You are currently browsing the tag archive for the ‘BBC’ tag.

Hade Mangrove producerats av Netflix istället för BBC hade den kanske fått titeln The Trial of the Mangrove 9. Det finns nämligen en hel del som förenar Steve McQueen och Aaron Sorkins respektive filmer. Den brittiska rättegången bygger förvisso främst på att alla som sitter i de anklagades bås har en viss hudfärg medan den amerikanska i större utsträckning handlar om åsikter och ideologi på kant med det etablerade samhällets. Men signifikant för dem bägge är att de redan i sin samtid satte ljus på obekväma frågor och de trakasserier som inte minst polisen gjort sig skyldiga till. De delar dessutom tidsperiod: rättegången i London gällde en demonstration som ägt rum i augusti 1970 medan den i Chicago avhandlade protester som de anklagade deltagit i under sommaren 1968.

Men även om innehållet i filmerna liknar varandra är nu Steve McQueen och Aaron Sorkin två väldigt olika filmskapare. Där Sorkin, i välbekant stil, jobbar med dialog, understatement-humor och juridisk surrealism fokuserar McQueen snarare sin energi på passion, patos och vrede. Främst personifierat av forskaren Altheia Jones-LeCointe och skribenten Darcus Howe, porträtterade av Letitia Wright och Malachi Kirby. När filmen tar sin början är de bägge redan aktiva inom den brittiska Black Panther-rörelsen och därför uppfyllda av idéer om Black Power och vikten av att ta ställning tillsammans, som ett kollektiv.

Rent rörelse-mässigt står Shaun Parkes Frank Crichlow lite vid sidan av de två då han inte var en aktiv Black Panther. Men han hade ändå en stark ställning i det västindiskt immigranttunga Notting Hill i slutet av 60- och början av 70-talet. Det är också hans restaurang som fått ge namn till både rättegången och filmen för dagen: The Mangrove. Direkt när Frank stolt sätter ut skylten ”Black ownership” i restaurangfönstret förstår vi att detta kommer att sluta illa. Och visst, snart avbryts var och varannan kväll på The Mangrove av att polisen genomför tillslag, med eller utan god anledning. Till slut är både restaurangens ägare och dess kunder så trötta på trakasserierna att de anordnar en marsch mot den lokala polisstationen.

Det är lite svindlande att tänka på att alla dessa tre huvudsakliga skådisar inte ens var födda när rättegången ägde rum. Det blir också tydligt hur pass van i alla fall jag är vid amerikanska berättelser om rasism och rasprofilerat polisarbete och hur pass ovan jag är vid brittiska dito. Men om Mangroves beskrivning av sakernas tillstånd inte är alltför fantasifull var det knappast roligare att vara svart Londonbo 1968 än svart amerikan. Segdragna kortspelskvällar på Notting Hills polisstation livas upp av att den som spelar ut spader ess åläggs att haffa första bästa ”black bastard” han ser. Någonting har ”förövaren” säkert gjort sig skyldig till, det är sådana de är.

Med rollen som Altheia Jones-LeCointe har Wright fått lite mer att bita i än det unga tekniska geniet Shuri i 2018 års Marvel-Black Panther. Och tillsammans med sina två manliga kollegor gör hon en tillräckligt bra prestation för att, tillsammans med McQueens filmskapande, sälja in både passionen, patoset och vreden till mig som tittar. Visst, det blir lite storvulet ibland, men jag övertygas som sagt av McQueens framställning av Mangroves huvudsakliga budskap. Därmed gör han för min del om bravaden från både Hunger och 12 Years a Slave, det vill säga att levandegöra historier om en kamp på ett sätt som gör mig inte bara intresserad utan också engagerad och berörd. Att han är part i målet upplever jag inte är något problem eftersom hans filmer aldrig hymlar med vems parti de tar.

Rent visuellt är 1960- och 70-talens Notting Hill kanske inte lika sällsamt som 1840-talets Louisiana men McQueen lyckas ändå med utsnitt, noggrant arrangerade scener och kameraåkningar skapa något mer än en strikt redovisande BOATS. Det märks att hans ambition går utöver det enbart dokumenterande och generellt sett tycker jag att han ror det i land. Det enda jag undrade lite över var ett slags litet mellanspel med stillbilder som jag gissar visar upp stadsdelens utveckling och ytterligare urbanisering men jag får kanske svar på dess betydelse när jag sett de övriga delarna i serien Small Axe?

Det ska bli intressant att se i vad mån McQueen kan skapa en ännu rikare väv med ytterligare fyra produktion men i nuläget står Mangrove utan tvekan också stadigt på egna ben.

Det är Halloween, en kväll som gjord för spökhistorier och andra läskigheter. Kanske det till och med regnar ute, viner lite runt knuten? Du sätter dig tillrätta för kvällens TV-underhållning där den välbekante värden försäkrar att det publiken ska få ta del av är en ”live investigation of the supernatural”. Han gör det emellertid med ett småleende och i studion sprakar en härlig brasa. All is well… Men hur känns det om du undan för undan börjar misstänka att det du ser faktiskt händer på riktigt, hur osannolikt det än kan tyckas? Riktiga hemsökelser, som till och med verkar göra studions paranormala expert konsternerad.

Läs hela inlägget här »

the-tenant-of-wildfell-hallVille man göra det enkelt för sig skulle det bara vara att spela in en ny version av Inte utan min dotter där alla är iklädda krinoliner istället för slöjor. Häpp, Anne Brontës The Tenant of Wildfell Hall!

Läs hela inlägget här »

Ni vet det där suget man kan få efter en riktigt hederlig kostymfilm, helst baserad på någon av litteraturhistoriens stora klassiker? Nå, jag vet i alla fall att jag har en partner in crime i bloggkollegan Jojjenito.

I dagarna tre slår vi därför på stort och firar med en veritabel Brontë-bonanza! Systrarna Brontë består ju av de välkända Emily och Charlotte samt den lite mer undanskymda Anne. Vi plockar upp varsin filmadaption av de två förras mest kända verk: Wuthering Heights och Jane Eyre samt en kortserie baserad på den senares The Tenant of Wildfell Hall.

Vi kan lova två rätt olika filmer trots att de kom samma år, 2011. Den klurige bloggläsaren kan därmed säkert gissa sig till vilka av de otaliga adaptionerna som finns som vi valt att titta på. BBC-serien är av lite äldre snitt, men behöver inte vara sämre för det. Visst brinner du av nyfikenhet att ta reda på om det är så?! Visst hänger du med?! Hiva upp krinolinerna gott folk, för imorgon kör vi!

bronte-pic

A Midsummer Nights Dream 2005Så var det dags för kärleksbekymmer (igen), detta till synes outtömliga ämne för vår gode Wille. Den här gången i en modernare tappning inom ramen för BBC-satsningen ShakespeaRe-Told. Och till skillnad från de andra delarna har jag den här gången faktiskt träffat på dramatikern för dagen tidigare – Peter Bowker var nämligen mannen som stod bakom den enda Wuthering Heights-adaption jag sett (än så länge).

Läs hela inlägget här »

39 stepsGruvingenjören Richard Hannay har återvänt från brittiska Sydafrika till imperiets huvudstad. Efter någon månad finner han den dock mördande tråkig och funderar på att ge sig ut på äventyr igen, trots att han sett fram emot att ta det lilla lugna. Men ödet hinner ifatt Hannay i form av grannen Franklin Scudder vilken visar sig vara en spion som sitter på ytterst känslig information av internationell politisk natur. Farliga saker i ett Europa som på senvåren 1914 står på randen till ett världskrig.

Läs hela inlägget här »

Taming of the Shrewalt. titel: Så tuktas en argbigga

Nidbilden av en politiker som någon som schackrar bort både sin själ och sina principer för att kunna får vara med och leka i maktens korridorer stämmer knappast in på Katherine Minola. Snarare kan man undra hur hon kunnat bli politiker överhuvudtaget och det dessutom på en nivå att hon nu står på tur för partiledarrollen. Man får väl anta att partimedlemmarna ser hennes örfilande av anställda och vanan att visa långfingret med utropet ”Swivel” i parti och minut som ett tecken på att hon har ”integritet”. Och visst, det kan ibland vara en poäng att ha en bindgalen korsning av en terrier och en piraya på sin sida.

Läs hela inlägget här »

Hamlet 2009Ett tecken så gott som något på William Shakespeares livskraft och dominans inom den engelska dramavärlden torde vara att det sedan början av 1960-talet funnits ett helt teaterkompani som primärt ägnar sig åt gamle Wille, The Royal Shakespeare Company. De har naturligtvis ofta samarbetat med BBC och i slutet av 2000-talet var det dags för Hamlet, i regi av Gregory Doran (som sedan 2012 också varit konstnärlig ledare för hela kompaniet).

Läs hela inlägget här »

Sista Shakespeare ut! Nu känns förstås livet tomt och innehållslöst, men håll ut. Snart är det ju dags för min och Filmitch traditionsenliga musikalvecka.

Även den här söndagen har jag och Filmitch teamat när det gäller pjäs, men hans Macbeth har nog trots att regissören heter Roman Polanski tagit en lite mer traditionell väg när det gäller framställning.

***

Macbeth 2005 Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Patricua Highsmith
, The Talented Mr. Ripley
Sara Bergmark Elfgren, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg