alt titel: Talking Dead, Pontypool – Radio Zombie, Fear of the Living Dead – Radio Zombie

OBS! Grova spoilers! You have been warned…

Radioprataren Grant Mazzys karriär är månne lite på upphällningen? I likhet med demonregissören Joe Gideon från All That Jazz måste han liksom peppa sig själv varje morgon innan han kliver in på den lilla radiostationen i Pontypool, Ontario. Be positive! Men man får en distinkt känsla av att det enda som är riktigt positivt i Mazzys liv nu för tiden är whiskeypavan som lite nu och då får dutta ned sitt innehåll i hans kaffekopp. Producenten Syd anställde honom förvisso för hans Mazzy-ness men suckar ändå över att karln inte fattar att ”Take no prisoners!”-taktiken kanske måste tonas ned en smula för att tilltala småstadsinvånare.

Något annat som den här dagen främst är intresserat av att härja fritt är smittan som börjat spridas i Pontypool. Först kommer oroväckande, men obekräftade, rapporter om stora folksamlingar vilka blir allt mer våldsamma och till slut börjar attackera andra människor. När rapporterna av allt att döma verkligen är sanna återstår emellertid frågan: vad består smittan egentligen av?

Titeln Pontypool lät vagt välbekant när utmärkta podden The Evolution of Horror tog upp filmen i sitt zombietema. Diskussionen om den, och efterföljande hyllningar från lyssnare, gjorde mig tillräckligt nyfiken för att hugga en portugisisk-textad version på YouTube. Vars, för mig, fullkomligt obegripliga ordharanger kändes lämpliga med tanke på att det är språket som står i centrum för Pontypool.

Tyvärr är det väldigt svårt att diskutera det fina med filmen utan att spoila skiten ur den eftersom hela konceptet bygger på språk. Den märkliga smittan sprids genom ord och vår förståelse av dem. Själva språkbiten gör att man kanske kan dra paralleller till Arrival men där handlade det om att språk styr vad vi tänker, kan uttrycka och, i förlängningen, hur vi bygger vår uppfattningsvärld. Pontypool är mer intresserad av att utforska hur mänskligheten skulle hantera ett fullkomligt sammanbrott i (talad) kommunikation. Det görs hänvisningar till semiotikern Roland Barthes.

För går det verkligen att tänka sig en mänsklighet eller ett samhälle utan språk? I någon mening fick Pontypool extra relevans dessa corona-år, eftersom filmen pratar om dödlig smitta och där ett första varningsmeddelande lyder ”For your saftey, please avoid close contact with your family”.

Det är ju med hjälp av språket vi bygger relationer, vilket Grant Mazzy tidigt också påpekar – i egenskap av radiopratare bygger han en relation med lyssnarna genom det han säger. Därmed blir det viktigt både vad han säger och vad han inte säger. Är det oansvarigt eller relationsbyggande att haspla ur sig obekräftad information. Blir det hela mer av det ena eller det andra för att Grant tydligt påpekar att det är obekräftade uppgifter han förmedlar?

Det är förstås smart i många olika avseenden att låta hela filmen utspelas på den lilla radiostationen och med ett fåtal personer på rollistan. De har inga möjligheter att kontrollera vad som är sant och inte men har tidigare själva varit de som kanske tullar lite på sanningen. Ken Loney (Loney=looney=loner?) i stationens The Sunshine Chopper sitter i själva verket inte högre än i sin Dodge Dart med ett helikopterljudspår som spelar i bakgrunden. En tidigare tryggt övervakande guddom visar sig vara oförmögen att tillhandahålla vare sig fakta eller förtröstan

Nu var jag i och för sig ganska beredd på vad jag skulle få men jag tyckte mycket om Pontypool. Leken med språk och kommunikation var mumma för filmtittarhjärnan samtidigt som kammarspelsuppsättningen gjorde att den var riktigt spännande. Mycket hänger på kanadensiske Stephen McHattie i rollen som Grant Mazzy och har gör jobbet med den äran, komplett med cowboyhatt och ett ansikte som mest av allt påminner om en synnerligen detaljerad vägkarta. Han flankeras av Lisa Houle och Georgina Reilly som också gör bra prestationer.

En film som för ovanlighetens skull levde upp till hajpen och som jag känner att jag behöver fundera lite mer på. Samt givetvis läsa förlagan Pontypool Changes Everything av kanadensiske författaren Tony Burgess.

Bonus: Pontypool Changes Everything (1998)
Burgess skrev manus av sin egen bok tio år efter publiceringen och det finns goda skäl att anta att han verkligen gått och malt historien i sitt huvud under alla dessa år. Den förhållandevisa tydligheten och rätlinjigheten i filmen Pontypool står nämligen inte att finna på en enda jävla fläck i Pontypool Changes Everything.

Efter att ha tagit del av vansinnet som är Burgess bok kände jag att jag behövde hjälp, men inte ens med tre kloka samtalskompanjoner lyckades vi komma längre än att man kanske främst bör se det hela som någon slags textbaserad performance-installation. Men samtalsvägen dit var otroligt spännande och det kanske är det som är hela poängen.

Förutom själva konceptet med ett slags zombievirus som gömmer sig i språk och förståelse innehåller förlagan en mängd olika mer eller mindre märkliga, hiskeliga, oroande eller vanvettiga småberättelser, scener och ögonblicksbilder. Dess välsignelse är att den inte är särskilt lång, för nu orkade jag ändå hänga kvar bara för att se vart det hela skulle ta vägen. Ingenstans, visade det sig och därför är det jag främst tar med mig från Burgess författarskap är halsbrytande ordbilder som tiltar min hjärna på ett ganska härligt sätt. Jag bjussar på ett litet smakprov:

Children in full hockey gear skate across the purple an d red ice, weaving around an obstacle course of tan corpses. Several of the deer stand frozen, and the children cut down all but two. They become the opposite nets of a makeshift hockey rink. A heart thawed over a small fire is used to draw the centre line and goal creases.

Free City är ett strikt uppdelat klassamhälle – de som har solglasögon, coola kläder samt tonvis med vapen och de som inte har allt detta. Som Guy, exempelvis. Han får nöja sig med en babyblå skjorta, kakhifärgade chinos och ett alldeles vanligt bankjobb. Men Free City är också ett perfekt klassamhälle eftersom sådana som Guy aldrig opponerar sig mot orättvisorna. Faktum är att han tycker att han har ett nästintill perfekt liv, trots att arbetsdagen avbryts ungefär en gång i halvtimmen av glasögonprydda bankrånare och en promenad på stadens gator riskerar att sluta i blodsspillan. Det enda Guy saknar är någon att dela det här perfekta livet med.

Men så en dag möter han Henne. Bara det att hans drömkvinna är glasögonbärare. Men som den romantiker Guy är kastar han all tvekan överbord och bryter mot alla regler för att kunna få träffa henne igen. Inklusive att skaffa sig ett par egna glasögon, vilka gör att han betraktar sin värld på ett helt nytt sätt. Som om han levde i ett dataspel…

Free Guy påminner om flera andra filmer som också laborerar med reella världar versus fiktiva dito. De starkaste vibbarna i mitt huvud under titten kommer från Stranger Than Fiction, The Lego Movie, The Truman Show och Ready Player One. Men också remaken/rebooten av Jumanji, Inception och They Live. Plus en hel drös med dataspel, bara det att jag inte har en aning om vilka de skulle vara.

Signifikant för alla dessa berättelser är att tittaren ska kunna relatera till och helst också sympatisera med huvudpersonen, vilken ofta finner sig fången i en situation som hen tidigare uppfattade som vardag eller rent av perfekt. I det avseendet är Ryan Reynolds utan tvekan ett givet skådisval eftersom han alltid framstår som supersympatisk samtidigt som han kan fixa den där barnsliga förundran som måste till när han för första gången ska utforska världen bakom hans egen vardagsvärld.

I det avseendet är ju också den här typen av historia extremt förlåtande eftersom dataspelsvärlden gör att man köper en hel del överdriven CGI – vi ser ju ändå en helt dataanimerad värld. Och det är kanske samtidigt här som Free Guys akilleshäl visar sig. För på samma sätt som spelet Free City inte premierar karaktärsutveckling och mellanmänskliga relationer lika mycket som coola vapen, explosioner och flygande bilar hamnar människorna lite i skymundan för allt ultravåld och övertydliga budskap.

Samtidigt ska jag väl inte hacka alltför mycket på Free Guys försök till indoktrinering. Det är både välmenande och dubbeltydigt. Varför inte satsa på att levla upp genom att vara en schysst snubbe istället för någon som skjuter NPC:s av ren uttråkning? Varför inte slita sig fri från vardagsrutinen? Varför inte förbli en drömmare istället för att sälja sin själ och sina principer? Varför inte ta språnget och våga förändra dig själv i syfte att också förändra världen till något bättre?

På ett sätt var Free Guy exakt vad jag behövde för att varva ned denna fredagskväll, inte minst för att den var 2021 års absolut första biofilm. Samtidigt kan jag inte blunda för att jag fann större nöje i den lilla promo-videon av Deadpool och Korg som tittar på filmens trailer tillsammans. Free Guy var rar, charmig och underhållande men å andra sidan inget som fick mig att stå på huvudet av förundran. Jag måste erkänna att det absolut roligaste var cross-over-referenserna till MCU. Ibland finns det vissa vinster med media-monopol…

alt. titel: Triffiderna, Revolt of the Triffids

Invasioner handlar främst om att bida sin tid och invänta rätt tillfälle — fråga bara triffiderna. En relativt ny deltagare i jordens ekosystem men en som mänskligheten givetvis redan sett till att tämja. Ett arbete som krävde lite mer möda än man kanske skulle förvänta sig när det gäller en växt men triffiderna är inte bara giftiga, utan också förmögna till viss rörelse. Dessa nackdelar vägs dock med god marginal upp av det faktum att man från dem kan producera en högkvalitativ olja. Cash is king och därför finns det flera inhägnade triffidfält runt om i världen.

Men triffidernas slavtillvaro ska komma att få ett hastigt slut när ett spektakulärt meteorregn över en natt gör alla (som sett det) blinda, det vill säga större delen av i alla fall den brittiska befolkningen. Och blinda personer, som dessutom är ovana vid sin egen funktionsnedsättning, är mums för triffid-måns.

En av de få som bevarat sin syn är biologen Bill Masen eftersom han låg på sjukhus med en bandagerad ögonskada vid tidpunkten för meteorregnet. På Londons kaotiska gator stöter han sedan på författaren Josella Playton som också har synen i behåll och därför tillfångatagits av en blind man som använder henne som sin ledarhund. Tillsammans försöker Josella och Bill navigera i denna nya och förvirrade värld.

Filmen The Day of the Triffids från 1963 blev en ganska trevlig överraskning i 2019 års brittiska Halloween-tema, så det föll sig naturligt att jag också blev nyfiken på den litterära förlagan. Författaren John Wyndham Parkes Lucas Beynon Harris hade redan publicerat fyra romaner innan andra världskriget, men då under namnen John B. Harris, alternativt John Beynon. The Day of the Triffids var den första bok att publiceras med “John Wyndham” på omslaget.

Wyndham själv hymlade inte med inflytandet från H.G. Wells utmärkta The War of the Worlds men jag skulle vilja påstå att dagens författare tar sin historia i en lite annan riktning i och med introduktionen av den katastrofalt hastigt påkomna blindheten. Mindre fokus på den paniska Massan och mer på enskilda människor. Därmed finns en bra grogrund för funderingar kring hur människor inte bara samlas mot ett externt hot, utan också hur de beter sig mot varandra. Inte minst när det finns en fysisk och tydlig gräns mellan de som har och de som inte har. Syn, alltså.

Vad jag kan påminna mig höll också Wells främst till ute på den brittiska landsbygden medan Wyndham spenderar minst halva sin bok i London. Här skulle man kunna tänka sig att han också hämtat viss inspiration från Arthur Conan Doyles långnovell från 1913, The Poison Belt. Men som otaliga sentida zombie-filmer visat oss är det något speciellt med målande beskrivningar av övergivna stadsgator. Överhuvudtaget finns det mycket i både bok och film som kan härledas till Danny Boyles 28 Days Later.

Möjligen kan Wyndham ha blivit lite väl glad i hatten när han förutom meteorregn och blindhet också introducerar någon form av smittsam sjukdom som får folk att dö som flugor. Den detaljen känns mer fabricerad i syfte att lösa vissa berättelsetekniska knutar är som en naturligt del av samma berättelse. Jag tycker inte heller att Wyndham övertygande lyckas argumentera för det till synes slumpartade sammanträffandet triffider+massiv blindhet även om han gör ett tappert försök.

Samtidigt är det som vanligt svårt att ducka för den tankemässiga högerkroken när historier kan kopplas samman med verkliga världshändelser. Det känns inte särskilt långsökt att när Bill och Josella tar sig en titt på denna sköna nya värld (full av “det nya normala”) och spekulerar i vad den kan komma att innebära för kommande generationer så talar de egentligen om en post-andra världskrigsvärld (“What saddens me is not so much the things we’ve lost, as the things the babies will never have a chance to know”). På samma sätt som ramen av Vietnamkriget gör Joe Haldemans The Forever War mer intressant gör denna ram The Day of the Triffids mer tankeväckande.

alt. titel: Kwaidan, Kwaidan – Storie di fantasmi

I min text om Mario Bavas episodfilm Black Sabbath misstänkte jag helt fräckt att regissören verkade vilja ta med sig färgfilmen hem efter varje dags inspelning och göra onämnbara saker med den. Efter titten på Kaidan misstänker jag lika fräckt att japanen Masaki Kobayashi sannolikt gärna skulle göra Bava sällskap. Både det närmast lustfyllda förhållandet till mättade färger i alla möjliga olika uppsättningar samt en otvetydig studiokänsla gör att Kaidan påminner mig en hel del om Black Sabbath.

Fast här snackar vi i och för sig inte over the top italienska vampyrhistorier med Boris Karloff utan japanska, traditionella spökhistorier (som förvisso inte behöver vara mindre over the top för det). Fyra stycken allt som allt. Kaidan betyder bokstavligt talat ”spökhistoria” och alla fyra nedtecknades av den japaniserade grek-irländaren Patrick Lafcadio Hearn. Hearn kom till Japan 1890, tog sig en hustru, namnet Koizumi Yakumo, blev buddist och stannade i landet till sin död 1904 där han gjorde stora insatser för att förmedla en dittills nästan okänd kultur till en västerländsk publik. Däribland alltså spökhistorier.

Först ut är berättelsen om en samuraj som efter många år (och giftermål på annat håll) återvänder till sin försmådda ex-hustru i Kyoto. Därefter handlar det om en skogshuggare som under en snöstorm blir skonad av en Yuki-onna eller snökvinna på villkor att han inte får berätta om det för någon levande själ. Sedan får vi träffa den blinde tempeltjänaren Hoichi, vilken spelar och sjunger så vackert att den förintade Heike-klanen kommer och hämtar honom om natten för att få höra balladen om ett stort sjöslag 1185. Och så avslutas alltihopa med en liten rumphuggen och oavslutad sak om tjänaren Kannai som tar det olyckliga beslutet att tömma en skål med te i vilken har ser spegelbilden av en man.

Tja, jag vet inte, jag… Kaidan verkar ha sopat banan med konkurrenterna i Cannes och var var nominerad till en Oscars-gubbe för bästa utländska film. Roger Ebert ska ha kallat den ”among the most beautiful films I’ve seen”. Och ja, jag kan absolut hålla med om det visuella – Kaidan är en fenomenalt vacker film, inte minst färgmässigt. Mest fastnade jag för den surrealistiskt målade himlen som syns i bakgrunden till berättelsen om skogshuggaren och snökvinnan. Under snöstormen är den illande blå och fylld med vad som torde kunna liknas vid ögon som vore de målade av van Gogh. Senare har den fått en blodröd mättnad som skapar en märklig stämning där den syns mot bakgrunden av en övertydlig studio-skog.

Men skönhet räcker tyvärr inte hur långt som helst i det här fallet. Kaidan är tre jävla timmar lång. Det är alldeles för mycket tid att spendera på utdragna scenen som inte leder någonvart samt spökhistorier som både är välbekanta till sin struktur och i flera fall dessutom avslöjar hela mysteriet i sin titel. Den första berättelsen är betitlad ”Det svarta håret” och även om jag gillar konceptet med ett mordiskt spökhår som tar hämnd på svikar-maken, blir utförandet alldeles för teatraliskt (men tack för bekräftelsen av att det är något olycksbådande med långt, svart kvinnohår i den japanska kulturen).

Så fort skogshuggaren i ”Kvinnan i snön” träffar på sin blivande maka i skogen råder det ingen större tvekan om vem hon egentligen är. Och även om det inte var helt uppenbart hur ”Öronlöse Hoichi” skulle utspelas rådde det knappast någon soäkerhet om hur den skulle sluta. Just den här historien uppfattade jag som filmens längsta, men det kan också ha berott på att den inleddes med ett evighetslångt parti där en gäll röst tävlar i klagosång med ett stränginstrument och sjunger balladen om sjöslaget vid Dannoura. Det hela blir inte mindre segt av att publiken så att säga får se hela historien i tre olika versioner: vyer av tavlor som avbildar slaget, sången och så en slags dramatisering i vad som mest av allt liknar en plaskdamm.

Den sista berättelsen är i och för sig barmhärtigt kort och binder också ihop alla fyra berättelserna på ett ganska elegant sätt i det att vi exempelvis får en förklaring till den omnipotenta berättarrösten som följt med oss hela tiden.

Kaidans bildspråk var närmast magnetiskt och filmen bjuder på en märklig ljudbild som skapar en ganska obehaglig stämning. Men historierna i sig och själva framförandet funkade väldigt dåligt för min del. Inte en film jag kommer att leta land och rike runt efter i en luxuös samlarutgåva i 4K-upplösning om vi säger så.

Ni vet de där männen i svarta kostymer som kör svarta bilar och ser till att mänskligheten inte har en aning om att det finns aliens på jorden? Välkommen till deras arbetsvardag. Numera känns det nästan svårt att minnas hur pass roligt och uppfriskande konceptet kändes när den första Men in Black-filmen med Will Smith och Tommy Lee Jones hade premiär 1997. Då kändes det lite som: ”varför har ingen tänkt på det här förut?!”

Vilket förstås inte var helt sant eftersom det låg en serie i botten, skapad av Lowell Cunningham och publicerad 1990-91. Men ett tecken på hur pass bra grundidén var torde vara det faktum att filmens producenter köpte rättigheterna redan 1992. Längs med resans gång beslutade man dock att ersätta seriens dark-and-gritty-stämning med något lite mer lättsamt.

Vilket på 90-talet innebar att stänka ned folk med blåaktig sörja efter en rafflande inledning nära gränsen till Mexiko. Just den inledningen är kanske också ett sätt att göra en lite nick till det faktum att filmen från början skulle ha utspelats i Kansas och Nevada, stater som har en tydligare koppling till den klassiska Area 51. Regissören för de tre första filmerna, Barry Sonnenfeld, tyckte dock att om man nu ska tänka sig ett ställe där tillresande aliens inte skulle få folk att höja på ögonbrynen borde det vara New York.

Det filmens publik hade all anledning att höja på ögonbrynen åt var Rick Bakers arbete med alla dessa olika aliens. Hans namn slogs också upp stort i förtexterna och användes helt klart som en kvalitetsgarant för en effekttung franschise. Sonnenfeld (som alltså var inblandad förhållandevis tidigt i projektet) tänkte sig först att filmens aliens skulle kunna vara utomjordiska på riktigt. Det vill säga inte alls formade på ett för det mänskliga ögat igenkännbart sätt. Men när den typen av aliens ska ställas framför en kamera dyker det upp frågor i stil med ”hur ska publiken veta åt vilket håll hen tittar?” och så var man tillbaka i konstruktioner med i alla fall något slags identifieringspotential.

Baker var inblandad i de tre första filmerna – Men in Black, Men in Black II och Men in Black 3 – medan den fjärde filmen (noga räknat en spin off), Men in Black: International, lutade sig tungt mot CGI. I alla fyra filmerna är det aliens som i någon mening utgör skurkarna eller antagonisterna. Varenda gång är det emellertid jordens själva existens som är i fara. I både den första och andra filmen hamnar vi kanske främst i korselden av ett galaktiskt krig mellan två helt andra arter, men ultimatumen är desamma: leverera X inom X tid, annars sprängs jorden.

I Men in Black 3 blir utblicken både större och mindre: jorden och universums eventuella förstörelse genom de extremt aggressiva bogloditerna hänger på att vi ska jaga en specifik skurk, Boris the Animal. Medan den fjärde filmen vänder sig till en klassiker i sci fi-sammanhang: en svärm eller hive mind som kan ta över andra varelser med en puppet master-historia som följd. Även här anar vi ett slutgiltigt övertagande av universum om svärmen inte stoppas på jorden av våra hjältar.

Hjältarna övertogs rakt av från Cunninghams serie, i alla fall duon Jay och Kay. En förändring var emellertid att låta Will Smith inta rollen som Jay, en rollfigur som i serien var vit. Castingen av Will Smith var förstås smart eftersom skådisen i slutet av 90-talet befann sig på den absoluta toppen av sin karriär med filmer som Bad Boys och ID4 bakom sig. Frågan är om man så här i backspegeln skulle kunna säga att karln rentav peakade 96-97 med ID4 och Men in Black? För efter det följer sedan främst en räcka uppföljare och mindre framgångsrika produkter (om än inte på samma nivå som den hiskeliga After Earth).

Mycket av filmseriens charm bygger förstås på dynamiken mellan Will Smith snabbsnackande och streetsmarta Jay å ena sidan, samt Tommy Lee Jones vresige och fyrkantige Kay å den andra. I det avseendet verkar det som om filmteamet kände sig rätt klara med den duon redan i första filmen eftersom Jay då får radera Kays minne i syfte att han ska få en chans till ett par år av hyfsat normalt Svensson-liv. Lyckligtvis insåg man att det var kombon Smith-Jones som var seriens kärna och plockade alltså tillbaka Jones i uppföljaren. Trean innehåller som bekant ett tidsreseperspektiv och jag måste erkänna att jag blev överraskad över hur pass bra Josh Brolin lyckades återskapa en yngre version av Tommy Lee Jones.

Dynamiken mellan Tessa Thompson och Chris Hemsworths M och H i fjärde filmen är förstås annorlunda men tillräckligt bra för att även där utgöra en slags kärna. Men Thompson och Hemsworth hade i och för sig redan haft möjlighet att träna på sitt humoristiska tjafsande i den två år tidigare Thor: Ragnarok. Det är också värt att nämna att Tessa Thompsons M är en av få kvinnliga roller av rang i hela serien, vid sidan av Linda Fiorentinos läkare i ettan och Lara Flynn Boyles skurk i tvåan.

Förutom i ettan finns i varje film också minst en putslustig sidekick till männen i svart, där tvåans mops Frank i mina ögon är den minst dåliga. Becuase of…dog. Fyrans CGI-Humpty Dumpty-rip off Pawny är verkligen inte på Jar Jar Binks-nivå men heller ingen som tillför särskilt mycket (utöver i själva händelseutvecklingen).

Stämningen har ständigt varit lättsam hejsan-svejsan med en liten tillskruvning i slutet, vilken tyvärr aldrig lirat särskilt bra med filmens tidigare humor. Undantaget torde vara ettan, inte minst eftersom den fint knyter ihop början och slut på det sättet. Det skapar en känsla av igenkänning och cyklicitet. Tvåans avsked av Rosario Dawson blir mest smetigt medan treans tids-mind-fuck får mig att himla med ögonen och säga ”WTF?!” Fyran drar iväg i en lite annan riktning, med ödesbestämdhet istället för sentimentalitet. Uppenbarligen ska projektet ha dragits med problem när det gäller just anslag och ton, så det är möjligt att det slutet antingen skulle ha funkat bättre med en annan inriktning på hela projektet eller är resultatet av en halvdan kompromiss.

Både ettan och tvåan är filmer som jag sett oftare än jag kan räkna, vilket inneburit att jag tyvärr i någon mening ”sett sönder dem”. Trean är i sin tur inte tillräckligt rolig, även om jag skulle kunna tänka mig att återbesöka den enbart för Josh Brolins skull (och kanske också Rick Bakers tidsenliga aliens). Fyran blev lite för mycket av trist CGI-fest i samma anda som vilken modern superhjältefilm som helst, inklusive övertydliga manusvändningar. Men på det hela taget är det en action-komedi-sci fi-serie som håller hyfsat jämn kvalitet och som inte svider att riva av på ett bräde.

Men in Black (1997)

Men in Black II (2002)

Men in Black 3 (2012, jag har redan skrivit en kortare text om den filmen här)

Men in Black: International (2019)

alt. titel: L’île aux chiens, Isle of Dogs – Ataris Reise, Ataris Reise, L’isola dei cani, Isla de perros

Den stackars strävhåriga scout-foxterriern Snoopy gick ett grymt öde till mötes i Moonrise Kingdom, skjuten i halsen med en pil av sina egna hussar. Lyckligtvis behövde jag inte misstänka att Wes Anderson hatar hundar tack vare den efterföljande Isle of Dogs. Och tack vare tre lägliga Viaplay-månader kunde jag dra igång hundfilmen per omgående.

Trash Island, i bukten utanför storstaden Megasaki, förvandlas i ett slag till Isle of Dogs. Den kattälskande borgmästare Kobayashi förvisar alla stadens hundar dit, under förevändning att deras sjukdomar utgör ett hot mot stadens mänskliga befolkning. Att forskare menar att de snart ska kunna bota både nosfeber och hundinfluensa spelar ingen roll. För att statuera ett exempel är den förste att deporteras livvaktshunden Spots, som tillhör Kobayashis unga skyddsling Atari.

Sex månader senare försöker de föredetta sällskapshundarna klara sig så gott det går med sina obehandlade sjukdomar och i slagsmål över äppelskrottar och ruttna kycklingskrov. Men de är desperata (ibland så desperata att de hänger sig i sina egna koppel), blir allt svagare, sorgsnare och argare. De saknar sin gamla mat, sina gamla bäddar, sina hussar och mattar. Jyckarna Rex, King, Duke och Boss har slagit sig ihop med den herrelöse Chief som är bra att ha med sig i sagda slagsmål (även om han lackar ur på att de alltid vill rösta om allting. Kanske för att han alltid hamnar i opposition?). En dag spanar hundgänget in en liten flygmaskin som kraschlandar på ön och ur det kliver Atari, på jakt efter sin trogne Spots. Men var kan han finnas?

Med tanke på att hundar spelar en huvudroll i Isle of Dogs är det kanske inte så förvånande att jag här har hittat ”min” Wes Anderson. Äntligen en nära nog fullträff, både till innehåll och utseende. Jag har redan tidigare upptäckt att jag är svag för Andersons miniatyr- och dockfaiblesse och här kommer den i hundform – det blir inte så mycket bättre än så.

För det första upplever jag att Anderson faktiskt låter sina röstskådisar uttrycka känslor, något han inte alls är lika generös med i sina “vanliga” spelfilmer där alla ska köra deadpan-dialoger. För det andra tycker jag att det här formatet funkar bättre i samklang med filmmakarens understatementhumor. Det blir helt enkelt roligt när konstaterandet att deras sjukdomar gör filmens jyckar lynniga, illustreras av en scen med ett hunddockhuvud som stressat flackar med blicken. Eller när ugglan, som levererar meddelanden tvärs över ön, måste hämta andan en smula efter sin flygtur. Och för det tredje understöds humorn ytterligare av de rent praktiska visuella lösningar som måste göras för att passa formatet. Exempelvis älskade jag de bomullsliknande dammolnen som alltid uppstod vid hundslagsmålen.

Självklart sympatiserar jag också med filmens budskap, jag är tveklöst pro-hund. Anderson gör det dock ganska övertydligt, med föredetta laboratoriehundar och Chief som egentligen inte är någon ”bad dog”. Han vill inte bitas men blir bara så rädd ibland. Jag ska villigt erkänna att mötet mellan Chief och Spots blev riktigt känslosamt. Däremot tycker jag det är lite synd att filmen verkar antyda att hundar enbart blir lyckliga av att tillhöra och lyda en husse eller en matte. Att vara en ”pet” och ingen ”alphadog”. Samhörigheten de kan finna mellan varandra verkar inget värd.

Samtidigt är det kul att se hur allestädes närvarande katter är i Megasaki. Ett konspiratoriskt möte blir förstås än mer Bondskurks-megalomaniskt när nästan alla deltagarna sitter med varsin katt på axeln (”Brains have been washed. Wheels have been greased. Fear has been mongered”).

Det har förekommit en del diskussioner i samband med Isle of Dogs vad gäller stereotypa bilder av japansk kultur (alla japaner blir övertygade av en välformulerad haiku), språkdiskriminering (filmens japanska dialog textas inte) och white savior complex (rebellen Tracy Walker). Jag kan i viss mån förstå det, men eftersom jag inte är av asiatiskt ursprung hängde jag upp mig på en helt annan grej. På fastlandet har vi förvisso utbytesstudenten Tracy som slåss för Ataris sak, men hon är trots allt en bifigur. Särskilt som hon en gång också ägde en numera deporterad jycke men alltså inte letat efter henne på samma sätt som Atari. Plus att hon förstås måste utveckla en crush på killen hon aldrig träffat.

Som om inte det vore nog är dessutom de flesta kvinnligt kodade hundarna feminina raser, typ efemära salukis, jämfört med de raggigare, kraftigare och mer prominenta jyckarna som alla har manliga röster. Scarlett Johansson och Kara Hayward (från Moonrise Kingdom) röstar de enda två tydligt kvinnliga hundarna, varav Kara Haywards Peppermint också valpar under filmens gång. I rättvisans namn dyker dock Tilda Swinton upp en kort sväng som mopsen Oracle, vars orakelkompetens bygger på att hon förstår vad som sägs på TV-sändningarna (det var däremot väldigt roligt).

Tyvärr slutar den genusmässiga problematiken inte ens där. Jag vet att jag i tidigare hundfilmer kunnat störa mig på att det väldigt ofta sätts likhetstecken mellan just pojkar och hundar. Wes Anderson både återupprepar och understryker det credot i samband med Atari: ”Because he’s a twelve year old boy, dogs love those”. Jag inser att jag överreagerar, men wtf?! Kan inte tjejer också få bli älskade av jyckar? Grejen är ju att citatet så enkelt hade kunnat byta ut ”boy” mot ”kid”. Slarvigt, Wes!

Det här gör förstås att Isle of Dogs olyckligtvis trillar ned från ett obefläckat toppbetyg. Filmens övriga styrkor (dit hör dock inte den helt meningslösa kapitelindelningen) gör dock att jag inte nänns dra av mer än ett halvt betyg, för detta var trots allt (nästan) 100 procent hundnjutning.

alt. titel: Mayhem – Senhores do Caos

”This movie is based on truth…lies…and what actually happened”

Tja, som hyfsat van BOATS-tittare vet man ju vid det här laget att alla filmer av den typen kan vara fyllda med lite av varje. Så också i fallet med Lords of Chaos, Jonas Åkerlunds tredje långfilm som beskriver cirkus sex år av den norska black metal-scenen med fokus på Mayhem.

Mayhem grundades redan 1984 av gitarristen Øystein Aarseth, med stor inspiration från band som Venom, Motörhead och Slayer. Förutom Øystein, kallad Euronymous (efter en kort sejour som ”Destructor”), solidifierades Mayhem efter ett par år i basisten Necrobutcher, trummisen Hellhammer och svenske sångaren Dead. Vi guidas genom berättelsen av Euronymous berättarröst som glatt överraskat får kommentera ”We even had fans!”

Tyvärr ska det visa sig att en kille som längtar efter att se ut som ett lik, vara ett lik och skär sig på scen kanske inte är den mest stabila av personer och 1991 tog Dead livet av sig. Euronymous såg i sin tur en chans att faktiskt vara precis så där mörk och ond som han alltid påstått att han var och väntade med att ringa polisen tills han hunnit ta ett gäng foton på sin döde bandmedlem. Allt för att underblåsa myten och imagen av en musik som var ren ondska och musiker som var genuint sjuka i huvudet. Den här sortens ondska blev dock lite väl magstark för Necrobutcher som drog.

Ett band på två pers är inte mycket att skryta med och det är nu Euronymous kommer i kontakt med Kristian Vikernes, kallad Varg, alternativt Greven, alternativt Count Grishnackh, alternativt Greifi Grishnackh. Varg har redan dragit igång enmansprojektet Burzum men ska enligt Lords of Chaos ha varit mycket imponerad av Mayhem och Euronymous. Efter ett tag smyger sig det dock in ett icke föraktligt mått av konkurrens mellan de två, inte minst när det visar sig att Varg är en jävel på att bränna ned norska kyrkor – dåd som han får mycket uppskattning för i black metal-cirkeln. Under den första halvan av 90-talet eskalerar händelserna tills dess att det hela, som Euronymous redan hintat om i inledningen, ”badly”.

Ja, det är som sagt alltid svårt att veta vad som är sant, falskt och poetiska friheter när det kommer till BOATS-filmer. Inte blir det särskilt mycket lättare när filmens manus bygger på en kritiserad och kontroversiell bok. Plus att de som faktiskt var inblandade verkar ha ganska olika uppfattning om både vad som egentligen hände och varför. Boken Lords of Chaos kom redan 2008 och fokuserade enbart på åren 1990-1993 men försökte ta ett helhetsgrepp om hela black metal-musikscenen. Musikern och journalisten Michael Moynihan fick kritik för att boken underförstått propagerade för högerextrema åsikter, vilka han själv sades sympatisera med i hemlighet.

Det skulle jag påstå inte är någon större risk när det kommer till Åkerlunds film (han har själv skrivit manus tillsammans med Dennis Magnusson). Det känns inte som om det heller borde vara någon större risk att vare sig Mayhems ”ondska”, kyrkbränningarna eller det våld som förekommer uppfattas som coolt eller eftersträvansvärt. På gott och ont, naturligtvis. Självklart är det tacknämligt med en film som inte hyllar det killarna pysslade med på 90-talet eller förvandlar det hela till snaskig tortyrporr.

Å andra sidan sker det till priset av att Lords of Chaos inte tar sina protagonister riktigt på allvar, vilket också understryks av den lätt ironiska berättarrösten som hela tiden håller publiken i handen. Det finns i princip hela tiden komiska stråk i kontrasterandet mellan den ”ondska” alla påstår sig eftersträva och puttriga, norska villagator, volvo-bilar, kebabhak, journalister som bjuds på te samt rimligt städade lägenheter. Det är helt uppenbart att Varg inte på något sätt kan förklara hur han ideologiskt eller filosofiskt får ihop asa-tro, satanism och nazism – det är bara uppseendeväckande varumärken att samlas kring. Det är lika uppenbart att det inte finns mycket som är verkligt sataniskt med ett gäng killar som hänger på sig kedjor och headbangar i en källare samtidigt som de med jämna mellanrum vrålar ”Hell, Satan!”

I rollen som Euronymous ser vi Rory Culkin, den yngste av Culkinbröderna medan Varg spelas av Emory Cohen (den riktige Varg ska tydligen inte alls ha uppskattat det skådisvalet av förklarliga skäl). Andra notabla namn på rollistan är Jack Kilmer och Valter Skarsgård (plus vår egen Gustaf Hammarsten som norsk journalist).

Särskilt Culkin och Cohen är bra i sina roller, inte minst för att de ser oerhört unga ut vilket understryker deras jag-vill-vara-farlig-wannabe-status. Det jag möjligen skulle ifrågasätta är huruvida den verklige Euronymous kunde visa upp ett så pass vältränat sexpack som Culkin gymmat sig till. Tyvärr finns det andra rollprestationer som inte är lika stabila och jag kan inte låta bli att undra hur bra Åkerlund är på personregi. Att filmen däremot är välgjord rent visuellt behöver kanske inte påpekas.

I slutänden blir ändå Lords of Chaos en av de där ganska sällsynta BOATS-filmerna som både är intressanta och innehåller en engagerande historia. Jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt, men att framställningen inte skyggar för våld på ett vettigt sätt utgör en stor del av det.

Innan jag avslutar veckans tema vill jag ändå lyfta två specifika Koontz-romaner. Är det så att det känns som om det inte var så himla länge sedan ni hörde lite snack om Dean R. Koontz är det kanske inte så märkligt. I The Eyes of Darkness från 1981 förekommer nämligen ett virus/artificiellt smittämne från Wuhan-regionen som tagit sig in i USA (via skumma kanaler naturligtvis). Smittan innebär dock något mycket mer dramatiskt än ständigt stigande behov av IVA-platser och lockdown (vilket förstås är dramatiskt så det räcker till).

Den andra boken är nästan ännu mer märklig med tanke på hur pass rejält den sticker ut från den övriga Koontz-produktion som jag tagit del av. 1988 publiceras Oddkins: A Fable For All Ages som handlar om hur ett gäng snälla, magiska leksaker måste leta upp en ny leksaksmakare att ty sig till. Samtidigt jagas de av ett gäng elaka, magiska leksaker. Dels skiljer sig historien som synes ganska radikalt från genetikthrillers, body horror och sexuell sadism. Dels undrar jag om detta kan vara en bok som gillades av gänget bakom Toy Story med tanke på temat ”levande leksaker på äventyr”. Vid ett tillfälle använder också de snälla leksakerna batteridrivna bilar från leksaksavdelningen i ett varuhus när de ska försvara sig mot de elaka leksakerna. Jag fick i alla fall väldigt tydligt kopplingar till scener från särskilt Toy Story 2 i min skalle.

I någon mening flyter många av böckerna ihop och jag har därför svårt att rekommendera någon före någon av de andra. Plockar du upp någon av de romanerna som jag uppfattar som lite mer kända än de andra får du en Koontz-bok lika bra som någon annan: Phantoms (TV-filmatiserad med bla. Peter O’Toole, Rose McGowan, Liev Schreiber och Ben Affleck), Twilight, Twilight Eyes, Midnight, Odd Thomas (från 2003, den har jag dock inte läst i denna omgång) eller Prodigal Son (TV-filmatiserad med Parker Posey, Vincent Perez, Thomas Kretschmann och Adam Goldberg, regisserad av Marcus Nispel).

Jag har därmed heller inte en sportslig att sätta enskilda betyg på alla böckerna så jag drar till med det samlade betyget 1,5/5 för hela bunten. Shoot ’em all and let God sort ’em out. En livshållning som jag misstänker att författaren själv möjligen skulle skriva under på.

Demon Seed (1973, omskriven 1997)
Shattered (1973, som K.R. Dwyer)
After the Last Race (1974)
Nightmare Journey (1975)
Invasion (1975, som Aaron Wolfe, reviderad som Winter Moon 1994)
Night Chills (1976)
The Vision (1977)
The Funhouse (1980, som Owen West)
The Voice of the Night (1980, som Brian Coffey)
The Eyes of Darkness (1981, som Leigh Nichols)
Phantoms (1983)
Twilight (1984, som Leigh Nichols, aka. The Servants of Twilight)
Twilight Eyes (1985, expanderad 1987)
Watchers (1987)
Shadow Fires (1987, som Leigh Nichols)
Oddkins: A Fable for All Ages (1988)
Midnight (1989)
The Bad Place (1991)
Cold Fire (1992)
Hideaway (1992)
Dark Rivers of the Heart (1994)
Icebound (1995, reviderad version av Prison of Ice från 1976)
Prodigal Son (2005, Frankenstein-serien, medförfattare Kevin J. Anderson)
City of Night (2005, Frankenstein-serien)
Odd Hours (2008, Odd Thomas-serien)
Dead and Alive (2009, Frankenstein-serien)
Breathless (2009)
Lost Souls (2010, Frankenstein-serien)
77 Shadow Street (2011)
Elsewehere (2020)
Devoted (2020)

Fortsättning på veckans tema

Ett annat typiskt Koontz-skurkdrag är drömmen om den perfekta människan och/eller perfekta samhället. Vilket förstås lirar ganska väl med övriga skurkdrag som handlar om att utrota den fria viljan och mänsklighetens unikum. Ibland ligger det på individuell nivå, där en skurk mördar och tillvaratar sina offers kroppsdelar för att på så sätt skapa en perfekt människa (tex Dark Rivers of the Heart från 1994). Men inte sällan handlar ondsinta experiment om att omvandla mänskliga varelser så att de bättre ska passa in i en slags övermänniskoutopi där alla är både fysiskt och psykiskt överlägsna (tex Midnight från 1989 eller 77 Shadow Street från 2011). Viket i sin tur givetvis betyder att de dessutom lyder order och är hyperrationella.

Med denna bakgrund är det inte så konstigt att Koontz fastnat för Victor Frankenstein som romanfigur. Hans Frankenstein-serie (samförfattad med Kevin J. Anderson) inbegriper fem böcker från 2005 till 2011 där de tre första utspelas i New Orleans (en ovan storstadsmiljö för att vara Koontz) i nutid. Genom sitt experimenterande har Victor Frankenstein, som nu kallar sig Victor Helios, lyckats förlänga sitt liv och arbetar intensivt för att skapa en ny och perfekt mänsklig ras som ska ersätta den gamla. Mot honom i denna djävulska plan står hans gamla skapelse, som numera kallar sig Deucalion. Deucalion har kvantfysiska krafter som gör att han kan förflytta sig långa sträckor på ett ögonblick och – suprise, surprise – kan bota autism.

För att summera: i de olika Koontz-universa är det positivt att värdesätta vad man kanske skulle kalla för traditionella amerikanska värderingar –  individuell frihet, ansvarstagande, hederlighet, mod och ett förkastande av makt över andra. Till det ska läggas en känsla för och uppskattning av det förunderliga. Allt för mekanistiskt eller instrumentellt lagda personligheter är däremot alltid ondsinta. Detsamma gäller makthungriga sådana. Då gäller det dessutom makt som innebär att man har full frihet att göra vad som helst mot vem som helst utan några konsekvenser. Ingen i Koontz historier använder någonsin sin makt för att göra världen till en bättre plats.

Att säga att jag nu känner mig ganska mätt på Koontz är ingen överdrift. Jag känner mig nöjd över att ha gjort mig säker på att jag föredrar King som författare och också varför jag gör det. Men utöver det är den kvardröjande känslan kanske främst en lätt fnissighet vid tanken på alla knasbollehistorier som mannen hittat på under årens lopp. Eller vad sägs om följande förvirrade anteckningar (det är i och för sig jag som står för förvirringen) från 2009 års Breathless:

Mänskligheten får besök av överjordiskt vackra varelser som bär med sig frälsning? Högst oklart vad poängen ska vara… Jämsides med detta finns eg orelaterade historier om en typ uteliggare (besatt av en ande?!) som följer ngn slags instinkt som slutar med att han räddar livet..på sin egen mamma? Alt åtföljs till denna räddning av…sin egen far? Som han inte känner igen? Plus en sadistisk mördare med gudskomplex som mördar sin egen tvilling och dennes fru. Alt är bara en man som inbillat sig att han mördat sin tvilling? Drömmer om att ha instängda sexslavar i potatiskällaren.

To be continued…

Fortsättning på veckans tema

Beskrivningar av autism är i och för sig inte det enda som är tveksamt i Koontz författarskap. Alla invändningar jag skrivit om hittills – dåliga karaktärsporträtt, språket – bleknar till intet när de ställs mot hans förkärlek att inkludera sexuell sadism i snart sagt varenda en av romanerna jag läst. I nio fall av tio är (den manlige) antagonisten en sådan som njuter av att plåga kvinnor. Det är inte sällan en stor anledning till att han är skurk till att börja med – i många fall bygger plotten på exempelvis tankekontroll och antagonisten tar alltid första, bästa tillfälle i akt att testa denna tankekontroll genom att tvinga kvinnor till sexuella tjänster. Även om antagonisten inte eftersträvar direkt sadistiskt sex blir han i så fall inte sällan sexuellt upphetsad vid tanken på att döda en annan människa, gärna då en kvinna. Särskilt de tidiga böckerna är dessutom ganska smockfulla med vad som vanligen kallas för ”male gaze”. Det framstår här som oerhört viktigt att uppmärksamma huruvida kvinnor är attraktiva eller inte men samtidigt finns förstås möjlighet att i det fallet skylla på den allmänna tidsandan.

I Night Chills från 1976 inkluderas dessutom subliminala budskap och det är inte utan att jag undrar om Koontz tagit med den detaljen bara för att i en beskrivning av subliminala filmklipp kunna få med meningen ”penis ejaculating on woman’s buttocks” femtielva gånger om? I ett par böcker drömmer hans sexualsadister dessutom om unga flickor, vilket lämnar en avgjort unken smak i munnen. Särskilt som det ryktas att Koontz skulle stå bakom ett gäng erotiska böcker från 60- och 70-talen där en av titlarna är Thirteen and Ready!

Det enda som skulle kunna matcha den sexuella sadismen i tveksamhet skulle möjligen vara Koontz politiska sympatier. Jag har ingen täckning för detta, men baserat på hans författarskap skulle jag inte hålla det för otroligt att Koontz är Trumpist. Hans protagonister känner sig alltid säkrare med en puffra i näven; vapenvägrare är klockrena fegisar. Redan i de allra tidigaste böckerna ondgör sig Koontz dessutom över samhälleliga företeelser som ökande brottslighet och minskande ansvarstagande hos såväl individ som stat. Det är klagomål som inte blir mindre aktuella vartefter åren går, om vi säger så…

Antagonisterna är i sin tur inte sällan en del av, eller i lag med, skumma federala organisationer vars enda syfte är att klämma åt hederliga medborgare och begränsa deras individuella frihet. Ofta genom att försöka ta över eller invadera någon oskyldig ur-amerikansk småstad, gärna lokaliserad i Kalifornien. Givetvis tar i princip alltid någon av dessa agenter tillfället i akt att missbruka sin ansenliga makt, gärna för att tvinga kvinnor till sex eller få dem att göra något annat förnedrande. Det är väldigt få mäktiga Koontz-män som inte tar varje chans att utnyttja denna makt för egen vinnings skull.

I Elsewhere från 2020 har denna misstänksamhet mot Makten övergått i fullgången konspirationsteori. Här porträtteras en skuggregering, en Elit vars syfte är att sakta men säkert förvandla USA till en teknikövervakad diktatur. Komplett med interneringsläger och allt. Denna Elit sitter dessutom på kunskap och teknik som skulle kunna göra storverk för mänsklighetens fromma men de använder välsignelserna enbart för att stärka sin egen maktposition. Det som blir lite lustigt i sammanhanget är att Koontz i Watchers från 1987 skildrade datorer som en nyckel för att undkomma en kontrollerande framtid. Författaren spekulerar kring att utvecklingen av datorer och teknik innebär att informationsöverföringen blir fri och till för alla. Därför kommer en stat som exempelvis Sovjet aldrig att kunna kontrollera sina medborgare när de väl anammat denna datorkraft. En optimism vilken som synes kommer på skam — istället är det de ondsinta krafterna som kan utnyttja datorer för att i ännu högre utsträckning kontrollera medborgarna.

To be continued…

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Alistair McLean, The Guns of Navarone

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg