Det mest anmärkningsvärda med View From the Top är sannolikt att den i alla delar (utom möjligen sin rollista) är så remarkabelt icke-anmärkningsvärd. Från dess första sekunder, när vi introduceras till den missnöjda småstadstjejen Donna Jensen, till happily-ever-after-slutet behöver vi aldrig någonsin undra eller tveka över huruvida filmen ska följa sin iögonenfallande uppenbara bana. Den är som ett sådant här småbarnståg på tivoli – runt, runt och utan några möjligheter att ta någon annan väg än den spåren dikterar. View From the Top kanske önskar att den skulle kunna vara samma thrillride som Lisebergs Nyckelpigan men dit är det mycket långt kvar.

Donna vill alltså till varje pris komma bort från sitt stentrista Nevada med en avdankad showgirl till mamma och en ändlös räcka halvalkade styvfäder i en trailerpark. Vägen till ett annat liv går genom hennes heta dröm att bli flygvärdinna. Hon börjar smått, på bolaget Sierra, vilket klär upp sina medarbetare som om de arbetade på Hooters. Efter ett tag får hon chansen att tillsammans med kollegorna Christine och Sherry chansen att söka till utbildningen som hålls av det mer prestigefyllda Royalty Airlines.

Men det finns en distraktion från det hägrande paradiset och han heter Ted. En avhoppad jurist som hon träffat under tiden på Sierra. Men Donna tänker inte låta något, inte ens Kärleken, stå mellan henne och hennes Drömmar. Därför säger hon adjöss till Ted och påbörjar utbildningen tillsammans med Christine. Målet är också hennes mantra: ”Paris, First Class, International”. Men det ska visa sig att Christine inte är en lika bra kompis till Donna som Donna är till Christine.

Ok, så det här var verkligen det lättviktigaste av det lättviktiga. De få farthinder som Donna stöter på är så låga och körs över med en sådan snigelhastighet att de knappt känns i stötdämpningen. Det är nästan (men bara nästan) beundransvärt hur människan lyckas gå genom en hel film med ett sådant minimalt mått av karaktärsutveckling. Faktiskt är den helt icke-existerande. Inte hjälper det då heller att såväl tonåriga som vuxna Donna spelas av den då 30-åriga Gwyneth Paltrow. Ständigt snäll och hjälpsam, idogt arbetande och smart nog för att fixa sina drömmars utbildning utan några större problem. Det är som om hela filmteamet, inklusive manusförfattaren, lutat sig tillbaka och satt allt sitt hopp till Gwyneth-charmen anno tidigt 00-tal.

Lika omedelbart uppenbart är det att den där Christine, hon är inte att lita på. I och för sig som alltid bra spelad (så gott det nu går) av Christina Applegate men tänk så mycket mer spännande (hey, allt är relativt) det hade kunnat blivit om man bara bytt plats på de två skådespelerskorna. Mark Ruffalo spelar Ted och efter alla hans lite småmelankoliska och skrynkliga rolltolkningar känns det oerhört ovant att se honom i något som kan liknas vid en hunkroll.

Förutom de här tre bjuder View from the Top på Candice Bergen, Mike Myers, Rob Lowe och Kelly Preston. En märkligt kompetent samling för att regisseras av en för min del fullkomligt anonym brasilianare vid namn Bruno Barreto. På det ett manus av en Eric Wald som har denna enda långfilm på sitt CV.

Det som jag kanske störs mest av i den här typen av lättuggade (ok då, pureade) romcoms är det faktum att när det förväntade slutet inträffar, med kyss och ömhetsbetygelser (kom igen, ni KAN inte betrakta det som en spoiler…), finns det aldrig någon som helst tveksamhet. Aldrig någon nojja över att det som i nuet kan tyckas som det självklara valet kanske inte är det om tio år. View From the Top bjuder i och för sig på en slutkläm i det avseendet som är feministisk så det räcker men samtidigt så idiotiskt och osannolikt släpphänt att den knappast hjälper det menlösa helhetsintrycket.

Annonser

När nu överrasknings-regissören grandeluxe M. Night Shyamalan faktiskt drämde till med en riktigt bra film i form av Split vågade jag mig äntligen på att se hans tidigare The Visit. En film som jag ditills undvikit med tanke på att regissören stadigt tappat minst ett IMDb-poäng per produktion sedan The Sixth Sense.

Loretta har för länge sedan brutit med sina föräldrar på vishan i Pennsylvania. Men som mor kan hon inte förneka barnen Rebecca och Tyler en chans att lära känna sina morföräldrar. Därför tar de tåget till Nana och Pop Pop medan Loretta själv passar på att ta en synnerligen välförtjänt semester.

Rebecca har bestämt sig för att göra det hela till ett projekt och släpar därför med sig en videokamera samt dator för att kunna redigera under tiden. Lillebror Tyler har inga betänkligheter att visa upp sina rappande färdigheter framför kameran redan på tåget och syskonen tycks på det hela taget komma rätt bra överens.

Väl framme möts de av de raraste av morföräldrar som förståeligt nog är lite spända inför mötet med sina barnbarn. Nana har bakat kringlor och huset är stort nog för ytterligare minst två fulla uppsättningar av morföräldrar och barnbarn.

Riktigt som hemma är det förstås inte men syskonen rationaliserar förmaningarna om att inte gå in i Pop Pops skjul, absolut inte gå ned till källaren och läggdags redan vid halv tio som utslag av lite halvprilliga och nervösa gamlingar som inte är särskilt vana att umgås med ungdomar. Snart ska dock konstigheterna som Nana och Pop Pop ha för sig (nattliga kaskadspyor är bara början…) staplas på hög till dess att det blir väldigt svårt att hitta förklaringar till dem.

Kvalitetsmässigt går det snabbt att sammanfatta The Visit: bättre än The Happening, inte lika bra som Split. Found footage-greppet (jag undrade först lite över inblandningen av produktionsbolaget Blumhouse men det fick ju sin förklaring här) är habilt med ett par väl fungerande hoppa till-effekter.

Tyvärr blir det också som vanligt mer och mer osannolikt allt eftersom filmen fortskrider. Rebecca är en vanlig tonårstjej, ingen härdad filmfotograf, varför hennes beteende att mer eller mindre ha kameran fastsydd på axeln inte blir trovärdigt. Hennes konstnärliga oreranden om att hon vill ”go beyond the pictures” är dock för all del nog så trovärdiga från en 15-årig kulturnördswannabe, men däremot ett tjechovskt found footage-gevär av guds nåde.

Vad som inte heller blir särskilt trovärdigt är ungarnas gnöl över att de inte kommer att ha mobiltäckning. Den knallblå LAN-sladden som sitter i datorn och Skype-sessionerna med lilla mamma visar med all önskvärd tydlighet att de knappast är helt avskurna från allt som kan kallas för omvärld.

Historien är rakt upp och ned-enkel men eftersom det ju ändå ÄR Shyamalan som står bakom det hela spekulerar jag nog betydligt mer än vad jag annars skulle ha gjort kring vad som egentligen händer med Nana och Pop Pop. Emellertid undrar jag, särskilt med Split i backspegeln, om regissören föresatt sig något slags korståg mot personer med psykisk ohälsa. I fallet The Visit tycker jag inte att den förklaringsmodellen heller håller ihop, det blir alldeles för många konstiga beteenden och slumpartade sammanträffanden som jag gissar är på plats för att förvirra tittaren, inte ge en rimlig beskrivning av tillståndet i huset.

Filmens tajta thrillerstämning håller tyvärr inte ihop hela vägen ut. Slutscenerna blir alldeles för långdragna och alldeles för sentimentalt känslosamma. Den del av filmen som avhandlar hur Loretta och hennes barn hanterar försvinnandet att barnens far smälter inte ihop på ett organiskt sätt med det som händer hos Nana och Pop Pop.

Det lär ha varit franska författarinnan Françoise Sagan som först sade något i stil med ”Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”. Gråta är väl en sak men när det kommer till dödligt skadade livspartners och förtvivlade döttrar är det rätt uppenbart att alla Matt Kings pengar inte är till mycket hjälp.

Hustrun Elizabeth blir inte mer levande bara för att han har råd att ge henne Honolulus bästa sjukhusvård. Yngsta dottern Scottie blir inte mindre olycklig för att hon bor i ett fint hus medan mamma är borta. Äldsta dottern Alexandra slutar inte missbruka bara för att hon är ivägskickad på en dyrbar privatskola.

Men mellan Alex och Matt uppstår i detta krisläge en skör vapenvila och gemenskap när Alex berättar för sin pappa anledningen till att hon och mamman bråkade så mycket innan olyckan – Alex hade upptäckt att Elizabeth hade en affär med en annan man.

På sex långfilmer har Alexander Payne lyckats bli nominerad till en regi-Oscar tre gånger – det är en rätt bra resultaträkning. Som manusförfattare har han några fler skribenthack i filmkolven men kan samtidigt också räkna hem två vinster från samma gala.

Den ena av de vinsterna var The Descendants, den andra Sideways. Eftersom jag aldrig lyckats fatta storheten med Sideways (Paul Giamatti är en neurotisk tråkmåns och Thomas Hayden Church ett as) har jag alltid varit nyfiken på att se om The Descendants skulle visa sig annorlunda.

Det gjorde den. George Clooneys Matt King är varken neurotisk eller ett as, istället kan detta möjligen vara den bästa prestationen jag någonsin sett från skådespelaren. I detta matchas han dock fint av ungdomarna som omger honom – Shailene Woodley (i sin första filmroll), Nick Krause och Amara Miller. Det här lilla gänget skapar en märkligt passande dynamik i filmens händelseförlopp, där man annars skulle ha kunnat tänka sig att Matt snarare skulle ha varit flankerad av en annan vuxen.

Med About Schmidt och Nebraska osedda vågar jag ändå påstå att miljöer verkar vara viktiga för Payne. Från Elections gråmurriga och kylslagna vardagstristess i Omaha, till de soldränkta vinfälten i Santa Ynez Valley, till fjordromantiken i Downsizing. Men frågan är om regissören inte lyfter detta fokus till en ny nivå i The Descendants.

Titeln anspelar nämligen på det faktum att Matt tillhör en av Hawaiis mest anrika släkter och under tiden som hustrun ligger på sjukhus också står i begrepp att sälja av det sista landområdet i familjens ägo. Intresset för en orörd havsvik är förstås stort hos hotell- och casinoägare, för att inte tala om Matts familj som väldigt mycket hellre gråter i den där jaguaren. Elizabeths tillstånd har förstås egentligen ingenting att göra med försäljningen av Matts arvegods men hela situationen får honom att i slutänden betrakta arvsförlusten med andra ögon.

Payne tycks gilla att placera sina manliga huvudroller i mer eller mindre omöjliga förhållanden. Däremot är det inte alltid solklart om han egentligen gillar sina manliga huvudroller – ibland upplever jag att de framställs som lite patetiska. The Descendants är den typen av historia som berättar om ett förhållande trots att en av aktörerna inte är närvarande. Vi får veta mer om Matt och Elizabeths förhållande med henne i grönsakstillstånd i sjuksängen än vi antagligen fått veta bara ett par månader innan. Men även om Matts förhållande till sin fru verkligen inte är en dans på rosor tvingas han aldrig hemfalla åt samma pinsamheter som Matthew Broderick, Matt Damon, Paul Giamatti eller Thomas Hayden Church.

Kontrasten i filmens allvarliga tema och de paradisliknande omgivningarna förstärks också av det mjukt melankoliska hawaiianska soundtracket på ett sätt som påminner mig om Kurosawa. Också han en regissör som gillade att tonsätta sina filmer på ett sådant sätt att musikens lättsamhet underströk historiens allvar, ett grepp som Payne för övrigt utnyttjar även i Sideways.

Visst, det är inte jättekul att behöva gråta någonstans, vare sig det är i en jagga eller kollektivtrafik. Men trots Matts inledande ord om att det faktiskt finns vardagstristess även i paradiset kan jag i denna råkalla och slaskbemängda januari inte riktigt hålla med honom. Ska jag nu prompt behöva gråta gör jag det hellre barfota i shorts än i raggsockar och tjocktröjor. (Lyckligtvis har jag inte behövt gråta något alls denna sommar trots utmärkt shorts- och barfotaväder.)

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Så när det kommer en trilogi böcker som är mer rotade i vardagen än snoriga barn på dagis och som jag mer eller mindre slukar, då är det bra vardagsskit. Men i ärlighetens namn ska erkännas att det tog ett tag innan det där slukandet kom igång och jag blev övertygad om det storverk som Kristina Sandberg åstadkommit med sina böcker om Maj.

För det är verkligen inte den lättaste av huvudpersoner som vi förväntas bekanta oss med i den första delen, Att föda ett barn. Den unga Maj jobbar på kondis i Ö-vik på 30-talet och känner sig lite allmänt osäker här i världen. Hon suktar efter Erik som finns kvar därhemma i Jämtland även om han i ärlighetens namn inte tycks särskilt intresserad. Hon är hela tiden orolig för att göra sina föräldrar besvikna på hur deras dotter lever sitt liv, särskilt modern som är sjuklig.

Så när den hyfsat välbärgade och väletablerade Tomas Berglund gör några fumliga försök att uppvakta den söta kondisflickan håller Maj emot lite halvlamt men inser förstås samtidigt vilket gott parti Tomas är. Tillvaron ser dock till att fatta beslutet åt henne eftersom hon plötsligt befinner sig i olyckliga omständigheter och den enda framkomliga vägen är ett så snabbt som möjligt gifta sig med Tomas. Samt flytta in i den lägenhet som ligger på övervåningen i huset som ägs av hans dominerande mamma.

Hade det inte varit för föredömlig draghjälp från jobbets bokcirkel är det tveksamt om det blivit mer Maj för min del än Att föda ett barn. Mot slutet var jag hjärtligt less på Majs nojjor, skam- och skuldkänslor och, ärligt talat, rätt deprimerande liv med ett barn hon inte ville ha samt en man som hon inte älskade.

Men hur det nu var var det bara att hugga tag i andra delen, Sörja för de sina, och sakta men säkert börjar Sandberg väcka min fascination. Jag får allt lättare att uppskatta det idoga flödet av tankar från både Maj och en allvetande berättare som dyker upp lite här och var. En berättare som till lika delar tycks måna om och bli irriterad på sin bångstyriga huvudperson. I allt väsentligt skulle jag vilja påstå att Majs historia, från ungdom till ålderdom berättas i en klassisk stream-of-consciousness.

När jag väl kommer fram till Liv till varje pris (som renderade Sandberg Augustpriset 2014) är jag helt fast i Majs vardagsliv och författarens förmåga att sätta fingret på alla de där psykologiska spetsfundigheterna som man helst inte vill kännas vid hos sig själv. Maj är en till 100% trovärdig person med allt vad det innebär av fåfänga, önskan att bli uppskattad och rädslor för såväl stort som smått. Hon har förvisso verkligen inte haft ett enkelt liv där i Ö-vik med Tomas samt barnen Anita och Lasse. Men eftersom vi ibland (med berättarens hjälp) också se henne så att säga utifrån blir det så plågsamt uppenbart att det hårda livet inte gör henne lättare att umgås med till vardags. Ur sitt eget perspektiv sliter och släpar hon för familjens skull (man måste ju Bita Ihop och Ta Sig Samman) medan Tomas och Anita kommer överens om att det finns vissa saker som man ”inte säger till Mamma”.

Förutom en psykologisk fingertoppskänsla lyckas faktiskt också Sandberg att beskriva en vardag som jag finner nästan lika fascinerande som hober och enorma skalbaggar. Både för att den är en värld där jag inser att mina föräldrar befann sig och för att den ger mig perspektiv på mitt eget liv. Gift i unga år försöker Maj, redan när hon är mer än tio år yngre än jag själv är nu, med desperat glöd intala sig att hon minsann inte är någon tant. Och jag är ju verkligen ingen tant!

Romanen om Maj imponerar oavsett från vilket håll man väljer att betrakta trilogin. Språket är utmärkt och känns autentiskt, berättandet involverar läsaren, vardagskänslan är obevekligt fascinerande, personerna är alla vältecknade och nyanserade med både goda och dåliga sidor. Att Sandberg dessutom lyckas problematisera allt från alkohol(missbruk), husmorsrollen och psykisk ohälsa till föräldraskap och klassresor gör det hela närmast häpnadsväckande komplext.

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

Så nu har jag sett den och kan härmed meddela att jag den här gången till och med har min mentala hälsa någorlunda intakt. Inte för att må bra-känslan är det minsta mindre i denna andra upplaga men för att vi slipper både Sophie och Donnas hysteriska tjejgäng från originalet och ingen är mer tacksam för det än jag.

Det sker dock till priset av att filmen startar upp med en moderlös Sophie. Hon har stannat kvar på den idylliska grekiska ön (som den här gången i verkligheten flyttat från Skopelos till den kroatiska ön Vis) för att andas nytt liv i Donnas nedgångna hotell. Nu planerar hon en storstilad öppningsfest tillsammans med direktören señor Cienfuegos och Sky. Sky får dock göra sin insats på distans eftersom han befinner sig i New York för någon slags hotellutbildning. Samtidigt som vi får följa Sophies försök att uppfylla sin mors dröm får vi också veta hur det egentligen gick till den där sommaren när Donna hookade upp med både Harry, Sam och Bill.

Detta är alltså en film som saxar mellan nutid och Donnas 1979 när hon lämnar college och ger sig ut i den vida världen på jakt efter sitt öde (en jakt med högst oklar finansiering). En avslutningsceremoni ger tillfälle att dra på med When I Kissed the Teacher och ett rätt snyggt cykelmassnummer genom Oxfords anrika gator. Huruvida det är meningen att man faktiskt ska tolka låten bokstavligen och Donna haft ett förhållande med en av sina lärare ger filmen emellertid inget svar på. Det skulle i och för sig ha kunnat vara rätt intressant om faderstrion Sam, Harry och Bill utökats till en fyrklöver för att också inbegripa en typ 50-årig litteraturprofessor vid namn Nigel.

Saxningarna eller korsklippningen mellan de olika perioderna är i sig riktigt snyggt gjorda, scenen där Harry och Bill leker Jack och Rose (of Titanic fame) var rolig och visst finns det fortfarande en hel del härliga melodier från ABBA-arkivet. Alla passar väl kanske inte supernaturligt in i handlingen men nog var det väl tursamt att Harry och Donna käkade på det där Napoleon-inspirerade fiket i Paris?! Den avslutande Super Tropuer kommer lite på efterkälken, enbart inklämd i syfte att filmen ska kunna avslutas i glad toppform. Och i samma sekund som Donna nämner en latinamerikansk romans skulle en sinnessvag labrador kunna klura ut vad señor Cienfuegos heter i förnamn.

Skådismässigt är casten från originalet varken bättre eller sämre; det blir den här gången bara ännu tydligare att Dominic Coopers största bidrag är att han är så kapitalt renons på personlighet att hans Sky får Amanda Seyfrieds Sophie att verka riktigt intressant. Utseendemässigt har man prickat rätt med de yngre jagen, där priset tas av duon Christine Baranski och Jessica Keenan Wynn som mansslukerskan Tanya. Chers uppenbarelse transporterar emellertid filmen raka vägen från ”må bra” till ”fullt jävla skräckös” utan att passera gå. Jag svär, hennes stela ansikte skulle kunna blir världens bästa Halloween-mask. Den skulle definitivt slå Michel Myers med hästlängder.

I likhet med originalet blir jag dock inte riktigt kompis med filmens sensmoral eller vad man nu kan kalla det. (Skillnaden mellan Lily James 29 och Meryl Streeps 39 år (som man får om man räknar bakåt i originalet) ska jag nog inte ens fördjupa mig i.) Sophie tycks på något sätt känna att hon är skyldig Donna att ta hand om hotellet och uppfylla sin mammas dröm (”She dedicated her life to me!”).

Men vad gör egentligen Donna 1979? Hon genomgår förvisso inte en abort när hon inser att hon är gravid men stannar däremot kvar på en ö som tycks sakna det mesta vad medicinska faciliteter heter (men som å andra sidan innehåller en anmärkningsvärt stor mängd engelskspråkiga invånare) för att föda sitt barn i en nedgången lantgård. Därför att det var hennes dröm att kunna stanna kvar – det var inte Sophies och det var definitivt inte heller ett beslut som togs med den presumtiva dotterns bästa som främsta argument. Det är ett faktum som alla känslosamma sånger (My Love, My Life) och motljustagningar på spädbarn i världen inte kan ändra på.

För att försöka mig på någon slags summering: jag blev inte lika provocerad av Here We Go Again som av den första Mamma Mia! Samtidigt kändes uppföljaren både menlös och meningslös. När det var 40 minuter kvar började jag titta på klockan, övertygad om att den snart måste vara slut. En sak fick jag dock lära mig: arbetslösa grekiska fiskare är ena jävlar på att riva av massdansnummer på sina fisklösa båtar. Om de bara vore lika bra på nationalekonomi…

En bit in i Mission: Impossible – Fallout, Ethan Hunts senaste äventyrskrönika, börjar jag fundera på i vilken av filmerna som Charlize Theron var skurken med det luddiga syftet för alla sina illdåd. Handlade det inte om en hårddisk av något slag? Och kanske en kidnappningssituation?

Av dessa funderingar drar jag två slutsatser. Den första är att Fallout inte var tillräckligt bra för att förhindra att jag började tänka på annat. Den andra var hur pass mycket alla dessa actionserier börjar glida in i varandra efter bara ett par år eftersom jag till slut kom på att Charlize Theron ju spelat skurken i The Fate of the Furious och inte förekommit i M:I-serien överhuvudtaget. Så nästa år lär jag väl sitta vid den nionde F&F-filmen och fundera på i vilken del som Vin Diesel genomförde en evighetslång bil- och MC-jakt på smala Parisgator.

För bland annat där överlappar både F&F och M:I varandra rätt så rejält. Jag ser att jag i fallet Rogue Nation (den förra M:I som kom 2015) tyckte att det var en ganska bra jämvikt mellan fajter, jakter samt annat smått och gott. När det gäller Fallout hann jag tyvärr lessna relativt snabbt på just jakt-delen, vilket tyvärr håller på alldeles för länge.

Inledningen är dock nog så klassisk. Ethan Hunt får ett uppdrag via rulljudband gömda i Odyséen, vilka löses upp i en puff av rök efter endast en spelning. Det handlar om att förhindra lego-terrorist-nätverket The Apostles från att kapa åt sig plutonium med vilket de skulle kunna mana på intåget av Den Nya Världsordningen. Allt enligt ett apokalyptiskt manifest författat av den farlige fundamentalisten John Lark.

Uppdraget leder Ethan, Benji och Luther runt i en lustiger dans från Paris till London till Kashmir-bergen. Eftersom revirpinkandet mellan CIA och MIF fortfarande är i full gång tvingar CIA-chefen Erika Sloane dessutom på dem sin egen agent, August Walker.

Tydligen ska många kritiker redan ha hyllat Fallout som den bästa M:I-filmen hittills. Jag har lite svårt att se det. Som synes har jag inga tydliga minnen av Rogue Nation (lex Charlize), jag minns bara att jag tyckte den var ganska underhållande. Vilket i sin tur eventuellt innebar att jag gick in med allt för höga förväntningar till titten på Fallout.

Jag tyckte i och för sig att det var rätt kul med hela Den Nya Världsordningen-konceptet, det kändes välbekant och pompöst. I den inramningen kom jag faktiskt också att gilla Sean Harris skurk Salomon Lane bättre än i Rogue Nation – karln har ett asketiskt fanatism-utseende som passade bra för rollen.

Uppe i bergen bjuds publiken också på en spektakulär helikopterjakt som om inte annat utspelades med magnifika naturscenerier i bakgrunden. Men dessförinnan dröjde filmen sig alldeles för länge kvar på Paris gator och Londons hustak. Tompa Cruises märkligt stela löpstil med pumpande händer som huggande yxor i luften tycks ha blivit tillräckligt mycket av en grej för att Fallout ska stoltsera, alternativt driva, med det en smula men även den vinkeln hinner bli tröttsam.

I vanliga fall brukar jag verkligen inte vara den som ser vartåt historien barkar eller genomskådar vändningar men här hände det inte bara en, utan två, gång(er) vilket säger mig att manuset (från regissören Christopher McQuarrie, vilken körde samma dubbel för Rogue Nation) inte är av toppkvalitet. Ett annat tecken på det är möjligen också att Solomon Lane vid ett tillfälle provocerar Ethan Hunt genom att hävda att undergången kommer att komma genom ”the fallout of all your good intentions”. En snygg replik och ett tankeväckande koncept men i slutänden något som inte har den minsta bäring för hur det hela slutar.

Nackdelen med Den Nya Världsordnings-perspektivet är dessutom att det till slut blir för stort. Alla inblandade, inklusive filmen själv, hamnar till slut i ett läge där man på fullaste allvar hävdar att Ethan Hunt, en enskild individ (må så vara att det är Tompa Cruise himself), är det enda som står mellan Civilisation eller Total Kaos och Anarki. Han är bokstavligen den västerländska civilisationens sista hopp, något som bland annat innebär att han aldrig kan ha ett normalt liv. Gud förbjude att Ethan Hunt tar det lugnt en helg eller två. Vem ska då hålla koll på Världen?! (James Bond? Dom Toretto? Jack Reacher? Just throwin’ it out there…) Just det tydliga artikulerandet av sådana budskap blir för min del lite svårsmält.

Men för all del, jag var aldrig totalt uttråkad eller satt och hånskrattade under hela visningen så ett visst underhållningsvärde fanns förstås i Mission: Impossible – Fallout. Tillräckligt för en fredagskväll i alla fall.

Något säger mig att bloggkollegan Fiffi har betydligt mer fördragsamhet med detta omöjliga uppdrag.

Andra som sett utfallet:
Fripps filmrevyer
Movies-Noir

Något är riktigt fel… Terrorister? Ekologisk eller ekonomisk kollaps? I det lilla samhället tycks ingen veta och inte ens radion ger ifrån sig några vettiga besked. Det enda man vet är att allt börjar ta slut, vare sig det gäller bensin eller konservburkar som innehåller något annat än hundmat.

Systrarna Eva och Nell bor tillsammans med sin uppfinningsrika pappa en bit ut i den stora skogen i ett smart hus som pappan konstruerat själv. Men det spelar ingen större roll hur smart ett hus är när det inte längre finns någon ström, då hjälps det inte hur mycket man än står framför kontrollpanelen och beordrar ”Power on!”.

Till en början oroar sig både Nell och Eva mest för hur de ska kunna hålla igång sina vardagsaktiviteter, studier och dans, men när strömlös vecka läggs till strömlös vecka tvingas de acceptera att det nu handlar om ren överlevnad.

Finstämt? Absolut. Into the Forest gör mesta möjliga av gamm-skogen som omger huset och Evas dansande. Välspelat? Helt klart. Både Ellen Page som Nell och Evan Rachel Wood som Eva gör riktigt fina prestationer.

Apokalyps? Mja, här börjar det bli lite skakigt. Det är uppenbart att poängen i historien om Nell och Eva inte är att berätta en apokalypshistoria, vilket jag gissar är ett arv från den litterära förlagan av en viss Jean Hegland. Men för egen del får jag inte tillräckligt mycket annat från Into the Forest för att tycka att det är ok med en så pass simpel upptakt. Det går till och med rykten om Boston som en slags fristad där det ska finnas både el och mobiler.

Jag fattar att grejen med det hela är inte att visa varför elen försvinner utan vad som händer när elen försvinner. Problemet är att de händelserna inte är tillräckligt intressanta för att hålla filmens alla 100 minutrar under armarna.

Titeln är en smula märklig eftersom alla refererar till skogen som ”the woods” och inte ”the forest”. Först trodde jag namnbytet berodde på att man inte ville att Into the Forest skulle förväxlas med Sondheim-musikalen Into the Woods som kommit bara året innan. Men Heglands bok heter samma sak och publicerades redan 1997 så där föll den teorin.

Det här fick mig dock att börja fundera på eventuella kopplingar till den gamle transcendentalisten Henry David Thoreau vars bok Walden har undertiteln Life in the Woods och inleds med meningen: “I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived”.

I det avseendet blir filmen en tydlig näsknäpp för Thoreau. Nell och Evas liv i skogen handlar inte om att leva ”deliberately” i något slags existentialistiskt rosenskimmer utan att överleva från dag till dag. För en gång kanske strömmen kommer tillbaka och de skulle kunna återgå till det hägrande vardagslivet. Möjligen är det förkastandet av den önskedrömmen som ska utgöra Into the Forests raison d’etre?

Det som ändå gör att jag skulle vilja lyfta Into the Forest en smula är det faktum att vi får se en historia om två systrar där tidigare filmer utan tvekan skulle ha slängt in en bror och en syster eller en far och ett barn. Samt att historien aldrig gör en särskild poäng av att den just handlar om två systrar.

alt. titel: Kvinna utan samvete

När man idag pratar om ”ofilmbara” filmer menar man ofta manus eller förlagor som är särskilt komplicerade, har en speciell berättarteknik som funkar bättre i text eller som är så fantasifulla att inte ens den nuvarande CGI:n hänger med.

På 40-talet var förhållandena lite annorlunda. Då var den stora begränsningen, i alla fall i Hollywood, Joseph Breen och hans idoga arbete med att upprätthålla filmcensuren i form av The Hays Code. Koden förbjöd det mesta som kunde anses sänka moralen hos tittaren eller skapa en förståelse för våld och brottslighet. Ett sunt leverne skulle framhållas; i ett sådant förekom aldrig homosexualitet, förhållanden över rasgränserna eller utomäktenskapliga affärer. I den mån filmer innehöll sådana element skulle det göras mycket klart att det var oönskade beteenden som alltid straffade sig.

Därför är det kanske inte så konstigt att funderingarna på att filmatisera en bok där den kallhamrade Phyllis inte bara vänsterprasslar med Walter utan också konspirerar med honom att döda hennes make fick Breens hår att stå på ända: ”The general low tone and sordid flavor of this story makes it, in our judgment, thoroughly unacceptable for screen presentation”.

Men en film blev det i alla fall av journalisten John M. Cains serieroman Double Indemnity. Huvudpersonen och berättaren är försäkringsagenten Walter som träffar den gifta Phyllis. Han vet med sig att hon är bad news så fort hon börjar föra in samtalet på en olycksförsäkring för sin make, eftersom hon är noga med att han inte ska veta något om den. Walter är i ärlighetens namn inte särskilt svårövertalad, dels eftersom han blivit hals över huvud förälskad i Phyllis, dels eftersom alla försäkringsagenter värda namnet någon gång funderat på hur han skulle kunna lura till sig lite sköna dollars.

Cain publicerade sin roman mellan Dashiel Hammets Maltese Falcon (1929) och Raymond Chandlers The Big Sleep (1939) och jag inbillar mig att han även skriftligt utgör en snygg övergång mellan de två författarna. Eftersom vi får Walters perspektiv på saker och ting blir framställningen inte lika avskalad som hos Hammett men han förlorar sig heller inte i poetiska utläggningar om världens och mänsklighetens ruttenhet som Chandler. Att Cains värld verkligen är cynisk och rutten råder det dock inte någon som helst tveksamhet om.

Här avviker filmen ganska så omedelbart genom att göra Walter till något mer av ett oskyldigt och oanande offer för Phyllis ränksmiderier (för att tillfredsställa Hays-koden gissar jag, på samma sätt som Phyllis hävdar att maken är elak mot henne). Det krävs i alla fall två möten innan han slutar tänka på hennes ankellänk och istället är med på banan, men han var som sagt inte särskilt svårövertalad.

Filmen ståtar både med Billy Wilder som regissör och Raymond Chandler som manusförfattare (ett manus som därmed också innehåller mer poesi än förlagan). Den anses som en av De Stora Klassikerna. Men i likhet med min upplevelse av både The Maltese Falcon och The Big Sleep kommer mycket att hänga på skådespeleriet. Kanske noir-filmer inte vinner på att man känner till själva historien i förväg?

För nu blir jag förstås inte särskilt överraskad av Phyllis hänsynslösa plan, inte heller av Walters benägna bistånd (men det blir kanske å andra sidan ingen någorlunda van noir-tittare?). Därmed faller mycket på Barbara Stanwyck och Fred MacMurrays axlar och problemet är att jag aldrig blir särskilt betagen i (eller bestört av) dem som par.

De går igenom alla de obligatoriska turerna – hon dyker upp enbart täckt av en liten handduk, han kallar henne för ”baby” och när de kysser varandra håller han ett hårt tag kring hennes axlar. Men jag får aldrig intrycket av att det egentligen finns någon gnista dem emellan. Av Stanwycks förmodat oemotståndliga lockelse märker jag inget. Jag tycker också att Cain är bättre på att föra fram Thérèse Raquin-vibbarna från Phyllis och Walters mord-förgiftade förhållande.

Då har Fred MacMurray en betydligt mer avslappnad och intressant relation med skaderegleraren Barton Keyes, spelad av Edward G. Robinson. Vilket å andra sidan förvisso kan bero på att filmen berättas i Walters inledande återblick vilken han riktar direkt till Keyes. Vi som tittare är alltså medvetna om hur viktig Keyes är för historien långt innan han själv är det.

När det gäller de litterära förlagorna kan jag tycka att Cain intar den närmast optimala position mellan Hammett och Chandler som jag kände att jag saknade – mer psykologisk insikt än den förre, mer historiskt driv än den senare. När det gäller filmen landar jag i samma känsla som med The Maltese Falcon och The Big Sleep – de kommer nog att vinna på omtittar.

Double Idemnity (1936)

Double Idemnity (1944)

OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.

Jag är inte känd för att vara remarkabelt sportintresserad men inte ens jag missade backhopparen Eddie ”the Eagle” Edwards där i slutet på 80-talet. Det intressanta är att jag, då 16 år, uppfattade Edwards såsom ungefär medelålders. Först nu, när jag nu tar del av hans alldeles egna biopic, inser jag att karln då var nästan hälften så gammal som jag är nu. Kanske var det den är lilla pubesmustaschen som lurade mig?

Alltnog, Eddie the Eagle är en relativt klassisk underdog-film, både i ett sportfilms- och biopic-sammanhang. Den unge Michael Edwards, kallad Eddie, har samma goda självförtroende och samma dåliga självinsikt som många av dem som ställer sig framför Idoljuryn. Hans högsta önskan är att vara ”en olympier” men han är samtidigt inte särskilt idrottsligt begåvad.

I ett av många glasögonkrossar-montage (sportfilm och BOATS, remember?) står det klart att friidrott inte är Eddies grej. Men hur är det då med vinter-OS? Som alla hundutställare med en ovanlig ras vet, ökar sannolikheten till vinst när konkurrensen minskar. Och Storbritanniens grej har aldrig varit vintersporter. Men som en viss tennisspelande svensk skulle få lära sig, finns det även inom den brittiska utförsåkningen ett klassperspektiv och en självfinansierad arbetargrabb passar inte in i det.

Men så hade vi ju det där med gott självförtroende och dålig självinsikt. Men glasögonen nedhasade på näsan och ett lätt underbett tenderar den unge Eddie att se ut som om han dras med en lätt utvecklingsstörning och hans handlingar säger inte emot det. På egen hand åker han till sydtyska Garmisch-Partenkirchen för att lära sig backhoppning och sova i ett bar-förråd. Där träffar han också på den lätt alkade föredetta backhoppar-rebellen Bronson Peary.

Nå, det där sista tycks vara en sådan där grej som funkar bra rent dramaturgiskt men som kanske inte är helt med sanningen överensstämmande. Dels hade den riktige Eddie en viss vana av att i sann daredevil-anda skidhoppa över rader av bussar och bilar. Dels tränade han backhoppning i Lake Placid under överinseende av främst två amerikaner: John Viscome and Chuck Berghorn (varav å andra sidan åtminstone den förste tycks ha varit back-skötare snarare än backhoppare).

Men vad gör det när filmen petar dit en Hugh Jackman i jeans, cowboyboots och en stars-and-stripes-plunta som får göra en Wolverine extra light? Han är på sin höjd lite vresig och intar frukost i flytande form men blir exempelvis under filmens gång aldrig vare sig drängfull eller ovettig.

Hans Peary har också ett rätt bra samspel med Taron Egertons Edwards, en fjär varghund mot en dumglad (men väldigt bestämd) labradorvalp. Filmen om den brittiske backhopparen bjuder som sagt verkligen inte på något nytt rent dramaturgiskt men är en respektabel underdogmys-film. Den största spänningen ligger inte i OM utan NÄR vi ska få höra Van Halens ”Jump”. 80-talsnostalgiflörten håller sig annars på en rimlig nivå, till skillnad från de redigt usla CGI-effekterna som ska få oss att tro att både Egerton och Jackman är riktiga backhoppare.

Världen älskar vinnare. Eddie the Eagles största bedrift var kanske att visa att ”vinnare” faktiskt kan vara ett relativt begrepp.

alt. titel: Beyond

Finlandssvenska Leena försöker utplåna sitt förflutna genom att bli svenska Lena och leva det där tomtebolyckliga kärnfamiljslivet hon aldrig fick chans på när hon var liten. Men när Ystads lasarett ringer och meddelar att Lena mamma Aili ligger intagen kan hon inte längre värja sig för minnena. Präktige maken Johan ser det som självklart att han och döttrarna ska följa med Lena söderut men de ska i och med den resan komma att möta en kvinna som är betydligt mer trasig än de någonsin kunnat ana. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Persuader
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam
Åsa Schwarz, Lust

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser