You are currently browsing the category archive for the ‘BOATS’ category.

alt. titel: Flykten från DDR, Balloon

Alla som sett Leonardo da Vincis skisser på en ornithopter och vad som skulle kunna vara en primitiv helikopter (alternativt de där filmklippen på misslyckade flygmaskiner som tycktes ligga i en oändlighetsloop på TV under 80-talet) vet att människans önskan att flyga brinner med en het låga.

De franska Montgolfierbröderna var de första att kunna stiga till väders i en luftballong och frågan är om de hade något annat syfte med spektaklet förutom att se om det kunde göras. Och eventuellt för att för evigt bli ihågkomna i böcker om teknikhistoria. Men blott elva år senare hade deras konstruktion redan letat sig fram till mer praktiska användningsområden, när fransmännen 1794 övervakade de österrikiska trupperna vid slaget vid Fleurus.

När den tiden kom, ersattes förstås luftballongerna med zeppelinare, flygmaskiner och helikoptrar. Men det fiffiga med ballonger är deras förhållandevis enkla konstruktion – en tygpåse, lite varmluft och en korg är allt man behöver. Vilket dock inte är det enklaste när man befinner sig i Östtyskland på slutet av 70-talet och vill bygga en illegal ballong för att fly det kommunistiska oket.

Det är icke desto mindre planen för familjerna Strelzyk och Wetzel som bor nära den bayerska gränsen. De är utleda på det östtyska angivarsamhället, risken att när som helst kunna arresteras för vad som helst, bli tillsagd vad man ska tycka och tänka samt dessutom ständigt behöva låtsas vara glad och tacksam över tingens tillstånd.

Att Ballon sannolikt inte kommer att bli en bitterljuv ostalgi-film antyds redan i inledningen, vilken förklarar att över 450 personer beräknas ha dödats och stämplade som förrädare mot republiken genom sina flyktförsök. Därefter kontrasteras förbundsrepublikens författning och barn som sjunger om ”heimat” med gränsvakter, skällande schäferhundar, taggtråd och dödande skott.

Trots alla risker som alltså var förenade med flyktförsök, både för de som försökte och för deras nära och kära som var kvar hemmavid, väljer Peter, Doris, Günther och Petra den vägen för att deras barn inte ska behöva växa upp i Östtyskland. Även om jag inte hade koll på historien förut, kommer det inte som någon större överraskning att den är baserad på verkliga händelser.

Familjerna genomförde sin våghalsiga flykt i september 1979 och historien filmatiserades faktiskt första gången redan 1982 av Disney, då med bland andra John Hurt i rollen som Peter Strelzyk. Klart att den var som att låta stekta sparvar flyga in i det kalla krigets anti-kommunistiska gap. Anno 2018 bjuds vi emellertid på en tysk produkt, regisserad och skriven av Michael Herbig. (Fun fact: Herbig är också tyska Toy Story-Woodys röst.)

Möjligen är dock hans syfte med sin film något liknande det Disney hade på 80-talet, för det finns som sagt inget positivt i Ballon med det östtyska samhället. Strelzyks granne jobbar för Stasi och hoppar provocerande obekymrat mellan att skryta om sina goda kontakter som gör att familjen kan semestra i Berlin när de vill och be ingenjören Peter om hjälp för att få in illegala västtyska kanaler på sin flådiga färg-TV.

Tyvärr har Herbig kanske blivit lite väl fångad av den fantastiska historien, för det går banne mig inte många minuter av speltiden då publiken tillåts glömma att vi snackar paranoid högspänning. Ballon utnyttjar vartenda verktyg som finns att tillgå i thriller-lådan både en och två gånger. Stasi-grannen får komma med tvetydiga kommentarer som ska få publiken att sätt hjärtat i halsgropen. Nagelbitande snabba klipp avslöjar till slut att polisen förstås knackat på en helt annan ytterdörr. Vi kastas väl raskt in i familjens första (misslyckade) flyktförsök som med ett ihärdigt, hetsigt score försöker få oss engagerade innan vi knappt fattat vad det handlar om, än mindre vilka de här personerna är som vi ombeds bekymra oss för.

Historien ÄR givetvis både fantastisk, spännande och intressant, så det är synd att berättandet är så pass klumpigt. Och visst är det viktigt att bli påmind om att det för inte så värst många år sedan fanns europeiska länder där soldater var ålagda att skjuta sina egna medborgare. Samtidigt kan jag inte undgå att samtidigt bli lite sorgsen vid tanken på den enorma optimism som fanns när muren (sorry, den ”antifascistiska skyddsvallen”) till slut föll. Vad blev det egentligen av den sköna, nya världen?

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De serier jag ändå satt betyg på är miniserien Dune, Joss Whedons Firefly, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongerna av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

The Queen’s Gambit (2020, 1 säsong och 7 avsnitt)

Det var svårt att missa hajpen kring Netflix-serien, schack och Anya Taylor-Joy. Lika bra att hugga de sju avsnitten när jag ändå var ”mellan serier”. Jag kan förstå att man blir förförd om man ser serien helt ospoilad, som när den dök upp på Netflix där mot slutet av 2020. För min del, som däremot tagit del av hyllningarna ända sedan dess, får serien det ganska mycket jobbigare att leva upp till förväntningarna.

För medan jag absolut blir underhållen av The Queen’s Gambit, vet jag inte om jag kan hålla med om att den är SÅ bra. Mycket är dock imponerande med den, naturligtvis först och främst utseendet. Scenografin är en fläckfri orgie i tidstypiska inredningar i såväl koja som slott medan Taylor-Joy är en våt 60-talsdröm med sin långa dansösben nedpressade i ett par tajta, halv-korta brallor som avslutas med ett par ballerinaskor.

Kanske handlade det om att uppgång- och fallhistorien, baserad på ett halvt om halvt kontrollerat missbruk kändes lite för välbekant? Eller också att jag efter ett tag (i höjd med avsnitt fem, innan avsnitt sju levererar en fet Deus Ex Machina för att få lite snurr på det hela igen) började fundera på om The Queen’s Gambit hade så mycket mer att erbjuda än förvisso extremt välregisserat schack-raffel och en rejält upputsad yta? I slutänden fick jag svårt att se förbi Taylor-Joys oerhört medvetna användande av sina oerhört välskapta och välmanikyrerade händer, särskilt i närheten av sitt ansikte.

Men radarparet Scott Frank och Allan Scott gör ett bra jobb med att sälja in schack och schackturneringar som världens mest spännande spelhändelser. I alla fall om de utspelas på 50- och 60-talet. Jag har inga problem med att förstå att många tittare blev förförda av spelet i sig. Plus att serien blir klart mer tilltalande av att sälja in många olika typer av relationer bättre än just romantiska sådana. I det perspektivet tar The Queen’s Gambit en del vägar som faktiskt inte är de mest förväntade och ur ett genusperspektiv är slutet mycket tillfredsställande.

Så absolut sevärd, men inte mer än en gång för min del tror jag. Å andra sidan… pop quiz, hot shot! Hur sugen är jag nu på att läsa förlagan av Walter Tevis på en skala från 1 till 64?

Jakten på en mördare (2020, 1 säsong och 6 avsnitt)

Klart jag blev likaledes nyfiken på serien som ”alla” både pratade om och hyllade. Men med de sex trekvartslånga avsnitten i ryggen förstår jag nog inte riktigt hajpen. Eller också är det så att Michael Marcimains stil inte riktigt funkar för min del, jag hade ju lika svårt att stämma in i hyllningskören av både Lasermannen och Call Girl.

Jag ifrågasätter verkligen inte själva produktionsvärdet av någon av de här tre – det jag köper rakt av från Marcimain är metodiken och noggrannheten i återskapandet av ett gånget Sverige. I fallet Jakten på en mördare skaver övertydligheten dock en hel del i mina öron. Alla pryttlar är fläckfria, från Doro-telefonerna till elskrivmaskinerna till de där bruna plastmuggshållarna. Men de små ljudklippen som ska sätta samma tidsanda och i tur och ordning lyfter upp nedmonteringen av psykvården, friskolor och PPM-val tjänar mest rollen av irriterande exposition.

Detta särskilt som sådana samhällsförändringar flankeras av rejäla kängor mot polisens omorganisering i sann NPM-anda. Den härskarteknikfingerfärdige chefen Krister Berg och hans HR-hantlangare gör tappra försök att förstöra karriären för gnetige frifräsaren Per-Åke Åkesson som efter femton års igelhärdighet till slut knäcker morden på Helén Nilsson. Jag har inga synpunkter på att serien tydligt velat lyfta insatsen från Åkesson samt kollegorna Monica Olhed och Erik Johansson men David mot Goliat-kampen känns samtidigt inte särskilt innovativ.

Andra har lyft det befriande i att serien inte är upputsad som exempelvis The Crown eller slagfärdig som en Aaron Sorkin-produkt. Ofta kan jag hålla med om det, men ibland blir det lite väl stelt och krystat. Jag köper utan problem att folk inte är särskilt naturliga eller känner sig bekväma i en förhörssituation men kollegor, vilka rimligtvis känner varandra ganska väl, borde kunna prestera kaffemaskinssnack med lite mer flyt.

Jakten på en mördare är utan tvekan ett stycke oerhört kompetent gjord true crime, inte minst i sin porträttering av ett Skåne som ligger ganska långt från Österlen-idyll. Men för min del var den långt ifrån ”årets bästa serie”.

Jag undrar om alla bankanställda någonstans i bakhuvudet alltid har med sig möjligheten att utsättas för det som Kreditbankskontoret vid Norrmalmstorg fick uppleva en vårdag 1973? Det vill säga att lokalen invaderas av en galning som skjuter med automatvapen och kommer med diverse krav på etablissemanget. Och sådana krav går förstås inte att ställa om man inte samtidigt har påtryckningsmedel i form av en gisslan.

Läs hela inlägget här »

Det händer märkliga och oförklarliga saker runt den unga Jane Harper. Spöken, säger ni? Kanske till och med en demon, ute efter att besätta lammköttet? Ingalunda, säger Joseph Coupland, professor i abnormal psykologi. Ett forskningsfält han mer eller mindre tycks ha övergett för att istället ge sig in på det paranormala området.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

Läs hela inlägget här »

Journalisten och författaren Anders Roslund tycks gilla att jobba i tandem. Först ut var samarbetet med Börge Hellström där paret fram till Hellströms död 2017 skrev deckare/thrillers om polisen Ewert Grens. Men medan Hellström fortfarande levde fann Roslund ytterligare en romankompis i manusförfattaren Stefan Thunberg (bland annat ansvarig för Jägarna 2).

Läs hela inlägget här »

För oss cyniker är det lätt att hitta ett annat ord för ”drömmare” – ”besatta”. För vad annat kan man kalla franske lindansaren Philippe Petit som får för sig att han ska gå på lina mellan World Trade Center-tornen efter att ha sett en tidningsartikel om konstruktionen av dem?

The Walk är Robert Zemeckis försök att i friare form än dokumentären Man on a Wire från 2008 berätta hur Petit kuppade sig in i tornen, spände upp en lina mellan dem och den 7 augusti 1974 spatserade fram och tillbaka på en stålkabel 400 meter upp i luften. Allt medan New York-poliserna som till slut anlände stod och hoppade på stället av nervositet över att galningen förr eller senare skulle falla mot en säker död.

Zemeckis och hans manus (skrivet tillsammans med en Christopher Browne) gör inga större ansträngningar att få publiken att ”förstå” Petit. Det tycks inte finnas något psykologiskt svar på var Petit får sin drivkraft från. Han vet bara att han från tidig ålder aldrig velat göra något annat än gå på lina och dessutom enbart göra det för sin egen skull. Inte så att han är främmande för att tjäna pengar på sina stunts men han kompromissar aldrig i syfte att få en publik. Backuper som säkerhetslinor eller -nät skulle göra hela övningen meningslös i Petits ögon. Han får själv, i Joseph Gordon-Levitts skepnad, uttryckligen förklara att han själv aldrig kunnat svara på frågan ”varför”. Det enda filmen siktar på att uppnå är att visa ”hur”.

Och det gör den väl ganska bra. Zemeckis är en erfaren man och vet hur man lägger upp en kupp-historia. För i grunden är The Walk en sådan, även om slutresultatet inte är en massa pengar, utan en kabel sträckt mellan två torn på Manhattan. Vi får medhjälparna av varierande kompetens och engagemang samt den evigt trogna och stöttande partnern Annie. En kvinna som aldrig tycks ifrågasätta vare sig Petits engagemang i sin dröm eller sitt eget engagemang i försöken att hjälpa honom uppnå den.

The Walk visades i 3D på IMAX-biografer och det är nog så man egentligen ska se den. Det mesta filmen har som talar för sig bygger på det visuella godiset från polske fotografen Dariusz Wolski och teamet som fick det att se ut som om Gordon-Levitt verkligen befann sig nästan en halv kilometer ovanför jordytan. Som så många andra kupp-filmer är den som bäst när det hela äntligen kan sättas i rörelse plus belöning i form av Petits kabel-promenader.

Gordon-Levitt gör ett helt ok jobb, men är liksom sin film absolut bäst när han får sätta lindansartossorna på den där kabeln. Innan dess är han lite för mycket överdrivet kolerisk fransos, jag förväntar mig att han hela tiden ska dyka upp i randig tröja, basker och med en baugette under armen. Vilket bland annat beror på att man valt att låta hans franskaccentuerade berättarröst följa oss genom det hela.

Den gör det dessutom från Frihetsgudinnans fackla och jag undrar om Zemeckis hade någon tanke med just den positionen. I mitt huvud framstår nämligen just Frihetsgudinnan som en kraftfull symbol för alla de som drömmer om ett nytt liv och nya chanser i the Land of Opportunity. Som Philippe Petit.

Under de sista minutrarna av The Walk blir det emellertid tydligt att Zemeckis hade ytterligare ett syfte med sin film, förutom att berätta om en cool kupp-BOATS. Faktiskt lyckas den för min del bli en av de mer berörande 9-11-filmerna jag sett, när tornen sätts in i ett 1970-talsperspektiv, men berättat ur ett post-2001-perspektiv. På något sätt lyckas Zemeckis, Gordon-Levitt och Alan Silvestris score göra det väldigt tydligt hur otänkbart det som hände den 11 september var innan det hände.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att se om sista, säg, halvtimmen av The Walk. Särskilt om jag fick chans till en maffigare visning än TV:n hemma i vardagsrummet kan stå till tjänst med.

alt. titel: Staden som fruktade solnedgången, Byen som fryktet solnedgangen

The Town That Dreaded Sundown är filmen som omedelbart lyckas pricka in två beprövade ordspråk: ”inget nytt under solen” och ”man lär så länge man lever”. Lärandet för min del handlar om att det tydligen finns två städer i USA som bägge heter Texarkana och som ligger mer eller mindre på statsgränsen mellan Texas och Arkansas. Den ena bara lite längre in i Texas och den andra…ja, ni fattar.

Läs hela inlägget här »

”Hey, wassa madder wid yuooo?!” Nej det finns ingen hejd på hur newyorkst italiensk-amerikansk Tony ”Lip” Vallelonga är. Tryggt förankrad i Bronx med knytnävar, en rejäl mage, fru och två barn samt stor familjekrets – pappa, bröder, systrar, svärföräldrar. Om det bara inte vore så tajt med pengar. För att kunna försörja familjen på mer än vadslagning om att kunna äta bisarra mängder mat tar Tony efter viss diskussion chaufförsjobbet åt en Donald Shirley.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises

Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg