You are currently browsing the tag archive for the ‘Konspiration’ tag.

Pete Docter är i sanning en påhittig man. Han var det nymornade bolaget Pixars tionde anställde någonsin och en av de drivande krafterna bakom såväl Toy Story som Toy Story 2. När det var dags att börja fundera på något nytt efter Toy Story 2 var han redan inkörd på att det här med barns föreställningsvärldar var fruktbar odlingsmark.

Ett av de första utkasten till den nya filmen handlade om en vuxen som måste kämpa mot sina innersta rädslor i form av ett antal olika monster. Den är inte svårt att föreställa sig hur den idéen så småningom blev Inside Out.

Alltnog, istället började han fila på en historia från monstrens perspektiv. I USA finns det som bekant monster i varenda barn-garderob men bor de verkligen där hela tiden?

Självklart inte! Monster behöver förtjäna sitt levebröd precis som alla andra och bakom alla dessa garderobsdörrar gömmer sig ett helt monsteruniversum. De som törs ge sig in barnens sovrum är modiga killar (såvitt vi får veta finns det inga modiga kvinnor) eftersom barn är dödligt giftiga för monster. Men för att kunna få energi till staden Monstropolis finns inget annat val eftersom det som får hjulen att snurra är buteljerade barnskrik. Och vem är bättre på att framkalla sådana än garderobsmonster?

Monstren Mike och Sully utgör ett oslagbart toppteam ombord på företaget Monsters, Inc., om det inte vore för att Mike är så förbenat dålig på att sköta den dokumentationsbyråkrati som faktiskt är hans jobb att ta hand om. Så medan han tar med kärestan Celia ut på födelsedagsmiddag lovar Sully att täcka upp för sin kompis.

Men när han äntligen hittar de förlorade pappren upptäcker han också en ensam garderobsdörr. Ut från denna dörr kastar sig den obönhörligt äppelkäcka lilla flickan Boo som tycks övertygad om att Sully är en stor turkos och lilaprickig katt. I ansträngningarna att förpassa Boo tillbaka till sitt eget sovrum kommer Mike och Sully också en djävulsk komplott på spåren.

Orättvist nog har vi nästan börjat ta det för givet att varje ny animerad film ska ha tagit tekniska sjumilakliv jämfört med sina föregångare och därmed blivit lite blasé. Riktigt så bortskämda var vi inte i början av 00-talet men Sullys vajande päls är fortfarande imponerande bra. Men det som verkligen skiljer agnarna från vetet är som alltid en bra historia och det är främst tack vare den och inte det rent tekniska utförandet som gör att Monsters, Inc. fortfarande är en mycket underhållande film.

Relationsutvecklingen mellan Boo och de två monstren samt den klassiska Odd Couple/Buddy-känslan mellan Sully och Mike är både varm och rolig. Den här tittningen tyckte jag dock att det mest spännande var att upptäcka hur pass många drag av stumfilm som Monsters, Inc. arbetar med. Särskilt Sullys mimik när han tror att Boo malts till sopkomprimerat mos är helt obetalbar.

Men Monsters, Inc. är långt ifrån en stum film och tur är kanske det, för jag tror att det skulle ha varit svårt att känna så pass mycket för två animerade monster utan Billy Crystal och John Goodmans röster.

Pixarfilmer brukar ju inte sällan innehålla ett par referenser till andra produktioner. Den här gången var det också första gången som jag upptäckte att det i Boos sovrum finns en cowboydocka (ohhh, är hon flickan som överger Jessie i Toy Story 2? Mind. Blown.). Och även om Finding Nemo hade premiär två år senare måste det lilla clownfiskmjukisdjuret ha utgjort en teaser för de som visste vad som låg i den berömda pipen?

När man ser en film som är så pass dålig som Dog Eat Dog men som samtidigt är gjord av någon som är en så pass van filmmakare som Paul Schrader blir man så klart nyfiken. När jag började läsa på om denne Schrader insåg jag att jag egentligen inte alls var särskilt bekant med hans filmografi som regissör. I en slump som kan tolkas som Ödet hade jag American Gigolo ståendes osedd i hyllan. Nu skulle det bli ändring på det.

Innan Richard Gere blev affärsmagnaten Edward Lewis som köpte sex sällskap av Julia Roberts var han Julian Kay, den manliga horan som sålde sex till äldre kvinnor. När vi träffar Julian leker livet även om risken för att inte längre vara attraktiv för sina kunder ständigt lurar vid horisonten. Julian föredrar att inte tänka på saken och varför skulle han det?

Han vet att klä och föra sig på såväl tjusiga restauranger som högklassiga country clubs. Hans lägenhet är fylld med antikviteter, konst, en sådan där dyr racercykel som ser ut att vara gjord av gem och en full uppsättning golfklubbor. Han kör en svartglänsade merca, givetvis en cab. Ännu viktiga är att han inte ägs av någon. Han är så pass framgångsrik att han kan ställa krav hos arbetsgivaren Anne och känner sig så pass trygg att han kan frilansa hos den lite mindre nogräknade hallicken Joey.

Men så möter Julian den uttråkade och halvt deprimerade senatorshustrun Michelle som lovat sig själv att hon inte ska skada sin makes politiska karriär genom att lämna honom trots att det tycks vara vad hon själv allra helst skulle vilja. Hon blir först fascinerad av Julians ”yrke” men snart förstår man att förhållandet blivit till något mer för dem bägge.

Ungefär samtidigt börjar dock polisen ställa obehagliga frågor till Julian eftersom den kvinna som Joey hookade upp honom med brutalt har mördats. Julian tvingas snart inse exakt hur bräcklig hans livssituation egentligen är. Han lider knappast brist på fiender i form av hämndlystna äkta makar. En sådan enkel sak som ett alibi är plötsligt inte så enkelt när det kräver att en välbärgad kvinna ska erkänna att hon varit otrogen med en välkänd manlig prostituerad. Polisens nät dras åt hårdare och hårdare medan Julian blir mer och mer paranoid. Vem kan vara ute efter att sätta dit honom?

Ok, så om vi nu ska jämföra med Dog Eat Dog (även om det skiljer 36 år och en manusförfattare mellan filmerna)… Antingen har Schrader blivit avsevärt sämre som regissör eller också har han blivit så avancerad att jag inte ens kan börja fatta nivån. Dog Eat Dog framstod för mig som en ohelig visuell och historiemässig röra, med en massa överdrivet grafiskt våld som eventuellt skulle tjäna ett humoristiskt syfte men som inte var särskilt roligt.

American Gigolo har däremot ett bildspråk som jag fattar, en utveckling som kanske inte är så subtil men som jag ändå kan uppskatta och en dialog som gör de olika rollfigurerna och deras respektive relationer intressanta. Från det ögonblick när Richard Geres Julian själv börjar bli allvarligt oroad över indicierna som hopas över honom blir det dessutom riktigt spännande.

Jag gillar hur den inledande bilscenens sorglöshet kontrasteras i allt när Gere lite senare desperat kuskar runt i jakt på någon som kan hjälpa honom ur knipan. Dag har blivit till neonförgiftad natt, det öppna kustlandskapet förbytts i sjaskiga gatuscener, kostymen blivit till jeans (utan pressveck!) och skjorta, hans vårdade yttre är skäggstubbigt och jagat. Till och med den svartglänsade mercan är komprometterad och han har tvingats hyra en sunkigt senapsgul småbil istället.

Dessutom vilar det en intressant genusmässig ambivalens över hela filmen. Gere hävdar bestämt inför Joey att han inte servar manliga kunder. Han ser sitt jobb i termer av att ge kvinnor, vars sexuella behov länge nonchalerats, lite njutning. Han gör alltså dem en tjänst istället för att de betalar honom för att ställa upp på deras villkor.

Samtidigt poserar han nöjt och nästintill naken framför spegeln, lägger mycket tid på att välja sina utstyrslar och, lets’ face it, lever på att hålla sina kunder på gott humör genom att ge dem vad de vill ha. Han är bra på det han gör, ett faktum som fyller honom med både tillfredställelse, stolthet, självömkan, avsky och rädsla för vad som kommer att hända när han slutar vara bra på det. Och hur ska man tolka avslutningen, om inte att han är den ångerfulla horan Maria Magdalena som knäböjer inför sin frälsare?

En återtitt på Polanskis film gjorde mig främst sugen på att läsa Ira Levins förlaga. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag besökte den stackars utsatta Rosemary under tonåren och var lite nyfiken på hur thrillern skulle ha hållit under årens lopp.

Läs hela inlägget här »

the-conspiratorMan kan tycka att ett blodigt inbördeskrig skulle kunna räcka som grund för sekellånga konflikter. Men Amerikas förenta stater hade ytterligare ett nord-syd-trauma kvar på menyn innan det var dags att betala notan.

Läs hela inlägget här »

“Raymond Shaw is the kindest, bravest, warmest, most wonderful human being I’ve ever known in my life.”

The Manchurian Candidate 1962Den farligaste fienden är den som finns mitt ibland oss, den vi inte kan skilja ut. Kommunister har konstiga åsikter om arbetarklassen och Lenin på väggen. Muslimska terrorister är svartmuskiga i palestinasjal. Men hur är det med en dekorerad krigshjälte, en aktad journalist eller politiker som ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta?

Läs hela inlägget här »

GangstersKlas Östergren: Gangsters (2005)

Då har jag i alla fall klarat av ett av de svenska författarmansmåstena (bara Björn Ranelid kvar då). Klas Östergren, alltså… Jag ska inte påstå att jag var tillräckligt sugen alternativt nyfiken för att aktivt leta reda på Gentlemen så därför fick det istället bli uppföljaren Gangsters när tillfälle yppade sig.

Läs hela inlägget här »

The Philadelphia ExperimentNär Albert Einstein formulerat sin banbrytande relativitetsteori kopplade han av genom att pyssla med en modell som skulle kombinera elektromagnetism och gravitation. En modell som enkelt uttryckt skulle kunna utgöra en teoretisk bas för en osynlig tidsmaskin.

Läs hela inlägget här »

The Death CureJames Dashner: The Death Cure (2011)

När jag nu ändå i rask takt hade läst och gillat James Dashners två första Maze Runner-böcker, The Maze Runner och The Scorch Trials, var det väl bara att forsa vidare med den tredje, The Death Cure.

Läs hela inlägget här »

Den sjätte nattenAnnika Bryn: Den sjätte natten (2003)

Polisen Kenta försöker förgäves komma åt slemma nynazister genom att erbjuda ideologiskt grundande tjänster i sin undercoverpersona. Fyra personer har redan mördats på grund av sina anti-nazistiska åsikter och tiden börjar rinna ut för att kunna förhindra ett femte.

Läs hela inlägget här »

In Search of LovecraftFörtexterna till In Search of Lovecraft är faktiskt rätt snygga, lite sepiatonade med en massa symboler som flimrar förbi. It’s all downhill from there…

Regissör och manusförfattare David J. Hohl (tillika producent och klippare) bjussar på en historia om hur en konspiration omgärdar Lovecrafts mythos eftersom den råkar vara dagsens sanning. Ondsinta kultmedlemmar gör sitt bästa (vilket ärligt talat inte är särskilt mycket) för att förhindra att kunskapen om Nyarlahotep och grabbarna inte når allmänheten.

In Search of Lovecraft var ”official selection” vid 2008 års upplaga av H.P. Lovecraft film festival i Oregon. Ett faktum som säger avsevärt mer om festivalens förkärlek för all things Lovecraft än dess förmåga att bedöma filmkvalitet. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg