You are currently browsing the tag archive for the ‘Fängelse’ tag.
Deadpool 2 hymlar inte med att den fortsätter i tangentens riktning från originalet. På en gång langas det upp en action-figur (well, sort of) från slutscenen i Logan ackompanjerad av Deadpools klagolåt över hur rivalen satt en närmast orimlig standard i fråga om insatser.
Om man har svårt att se det roliga i metahumor, referenser och underbältethumor, tja då ska man kanske hoppa över Deadpool 2. Det finns förvisso både en handling och actionscener men de är generellt av en sådan generisk art att utan den där komedimuslin (så påkostad att den sannolikt uppgraderats till att kallas granola) finns bara en skål med filmjölk kvar. Standardfilmjölk.
Men eftersom jag trots det ändå fann handlingen bättre än i första Deadpool vill jag ägna den några rader. I originalet sökte Deadpool bot, bättring och hämnd för egen del. I Deadpool 2 träffar han den unge och arge mutanten Russell, aka Firefist. Russell har spenderat ett par år på ett hem för ”Mutant Reeducation”, lett av en oerhört obehaglig och strikt religiös rektor.
På grund av Russells oförmåga att kontrollera sina krafter och Deadpools oförmåga att inte bete sig som ett rövhål slutar mötet med att de bägge två slängs i det isiga mutantfängelset Icebox. Även iförda en slags kragar som hämmar deras krafter vilket innebär att Deadpools allestädes närvarande cancer har obegränsad tillgång till hans celler.
Och en sjuk och trött Deadpool är inte den soligaste mutanten i Marveluniversat. Så när fängelset invaderas av en tidresande halvmekanisk supersoldat tycker sig vår superhjälte inte se någon större poäng i att skydda Russell. Ett beslut som han senare, i frihet, förvånansvärt nog får lite dåligt samvete för. Därför samlar han ihop ett gäng mutanter under det könsneutrala namnet X-Force för att frita grabben. Men Russell har redan skaffat sig en ny kompis i finkan.
Den första Deadpool-filmen var en frisk fläkt i Marvel-världen och uppföljaren är faktiskt inte mycket sämre den. Faktiskt undrar jag om den banne mig inte är bättre, trots att själva stilen nu är välbekant. Humorn är lika rolig, med en hel del Marvel-pikar och makabert kroppsplågande för Deadpools räkning. Handlingen, med Russell i något slags huvudfokus, är som sagt bättre eller i alla fall mer engagerande.
Och ska vi snacka skurkar räcker det kanske att fundera på matchen Ed Skrein vs Josh Brolin? Nä just det, inte mycket till fajt att tala om där. Brolin är stenhård som tidsresenären Cable och han närvaro leder förstås också till att Ryan Reynolds Deadpool ges tillfälle att droppa ett Thanos-skämt eller två. Plus reflektionen att Cable är en så mörk figur att man skulle kunna tro att han kom från DC-världen istället.
Bland nykomlingarna finna anledning att lyfta såväl Zazie Beetz som den lyckosamma Domino (vem säger att tur inte är en superkraft?) som Julian Dennison, vilken spelar Russell. En mutant långtifrån glamoröst hårdkokta typer som Rouge, Iceman eller Negasonic Teenage Warhead. Plus Eddie Marsan i rollen som Russells rektor förstås.
Deadpool 2 står sig väl, både som uppföljare och på egna ben (även om de under en period är byxlösa barnsben). Och missa för allt i världen inte postcreditscenerna där Ryan Reynolds tar tillfället i akt att justera sitt tidigare CV en smula.
Annonser
alt titel: The Skin I Live In
Alla kirurger arbetar med människans yttre i den meningen att de är inne och gräver i kroppen lite här och var, till skillnad från kollegorna inom psykiatrin. Men få av dem fokuserar i lika stor utsträckning på utsidan som plastikkirurgerna. De försöker hjälpa människor som av olika anledningar känner att utsidan inte matchar insidan, att insidan mår dåligt av utsidans nuvarande tillstånd. ”Om näsan/låren/örsnibbarna var mindre/större/annorlunda skulle jag må bättre”. Så vad händer när plastikkirurgins resultat tvingar mottagaren att istället fjärma sig från sin utsida?
Visst är det något med diktaturer och komplotter som gör dem alldeles särskilt lämpade för fars? Det absurda och surrealistiska sitter redan liksom på plats och så är det bara att tillsätta en nypa makaber humor.
Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.
alt. titel: Fast & Furious 8, Fast 8, F8
Om nu någon skulle ha tvivlat på F&F-franchisens utveckling till en bilburen Mission: Impossible försäkras Dwayne Johnsons agent Luke Hobbs av Kurt Russells Mr. Nobody: ”This thing goes south, you go to jail”.
alt. titel: Ardennerna, The Ardennes
Kain och Abel, Michael och Fredo Corleone, Jake och Joey LaMotta, Seth och Richie Gordon. Filmhistorien svämmar över av konfliktfyllda brödrarelationer och en av de senare i den raden är D’Ardennen, Belgiens bidrag till Oscarsgalan i februari 2017.
Edward Heward Bunker känns kanske inte som den mest givna av författare. Men som alla goda berättare vet är det lika bra att gräva där man står. Uppvuxen med alkoholiserade föräldrar och fosterhemsplacerad från fem års ålder tog det inte lång tid innan Bunker började göra sig en karriär på bankrån, knarkaffärer och utpressning. Vid 17 års ålder hade han den tvivelaktiga äran att bli San Quentin-fängelsets yngste fånge någonsin.
Politi (2013)
alt. titel: Polis
Klart man måste ta sig an en ny Harry Hole-bok, inte minst som den tidigare Gengångare lämnade läsaren i tron att detta var slutet för Nesbös alkoholiserade anti-hjälte.
Upptäck Turkiet! Stränderna, kulturen, exotismen, mötet mellan väst och öst! Knarket, rättssystemet, fängelserna! Amerikanen Billy Hayes behöver inte välja, han tar både och. Ett amatörmässigt försök att smuggla ut 2 kilo hasch landar honom en fängelsedom som ändå är förhållandevis mild – lite drygt 4 år.
Den unga Cosette förstås inte alls varför hennes älskade fosterfar Jean blir så in i märgen rädd för besöket från polisinspektören Javert. Kanske borde hon själv ha blivit lite mer rädd eftersom Javert är på plats för att skvallra på henne själv och den kärlekshistoria hon har inlett med den sköne men radikale Marius Pontmercy?
That’s what HE said!