You are currently browsing the category archive for the ‘BOATS’ category.

Martins Scorseses evighetslånga Netflix-skapelse är nominerad i en hel hög kategorier:

  • Best Achievement in Directing
  • Best Performance by an Actor in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Motion Picture of the Year

***

Lastbilschaffisen Frank Sheeran ger sig, utan särskilt mycket betänkligheter, i lag med Philadelphia-maffian genom att sälja köttet han har betalt för att frakta. Hans arbetsgivare misslyckas trots detta kapitalt med att sparka honom från jobbet på grund av stöld. Istället får de sig en rejäl utskällning från domaren för sina försök att sätta dit en hederlig arbetare. Men Frank har vid det laget inget behov av chaffis-kneget eftersom han kommit ännu längre in i kretsarna av ”made men”. Genom vänskapen med bossen Russell Bufalino kommer Frank dessutom i kontakt med den välkänt hetlevrade fackföreningsordföranden Jimmy Hoffa och blir en slags livvakt åt honom.

Alltså: En film regisserad av Martin Scorsese. På rollistan namn som Al Pacino, Robert De Niro, Joe Pesci, Harvey Keitel och Bobby Cannavale. En miljö av maffia- eller gangster-50-tal. Känns det nytt, spännande, piggt?

Nej, Scorsese & gubb-Co. har knappast grävt upp The Irishman från development hell i syfte att vara innovativa eller bryta ämnesmässig ny mark. Snarare får jag en känsla av att filmens främsta syfte är att ge 70-plus-farbröderna en chans att återuppleva sin ungdom. Både filmskaparmässigt, i form av maffiamiljön, och levnadsmässigt, med det ljuva 50-talet. Till och med filmens soundtrack skulle kunna vara en ren sammanslagning av alla gubbsens Spotify-spellistor kallade ”Mina 50-talsfavvisar”. Ger detta The Irishman tillräckligt med existensberättigande som film? Tveksamt för min del.

Jag var tveksam redan innan titten. Trots att jag gillar många av Scorseses filmer, inklusive de maffia-betonade, kändes inte upplägget för The Irishman särskilt engagerande. Men alla förtjänar en ärlig chans, särskilt om de kommer med ett gäng Oscars-nomineringar i rockärmen. Tyvärr gjorde mina ansträngningar ingen större skillnad för The Irishman.

Med tanke på den kompetens som ändå är inblandad på alla håll och kanter ska jag inte gå så långt som att kalla filmen för ”dålig”. Däremot saknade jag något för att jag skulle bli ordentligt engagerad i det The Irishman vill berätta om. Och då menar jag absolut inte fler spelminuter eftersom de 209 som nu bjöds var på tok för många, redan de. I alla dessa tre aspekter påminner The Irishman händelsevis om min upplevelse av Tarantinos Once Upon…

I fallet The Irishman hade jag exempelvis önskat mig en fylligare bild av maffiakulturen(s makthierarkier), en mer komplett beskrivning av samtidshistorien (alternativt tidsandan) eller komplexare personporträtt. De här väldigt olika möjligheterna ger kanhända vid handen att jag saknade en tydlig linje i filmen.

Om filmen siktat på en historia om alla de miljöer som Frank Sheeran rör sig i, sedda genom hans ögon, skulle antingen de ha behövt vara mer detaljerade eller han mer intressant som huvudperson. Skulle den vara en historia om hur en man jobba med att kallblodigt skjuta folk i huvudet skulle denne man också ha behövt vara mer intressant eller försöken att krypa in under huden på honom mer seriösa. Skulle den vara en historia om Jimmy Hoffa skulle han och hans organisation behövt stå mer i centrum.

Nu blev det varken hackat eller malet i Steven Zaillians manus (baserat på Sheeran-biografin I Heard You Paint Houses av författaren Charles Brandt). Jag fick ingen känsla för var Bufalinos organisation befann sig i den amerikanska maffia-hierarkin, hur de påverkade sin samtid, hur Hoffa egentligen byggde upp och skötte sin organisation eller hur han påverkade sin samtid. Vissa saker beskrivs förvisso i detalj (exempelvis vissa personers mer eller mindre våldsamma hädanfärd), men jag har svårt att placera dem i ett sammanhang, medan andra (typ frasen ”paint houses”) i bästa fall flyger förbi i ögonvrån. Med tanke på speltiden (sade jag att filmen är 209 jävla minuter lång?) tror jag att Sheerans historia hade tjänat på att antingen utökas till en serie eller tajtas upp med en sisådär 30-60 minuter.

Däremot störde jag mig betydligt mindre än jag hade vågat hoppas på farbrödernas föryngrings-CGI. Det ska väl erkännas att Robert De Niro knappast ser ut som om han är blott 35 ungdomliga år första gången hans irländare stöter ihop med Joe Pescis Bufalino. Eller att Pesci vid det tillfället verkligen ser ut att vara nästan 20 år äldre än De Niro. Men det är bara vid ett par tillfällen som jag hajar till för att det ser direkt konstigt ut, rent ansiktsmässigt. En 70-plus-kropp är däremot svårare att maskera, varför det blir en smula märkligt när en hyfsat ung pappa rörelsemässigt snarare ser ut att tillhöra samma generation som sin egen far. Fortfarande kan jag dock tycka att det skulle vara bättre att lägga CGI-bucksen på en ung skådis istället. Andra skådespelare än 70+-farbröder behöver också ställa mat på bordet.

Mycket har skrivit och sagts om rollprestationerna från särskilt De Niro, Pacino och Pesci. De Niro var alldeles för nollställd för att jag skulle få ut särskilt mycket av hans Frank Sheeran. Det sägs omgående att Sheeran var en man som följde order, punkt slut, och så mycket mer blir han aldrig. Inte heller vad han tycker om den rollen. Jag kan inte riktigt relatera till beskrivningen att De Niro skulle ha varit ”rather emotional” när han berättade för Scorsese om Frank efter att ha läst Brandts bok. Det är då inget som syns på skärmen.

Pacino var väl varken bättre eller sämre än han brukar vara i sina hetlevrade roller. Däremot tyckte jag mycket om Pescis Bufalino, möjligen för att jag har minst erfarenhet av skådespelaren som något annat än högljudd och tokrolig eller komplett galen. Pescis prestation gör att man uppmärksammar honom, trots att han ofta befinner sig lite i bakgrunden. Hans gammelmansdarriga pillande med tummen mot fingrarna var en särskilt fin detalj.

Om The Irishman får vila lite och jag får vara ganska mycket mer påläst inför en omtitt tror jag filmen har potential att växa till sig. Men i nuläget är den inte så mycket mer än en alldeles för lång gubb-film.

Flera har ändå satt av en massa tid för irländaren:
Movies-Noir
Filmitch
Jojjenito
Snacka om film!

Den amerikanska räser-filmen är nominerad i både tekniska och prestigefyllda kategorier, nämligen:

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

alt. titel: Le Mans ’66

Henry Ford II har fått nog. Han stänger ned sin farfars berömda löpande band och meddelar såväl arbetare som kostymklädda mellanchefer: ”Man comes into my office with an idea, that man keeps his job!”.

En av idé-männen är chefen Lee Iococca (och nej, Ford sparkade inte alla andra). Iococcas förslag på hur Ford ska kunna kapa åt sig en del av marknadskakan är att appellera till den uppväxande generationen. Post-krigs-kidsen har pengar på fickan och en stark längtan efter att äga coola bilar. Men hur ska då stadiga, familjetrista Ford förvandlas till too cool for school? Genom att bygga racerbilar förstås! Och då menar inte Iococca sådana som jagar runt på äkt-amerikanska tävlingsarenor som Nascar. Nej, ska man satsa kan man lika gärna satsa stort – som exempelvis att utmana Enzo Ferrari på den europeiska hemmaplanen genom att bygga en bil som är både snabb och hållbar nog att vinna det klassiska 24-timmarsloppet som sedan 1923 går av stapeln i franska Le Mans.

Länge hade loppets segrare primärt kommit från Europa, men 1959 lyckades en viss Carroll Shelby, tillsammans med britten Roy Salvadori, kamma hem hela härligheten. Efter vinsten hade Shelby tvingats lämna tävlingsvärlden på grund av hjärtproblem men var fortfarande djupt involverad i bilbranschen. Han blir därför en given rekrytering för Iococca och Ford-initiativet. Shelby poängterar dock att en biltävlingsvinst inte bara hänger på hur mycket kosing man kan ösa ned i konstruktionen. Här i världen finns det vissa saker som inte kan köpas för pengar och en sådan ovärderlig resurs är mekanikern samt föraren Ken Miles.

Shelby och Miles spelas av Matt Damon, respektive Christian Bale, och det känns som om deras rollpersonligheter i någon mån speglar deras verkliga dito (eller i alla fall den bild som jag har av dem). Shelby är lugn och resonabel, särskilt jämfört med den tempramentsfulle Miles. Den förre får gjuta olja på vågorna mer än en gång medan den senare aldrig är rädd för hävda sin åsikt oavsett hur folk tar det. Miles är, som han själv får säga, ”not a people person”.

Mitt problem med denna rollfördelning i Ford v Ferrari är tvåfaldig. Trots att det som sagt inte är någon större hemlighet att Bale kan häva ur sig både det ena och det andra, särskilt under inspelningar, övertygar han inte det minsta som Ken Miles. Han brer på med en rejäl Birmingham-dialekt, men det räcker inte med ett par ”Bloody ’ell!” för att jag ska se någon annan än en överspelande Christian Bale i rollen. Det han för min del fixar är föga överraskande scenerna när han istället är den sammanbitne, målinriktade och på gränsen till besatte Ken Miles. Oftast placerad i bilens förarsätet och oftast tyst.

Filmens historia fokuseras till största delen på ett fåtal år i mitten av 60-talet. Själv hade jag velat veta mer om Damons kontrollerade Carroll Shelby. Publiken får aldrig riktigt komma honom in på livet och därmed heller aldrig möjlighet att förstå hans på ett sätt intressantare resa. Ken Miles lever för att köra bil jävligt snabbt och det får han också göra i filmen. Carroll Shelby levde för att köra bil jävligt snabbt och det fick han lov att sluta med. Hur påverkade den förändringen honom som person? Ford v Ferrari tillhandahåller en klassiskt förstående hustru i form av Mollie Miles (spelad av irländskan Caltriona Balfe) som får tala om för publiken att hennes make kommer att dö inombords om han tvingas ge upp tävlandet. Shelby tilldelas aldrig någon sådan förkämpe och det är synd.

Nej, de bägge herrarnas oförändrade personligheter får under filmens gång istället utmanas av det jättelika Ford-företaget. En rigid och stelbent koloss som vill köpa sig fördelarna av kreativiteten, entusiasmen och glöden hos personer som Shelby och Miles, utan att för den skull behöva upphöra med att vara rigid och stelbent.

Nu behöver faktiskt Tracy Letts Henry Ford II inte vara en helt igenom ondsint företagsledare, varför skurkrollen istället axlas av Josh Lucas mellanchef Leo Beebe. Han får å andra sidan leva upp till mer eller mindre nidbilden av en sådan karaktär. Någon som slickar uppåt och sparkar nedåt, som är arrogant, härsklysten och långsint, som tycker att principer är viktigare än konkreta resultat om han själv inte förespråkat dem och som är mer fokuserad på Yta och Mediabilden än den reella prestationen. Komplett med ett ständigt bländvitt och lismande, alternativt hånfullt, stomatolleende.

Regissör James Mangold har sagt att han medvetet lade det mesta av filmkrutet på den allt avgörande Le Mans-tävlingen anno 1966 istället för ett hattigt tävlingsmontage som skulle beskriva vägen dit. I sak är det förstås vettigt, men för min del bestod Ford v Ferrari ändå av en överväldigande mängd scener som alla i princip går ut på att klippa mellan däck mot asfalt, sammanbitna föraransikten, växelspakshänder och gaspedalsfötter. Om och om och om igen i en evig loop till ljudet av vrålande motorer. Och då börjar speltiden på 152 minuter kännas väl lång.

Men för all del, eftersom jag faktiskt inte hade en aning om hur denna BOATS skulle sluta lyckades Ford v Ferrari ändå upprätthålla mitt intresse över mållinjen. Samtidigt som jag ärligt talat har noll förståelse för det vettiga i att vräka sig fram i 300 knyck ett helt dygn i sträck. I mina ögon är kombon fart och sömnbrist ren idioti och inget som borde premieras.

Mig veterligt är det inte så många filmspanare som också sett bilfilmen. Bara två, faktiskt:
Movies-Noir
Snacka om film

Ibland kommer de där böckerna som inte ger så mycket tillbaka. Finns det en någorlunda schysst historia att följa med i brukar jag väl hänga kvar i dem efter bästa förmåga men denna biografi signerad skådespelerskan Marie Göranzon hade jag ärligt talat lagt ifrån mig om det inte varit för jobbets bokcirkel som draghjälp.

Läs hela inlägget här »

Factory Girl.jpgEdie Sedgewick. En sylfidisk It-girl (vilka It-girls var inte det under 60-talet?), en Andy Warhol superstar, fotomodell och frontfigur i youthquake-rörelsen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Läs hela inlägget här »

Witchfinder General.jpegalt. titel: Den blodiga snaran, Matthew Hopkins: Witchfinder General, The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Conqueror Worm

Året är 1645. Den första omgången av det brittiska inbördeskriget går mot sitt slut och England är i allt väsentligt ett laglöst land. Cromwells rundhuvuden har tvingat rojalisterna att backa tills de nu står med ryggen mot den irländska sjön. Det finns gott om utrymme för män som häxjägaren Matthew Hopkins och hans assistent John Sterne att ostört fullgöra sin gudfruktiga plikt: att hitta, döma och avrätta så många av djävulens anhängare som möjligt.

Läs hela inlägget här »

438 dagar.jpegSom berättare och filmskapare är det säkert lätt att lockas av den otroliga historien om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Perssons fångenskap i ett etiopiskt fängelse under mer än ett år. Närmare bestämt fyrahundratrett… ja, ni fattar. Få svenskar torde ha missat förloppet, antingen vid själva hemkomsten med allt vad det innebar av presskonferenser och mediauppbåd eller vid publiceringen av boken med samma titel som filmen. 438 dagar inleds trots det med den, i det här fallet, närmast överflödiga upplysningen om att filmen är ”baserad på en sann historia”.

Läs hela inlägget här »

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnan Läs hela inlägget här »

Man who knew infinityVem lämnar ett varmt och välbekant sydöstra Indien för ett svinkallt, fuktigt och främmande Storbritannien? Särskilt som resan i sig och kosthållet i det nya landet blir problematiska ur ett religiöst perspektiv.

Läs hela inlägget här »

Hacksaw RidgeOkinawa var sista steget i den omsorgsfullt planerade invasionen av Japan. Nedgrävda på ön, dryga 50 mil från japanska kusten, skulle de allierade kunna få ett slut på kriget. Kruxet var bara att där fanns ett gäng nedgrävda japaner som man var tvungen att göra sig av med först. I en ”tyfon av stål” stångade de amerikanska styrkorna blodiga sig mot den japanska väggen innan den till slut gav vika. Slutnotan gick på så där en 50 000 amerikanska liv och minst 85 000 japanska. Halva Okinawas befolkning försvann, antingen i striderna eller genom självmord.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Ebervall & Samuelson, Florence Stephens förlorade värld
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg