You are currently browsing the tag archive for the ‘Fängelse’ tag.

”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”

När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.

Och eftersom dagens film så att säga börjar i slutet, det vill säga med det hiskeliga mordet på en man och en hustru, vilka dessutom har en dotter som heter Lizzie, gick det ganska snabbt för min del att förstå vad det var för historia som Lizzie skulle berätta.

Fakta i målet är följande: den 4 augusti 1892 hittas John och Abby Borden brutalt yxmördade och den som hittar dem är dottern Lizzie. Det går ganska snabbt för polisen att bestämma sig för att Lizzie själv måste vara den skyldiga, hur osannolikt det än kan verka att en ung kvinna av respektabel familj skulle kunna göra något sådant. Men eftersom Lizzie själv aldrig erkände morden kan man förstås aldrig vara helt säker på vem mördaren egentligen var.

Lizzie ger i och för sig klart besked på den punkten men ser också till att leverera en synnerligen tydlig anledning till dådet. Tillsammans med husjungfrun Bridget Sullivan är de bägge två lätta kvinnooffer för de illvilliga männen som hade all makt i dåtidens samhälle. Bägge befinner de sig i underläge på grund av sitt kön och Bridget dessutom på grund av sin sociala klass (ensamstående och fattig irländsk arbetare). Något som görs mäkta tydligt när hon omedelbart informeras om att i Borden-hushållet är hon bara en av en lång rad av ”Maggies” alldeles oavsett hennes riktiga namn. Jag uppfattar att Lizzie vill göra en poäng av det oundvikligt destruktiva i att upprätthålla en tjusig fasad mot omvärlden, när allt som finns bakom denna fasad är förljugenhet och korruption.

Det är onekligen en för mig ny infallsvinkel till den välbekanta historien och en som förstås också är tacksam att göra i det sena 1800-talets konservativa Massachusetts. En tid och ett samhälle där män mer eller mindre per automatik var på topp. John Borden framställs som en både snål och pryd bakåtsträvare, vilken vägrar att installera gasljus och inte vill låta sin dotter gå ensam på teatern. Eventuellt vill filmen till och med göra gällande att det enda jämlika förhållandet i ett sådant samhälle är det mellan två kvinnor, men i så fall är det en poäng som helt bortser från deras ojämlika klasstillhörighet.

Lizzie och Bridget spelas av Chloë Sevigny och Kristen Stewart, vilka faktiskt funkar bra tillsammans. Fortfarande har jag svårt att känna att jag får särskilt mycket tillbaka från Stewarts prestation men tillsammans med Sevigny är hon som sagt ovanligt tilltalande. Sevigny är å sin sida bra i en relativt välbekant roll för hennes del – kvinnan vilken framstår som både labil och farlig eftersom hon på något plan är totalt oberäknelig. Här finns dessutom uttalade stråk av galenskap eftersom Lizzie nu och då drabbas av en slags krampanfall som i värsta fall gör henne medvetslös. En åkomma som hennes far förstås påpekar drar skam över familjen. Samtidigt kan jag tycka att det är lite synd att filmen valt att dra Bridget och Lizzies relation till sin föga förvånande spets – det hade varit mer intressant att låta dem bara vara vänner. Samtidigt är titelns tvetydighet i det perspektivet förstås rätt underhållande.

Men trots att filmen alltså handlar om ett makabert mordmysterium, är både stämning och tempo mer av ett saktmodigt drama. En stämning som understryks av blekt och softat ljus i många secener samt ett generellt klagande stråk-score. Och när sista ordet är sagt har Lizzie tyvärr inte lyckats ingjuta tillräckligt med liv i sin historia för att göra filmen minnesvärd. Mitt intresse upprätthålls främst eftersom jag vet vad filmen vill berätta, inte för hur den berättar det.

Jag fick sällskap till mordmysteriet av Fiffi och Cecilia. Det blev också första filmen ut på Filmspanarnas traditionsenliga SFF-dag

Annonser

alt. titel: The Bloodstained Butterfly

Edgar Allan Poe får ett otrevligt mord på halsen att reda ut? Nej, The Bloodstained Butterfly är ingen historisk film men nog var det lite roligt att känna igen Silvano Tranquilli från Danza macabra/Castle of Blood i rollen som kommissarie Berardi?

Läs hela inlägget här »

Anslaget i denna nya Papillon, alltså en remake av den klassiska filmen från 1973, lämnar lite utrymme för tvivel. ”Based on a true story” och så får vi blicka rakt in i Charlie Hunnams uppriktiga bruna ögon. Detta kommer att bli his-tory! Som jag kommenterade redan i min text om originalet finns det emellertid en hel del frågetecken kring sanningshalten i historien om Henri Charrière, kassaskåpstjuven som gick under smeknamnet ”Papillon” på grund av sin fjärilstatuering på bröstet.

Läs hela inlägget här »

Kolonier kan man ha till mycket. Råvaror, vetenskapligt intressanta djur och växter, lämplig mellanlandning på väg till en större och rikare koloni, strategisk befästning mot en annan, fientlig kolonialmakt. Eller också kan man använda dem som förvaring av misshagliga individer. Avskedsorden till brottslingarna som ska skeppas iväg till Franska Guyana (i nordöstra Sydamerika, stort ungefär som Österrike) är att Frankrike härmed tvår sina händer. Det bästa fångarna kan göra är att glömma sitt gamla hemland, för när de avtjänat sitt straff kommer de flesta av dem ändå att behöva stanna kvar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1

Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.

Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar. Läs hela inlägget här »

En betraktelse för att understryka skillnaden mellan två nationella temperament brukar vara att i Frankrike resulterade underklassens missnöje i en blodig revolution medan det i England resulterade i Monty Python.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ocean’s Eight

Debbie Ocean argumenterar högst trovärdigt för sin frigivning. Det är tårar och försäkranden om att hon föll för fel man (vilket ledde till en brottslig karriär) samt en önskan om ett enkelt liv där hon kan äta frukost i lugn och ro och betala sina räkningar.

Läs hela inlägget här »

Deadpool 2 hymlar inte med att den fortsätter i tangentens riktning från originalet. På en gång langas det upp en action-figur (well, sort of) från slutscenen i Logan ackompanjerad av Deadpools klagolåt över hur rivalen satt en närmast orimlig standard i fråga om insatser.

Läs hela inlägget här »

alt titel: The Skin I Live In

Alla kirurger arbetar med människans yttre i den meningen att de är inne och gräver i kroppen lite här och var, till skillnad från kollegorna inom psykiatrin. Men få av dem fokuserar i lika stor utsträckning på utsidan som plastikkirurgerna. De försöker hjälpa människor som av olika anledningar känner att utsidan inte matchar insidan, att insidan mår dåligt av utsidans nuvarande tillstånd. ”Om näsan/låren/örsnibbarna var mindre/större/annorlunda skulle jag må bättre”. Så vad händer när plastikkirurgins resultat tvingar mottagaren att istället fjärma sig från sin utsida?

Läs hela inlägget här »

Visst är det något med diktaturer och komplotter som gör dem alldeles särskilt lämpade för fars? Det absurda och surrealistiska sitter redan liksom på plats och så är det bara att tillsätta en nypa makaber humor.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Unravel Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser