‘Tis the season! Dags för bloggens traditionsenliga 1:a adventsfilm och det är så juligt det blir här. Håll till godo och börja ladda julemys

***

Det är inte lätt att vara ett helgon. Sankte Nicholas Claus, aka Jultomten, skulle gärna vilja ha en bättre relation med sin bror men vad hjälper det när Fred bestämt sig för att hata julen och allt som är förknippat med den? Fred hatar jul och jultomtar så till den milda grad att han finner ett rent nöje i att jobba som indrivningsman och kunna ta tillbaka julklappar som folk inte kunnat betala.

Men Fred är också i största allmänhet en loser som hoppar på den ena get-rich-quick-affären efter den andra. När han ringer upp Nick för att be om 50 000 dollar (hey, om inte Jultomten kan leverera en sådan julklapp, vem kan det då?!) tar Nick chansen till lite bro-bonding. Om Fred kommer och jobbar för honom några dagar inför julafton kanske den där julklappen kan fixa sig?

Men en tjurig brorsa på Nordpolen utgör inte en lyckad kombination med den strikte tillsynsmannen Clyde Northcut. Northcut är i sin tur på plats för att granska tomteoperationens effektivitet och han tycks inte vara särskilt intresserad av att ha överseende med Nicks problem. Tvärtom verkar han njuta av det faktum att han har en chans att stänga ned hela härligheten (och därmed få julen att upphöra helt? Lite oklart…).

Jag tillhör knappast vare sig Vince Vaughn eller Paul Giamattis starkaste fanbase men kan tycka att det här ändå blev en rätt trivsam julrulle med dem i rollerna som Fred och Nick. Fred Claus vinner på att Vince Vaughn inte är ett totalt rövhål utan faktiskt kan vara både trevlig och omtänksam, personlighetsdrag som han konstigt nog främst verkar undanhålla sin egen familj och flickvän. Wanda spelas av Rachel Weisz, ett faktum som transporterar den här filmen ännu längre in i sagornas värld eftersom hon är alldeles för snygg och alldeles för tålmodig för både Vince Vaughn och hans personlighet. Skurkrollen hålls istället föredömligt under armarna av en glasögonbeprydd Kevin Spacey som effektiviseringsexperten Clyde.

Som i så många andra julfilmer ligger fokus på dels familjen, dels betydelsen av Julandan. Själv gillade jag vinkeln att inga barn borde märkas upp som antingen ”naughty” eller ”nice”. Barn som är ”stygga” är det av en anledning och kan därför ha ett större behov av en present än de snälla. Klapparna blir i den här historien inte främst en anledning för barnen att tro på tomten, utan ett bevis för att de har någon som tror på dem vilket i sin tur i bästa fall kan ge dem lite självkänsla.

Att historien kring det här med klappar innehåller logiska luckor i storleksordningen granen utanför Rockefeller Center får man allt som oftast ta (om tomten delar ut klappar, hur kommer det sig att Fred kan driva in dem?) i den här typen av film. Det är sällan det går smärtfritt att sammanfoga hur prylar ska leda till en uppskattning av mer abstrakta värden som vänskap och vänlighet. Samtidigt gör Fred Claus försök att ställa strikt effektivitet mot…något annat som trots sin oklarhet funkar bättre än det gamla vanliga ”kommersialism vs andliga värden”.

Då tycker jag att det blir ett större problem att slutet blir lite väl flottigt i kanterna när alla nissarna med drömmande ögon ser på hur barn världen över öppnar sina julklappar. Manuset har dessutom klämt in en nisse-kärlekshistoria som känns både överflödig och ointressant. I värsta fall skapar den till och med en viss irritation eftersom Fred Claus i och med det serverar publiken ytterligare ett helt osannolikt kärlekspar i form av John Michael Higgins och Elizabeth Banks.

Fria Ligan förlag startades ”med målet att öppna dörrar till främmande världar och locka folk att utforska dem”. Och i vanliga fall är dessa världar närmast utomjordiskt främmande i händerna på ett författarstall som innehåller namn som Simon Stålenhag och Jeff VanderMeer. Men som varenda dinosaurieälskande unge vet finns det en svunnen urtidsvärld där invånarna var minst lika fantasieggande som någonsin slitna robotar med en diskbänksrealistisk aura.

Och jag inbillar mig att det inte minst är för alla dessa ungar som vetenskapsjournalisten Anna Davour gjort gemensam sak med konstnären Stålenhag. Tillsammans har de ruvat ett ägg som kläckt ur sig praktverket Urtidsbilder. En bok för alla oss som aldrig kunnat motstå lockelsen hos tanken på meterstora grävlingar, flygande ödlor med sex meters vingspann eller tolv meter höga skräcködlor.

Det räcker ju med själva uttrycket – skräcködlor – för att man ska få en liten mysrysning längs med ryggraden. Genom Anna Davours texter har jag i och för sig lite svårt att få grepp om den exakta definitionen av ”dinosaurie” men en snabb titt på relevant Wikipedia-artikel kan möjligen förklara varför författaren duckat just den frågeställningen.

Fokus i Urtidsbilder ligger nämligen på att göra alla dessa märkliga varelser så relaterbara för en nutida publik som möjligt. Då är det inte riktigt läge att börja haspla ur sig långrandiga utläggningar om kräldjurens taxonomi. Infraklassen Archosauria (härskarödlor) innehåller nämligen exempelvis såväl ordningarna Crocodilia (vilken i sin tur bland annat innehåller de nu levande krokodilsläktena) som Dinosauria (skräcködlor) och Pterosauria (flygödlor). Ordningen Ichtyosauria (fisködlor) inordnas i sin tur inte i samma infraklass, men väl i underklassen Diapsida.

Däremot passar författaren på att göra vissa evolutionära poänger, vilka också känns mer relevanta än taxonomiska sådana. Exempelvis poängteras: ”Fåglarna utvecklades vid sidan av flygödlorna, som hörde till en annan gren på reptilernas släktträd. Naturen uppfann, kan man säga, vingar och flygkonst flera gånger. När liknande lösningar utvecklas parallellt kallas det för konvergent evolution”.

Uttrycket ”relaterbar” ska dock inte tolkas som att Davour och Stålenhag gjort en tecknad serie där Velociraptorer knallar omkring i gängtatueringar och säger ”wassup” eller Archaeopteryx testar den senaste vejpsmaken Yellow Wacky Taffy. Istället formar författaren en gemenskap mellan dåtid och nutid när hon bland annat påpekar att Velociraptor var ”lika tung som en jämthund”. Jag tolkar valet att alltid hänvisa till de olika djuren som ”han” eller ”hon”, istället för ”den”, som ett berättartekniskt grepp med samma syfte.

Davour visar också på geografiska kopplingar. Fossil från den sex meter långa Mastodonsaurus, vilka ofta återfinns i sandsten, nämns i samma mening som de tyska borgar och kyrkor vilka är byggda av samma sandsten. Det Tyskland som vi känner idag låg alltså för dryga 200 miljoner år sedan vid och under Tetyshavet. På samma sätt frammanas en känsla av igenkänning och samband när jag läser att Plateosaurus (i fossilletandets tidevarv döpt till ”Schwäbisk lindorm”, en upp till 10 meter hög växtätare) är den första dinosaurien som hittats i Norge.

I sina korta texter har Davour som synes passat på att dessutom peta in en hel del fossilhistoria. Fynden av dessa urtidsödlor har fullt naturligt påverkat mänskligheten och vår bild av dinosaurier mer än deras blotta existens för miljoner år sedan. Men vår föreställnings dinosaurier handlar inte enbart om vitnande ben och fossilkunskap. Nej, här finns potential för fantasin att härja fritt när de märkliga djuren och deras obekanta miljö ska tolkas visuellt. Och i det fallet får förstås Simon Stålenhag chans att briljera på samma sätt som Anna Davour gör i sina texter. Stålenhag är ju tidigare mest känd för sina diskbänksrealistiska bilder av ett 70- och 80-tals Sverige med futuristiska inslag. Men kanske ligger dinosaurier inte så långt bort från detta som man skulle kunna tro eftersom de, likt robotar i ett typiskt svenskt landskap, gärna upplevs som både förtrogna och främmande på en och samma gång.

Och om vi nu ska snacka om det välbekanta? Möjligen suggererar jag fram ickeexisterande kopplingar till den mest klassiska av alla moderna dinosaurieskildringar, men jag får icke desto mindre intrycket av att Stålenhag i sin bild av två velociraptorer ger oss en liten nickning i riktning mot filmen som gjorde just den arten mer välkänd än självaste T-Rex.

Jag har redan använt begreppet ”praktverk” i samband med Urtidsbilder och det är föga förvånade mycket tack vare Stålenhags bilder. Hans styrka ligger inte i detaljarbetet, utan i att frammana en känsla av en svunnen forntid samtidigt som miljöerna ändå framstår som välbekanta. Läsaren har inga problem med att känna igen effekten när solljus filtreras ned i vatten eller genom ett lövverk. Bara det att att det den den här gången faller på en en två meter lång Erypos istället för en vanlig, jäkla krokodil.

Helheten är alltså viktigare än ett precist detaljarbete och tillåter man bara sig själv att svepas med är det inga större problem att känna av det piskande regnet mot ansiktet eller vätan i den tidiga morgondimman. Många av Stålenhags bilder vibrerar av liv och lyckas förmedla en känsla av att de lyckats fångat de skygga motiven mitt i språnget. Han ger oss en chans att lyfta på förlåten till forntidens hemligheter, tjuvkika på spektaklet som utspelas framför våra ögon från fåtöljens trygghet.

Urtidsbilder är en bok att bläddra fram och tillbaka i, en bok att låta sig tjusas av. Det är en bok som jag önskar att jag själv hade haft när jag befann mig i den värsta dinosaurieåldern. Lyckligtvis är det aldrig för sent att tillåta sig gå i barndom.

Även om det tog ett bra tag innan postning säger jag såklart stort tack till Fria Ligan för ett recensionexemplar.

Det är inte utan att jag blir lite nyfiken på hur slutresultatet hade blivit om Adrian Lyne fått regissera The Town, som tanken var från början, istället för nyutslagne debutanten Ben Affleck. Med en räcka filmer som 9½ Weeks, Fatal Attraction, Jacob’s Ladder, Indecent Proposal, Lolita och Unfaithful känns det inte som någon högoddsare att Lynes version skulle ha innehållit betydligt fler ångande sexscener.

Men nu var det alltså Ben Affleck som fick äran att hålla i taktpinnen (samt skriva manus och spela huvudrollen). Därmed blev det istället fokus på tre vågade heist-sekvenser samt relationerna mellan männen som utför kupperna och de som jagar dem. Alltså Doug MacRays lilla gäng å ena sidan samt FBI-agenten Adam Frawley och polisen Dino Ciampa å den andra.

Hårda män som, när de kommer allt för nära varandra, säger hårda saker till varandra. Frawley och Ciampa försöker få MacRay att försäga sig i den kala förhörsrummet, men förgäves. Han är alldeles för erfaren och kontrollerad, så ung han nu än är. Den som däremot kan komma åt MacRay där det svider är lokale gangsterbossen Fergie, utan vars godkännande inget händer i Bostonstadsdelen Charlestown.

Boston igen, alltså. Denna stackars stad som tycks för evigt vara dömd till att filmas i gråljus och utgöra hemvist åt män som aldrig känt ett annat liv än det kriminella. Just stadsdelen Charlestown var under 1960-80-talen tydligen ökänd för sin irländska maffiakultur och Jon Hamms Frawley får också kommentera den lokala varianten av den sicilianska omertà. Allt medan MacRay hånar Titus Wellivers Ciampa i termer av en landsförrädare – en Charlestown-infödd som numera slavar för the man.

Men Ben Afflecks MacRay skulle förstås inte ha huvudrollen i en heist-film om det inte vore för att han dels måste handskas med labila medarbetare som har lite väl pigga avtryckarfingrar, dels träffar en helgonlik kvinna som till en början synes kunna tillhandahålla svalkande frälsning och fristad. För att verkligen understryka denna vinkeln kontrasteras dessutom Rebecca Halls välgörenhetsarbetande bankchef med Blake Livelys knarkarstirriga tvättbjörnsögon.

Ben Affleck fick sannolikt jobbet som regissör för The Town efter att han visat vad han gick för i Gone Baby Gone. Och inte gör han något oävet jobb här heller – filmen är tajt och heistscenerna både spännande och brutala. Ibland slinker kameran iväg för att registrera tröstlösheten i själva stadsdelen, Affleck är särskilt pigg på att påminna sin publik om alla de barn som växer upp med förebilder som Doug MacRay eller som riskerar att hamna i skottlinjen när han och hans män attackerar ännu en värdetransport.

The Town bjuder som sagt egentligen inte på något nytt i heist-genren men lyckas packetera välkända element i en ganska smaklig presentation.

alt. titel: Greta, Ich bin Greta, I Am Greta – Una forza della natura, Yo Soy Greta

Ska man tro I Am Greta stod Nathan Grossman redo med filmkameran i samma stund som en 15-årig flicka parkerade sig utanför Sveriges riksdag i augusti 2018 och påbörjade sin ”Skolstrejk för klimatet”. Överhuvudtaget är det frustrerande oklart vem som står bakom vilken kamera i den slutgiltiga dokumentären, exempelvis under Atlant-seglingen under sommaren 2019.

Men ska det gå att få ut något av I Am Greta är det lika så gott att släppa den typen av tekniska frågor. Detsamma gäller tillfällena då någon viktig person bara ”råkat” ringa Greta och be henne vara med på något klimatvärldsmöte samtidigt som kameran har rullat. Den typen av regi är man ju dock van vid från dokumentärgenren generellt.

Rent hantverksmässigt tycker jag att I Am Greta är en adekvat dokumentär, men den kommer inte med något exceptionellt när det gäller hur den väljer att berätta sin historia. Den förföljer primärt Greta och pappa Svante på femtielva klimattoppmöten (utrustade med micro, ekologiska bönor på burk och bönpasta), snarare än att exempelvis klippa ihop femtielva bandade intervjuer där folk utgjuter sig över ämnet för dagen. Greta själv bidrar också med vad jag antar är ett berättarspår särskilt inspelat för den här filmen. Upplägget är i allt väsentligt kronologiskt, med start i augusti 2018 och slut strax ett år efter, under hösten 2019.

Även om filmen lite här och var droppar omnämnanden av Gretas bakgrund med allt vad den innebär av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ätstörning, depression och selektiv mutism (de senare till viss del orsakade av klimatångest) ligger inte fokus primärt på hennes person, utan hennes kamp för att få världens ledare att ägna klimatfrågan den uppmärksamhet den förtjänar. Med risk för att låta sarkastisk – jag tappar räkningen på hur många gånger uttrycket ”ödesfråga” används. Samtidigt bryts detta fokus ibland för att visa en tonåring som någon gång också måste kunna få lite återhämtning, oavsett om det handlar om att bli itvingad en banan av pappa, en ensam dans i korridoren utanför sovkupén eller hundarna Moses och Roxy.

Jag måste erkänna att jag inte haft stenkoll på alla Gretas förehavanden sedan augusti 2018. Men läsning av boken Scener ur hjärtat och det faktum att det varit mer eller mindre omöjligt att undgå hajpen kring henne, gör att I Am Greta inte bjuder på så mycket nytt rent faktamässigt. Jag uppfattar inte heller att det varit syftet, utan snarare att måla upp en bild av fenomenet Greta.

Därmed inte sagt att filmen på något sätt antyder att dess huvudperson primärt skulle göra allt det hon har gjort för ära och berömmelse. För tillfredsställelsen i att vara någon som hela världen vill klämma ihop sig på en selfie med eller för chansen till stelt småprat med Emmanuel Macron. Gretas berättarröst konstaterar att hon inte är intresserad av hyllningar, hon vill bara se resultat, och jag är benägen att ta henne på orden. Det är ändå svårt att inte bli påverkad av de bestämda ögonen, den hopknipna munnen, vägran att acceptera halvmesyrer eller tomma löften och de ibland rätt karga utskällningarna av världens ledare för att de, av allt att döma, skiter i kommande generationers förutsättningar. Med tanke på de utskällningar som hon själv får utstå (”a mentally ill swedish child” var väl ett av de snällare omdömena som nämndes i filmen) har jag också svårt att tänka mig att någon skulle ha orkat hänga kvar så idogt som hon har gjort om hen enbart drevs av egennytta.

Samtidigt är det ingen film som jag blir särskilt glad över att se. Dels finns förstås själva sakfrågan där. Att vi fortfarande verkligen inte kan vara säkra på att världen (eller åtminstone delar av den) inte kommer att kollapsa under klimattrycket. Dels i perspektivet av det som slagit till efter inspelningen avslutades. Stämningen i I Am Greta är ändå i någon mening hoppfull, det är många som pratar om den osannolika folkrörelsen som har sitt ursprung i en 15-årig klimatstrejkare med tunna flätor. Att den (och hon) är en kraft som för första gången skulle kunna innebära verklig förändring. Men som nu, bara drygt två år senare, känns fullkomligt bortmotad från alla former av relevanta arenor till förmån för virus, smitta, Tegnell, desinformation och så kanske lite Trump.

I Am Greta är en dokumentär vars ämne är betydligt intressantare än filmen självt. Däri ligger sannolikt också dess främsta värde – att på ungefär 90 minuter sammanfatta och ge en bild av vad som åtminstone fram till januari 2020 såg ut att kunna vara starten på något verkligt nytt.

alt. titel: Alan Partridge: Som tuppen på sophögen, Alan Partridge: The Movie, Alan Partridge

Steve Coogans uppblåsta karaktär Alan Partridge fick både höras i radio och synas på TV innan han fick en egen långfilm. För en tittare som jag, vilken enbart var bekant med namnet dessförinnan, är det nog inte ett optimalt sätt att närma sig Alan Partridge: Alpha Papa. Inte så att det var omöjligt att förstå vem som var vem och hur de relaterade till varandra vid den lilla radiostationen North Norfolk Digital, men filmen som helhet blir säkert roligare om man själv har en redan upparbetad relation till både Alan och hans kollegor.

Men som sagt, upplägget är inte särskilt svårt att greppa. Även om man tidigare inte haft någon som helst uppfattning om Norfolk, står det snart klart att North Norfolk Digital är en liten radiofisk i en endast marginellt större landsortsdamm. Alan Partridge är dock helt nöjd att befinna sig där som radio-DJ och programledare för Mid Morning Matters with Alan Partridge. Här tar han emot samtal och sms om ämnen som är livsviktiga för hela landsändan (”Which is the worst monger? Fish, iron, rumour, or war?”).

Men det är nya tider. North Norfolk Digital har köpts upp av ett företag, döpts om till Shape och ska numera ha siktet inställt på en yngre, hippare publik. När det står klart för Alan att hotet om uppsägning står och väger mellan honom och kollegan Pat tvekar han inte en sekund innan han kastar Pat till styrelsevargarna. Trots att det var Pat han från början kraschade styrelsemötet för att försvara. Becuase that’s how Alan Partridge roll.

Nej, i den bemärkelsen är Alan Partridge ingen obekant komisk figur. Obegripligt egoistisk och nästintill lika obegripligt dum. Så vad gör han när Pat tar radiostationen som gisslan och kräver att få tala med Alan, Pats ende vän (eftersom Alan givetvis inte berättat vad som hände vid det där styrelsemötet)?

Alpha Papa var hyfsat underhållande även för en obekant tittare som jag, men jag tror som sagt att den nog skulle kunna lyfta med lite mer förkännedom. Eller också handlar det om att jag av någon anledning alltid tycks ha lite svårt för Steve Coogan, även om jag för mitt liv inte kan komma på varför. Brittisk obekvämhets-skämskudde-humor är i och för sig inte heller någon stor favorit, även om Alpha Papa tacknämligt nog var ganska långt från exempel som The Office eller Fawlty Towers.

Men å andra sidan: gillar du något av det ovanstående (Alan Partridge, Steve Coogan och/eller skämshumor) kan nog Alpha Papa kittla dödsskönt i kistan. Och jag måste också erkänna att det är den typen av film där det nästan är roligare att läsa alla kvicka oneliners i efterhand än att höra dem i filmsammanhanget (”She’s a drunk and a racist! I’ll tolerate one, but not both”). Men så har också Armando Iannucci varit med och skrivit manus.

Stort tack till Sven för incitamentet till tittning genom frågan hur Alan står sig gentemot Ron Burgundy.

Dags att försöka sig på lite Virginia Woolf! Mrs. Dalloway visade sig vara en roman som vann på två saker: omlyssning och originalspråk. Originalspråket säger sig kanske självt – klart att en av engelska språkets bästa böcker vinner på att läsas och upplevas på engelska istället för i en svensk översättning.

Även i omlyssningsperspektivet spelar språket roll, Woolf arbetar med en så bred palett att det tar en stund att ta till sig allt. Särskilt som en ljudbok gör det svårare att stanna upp, bläddra tillbaka och ta sig en funderara på vad det var jag nyss läste. Men även i den mån Mrs. Dalloway överhuvudtaget har en handling, tjänar den på att upprepas både en och två gånger.

Själv var jag tillräckligt dåligt påläst för att att bli en smula överraskad av att Mrs. Dalloway visade sig vara en stream of consciousness-roman i samma anda som James Joyces Ulysses (publicerad tre år tidigare). Däremot var den klart mer lättillgänglig, trots att framställningen både hoppar mellan olika personer och berättande grepp.

Någon slags ram utgörs dock av det faktum att den femtioåriga överklasskvinnan Clarissa Dalloway, hustru till politikern (eller tjänstemannen?) Richard Dalloway, ska ha en fest. Romanen spänner sig över just denna festdag, från arla morgon tills dess att festen är i full gång i det dallowayska London-hemmet. Under dagen får läsaren dock inte bara hänga med Clarissa utan också hennes gamle vän Peter Walsh, nyss hemkommen från Indien, den krigstrumatiserade Septimus Smith och hans fru Lucretzia, Lady Bruton samt en Ms. Kilman som undervisar Clarissas dotter Elizabeth i historia. Bland andra, ska kanske tilläggas.

I brist på konkret handling arbetar dock Mrs. Dalloway med att måla en bild av något otvetydigt engelskt eller brittiskt, vilket sker på ett par olika sätt. Clarissa och Peter Walsh kommer ofta att tänka på en tid när de umgicks i Clarissas barndomshem Bourton och beskrivningarna av denna idylliserade ungdomstid påminner om exempelvis E.M. Forster och A Room With a View. Clarissa tänker dessutom att det var här hon upplevde sitt livs bästa ögonblick, när hon fick en nattlig kyss från den intensiva och färgstarka Sally Seton. Tidens gång blir dock tydlig just i fallet Sally, vilken oväntat dyker upp på Clarissas fest. Istället för den okonventionella unga kvinnan som ogenerat rökte cigarr, konfronteras läsaren (och Clarissa) med en stadgad företagarhustru från Manchester som numera bara verkar bry sig om sin man och de fem Eton-sönerna.

Det urbrittiska kommer också till ytan i mötet med de två olika läkare som förgäves försöker ”behandla” Septimus Smiths PTSD. Woolf var ju själv inte obekant med dåtidens psykiatriska vårdapparat och jag antar att porträttet av den outhärdligt hurtige Dr. Holmes är tänkt som en rejäl känga i riktning mot dess brister. Själv kan jag dock inte låta bli att småfnissa åt Holmes myndiga förmaningar till sin patient; Septimus måste helt enkelt skärpa sig, sluta skrämma upp sin fru och äta lite mer gröt.

Samtidigt är hela situationen förstås oerhört tragisk och Woolf lyckas balansera dessa två olika delar på ett fint sätt. Särskilt som författaren beskriver hur situationen upplevs av både Septimus och och hans hustru. Lucretzia, som har lämnat sitt italienska hemland för en man som egentligen bara gift med henne för att bevisa för sig själv att kriget inte gjort honom oförmögen att känna. Samtidigt som Woolf ger en oerhört levande bild av kaoset i Septimus inre kan hon också hos mig som läsare skapa sympati för Lucretzias rädsla och oförståelse inför makens lynne. Läkarna säger ju att det inte är något som helst fel på hennes Septimus och hur kan han gråta när hon ju vet att han är en modig man som slogs i kriget?

Mrs. Dalloway är alltså en roman där jag, som alltid letar efter en handling eller en historia, kämpar en aning för att hålla näsan ovanför vattenytan i första omgången eftersom jag försöker förstå vad det är som egentligen pågår. Men när jag får en chans att gå tillbaka lyckas jag också vara mer avslappnad och istället flyta med när berättelsen rullar än hit, än dit. Gör nedslag i olika personers tankeliv och funderingar, vare sig det handlar om fester, kärlek, livets orättvisor eller alkoholiserade söner. Målar bilder av en svunnen tid som sätter nutiden i fokus men samtidigt påminner om att inget varar för evigt.

Och när allt flyter ger jag mig själv också tid att verkligen lyssna på Woolfs språk, vilket i sanning är en upplevelse i sig. Som hos så många andra författare fastnar jag inte minst för hennes liknelser och metaforer, vilka är lika välfunna som de är fantasifulla. Efter ett tag blir faktiskt en lyssning på Mrs. Dalloway närmast en övning i mindfullness där jag kan avsmaka och njuta av varje enskilt ord för sig, samtidigt som jag upplever hur de kopplas samman och relateras till varandra i meningar, vilka i sin tur skapar en ytterligare komplexitet i sina beskrivningar.

Ett försök som slog väl ut, med andra ord. Har du aldrig testat Virginia Woolf kan jag alltså med gott förtroende rekommendera Mrs. Dalloway. Helst på engelska förstås. Själv har jag fått blodad tand – kanske dags för To the Lighthouse härnäst?

Adoptivföräldrarna Eleanor och Frederick Little kunde inte ha varit mer lämpligt namngivna för den föräldralöse Stuart, med tanke på att han är knappt en tvärhand hög. I allt övrigt är de också utomordentligt lämpliga adoptivföräldrar eftersom de redan har en bror till Stuart, ett överjordiskt charmigt hus samt gott om kärleksfull omtanke att slösa på sin nye familjemedlem. Möjligen finns en hake i ekvationen. Eleanor och Frederick, samt deras biologiske son George, är människor medan Stuart är en mus, komplett med vit päls och svans.

Vet ni vem som mer har vit päls och svans? Katten Snowbell, som definitivt inte uppskattar den nye familjemedlemmen. Han må vara en bortskämd innekatt men bryr sig ändå om vad de coola gatukatterna säger om honom. Och att bli hånad för att en av hans hussar är en mus är inget Snowbell tänker tåla i första taget.

En annan som inte omfamnar Stuart lika omedelbart som Eleanor och Frederick är lille George. Han hade tänkt sig en lagomt stor lillebror som han skulle kunna lära bra grejor. Typ hur man kör med elektriska tåg och kastar baseball. Inte en bror som är lika stor som en baseball. Introduktionen i familjen Little blir alltså en skumpigare färd än vad vare sig Stuart eller hans nya föräldrar hade tänkt sig.

Stuart Little är en helt igenom kramgo och harmlös familjefilm, med ett versalt ”F” i meterstorlek. Trots det lyckas den ändå vara ganska underhållande. Regissören Rob Minkoff hade förvisso redan visat vad han kunde med The Lion King (som kommit fem år tidigare) men historien om Stuart är faktiskt en större utmaning, tack vare all sin inneboende älskvärdhet.

Två som kan hantera den aspekten av berättelsen är Geena Davis som Eleanor och Hugh Laurie som Frederick. Bägge skådisarna lyckas förmedla en femtiotalistisk helylletrygghet som hamnar precis på rätt sida gränsen av ”smörigt”. En som däremot inte lyckas riktigt lika bra med den saken är Jonathan Lipnicki. Lipnicki slog ju igenom med dunder och brak i Jerry Maguire som Renée Zellwegers outhärdligt gullige son. Vilken här, tre år senare, fortfarande ser ut att vara genetiskt framavlad i någon Hollywoodfabrik för outhärdligt gulliga barnskådisar (komplett med brillor och en lagom läspning) snarare än att vara ett riktigt barn.

I rollistan finns anledning att uppmärksamma Jeffrey Jones. Ni vet, kejsar Joseph II, som 2003 åkte dit i en pedofilirättegång och därefter jobbat högst sporadiskt. När det gäller filmteamet som helhet går det heller inte att springa förbi den lilla godbiten att manuset är ett resultatet av ett samarbete mellan en Greg Brooker och…wait for it…M. Night Shyamalan! (Som samma år också skrev manus till lika osannolika She’s All That OCH släppte sin egen The Sixth Sense…)

Men om vi nu ska försöka återkomma till filmen för dagen? Förutom Geena Davis och Hugh Laurie vinner Stuart Little stort på att Stuart ”röstas” av Michael J. Fox som oftast lyckas ingjuta en genuin trivsamhet i sina roller. När man dessutom petat in Nathan Lane som Snowbell är det lätt att förstå att det inte går att klaga på särskilt mycket inom den avdelningen.

Något som däremot inte hållit riktigt lika bra i tjugo år är effekterna. Det märks att man 1999 inte var riktigt lika flink i förmågan att få Stuart att smälta in i sin omgivning som vi blivit bortskämda med sedan dess. Enbart figuren Stuart håller måttet, även med genomdränkt päls, men när han ska samverka med sin omgivning är resultatet mer ojämnt.

Men det är ju heller inget som man kan förvänta sig, klart som fasiken att tekniken utvecklas. Så på det hela taget är Stuart Little en härlig (familje)film som jag av någon anledning faktiskt sett om fler gånger och därmed minns bättre än Minkoffs The Lion King. Klart värd en titt om du av någon anledning missat denna förtjusande lilla film.

Någonstans mot andra halvan av 90-talet åsåg större delen av världen i stum förundran ett märkligt fenomen. Upphovsmannen var den då 30-årige speldesignern Satoshi Tajiri, vilken lyckades sälja in en idé till Nintendo och deras Game Boy. Plötsligt var alla fullkomligt uppslukade av uppmaningen ”gotta catch ’em all!”. Vilka ”de” var, tog dock ett tag innan den äldre generationen riktigt förstod.

Men det yngre gardet befann sig redan i en värld som befolkades av egendomliga varelser (över 800 stycken) som alla gick under namnet ”Pokémon”, en sammanslagning av begreppet ”pocket monsters”. Tajiri och Nintendo hade framgångsrikt länkat ihop dinosauriekalenderbitandet, som drabbar de allra flesta ungar vid någon tidpunkt, med pokémon-världen. Nu fanns plötsligt möjligheten att plugga in oändliga listor med allehanda spännande varelser, alla med olika utseenden och egenskaper.

Trots att jag själv vid det laget befann mig i studentlivet var det i princip omöjligt att undgå hysterin. Särskilt när det gällde en liten gul filur som kallades ”Pikachu” och som tycktes vara sin alldeles egna lilla reservgenerator. Och trots fickmonstrens popularitet när det begav sig, vem hade kunnat ana att franchisen fortfarande över 20 år senare skulle visa sig vara så livskraftig att den lille gynnaren fått en helt egen film som dessutom attraherat självaste Deadpool?

Men vi ska kanske börja från början, inte bara vad gäller pokémons, utan också med filmen för dagen? Vid beskedet att hans polispappa Harry dött i en våldsam bilolycka reser Tim Goodman till Ryme City, en stad där människor och pokémons lever i harmoni med varandra. Där stöter han på sin fars partner, Pikachu, som tyvärr tappat minnet och därför inte kan tala om exakt vad som hände vid den där olyckan. Det skulle han ju inte kunnat göra i vilket fall som helst eftersom människor bara hör ett gällt ”pika, pika” när den gulluddige öppnar munnen. Men av någon anledning förstår Tim allt som Pikachu säger och låter sig så småningom övertalas att försöka hitta en lösning på mysteriet med hans pappas ”död”.

Grunden i Pokémon Detective Pikachu utgörs av det tre år gamla datorspelet Detective Pikachu. För att vara en film som bygger på ett datorspel är Pokémon Detective Pikachu en ovanligt väl sammanhållen film, möjligen för att dess upplägg i mångt och mycket påminner om mängden YA-filmer som poppat upp under de senaste åren.

Historien inbegriper en omfattande och mystisk konspiration som visar sig gömma en än mer omfattande konspiration. Tim söker bekräftelse och identifiering hos sin frånvarande förälder/fader, sedan de glidit isär i samband med Tims mammas död. En frånvarande mamma som till skillnad från Harry, vars namn upprepas till förbannelse, märkligt nog förblir namnlös filmen igenom. Förutom detta Tim måste förlika sig med sitt eget förflutna eftersom han i vuxen(-ish) ålder avvisar det pokémon-intresse han hyste som grabb.

Det här med Tims ålder blir en smula knepigt filmen igenom om man väljer att lägga märke till den. Som synes påminner Pokémon Detective Pikachu innehållsmässigt till stor del om andra filmer där huvudpersonen är i sena tonåren. När vi första gången träffar Tim bär han förvisso slips men det är lätt att missta den för en skoluniformsdetalj. För sedan visar det sig att Tim är fyllda 20 och har ett helt vanligt arbete (som han förvisso utan några som helst problem lämnar bakom sig när han väl befinner sig i Ryme City). Rimligt, eftersom Justice Smith som spelar Tim ändå är 23 fyllda (och därmed årsbarn med franchisen). Samtidigt märkligt i en historia som i allt väsentligt andas tonår(sångest).

Ingen lär bli överraskad om jag ”avslöjar” att animeringen av alla de olika pokémons som förekommer i filmen (be mig inte räkna upp dem, jag är alldeles för ålderstigen för att ha sådan koll) är fullkomligt sömlös. Men även med sådana äss i rockärmen och som sagt ett helt ok manus samt en, på pappret, ”vuxen” huvudperson blev Pokémon Detective Pikachu i slutänden väl barnslig för min smak. Berättandet hemfaller exempelvis lite väl ofta till övertydliga förklaringar i form av minnen eller hologram. Pikachu med Ryan Reynolds röst får förvisso vara småsarkastisk här och var men på det stora hela serverade inte filmen tillräckligt mycket sovel, vare sig i form av humor, metaelement eller action, för att jag som vuxen tittare skulle känna mig riktigt mätt. Jag jämför här exempelvis med Into the Spider-Verse som hade en ännu yngre huvudperson, men där historien och framställningen ändå lyckades överraska och underhålla.

Till referensblinkningarna kan man emellertid kanske räkna det faktum att klassiska bolaget Toho står bakom Pokémon Detective Pikachu. På något sätt känns det följdriktigt att studion, som efter andra världskriget framgångsrikt marknadsförde monster som Godzilla och Mothra, har fortsatt med det, fast i gulligare fick-format. Med Pokémon Detective Pikachu har vi rört oss långt från 50-talets radioaktivitets-ångest och istället landat i 10-talets genetik-dito. Men befinner oss samtidigt i en värld där fredlig och harmonisk samvaro är möjlig, tack vare att en enskild individ kan förlika sig med sitt förflutna och dessutom lär sig lyssna på sin magkänsla.

Det tidiga 70-talet är en härlig tid för Ron Burgundy och hans kollegor på San Diegos lokala TV-station KVWN channel 4. Tittarsiffrorna ligger stabilt tack vare Rons förmåga att läsa upp de mest idiotiska av nyheter (från vattenskidåkande ekorrar till kattmodevisningar), varje kväll är det fest i något läckert hus och ingen kvinna kan motstå det burgundiska kändisnyhetsankaret. Tillsammans med sportkommentatorn Champ, reportern Brian och väderpresentatören Brick har Ron gjort om arbetsplatsen till en klämmig liten pojkklubb.

En pojkklubb som dock raseras när TV-stationen tar in journalisten Veronica Corningstone. Dels eftersom hon är lika sugen som Ron på ett mer prestigefyllt nyhetsankarjobb, vilket innebär att man ständigt måste visa framfötterna. Dels eftersom Ron blir hals över huvud förälskad i Veronica och därmed är beredd att raskt kasta bros-before-hos-kodexen överbord, till kompisarnas stora förtvivlan.

Allt är verkligen inte Will Ferrell-guld som glimmar, det är jag den första att hålla med om. Hans komiska stil går allt som oftast ut på att bete sig som en femåring i en vuxen mans kropp. Ibland blir det roligt (som i Elf) medan det i andra fall bara är irriterande och fånigt (som i Step Brothers). Exakt vad som skiljer filmerna åt i dessa fall har jag inte orkat sätta mig in i, men i fallet Anchorman tror jag det handlar om att Ferrell ändå lyckas skapa någon slags mänsklighet i sin femåring. Ron Burgundy är överdriven, högljudd, bufflig och verkar inte ha något som helst internt filter mellan hjärnan och käften men ändå blir han en rollfigur som man faktiskt bryr sig om.

Möjligen beror det på att han blir uppenbart, handlöst och genuint förälskad i Christina Applegates Veronica. Sedan sker det förvisso med samma naiva omedelbarhet som när han ska försöka vara solidarisk och beklaga sig över henne tillsammans med kompisarna (”She… Sh… It’s terrible! She has beautiful eyes! And her hair smells like cinnamon!”), men det är ändå en känsla som filmen inte pekar finger åt.

Jag skulle gärna vilja lägga en hel del av äran inför fötterna på Adam McKay som regisserat och skrivit manus. Men eftersom han gjorde detsamma med Step Brothers håller inte den teorin till 100%. Jag tycker mig dock se samma förmåga, som McKay senare visat upp i Vice (nej, jag har fortfarande inte kommit mig för att se The Big Short), att balansera det humoristiska (gärna i absurd form) med det allvarliga på ett sätt som förstärker, snarare än förstör, de olika elementen. Achorman blir bättre som komedi för att den på något plan ändå tar både sig själv och sina rollfigurer på allvar.

Det manuset också hanterar smart är detta med 70-talssexismen. Det känns som om det skulle ha varit väldigt enkelt att enbart fylla Anchorman med primitiva fniss-T&A-skämt men jag tycker att filmen lyckas ta några (i och för sig enkla, men ändå) poänger för team jämställdhet. Utöver det är den lilla bihandlingen med de rivaliserande TV-stationsgängen närmast obegripligt rolig.

Vilket sannolikt kommer sig av att McKay lyckats fylla rollistan med en kader av välkända fejs som dessutom alla är mer eller mindre begåvade komiker. Utöver Ferrell själv tas priset förstås av Steve Carrell i rollen som vädermannen Brick Tamland eftersom han lyckas leverera sina nonsensrepliker med exakt rätt blandning av allvar och förvirring (”I don’t know what we’re yelling about!”).

Storymässigt är Anchorman förvisso inte av absolut toppklass, filmen sackar en smula i mitten och slutet är mer fånigt än roligt. Men McKay, Ferrell och övriga inblandade bjuder trots det på en förbannat rolig komedi som dessutom fortsätter att vara rolig 16 år senare.

För oss cyniker är det lätt att hitta ett annat ord för ”drömmare” – ”besatta”. För vad annat kan man kalla franske lindansaren Philippe Petit som får för sig att han ska gå på lina mellan World Trade Center-tornen efter att ha sett en tidningsartikel om konstruktionen av dem?

The Walk är Robert Zemeckis försök att i friare form än dokumentären Man on a Wire från 2008 berätta hur Petit kuppade sig in i tornen, spände upp en lina mellan dem och den 7 augusti 1974 spatserade fram och tillbaka på en stålkabel 400 meter upp i luften. Allt medan New York-poliserna som till slut anlände stod och hoppade på stället av nervositet över att galningen förr eller senare skulle falla mot en säker död.

Zemeckis och hans manus (skrivet tillsammans med en Christopher Browne) gör inga större ansträngningar att få publiken att ”förstå” Petit. Det tycks inte finnas något psykologiskt svar på var Petit får sin drivkraft från. Han vet bara att han från tidig ålder aldrig velat göra något annat än gå på lina och dessutom enbart göra det för sin egen skull. Inte så att han är främmande för att tjäna pengar på sina stunts men han kompromissar aldrig i syfte att få en publik. Backuper som säkerhetslinor eller -nät skulle göra hela övningen meningslös i Petits ögon. Han får själv, i Joseph Gordon-Levitts skepnad, uttryckligen förklara att han själv aldrig kunnat svara på frågan ”varför”. Det enda filmen siktar på att uppnå är att visa ”hur”.

Och det gör den väl ganska bra. Zemeckis är en erfaren man och vet hur man lägger upp en kupp-historia. För i grunden är The Walk en sådan, även om slutresultatet inte är en massa pengar, utan en kabel sträckt mellan två torn på Manhattan. Vi får medhjälparna av varierande kompetens och engagemang samt den evigt trogna och stöttande partnern Annie. En kvinna som aldrig tycks ifrågasätta vare sig Petits engagemang i sin dröm eller sitt eget engagemang i försöken att hjälpa honom uppnå den.

The Walk visades i 3D på IMAX-biografer och det är nog så man egentligen ska se den. Det mesta filmen har som talar för sig bygger på det visuella godiset från polske fotografen Dariusz Wolski och teamet som fick det att se ut som om Gordon-Levitt verkligen befann sig nästan en halv kilometer ovanför jordytan. Som så många andra kupp-filmer är den som bäst när det hela äntligen kan sättas i rörelse plus belöning i form av Petits kabel-promenader.

Gordon-Levitt gör ett helt ok jobb, men är liksom sin film absolut bäst när han får sätta lindansartossorna på den där kabeln. Innan dess är han lite för mycket överdrivet kolerisk fransos, jag förväntar mig att han hela tiden ska dyka upp i randig tröja, basker och med en baugette under armen. Vilket bland annat beror på att man valt att låta hans franskaccentuerade berättarröst följa oss genom det hela.

Den gör det dessutom från Frihetsgudinnans fackla och jag undrar om Zemeckis hade någon tanke med just den positionen. I mitt huvud framstår nämligen just Frihetsgudinnan som en kraftfull symbol för alla de som drömmer om ett nytt liv och nya chanser i the Land of Opportunity. Som Philippe Petit.

Under de sista minutrarna av The Walk blir det emellertid tydligt att Zemeckis hade ytterligare ett syfte med sin film, förutom att berätta om en cool kupp-BOATS. Faktiskt lyckas den för min del bli en av de mer berörande 9-11-filmerna jag sett, när tornen sätts in i ett 1970-talsperspektiv, men berättat ur ett post-2001-perspektiv. På något sätt lyckas Zemeckis, Gordon-Levitt och Alan Silvestris score göra det väldigt tydligt hur otänkbart det som hände den 11 september var innan det hände.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att se om sista, säg, halvtimmen av The Walk. Särskilt om jag fick chans till en maffigare visning än TV:n hemma i vardagsrummet kan stå till tjänst med.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg