Eftersom The Professor skrevs innan det famösa 1847 när systrarna Brontë var och en publicerade blivande klassiker borde den förstås ha varit först ut i denna litterära del av Brontë-bonanzan. Jag får skylla min slarvighet på att jag blev förvirrad av det posthuma publiceringsårtalet

***

the-professorSka man göra något är det lika bra att göra det ordentligt. Ska man ha ett Brontë-tema har i alla fall jag väldigt svårt att motstå lockelsen att se vad systranas mindre kända böcker kan innehålla. Särskilt när man har en så eminent tjänst som Librivox nära till hands.

Sagt och gjort, först ut i kavalkaden blev Charlotte Brontës The Professor. En slags brevroman som egentligen var hennes första bok men som publicerades först efter hennes död. Den som skriver breven är den föräldralöse William Crimsworth. Men bara för att han är föräldralös innebär inte det att han är helt fågelfri. Hans morbror vill att han ska bli kyrkoman men William vill hellre försöka sig på affärsverksamhet. Och då är det ju tur att hans bror Edward kan upplåta en tjänst på sin fabrik.

Men Edward är avundsjuk på William och behandlar sin bror så illa att William till slut ger honom fingret (på ett extremt hövligt och kontrollerat brittiskt 1800-talsvis förstås) och istället beger sig till Belgien för att bli engelsklärare. Han får jobb hos en viss M. Pelet vars pojkskola händelsevis råkar ligga granne med Mlle Reuters flickskola. Till en början är nog William lite, lite intresserad av Mlle Reuter men efter att han förstått att hon planerar att gifta sig med hans chef blir det annat ljud i skällan. Då är det ju tur att han raskt träffar på den lågmälda och charmanta Frances, som han kan uppskatta för hennes vakna intellekt (hon är hans student…) och plikttrogenhet.

Tja, jag vet inte jag… Till viss del kan det kanske bero på att inläsningen var av oerhört varierande kvalitet (och den underlättades inte av att långa passager i boken är franska) men jag hade svårt att finna något större nöje i The Professor. Förutom att William måste försöka jaga jobb från gång till annan och den misslyckade kärleks”affären” med flickskolerektorn finns det egentligen inga hinder på hans livsväg. Både han och Frances är hårt arbetande människor som med två lika tomma par händer givetvis blir belönade med lycka och välstånd. Egentligen är väl grundproblemet att ingen av dem genomgår någon som helst förändring, lika prudentligt rekorderliga de är när vi träffar dem första gången är de också när vi tar farväl av dem. De är så ointressanta att jag inte ens orkar bli upprörd över det faktum att boken i allt väsentligt handlar om en lärare som har en kärleksaffär med sin student.

Möjligen kan man tycka att det blir lite spännande i det faktum att William faktiskt inte är någon särskilt trevlig huvudperson. Personligheten är det väl inget större fel på (bortsett från det faktum att han framstår som lika dödligt trist som Frances) men han har inga större problem att sabla ned både belgarna och deras religion. Framförallt eleverna på Mlle Reuters flickskola är inte bara ytliga, svekfulla och insmickrande (allt typiskt katolska drag om man ska tro vår huvudperson), de massakrerar även det engelska språket (och det kan inte handla om att du i så fall inte gjort ditt jobb William?) och är allmän lunsiga. Kritiken blir inte mindre märkbar eftersom allt detta kontrasteras mot den perfekta (och oföränderliga) Frances som är både halvbrittisk och protestant.

Nej, The Professor var väl mest intressant ur ett slags kompletteringsperspektiv och för den självbiografiska munsbiten att Charlotte själv var lärare i Bryssel i perioder mellan 1842 och 1844. Tydligen kan hon inte ha träffat på särskilt många trevliga belgare under den tiden.

Librivox: Som sagt, oerhört varierande kvalitet. Detta är ingen inläsning jag med gott samvete kan rekommendera.

star_full 2star_full 2

Ett kortare avbrott i 1800-talskavalkaden som är Brontë-bonanzan för en rykande aktuell bio- och Oscarsfilm.

***

hidden-figuresalt. titel: Dolda tillgångar

Ska man vara petig finns det väl egentligen inga dolda tillgångar, det handlar bara om att veta var man ska titta någonstans… Dit väldigt få ögon letar sig är beräkningsenheten vid rymdorganisationen NASA på 60-talet. En separat och segregerad enhet där det enbart finns svarta kvinnor anställda för att i allt väsentligt agera som mänskliga räknemaskiner (det fanns alltså en tid när ”colored computer” inte hänvisade till en blå iMac).

En av dessa kvinnor är Katherine Goble, ett matematiskt geni som rent vetenskapligt hittar hem när hon lånas ut till den vresige Al Harrison. Harrison är chef för NASA:s rymdgrupp och lite extra vresig under den här perioden eftersom USA både befinner sig i ett iskallt krig och en superhet rymdkapplöpning med Sovjet. I den ena grenen efter den andra (första satelliten, första levande organismen, första människan) tvingas USA, världens bästa land, se sig nesligen slagna av de röda.

Men det skulle bli ändring på det, mycket tack vare Katherine och hennes skarpa hjärna. Hidden Figures berättar hur hon inte bara skötte många av beräkningarna kring uppskjutningarna av Alan Shepard och Gus Grissom utan också tycks ha varit den som knäckte hur man skulle få tillbaka John Glenn från sin omloppsbana runt jorden.

Hidden Figures är ett förtjusande exempel på att en välgjord BOATS verkligen inte är det sämsta. Filmen lyckas förena en intressant historia med ett rappt berättande som vet att sätta fokus på såväl vetenskaplig spänning och fantasieggande technomumbojumbo av typen ”Go/No go point” som samhälleliga orättvisor i ett segregerat USA. Ju mer jag tänker på det, desto mer förvånas jag över Katherine och hennes kollegors solidaritet med ett land som inte tycks särskilt hugat att ge dem samma möjligheter som vare sig vita eller män.

För detta är en film om personer som dras med dubbla nackdelar. Inom samhället i stort, inte minst på den egna arbetsplatsen, finns dagligen påminnelser om att alla andras kaffe inte är till för deras munnar, alla andras bibliotek inte är till för deras ögon och alla andras toaletter inte är till för deras rumpor. Inom det egna samhället är de förvisso jämlika utifrån hudfärg men inte jämställda eftersom de tillhör det kjolbärande könet. Bara för att Katherine föredrar att snarare se sig som en glasögonbärare betyder inte det att männen runtomkring henne gör det.

Hidden Figures är en historia som fokuseras på det genomslag som Katherine och hennes kollegor hade på och för NASA. I andra hand, och kanske mer hoppfullt än historiskt korrekt, finns berättelsen om hur de på olika sätt försöker förtjäna eller kräva samhällets respekt. Därmed faller det sig naturligt att det mesta som heter karaktärsutveckling eller psykologisk nyansrikedom får stryka på foten.

Katherines kärlekshistoria med Jim Johnson kläms in lite här och var, mest för att vi som tittare vill unna vår tappra huvudperson något gott här i livet. Vem han är blir ointressant i sammanhanget, det räcker med Katherines godkännande för att vi ska acceptera honom som en ”good man”. På samma sätt finns de tre döttrarna främst på plats för att leverera ett par gosiga sängkantsscener, inte för att sätta käppar i hjulet i form av trotsiga vredesutbrott eller problem i skolan.

Men det gör inte så mycket eftersom filmen (eller mer sannolikt: regissören Theodore Melfi som också skrivit manus tillsammans med en viss Allison Schroeder) som sagt vet var den har sina styrkor. En av dem är en mycket trevlig cast med Taraji P. Henson i spetsen som Katherine, flankerad av Octavia Spencer och Janelle Monáe som kompisarna Dorothy och Mary. Trots att Hidden Figures framförallt är Katherines historia finner jag mig ändå mest dragen till Octavia Spencer vars odiskutabla pondus är perfekt för att fylla sin roll med så mycket djup som det bara är möjligt.

Visst finns här alla klassiska BOATS-scener, från det andlöst triumfatoriska genombrottet till slow motion-marschen genom korridorerna på väg mot frigörelse, jämlikhet och jämställdhet men i sammanhanget kan jag inte annat än tycka att de funkar. Detsamma gäller bilderna av en färgglatt klädd Katherine som en ensam jolle på drift i ett kontorshav av vita skjortor och svarta slipsar.

Det skadar förstås inte heller att detta är en historia som verkligen förtjänar att berättas. Från min horisont torde filmens värde vara svårt att underskatta när det handlar om att visa att det går att bryta barriärer. Slutar samhället att titta på hudfärg och kön kan mänskligheten komma hur långt som helst. Ända ut i rymden om man så vill.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

sthlm-filmdagar-2017_100Stockholm filmdagar bjöd på högst uppenbara tillgångar. Frågan är bara vad de andra filmspanarna tyckte om just den här:
Fiffis filmtajm (inlägget postas på lördag)
Fripps filmrevyer
Jojjenito

Först ut i Brontë-bonanzans litterära del kör vi på Emilys bidrag.

***

wuthering-heightsSamma år som Charlotte publicerade sin Jane Eyre klämde systern Emily ur sig Wuthering Heights och vilken skillnad mellan systrar!

Jag tog mig an Wuthering Heights direkt efter den lite halvsega Shirley (jag var inte så kronologidisciplinerad när jag läste, Shirley är på ingång. Se epitetet som en teaser) och det var som dricka en lakrits-chili-öl efter att ha hinkat lättöl. Till saken hör säkert också att jag lyssnade på en föredömlig inläsning och inte behövde irritera mig på oinspirerade röster eller obegripliga accenter.

Likt en förstklassig croissant innehåller Wuthering Heights lager på lager av berättare och berättelser. Ramen tillhandahålls av en viss Mr. Lockwood som hyr egendomen Thrushcross Grange i Yorkshire. Han blir lite konfunderad över sin extremt ohövlige hyresvärd Heathcliff och dennes märkliga hushåll vid Wuthering Heights.

Då är det ju tur att Thrushcross Grange kommer med den pratglada hushållerskan Nellie Dean som kan berätta hela den sorgliga historien om hur den snälle Mr. Earnshaw trettio år tidigare tog sig an en liten föräldralös pojke. Hindley Earnshaw hatar sin bror från dag ett medan Catherine, Cathy, Earnshaw skapar ett lika märkligt som tragiskt band till den lille Heathcliff.

Nog för att Wuthering Heights har sina fel och brister men samtidigt måste jag erkänna att jag kan förstå dess klassikerstatus. Historien har ett djävulskt driv trots att den som sagt berättas ur flera olika strupar. Emily arbetar också mycket med gotiska stämningar och atmosfär på ett sätt som i dagsläget förstås kan kännas något stereotypt . Men det är samtidigt svårt att blunda för det faktum att hon är en av de som gjort greppen så populära att de blivit stereotypa.

Ibland gränsar det hela nästan till en spökhistoria med märkliga budskap som hittas i ödsliga och utkylda rum och mardrömmar en masse. Det är stormiga hedlandskap och likaledes stormiga känsloutbrott. Jag kan till och med känna att jag blir lite attraherad av Emilys uppenbara fascination inför särskilt sina manliga rollfigurer som till stora delar är genomruttna ända in i själen. Och samtidigt så plågade och tragiska.

Ok, just det är kanske inte så attraktivt. Varför Heathcliff har kunnat bli en slags ultimat förste älskare har jag lite svårt att hänga med på men det finns uppenbarligen kvinnor som tycker att det är höjden av romantik med en man som brinner så för sin kärlek att han inte tvekar att gräva upp sin älskades kista.

På samma sätt kan jag inte tycka att hans och Cathys relation är särskilt snygg, deras kärlek är snarare en obönhörligt tvingande frestelse som får dem att skada både sig själva, varandra och andra i sin omgivning. Det är en egoistisk och allt konsumerande känsla. Och däri ligger väl en del av lockelsen men boken, gissar jag.

Inte sällan vinner äldre litteratur på att man är bekant med det som berättas, så också Wuthering Heights. Detta var andra gången jag lyssnade mig igenom romanen och det var ett klart lyft jämfört med första gången ut. Inte minst skulle jag rekommendera den eftersom det är en riktigt välberättad historia.

Librivox: Utmärkt inläsning, lika bra som köpes!

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

För ungefär en månad sedan fick jag draghjälp från bloggkollegan Jojjenito att stifta lite närmare bekantskap med klassiska kostymdramer och systrarna Brontë: Charlotte, Emily och Anne. För egen del blev det ett utmärkt tillfälle att återknyta bekantskapen med böckerna som var filmernas upphov, särskilt då superkändisarna Jane Eyre och Wuthering Heights.

Men ni vet hur det är, när man läst en victoriansk kärleksroman vill man ju läsa en till. Eller, nähä, inte det… Nå, själv blev jag i alla fall rejält biten av Brontë-flugan och eftersom både Emily och Anne såg till att trilla av pinn tidigt i författarkarriären är det nu inte så värst många böcker vi snackar om. Allt som allt sju stycken, och med en förnämlig sajt som LibriVox nära till hands behövde jag inte fundera särskilt mycket innan jag gjorde slag i saken.

På onsdag kommer alltså min fortsättning på Brontë-bonanzan som jag och Jojjenito drog igång (med vissa avbrott när så krävs). Först tänkte jag lägga ut texten om Brontë-systrarnas böcker i kronologisk ordning och sedan vända blicken mot lite fler filmer. För som vi påpekade när vi skrev om filmatiseringarna av Wuthering Heights och Jane Eyre från 2011 finns det en stor och välfylld tunna att ösa ur när det gäller just de två berättelserna. Själv lyckades jag hitta och hinna med ytterligare tre Wuthering Heights och fyra Jane Eyre. Who will stand victorious? Only time will tell…

Så om ni har lust får ni gärna leta reda på de där krinolinerna igen och avnjuta fler brittiska klassiker tillsammans med mig och bloggen. Och som vanligt när bloggen flashar med en tjusig temaheader är det förstås Dogday Design som varit i farten.

bronte-pic

vampiresHar man nu en gång köpt på sig en tegelstenstjock vampyrantologi känns det rätt slösigt att bara läsa de typ 20 sidorna som krävdes för den aktuella kursen av totalt nästan 600. Bara att hugga in alltså…

David J. Skal är en amerikansk kulturhistoriker som främst gjort sig ett namn genom att djupdyka i diverse marianergravar som erbjuds inom skräckfantastiken. Hans första bok (från 1990) handlade om olika Dracula-adaptioner och fick kanske främst uppmärksamhet eftersom den innehöll en ordentlig analys av en spanskspråkig Dracula-version som spelades in samtidigt som Tod Brownings mer kända Béla Lugosi-variant. Alltså bokstavligen samtidigt – när Brownings team packade ihop för dagen togs kulisserna över av den spanska produktionen som arbetade natten igenom tills dess att det första teamet kom tillbaka på morgonen.

Efter Hollywood Gothic: The Tangled Web of Dracula from Novel to Stage to Screen följde böcker med titlar som The Monster Show: A Cultural History of Horror, Dark Carnival: The Secret World of Tod Browning, Hollywood’s Master of the Macabre, Screams of Reason: Mad Science and Modern Culture och Claude Rains: An Actor’s Voice (den gode Skal är inte mycket för korta, snärtiga rubriker…)

Så det är med andra ord en rätt välrenommerad typ som står bakom urvalet i Vampires. Som vanligt när det gäller antologier får man sig till livs både högt och lågt men när det kommer till att måla en historisk bild av vampyrlitteraturen tycker jag att Vampires lyckas riktigt bra. Här kan man ta del av klassiker som John Polidoris ”The Vampyre”, Théophile Gautiers ”La morte amoreuse”, James Malcolm Rymers ”Varney the Vampyre”, J. Sheridan Le Fanus ”Carmilla” och förstås ett par smakprov från Bram Stoker.

För min del blev dock den stora behållningen bidragen från författare som Henry Kuttner (”I, The Vampire”), Robert Bloch (”The Bat is My Brother”) och Kim Newman (”Coppola’s Dracula”). Än en gång fick jag möjlighet att konstatera att det som gärna framhålls som nytt och banbrytande ofta har föregångare i en eller annan form. Både Henry Kuttner och Robert Bloch skriver om vampyrer som nästan skulle kunna vara Anne Rices gnällspik Louis och i Kim Newmans påhittade filminspelning undrar jag om man inte kan se en föregångare till The Shadow of the Vampire.

Eftersom större delen av urvalet sannolikt är hämtat från Skals tidigare vampyrantologi som gavs ut 1996 saknar jag däremot en lite saftigare utläggning om de senaste årens vampyrexplosion. Anne Rice får inte heller riktigt det utrymme som hennes popularitet borde ge henne.

Vampires är rikt illustrerad och dessutom pepprad med en massa extra information i marginalerna eftersom formatet är närmast långsmalt. Trevligt i och för sig, men en design som i alla fall för min del kräver en hel del disciplin – först måste man läsa den ena texten klart innan man kan gå tillbaka till den andra. Korsläsning blir vare sig hackat eller malet.

I marginalerna får läsaren dock massor med ytterligare tips på både filmer och böcker om man vill söka sig vidare in på stigarna i vampyrskogen. Själv är jag rätt nöjd för tillfället. Särskilt som jag fortfarande försöker hävda att jag ju egentligen inte tycker om vampyrer…

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Förra lördagen innebar inte bara en lego-Batman. Jag fick sällskap av bästa Fiffis filmtajm på en bonusfilm som också (kanske lite otippat) setts av Pappa älskar film.

***

filmspanarna_kvadrat_sv

När vi lämnade Anastasia Steele i Fifty Shades of Grey var hon på flykt undan den lite väl intensiva relationen med superrikingen Christian Grey. Hon bad honom visa sitt rätta BDSM-ansikte och när han gjorde det var det en uppsyn som hon inte blev så förtjust i.

Nu bor Ana själv och har sitt eget, självständiga jobb. Men det är förstås något som saknas i hennes liv. Trots att hon blev avskräckt ser ju ändå vi i publiken hur hon oförtröttligt spanar efter den försvunne mr. Grey. Hon blir i och för sig sur när han dyker upp på kompisen Josés fotoutställning där han föga förvånande köper upp alla enorma foton på henne som José tagit. Anledning? ”I don’t like people staring at you”.

Meeeeen eftersom Ana är fullkomligt förläst på brittisk 1800-talsromantik och därmed lider av svårartat endast-jag-kan-hela-denne-mans-plågade-själ-syndrom (är hon månne en modern Emma Bovary?) behöver inte Christian köra särskilt mycket av sin övertalningskampanj innan hon sitter mitt emot honom på en restaurang och pimplar vitt vin. Och när han då hävdar att han är beredd att överge sitt BDSM-beroende bara för nöjet att ha vanligt radhusvaniljsex med henne istället (ärligt, har detta par något utbyte som ger dem något utöver det de har med sina kroppar?) faller hon givetvis som den famösa furan.

fifty-shades-darker

Fanfictionsensationen Fifty Shades of Gray var inte tillräckligt usel i sin bokliga form för att jag skulle bli avskräckt från att omedelbart plocka upp bok nummer två – Fifty Shades Darker. Men till och med jag har en gräns för uselhet och den passerades med råge efter kanske 50 sidor. Det var bara så otroligt dumt och ointressant att det inte fanns på kartan att slösa mer tid på den. Är då filmen bättre?

Mja, tveksamt. Jag kan inte påstå att jag uppfattade filmen som riktigt lika bottenlöst dum som boken men särskilt mycket har den verkligen inte att komma med. Det är helt uppenbart att när själva BDSM-kittlingen försvunnit har man också slagit själva botten ur den lilla historia som ändå skapade något slags intresse för relationen mellan den oerfarna men sexuellt nyfikna Ana och hennes grå master.

Eftersom jag inte läste hela boken finns det kanske ledtrådar där som jag har missat, men det känns också tveksamt att denna historia kan motiveras att kallas ”darker” med tanke på temat i film nummer ett. Vi får en snabb hänvisning till Christians traumatiska barndom (vilken dock givetvis gör Ana tårögd av tacksamhet över att han ”blottar” sig) och det faktum att han gärna vrider sig i mardrömmar och mumlar ”No!” men det är det hela. Knappast tillräckligt, mer mörker än så tycker jag man kan kräva av en sådan titel.

Hade detta varit ett seriöst relationsdrama med välskrivna och psykologiskt nyanserade roller (som hetat något annat än typ Anastasia Steele och Jack Hyde) hade det säkert kunnat bli tillräckligt intressant för att jag skulle nöja mig med det. Nu ligger det hela istället på en Harlequinromannivå. Så lättviktigt att jag aldrig på allvar bryr mig om huruvida Ana ska komma över sin rädsla för att Christian inte vill dela med sig av sitt innersta. Sannolikt är det också därför utvecklingen av deras relation synes märklig.

Hon verkar betrakta hans BDSM-böjelser som ett slags beroende. Något som han ägnar sig åt enkom för att döva ångest och fylla det tomrum som funnits i hans liv. Alltså något dåligt som han borde sluta upp med. Samtidigt gör hon det inte särskilt lätt för honom att genomföra det eftersom det dröjer max en halvtimmes filmtid in i deras nyvunna kärlek innan hon ber honom smiska henne. De verkar bägge tycka att det kan vara en bra ide att skynda långsamt med själva förhållandet bara för att i nästa ögonblick agera som om de ska tävla i 100 m sprint snarare än det uthållighetsmaraton som de nyss kom överens om.

Det som i mina ögon räddar filmen från total Twilight-katastrof är Dakota Johnson som spelar Ana. Jag minns att jag tyckte väldigt bra om henne redan i första filmen och jag tycker hon gör en riktig bra prestation även den här gången. Tyvärr är Jamie Dornan fortfarande lika skittråkig och som kittlande mjukporrfilm faller det hela spektakulärt genom att sexet dem emellan känns alldeles för allvarligt. Däremot undrar jag om det är en medveten casting att Johnsons (förhållandevis, det är ju ändå en snygg filmkropp vi snackar om) mjuka och odeffade kropp utgör en närmast extrem konstrast till Dornans marmormuskler.

Och för att den suktande biopubliken inte ska sväva i någon som helst ovisshet huruvida det kommer ett slut på sagan eller inte (oh, the agony of uncertainty!) avslutas Fifty Shades Darker med en liten teaser om vad som komma skall till nästa Halloween Valentine’s Day

star_full 2star_full 2

Dags för ytterligare en film som i likhet med Nazis at the Center of the Earth faktiskt blev bannlyst från 2016 års Halloween-tema.

***

zombie-assalt. titel: Zombie Ass: Toilet of the Dead

Den unga Maki vill hemskt gärna bli modell. Och det vet ju alla att modeller ska vara supersmala. Men att svälta sig, köra fingrarna i halsen eller oupphörliga lavemangskurer är inget för den kluriga unga kvinnan. Hon har istället listat ut att modellens bäste vän förstås är…tadaaa, binnikemasken!

Hon har dessutom hört talas om en fors där fiskarna ska vara infesterade av en särskilt potent binnikemask och övertalar därför sina kompisar att hänga med på en liten campingtripp. Eller ja, kompisar och kompisar… Hon är het på Take och det är han som äger vanen som de åker i, så han är ju given. Men Take är ihop med Aya som i sin tur är bästa kompis med Megumi. Också så nörden Naoi som kan det där med fiskparasiter.

I skogen som forsen ligger i träffar de på en märklig man som biter fingret av Take. En skada som genererar så mycket blod att man skulle kunna tro att Take är ett medicinskt unikum som har stora kroppspulsådern i händerna. Men tack vare den enorma blodförlusten är det kanske inte så konstigt att Take börjar känna sig lite krasslig och i sitt sökande efter hjälp hittar ungdomarna snart en by som dock verkar märkligt övergiven.

Eller inte… Maki, som kalasat på fiskparasiter, känner att hon behöver göra ett akut pit stop och rusar in på ett lägligt placerat utedass. Medan hon hukar över dasshålet och vältaligt refererar exakt hur det känns i magen dyker det plötsligt upp en oväntad åhörare. I dasstunnen under henne…

Bara ett fåtal minuter senare är Maki bortsläpad av dasszombies. Dessutom har en kvarvarande byinvånare skjutit skallen av sig för att hejda en invärtes parasitvandring från magen till hjärnan; Naoi svalt ett av mannens ögon som flög iväg när han sköt sig; Aya suttit ihjäl en zombietorso som gjort idoga försök att slita av henne trosorna och den snabbtänkta Megumi gjort processen kort med flera andra zombies. Parasiterna är dock livsfarligt snabba. Allt hopp tycks vara ute när gänget räddas av en läkare som är snabb med spikpistolen.

Tja, vad förväntar man sig när man sätter sig framför en film med titeln Zombie Ass? Inte mycket, det ska erkännas… Och i ärlighetens namn har ju exempelvis Stephen King redan brutit bajsbarriären med “shitweasels” i sin Dreamcatcher. Samtidigt tillhör jag nog inte rätt målgrupp för den här typen av film eftersom jag inte tycker att kiss-och-bajs-humor är höjden av komedi. Eller skräck heller, för den delen.

Så jag sitter mest och funderar på om Zombie Ass är en mer vågad film i Japan, ifall det sociala tabut mot pruttar och andra saker som läcker ur rumpan är större där än hemma i Svedala (där det ju knappast finns med på den alldagliga agendan heller, ska erkännas). I alla fall hänger en del av upplösningen på att Megumi (som är filmens egentliga huvudperson och ständigt iklädd den klassiskt japanska skolflicksuniformen med sjömansblus, knästrumpor och plisserad kjol) måste omfamna sina egna pruttar och inte vara så fixerad vid att upprätthålla en snygg självbild.

Men visst, Zombie Ass är nog så fantasifull. Riktigt snygg makeup och praktiska effekter blandas med fullkomligt horribel CGI. Ju mindre som sägs om den avslutande “big bad”, dess bättre. Parasiterna är hudfärgade med en rejält utrustad scolex (måste man förstås ha när man ska borra sig ur kroppar på lämpliga ställen) och en liten hjärna. Jag vet inte om det är meningen att man ska uppfatta dem som fallosliknande så att det därmed, förutom kiss-och-bajs-kopplingar, också kan bli avsevärda analsexallusioner men det är absolut möjligt. I alla fall i min hjärna…

Alltså, Zombie Ass är inte en bra film på många fläckar men jag kan ändå inte låta bli att imponeras över ett filmteam och en cast som överhuvudtaget ställer upp på de här dumheterna.

star_full 2

alt. titel: The LEGO Batman Movie

Filmspanarna

Det är synd om Jokern. Här är han omgiven av inkompetenta superskurkollegor som Calendar Man och Condiment King (vars superkraft består i att kunna spruta ned sina motståndare med en dosis senap och ketchup). Inte ens när de förenar sina krafter lyckas de genomföra en enda kupp utan att den evinnerlige Batman besegrar dem som vanligt.

Men Jokern kan åtminstone sova gott om natten i Arkhamfängelset (dit Batman i och för sig märkligt sällan lyckas förpassa honom), trygg i förvissningen att han är Batmans superskurk numero uno. Right? Right?!

lego-batman-movie

Nej, Batman är en sådan loner att han inte ens behöver en äkta nemesis. Präktige Stålis har ju sin general Zod, men Batman intygar att han inte behöver en enda människa i sitt liv. Varför skulle han förresten behöva det? Han har ju sin superdator, sin Batcave, sitt Bat-trophyroom, sina Batfordon och sin microvärmda hummer thermidor? Trodde verkligen Jokern att de ha något särskilt tillsammans? Vilken total loser!

Men Batman ska komma att förstå att det inte finns något så farligt som en avfärdad superskurk (hell hath no fury… och allt det där). Understödd av Gothams nya kommissarie Barbara Gordon som vill se ett slut på vigilanteväldet slår Jokern totalt undan fötterna för Batmans hela existens. För vem är brottsbekämparen i sin snitsiga mantel när det inte längre finns några brott att bekämpa?

Med min synnerligen begränsa knarkerfarenhet (mängd inmundigat knark: 0) tänker jag mig att en tittning på The Lego Batman Movie ger en upplevelse liknande den att vara pårökt bortom allt förnuft och samtidigt försöka hänga med vardagen runtomkring en. Allt annat borde i detta pårökta tillstånd synas gå i kolibrihastighet och det är den speeden vi har i dagens legofilm. Jag sitter med en känsla av att jag hela tiden ligger cirkus en halv sekund efter alla skämt, referenser och andra humoristiska element. Ärligt talat är det rätt utmattande.

Samtidigt måste jag erkänna att det är i dessa delar som filmen är som bäst. Särskilt när den når en übermetanivå och inte bara kommenterar Batmanuniversat och superhjälten rent generellt utan också specifikt pratar om exempelvis de tidigare filmerna och att de beskriver något som verkligen hänt den Batman vi får träffa nu. Exempelvis omnämns Adam West-filmen som ”that weird episode from 1966”.

I ett slags parallellspår finns historien om en Batmanloner som måste lära sig den hårda vägen att det aldrig lönar sig att vara en loner. Ensam är inte stark och man kommer längre i samarbete med goda vänner än att försöka skydda både dem och sig själv från smärta. Tyvärr tycker jag inte att legofilmen lyckas få dessa två bitar att riktigt passa ihop med varandra.

Den första legofilmen överraskade mig positivt med att vara häpnadsväckande innovativ med själva konceptet som var legovärlden. Batmanfilmen rör sig förvisso i samma värld men antingen känns konceptet inte längre känns lika fräscht eller också är utförandet helt enkelt sämre. Kanske har det något med saken att göra att den förra filmens regissörer och manusförfattare nu har tagit ett steg tillbaka och endast agerat som producenter?

Visst finns det sämre filmer där ut än The Lego Batman Movie men den första filmen hade ändå gett mig vissa förväntningar som jag inte tyckte infriades. Filmen gör mig dessutom kapitalt osugen på nästa legoprodukt (Lego Ninjago) som redan är så klar att det fanns en trailer att visa innan dagens legobygge.

star_full 2star_full 2

De andra filmspanarna var säkert inte så ålderstigna att de blev förvirrade av det hysteriska tempot. Only one way to find out!
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
Jojjenito

true-detectiveJag hade egentligen tänkt att den här bloggen skulle vara TV-fri, men den principen har jag redan naggat i kanten med hjälp av Star Trek. Så när jag äntligen har sett den första säsongen av serien som ”alla” pratade om för ett (bra) tag sedan kan jag ju inte göra annat än att fortsätta naggandet. Dessutom: denna första säsong av mega-hit-serien är ju med sina blott åtta avsnitt inte mycket längre än fyra normallånga filmer eller tre mastodont-dito.

Om nu någon mot all förmodan skulle ha råkat missa uppståndelsen handlar True Detective om poliserna Martin ”Marty” Hart och Rustin ”Rust” Cohle som 1995 måste utreda mordet på en ung kvinna som hittas fastbunden ute i Louisianas mindre tättbefolkade delar. Efter att fallet tycks vara löst hoppar historien fram till 2002 när Rust vägrar släppa tanken på att den riktige mördaren ännu går fri medan Marty ser till att samla på sig rejäla familjeproblem. Efter en uppgörelse mellan kollegorna hoppar historien återigen fram till 2012.

Det som utspelar sig här får utgöra en förklarande ram till de tidigare historierna eftersom både Marty, Rust och slutligen också Martys fru Maggie kallas till förhör rörande ett nytt mord som allt för mycket liknar det som Marty och Rust utredde och klarade upp (or did they?!) 1995. I höjd med näst sista avsnittet har historierna kommit ikapp varandra och vi får sedan följa Marty och Rust som gör en sista insats för att en gång för alla lösa mysteriet de stötte på för nästan tjugo år sedan.

Manuset är författat av en viss Nic Pizzolatto och alla avsnitt regisserade av Cary Joji Fukunaga. Det kommer knappast som någon större överraskning att läsa att Fukunaga var inspirerad av Twin Peaks för allt eftersom avsnitten rullas upp blir likheterna tydligare och tydligare. Istället för vindsvepta nordliga skogar ståtar True Detective med svettfuktiga träskmarker och istället för The Black Lodge introduceras det flyktigt bedrägliga Carcosa.

Men på samma sätt som i den tidigare serien skapas en tryckande och högst olycksbådande stämning tack vare skumma knarkaffärer, små pinnskulpturer (har Blair Witch-häxan flyttat söderut?), konstiga symboler, djurhorn och epitet som ”The Tall Man” och ”The Man with the Scars”.

Det är uppenbart att True Detective är en mysterie-, polis- eller deckarserie som har högre ambitioner än att bara berätta om ett mordfall och det gör den på det hela taget mycket bra. I den southern gothic-anstrukna miljön som Marty och Rust rör sig i introduceras teman som maktmissbruk, religiös skenhelighet, sexhandel och en manlighet med stora relationsproblem. Antingen i förhållande till det motsatta könet, alkohol eller varför inte till sig själv?

Att särskilt manlighetstemat funkar så bra är naturligtvis till stor del Woody Harrelson och Matthew McConaugheys förtjänst. Marty och Rust har långt ifrån ett okomplicerat buddy-förhållande men oavsett vad de går igenom känns deras dynamik alltid trovärdig. Årens flykt markeras för McConaugheys del med ett allt slitnare yttre och ett risigt långt hår medan Harrelson blir allt tunnhårigare och låter som om han stoppar in allt fler sådana där tandläkartamponger i käften. Kanske hör det också till manlighetsproblematiken att Michelle Monaghans Maggie däremot inte verkar ha åldrats en dag mellan 1995 och 2012?

Och ändå…känner jag mig lite besviken. Damn you, förväntningar! Med allt snack och all hajp som cirkulerade runt True Detective när det begav sig måste jag väl erkänna att jag hade förväntat mig något ännu mer omskakande, omvälvande och, kanske framförallt, utmanande. Jag trodde att man skulle behöva klura på omnämnandena av Carcosa i samma utsträckning som man kunde klura på Mulholland Drive eller varför inte Holy Motors. Att True Detective inte bara skulle likna Twin Peaks i stämning utan också grad av surrealism och skumhet.

Men eftersom jag har läst Robert Chambers The King in Yellow och tyckte mig förstå kopplingarna mellan själva känslan i den samlingen och True Detective kändes det som att serien var rätt ”klar” när eftertexterna började rulla i avsnitt nummer åtta. Visst, alla svar fanns inte på plats men jag upplevde inte heller att det var meningen att de var något man skulle fundera vidare på. Snarare att ofullständigheten skulle spegla den klassiska polisfrustrationen över att aldrig kunna sätta dit de riktigt fula fiskarna.

Men vem vet, detta är kanske konsekvensen av att ha möjlighet att se en serie i ett svep? Min nyfikenhet triggas förstås i betydligt mindre utsträckning när jag vet att jag ju bara kan knappa i gång nästa avsnitt på en gång om jag nu skulle vilja det. Alltnog, bortsett från de där irriterande förväntningarna som kom lite på skam är som sagt True Detective en otroligt välskriven, välspelad och välberättade historia.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

what-katy-didJag måste erkänna att jag har en viss svaghet för äldre barn- och ungdomsböcker. Kanske började det redan när jag glömde att tacka nej till den där bokklubbsboken som genom ett lyckokast råkade vara Anne på Grönkulla? (OT: Det där känns som tidernas scam när man tänker efter – en bokklubb för barn och ungdomar (tror det var Wahlströms eller något liknande) där man var tvungen att aktivt tacka nej till en bok i månaden. Annars landade den i brevlådan och det vara bara för mamma och pappa att betala och se glada ut.)

I vilket fall som helst har jag under årens lopp och främst i vuxen ålder bekantat mig med författare som L.M. Montgomery, Edith Nesbit, Frances Hodgson Burnett, Louisa May Alcott och Laura Ingalls Wilder. I de sammanhangen har jag då och då också stött på referenser till Katy-böckerna.

Namnet kommer förstås från titlarna What Katy Did, What Katy Did at School och What Katy Did Next men det skulle visa sig att det också fanns två bonusböcker: Clover och In the High Valley.

what-katy-did-at-schoolAlla fem böckerna är skrivna av en viss Susan Coolidge, vilken kanske blev inspirerad av Louisa May Alcotts böcker om systrarna March. För här får vi möta den månghövdade syskonskaran Carr, vars mamma är död men som fortfarande har en högt älskad läkarfader i livet. De tre första böckerna fokuseras föga förvånande på äldsta dottern Katherine men som alla kallar Katy. I första delen framstår hon som en rätt vanlig flickunge (för att vara på mitten av 1800-talet förstås). Hon är lite slarvig och tanklös och hittar till och med på lite hyss då och då med sina bröder och systrar. Allt till tant Louisas stora förtvivlan eftersom det är hon som har det tvivelaktiga nöjet att försöka hålla ordning på rackarungarna.

Men även om Katy står långt efter busungar som exempelvis Tom Sawyer eller Huck Finn är det här förstås inget som kan fortgå och en dag skadar hon sig allvarligt i ryggen och blir sängliggande. Till en början drar hon sig tillbaka i sitt sjukrum och tycker att livet är pest men efter ett peptalk från den lika godhjärtade som invalidiserade kusinen Helen vänder saker och ting. Katy ser till att hålla både sig själv och sitt sjukrum fräscht och prydligt. Snarare än att längta efter att kunna delta i syskonens lekar ser hon till att göra dem sugna på att istället besöka henne för en pratstund.

what-katy-did-nextVisst blir det väldigt präktigt från gång till annan (ok då, ganska ofta…) men jag tyckte ändå att det fanns en charmig och lite fräsch ton i särskilt de två första böckerna. Eftersom den första boken ibland blir lite väl påträngande i sin moraliserande ton tyckte jag faktiskt att den andra, där man får följa Katy och Clover när de går i skolan, var seriens bästa. Dessutom var det roligt att så tydligt se varifrån L.M. Montgomery hittat inspiration till båda sina bokserier om de föräldralösa flickorna Anne och Emily. Vissa händelser är i princip kopierade rakt av från Coolidges böcker.

Däremot är det inte så svårt att förstå varför det framförallt är de två första böckerna som är de som man oftast hör talas om. Egentligen är det bara i What Katy Did som det finns någon slags händelseutveckling, poängen här är förstås att Katy ska bli frisk samt en bättre både syster och dotter på kuppen. De övriga fyra böckerna har mer karaktären av en räcka händelser som egentligen inte hänger ihop i någon tydlig ordning. Det enda som ändras är vem som blir huvudperson och vilken miljö som de här händelserna utspelas i. I de två sista böckerna är det alltså systern Clover som står i fokus istället för Katy. Clover följer med brorsan Phil till Colorado och serien avslutas som en slags frontierberättelse. Bortsett från att Coolidge själv tycks helt trollbunden av det vilda Coloradolandskapet skulle jag i det fallet dock varmt rekommendera Laura Ingalls Wilder istället om det nu är så att man vill ha realistiska men samtidigt fängslande berättelser om livet i det vilda västern. Men annars var Katy och hennes syskon som sagt en rätt rar bekantskap och bjöd på det hela taget på en intressant exkursion bakåt i litteraturhistorien.

cloverWhat Katy Did
Librivoxkvalitet: Föredömligt inläst av en av Libirivox allra bästa bidragsgivare, Karen Savage.

star_full 2star_full 2star_half_full

What Katy Did At School
Librivoxkvalitet: Återigen är det Karen Savage som lånat sin ljuva stämma.

star_full 2star_full 2star_full 2

What Katy Did Next
Libirvoxkvalitet: Varierande, både med avseende på tal och ljud.

star_full 2star_full 2star_half_full

Clover
Librivoxkvalitet: Inledningsvis en inläsare med en helt obegriplig accent och även efter att man vant sig går det inte med bästa vilja i världen att säga att det är bra.

star_full 2star_full 2

in-the-high-valleyIn the High Valley
Librivoxkvalitet: Tyvärr samma inläsare som av bok #4.

star_full 2star_half_full

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Elizabeth Gaskell, Wives and Daughters
Charles Stross, The Revolution Trade

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg