2014 kom det osannolikt nog två böcker med exakt samma titel: The Sixth Extinction. Den ena var en fackbok om hur mänskligheten är på god väg att utrota hela ekosystem över större delen av jordklotet. Den andra var en bioterrorism-thriller, den tionde delen i en serie om den påhittade SIGMA-styrkan. En av dessa vann ett Pulitzer-pris 2015 – gissa vilken?
Fortsätt läsa ”The 6th Extinction (2014)”
The Gun Seller (1996)
Det visar sig att allas vår favorit-Sherlock-doktor Gregory House – Hugh Laurie – inte bara kan agera såväl nutida missbrukarläkare som intelligensbefriad prinsregent på 1700-talet. Han har också släppt blues-album, spelat på Cheltenhams Jazzfestival och…skrivit en bok.
Fortsätt läsa ”X3: Thrillers i korthet (1996-2011)”
Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i Tenet är tiden ingen lek, den är regelrätt slagfält.
The Secret Supper (2004)
Jag undrar om Dan Brown kunde ana vad han satte i rullning med The Da Vinci Code. Inte bara en i sig närmast ofattbart populär bok, utan en som också visade på suget efter historiska mysterier, märkliga religiösa grupper, konstsymbolik och katolska illgärningar.
När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?
alt. titel: The Church, Cathedral of Demons, Demon Cathedral, In the Land of the Demons
Tack vare Dan Brown och en uppsjö mer eller mindre påhittiga konspirationsteorier är de kristna krigarna som gick under namnet Tempelherreorden välkända idag. Men turligt nog för skräckfilmsgenren finns det fler ordrar att fiska upp ur den katolska riddartunnan. En relativt tidig sådan (men ändå nästan 70 år yngre än Tempelriddarna) var de Tyska riddarna.
Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.
Ray Bradbury är en författare som alltid befunnit sig i utkanten av min intressesfär, ständigt närvarande men samtidigt ingen som lockat särskilt mycket. Av någon anledning har har jag fått intrycket att Bradbury skriver böcker vilka gärna kategoriseras som sci-fi eller skräck men som inte alls uppfyller de kriterier man generellt förknippar med de genrerna.
Men i någon slags likhet med Samantha Jones är jag ”trisexual” när det kommer till både böcker och filmer – ”I will try everything at least once”. Och nu var det dags för Bradburys Farenheit 451, en klassisk dystopi i linje med Huxleys Brave New World och Orwells 1984.
alt. titel: Trassel i natten
Hur känns det egentligen? Lite håglöst, lite sömnlöst? Ett liv som till allt för stor del levs i pendlingsköer? Trista arbetsuppgifter? Gnissel i äktenskapet som resulterar i brist på gnissel i den äktenskapliga sängen?
alt. titel: Örnnästet
Det skulle ju ha varit så enkelt. In och ut, utan att nazisterna hann fatta vad det var som så kapitalt satte käppar i krigshjulet. ”Stealth and secrecy”. Eller ja, enkelt och enkelt… Om det nu är enkelt att fallskärma sig ned i tyska alperna vintertid, obemärkt ta sig in i ett tokbevakat och otillgängligt slott, rädda en tillfångatagen general som egentligen inte alls är general och sedan ta sig tillbaka till första bästa allierade näste med hälsan i behåll.
Rörliga bilder och tryckta ord 