Frankenstein (1931)

Inledningsvis blir tittarna upplysta av en prudentlig liten man att följande historia kan komma att chocka. ”Känsliga tittare varnas”-varningen med andra ord. Filmen går raskt över till att bekräfta varningen genom att inte bara visa upp en begravning utan också två presumtiva gravplundrare. Henry Frankenstein och hans tjänare Fritz gräver upp liket lika raskt som dödgrävaren begravde det och fortsätter sedan att länsa staden Goldstadts galgbacke.

Men till ingen nytta, nacken är bruten på den hängde (varför bli förvånad över en sådan sak, det är väl vad som är meningen ska hända vid en hängning?!) och hjärnan är därför oanvändbar för Henry. Han ger istället Fritz uppdraget att stjäla en hjärna och resultatet blir förstås en degenererad sådan (och i vilket avseende avviker detta från den första kandidaten, vilken rimligtvis begått ett brott som renderar hängning?).

Samma kväll som Henry gör sig beredd att väcka sin varelse till liv får han besök av sin gamle universitetsprofessor Waldman och fästmön Elizabeth. De är oroliga för honom och trots att Henry hävdat att han inte är galen ägnar han försvarligt med tid åt att bevisa just det genom att maniskt skrika ”It’s alive!” och utropa ”Now I know what it feels like to be God!”. Men för all del, experimentet fungerar och Henrys hoplappade varelse rör på både fingrar och tår. Nu återstår bara att lugna Henrys far som är övertygad om att sonens ”älskarinna” inte bara är Vetenskapen, utan en kvinna av kött och blod.

Föga förvånande är det genom starka bilder som James Whales trettiotalsversion blivit den ikonografiska Frankenstein i betydligt högre utsträckning än Mary Shelleys ursprungshistoria. Intressant i så måtto att den skiljer sig ganska radikalt från originalet, exempelvis har Whale och en uppsjö olika manusförfattare (manuset byggde bland annat på en pjäs) gjort det vettiga valet att relativt omgående slänga in, samt fokusera och dra ut på, själva livgivningsscenen som verkligen är suggestiv. Även introduktionen av Boris Karloff som den återuppväckte med successiva närbilder på den breda pannan, de tunga ögonlocken och den läderartade huden är imponerande i all sin fantasieggande enkelhet.

Kulisserna, både till Henrys torn och baron Frankensteins hus, är minst sagt respektingivande med typ fem meter i takhöjd och flera olika rum uppbyggda. Whale utnyttjar dem till max vad gäller ljus och skugga och anar vi inte en liten aningens skevhet i väggar och dörröppningar á la Caligari? Henrys laboratorium med dess blixtrande och sprakande apparatur är givetvis en klassiker i sig.

Med sina 65 minuter vore det högeligen orättvist att skylla Whales Frankenstein för att vara seg och den filmatiserade historien är också tajt och fin till skillnad från den avsevärt mer romantiska förlagan. Tyvärr kände jag att min hjärna inte riktigt ville vara med på det här tåget utan ständigt satt och hittade logiska frågetecken.

Henry har uppenbarligen inte bara hittat livets hemlighet, utan också bevarandet av döda kroppar eftersom hans skapelse uppvisar ”no decay”. Han hävdar att Varelsen efter uppvaknandet måste ges tid för att hjärnan ska hinna utvecklas – från vadå till vadå?! När Elizabeth blir uppsökt i sedvanlig ordning på sin bröllopsdag har detta inte försiggåtts av några ödesdigra varningar och just den händelseutvecklingen tycker jag tyder på en medvetenhet som man dessförinnan inte antytt hos Varelsen.

Familjen Frankenstein känns till beteende och klädsel urbrittiska (Henry håller på stilen och plundrar gravar i skjorta, slacks och slips) men de glatt dansande byborna är alla utstyrda i lederhosen och dirndlkjolar. Stämningen förbyts också väldigt snabbt från glädje till blodtörst, det räcker med ett livlöst barn och en faders försäkran för att man medelst facklor och hundar (som ska spåra exakt vad?!) uppenbarligen vet precis vad det är man jagar.

Man har till viss del tagit fasta på faderskapsdilemmat. När gästerna på Henrys bröllopsdag skålar för ”a son to the house of Frankenstein!” ser Henry lätt illamående ut och det är inte svårt att föreställa sig att han tänker på den utomäktenskapliga kreation som redan existerar. Men jag tycker nog att det blev bättre utmejslat i Shelleys bok, vilket bland annat sannolikt beror på att författarinnan lät sin Varelse vara betydligt mer ambivalent.

Här har man redan i rollistan döpt om karaktären till ”The Monster”, varför alla spår av tveksamhet om vad varelsen står för tycks vara som bortblåsta. Ser man å andra sidan till Monstrets handlingar är de inledningsvis egentligen inte ondskefulla.

Som fristående film är Frankenstein riktigt bra, och framförallt stämningsfylld, men för min del blev det som sagt lite väl många hål i historien. Jag saknade också till min stora förvåning bokens mer eftertänksamma och melankoliska stämning, så någon fullträff blev det tyvärr inte.

Bloggaren Micke på Blue Rose Case lät sig dock i betydligt högre utsträckning svepas med av Whales stämning.

14 reaktioner till “Frankenstein (1931)”

  1. Hahaha! Jag lät mig svepas med, men även jag uppmärksammade en del av de logiska luckor du påpekar. Å andra sidan tror jag att jag sett mellan fingrarna med det genom att skylla det på att det beror på det ännu nya filmmediet (där ljudfilmen börjat slå igenom) och en lite naiv inställning till det från filmmakarna på den tiden. Å andra sidan är kanske inte manuset filmens styrka, utan just bildberättandet. Kul läsning!

  2. Jag såg Frankenstein på TV när jag gick på mellanstadiet, och det var den filmen som startade mitt intresse för skräckfilmer.

  3. @BRC: Tack! Jomen, logiska luckor går ju absolut att överse med om det är andra saker som fångar en i filmen. Det var bara att för mig funkade det inte till 100%. Men visst är den snygg!

    @Micke: Coolt! Tur att den resulterade i något mer produktivt än enbart mardrömmar 😉

  4. Det var länge sedan jag såg den här filmen men jag minns när den gick på Tv under sjuttiotalet och blev snackisen på skolgården. Flickan med blommorna var nog det som jag bäst kommer ihåg. Ngn dag ska jag ta en tur till biblioteket och låna på mig ett gäng dvd-skräckisar man blir lite småsmugen. Bra och roligt inlägg ser redan fram mot morgondagen.

  5. @Micke: Ja, jag är inne på¨din blogg lite nu och då men har nog kanske inte premiärkommenterat ännu. Din lista är imponerande och levererar många bra tips tillsammans med gamla godingar.

    @filmitch: Visst körde SVT alla Universalklassikerna en sommar under 80-talet också? Jag vill minnas att jag åtminstone såg Dracula då. Låter som du har ett välutrustat bibliotek — de gillas skarpt.

  6. @Micke: Jo, jag var inne och tittade på den också när A Life in Movies-febern spred sig, du hade ett spännande urval. Själv håller jag fortfarande på och funderar — jag är inte så snabb när det gäller listor 😉

  7. Härlig serie med klassiska skräckfilmer. Hoppas jag hinner kommentera mera än så här. Frankenstein tillhör absolut en av mina favoriter. Men de två första uppföljarna med Karloff är också riktigt jävla bra.

  8. @DRL: Jättekul att du tycker det! Fast av de Universal-klassiker jag har sett än så länge måste jag nog lägga min röst på Invisible Man och The Mummy (mest för sminkningen, faktiskt).

  9. Jag sveptes nog inte heller riktigt med av Frankenstein. Pluspoäng till den lustiga inledningen med varningen, att det var filmhistoria jag såg, Boris Karloff, etc. Mer rolig och intressant än bra är mitt betyg. Jag gillade faktiskt uppföljaren Frankensteins brud lite mer. Fast ”It’s alive, it’s alive, it’s alive” är den bästa scenen från de två filmerna.

  10. @Jojjenito: Att du ändå fastnat för ”It’s alive!”-scenen talar för att Whale faktiskt lyckades fokusera på och visualisera det intressantaste i boken — själva livgivningsprocessen. Något Shelley själv missade som sagt.

  11. Sofia, ja det är ju lite intressant att den bild som målas upp på vita duken respektive i ens inre (när man läser en bok) den här gången var bättre i filmversionen. Oftast är det ju tvärtom. Fast Shelley fokuserade kanske inte riktigt på det om jag förstod din text om boken rätt?

  12. @Jojjenito: Inte det minsta tyvärr. Men jag tror att man hade andra ideal på den tiden när det handlade om att bygga upp en story.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: