Godzilla vs. Kong (2021)

Till hela världens förskräckelse anfaller plötsligt Godzilla, till synes helt oprovocerat, en av Apex anläggningar i Florida. Endast Madison Russell är övertygad om Godzillas oskuld och att anfallet inte kan vara en ren slump. Till sin hjälp tar hon poddaren och infiltratören Bernie Hayes, vilken också är helt övertygad om att det är något skumt som pågår hos Apex. Och han borde ju veta, det är ändå hans arbetsgivare det handlar om.

Och visst har Apex något på gång, men det är en affär som istället hänger på Kong. VD:n Walter Simmons tar kontakt med hollow earth-forskaren Nathan Lind och erbjuder sig att bekosta en operation som ska bevisa Linds teorier om en ihålig medelpunkt med antigravitation. Målet är en mäktig kraftkälla och det enklaste sättet att hitta igen den går via Kong. Men även i detta avseende kan man fråga sig om Apex verkligen har rent mjöl i titan-påsen.

Till min egen förvåning blev jag underhållen av både 2014 års Godzilla och 2017 års Kong: Skull Island. När jag nu bänkade mig inför Godzilla vs. Kong visade det sig emellertid att nöjet jag hade av originalfilmerna på intet sätt garanterade dubbel underhållning när de bägge titanerna skulle mötas. Istället fann jag mig fullkomligt ointresserad och blev närmast uttråkad av den påkostade CGI-festen.

I vanlig ordning är ingen av de mänskliga rollfigurerna mycket att hurra för utom möjligen Maddie Russell, porträtterad av Millie Bobby Brown. En tuff tjej, men aningens endimensionell. Ett ytterligare bevis för att manuset inte är särskilt välgörande för sina rollfigurer är Julian Dennison. Han var ju riktigt bra i exempelvis Deadpool 2, men här reduceras han till en blek kopia av Spider-Mans Ned (bägge faller inom kategorin ”rundlagd och nervös wingman”). Inte heller Brian Tyree Henry, Rebecca Hall eller Alexander Skarsgård gör några större avtryck. Orimligt vackra Eiza González blir närmast parodisk i sin utstuderade skurkpersona, inte minst på det sätt hon övertydligt alltid benämner Kong som ”the monkey”.

Genusmässigt är manuset inte heller mycket att hurra för. Brown och Hall får för all del vara ganska handlingskraftiga under historiens gång men när det kommer till upplösningens stora kanoner är det Dennison och Skarsgård som får stå för både idéerna och en improviserad hjärtstartare. I det avseendet blir Brown och Halls största bidrag till det hela att de har en känslomässig anknytning till Godzilla, respektive Kong. Hall får dessutom vara primärt ansvarig för Jia, en teckenspråkig liten tös som har en ännu starkare koppling till Kong än Hall själv.

Med tanke på att titeln, Godzilla vs. Kong, utgör hela konceptet, är filmens historia föga förvånande ganska tunn. Allt går ju ut på att placera titanerna mot varandra. Borta är flum om naturens balans och Vietnam-vibbar. Det i sig behöver inte vara fel, många filmer skulle tjäna på berättarmässig effektivitet och enkelhet. Problemet är att allt för många aspekter av Godzilla vs. Kongs manus är allt för dumma eller känns allt för dåligt underbyggda (detta gäller främst hela hollow earth-delen).

Med tanke hur dagens diskussioner förs och vilka som för dem vet jag exempelvis inte hur klokt det är att att ge en fullblodskonspirationsteoretiker som Brian Tyree Henrys Bernie rätt i sina misstankar om Apex onda uppsåt. Samtidigt ifrågasätter inte filmen det allra minsta att han under så pass lång tid kunnat infiltrera Apex-organisationen och dessutom skryta om det i sin podd utan att ha blivit påkommen. Så Apex är i princip allsmäktiga, utom när det kommer till att upptäcka en vaktmästare som är ute efter att stjäla information som de lyckats undanhålla från hela världen (utom ett relativt stort antal Apex-anställda får man anta)?

Samma manusmässiga inkonsekvens tycker jag finns i beteendena hos Kong och Godzilla. Godzilla ska på något vänster kunna känna av vad Apex har för sig men anfaller ändå helt fel anläggning. I syfte att få publiken att sympatisera mer med Kong (antar jag) är hans beteenden förhållandevis mänskliga, något som inte alls funkade för min del. Jag uppfattar också att vi ska se Kong som relativt intelligent, samtidigt som instinkterna att slåss mot Godzilla ska ta över när manuset så kräver. Den ofantligt bombastiska sekvensen när Kong ska återupptäcka någon slags förlorad civilisation i den lost world-shangri la-betonade ihåliga medelpunkten och i bokstavlig bemärkelse bli en kung på sin tron kändes direkt malplacerad.

Det finns nog en viss risk att jag skulle ha tyckt lite bättre om titan-filmen om jag fått se den på bio. Då hade jag kanske kunnat vara lika förlåtande mot den som jag blev gentemot första Godzilla-filmen när det begav sig. Nu blev jag som sagt mest uttråkad och kände att CGI-spektaklet kanske hade funkat bättre helt på egen hand. Låt Kong och Godzilla göra upp utan mänsklig inblandning. Tyvärr lär detta knappast vara den utveckling av MonsterVerse som står för dörren.

Concussion (2015)

En berg-och-dalbana kan utsätta åkarna för upp till 6g. En tränad person, i en särskild dräkt, kan uppleva 9g utan att förlora medvetandet. Välkommen till en karriär som amerikansk fotbollsspelare, där en spelarkollision kan generera mellan 60 och 90g. Spelar du på rätt position i laget kan en yrkesbana innebära en sisådär 25 000 kollisioner. Att den mänskliga kroppen kanske inte riktigt är byggd för den sortens påfrestningar är ett faktum så ovedersägligt att det tog NFL ända till 2009 att erkänna att det ens skulle kunna finnas någon koppling mellan sporten och sjukdomen CTE.

Fortsätt läsa ”Concussion (2015)”

X3: Thrillers i korthet (1996-2011)

The Gun Seller (1996)

Det visar sig att allas vår favorit-Sherlock-doktor Gregory House – Hugh Laurie – inte bara kan agera såväl nutida missbrukarläkare som intelligensbefriad prinsregent på 1700-talet. Han har också släppt blues-album, spelat på Cheltenhams Jazzfestival och…skrivit en bok.

Fortsätt läsa ”X3: Thrillers i korthet (1996-2011)”

The Batman (2022)

Ok, hänger ni med nu? Adam West, Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale, Ben Affleck. Och så nu då, Robert Pattinson. En ganska celeber skara som den före detta glittervampyren (en roll som Pattinson i rättvisans namn kämpat ganska hårt för att komma ifrån) kan sälla sig till.

Fortsätt läsa ”The Batman (2022)”

Margrete den første (2021)

alt. titel: Drottning Margareta, Die Königin des Nordens, Margrete – Queen of the North

Ok, dags att bikta sig. Jag har inte sett vare sig Arn-filmen eller Tre solar. Men jag såg Petri tårar när det begav sig och det var tillräckligt för att ingjuta en evig skepsis mot historiska filmer som utspelas på hemmaplan. Det enda som fick iväg mig till biografen för Margrete den første var förstås Tine Dyrholm i huvudrollen. Vem kan säga nej till Queen Trine?

Fortsätt läsa ”Margrete den første (2021)”

Dune: Part One (2021)

alt. titel: Dune

När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.

Fortsätt läsa ”Dune: Part One (2021)”

Beyond a Reasonable Doubt (2009)

alt. titel: Falskt alibi, Uskyldig dømt, Un alibi perfetto

CJ Nicholas är en ung och hungrig journalist med Pulitzer-ambitioner (finns det några medlemmar i journalistkåren som inte har det?). Han tänker inte ruttna bort på att göra meningslösa puff-pieces om vilket kaffe som är mest prisvärt eller agilitytävlingar. Istället har han siktet inställt på stadens åklagare Mark Hunter, en man som journalisten är övertygad om fabricerar bevis för att kunna sätta dit förövare. Hunters statistik när det gäller fällande domar ser ut att kunna pusha honom ända fram till i guvernörsvalet.

Fortsätt läsa ”Beyond a Reasonable Doubt (2009)”

Under the Dome (2013)

Lost-producenten Brian K. Vaughn är inte främmande för att låta saker och ting ta sin lilla tid, vilket givetvis inte var så dumt när det var dags att göra en adaption av Stephen Kings tegelsten från 2009, Under the Dome.

Fortsätt läsa ”Under the Dome (2013)”

The Stand (1994)

alt. titel: Pestens tid, Stephen King’s the Stand, Apocalipsis, Virus mortal, La danza de la muerte, L’ombra dello scorpione, The Stand: Das letzte Gefecht, Le fléau

När flunsan slår till i Texas-staden Arnette finns inte tid för direktiv om handtvätt, avstånd eller ens lockdown. Faktum är att hela staden evakueras i en grisblink av militären, möjligen beroende på att de har ett finger med i spelet. Så pass att de till och med håller klaffen om vad som verkligen är problemet när det visar sig att evakueringen av Arnette inte räcker och folk börjar insjukna över hela den nordamerikanska kontinenten med blixtens hastighet. Kan det vara så att militären mixtrat lite för glatt med något slags superinfluensavirus?

Fortsätt läsa ”The Stand (1994)”

Golden Years (1991)

Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv/Den lycka som vi känner, låt den stanna livet ut/Och när jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutar slå/Då ska du tänka på de stunder som var vackrast i vårt liv

Lasse Stefanz välkända smörsång om hur fantastiskt det är att åldras tillsammans hade kanske kunnat passa in på Harlan och Gina Williams. De har hållit ihop hela livet och synes älska varandra lika mycket som när de först träffades. Enda smolket i glädjebägaren är möjligen att Harlan vägrar låta sig pensioneras från jobbet som vaktmästare på Falco Plains. En anläggning som sägs tillhöra Jordbruksdepartementet men vars elstängsel och vaktade infart antyder att här försiggår något betydligt mer sinistert än experiment på frosttåliga tomater.

Fortsätt läsa ”Golden Years (1991)”