You are currently browsing the tag archive for the ‘Konspiration’ tag.

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

För något annat kan man förstås inte kalla The Predator, försöket att än en gång blåsa liv i historien om utomjordingar som kommer för att jaga trofébyten (vilket därmed gör dem till jägare, inte rovdjur, och gissa hur många gånger The Predator gör en poäng av det?!). Det som möjligen gör mig lite ledsen i sammanhanget är att Shane Black (som ju hade en mindre roll i originalet från 1987) står bakom både manus och regi. Och jag gillade ju hans The Nice Guys.

Samtidigt är huvudpersonen för dagen, Boyd Holbrook, knappast vare sig någon Ryan Gosling eller Russel Crowe. Han spelar rangern Quinn McKenna som under en operation i Mexico plötsligt måste tampas med betydligt tuffare motstånd än några knarklangare utrustade med automatvapen. Utan att han riktigt förstår hur det gick till har en osynlig kraft dödat hans stridskamrater och han själv är mer eller mindre kidnappad av lika sinistra som hemlighetsfulla regeringsstyrkor vilka snart anländer till skådeplatsen.

De tror sig veta precis vad som försiggår eftersom de har koll på att samma sorts utomjording besökt jorden både 1987 och 1997 (but of course!). Men det är något med denna nye besökare som de inte riktigt kan få grepp om. Därför plockar de också in evolutionsbiologen Casey Bracket som inom fem sekunder inte bara identifierar helt främmande teknologi utan att höja på ögonbrynen utan också kort och koncist sammanfattar den allt övergripande frågeställningen: ”You wanna know if someone fucked an alien?”. Språkbruket i denna frågeställning kan dessutom ses som vägledande för filmen i sin helhet eftersom jag banne mig tror att Black skrivit in ”fuck” i var tredje mening (minst) som yttras.

Men sinistra och hemlighetsfulla regeringsstyrkor som tar hand om strandade utomjordingar är förstås inte att lita på. Snart är både Casey och Quinn på rymmen tillsammans med ett gäng PTSD-veteraner som Quinn mött på vägen (kallad grupp 2, det vill säga ”The sequel to group one, only stupider”). Ett gäng som, när det gäller, förstås visar sig fungera lika bra som vilket fullfjädrat ranger-team som helst.

Låt mig med en gång förtydliga: även om jag gillar originalet med Arnie som predatordråpare är det ingen film som jag håller för helig eller ens sett de senaste åren. Så mina invändningar mot The Predator anno 2018 har inget att göra med att jag hela tiden satt och jämförde filmerna – så väl minns jag inte ens Predator. Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att The Predator lika gärna hade kunnat heta The Space Monster och handlat om valfri hittepå-best. Historien är ett slags hopkok med ingredienser från Gökboet, Transformers och slumpartad special forces-soldatfilm, säg, Navy SEALs, Black Hawk Down eller varför inte The Dirty Dozen.

Det finns så mycket som är problematiskt i den här soppan, såväl stort som smått. När det gäller småsaker anges det exempelvis mycket noga att Stargazer-projektet plockar upp Casey vid just Johns Hopkins-universitetet vilket inte spelar någon som helst jäkla roll överhuvudtaget. The Predator planterar dessutom hypotesen att personer med autismspektrumtillstånd skulle vara ”the next link in the evolutionary chain”, vilket i mina ögon framstår som direkt oansvarigt.

I det stora finns en olycklig soldatglorifiering där jag skulle kunnat känna en viss sympati om huvudpoängen varit att ge uppmärksamhet åt militära PTSD-offer. Som det är nu förvandlas allvarstyngda problem som självmordsbenägenhet och Tourettes snarare till en slags gisslan för att The Predator ska kunna låtsas att den har mer djup än en floursköljningskopp. Att filmen inte alls tycks se det problematiska i att sätta vapen i händerna på män som fem minuter tidigare utmålats som labila vrak (fast småroligt labila, förstås) med orden ”Now you have a gun in your hand! We’re soldiers!” blir…problematiskt. Direkt orimligt blir budskapet att en gäng labila vrak aldrig någonsin skulle utnyttja en sovande kvinna eftersom de också är amerikanska soldater, vilka inte ägnar sig åt sådana skamliga handlingar.

Den här önskan att både ha kakan kvar och äta upp den (och dessutom göra det utan att behöva lägga två strån i kors) spiller över till en generellt trivialiserande inställning till våld och dödande. Å ena sidan är det riktigt brutalt och blodigt. Mängden döda kroppar samlas raskt på hög. Å den andra sidan ska vi (åtminstone ibland) också skratta åt det här våldet. I en scen avfyras exempelvis ett av de livsfarliga predator-vapnen av misstag i ett vanligt villakvarter. Hade The Predator varit en annan sorts film hade vi fått se hur en hjälplös taskmört tvingas se sitt hus explodera, men på tryggt avstånd, och därmed kunnat skratta åt klavertrampet. Som det är nu går taskmörten ett blodskvättande öde till mötes innan huset exploderar men vi förväntas fortfarande tycka att det är roligt.

Men…det fanns en detalj med The Predator som faktiskt var dumrolig istället för bara dum och det var utropet ”Fuck me in the face with an aardwark!” Så där ser man, till och med en humorbefriad monsterfilm kan hitta ett skämt ibland.

Vi var några stycken som passade på att hänga lite med utomjordingar nere i Malmö
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Tillsammans täcker vi ganska väl in det nedre spektrat av en femgradig betygsskala, så för balansens skull kan man med fördel hoppa in hos Toppraffel! som är betydligt nöjdare än vad vi lyckades bli.

Annonser

Jag är en ivrig läsare av före detta jockeyn Dick Francis deckare och trodde mig därför ha en bild av det tjuv- och rackarspel som pågår i hästkapplöpningskretsar. Men England är inte Italien och Sienas palio (hästkapplöpning), som hållits sedan 1600-talet, är fan i mig ingen lek.

För det första rider alla barbacka, bara det… Nu var det länge sedan jag satt och studsade på en hästrygg i ett utkylt ridhus men jag minns tillräckligt mycket för att inse att de här killarna är så nära kentaurer man kan komma.

För det andra finns här ingen regelrätt kapplöpningsbana utan loppet går tre varv runt torget Piazza del Campo. Vi snackar alltså hårnålskurvor och Palio innehåller allt för många bilder på hästar som ränner rakt in i barriärer, sladdar ikull eller varför inte stryker så nära ett hörn att jockeyn antingen flyger av eller får knäet sönderslaget.

På pappret är det hästarna som styr kapplöpningen. Palion är en av de få (den enda?) tävlingarna i världen där det är hästen som vinner, inte jockeyn. Vilket alltså innebär att en ryttarlös häst kan vinna hela tjottaballongen, vilket också har hänt.

Men det är lite svårt att spela in en dokumentär med hästar i huvudrollerna och filmskaparen Cosima Spender har därför istället vänt sig till de som sitter på hästarna. Här får vi möta fyra olika jockeys: pensionerade veteranerna Silvano Vigni och Andrea de Gortes, dagens mästare Gigi Bruschelli med 13 vinster innanför bältet samt den unge Giovanni Atzeni som fortfarande väntar på sitt genombrott.

Själva spänningen i Palio ligger förstås i filmatiseringen av de två loppen som går under juli och augusti – ska Gigi ännu en gång stå som segrare och därmed bräcka Andreas rekord på 14 vinster? Eller är det äntligen Giovannis tur?

Och som det är spännande! Än en gång blir jag påmind om hur lätt det är att skapa engagemang i en film genom att slänga in ett tävlingsmoment men det funkar underbart väl i Palio. När första startskottet går har jag som tittare fått veta tillräckligt mycket om både kapplöpningens bakgrund samt de viktigaste spelarna för att knappt kunna andas under själva loppet.

Palio är i sina kapplöpningsscener klippt på ett sätt som gör den till nära nog en thriller. Insatserna är höga, omgivningarna är färgsprakande och överallt ligger det smältande toskanska solskenet. Kapplöpningarna åtföljs av extravaganta festligheter och parader där nära nog halva Siena tycks utklädda i 1600-talskostymer.

Men hur var det då med det där tjuv- och rackarspelet? Jo, palion är förstås lite mer än ”bara” en kapplöpning i all vänskaplighet. Hästar och jockeys tävlar för varsin stadsdel, contrada, och tidigt droppas antydan om att det inte är den bäste jockeyn som vinner utan den smartaste. Det är hästarna som lottas till de olika stadsdelarna och sedan får jockyerna ansöka hos dess ledare för att bli antagna som ryttare. De ses mer eller mindre som legosoldater, vilka jobbar för cash istället för lojalitet mot en särskild contrada.

Mutor, tjänster och gentjänster är självklara delar i detta spel och de sista dagarna innan tävlingen åtföljs jockeyrna av livvakter. Inte för att skydda dem mot angrepp från rivaliserande stadsdelar utan för att se till att de inte tar emot mutor för att förlora loppet. En nyckelposition är starthästen, vilken utses bara ett par minuter innan loppet kör igång. På banan är det en helt öppen fajt mellan de olika tävlandena att hinna chit-chatta ett par sekunder med just den ryttaren för att se om de inte kan övertala honom att ge ifrån sig vissa fördelar.

Rivaliteten mellan de olika stadsdelarna är brutal och det regnar skällsord över ryttarna. Palio ger oss tyvärr bildbevis på att lika hyllade som vinnande jockeys är, lika illa går det för de som förlorar. Som på så många andra ställen i världen är det pengarna som talar – rika stadsdelar har andra förutsättningar att rigga kapplöpningen på förhand. Eller, det är i alla fall vad de fattigare, förlorande, stadsdelarna säger.

Utan att egentligen göra det till en grej visar Palio också upp en värld av manly men. I princip alla som får tala inför kameran är män, från nybörjarjockeys till den officiella palioarkivarien till stadsdelsledarna. Jockeygroupies slåss om att få ta en selfie tillsammans med någon av de yngre och snyggare ryttarna som utmärkt sig. Han skryter då gärna lite lagom om hur farligt det är. Vi får en hel hö-hö-scen där det under stor munterhet förklaras att ridpiskorna (vilka inte bara används flitigt för att puckla på den egna hästen utan både motståndaren och dennes häst) är torkade tjurpenisar. En scen som säkert fick en del av sin stämning tack vare en kvinnlig filmare.

Det är bara att erkänna att jag blev nära nog förälskad i denna dokumentär. Ruggigt spännande, grymt snygg och med en dramaturgisk finess. Ett fascinerande ämne som avslöjar lager på lager av intrikaliteter. Top notch, helt enkelt.

En bit in i Mission: Impossible – Fallout, Ethan Hunts senaste äventyrskrönika, börjar jag fundera på i vilken av filmerna som Charlize Theron var skurken med det luddiga syftet för alla sina illdåd. Handlade det inte om en hårddisk av något slag? Och kanske en kidnappningssituation?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Kvinna utan samvete

När man idag pratar om ”ofilmbara” filmer menar man ofta manus eller förlagor som är särskilt komplicerade, har en speciell berättarteknik som funkar bättre i text eller som är så fantasifulla att inte ens den nuvarande CGI:n hänger med.

Läs hela inlägget här »

Det är nästan så man skulle kunna tro att MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) hade planerat allt in i minsta detalj. Den blomstertid nu kommer är nämligen en perfekt pendang till den uppmärksammade broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Även om våra huvudpersoner hamnar i en situation som går långt utöver vad som kan fixas medelst ett gäng burkar konserverade tomater samt ett spritkök.

Läs hela inlägget här »

Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.

Läs hela inlägget här »

Callum Lynch är en våldsam man. Dömd för mord avrättas han medelst giftinjektion och snipp, snapp, snut så var filmen slut.

Läs hela inlägget här »

Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.

Läs hela inlägget här »

Visst är det något med diktaturer och komplotter som gör dem alldeles särskilt lämpade för fars? Det absurda och surrealistiska sitter redan liksom på plats och så är det bara att tillsätta en nypa makaber humor.

Läs hela inlägget här »

När nu The Nile Hilton Incident gick och tog något av en storslam på måndagens Guldbaggegala måste jag ju tala om för världen vad jag tyckte om den… Jag har redan tyckt till om både Sameblod och The Square.

***

Polischefen Kammal Mustafa slänger till brorsonen Noredin ett karriärsmässigt köttben i form av ett kvinnomord på finhotellet Hilton. Noredins äldre kollegor, som redan är på plats i offrets hotellrum, tycks lägga betydligt större vikt vid chefens chanstagning än att säkra brottsplatsen. Tvärtom, här pinkas det hej vilt i toaletter och beställs mat från roomservice. Det gäller ju att passa på… Mordet kan enligt deras gedigna erfarenhet snabbt hänvisas till någon form av svartsjukedrama, vilket alltid är fallet när offret är en ung och vacker kvinna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser