You are currently browsing the tag archive for the ‘Konspiration’ tag.

Jack Reacheralt titel: One Shot, Jack Reacher: One Shot

Kameran följer den vita skåpbilen, ackompanjerad av hetsigt spänd musik. Vem kör bilen? Vem är det som gör sin egen ammunition i de inklippta scenerna? Vem ska falla offer för krypskyttens kula?

Som det snart visar sig är det inte bara ett offer vi pratar om, utan hela fem stycken. Lyckligtvis har mördaren lämnat efter sig tillräckligt många ledtrådar för att polisen snart ska kunna sikta in sig på en rimlig misstänkt – före detta armékrypskytten James Barr, vilken sannolikt lider av svårartad PTSD.

Men innan Barr görs incommunicado tack vare slagsmålsinducerad koma (via en olycksalig fångtransport) hinner han kommunicera ett, och endast ett, budskap. ”Get Jack Reacher.” Hade det varit upp till polisen hade det nog tagit sin rundliga tid eftersom, vilket kommissarie Emerson raskt konstaterar, ”Jack Reacher is a ghost”. Men före detta militärpolisen Jack Reacher är en moralisk man, vilket i sin tur innebär att han faktiskt självmant dyker upp vid James Barrs sjukhussäng.

Bara för att raskt snappas upp av Barrs försvarsadvokat Helen Rodin. Reacher är ett stort fan av öppna sinnelag och lyckas övertala Helen om detsamma. Därför kommer de bägge snart till slutsatsen att det är något skumt på gång, att någon velat sätta dit James Barr för morden. Vilka i sin tur kanske inte alls är så slumpartade som de först syntes vara.

Det var ju det positiva surret kring filmen som gjorde mig nyfiken på Lee Childs thrillerhjälte Jack Reacher till att börja med. Så det var väl inte mer än rätt att jag efter avslutat läs-värv tog mig an filmen också. På Wikipedia kan jag läsa mig till att det fanns planer på filmatiseringar redan när första boken, Killing Floor, hade publicerats i slutet på 90-talet och det är inte så svårt att förstå.

För Jack Reacher är en tacksam hjälte – en stark moralisk ryggrad i ett stenhårt och monumentalt paket mot en generellt vek och amoralisk omvärld. En man som är lika händig med vapen som han är bekväm med att slå folk som förtjänar det på käften. Någon som tar världens skulder på sina axlar när de väl penetrerat hans personliga sfär. I det här fallet främst representerad av den unga Sandy som trots sina taffliga försök att sätta dit vår hjälte ändå väcker hans icke oansenliga beskyddarinstinkt.

Är man det minsta bekant med filmerna om Jack Reacher (uppföljaren Jack Reacher: Never Go Back såg dagens ljus 2016) lär man knappast ha undgått att Reacher porträtteras av Tom Cruise. Ett bra val för en habil thriller men samtidigt ett lite för välbekant fejs. Själv blir jag i alla fall alldeles för distraherad och ser inte alls någon Jack Reacher (viken egentligen ska vara lite av den klassiske western-hjälten ”the man with no name”) utan bara Tompa Cruise.

Ska man gå in på teknikaliteter är skådisen dessutom alldeles för snygg och alldeles för liten för att bli en trovärdig Reacher, en man som enligt böckerna tornar upp sig över de flesta vad gäller både längd och kroppshydda. Nog för att Cruise har en utsökt gymskulpterad torso men det är knappast muskulaturen hos en man som enligt egen utsago ”never works out” och mestadels lever på cheeseburgare och kaffe.

Cruise har teamat upp med sin regissörskompis Christopher McQuarrie och tillsammans har de skapar något som är den saknade länken mellan Mission: Impossible-serien och en TV-thriller. Stämnings- och utseendemässigt finns här ett förvånansvärt högt produktionsvärde men själva historien levererar inte särskilt mycket mer än en genomsnittlig söndags-film på TV. En söndags-film som tyvärr är utrustad med en synnerligen blek skurk i form av Werner Herzog. Särskilt som hans närvaro ska antyda hittills oanade höjder av rädsla, hot och grymhet men som i slutänden närmast förvandlas till en slags McGuffin-figur.

Men för all del, är man inte ute efter mer än genomsnittlig söndags-film-nivå kan en Jack Reacher-film absolut tjäna sitt syfte. Den förvaltar arvet från böckerna relativt väl och jag kan bara anta att Lee Child tycker detsamma. För om du uppmärksammade den där receptionspolisen som var märkligt lik Bryan Cranston? Ingen mindre än författaren i egen hög person. Vad är det för poäng med att skapa en cool hjälte om man inte kan få casha in i form av en mindre cameo?

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Midsommarafton ÄR ju ändå en nästan lika stor svenskhelg som nationaldagen. Så varför inte fira med en svensk filmklassiker?

***

StrulAlla kidsen älskar kemiläraren Conny. Han brinner för sitt ämne så till den milda grad att han tillhandahåller coola fyrverkerier till elevernas fester (Gandalf ain’t got shit on him!) och de presterar i gengäld enbart fyror och femmor på hans prov

Läs hela inlägget här »

Slow and steady wins the race. Det finns ett förfärande stort antal pocketböcker i våra bokhyllor vars omslag antyder lättsam thriller-skräck-deckar-advokat-action-underhållning. Jag har i de allra flesta fall ingen aning om hur de hamnade där. Så för att försöka motivera deras existens får de en efter en göra resan till badrummet där de läses högst fragmentariskt och snuttvis. Ingen läsning som gynnar författare av kaliber men det funkar för den typen av flygplanslitteratur.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pestens tid

Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.

Läs hela inlägget här »

Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att (Captain) Marvel investerat i en kedja retrobutiker som kursar grunge-utstyrslar, CD-skivor med No Doubt och pin-up-posters på Brad Pitt med tanke på hur icke-existerande risken är att publiken ska missa att handlingen utspelas på jorden anno 1995.

Läs hela inlägget här »

Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.

Läs hela inlägget här »

Deckarförfattaren Kristina Ohlsson tycks inte vilja ge sina huvudpersoner Fredrika Bergman och Alex Recht vare sig rast eller ro. De håller precis på att återhämta sig efter en omstörtande omorganisering av polisväsendet, vilket bland annat lett till att de fått den (i deras ögon) inkompetenta Margareta Berglin till chef. Alex tidigare så pålitlige kollega Torbjörn Ross kommer med insinuanta kommentarer och tycks allmänt ur gängorna. Fredrika har det mer än tufft på hemmafronten tillsammans med Spencer. Och vilka nya fuck ups har odågan Peder Rydh lyckats hitta på där han till synes hoppar från ett jobb till ett annat inom säkerhetsbranschen?

Läs hela inlägget här »

Med tanke på att Hollywood är (ö)kända för att satsa på säkra kort är det överraskande lite som ändå är säkert i filmbranschen. Efter The Bourne Ultimatum sade sig Matt Damon vara färdig med Jason Bourne. ”There’s no way we can trot out the same character”.

Läs hela inlägget här »

När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.

Läs hela inlägget här »

YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Lev Grossman, The Magicians
Roslund & Hellström, Tre minuter
Michael Connelly, The Lincoln Lawyer

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser