Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.

Men det är ju det här man har bokcirklar till – att testa sådant som man annars aldrig skulle tagit sig an! Därför blev det en läsning av första delen i Backmans serie om ett par mindre orter i Sveriges nordligare trakter: Björnstad.

Björnstad lever i ständig skugga av centralorten Hed. Det enda man har att komma med, förutom diverse A-lagare och huliganer som samlas på Ramonas krog, är det lokala hockeylaget. De är å andra sidan de fruktade ”Björnarna” där särskilt juniorlaget under ledning av tränaren David (vars peptalks främst består av ”VINN!”) gått fram som en slåttermaskin i ligan. Ska de till och med kunna vinna hela härligheten och därmed skänka den slags gloria och stolthet till Björnstad som endast idrott kan förläna?

Det säger sig självt att en idrottsklubb, på vilken man hänger upp en hel orts existensberättigande, är pressad både utifrån och inifrån. Sponsorerna vill givetvis ha avkastning på sina stålar, klubben vill givetvis ha vinnande lag även om det innebär att pusha lovande spelare utöver vad de egentligen mäktar med och den tränare som inte är en lagspelare i de här sammanhangen hänger löst.

Det säger sig också självt att en idrottsklubb, på vilken man hänger upp en hel orts existensberättigande, kan ta sig en hel del friheter. Det finns gräddfiler rakt in i det lokala näringslivet och hockeygroupisarna hänger i klasar runt de bästa spelarna. Samma spelare kommer dessutom undan med en hel del som vanliga dödliga inte gör – de är ju Björnstads stolthet!

Fredrik Backman har spunnit loss rejält i sitt åkallande av en kvävande småstadskänsla där det för många inte handlar om att leva på orten, bara överleva den. Att intressera sig för hockeyn är närmast ett obligatorium och även om du inte är intresserad är du sannolikt ändå berörd på ett eller annat sätt. Gemenskapen kring klubben är både enande och förtryckande och Backman har lagt sig vinn om att framhäva den ambivalensen. Laganda på gott och ont är ett av bokens tydligaste teman.

Tilltalet är det hos en allvetande berättare och ganska snart börjar jag tyvärr tröttna lite på alla de här i mina ögon överdrivet förebådande och illavarslande formuleringarna: ”Det är sista gången de ser varandra under sin barndom”. Detsamma gäller det poetiska och omsorgsfulla språket. ”Första gången publiken buade åt honom gick han hem och grät. Andra gången gick han hem och drack.” Meningar som de här upplever jag som både briljanta och välfunna under bokens första tredjedel men sedan går det lite i stå.

Backman har gapat över mycket i sin Björnstad även om inget kan rucka på basen av laganda och hockey. Till viss del lider kanske boken därmed av att vara den första delen i en trilogi eftersom den på egna ben ibland dansar runt väl vilt. Inom småstaden ryms stora teman som jämlikhet, jämställdhet, sexualitet, karriär, ambitioner, klass och status. I vissa fall är det svårt att komma från känslan av att Backman i Björnstad bara hinner ställa upp spelpjäserna. Särskilt som många av de här spelpjäserna främst finns till för att befolka alla dilemman som Backman vill sätta upp.

Trots de här invändningarna blev jag ändå positivt överraskad av Björnstad. Någon Hundraårings-skröna var boken verkligen inte. Trots att det blev övermäktigt ibland tyckte jag ändå att språket funkade. Det satte om inte annat en speciell ton. Och om Backman själv inte älskar hockey är han banne mig bra på att skriva fram romanfigurer som gör det. För min del blev matchbeskrivningarna Björnstads styrka och då är jag ändå kapitalt ointresserad av den kylslagna sporten.

Backman slänger också in en rejäl skiftnyckel i hockeymaskineriet som på ställer mycket på sin spets. Måhända övertydligt men ändå på ett sådant sätt att jag själv börjar fundera över frågor som jag tidigare kanske inte ens varit medveten om.

Annonser

”What is normal?” När psykologer ställer frågan kan svaret bli tabubelagda familjekonstellationer och en kontroversiell superhjälte. När en biolog ställer samma fråga inser han snart att den inte kan besvaras utan statistiska underlag. Oavsett om normaliteten sedan gäller gallsteklar eller den mänskliga sexualiteten.

Entomologen Alfred Kinsey ser det som sin livsuppgift att skrapa ihop världens största samling av gallsteklar. Så det är mer eller mindre ren röta att en av hans kvinnliga studenter tar sig tid att lära känna sin professor så pass mycket att de till slut gifter sig. (Var skulle alla dessa världsfrånvända professorer vara utan sina akademikergroupies?)

Alfred och hans Mac åtnjuter ett aktivt och lustfyllt sexliv men det står snart klart att det inte är alla förunnat. Av olika anledningar börjar studenterna vid Indiana University att söka upp Kinsey med tusen och en frågor som på olika sätt relaterar till sex. ”Är jag frigid?” ”Blir jag steril av höga klackar?” Och alla återkommer de till samma oro: ”Är jag onormal?”

Som naturvetare hade Kinsey vant sig vid att kunskap och massdata ger kontroll och insikt, så varför inte applicera samma tänkande på mänsklig sexualitet? Sagt och gjort, med bidrag från Rockefeller-stiftelsen börjar Kinsey samla in svar om sexuella erfarenheter och läggningar från tusentals amerikanska män, vilka sammanställs 1948 i rapporten Sexual Behavior in the Human Male.

Entomologen Kinsey inte fått särskilt mycket uppmärksamhet för sin grundliga forskningsinsats. Som sexolog var det en annan femma och hans rapporter (Sexual Behavior in the Human Female publicerades 1953) räknas som två av 1900-talets mest inflytelserika vetenskapliga böcker. Men även om Kinsey påstod sig ha ett strikt vetenskapligt och opartiskt synsätt på detta med sex stod det snart klart att det inte gällde alla de som hans forskning var mer eller mindre beroende av.

Efter titten på Professor Marston and the Wonder Women hade jag en vag känsla om att det skulle kunna vara intressant att spegla den mot Kinsey. Alltså ytterligare en BOATS som handlar om vad som kan eller bör anses normalt eller inte när det kommer till sex. En intressant detalj är att bägge filmerna väljer att starta sin historia genom ett antal flashbacks via en inledande utfrågnings- eller intervjusituation för våra huvudpersoner, professorerna Marston och Kinsey (vilka dessutom faktiskt var födda med bara ett års mellanrum).

Filmerna är också upptagna med sanningshalten i detta med sex, om än på olika nivåer. Båda konstaterar de snabbt att ett stort hinder i människors sexliv är att det är så förbjudet att få törs tala öppet om vad man vill ha eller tycker om. Professor Marston… löser det på ett rent individuellt plan där makarna Martsons lögndetektor får Olive att till slut erkänna sin attraktion till dem båda. Kinsey närmar sig problemet ännu mer vetenskapligt och designar en statistisk blankett och modell vilka maskerar enskilda upplevelser i en helhet. Lust och drift utmärker inte en isolerad individ utan förläggs till hela befolkningen.

Där Professor Marston… fokuserade närmast uteslutande på den lilla kretsen bestående av William, Elizabeth och Olive gör Kinsey sin berättelse mer klinisk genom att i högre utsträckning fokusera på Alfred Kinseys vetenskapliga gärning. Kinsey är i Liam Neesons skepnad avskärmad och relativt oemottaglig för sociala konventioner. För hans del verkar det aldrig vara några problem att se sex som ”friction and harmless fun” utan att komplicera det hela med romantiska föreställningar. En god egenskap när man proklamerar att egna erfarenheter och observationer är en av vetenskapens grundstenar. Men också en egenskap som alla i hans närmaste arbetsgrupp inte lyckades besitta, däribland frun Mac (spelad av Laura Linney), varför det från gång till annan blir en smula spänt.

Kanske är det heller inte så konstigt att koncentrationen på annat än ett fåtal nära mänskliga relationer gör att det blir svårare för oss tittare att få grepp om de olika rollfigurerna, särskilt då Laura Linneys ibland hårt prövade hustru.

Trion i Professor Marston… var fullt upptagna med den abnormalitet som det omgivande samhället lade på dem. Hade de kunnat stifta bekantskap med Kinsey hade de fått en chans att träffa en man som med emfas hävdade att det som allmänheten benämner som perversioner ofta är fullt normalt i ett biologiskt perspektiv.

Kinseys rollista är mer stjärnbeströdd än Professor Marston… (Oliver Platt finns som av en händelse med på bägge) men som både filmer och BOATS tycker jag att den senare är bättre. Den vågar vara symbolisk och har en visuell ambition som Kinsey saknar. Regissören Bill Condon har gjort ett kompetent jobb, inte tu tal om den saken, men det är heller inte så mycket mer. Bägge berättelserna handlar till viss del om att ge sina respektive professorer upprättelse, Kinsey gör det bara med lite mer patos vilket i sin tur skapar en viss stelbent vördnad.

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Tja, knappast den familjekonstellation som William Marston, Elizabeth Marston och Olive Byrne befinner sig i, i alla fall. Olive börjar sin bana som forskarassistent till psykologerna William och Elizabeth vid Radcliffe College men snart utvecklas något mer än en rent professionell relation mellan de tre.

Alla är de intresserade av det psykologiska fält som handlar om känslor och William pratar gärna vitt och brett (han ÄR ju ändå en college-professor) om sin DISC-teori. Vilken går ut på att känslor kan uttryckas som fyra olika typer: Dominance, Inducement, Submission, Compliance.

Fyra koncept som av en ren slump också kan appliceras på olika delar av händelseutvecklingen i föreliggande BOATS-film, skriven och regisserad av Angela Robinson. En klassisk BOATS i det att den berättar en historia som skulle förefalla totalt orimlig om det inte vore för att den var sann.

Marston var nämligen inte bara hjärnan bakom en psykologisk teori som få förmodligen känner till nu för tiden, utan också (tillsammans med lagvigda hustrun Elizabeth) en av de som utvecklade den moderna lögndetektorn genom blodtrycksmätning. Professor Marston… är antagligen ett tecken så gott som något på polygrafens betydelse i just amerikansk kultur. Den presenteras nämligen som en sanningsgarant i starkt laddade situationer där det troligen finns en hel del annat som skulle kunna påverka de närvarandes hjärtfrekvens.

Eller också har Robinson bara utnyttjat Marstons forskning inom lögn-gebitet för att i ett berättarmässigt grepp kunna avslöja den lilla kärlekstriangeln för de inblandade. För oss som tittar är den däremot skriande uppenbar i princip omedelbart. Kvinnorna är dragna till varandra och till William medan William är dragen till dem bägge. Hans observation av hur Elizabeth och Olives olika personligheter kompletterar varandra och skapar en perfekt kvinna var emellertid inte bara tomt prat.

Tack vare en påkostad superhjältefilm är den stridbara Wonder Woman mer allmänt känd nu än för, säg, tio-femton år sedan. Amazonprinsessan Diana Prince gör (männens) värld till en fredligare plats, en omvänd brottsling i taget. Och den som stod bakom kvinnan som slog världen med häpnad iförd baddräkt och med en portabel lögndetektor i form av sin ”lasso of truth” var ingen mindre än William Marston. Ska man tro föreliggande film var också hans starkaste inspirationskällor som sagt Elizabeth och Olive.

Plus en försvarlig mängd bondage(parafernilia). Wonder Woman-serien innehåller påfallande många situationer där Wonder Woman måste binda eller kedja fast både män och kvinnor samt fälla synnerligen tvetydiga kommentarer. Marston ska ha blivit kompis med en viss Charles Guyette, även känd som ”the G-string king”, en pionjär inom fetishvärlden. Enligt Professor Marston… introducerade han såväl William, som Elizabeth och Olive, till den njutning som finns i gränslandet mellan kärlek och smärta.

Det finns som synes många anledningar för alla våra tre huvudpersoner att vilja ifrågasätta vad som anses vara ”normalt”. Angela Robinson har lyckats skapa en BOATS som lyfter sig över mängden, bland annat genom sitt fingerfärdiga berättande. Det hela ramas in av en förhörsliknande situation anno 1943 där William ges möjlighet att lägga ut texten om vad som hänt dessförinnan (samt omgående släppa loss en olycksbådande hosta).

Som jag nämnt tidigare kan DISC-teorins olika begrepp med lätthet spåras i filmens olika delar. Robinson arbetar dessutom flitigt med begreppen ”front stage” och ”back stage”, både bokstavligt och bildligt. Vad är det man törs visa upp och vad behåller man hellre bakom kulisserna? Alternativt tvingas gömma undan från allmänhetens granskande blickar?

Professor Marston… lyckas dessutom att hålla anmärkningsvärt många bollar i luften. Elizabeths frustration över kvinnans ojämställdhet inom akademin, serietidningar som propagandainstrument, normbrytande livsstilar, priset man alltid får betala för normbrytande livsstilar, oviljan hos tidiga feministiska rörelser att associeras med (alltför) normbrytande livsstilar, Williams närmast naiva idealism när det gäller kärlekens undergörande kraft samt föreställningar om manligt och kvinnligt, för att nämna några.

Titeln lyfter förvisso främst William men filmen i sig gör ett bra jobb med att snarare framhålla hans roll som trions katalysator än 100% dominant eller aktivt drivande. Att han sedan hade ett extremt särartstänkande när det kom till män och kvinnor får man väl se som ett tidens tecken, karln var ju ändå född på 1800-talet.

Ibland dyker de ändå upp, de där BOATS-filmerna som är både intressanta OCH bra. Bara att tacka och ta emot. Med andra ord: underkastelse i sin bästa form.

1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…

I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.

Snarare tycks de nygifta vara som främlingar inför varandra, tyngda ned till den halvsolkiga heltäckningsmattan av konventioner, förväntningar, förhoppningar och nervositet. Inte blir det bättre av de två servitörerna som står likt vakande hökar för att kunna servera herrskapet ett par köttbitar och lite potatis från den gnällhjulande serveringsvagnen.

Under den tid vi får vara med Florence och Edward minns de tillbaka, både på sin gemensamma historia och tidigare barndomsminnen. Men som sagt, det tycks som om den tidigare så naturliga och kärleksfulla relationen redan stelnat och kapslats in av äktenskapets hank och stör, och minnena blir därför inget de delar. De är som två femåringar, vars mamma-pappa-barn-lek helt plötsligt blivit bister verklighet och de vet inte riktigt hur det gick till eller hur de ska förhålla sig till situationen.

På ett sätt skulle man kunna säga att On Chesil Beach (en adaption av Ian McEwans bok med samma namn) är en film vars enda konflikt ligger i att Edward och Florence inte kan prata med varandra. Men eftersom filmen förlagt sin historia till ett mer konventionellt 60-tal känns avgrunderna mellan dem – klass, kön och omognad – inte lika krystade som de skulle ha gjort 2018. Edwards i det närmaste sammanbrott när han inte kan få ned dragkedjan i Florences klänning är förstås en överreaktion men känns ändå ganska rimlig i sammanhanget, kåt och hajpad som han är. En riktigt Man ska väl kunna lägra sin Kvinna utan tjafs med paltor och hyskor? Detsamma gäller Florences tårögda fråga ”Are we having our first row?!” så fort de inte är överens om allt.

I mina ögon påminner On Chesil Beach om Ian McEwans förra filmadaption, Atonement, i så motto att bägge handlar om egentligen små händelser som får omstörtande och livslånga konsekvenser för alla inblandade. Sådana där avgörande före-och-efter-ögonblick som man aldrig kan backa eller få ogjorda, hur gärna man än skulle vilja.

Med ett sådant stort fokus på vårt brudpar är det inte så konstigt att mycket av filmen hänger på prestationerna från Saoirse Ronan och Billy Howle. På det hela taget tycker jag att de sköter sig bra, med ett utmärkt cresendo på titelns småstensstrand. De ger bägge intryck av att deras respektive rollfigurer, var och en på sitt håll, är oerhört ensamma människor. Kanske är det det enda som fört dem samman, vilket skulle kunna vara en ytterligare förklaring till att förhållandet krackelerar så fort det börjar bli allvar. En högst olycklig gammelsminkning kan jag inte lasta skådespelarna för men det är tyvärr ett drag som förstör allt för mycket av det filmen dittills lyckats bygga upp.

Regissören Dominic Cooke är nybörjare i långfilmssammanhang men desto vanare vid teaterproduktioner, där han satt upp pjäser och vunnit priser för dem på löpande band. Möjligen är det denna vana vid regi, men i ett annat medium, som gjort att On Chesil Beach blir en märkligt tudelad produkt. I vissa avseenden visar den på både träffsäkerhet och fingertoppskänsla medan den i andra blir väl långdragen, alternativt pinsamt övertydlig med onödiga uttalanden och planteringar, verbala så väl som visuella.

Utseendemässigt finns det dock inte mycket att klaga på, On Chesil Beach är hela tiden otroligt snygg med klara färger, spännande kontraster, intressanta vinklar och medvetna utsnitt. Bröllopssvitens knarrande säng blir en satängocean där sexdebutsjollen omgående går i kvav medan förrättsmelonens blodröda cocktailbär, i servitörernas händer och under deras kritiska blickar, plötsligt framstår som märkligt insinuant, nästan obscent.

Jag skulle vilja se om On Chesil Beach för att mer obehindrat kunna ta in Ronan och Howles prestationer. Då skulle jag också absolut hoppa över filmens sista, säg, tio minutrar. Men först är jag faktiskt väldigt sugen på att läsa om Ian McEwans bok.

Vi var några filmspanare som gjorde sällskap på den klattrande stranden
Har du inte sett den?
Jojjenito
Filmfrommen

Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.

Istället är det Claire Dearing som drar en lans för de genetiska underverken medan hon låtit håret växa ut, tagit av sig businessdräkten och snörat på sig vandrarkängorna (ni minns väl den förra Jurassic World-filmen som lika gärna hade kunna heta Claire and Her High Heels?). Kanske försöker hon rättfärdiga det faktum att hon i Jurassic World såg dinosarna som debet och kredit i en bokföringslista?

Men som genom ett gudomligt (samt högst olagligt) ingripande får Claire en chans att rädda de utsatta ödlorna. John Hammonds före detta samarbetspartner Sir Benjamin Lockwood ber henne hjälpa hans team att skeppa ödlorna bort från Isla Nublar. Blotta antydan att detta är en operation som ska ske under näsan på ansvariga myndigheter gör att Claire inte ställer några som helst frågor när hon dessutom plockar med sig Owen, systemanalytikern Franklin och paleo-veterinären Zia till den lavakokande ön.

Efter titten 2015 kunde jag konstatera att Jurassic World – försöket att blåsa nytt liv i dinosaurie-franchisen – på det hela taget levererade enligt förväntningarna. De försiktiga andetagen ser dock uppföljaren Fallen Kingdom till att raskt kväva. Fallen Kingdom är platt, tråkig och alldeles för långt ifrån en maffig dinosauriefilm, vilket faktiskt var vad jag hade hoppats på.

I likhet med den nyliga Solo händer det förvisso saker mest hela tiden i Fallen Kingdom, men det blir aldrig vare sig spännande eller intressant. Manuset är späckat med konstigheter och inte ens Chris Pratts Owen Grady är mycket att hurra för. Vilket i och för sig kan bero på att han faktiskt inte får så värst många roligheter att kläcka ur sig.

Det största problemet med de olika rollfigurerna är att de alla är enastående endimensionella, till och med för en blockbuster av den här lättsmälta popcorn-typen. Den ene skurken är trist och feg (vilket tyvärr ofta är fallet när enda drivkraften får vara snöd vinning) medan den andre är oförklarligt grym och sliter tänderna ur levande dinosauriekäftar. Datornörden är livrädd för helikopterfärder och skriker så fort något läskigt händer.

Toby Jones blir som så ofta enbart en tokrolig driftkuku medan paleo-veterinären Zia i ett tidigt skede får berätta att hon aldrig sett en levande dinosaurie (hur den utbildningen går till eller motiveras förblir därmed ett mysterium). Den unga Isabella Sermons Maisie är käck och tuff från och med filmruta ett.

När det gäller just Owen och Claire skapar filmen dessutom ytterligare problem för sig genom att mer eller mindre strunta i sin föregångare. Hur Claire har kunnat bli så totalt annorlunda jämfört med den skrikmoster som mötte oss tittare förra gången bryr man sig aldrig om att förklara. Dock inte mer annorlunda än att hon överlåter mestadelen av själva actionscenerna till Owen. Hans personlighet är i sin tur relativt oförändrad, något som däremot inte kan sägas om hans relation till Blue.

Rätta mig om jag har fel, men har inte mycket av Jurassic Park-”mytologin” byggt på att dinosaurier är vilda djur som transporterats in i helt ”fel” sammanhang av människor? Jurassic World tryckte hårt på att även om det kunde se ut som om raptorerna lydde Owen, så fick man aldrig ta deras lojalitet för given. I Fallen Kingdom framställs det plötsligt som om Blue är en fjällig labradoodle.

Jag saknade alltså maffigheten i Fallen Kingdom. En stor del av filmen utspelas på ett slags minityr-Hogwarts, vars stämning understryks av att Maisie knatar runt i korridorer och gömmer sig i serveringshissar. Filmen påminner därmed snarare om en övernaturlig monsterspök-rysare, komplett med hotfulla skuggor och beniga fingrar som sträcker sig efter sitt offer. Ett faktum som gjorde mig något mindre förvånad när jag insåg att spanske regissören J. A. Bayona stod bakom 2007 års El orfanato.

Rent berättelsemässigt är Fallen Kingdom alldeles för förtjust i övertydliga planteringar, det är exempelvis inte alls särskilt överraskande att Lockwoods team vänder sig mot Claire & co på Isla Nublar. Här finns också scener där de inblandade gör saker som är helt meningslösa om det inte vore för att publiken ska få en föraning om vad som komma skall. Filmen är kliniskt ren på mänsklig blodutgjutelse, vilket blir oerhört märkligt när den samtidigt i närbild visar hur en person får ena armen avbiten (damn you, PG-13!!).

Dessutom slänger manuset in vad som sannolikt är tänkt som en saftig mindfuck bara för att sedan strunta i att adressera detta faktum överhuvudtaget. Att i det läget låta Jeff Goldblum öppna och sluta hela härligheten med sammanlagt max tre minuters domedagsfilosofimumbojumbo känns inte det minsta härligt, snarare som en spottloska i ansiktet. Och då är karln ändå utrustad med en högst smickrande skäggväxt.

Tycker ni att jag verkar tjurig? Då kanske ni har bättre nytta av att läsa vad filmspanarkollegorna Fiffis filmtajm och Flmr har att säga om saken?

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Lille Martin växer upp utan föräldrar men flankerad av en kader vetenskapsmän och -kvinnor, vilka trots instruktionen ”you’ll care for him as if he was your own son” inte ser ut att ha ett uns av föräldrakänsla i kroppen. Han är ett intressant forskningsexperiment, varken mer eller mindre.

Men företagsledaren Anton Bartok har bättre pejl på vad en ung gosse behöver och piggar inte bara upp Martin med enkla trolleritrick, utan ger honom till slut också en chimär av privatliv. Samtidigt som han givetvis ser till att övertyga Martin om det kloka i att hjälpa till att få rätsida på pappa Seths telepodd-forskning.

Under sina långa arbetsnätter stiftar dock Martin bekantskap med Beth Logan. Snart dansar de tryckare till countrymusik i det myspysbelysta labbet medan Beth ägnar sina få rastminuter till att hjälpa Martin med hans arbete. Men frågan är om hon kan hjälpa Martin när han väl står inför sin…förändring?

The Fly II plockar åt sig bollen från både Return of the Fly (två yngre, nästintill tonåriga, huvudpersoner) och Curse of the Fly (det problematiska far-son-förhållandet). Specialeffektsmannen från Cronenbergs original, Chris Walas, har tagit över regissörsstolen och bakom manus återfinner vi hela fyra namn, vara ett av dem är ingen mindre än Frank Darabont.

Men det hjälper inte. Borta är Cronenbergs särskilda handlag och kvar står vi med en fullt funktionsduglig (men inte så mycket mer) tonårsskräckis, smockfull med animatroniska dockor och kläggiga makeup-effekter. Jag är den förste att erkänna att just det här med kroppsliga förvandlingar känns klart mer naturligt som en metafor i perspektivet pubertet, tonåringar och sexdebuter men då borde nog manuset ha tryckt lite hårdare på just den punkten. Nu blir Martin och Beths relation rar och det är väl ungefär det.

Jag ställer mig också något frågande till att manuset inte alls hanterar det faktum att Martin enbart levt fem år när han väl bebor Eric Stoltz kropp. Många andra filmer hade gjort en stor sak av en femårings känsloliv i en ung mans kropp men slika spetsfundigheter var tydligen inget för Flugans son.

Då är försöken till en adressering av far- och gudskomplex desto tydligare. Anton Bartok säger tidigt att han ensam är ansvarig inför Gud, vilket är det detsamma som att säga att han ÄR Gud. För Martins del handlar det därmed om att försöka hantera och sublimera Gud Fader själv om han ska kunna bli en självständig individ.

Tyvärr har The Fly II försökt trycka in en hel del annan filosofisk mumbojumbo, kombinerat med det outsägligt onda och manipulativa Företaget, vilket bara blir löjeväckande. Jag skulle gärna vilja veta exakt hur Bartok Science Industries skulle kunna ”control the form and function of all life on earth” ens med 100 telepoddar och en legion av flugmännisko-avkommor?! Dessutom köper jag inte Martins snömos-förklaring till hur han fick telepoddarna att funka, det räckte tydligen med att sluta tänka i ”absolutes” och ”admire the beauty of the process” så var saken biff.

Seth Brundles metamorfos bjöd på nya och otänkbara vidrigheter i varje fas. Hans son slutar som ett välgjort men icke desto mindre klassiskt filmmonster med stora tänder (inte helt olik en gremlin, faktiskt). Body horror-obehaget från föregångare som Alien, The Thing och det egna originalet lyser med sin frånvaro. Det som räddar The Fly II från total katastrof är dock Eric Stoltz prestation. Så länge man kan se att det är Eric Stoltz, vill säga. Daphne Zuniga gör inte bort sig men känns avsevärt mer utslätad jämfört med sin manlige motspelare.

Så, upp till bevis nu! What is the magic word?

alt. titel: Flugan

Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.

Vad lockar en journalist mer än en bra historia för en artikel? En bra historia för en hel bok, förstås! Forskaren Seth Brundle vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få journalisten Veronica att gå med på att vänta med att basunera ut till världen att Seth knäckt teleporteringens gåta. Trots att han inledningsvis avgett inte så lite stalker-vibbar övertygas Veronica snart av hans intellektuella och socialt förlägna charm.

Det är nästan så man kan börja misstänka att Veronica är lite svag för de här stalker-männen eftersom hennes före detta pojkvän Stathis Borans, tillika både hennes redaktör och collegelärare, vägrar lämna ifrån sig kopian av hennes lägenhetsnyckel. Han förföljer henne, gör sig allmänt och svartsjukt omöjlig samt hotar att publicera Seths upptäckt utan hennes godkännande.

Allt det här gör förstås Seth i sin tur också svartsjuk och misstänksam. Och vad gör forskare när de är svartsjuka, misstänksamma och en smula packade på champagnen som de fått dricka alldeles ensamma? Givetvis genomför man ett ogenomtänkt experiment med sig själv som försökskanin. Och alla vet väl vid det här laget vem som gör Seth sällskap där inne i telepodden?

Nu var det många år sedan jag såg The Fly, men det blev ett helt igenom glatt återseende. Dels var det var roligt att se vad Cronenberg förändrat och förstärkt jämfört med The Fly anno 1958. Exempelvis serveras nu en något mer rimlig anledning till att Seth inte har full koll på hur maskinen faktiskt funkar. Dels påminner 80-talsfilmen mig om hur bra Jeff Goldblum och Geena Davis är tillsammans. Utan deras ömsesidiga kemi och stabilitet hade The Fly sannolikt bara blivit en film full med klägg och halvtöntiga ”Help me”-scener.

Nu blir jag istället berörd av hur Goldblum beskriver sin förvandling (”I’m an insect who dreamt he was a man and loved it. But now the dream is over…”) och bestört tillsammans med Geena Davis när hon upptäcker ytterligare en ovälkommen gäst i sitt liv. Double the body horror, double the fun! Jag fäster mig också vid det faktum att Veronica i nödens stund omedelbart och naturligt vänder sig till svinet Stathis. Antingen ÄR hon verkligen svag för stalker-vibbar eller också har hon ingen annan i sitt liv att be om hjälp och det är i sanning deprimerande. Vilket gör mig konfys eftersom hon i så många andra avseenden är en riktigt positiv kvinnlig rollfigur, särskilt för att vara med i en skräckfilm från mitten av 80-talet.

Men för all del, mycket talar å andra sidan för att Cronenberg, tillsammans med specialeffekterna och sminkningen från Chris Walas och Stephan Dupuis, skulle ha skapat en obehaglig film om så huvudrollerna spelats av ett par skyltdockor. Jämfört med 58-versionen visar regissören här att en långsam förvandling och upplösning (både fysisk och mental) kan vara minst lika effektiv som ett hastigt röjande av ett flughuvud på en människokropp. Scenen framför badrumsspegeln är rejält otrevlig och makaber i all sin enkelhet. Än en gång lyckas Cronenberg i så många olika avseenden trycka in och mecka runt med fingrarna på de där riktigt vidriga triggerpunkterna som är den mänskliga kroppen.

Vid just den här titten hänger jag av någon anledning dock upp mig på Seths försöksdjur innan han själv kliver in i den ”designade telefonkiosken”. Nog måste det finnas mer lätthanterliga apor att experimentera med än babianer som kan vara både starka och aggressiva?

50-tals-flugan hade ambitioner att jaga efter sanningen och förbättra mänsklighetens villkor men fick se allt falla samman på grund av ett litet misstag. 80-tals-flugan är snarare biten av upptäckandets oförfalskade rus och ”penetration beyond the veil of the flesh”.

alt. titel: Flugans förbannelse

Hur man gör sig en karriär som (kvinnlig) bondfångare: knata över en väg mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor. Mer än så behövs inte.

I alla fall inte om man lyckas stöta på en man som Martin Delambre. Han stannar inte bara bilen för att fråga om du vill ha hjälp, han kommer också att:

  • Ge dig sin tröja så du slipper frysa
  • Sno (!) en klänning från närmaste klädstreck ni stöter på
  • Betala ditt hotellrum
  • Låna dig pengar som du kan betala tillbaka när det passar dig
  • Inte kräva ett vettigt svar på en enda av alla de frågor han har om din familj, dina vänner eller hur det kommer sig att du knatar omkring mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor och inte vill svara på frågor.

Nå, för Martins del stannar det inte ens där och hans hjälpsamhet skulle möjligen ha smugit sig över till stalker-territorium om det inte vore för att Pat inte alls verkar ha något emot hans idoga uppvaktande. Så länge Martin betalar allt behöver hon ju inte börja söka efter ett jobb och snart får hon också erbjudande om det bästa jobbet av alla – som Martins fru!

Men den som drar det kortaste strået i tävlingen ”Vem som vet minst om sin tilltänkta partner?” kommer i slutänden inte att vara Martin. Han har nämligen också en hemlighet eller två som gömmer sig i det enorma huset utanför Quebec. För oss som varit med ett par filmer vet förstås att dra öronen åt oss så fort vi hör namnet Delambre och det gör även polisen Ronet som kommer för rota runt lite bland familjehemligheterna.

Martin har tillsammans med brodern Albert och fadern Henri förstås fortsatt Andrés experiment och nu lyckats förfina processen så pass att de kan skicka en person mellan Quebec och London med ”some radiation burns” som enda bieffekt. Och lite strålskador ska väl en karl klara av?!

Så…det här blev ju…inte så bra. Titeln blir något av ett mysterium eftersom det inte alls finns någon specifik flugförbannelse som vilar över familjen Delambre. Men det är klart, Curse of the disintegration-reintegration machine är inte en särskilt klatchig titel.

Curse of the Fly plockar åt sig en klassisk filmtrope från historier som Jane Eyre, I Walked With a Zombie och Rebecca. Och så lite Gaslight för säkerhets skull. Det visar sig alltså vara Pat som blir filmens huvudperson och vars (inledningsvis hemliga) bakgrund som mentalpatient främst används för att Martin och Henri ska kunna övertyga henne om att hon bara inbillar sig när hon hör konstiga ljud om natten i det stora huset. För det är klart att det finns ett gäng ”misslyckade experiment” som måste hållas inlåsta.

Men den typen av film måste ju bygga på osäkerhet och stämning, två element som Curse of the Fly absolut inte fixar. Historien hänger knappt ihop och vetenskapsfilosofin är reducerad till att forskare måste göra otrevliga saker. Ingen omelett utan några krossade ägg. Det nya labbet ser ännu tråkigare och mer avskalat ut än Philippes dito i Return of the Fly. Specialeffekterna är reducerade till något som mest av allt liknar Taika Waititis försök att återskapa Thanos inifity glove. Fast utan ädelstenarna, då.

Alla inblandade är ganska tråkiga typer, från Carole Gray som Pat till George Baker och Brian Donlevy vilka spelar Martin, respektive Henri. Manusförfattaren Harry Spalding ska tydligen ha haft Claude Rains i tankarna för Henris del och då kan man ju förstå att allt annat känns som ett nerköp. Polisen Ronet porträtteras av en Jeremy Wilkins i sin första filmroll. Wilkins är vid tillfället 35 år men ser ut som en femtonåring som limmat fast en tunn lösmustasch på överläppen.

Det mest anmärkningsvärda namnet på rollistan blir kanske därför istället Burt Kwouk. Här tjänaren Tai, annars mer känd som Peter Sellers andreman Kato. Det kan också noteras att Tais fru Wan ser något märklig ut, vilket sannolikt kan förklaras av att hon spelas av en viss Yvette Rees som inte tycks ha det minsta asiatiska påbrå. Vilket i sin tur sannolikt kan förklaras av att det nog inte var så lätt att hitta sydostasiatiska skådisar i Storbritannien på 60-talet, där filmen spelades in för att dra nytta av brittiska skattelättnader för filmproduktion.

Filmen avslutas olycksbådande nog med frågan ”Is this the end?” För flugfilmernas del får vi innerligt hoppas det.

alt. titel: Flugan kommer tillbaka, The Return of the Fly

Det tål att noteras igen – krassa cash-in-uppföljare är verkligen inget nytt fenomen. The Fly anno 1958 tjänade snabbt in 3 mille åt Fox på en budget om max 500 papp. Klart flugan måste återvända till vita duken (och tycker du det var en spoiler har du inte tänkt över titeln tillräckligt noga…).

Upptakten i Return of the Fly är faktiskt nästan lika smart som originalets. Vincent Price berättarröst informerar om att hans älskade Hélène aldrig riktigt återhämtade sig efter makens förvandling (”her mind shocked and unsteady”) och därför nu gått bort i förtid. Moderns bortgång ger Philippe anledning att kräva klara besked från sin farbror om faderns död och därmed får Prices François en chans att mer eller mindre återberätta hela första filmen.

Men om tittarna nu trodde att den historien skulle avskräcka den unge mannen trodde vi förstås fel (the shock!). Han blir istället säkrare än någonsin på att han måste upprepa sin fars experiment för att återupprätta hans vetenskapliga anseende. Philippes målmedvetna beslutsamhet och totala egoism i denna livsuppgift får naturligtvis vetenskapsskräck-varningsmätarna att slå i botten. Han tilltvingar sig likvida medel från sin motvillige farbror och ägnar allt för lite uppmärksamhet åt sin vackra flickvän Cécile.

Men här kilar historien tacksamt nog iväg i en lite annan riktning och förvandlas snarare till en kriminalthriller med viss krydda. Ingen fara på taket dock – självklart ståtar Return of the Fly så småningom med…ja, just en return of the fly.

Svart-vita och minimalistiska förtexter signalerar en tajtare budget för Return of the Fly men jag vet ärligt talat inte om jag rent produktionsmässigt kan se någon större skillnad mellan original och uppföljare. Det skulle då möjligen vara i fallet specialeffekter där The Fly ståtar med såväl makeup-folk som ansvariga för visuella specialeffekter medan Return of the Fly utrustats med en ynka makeup-artist. Och de där förmänskligade marsvinstassarna i uppföljaren ser förvisso rätt risiga ut.

Sedan fick också The Fly en viss mysighetsfaktor tack vare kontrasten mellan det eleganta Delambre-huset, källarkänslan i Andrés laboratorium och de sprakande färgerna som genererades i upplösningsprocessen. Return of the Fly är mer kliniskt teknisk i sin vetenskapliga uppsättning och jag funderar ganska mycket på varför man behållit de svärtade glasögonen från den första filmen. Då försvann ju försöksobjekten i ett bländande ljussken men här suddas de bara ut som genom ett trollslag.

Det är inte heller den enda konsekvensproblemtiken som finns jämfört med den första filmen. Där jobbades det ganska hårt med att visa hur Andrés flugiga sida tog över allt mer men här tycks hybriden med en gång vara styrd av ”the murderous brain of a fly”.

Visst var det lite oväntat att Return of the Fly inte blev en klassisk vetenskapsskräckis men samtidigt innebär det tyvärr att den heller inte blir vare sig särskilt spännande eller intressant. Jag noterar att Fox visade filmen som en double feature tillsammans med The Alligator People, vilket känns helt följdriktigt eftersom den filmen var inte heller någon direkt rysare. För en gångs skull vill jag påstå att Return of the Fly som uppföljare faktiskt vinner på att sättas i samband med sitt original eftersom dess främsta fördelar ligger i att notera hur den skiljer sig från The Fly.

Sommarvärmen lockar fram alla möjliga insekter ur sina gömställen. Bloggen bekantar sig med flugsläktet i en hel vecka!

***

alt. titel: Flugan

Hör du den där flugan? Visst är surrandet ohyggligt irriterande? Lika bra att slå ihjäl den med en gång!

Men den gubben går inte om du befinner dig i samma rum som Hélène Delambre. Hon blir som galen när någon reflexmässigt börjar hytta med en hoprullad tidning. Å andra sidan har kvinnan, lugn som en filbunke, bekänt sig skyldig till sin makes mord medelst hydrualisk valsmaskin så det kanske ligger något i den där galningsdiagnosen i alla fall?

François Delambre, som är hemligt och hopplöst förälskad i sin svägerska, vill förstås gärna rädda henne undan både mentalsjukhuset och mordrättegång och lyckas till sist få Hélène att berätta vad som egentligen hände med hennes älskade André. Innan han ”fastnade” i valsmaskinen, vill säga.

En klassisk vetenskaps-SF-skräckis som det tagit mig alldeles för lång tid att se. Föga förvånande var det novellförlagan av en viss George Langelaan (publicerad i Playboy 1957) som gav mig en välbehövlig spark i baken. Till min överraskning meddelar dessutom förtexterna att manus är skrivet av ingen mindre än James Clavell. På det hela taget är emellertid The Fly en relativt bokstavstrogen adaption av Langelaans novell.

Och filmen kickar igång på bästa tänkbara vis. Först har vi en nervös nattvakt som, efter att ha hört märkliga ljud, hittar en gruvligt nerblodad valspress och sedan dyker en som alltid oerhört distingerad Vincent Price upp. Jag svär, karln ser ut att vara född i sin scharlakansröda sidenrökrock.

Sedan sackar kanske framställningen något, i alla fall för oss som läst novellen, eftersom det tar ett bra tag innan Patricia Owens som spelar Hélène kan övertalas att berätta sin historia. Ungefär halva filmen är alltså en ren tillbakablick, där Hélène berättar hur den briljante André uppfunnit en mackapär som kan lösa upp fysiska ting och organismer i sina minsta atombeståndsdelar och sedan sätta ihop dem igen. Hélènes reaktion är att beklaga sig över hur den tekniska utvecklingen går allt för fort för hennes smak men sedan skaka överseende på huvudet åt sitt lilla geni. Jag skulle dock vilja sätta ett par frågetecken på den där genialiteten med tanke på att André bekänner att han inte vet ”how or why parts of it work”.

Men sedan går det som det brukar gå i vetenskapsskräckisar, det vill säga åt helvete. Andrés sammanblandning med den välbekanta flugan får mig dock att undra över varför det inte lika gärna kan bli en sammanblandning med alla de bakterier och parasiter som bebor den mänskliga kroppen?

Nå, filmer som The Fly är nu en gång för alla inte gjorda för att publiken ska ställa en massa näsvisa frågor utan för att dess kvinnliga huvudperson ska ges anledning att antingen skrika eller svimma. Patricia Owens får privilegiet att göra både-och vid röjandet av först ett flugben och sedan ett ohyggligt huvud som vidhänger hennes älskade. Just effekten av hur flug-André ser på sin hustru genom en uppsättning facettögon är fortfarande förvånansvärt effektiv. Detsamma gäller kommunikationsförsöken mellan man och hustru efter förvandlingen eftersom André inte kan prata utan är hänvisad till sin skrivmaskin (laddad med matrispapper!) eller knackningar (once for yes, twice for no).

För en nutida tittare är det förstås svårt att bli skrämd av The Fly och det beror inte bara på att historien (eller i alla fall dess ramar) vid det här laget är ganska välbekant. Men bortsett från det rullade filmen på i ett ganska hyggligt tempo och det är alltid något visst med att se ”riktiga” specialeffekter. Om inte annat för charmfaktorn, vilken minst fördubblas av Vincent Prices närvaro. Och sedan måste jag säga att jag blev positivt överraskad av att den avslutande sensmoralen faktiskt inte var det välbekanta ”there are things man should never experiment with” utan det mer balanserade ”the search for truth os the most important work in the world…and the most dangerous”.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser