Capturing the Friedmansalt.titel: The Friedmans, Fallet Friedman

Ni vet den där uttjatade bilden av clownen som gråter på insidan? Filmaren Andrew Jarecki hittade faktiskt en livs levande sådan när han skulle göra en kortfilm om New Yorks många födelsedagsclowner. Alltså personer som har till yrke att kuska runt på barnkalas i stora brallor med hängslen och vrida till ballongdjur.

En av dem var Silly Billy, aka David Kaye, vilken tidigare hetat David Friedman. David hävdar att han ändrat sitt efternamn för att skilja ut sig från alla sina kollegor som också heter David Friedman. Men det skulle möjligen också kunna vara för att inte bli associerad med sin far Arnold och brodern Jesse, vilka i slutet av 80-talet blev anklagade för att ha våldfört sig på ett stor antal småpojkar i New Jersey-området Great Neck.

Vid den här perioden var ju datorer hot shit men absolut inte allmänt tillgängliga på samma sätt som idag. Så hur bättre att komma i kontakt med en massa smågrabbar än att ha datorkurser? Arnold Friedman tycks ha haft en lång historia av undervisning inom såväl skolväsendet som hemma, inom så vitt skilda ämnen som fysik, datorer och piano.

Men Arnold åkte dit för innehav av barnpornografi och i sådana fall är det förstås helt naturligt att polisen tänker ”ingen rök utan eld”. Röken skulle då vara den bildmässiga barnpornografin och elden reella övergrepp på alla de barn som ha kommit i kontakt med under årens lopp.

Sagt och gjort. Polisen började gå runt och knacka dörr hos Arnolds elever med föräldrar vilka förståeligt nog blev både rädda och upprörda. Undan för undan började det flyta upp allt mer horribla historier om vad Arnold pysslat med under sina ”dator”lektioner. Samt att han haft benäget bistånd av sin då 18-årige son Jesse.

Capturing the Friedmans är en dokumentär som låtit tala om sig (den blev bland annat nominerad till en Oscar) och jag kan förstå hajpen. Framställningen i sig är kanske inte häpnadsväckande nyskapande, utan består främst av intervjuade personer som förmedlar sin syn på saken. Det som gör att filmen sticker ut är dels känslan av objektivitet eftersom många olika sidor får komma till tals, dels det faktum att Friedmans var en familj som tycks ha älskat att dokumentera sitt familjeliv.

Capturing the Friedmans är således späckad med hemvideomaterial samt ett par klipp från Davids egen videodagbok. Och detta är inte alltid snyggt uppställda och redigerade filmer eftersom David uppenbarligen kände ett behov av att rakt upp och ned spela in såväl samtal som gräl under den uppslitande perioden när först Arnold och sedan Jesse genomgick sina rättegångar.

Dokumentären får som sagt drag av trovärdighet eftersom den inte tycks ta ställning för någon sida. De manliga medlemmarna av famljen Friedman hävdar sin oskuld i sten samtidigt som polisen är lika övertygad om att de var skyldiga. Vissa gamla elever säger att de aldrig såg tecken på att något fuffens skulle försigkomma medan andra minns både hot om våld, våldtäkter och bisarra nakenlekar. Det som särskilt fångar min uppmärksamhet är alla de som inte är till 100% övertygade om Arnold och Jesses skuld och retoriskt frågar hur allt detta kunnat pågå under så många år. Hur kommer det sig att ingen trädde fram när det begav sig utan först när polisen började ställa frågor? När snöbollen redan var i rullning? Vilket ju är exakt det ifrågasättande som förekommit mot alla olika #metoo-kampanjer.

Samtidigt är det inte svårt att se framför sig den veritabla häxjakt som skedde efter att berättelse efter berättelse lades i dagen på 80-talet. Arnold var bevisligen en man som tyckte om att titta på nakna barn och förstås därmed noll trovärdighet. Grannskapets datorsugna elever förhördes i sin tur rätt hårdhänt av polisen eller fick genomgå hypnosterapi för att ”återuppväcka” förträngda minnen. En notoriskt riskabel metod i sådana här sammanhang eftersom den lika gärna kan plantera nya minnen som att dra fram sådana som bara glömts bort.

Och ni som tycker att ni känner igen namnet Andrew Jarecki? Friedman-fallet gav kanske filmaren blodad tand för true crime. 2010 regisserade han nämligen filmen All Good Things (med Ryan Gosling och Kirsten Dunst) om den anklagade mördaren Robert Durst. En historia som 2015 förvandlades till hyllade serien The Jinx.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

The Woman in Blackalt. titel: Kvinnan i svart

Likt en annan advokat som tvingas lämna sin älskade och bege sig till en avlägsen plats å yrkets vägnar kommer den unge Arthur Kipps till byn Crythin Gifford, belägen vid Englands nordöstra kust. Men till skillnad från Jonathan Harker är hela äventyret inledningsvis ganska trivsamt för Arthurs del. Visst, tågresan är lång men när han kommer fram till Crythin Gifford väntar en utsökt måltid, en brasa och en god natts sömn.

Uppdraget är till synes enkelt: Arthur ska delta på begravningen av advokatfirmans klient Alice Drablow och sedan inspektera godset Eel Marsh House för att ta hand om eventuellt kvarlämnade papper samt se till att hela schabraket blir sålt. Arthur ser med iver fram emot arbetet eftersom det innebär att han äntligen kan bevisa för firmans ägare Mr. Bentley att han är redo för mer ansvarsfulla uppdrag och, i förlängningen, en högre lön. Utan vilken giftermålet med fästmön Stella blir svårt att genomföra.

Men vid begravningen ser han en utmärglad kvinnogestalt helt klädd i svart, en gestalt som åter hemsöker honom ute vid Eel Marsh House. Faktum är att hennes uppenbarelse gör Arthur så livrädd att han för första gången i sitt liv känner sig övertygad om att det kanske ändå finns en sådan sak som vålnader här i världen. Trots rädslan är han ändå beslutsam om att genomföra sitt arbete.

Jag hade hunnit ta del av de bägge filmatiseringarna av Susan Hills korta spökroman innan jag tog mig fram till själva förlagan. Redan 1989 sändes en film på brittisk TV och sedan sög det nymornade Hammer Films tag i berättelsen 2012. Bägge är respektabla hemsökelsefilmer men jag har alltid hört att Hills bok skulle slå dem på fingrarna.

Kanske är jag blasé. Kanske förlorar The Woman in Black på att jag redan är bekant med historien. Kanske vinner boken inte på att avnjutas som ljudbok. Kanske är det så att spökberättelser helt enkelt inte är min grej. Hur som haver, jag har inga problem med att se (eller, i det här fallet, höra) de litterära kvaliteterna i romanen men otäckt blir det banne mig aldrig. Med det sagt var The Woman in Black ändå en klart bättre “läs”upplevelse än exempelvis Henry James The Turn of the Screw.

Författaren använder exempelvis flera smarta, kontrasterande grepp för att understryka gruvligheten i det som verkligen händer. Dels finns en ramberättelse där julaftonskvällen ägnas åt äktgotiska spökhistorier, fulla av beniga skelettfingrar, rasslande kedjor och ödsliga ruiner. Allt medan berättaren bara blir mer och mer påmind om den ruggiga realiteten i det han själv upplevde för många år sedan. Dels är som sagt Arthurs ankomst till Crythin Gifford färgad av idel positiva upplevelser. Vädret är kallt men klart, byborna förhållandevis vänligt inställda och Mr. Keckwick har inga problem att köra advokaten ut till Eel Marsh House i sin ponnykärra. Det är sammanträffandet med kvinnan i svart och den sakta krypande olustigheten som vilar över huset som till slut blir Arthurs undergång.

Hill är också högst medvetet obestämd i fråga om när allt detta ska utspelas. Det förekommer trots allt ”motorcars” i Crythin Gifford och Eel Marsh House är utrustat med elektricitet, vilket antyder minst sent 20-tal. Har man väl börjat tänka i de banorna blir det samtidigt lite märkligt att det i så fall inte förekommer minsta hänvisning till första världskriget, särskilt när Arthur gör en kort spekulation över att han sannolikt inte är vare sig mer eller mindre modig än andra män. Jag gissar att det är en frustration som andra delat med mig eftersom TV-filmen (men manus av Nigel Kneale) oerhört tydligt slår fast tidsperioden. Dels genom att låta två av advokatfirmans unga bokhållare prata om filmen de nyss sett på bio – Chaplins Gold Rush. Dels genom att en av firmans klienter är en man som skadats av senapsgas.

The Woman in Black är en trevlig bok som kammar hem en hel del extrapoäng genom att kännas som om den vore skriven under samma tidsperiod som The Turn of the Screw, Bleak House eller The Moonstone när den i själva verket publicerades samma år som det nuvarande Internetzet ”föddes”. Som sagt välskriven, genomarbetad, nyanserad och psykologiskt trovärdig men ska jag bli skrämd av hemsökelser vänder jag mig hellre till Shirley Jacksons Hill House än Susan Hills Eel Marsh.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman.

”Jag tyckte om multikaraktärsapproachen, i svensk film har vi varit ganska en-karaktärsinriktade.” (Regissör Daniel Espinosa om Snabba Cash)

8. Never Let Me Go (NY)
Science fiction behöver inte vara rymdopera, aliens och främmande planeter. Den kan också vara lågmält melankolisk. Carey Mulligan, Andrew Garfield och Kiera Knightly ställer frågor på ett sätt som inte är uppenbart men som ändå får en att fundera.

”Do you know what happens to children when they grow up?”

7. The Fighter (NY)
En nykomling på en gammal lista som främst har birollsinnehavarna Christian Bale och Melissa Leo att tacka för den saken.

”All we ever wanted for you was to be world champion.”

6. Trolljegeren
I likhet med Tucker and Dale… en underhållande film som vilar mer på humor än på spänning. Ett bra utnyttjande av found-footage-genren och en tidig nordisk film om klassiska folktrokritter.

”Trolls love to gnaw on old car tires.”

Trolljegeren pic

5. The Social Network
Ok, vi fattar, Mark Zuckerberg är ett arsle. Men ett smart arsle som det tack vare teamet David Fincher och Aaron Sorkin blivit en både snygg och slagfärdig film av. Årets enda BOATS om vi inte räknar Bill Cunningham.

”You know, you really don’t need a forensics team to get to the bottom of this. If you guys were the inventors of Facebook, you’d have invented Facebook.”

The Social Network

4. Inception
Leonardo Wilhelm DiCaprio är en energisk typ som hinner med huvudroller i två filmer det här året. Eftersom jag till skillnad från Shutter Island inte har någon litterär förlaga att jämföra mot i Inception går DiCaprio-Nolan segrande ur striden.

”They say we only use a fraction of our brain’s true potential. Now that’s when we’re awake. When we’re asleep, we can do almost anything.”

Inception pic

3. Bill Cunningham New York
Till dags dato Filmspanarnas enda gemensamt sedda dokumentär, men vilken dokumentär sedan! Kärleksfullt och ödmjukt om en modefotograf som satt sin prägel på branschen under en stor del av sina modiga 83 år (och han hänger fortfarande med vad jag kan se).

”We all get dressed for Bill!”

Bill Cunningham pic

1,5. Black Swan
Delat kvinnligt i toppen! Natalie Portman är pressad från alla håll, inte minst inifrån. Vem hade kunnat tro att Darren Aronofsky skulle följa upp hyllade The Wrestler med en minst lika hyllad dans-film? Eller att balett kunde vara så mardrömslikt för den delen…

”He picked me, mommy! I’m the new swan queen!”

Black Swan pic

1,5. Winter’s Bone
Natalie snattade Oscarsstatyetten från Jennifer Lawrence och även om jag verkligen gillar Jennifers Ree Dolly var hon i det här läget ett oprövat kort. White trash-misär är bara förnamnet och Natalies mentala press har ersatts av en högst pragmatisk sådan. Med en borttappad pappa måste det skrapas ihop borgenspengar där inga sådana finns.

”Shootin’ him likely settled it.”

Winters bone pic

Hedersomnämnanden: Toy Story 3, Shrek goes Fourth, Monsters, The Crazies, Temple Grandin, Paranormal Activity 2, I Spit on Your Grave, Shutter Island, The Ghost Writer, Devil, I Saw the Devil, Catfish, The Kids Are All Right, Stake Land, True Grit

Andra som tyckt till om filmåret 2010:
Flmr
Fiffis filmtajm
Filmitch
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir

Once Uponalt. titel: Once Upon a Time…in Hollywood

Det är frågan om inte Quentin Tarantino i fallet Once Upon… gjort en Stephen King. Det vill säga försökt återuppliva och därmed återuppleva sin egen barndom. Vi snackar alltså om en man som är döpt efter Burt Reynolds rollfigur i TV-serien Gunsmoke, som redan vid späd ålder älskade filmer och dessutom bodde i Los Angeles-området på slutet av 60- och början av 70-talet.

Tarantino har ju ägnat större delen av sin karriär att på ett eller annat sätt kopiera filmer, vilka ofta haft sitt ursprung i den period han nu vänder kameran mot. Är det då så konstigt att det över hela produktionen flödar en mild sol, som smält guld? Att det mesta som har med Hollywood och film-skapande att göra är glatt och trivsamt, fräckt och sorglöst?

Men drömfabrikens guldplättering börjar trots allt vara tunnsliten anno 1969. Eller i alla fall om vi ser det genom ögonen på skådisen Rick Dalton och hans trogne kompanjon samt stuntman Cliff Booth (”more than a brother and a little less than a wife”). Dalton var stor på 50-talet, i western-TV-serien Bounty Law, men är nu hänvisad till att jaga skurkoller i osäkra pilotprojekt eller på sin höjd erbjudas jobb i italienska spagettiwesterns.

Hans hus på avskilda och exklusiva Cielo Drive är inget mindre än ett monument till hans egen karriär, på den tiden när han hade någon sådan att tala om. Nu för tiden sänker han istället väl många whiskey sours för att vara riktigt fit for fight morgonen efter. De roller han får kräver inte heller särskilt mycket i form av stuntarbete, varför Cliff reducerats till att agera som Ricks chaufför och allt-i-allo.

Och…det är väl ungefär det hela. Som jag ser det har Tarantino i mångt och mycket valt att göra halt vid en ganska uppenbar motsvarighet mellan Daltons föredettingstatus och det ”gamla” Hollywood. Under nästan tre timmar tycks regissören vara ganska nöjd med att cruisa runt på gator, kantade med biograf efter biograf, och låta en ljum vind leka i Brad Pitts solblekta hår. Pitts Cliff Booth blir förstås också än coolare med en cigg mellan läpparna eftersom vi befinner oss i en tid när Marlboro-cowboyen ännu inte förtvinat i lungcancer.

Nå, i ärlighetens namn finns här också en parallell historia om hippiekollektivet där ett par av medlemmarna gick till historien som Charlie Mansons djävuls-anhang. Det var också den vinkeln som gjorde att filmprojektet lät tala om sig till att börja med. Men jag upplever som sagt inte alls att den historien har varit Tarantinos primära drivkraft i skapandet av Once Upon… Möjligen har den tjänat som en motorvägspåfart.

Eller också har Tarantino gjort det väldigt lätt för sig genom att introducera ett spänningselement som han själv inte behöver arbeta det minsta för att upprätthålla. Har man noll koll på vilka Sharon Tate och Roman Polanski var, eller vilket ödesmättat år 1969 var för dem, undrar jag nämligen om man verkligen förstår varför filmen ibland väljer att följa en spröd blondin och porträttera hennes sociala sammanhang i form av Playboy mansion-fester och sällskap med kändisfrisören Jay Sebring.

Men min gissning är att regissören kallt satsat på att hans publik har åtminstone en (eller kanske två) koll på dådet som döpts till ”60-talets död”. Det vill säga att vi har tillräckligt med bakgrundsinformation för att scenerna med Margo Robbies Tate ska ges tyngd och betydelse enbart tack vare att hon dyker upp i dem. Hon får nämligen inte särskilt mycket att säga eller jobba med. Även när hon placeras i en charmig scen där hon går på bio och ser sin egen film The Wrecking Crew, bara för att kunna njuta av publikens reaktioner på hennes roll, blir hon inte stort mer än en representant för ett enkelt och sorglöst tidsfördriv eller tidevarv. Långt ifrån hatiska och förvirrade hippes som letar efter försvar i den genomkommersiella TV- och filmindustrin för att kunna motivera sina vedervärdiga handlingar.

Jag vill gärna tro att det inte bara är bristen på en saftig historia som gör att jag har större problem med Once Upon… än med Inglorious Basterds, Django Unchained och The Hateful Eight. Men det går inte att komma ifrån att kopplingen mellan det som händer Rick och Cliff å ena sidan och hippiekollektivets dova hot å den andra känns väldigt tunn. Jag tycker inte heller att Tarantino riktigt lyckats landa i någon grundläggande stämning – filmen är för humoristisk och innehåller för många distanserande grepp för att vara ett renodlat drama men ber samtidigt publiken ta den på större allvar än den humoristiska tonen motiverar.

För min del blir den här ambivalensen tydligast i och med slutet, där det inte känns som om det är meningen att vi ska uppfatta det handgripliga ultravåldet som uteslutande komiskt. Samtidigt lockas vi ändå att skrocka lite över det bisarra faktum att någon får ansiktet mer eller mindre intryckt av en hundmatsburk (”Good food for mean dogs”). Jag vet att den här balansgången är lite av Tarantinos grej, men just den här gången tycker jag att han vinglar mer än i tidigare projekt (jag har å andra sidan inte sett om Pulp Fiction sedan premiären). Till saken hör eventuellt också att jag uppfattar att ”skrock-våldet” primärt reserveras för kvinnliga rollfigurer.

Samtidigt går det givetvis inte att racka ned på Tarantinos kärleksförklaring i allt för hög utsträckning, han är alldeles för kompetent för det. L.A. anno 1969 ÄR minutiöst och nostalgiskt återskapat, Leo DiCaprio ÄR bra som Rick Dalton och Brad Pitt ÄR cool som Cliff Booth. Dessutom finns det, som alltid när det gäller regissören, ett egenvärde i en film som inte tycks vara designad enbart för att dra så mycket folk som möjligt till biograferna. En film som trots referens-kaskadspyorna vare sig är en uppföljare, prequel eller reboot.

star_full 2star_full 2star_full 2

LoganKärt barn har många namn. James Howlett. Logan. Wolverine. Oavsett namn handlar det om en man som är intill adamantium-märgen trött. Han är trött på att behöva jobba som limo-förare i El Paso och skjutsa runt enfaldiga möhippor eller packade studentgäng. Han är trött på att behöva leva i lönndom på andra sidan gränsen. Trött på att både ta hand om och gömma undan Charles Xavier som börjat bli tämligen gaggig på gamla dar (en åldringskonsekvens som inte är superlyckad hos en superhjälte med en superhjärna som Professor X). Till och med Wolverines tidigare närmast oförstörbara kropp börjar uppvisa ett visst slitage, skägget är silvergrått och från gång till annan hostar han som en tuberkulös Dickens-figur.

Men Logans livströtthet får hoppa in i baksätet ett tag när den lilla flickan Laura kommer in i hans liv. Laura är en artificiell mutant, en labbråtta skapad av det alltid lika ondsinta företaget Alkali-Transigen, vilket aldrig gett upp sina försök att avla fram den perfekta soldaten. Överraskande nog visar det sig att det kanske inte var världens bästa idé att först behöva uppfostra barnsoldatsmutanter. Men innan Laura och hennes kamrater vid försöksanläggningen blir eliminerade lyckas några av dem fly. Planen var att återsamlas i en fristad men Laura behöver Wolverines hjälp för att ta sig dit.

Logan lämnar inte sina tittare många sekunder att tveka över vad vi har för historia att göra med här. Per omgående får Wolverine nämligen rejält med stryk från ett gäng beklämmande vanliga biltjuvar och sedan fortsätter det mer eller mindre utför därifrån. Kanske blev jag lite extra tagen av Logan, men det här var nästan FÖR tungt.

Av olika anledningar delade jag upp Logan-titten på två dagar och under natten lyckades jag mer eller mindre drömma mig rakt in i filmen. Eller i alla fall upplevelsen av att sitta i en bil och inse att det inte fanns någonstans att åka där jag kunde vara säker. Känslan av förestående undergång är stark i filmen och satte sig dessutom i min kropp på ett sätt som gjorde det svårt att andas. Överhuvudtaget tycker jag att den typen av obönhörliga manhunt-historier är jobbiga, uppenbarligen behöver jag hoppet om en fristad hur ömtåligt det än må vara.

Det är inte så att jag enbart vill se filmer som levererar shits and giggles men av någon anledning fick jag samma intryck av Logan som när jag läste Harry Potter and the Order of the Phoenix. En värld som jag tagit del av, underhållits av, är på väg att försvinna. Kvar finns bara mörker och hopplöshet och det blir, som sagt, dystrare än jag känner mig riktigt bekväm med.

Jag kan ju heller inte påstå att jag inte hade en aning om vad Logan skulle handla om, jag kan bara konstatera att jag inte var riktigt förberedd på vad det skulle komma att betyda för mig. Jag har alltid tyckt bra om X-Men-världen och förlusten av den var inte rolig. Jag ville inte veta att det inte fötts några nya mutanter på 25 år eller att Logan, Xavier och den bleksiktige Caliban är allt som finns kvar.

Men om vi ska bli kliniska för en stund och bortse från känslopjunket är själva historien i Logan av hyfsat välbekant art. En flykt undan fienden där andningspauserna bara blir kortare och kortare. Möten med vänliga människor som får betala ett dyrt pris för sin medmänsklighet. En välbekant historia som icke desto mindre är välberättad och dessutom iscensatt av duktiga skådisar.

Att Patrick Stewart kan skådespela Star Fleet-uniformen av alla inom hundra parsec är allmänt känt, så den stora överraskningen i Logan får istället tillhöra den unga Dafne Keen som spelar Laura. Större delen av filmen är hon stum, vilket enligt min mening är fullkomligt briljant. Frånvaron av putslustiga eller lillgamla repliker ger desto större utrymme för hennes speciella mimik och förstärker intrycket av henne som ett ungt, men livsfarligt djur. En harpaltsstor järv, en igel med klor.

Att spegla berättelsen om Laura och Logan mot den klassiska western-filmen Shane är ett annat smart drag som jag uppskattar. Istället för en man och en ung pojke har vi en man och en ung flicka. Istället för revolvermannen som offrar sig i syfte att den unge pojken aldrig ska behöva leva hans liv kan Wolverine inte delge sin andliga dotter mycket mer än ett kärvt ”Learn to live with it”. En läxa han själv aldrig riktigt lyckats lära sig.

Klart jag hellre hade tagit farväl av Charles Xavier och Wolverine under mer triumfatoriska former. Eller fått se dem slå sig till ro och njuta livets otium i all oändlighet. Men om det nu skulle sluta som det gjorde är jag glad att det fick göra det under de välkonstruerade former som Logan kunde tillhandahålla.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

EqualizerEn enkel knegare som varje dag går upp, jobbar i sitt anletes svett på Home Mart för att sedan sitta hemma och läsa innan han nogsamt viker in en tepåse i en servett som han tar med sig till Bridge Diner där han läser lite till. En tystlåten och hövlig man som hjälper sina kollegor och pratar vänligt med den uppenbart prostituerade unga tjejen som frekventerar samma diner.

Så varför får vi följa denne vanlige mans tröööökiga vardagsliv? Kan det möjligtvis bero på att han är så långt ifrån en vanlig man det är möjligt att komma utan att, säg, vara Steve Jobs eller Michael Jackson?

Såklart… För när Robert McCall ser att någon i hans närhet behöver hjälp, agerar han. Det är helt enkelt så en Riktig Man gör, han gör de Rätta Valen. Till en början, i den första Equalizer-filmen, hålls publiken lite på halster innan helvetet fullkomligt brakar lös när ”Bob” vill ställa upp för den unga Alina och straffa de som såg till att hon hamnade sönderslagen på akuten.

Men det kommer inte ens i denna första The Equalizer som någon större överraskning att ”Bob” knappast är den enkle man som varje dag möter kollegorna på Home Mart. Och när vi väl kommer fram till uppföljaren (fantasifullt nog döpt till The Equalizer 2) är det ju inte längre någon större idé att hålla fast vid illusionen, varför Robert McCall med en gång får fortsätta att göra det Rätta och rädda kidnappade småflickor.

Så om Robert McCall är the equalizer handlar det alltså om att han utjämnar orättvisor eller ställer orättfärdigheter till rätta. Det eleganta med dessa två Equalizer-filmer är att historierna samtidigt tillåter honom att bli en högst formidabel hämnande ängel som lämnar högvis med döda kroppar i svallvågorna där han drar fram. Samtidigt som han har en faiblesse för att vara mentor för ungdomar på glid.

Equalizer 2Nej, några större överraskningar bjuder som sagt ingen av filmerna på. Det skulle då möjligen vara det faktum att Robert McCall spelas av allas vår Denzel Washington som vi kanske inte är vana att se riktigt så kallhamrad som han ändå får vara här. Föga förvånande är han dock en högst kontrollerad och resonabel hämnare som alltid ger sina offer chansen att göra det Rätta innan han ser till att skipa lite välbehövlig rättvisa. Vilket allt som oftast sker genom att han får någon slags Terminator-blick och tajmar sina attacker in i minsta detalj redan innan de inträffar.

Mannen som regisserar Denzel i bägge dessa filmer är Antoine Fuqua som tycks ha smitt ett alldeles särskilt vänskapsband med skådisen efter filmer som Training Day och remaken av klassikern The Magnificent Seven. I bägge fallen är det Harry Gregson-Williams som tillhandahåller den thriller-pumpande musiken som gör så gott den kan för att försöka upprätthålla pulsen hos oss åskådare.

Och visst, Denzel är ju alltid Denzel. Stabil och pålitlig. Aldrig direkt dålig. Samtidigt beroende av omständigheterna i all sin stabilitet. Därför tycker jag att originalet ändå hade en viss flair som uppföljaren saknar. Där bjuds jag dessutom på en händelseutveckling som jag hela tiden var orolig för i The Equalizer men lyckligtvis aldrig behövde uthärda.

The Equalizer 2 gör tappra försök att fjärma sig från den första filmen, men trampar i allt för många kliché-gropar. Underrättelseagenter som gör tveksamma moraliska val med motiveringen ”vi gjorde alla samma sak på uppdrag av regeringen” har jag sett allt för många gånger för att det ska få mitt hjärta att banka snabbare och min hjärna att engagera sig i händelseutvecklingen i just det här fallet.

Tyvärr vet inte Fuqua när det är dags att sätta punkt och originalets översvallande bildspråk (som inledningsvis är menat att förmedla hur supercoolt allt är, från Bostons skyline till filmens überskurk) har efter efter 90 minuter förvandlas till klyshigt, teatraliskt och affekterat. Och då är det fortfarande en dryg halvtimmes speltid kvar, då vi dessutom trakteras med inte bara en Denzel i slow-motion mot bakgrunden av en enorm explosion utan också Denzel i slow-motion i sprinkler”regn”.

Jag gillar hur den första filmen tar ganska gott om tid på sig innan det börjar bli dags för Denzel att sparka lite rysk skurkröv. I uppföljaren försöker Fuqua använda samma grepp genom att ge oss exempel på en massa olika bilpassagerare (Robert McCall har vid det laget istället börjat jobba som privat taxichaffis) men det känns då enbart trött och upprepande. I bägge filmerna förekommer ”coola” och kvasifilosofiska sentenser som ”There are two kinds of pain. The pain that hurts and the pain the alters” och de funkar aldrig för min del.

Bägge historierna vill visa hur Denzel, nästan helt utan egen förskyllan, hamnar i situationer som leder till att han mer eller mindre måste förklara krig mot en till synes oövervinnerlig motståndare. Jag måste erkänna att jag hade lättare att svälja den vinkeln första gången jag ombads att tro på den, kanske för att den illustreras genom en litterär klassiker-övergång. Från Hemingways The Old Man and the Sea till Welles The Invisible Man. Så ska vi tolka Robert McCalls utveckling från en av ödet olycksdrabbad man till en megalomanisk galning? Only Denzel knows…

The Equalizer (2014)
star_full 2star_full 2star_full 2

The Equalizer 2 (2018)
star_full 2star_full 2

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnanMen redan då fick läsarna smaka på vad hans döttrar, Johanne och Rosa, hade för sig under samma period och i Blå stjärnan, bok nummer fem, breddas det perspektivet. Vi får nu under ungefär samma tidsperiod alltså följa både Johanne (som arbetar för både norska Hjemmefronten och brittiska SOE) samt viss mån systern Rosa. Men hennes arbete på UD är så hemligt att det inte finns mycket att berätta, systrarna emellan.

I likhet med pappa är Johanne ytterligare en av dessa Guillouska övermänniskor (så i det avseendet kan man knappast skylla honom för könsdiskriminering). Hon är snygg, intelligent och fattad i krissituationer. Det där sista är förstås av avgörande betydelse eftersom hon medverkar vid såväl sabotage och hemliga operationer inne i det ockuperade Norge som att agera honungsfälla i både England och gamla Svedala.

Enligt min uppfattning fortsätter Det stora århundradet att vara en slags anti-tes till Star Trek-filmserien. Det vill säga att böckerna med udda nummer är avsevärt bättre än de med jämna. I Blå stjärnan finns ett bra driv i berättandet och författaren kan ju sin spionverksamhet. Här uppmärksammar han dessutom historiska aktörer som jag hittills haft dålig (i klartext: ingen) koll på. Visst blir det ibland både föreläsande och skriva-på-näsan-tendenser, särskilt när Guillou vill försöka ta feministiska poäng, men ämnet är som sagt tillräckligt intressant för att bära det.

Äkta amerikanska jeansDöm då min besvikelse när de två efterföljande delarna, Äkta amerikanska jeans och 1968, övergår till att vara, vad jag uppfattar, en slags förtäckta självbiografier. Från kapabla kvinnliga spionäventyr till att i alldeles för stor utsträckning sysselsätta sig med en ung mans frustrerade libido.

Nu vänds författarblicken nämligen mot Oscar Lauritzens dotter Helene (eller Hélène om man vill köra franskt) och sonen Eric. I Äkta amerikanska jeans är det 50-tal och Eric lider svårt under sin misshandlade styvfarsa Harry. Om jag säger ”efter maten-stryk”, simning, relegering och internatskola, vad säger ni då?

Kom igen nu, alla på en gång: Ondskan! Jag är den förste att erkänna att jag slukat den boken både en och två gånger, tonårsglatt överraskad av att Jan Guillou kunde skriva något mer än småtorra spionromaner. Men att återvinna sitt eget skrivande så till den milda grad sticker ärligt talat en del i ögonen. Det finns flera scener som böckerna delar sins emellan. Om inte ordagrant, så nästintill. För att lägga på ytterligare ett lager har Guillou splittrat sitt alterego, eftersom romanens Eric träffar en annan Erik med efternamnet Ponti på internatskolan.

Eftersom jag uppfattar boken som så pass självbiografisk blir det också en lätt kladdig känsla med den ingående beskrivningen av den unge Erics försök till sexdebut. Inte är jag särskilt mycket mer intresserad av hans allt uppslukande kvinnointresse i uppföljaren 1968. Eric är nu några och tjugo, nyutexaminerad jurist och kan uppenbarligen inte träffa en enda bröstbärare utan att bedöma chanserna att få begrava ansiktet mellan sagda bröst inom en snar framtid. Med tanke på att Eric rör sig i vänsterkretsar med allt vad det innebär av FNL, demonstrationer, kollektivboende, chili con carne med råris, såar av billigt rödtjut, träskor, batik och fri kärlek är de chanserna allt som oftast ganska goda.

1968Återigen träder också Erik Ponti in från vänster och liksom bara råkar vara journalist engagerad i Palestina-frågan. Jan Guillou har alltså i hög utsträckning grävt där han står med dessa två delar och jag finner det inte alls lika intressant som de tidigare böckerna. Jag känner också igen greppet med lövtunt förklädda verkliga personer (Eric får jobb hos advokaten ”Henning Sjöstrand”), något som redan i andra Guillou-verk retat gallfeber på mig. Mervärdet i 1968 är främst en ingående beskrivning av neurosedyn-rättegången i Tyskland.

I Äkta amerikanska jeans har författaren dessutom valt ett berättartekniskt grepp där juriststudenten Eric (som har författarambitioner) skriver ned sina barndomsminnen åt sin mors kusin Johanne, vilken arbetar på DN. För min del funkar hoppandet, mellan de självbiografiska styckena om en yngre Eric och delarna när han direkt tilltalar Johanne samt hennes kritik av det han nyss skrivit, inte alls. Jag kan inte ta till mig perspektivskiftena och uppfattar metavinkeln (alltså att den vuxne Eric kan adressera konstigheter eller kritik mot delarna som handlar om honom själv som barn) som allt för sökt.

Fortfarande är såklart ambitionen med Guillous serie berömvärd och jag kan mycket väl se böckerna som en slags portalverk för att skapa ett intresse för 1900-talets historia. Men nu måste det till en uppryckning om inte det stora århundradet ska avslutas i en besviken tummetott istället för en varm och gosig rock.

Blå stjärnan (2015)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Äkta amerikanska jeans (2016)
star_full 2star_half_full

1968 (2017)
star_full 2star_full 2

10. Till det som är vackert
Det tog mig ett tag att komma fram till både Lisa Langseth och Alicia Vikanders gemensamma debut. Trots alla efterföljande och mer uppmärksammade filmer undrar jag om detta inte är min favorit bland Vikanders roller. Hon borde få bli förbannad oftare.

”Jag ville göra en ung kvinna som… ja, som inte är god. Katarina är ju otroligt egoistisk, handlar i sina egna intressen.” (Regissör Lisa Langseth om rollfiguren Katarina)

9. Monsters vs Aliens
Det kom flera bra animerade filmer detta år, men jag skulle vilja lyfta denna charmiga drift med klassiska monster- och scifi-filmer lite extra eftersom jag upplever att den ibland hamnar i skymundan. Också för att den klarar genusbalansen betydligt elegantare än konkurrenterna Up och Cloudy…

”They called me crazy, but I’ll show them. I’ll show them all! Mwa-ha-ha-ha-ha!”

8. Precious
Kanske minns jag filmen extra väl eftersom jag läste boken innan. Men en redan stark berättelse blev till en riktigt bra film, inte minst tack vare fina rollprestationer från såväl Gabourey Sidibe som Mo’Nique och Mariah Carey.

”That was my man, and he wanted my daughter. And that’s why I hated her. Because my man who was supposed to be loving me, who was supposed to be making love to me was fucking my baby. And she made him leave. She made him go away”

7. Mary & Max
Även Mary & Max är en animerad film, men i en klart annorlunda stil jämfört med #9. En rar och finkänslig historia med ett stort mått av lätt surrealistisk och mörk humor.

”It would be good if there was a Fat Fairy. She would be a bit like the Tooth Fairy but would suck out your fat.”

6. Daybreakers
En frisk fläkt i vampyrmytologin som ställer den viktiga frågan: vad händer när vampyren är norm?

”Yeah well, life is a bitch ain’t it? Then you don’t die.”

5. The House of the Devil
Regissören Ti West har gått vidare och gjort flera bra filmer men imponerande starkt redan med sin debut. Komplett med en fingertoppskänsla som visar att det krävs lite mer än ett topplistesoundtrack för att skapa ett skräckfilms-80-tal.

”This one night changes everything for me.”

4. The Road
Iskallt, blygrått och tröstlöst. Future, you can’t beat the feeling…

”We have to watch out for the bad guys. We have to just… keep carrying the fire.”

3. Thirst
Ännu en annorlunda vampyrfilm, men annat är ju inte att förvänta från skaparen av Oldboy och The Handmaiden. En klockren kombo mellan blodsugande och Èmile Zolas klassiker Thérèse Raquin. Med en koreansk twist.

”I don’t kill anyone, you know.”

2. Inglourious Basterds
Tarantinos alternativhistoriska andra världskrigsskildring är fortfarande grymt underhållande. Tajt berättad men också mycket tack vare den oförlikneligt jovialiske Christoph Waltz som man ännu inte hade hunnit lessna på.

”I’m gonna give you a little somethin’ you can’t take off.”

1. District 9
En debut- och fantastiktung lista det här året, men toppen är fortfarande given. Sharlto Copely hade man i likhet med Waltz ovan ännu inte blivit trött på och det är en historia vars allegori funkar i all sin övertydlighet. Tyvärr har Neill Blomkamp aldrig lyckats toppa sin debut.

”When dealing with aliens, try to be polite, but firm. And always remember that a smile is cheaper than a bullet.”

Bubblare: 500 Days of Summer, Watchmen, Up, Cloudy With a Chance of Meatballs, Zombieland, Antichrist, Fantastic Mr. Fox, Whip It, Död snö, The Damned United, REC2, Harry Potter and the Half-Blood Prince, Drag Me To Hell, Moon, A Single Man

Andra som tyckt till om filmåret 2009:
Flmr
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Filmitch
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir

Dags för ett litet lördagstema på bloggen. Vi kan väl betrakta det som en uppvärmning inför oktober och årets Halloween-tema?

Jag är förvisso ingen stor eller idog listperson. Däremot är jag en ivrig kompletteringsperson och upptäckte för ett tag sedan att jag hade ett antal störande luckor i mina årsbästa-listor. Så kan vi ju inte ha det. Så med start lite senare idag, och under sju lördagar framöver, kommer det att publiceras tio-i-topp-listor för åren 2009-2015. Av olika, och sannolikt helt slumpartade anledningar, hade jag redan totat ihop listor för 2010 och 2013 (därav de störande luckorna) så de listorna har bara uppdaterats i den mån det varit aktuellt. Eftersom jag inte alltid är så snabb på att se ny film känns det rimligt att göra halt 2015. När jag tar itu med 2016-2020? Den som lever får se…

Är du nyfiken på mina årbästa-listor från 2008 och bakåt (till och med 1980)? Klart du är – klicka här!

Årtal1

Clan of the Cave BearJag törs tippa att de flesta av mina generationskamrater har någon slags relation till Grottbjörnens folk, boken om hur cro-magnon-flickan Ayla växte upp hos en grupp neanderthalare. Jean M. Auel var kvinnan som, tack vare idén att förlägga sina romaner till den senaste istiden, lyckades smyga in kittlande sexskildringar på bibliotekshyllorna.

Men böckerna handlade ju inte bara om sex. Jag minns en läsupplevelse späckad av spännande fakta och en stark hjältinna. Så med tanke på det generationsfenomen som inte minst de två första böckerna (The Clan of the Cave Bear från 1980 och The Valley of the Horses från 1982) blev är det förstås inte så konstigt att man ville ge sig på att göra film av det hela.

Jag såg aldrig The Clan of the Cave Bear när det begav sig och därför bjöd förtexterna på trevliga överraskningar i form av Jan de Bont bakom kameran, John Sayles bakom manusskrivandet och Alan Silvestri bakom taktpinnen. Däremot kanske man borde ha lagt lite mer kosing på regissören? Michael Chapman har förvisso en högst imponerande CV som fotograf. Innan The Clan… hade han däremot bara regisserat All the Right Moves med en ung Tompa Cruise i huvudrollen.

Av det intressanta populärvetenskapliga innehållet kvarstår platt intet. Filmen är på det hela taget fruktansvärt…platt och, icke minst, tråkig. Sayles och Chapman har försökt renodla själva händelseutvecklingen men det är förstås svårt när så mycket av förlagan går ut på att Ayla skulle lära sig en massa saker.

I det avseendet skapas därmed inget som helst engagemang för Darryl Hannah där hon hasar omkring i pälstossor och skinnkolt. Inte heller är det en historia som skapar särskilt många möjligheter för Jan de Bonts kamera. Mitt intryck är att han är bra på action-sekvenser och det finns det förstås försvinnande lite av här.

En annan hörnsten i romanen var relationerna inom klanen men inte heller det funkar särskilt bra i filmens sammanhang. Det enda språk som finns till hands är enkla gester och gutturala ord, varav hälften utgörs av klanmedlemmarnas namn. The Clan… har i någon mån försökt att lösa språkfrågan genom att texta vissa delar av neandertalarnas gester och dessutom slänga på en berättarröst men det hjälps inte. Återigen har jag bara min minnesbild av boken att gå på, men därifrån hade jag med mig en intrikat beskrivning av en hyfsat avancerad kultur med ett väl utvecklat teckenspråk. Av all detta får publiken ingen uppfattning i filmen.

Darryl Hannah är förstås The Clans… mest välkända fejs men i rollen som hennes fostermor Iza ser vi också Pamela Reed. Vilken tyvärr större delen av filmen tvingas gå runt i en allt mer markerad neanderthals-ålders-make up som mest av allt får henne att se ut som om hon skulle ha varit med i Labyrinth istället. James Remar är å sin sida närmast oigenkännlig som shamanen Creb eftersom halva hans ansikte består av stora ärr. Vi kan dock inte lämna skådisuppräkningen utan att också nämna veteranen Bart the Bear som gör en stabil ritualinsats där han får bita skallen av en man (effekterna är inte toppklass i de scenerna för att uttrycka det milt) innan han huggs ihjäl med en stenkniv.

The Clan… floppade föga förvånande rejält på biograferna men jag hade hoppats att i alla fall kunna få mig till del en skrattretande dålig film. Tyvärr kunde Darryl & Co inte ens stå till tjänst med det.

star_full 2

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser