Trencher’s. Arbetet ger dem bland annat goda möjligheter att kika in i mangårdsbyggnadens fönster och iaktta både den veklige mannen och den förföriska hustrun.

Straw Dogs är ytterligare en av alla dessa filmer som nått en viss ryktbarhet tack vare ett extremt våldsamt innehåll, något som bland annat gjorde att den släpptes oklippt i Storbritannien först 2002. Återhållsamhet eller subtilitet på den punkten är ju knappast något som regissören Sam Peckinpah gjort sig känd för. Skillnaden skulle möjligen vara att en vital del av våldet i just Straw Dogs utgörs av en lång och brutal våldtäktsscen.

Eller är den så brutal? Det är möjligt att jag med mina fördomsfulla och nutida ögon läser in allt för mycket i Amys flämtningar och ambivalenta kroppsspråk men jag blir osäker på vad Peckinpah egentligen ville uppnå med scenen. Särskilt som den dels aldrig kommer att utgöra en anledning eller orsak till den slutgiltiga upplösningen, dels utan några större problem kan infogas i en övergripande berättelse om hur sexuellt påflugna kvinnor alltid får sitt straff. De enda andra kvinnor som tittarna får träffa är nämligen den unga Janice som med alldeles för korta kjolar ger David suggestiva ögonkast samt den sedesamma pastorsfrun iförd rejäla klänningar samt håret i knut.

Men eftersom Janice också förvandlas till offer och David omgående påpekar att han fann pastorsfrun attraktiv undrar jag om filmens stora stora skiljelinje (skyttegraven om ni så vill) egentligen inte går mellan utbölingen och lokalbefolkningen, mellan civilisation och primitiv brutalitet, utan snarare mellan könen.

För medan stämningen redan från början andas en lågintensiv och synnerligen obehaglig atmosfär av home invasion, anstränger sig knappast Peckinpah för att vi som publik ska gilla vare sig Dustin Hoffmans David eller hans oborstade motståndare. Å andra sidan, eftersom Susan Georges Amy beter sig som hon gör får vi inte särskilt mycket sympatier för henne heller.

Amy och David är inget mysigt par och båda hemfaller lika snabbt till bittra anklagelser. När hårt sätts mot hårt blir det helt uppenbart att de inte är ett team. Det hela förefaller vara en lika oundviklig som tröstlös kamp där alla står mot alla. När Peckinpah väl fyllt det blå skåpet med så mycket skit att det tippat över för länge sedan är det enda som återstår en troglodytisk naturkraft, fördelad likvärdigt på både invaderande och invaderad. Det ”hem” som David påstår sig skydda visar sig inte vara stort mer än en halmdocka, något han kan hålla upp för sig själv för att motivera sin lättväckta våldsamhet.

Jag skulle inte kalla Straw Dogs för en skräckfilm men den är, i likhet med många andra homeinvasion-berättelser, djupt obehaglig. Tydligen finns också en litterär förlaga, The Siege of Trencher’s Farm från 1969, men Peckinpah själv tycks inte ha gett mycket för den eftersom han hävdar att han själv och medmanusförfattaren David Goodman gjorde ”something of validity out of this rotten book”.

Det får stå för Peckinpah. Men förutom den störande genusvinkeln och det faktum att filmen runt mitten känns en smula långdragen blev jag positivt överraskad av Straw Dogs. Filmen gav mig en hel del att fundera på och hade under sin andra halva ett furiöst driv som mer än fångade min uppmärksamhet.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Frankenstein Must be Destroyed.jpegUnga paret Anna Spengler och Karls Holst tycker nog att livet behandlat dem en smula orättvist. Istället för att vara nyförlovade och lyckliga är de nyförlovade och brottslingar. Annas mor är svårt sjuk och för att bekosta hennes behandlingar måste Karl, som är läkare vid stadens mentalsjukhus, stjäla mediciner som han sedan säljer.

Men denna prekära situation ska visa sig vara en fjärt i motvind jämfört med när de hamnar i klorna på den samvetlöse Baron Victor Frankenstein. Han har just tvingats fly sitt tidigare tillhåll och har hyrt ett rum under namnet Fenner på Annas pensionat. Men det tar honom inte lång tid att luska rätt på de unga tus hemligheter och därefter tvinga dem att hjälpa honom i hans vetenskapliga värv.

En av patienterna under Karls vård är nämligen den kände läkaren Frederick Brandt, vilken samarbetade med Frankenstein innan Brandt blev oåterkalleligen galen (komplett med en böjelse för ”violent and murderous rages”). Grejen är att kollegan precis innan sitt sammanbrott lyckats knäcka gåta med att frysa ned hjärnor utan att skada cellvävnaden och nu vill Frankenstein veta hur han gjorde. Allt för att kunna bevara stora geniers hjärnor för framtiden. Det sägs inte rent ut, men det känns högst sannolikt att baronen räknar sig själv till den skaran. Och nu kräver han alltså Karl och Annas hjälp för att frita Brandt, bota hans vansinne och ta hand om den hett eftertraktade kunskapen.

Jag blev positivt överraskad av Hammers The Curse of Frankenstein (bolagets första baron-film) men fasiken vet om inte Frankenstein Must Be Destroyed var ännu bättre?! Ok, det finns helt klart fler och enormt mycket större logiska luckor i historien (varför måste exempelvis Victor och Karl operera Brandts hjärna för att lätta på en tryckskada när de just transplanterat samma hjärna?) och särskilt mot slutet saggar tempot en smula av och till.

Men till pluskontot kan vi återigen räkna Peter Cushings oförlikneliga prestation som utsökt elegant, men samtidigt oförsonlig, skurk. Sedan The Curse… har han utvecklat en förmåga till härligt bitska oneliners av typen ”Don’t invoke the Almighty Dr. Holst, I imagine he’s very angry with you at this moment”. Den här gången kan han dessutom lägga våldtäkt till sitt kriminella cv. Möjligen kan jag tycka att den detaljen skär sig mot hans övriga motivation. Den gör honom för all del betydligt otrevligare men det är frågan om han i sin vetenskapliga enögdhet egentligen skulle ha tid att bry sig om att utöva makt på det sättet.

Till det kommer en hel del rätt obehagliga scener som inte sällan handlar om att såga, borra eller sticka in spetsiga saker i folks kranier. För att inte tala om bilden av den otäckt flaxande armen i ett vattensprutande hål som onekligen fick verkligheten att gunga till en smula under fötterna på mig. Manuset har också löst monstersituationen på ett betydligt bättre sätt genom att överge lapptäckeslösningen till förmån för transplantationsskräcken. För vad skulle du göra om du (eller din hjärna) helt plötsligt vaknade upp i en främmande kropp? Go a bit mad, perhaps…? Det bygger dessutom en relativt plausibel grund för att kunna återkomma till det tragiska monstret som hatar både sig själv och sin skapare.

Anna och Karl spelas av Veronica Carlsen och Simon Ward. Carlsens blonda uppenbarelse känner jag igen från andra Hammer-filmer som Dracula Has Risen From the Grave och The Horror of Frankenstein. Däremot tar det mig ett bra tag att koppla Simon Ward och i slutänden handlar det enbart om att han i dessa unga år är enormt lik den trettio år yngre Burn Gorman. Wards rollfigur är dock kanske den mest intressanta i hela filmen eftersom den, likt Ivanhoes Brian de Bois-Guilbert, är oerhört ambivalent. Till en början framstår han som en slags hjälte, om än en romantisk sådan. Men efter att vid ett inbrott tillsammans med Frankenstein ha varit oväntat snabb att sticka kniven i en nyfiken nattvakt förstår vi att han har dolda djup. En insikt som enbart förstärks av att han inte kan låta bli att imponeras och fascineras av Frankensteins färdighet med benborren, oavsett dess syfte.

Det är bara att tacka och ta emot för ytterligare en härlig Victor Frankenstein, signerad Peter Cushing och Hammer.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Witchfinder General.jpegalt. titel: Den blodiga snaran, Matthew Hopkins: Witchfinder General, The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Conqueror Worm

Året är 1645. Den första omgången av det brittiska inbördeskriget går mot sitt slut och England är i allt väsentligt ett laglöst land. Cromwells rundhuvuden har tvingat rojalisterna att backa tills de nu står med ryggen mot den irländska sjön. Det finns gott om utrymme för män som häxjägaren Matthew Hopkins och hans assistent John Sterne att ostört fullgöra sin gudfruktiga plikt: att hitta, döma och avrätta så många av djävulens anhängare som möjligt.

Och inte saknas det gudfruktiga engelsmän vilka mer än gärna bistår Hopkins och Sterne i detta arbete. Som invånarna i Suffolk-byn Brandeston, exempelvis. De har av någon anledning fattat avsky för prästen John Lowes och anger honom därför till Hopkins. Hopkins låter Sterne tortera Lowes för att få prästen att bekänna sina illdåd men avbryter underhållningen efter att Lowes skyddsling Sara bett för hans liv. Hon lovar att Hopkins senare under kvällen kan få komma till hennes rum och ha ett privat…samtal om Lowes oskuld.

Ok, här har vi alltså Witchfinder General, en film som mångas ögon uppenbarligen kan utnämnas till en av tidernas bästa skräckfilm. I beg to differ. Witchfinder General är möjligen en skrämmande film. Det är utan tvekan en väldigt våldsam film (jag såg den ocensurerade exportversionen). Jag upplever att regissören och manusförfattaren Michael Reeves velat säga något om fullkomligt hänsynslösa män som tar chansen att tillfredsställa vilka skruvade lustar de nu än månde ha.

Filmen gör verkligen ingen hemlighet av att Hopkins knappast drivs av religiös iver att göra det Rätta. Han är en man som gillar att se andra plågas (i händerna på den mer handgripligt sadistiske och brutale sällen John Sterne) och dessutom få betalt för det. Det är många stinna penningpungar som byter händer under filmens gång. Hopkins hyser heller inga moraliska betänkligheter att utnyttja sin position i syfte att tvinga kvinnor till sexuellt umgänge.

Allt detta förklaras emellertid omedelbart, genom en introducerande berättarröst och därmed är hela spänningen borta. Vi behöver aldrig tvivla på vad som driver Hopkins (sadism) eller hur han kan komma undan med sina illdåd (laglöst och krigshärjat land). Allt som händer blir bara en våldsam bekräftelse på det vi redan vet eftersom filmen berättat det för oss.

Witchfinder General är en högst allvarlig berättelse och mycket av den stämningen hänger förstås på Vincent Price i rollen som Matthew Hopkins. Jag ska inte påstå att jag har några problem med att tro på rollfigurens kallblodighet men Prices prestation särskiljer honom inte från många andra mänskliga film-monster. Ska vi börja jämföra blir jag betydligt mer skrämd av exempelvis Anthony Hopkins Lecter i The Silence of the Lambs eller Michael Rookers Henry i filmen med samma namn.

Förutom att vara en berättelse om alla de illdåd som Hopkins kan utföra i Guds namn blir dessutom Witchfinder General också en ganska klassisk hämndhistoria. Av någon anledning blir jag hela tiden påmind om ett typiskt western-narrativ när Saras fästman Richard (givetvis) ska hämnas sin älskades våldföring i händerna på Hopkins och Sterne (”It’s justice. MY justice!”). Kanske beror det på de långdragna hästjaktsscenerna genom ett mestadels idylliskt sydengelskt landskap?

Utöver berättarrösten som förklarar Matthew Hopkins bevekelsegrunder inleder Witchfinder General med en skrämytslig mellan rundhuvuden och rojalister. Kanske ville Reeves också säga något om en tidsanda där människoliv inte var värt mer än en blykula och lite krut? Avslutningen låter dessutom ana hämnarens slutgiltiga tomhet. Men i så fall skulle regissören ha behövt göra de parallellerna tydligare, för det är enda gången vi får känna av bisterheten i den krigssituation som England befann sig i. Och någon chans att göra om och göra bättre fick inte Reeves – han avled kort efter filmens premiär, blott 25 år gammal. Ett faktum jag uppfattar i viss mån har bidragit till ryktet som omgärdar Witchfinder General.

Nej, ska detta bli en riktigt bra filmupplevelse krävs nog att att man fångas av någon slags stämning som jag inte ens lyckades uppfatta. En stämning som jag gissar att exempelvis doom metal-bandet Witchfinder General och A Field in England-regissören Ben Wheatly greppat.

Då tycker jag att det blir betydligt ruggigare att läsa på om den riktige häxjägaren Matthew Hopkins som, tillsammans med John Sterne, sägs vara ansvarig för att ha avrättat 300 människor mellan 1644 och 1649. Han författade även handboken The Discovery of Witches som användes flitigt vid de (mer kända?) häxprocesserna i New England.

star_full 2star_full 2

Dr Terrors.jpegalt. titel: Mannen i tågkupén, Die Todeskarten des Dr. Schreck

Varför nöja sig med en film, när man kan få sex?! Eller ja, sex korta filmer i en långfilm om vi ska vara petiga. Bolaget Amicus Productions grundades 1962 av amerikanerna Milton Subotsky och Max Rosenberg och höll till i anrika Shepperton Studios, ett par mil utanför London. Dr. Terror’s House of Horrors var deras första rysare och dessutom den första i raden av inte mindre än sju olika skräckepisodfilmer (ett grepp som populariserades i den 20 år äldre Dead of Night, om ni minns).

Sex män trängs i den minimala tågkupén där en av dem presenterar sig som Dr. Schreck, expert på det metafysiska. Han förklarar hur det naturliga och övernaturliga är oundvikligt sammantvinnade och hur nära det mystiska och fasansfulla ligger det vardagliga. Är man uppmärksam kan även hans tarotlek (som han kallar sitt ”House of terror”) vara till hjälp om man vill få en skymt av sin egen framtid och öde. Men kommer någon av männen i kupén att undkomma de grymheter som Dr. Schrecks tarotkort visar upp för dem?

Amicus filmer förväxlas ibland med de från det äldre bolaget Hammer, vilket inte är så konstigt. Amicus använde sig gärna av Hammers bästa affisch-namn (i Dr. Terror’s House of Horrors möter vi exempelvis både Christopher Lee och Peter Cushing). Bakom kameran återser vi dessutom regissören Freddie Francis från bland annat gårdagens Nightmare. Sedan möter vi även här samma härligt mustiga färgsättning som vi blivit vana vid från Hammers gotiska produkter.

I fallet Dr. Terror’s… utspelas emellertid alla sex berättelserna i nutid eftersom de som sagt ska avslöja tågresenärernas respektive och presumtiva framtider. Arkitekten Jim Dawson möter en urgammal förbannelse när han reser till Skottland. Familjemannen Bill Rogers måste tampas med ett ovanligt envist ogräs i sin trädgård. Trumpetaren Biff Bailey förolämpar dumt nog voodoo-guden Damballah. Konstkritikern Franklin Marsh är lite väl förtjust i att sabla ned de konstnärer han möter. Sist, men inte minst, tvingas läkaren Bob Carroll inse sanningen om den vackra Nicolle, kvinnan han gift sig med.

Som vanligt när det gäller episodfilmer bjuds det på både toppar och dalar. Många av kortfilmerna avslutas, föga överraskande, med en ”överraskande” vändning. Anrättningen är på det hela taget ganska harmlös men långt ifrån charmlös. För ovanlighetens skull är själva ramberättelsen, alltså de scener som utspelas mellan de olika männen i tågkupén, det bästa i hela filmen.

Här är de nämligen inträngda i ett minimalt utrymme som ändå kan belysas på en mängd olika sätt beroende på vad tåget passerar för tillfället. För skådisar som Peter Cushing (Dr. Schreck), Christopher Lee (Franklin Marsh) och en ung Donald Sutherland (Bob Carroll) räcker det med minspel och blickar för att skapa en riktigt fin stämning. Sedan skadar det ju inte att Lees stele tvivlare utropar ”Nonsense!” och ”Charlatan!” eller fnyser över ”ridiculous parlour games” vid ungefär vartannat uttalande från Dr. Schreck. Vars olycksbådande närvaro i sin tur understryks av att han i omgångar belyses med överdrivet färgade lampor i absinth-grönt, aubergine-purpur eller isande kobolt.

Historiemässigt firar manusförfattaren (och producenten) Subotsky inga större triumfer. Förutom möjligen i Donald Sutherlands segment, vilket dessutom innehåller en alldeles förtjusande gummifladdermus med lysande ögon. Trädgårdsberättelsen känns som en ganska skamlös och förenklad plagiering av The Day of the Triffids (”A plant like that could take over the world!”) medan Christopher Lees historia blir en rätt trevlig variant på Poes ”The Tell-Tale Heart” (även om den gode Lee, med sitt stränga utseende, har svårt att förmedla känslan ”livrädd”). Svagast i gänget är Biff Baileys haitiska äventyr men segmentet räddas samtidigt av att tusenkonstnären Roy Castle fixar en hyfsad comic relief, särskilt när han påpekar för voodoo-översteprästen att urgammalt ceremonitrummande knappast kan omfattas av nutida copyrightlagar.

På det hela taget måste jag förklara mig mer än nöjd med denna Amicus första episodfilm. Inte särskilt ryslig på någon fläck men vad gör det när Dr. Schreck bjuder på så charmig underhållning i så många andra avseenden?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

NightmareHmm, jag tror banne mig att det snart börjar vara dags att döpa om årets Halloween-tema till Gaslighting istället för Brittisk skräck…

Den 17-åriga Janet skickas hem till godset Hightowers från Hatcher’s School for Young Ladies eftersom hon natt efter natt vaknar skrikande från hemska mardrömmar. Genom hushållerskan Mrs. Gibbs får både vi i publiken och den medföljande läraren Mary Lewis veta bakgrunden till Janets fragila mentala hälsa: på sin 11-årsdag hittade flickan sin far liggande nedhuggen bredvid födelsedagstårtan och det var modern som höll i kniven.

Janets mamma är nu inspärrad på hospital och Janet själv är dödligt rädd för att hon ska ha ärvt sin mammas sinnessjukdom. Faktum är att både vi och Mrs. Gibbs kan förenas i farhågorna över att Janet gör sig själv sjuk genom att oroa sig så mycket över att inom kort tvingas dela moderns cell med gallerfönster. Kan det därmed också vara så att hon inbillar sig den vitklädda gestalten som skrider omkring i Hightowers korridorer? En gestalt som Janet lite nu och då också återfinner med en enorm förskärare stickades ut ur bröstet?

Den ende Janet törs lita på är förmyndaren Henry Baxter och han försöker i det längsta tillmötesgå hennes önskningar om att inte skickas till läkare eller sjukhus och absolut inte prata med en psykiatriker. Men byns lokale läkare förmanar Henry: ”Don’t wait to see if things sort themselves out. They won’t, you know”. Ett par varningens ord som både Janet och Henry borde ha tagit lite större hänsyn till.

Förtexterna till denna svart-vita Hammerrulle bjuder på idel välbekanta namn. Jimmy Sangster har producerat och skrivit manus medan Freddie Francis (som dessförinnan varit fotograf på bland annat The Innocents) intagit regissörsstolen. På skådissidan är det däremot mer anonymt, jag känner inte igen vare sig amerikanen Paul Knight som spelar Henry Baxter, Moira Redmond i egenskap av den inhyrda sköterskan Grace Maddox eller Jennie Linden i rollen som Janet. Iklädd ett par glasögon med 60-talsbågar skulle Knight dock vid en snabb titt kunna misstas för Colin Firth.

Linden är den som har det svårast i sammanhanget eftersom hon här var 25 men skulle föreställa 17. En relativt barnslig 17-åring dessutom. Det finns en slags skolflicksförälskelse-vajb från hennes sida gentemot förmyndaren som blir lite märklig eftersom den inte adresseras på något ordentligt sätt.

I likhet med andra filmer på samma tema bygger Nightmare mycket på (1) långa korridorer som är belysta på ett sådant sätt att de ska kasta maximalt med skuggor överallt, (2) undflyende gestalter, (3) verkliga eller inbillade röster samt (4) patenterat Galna kvinnor en masse. De senare ska gärna filmas underifrån samtidigt som de hugger maniskt med högerarmen i ett verkligt eller inbillat offer. Allt givetvis med ett förvridet grin på läpparna.

As far as gaslighting-historier goes är Nightmare varken bäst eller sämst i klassen. Det är en helt ok thriller som kanske tar lite väl lång tid på sig i uppbyggnadsfasen men som ändå lyckas driva sin berättelse framåt med god kontroll.

star_full 2star_full 2star_half_full

Children of the Damnedalt. titel: De fördömdas barn

Fyra år efter att Gordon Zellaby gjort processen kort med de små djävulsbarnen i Midwich var det dags igen. Nu har sex barn av enastående intelligens fötts i olika länder världen över och UNESCO beslutar att samla dem i London. Big mistake…

Alla kidsen smiter nämligen från sina respektive ambassader och förskansar sig i en övergiven kyrka med hjälp av Susan Eliot, moster till ledaren Paul. Psykologen Tom Lewellin och genetikern David Neville var de som upptäckte Paul tack vare ett internationellt IQ-test och de försöker förgäves förstå vad barngruppen är ute efter. Men snart tar global skrämselpolitik över och alla inblandade länder är fast beslutna att inte låta någon av de andra lägga vantarna på ”deras” barn.

Ni vet den klassiska historien om kung Salomo som lyckades klura ut vem av två kvinnor som var biologisk mor till ett barn genom att hota att hugga det mitt itu? Han hade inte haft en chans i det här läget eftersom alla inblandade helt klart föredrar en lösning som slutar med en hel hög döda ungar. Bara så länge det innebär att ingen av de andra länderna kan få någon fördel i kapprustningen.

Det lysande undantaget till denna regel visar sig efter hand vara psykologen (surprise, surprise…) Tom. Hans ”mjuka” vetenskap tillåter en betydligt större öppenhet inför vad barnen kan vara och visa sig betyda för mänskligheten än genetikern David. Här går alltså skiljelinjen snarare mellan personligheter (eller C.P. Snow) än mellan vetenskap och militarism som var fallet i Village of the Damned.

David är den kallsinnige naturvetaren som först är nyfiken på vilka mutationer som barnen egentligen är uttryck för, för att sedan snabbt komma till slutsatsen att de är en överlägsen art i den evolutionära kampen. Äta eller ätas och om vi inte slår tillbaka med kraft kommer vi snart att vara kontrollerade av den nya arten. Fråga bara aporna…

Det är också David som kommenterar ”breeding always tells” i samband med Pauls slampiga mamma, pressar alla mödrarna med frågor om vilka barnens fäder är och sedan avfärdar dem som labila när de blir synbarligen stressade över frågorna. Men hur skulle de kunna bli annat när de alla upplever sig ha genomgått en oförklarlig jungfrufödsel?

Barngruppen i Village of the Damned var ondskefull mer eller mindre per automatik. För även om mamma ger en lite för varm mjölk i nappflaskan är det knappast rimligt att tvinga henne att stoppa ned handen i kokande vatten. Detta mångkulturella gäng är länge mer ambivalent och tycks bara försvara sig när nöden kräver. Men då gör de det med besked och scenen där de drar igång en slags ljudvågsdödsmaskin i den gamla kyrkans orgel är faktiskt riktigt obehaglig.

Jag måste också nämna en detalj som gjorde mig oerhört nyfiken. Först en bit in i filmen förstår jag att Tom och David är rumskompisar. Låt vara att filmen tydligt visar hur de sover i skilda sovrum men jag måste ju ändå undra om det var meningen att man som tittare skulle uppfatta dem som ett gay-par och i så fall i vilket syfte. Samtidigt blev manlig homosexualitet avkriminaliserad i England först 1967, så det kanske bara är jag som övertolkar.

På det hela taget gör Children of the Damned mig lite förvirrad. Originalet är i alla avseenden en elegantare och snyggare berättad film men samtidigt lyckas uppföljaren i omgångar skapa en obehaglig stämning med vindlande Londongatulabyrinter och en överrörlig kamera. Dessemellan har den emellertid grava tempoproblem och kan vara direkt seg. Jag vet heller inte hur smart det var att sumpa chansen att göra barnen i princip stumma och därmed tvingas använda Susan Eliot som sitt språkrör. Förutom denna roll fyller hon nämligen ingen som helst funktion i handlingen och det är alltså en roll som undan för undan blir allt onödigare.

Till dessa nackdelar eller problem måste också läggas upplösningen som är tungfotat, övertydlig och på gränsen till outhärdligt högtravande och moraliserade. Samtidigt som den strax dessförinnan lyckades skapa mer spänning än jag någonsin upplevde i originalet. Förvirrande var ordet, sade Bull.

star_full 2star_full 2star_full 2

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser