Nästan exakt ett år innan Sam Mendes 1917 började sopa prisgalorna rena på nomineringar och vinster hade en annan första-världskrigsfilm premiär, även den något av ett tekniskt underverk. BBC och Imperial War Museums hade tagit kontakt med Peter Jackson redan 2015 för att höra sig för om nyzeeländaren skulle vara intresserad av att göra något för dem inför 100-årsjubiléet av första världskrigets eldupphör den 11 november tre år senare.
Fortsätt läsa ”They Shall Not Grow Old (2018)”
Hade Mangrove producerats av Netflix istället för BBC hade den kanske fått titeln The Trial of the Mangrove 9. Det finns nämligen en hel del som förenar Steve McQueen och Aaron Sorkins respektive filmer. Den brittiska rättegången bygger förvisso främst på att alla som sitter i de anklagades bås har en viss hudfärg medan den amerikanska i större utsträckning handlar om åsikter och ideologi på kant med det etablerade samhällets. Men signifikant för dem bägge är att de redan i sin samtid satte ljus på obekväma frågor och de trakasserier som inte minst polisen gjort sig skyldiga till. De delar dessutom tidsperiod: rättegången i London gällde en demonstration som ägt rum i augusti 1970 medan den i Chicago avhandlade protester som de anklagade deltagit i under sommaren 1968.
Fortsätt läsa ”Mangrove (2020)”
Det är Halloween, en kväll som gjord för spökhistorier och andra läskigheter. Kanske det till och med regnar ute, viner lite runt knuten? Du sätter dig tillrätta för kvällens TV-underhållning där den välbekante värden försäkrar att det publiken ska få ta del av är en ”live investigation of the supernatural”. Han gör det emellertid med ett småleende och i studion sprakar en härlig brasa. All is well… Men hur känns det om du undan för undan börjar misstänka att det du ser faktiskt händer på riktigt, hur osannolikt det än kan tyckas? Riktiga hemsökelser, som till och med verkar göra studions paranormala expert konsternerad.
Ville man göra det enkelt för sig skulle det bara vara att spela in en ny version av Inte utan min dotter där alla är iklädda krinoliner istället för slöjor. Häpp, Anne Brontës The Tenant of Wildfell Hall!
Ni vet det där suget man kan få efter en riktigt hederlig kostymfilm, helst baserad på någon av litteraturhistoriens stora klassiker? Nå, jag vet i alla fall att jag har en partner in crime i bloggkollegan Jojjenito.
I dagarna tre slår vi därför på stort och firar med en veritabel Brontë-bonanza! Systrarna Brontë består ju av de välkända Emily och Charlotte samt den lite mer undanskymda Anne. Vi plockar upp varsin filmadaption av de två förras mest kända verk: Wuthering Heights och Jane Eyre samt en kortserie baserad på den senares The Tenant of Wildfell Hall.
Vi kan lova två rätt olika filmer trots att de kom samma år, 2011. Den klurige bloggläsaren kan därmed säkert gissa sig till vilka av de otaliga adaptionerna som finns som vi valt att titta på. BBC-serien är av lite äldre snitt, men behöver inte vara sämre för det. Visst brinner du av nyfikenhet att ta reda på om det är så?! Visst hänger du med?! Hiva upp krinolinerna gott folk, för imorgon kör vi!
Så var det dags för kärleksbekymmer (igen), detta till synes outtömliga ämne för vår gode Wille. Den här gången i en modernare tappning inom ramen för BBC-satsningen ShakespeaRe-Told. Och till skillnad från de andra delarna har jag den här gången faktiskt träffat på dramatikern för dagen tidigare – Peter Bowker var nämligen mannen som stod bakom den enda Wuthering Heights-adaption jag sett (än så länge).
Gruvingenjören Richard Hannay har återvänt från brittiska Sydafrika till imperiets huvudstad. Efter någon månad finner han den dock mördande tråkig och funderar på att ge sig ut på äventyr igen, trots att han sett fram emot att ta det lilla lugna. Men ödet hinner ifatt Hannay i form av grannen Franklin Scudder vilken visar sig vara en spion som sitter på ytterst känslig information av internationell politisk natur. Farliga saker i ett Europa som på senvåren 1914 står på randen till ett världskrig.
alt. titel: Så tuktas en argbigga
Nidbilden av en politiker som någon som schackrar bort både sin själ och sina principer för att kunna får vara med och leka i maktens korridorer stämmer knappast in på Katherine Minola. Snarare kan man undra hur hon kunnat bli politiker överhuvudtaget och det dessutom på en nivå att hon nu står på tur för partiledarrollen. Man får väl anta att partimedlemmarna ser hennes örfilande av anställda och vanan att visa långfingret med utropet ”Swivel” i parti och minut som ett tecken på att hon har ”integritet”. Och visst, det kan ibland vara en poäng att ha en bindgalen korsning av en terrier och en piraya på sin sida.
Ett tecken så gott som något på William Shakespeares livskraft och dominans inom den engelska dramavärlden torde vara att det sedan början av 1960-talet funnits ett helt teaterkompani som primärt ägnar sig åt gamle Wille, The Royal Shakespeare Company. De har naturligtvis ofta samarbetat med BBC och i slutet av 2000-talet var det dags för Hamlet, i regi av Gregory Doran (som sedan 2012 också varit konstnärlig ledare för hela kompaniet).
Sista Shakespeare ut! Nu känns förstås livet tomt och innehållslöst, men håll ut. Snart är det ju dags för min och Filmitch traditionsenliga musikalvecka.
Även den här söndagen har jag och Filmitch teamat när det gäller pjäs, men hans Macbeth har nog trots att regissören heter Roman Polanski tagit en lite mer traditionell väg när det gäller framställning.
***
Rörliga bilder och tryckta ord 