You are currently browsing the category archive for the ‘BOATS’ category.

Efter en avklarad titt på The Right Stuff passade det alldeles utmärkt att kasta sig över Apollo 13. Förvisso har det hunnit gå sju år mellan slutet på Kaufmans rymdepos och Ron Howards BOATS-thriller men jag blev faktiskt förvånad över hur väl de två filmerna hängde ihop.

Flera namn återkommer, vilket förstås är föga förvånande. Mercury-astronauten Deke Slayton porträtteras nu exempelvis av Chris Ellis istället för Scott Paulin men står alltså fortfarande på NASA.s lönelista. The Right Stuff och Kaufman fick en del kritik för antydningarna att Gus Grissom skulle ha orsakat förlusten av kapseln Liberty Bell 7. I det perspektivet skulle inledningen till Apollo 13 kunna ses som en slags botgöring eftersom den med en enda ruggig bild påminner om de tre astronauter som dog i explosionen av Apollo 1967, varav Grissom var en.

Den mest övertydliga vändningen torde dock vara det sätt på vilket filmen håller på ”överraskningen” att det är Ed Harris som spelar flygledaren (eller vad det nu heter i rymdsammanhang) Gene Krantz. Harris, som i den dryga tjugo år äldre filmen porträtterade helylleamerikanen John Glenn.

Och det må vara en långsökt koppling men det blev svårt att inte notera hur mycket utsläppet av astronauturin från Apollo 13 påminde om gnistregnet från John Glenns rymdkapsel Mercury-Atlas 7. Rent visuellt alltså…

Nå, själva historien är kanske rätt välbekant för de flesta. Om inte annat frasen ”Huston, we have a problem”, vilken förstås aldrig yttrades i verkligheten. Trots att det bara gått ett år sedan Neil Armstrong gick på månen har den lynniga amerikanska publiken redan lessnat på månlandningar. Så uppskjutningen av Apollo 13 för att släpa hem lite måndamm är mest en stor grej för astronauterna Jim Lovell, Fred Haise och Ken Mattingly samt deras familjer.

Men när saker och ting börjar gå rejält åt helsike på väg till månen blir uppmärksamheten till slut intensiv. Både inom skål och vägg hos NASA, bland fruar och barn framför TV-apparaterna och hos den amerikanska befolkningen.

Hmm, som alltid är det farligt att återvända till gamla favoriter. Första gången jag såg Apollo 13 tyckte jag att den var ohyggligt spännande och har sedan dess inte haft någon anledning att ändra på den åsikten. Jag vet inte om problemet var att jag redan var rymdmätt från The Right Stuff eller om Hidden Figures fortfarande låg i bakgrunden och skavde. För visst hade det oförlikneliga mattegeniet Katherine Johnson ett finger med i spelet även här det gällde att få hem denna trio. Gissa tre gånger hur många svarta kvinnor som förekommer i Apollo 13.

Just det, återigen är alla kvinnoroller vikta åt oroliga astronautfruar. Jag inser att det naturligtvis är svårt att ändra på historien allt för flagrant men man hade ju exempelvis kunnat tänka sig att Tom Hanks Jim Lovell fått prata rymdfärder med sin dotter i stället för sonen (i form av den lätt igenkännlige Miko Hughes).

Jag upptäcker också att jag den här gången verkligen stör mig på den ödesmättade övertydligheten i scenerna där Kathleen Quinlans Marilyn Lovell får drömma mardrömmar och tappa bort sin vigselring vid en kritisk tidpunkt. Detsamma gäller klippningen mellan händelseutvecklingen i rymdkapseln och den nere hos NASA där fiffiga glasögonbärare måste lösa en massa problem med koldioxidförgiftning och strömtillförsel. I det här perspektivet blir också James Horners triumfatoriskt bombastiska toner allt för påträngande. Jag känner mig direkt vallad in i diverse känslomässiga fållor vare sig jag är med på det eller inte.

Det jag däremot inte kan ifrågasätta är skådespelarprestationerna och själva filmhantverket. Som vanligt när det gäller Ron Howard är Apollo 13 en solid film. Lägg till det supersolide Tom Hanks och vi har en film som ändå fortfarande förmår att underhålla. Bara inte lika mycket som när det begav sig 1995.

Annonser

alt. titel: Rätta virket

Sju män som ska rädda USA:s skamfilade ära. Trycket är inte nådigt på ”The Mercury Seven”, astronauterna som handplockats för att bräcka den ryska björnen i rymdkapplöpningen. En tävling där stormakten gång på gång tvingas se sig besegrad och propagandamaskineriet måste till slut ta till formuleringar som att USA kommer att skicka upp ”the first FREE man into space”.

Philip Kaufmans mastodontrymdepos The Right Stuff tar i från tårna och beskriver under sina 185 minutrar utvecklingen från 1947, och piloten Chuck Yeagers passerande av ljudvallen, till 1963 då Mercuryprojektet avslutas och Gordon Cooper blev den siste amerikanen att ge sig ut i rymden på egen hand.

Jag upplever också att det är mellan dessa två ytterligheter som filmen, alternativt regissör Kaufman, hela tiden pendlar. Ingen av dem verkar riktigt veta hur de ska förhålla sig till dem. Här finns absolut ett visst mått av beundran för astronauterna, vilka är tillräckligt galna eller tillräckligt uppmärksamhetstörstande för att spänna fast sig i en konservburk som sitter längst ut på vad som i praktiken är en långsmal bomb.

Samtidigt vill jag påstå att det är pionjären Yeager som går segrande ur filmstriden. Trots att Mercuryprojektet är i full swing med exploderande raketer och sjunkande rymdkapslar vänder filmen då och då tillbaka till det reserverade pilotesset som tvingas se den utveckling som han en gång ledde springa ifrån honom. Branden på den klassiska baren Pancho’s där alla piloterna samlades i början av 50-talet får tjäna som en melankolisk påminnelse om att inget består för evigt. Inte ens piloter som är gjorda av the right stuff. Som ingen riktigt vet vad det är eftersom piloter som är gjorda av the right stuff aldrig pratar om the right stuff. De bara ÄR. Hjältemodiga och tystlåtna som Chuck Yeager.

Men även om jag uppfattar Yeager som en slags moralisk segrare inom filmens narrativ ägnar förstås The Right Stuff en hel del tid åt att beskriva vad astronauterna som utgjorde The Mercury Seven pysslade med. Satte på raketgroupies. Genomgick mer eller mindre bisarra tester som ofta verkar ha gått ut på att få deras muskler att vibrera som en skål med chokladpudding. Söp i väntan på att få spänna fast sig i den där rymdkapseln. Bråkade med vetenskapsmännen och ingenjörerna som ville ta bort alla aspekter av den mänskliga faktorn från rymdfarandet. Bråkade sins emellan. Tvingades se på medan raket efter raket exploderade i allt mer magnifika fyrverkerier medan man förtvivlat försökte finjustera process och farkoster.

Kaufman lyckas ingjuta tillräckligt med spänning i händelseutvecklingen (särskilt för en sådan som jag som inte har särskilt bra koll på historien bakom det hela) och dynamik mellan de mest framträdande astronauterna för att de tre timmarna aldrig ska kännas sega. The Right Stuff innehåller också oväntat många humoristiska element.

En del av dem är fortfarande rätt roliga, som scenen där den galna presskåren pressar in sina giriga labbar genom en nätdörr vilket får dem att påminna om zombiehorderna i Night of the Living Dead. Eller den prekära situationen som uppstår när man får vänta alldeles för länge i den där rymdkapseln och verkligen, verkligen behöver gå på toa. Andra har kanske inte åldrats riktigt lika väl. Förutom kiss ska det förstås också vara hysteriskt lustigt med allehanda andra kroppsvätskor. För att inte tala om den komiska potentialen hos den fula sköterskan Murch.

Ingen läsare lär höja på ögonbrynen åt att detta är en mansdominerad film. Förutom Murch består det kvinnliga gardet av en uppsättning hårt prövade astronautfruar (plus en solfjädersviftande nakendansös i en oerhört märkligt klippt sekvens mot slutet av filmen). Men det är kanske min relativt nyliga titt på BOATS:en Hidden Figures som gör att den vita mansdominansen i The Right Stuff skaver lite extra mycket? För nu vet jag ju att det var betydligt fler än snoppbärarna i labbrockar, kortärmade vita skjortor eller rymddräkter som såg till att det blev åka av. Men med tanke på att filmen inte ens ger särskilt mycket cred åt de som konstruerade spakarna, utan uteslutande fokuserar på hjältemodet och kompetens hos de som satt vid spakarna är det kanske inte så konstigt att vi inte ser röken av några svarta personer. Vare sig män eller kvinnor.

Ur ett genusperspektiv kan jag dock inte låta bli att tycka att det är rätt roligt att mrs Betty Grissom var uppe i rymden långt före sin make Gus (spelad av Fred Ward). Betty spelas nämligen av Veronica Cartwright som vi känner igen som Lambert, medlem av den olyckliga besättningen på rymdskeppet Nostromo.

The Right Stuff blev i många avseenden en rätt typisk BOATS, mer intressant för den historia som filmen beskriver än genuint engagerande. I de fall den försökte med det, särskilt då i relation till Chuck Yeager, blev poängen allt för otydlig.

Regissör och manusförfattare Scott Derrickson vekar ha bestämt sig för att det här med övernaturliga skräckfilmer är hans grej. Efter The Exorcism of Emily Rose och Sinister har han i Deliver Us From Evil återigen snokat upp en ”verklig” exorcismhistoria.

Läs hela inlägget här »

En film som handlar om två demonologer (riktiga, tvättäkta demonologer dessutom) måste väl ändå innehålla en demon eller två? Jag insåg att jag inte mindes tillräckligt mycket av The Conjuring för att kunna bedöma om den borde ha sin självklara plats i ett demontema eller inte. Vad jag tyckte om filmen när det begav sig kan du läsa här.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Borg/McEnroe, Borg McEnroe, Borg vs McEnroe

Anyone for tennis?

Nej, här är vi mycket långt från Monty Pyton och snackar oblodigt men likväl dödligt allvar. Borg är filmen som i allt väsentligt försökt dramatisera Wimbledonfinalen mellan Björn Borg och John McEnroe 1980. Men även om en slag-för-slag-remake för all del hade haft nog med speltid för två långfilmer har manusförfattare Ronnie Sandahl insett att biopubliken sannolikt vill ha lite mer kött på benen.

Läs hela inlägget här »

Titten på mediokra Voyage of the Damned gjorde mig sugen på lite rejäl fartygsfilm – dags att se hur pass väl Titanic höll måttet efter 20 år. Jag såg filmen på bio när det begav sig och har sedan dess inte egentligen gett den en ordentligt uppmärksam tittning.

Läs hela inlägget här »

En bild av flyende människor på ett stort fartyg, en stjärnspäckad rollista, en speltid på över två timmar, en titel som Voyage of the Damned och lite lagomt bombastiskt spännande musik till förtexterna. Är det så konstigt att jag satt och förväntade mig en klassisk katastrofrulle?

Läs hela inlägget här »

Det torde vara närmast omöjligt att inte på något sätt komma i kontakt med Jan Guillou om man spenderar mer än ett par månader i svenska riket. I det perspektivet känns det nästan märkligt att karln väntade så länge som till 2009 innan han skrev sina memoarer.

Läs hela inlägget här »

Man hinner nojja över väldigt mycket under 100 dagar ute till havs. Felaktig kurs, sjösjuka, stormar, hajar, sönderskavda rep, vattensjukt balsaträ, krigsminnen, radioskugga från Anderna, malströmmar och säkert tusen andra saker. Fråga bara Thor Heyerdal och hans lilla gäng som under noga räknat 101 dagar var hänvisade till en 70 kvadratmeter stor flotte ute på Stilla havet.

Läs hela inlägget här »

Mannen med det uramerikanska smeknamnet Scotty har ägnat större delen av sitt liv åt att göra människor glada. Vad kan det handla om då? Idkat välgörenhet? På ett sätt kanske man skulle kunna se det så… Arbetat outtröttligen för mänsklighetens fromma utan att be om en cent i ersättning? Så skulle man också kunna kalla det… Hjälpt människor att hitta Den Rätta Vägen? Tja…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg