Inledningsvis blir tittarna upplysta av en prudentlig liten man att följande historia kan komma att chocka. ”Känsliga tittare varnas”-varningen med andra ord. Filmen går raskt över till att bekräfta varningen genom att inte bara visa upp en begravning utan också två presumtiva gravplundrare. Henry Frankenstein och hans tjänare Fritz gräver upp liket lika raskt som dödgrävaren begravde det och fortsätter sedan att länsa staden Goldstadts galgbacke.

Men till ingen nytta, nacken är bruten på den hängde (varför bli förvånad över en sådan sak, det är väl vad som är meningen ska hända vid en hängning?!) och hjärnan är därför oanvändbar för Henry. Han ger istället Fritz uppdraget att stjäla en hjärna och resultatet blir förstås en degenererad sådan (och i vilket avseende avviker detta från den första kandidaten, vilken rimligtvis begått ett brott som renderar hängning?).

Samma kväll som Henry gör sig beredd att väcka sin varelse till liv får han besök av sin gamle universitetsprofessor Waldman och fästmön Elizabeth. De är oroliga för honom och trots att Henry hävdat att han inte är galen ägnar han försvarligt med tid åt att bevisa just det genom att maniskt skrika ”It’s alive!” och utropa ”Now I know what it feels like to be God!”. Men för all del, experimentet fungerar och Henrys hoplappade varelse rör på både fingrar och tår. Nu återstår bara att lugna Henrys far som är övertygad om att sonens ”älskarinna” inte bara är Vetenskapen, utan en kvinna av kött och blod.

Föga förvånande är det genom starka bilder som James Whales trettiotalsversion blivit den ikonografiska Frankenstein i betydligt högre utsträckning än Mary Shelleys ursprungshistoria. Intressant i så måtto att den skiljer sig ganska radikalt från originalet, exempelvis har Whale och en uppsjö olika manusförfattare (manuset byggde bland annat på en pjäs) gjort det vettiga valet att relativt omgående slänga in, samt fokusera och dra ut på, själva livgivningsscenen som verkligen är suggestiv. Även introduktionen av Boris Karloff som den återuppväckte med successiva närbilder på den breda pannan, de tunga ögonlocken och den läderartade huden är imponerande i all sin fantasieggande enkelhet.

Kulisserna, både till Henrys torn och baron Frankensteins hus, är minst sagt respektingivande med typ fem meter i takhöjd och flera olika rum uppbyggda. Whale utnyttjar dem till max vad gäller ljus och skugga och anar vi inte en liten aningens skevhet i väggar och dörröppningar á la Caligari? Henrys laboratorium med dess blixtrande och sprakande apparatur är givetvis en klassiker i sig.

Med sina 65 minuter vore det högeligen orättvist att skylla Whales Frankenstein för att vara seg och den filmatiserade historien är också tajt och fin till skillnad från den avsevärt mer romantiska förlagan. Tyvärr kände jag att min hjärna inte riktigt ville vara med på det här tåget utan ständigt satt och hittade logiska frågetecken.

Henry har uppenbarligen inte bara hittat livets hemlighet, utan också bevarandet av döda kroppar eftersom hans skapelse uppvisar ”no decay”. Han hävdar att Varelsen efter uppvaknandet måste ges tid för att hjärnan ska hinna utvecklas – från vadå till vadå?! När Elizabeth blir uppsökt i sedvanlig ordning på sin bröllopsdag har detta inte försiggåtts av några ödesdigra varningar och just den händelseutvecklingen tycker jag tyder på en medvetenhet som man dessförinnan inte antytt hos Varelsen.

Familjen Frankenstein känns till beteende och klädsel urbrittiska (Henry håller på stilen och plundrar gravar i skjorta, slacks och slips) men de glatt dansande byborna är alla utstyrda i lederhosen och dirndlkjolar. Stämningen förbyts också väldigt snabbt från glädje till blodtörst, det räcker med ett livlöst barn och en faders försäkran för att man medelst facklor och hundar (som ska spåra exakt vad?!) uppenbarligen vet precis vad det är man jagar.

Man har till viss del tagit fasta på faderskapsdilemmat. När gästerna på Henrys bröllopsdag skålar för ”a son to the house of Frankenstein!” ser Henry lätt illamående ut och det är inte svårt att föreställa sig att han tänker på den utomäktenskapliga kreation som redan existerar. Men jag tycker nog att det blev bättre utmejslat i Shelleys bok, vilket bland annat sannolikt beror på att författarinnan lät sin Varelse vara betydligt mer ambivalent.

Här har man redan i rollistan döpt om karaktären till ”The Monster”, varför alla spår av tveksamhet om vad varelsen står för tycks vara som bortblåsta. Ser man å andra sidan till Monstrets handlingar är de inledningsvis egentligen inte ondskefulla.

Som fristående film är Frankenstein riktigt bra, och framförallt stämningsfylld, men för min del blev det som sagt lite väl många hål i historien. Jag saknade också till min stora förvåning bokens mer eftertänksamma och melankoliska stämning, så någon fullträff blev det tyvärr inte.

Bloggaren Micke på Blue Rose Case lät sig dock i betydligt högre utsträckning svepas med av Whales stämning.