You are currently browsing the tag archive for the ‘Fängelse’ tag.

Kolonier kan man ha till mycket. Råvaror, vetenskapligt intressanta djur och växter, lämplig mellanlandning på väg till en större och rikare koloni, strategisk befästning mot en annan, fientlig kolonialmakt. Eller också kan man använda dem som förvaring av misshagliga individer. Avskedsorden till brottslingarna som ska skeppas iväg till Franska Guyana (i nordöstra Sydamerika, stort ungefär som Österrike) är att Frankrike härmed tvår sina händer. Det bästa fångarna kan göra är att glömma sitt gamla hemland, för när de avtjänat sitt straff kommer de flesta av dem ändå att behöva stanna kvar.

Det räcker med att ha sett en endaste fängelsefilm för att fatta att den kortvuxne, smale och glasögonprydde Louis Dega är det möraste av lammkött i ett sådant här hårdfört gäng. I likhet med sina moderna motsvarigheter är gröngölingen förstås bara skyldigt till ett ”white collar crime” – förfalskning och förskingring. Ett förhållande som den tuffare Papillon (så kallad på grund av en fjärilstatuering tvärs över bröstbenet) gärna utnyttjar. Har erbjuder sina livvaktstjänster och det dröjer inte länge innan Dega inser det kloka i att betala för att slippa få en kniv i halsen.

Väl framme i Sydamerika litar Dega och Papillon på att Degas mutpengar ska säkra dem ett enkelt kneg och hyfsad behandling. Men då hade de inte räknat med att en av de ansvariga officerarna förlorade stora pengar i Degas bedrägeri och innan de vet ordet av är de fast i ett helvete av lera, krokodiler, monsunregn och knapphändiga ransoner. Dega har fortfarande gott hopp om att hans pengar, hans fru och hans advokat med gemensamma krafter ska befria honom men Papillon kan bara tänka på flykt.

Utsikten att få en chans att se en nyinspelning (som jag inte ens visste om fanns, men nu är den sedd och text kommer på fredag) från 2017 av Papillon var den välriktade spark i baken som behövdes för att jag till slut skulle sätta mig ned med denna ändå klassiska film. Till viss del har längden avskräckt och i backspegeln tvingas jag konstatera att ja, 150 minuter är lite väl långt. I slutänden sitter jag och håller tummarna för att flyktförsöket ska lyckas, inte för att jag egentligen håller på fångarna utan för att jag vill att filmen ska ta slut. Det är aldrig ett gott tecken.

Bland annat tack vare Steve McQueens närvaro som Papillon himself är det närmast omöjligt att inte sitta och jämföra med den tio år äldre The Great Escape. Rent story- och karaktärsmässigt tycker jag nog att The Great Escape lyckas bättre genom att vara mer fokuserad (trots en tjugo minuter längre speltid). Det beror bland annat på att upptakten är upplagd på ett sätt som gör att jag inte alls skulle ha fattat det var Papillon som var filmens huvudperson om hans namn inte också varit dess titel. Det dröjer ett bra tag innan jag slutar undra varför filmen inte heter Dega.

Någonstans i sista tredjedelen upplever jag också att Papillon ändrar perspektiv och våra två huvudprotagonister har helt plötsligt blivit mer av symboler eller arketyper än verkliga personer. Dega är den som alltid finner sig tillrätta, tar den enkla vägen och följer med strömmen medan Papillon måste leva på sina egna villkor, vara fri och eventuellt också rättfärdiga ett hittills förspillt liv. Jag fattar inte riktigt om poängen med filmen helt plötsligt blivit att antingen porträttera det odödligt mänskliga hoppet, den oknäckbara ”anden” (det öppna slutet skulle kunna tolkas så) eller en kritik mot det grymma systemet med straffkolonier.

Fram tills dess har filmen emellertid bjudit på en oväntad blandning av bitsk humor och råhet, ett par snygga oneliners (”Make the best of what we offer you and you will suffer less than you deserve”) och två oväntat lättsamma straffångar. Dustin Hoffmans Dega är ingen gnällande fegis och McQueens Papillon vare sig illojal eller ens särskilt brutal.

Produktionsmässigt finns absolut ingenting att klaga på. Regissören Franklin J. Schaffner har liknats vid bland andra David Lean och jag inbillar mig i alla fall att jag förstår den jämförelsen. Det är många stora och vida utblickar, många horisontella kameraåkningar och ett i största allmänhet ambitiöst berättande. Schaffner hade haft en jäkla streak med tre Oscars-vinnare på raken (bland annat en viss ap-sci-fi) men i och med Papillon var det slut med den saken. Dock blev Jerry Goldsmiths score nominerat.

I botten på historien ligger en viss Henri Charrière som 1969 publicerade en självbiografi om sina 14 år som straffånge. En självbiografi som var helt sann. Eller till 75% sann. Eller till 10% sann. Eller främst baserad på en annan förrymd fånge vid namn Charles Brunier. Eller en ren ripoff på en annan självbiografi som publicerats 30 år tidigare. Som synes finns det vissa frågetecken kring sanningshalten i exakt de händelser som beskrivs i Charrières bok, men jag kan inte tycka att de påverkar filmen eller dess manus i någon högre utsträckning. Det är inte särskilt svårt att se historien som ett slags konglomerat av brutalitet som mycket väl kan ha förekommit på ett eller annat sätt under de 100 år som fångkolonin existerade (1852-1953).

Alltså lite långdraget men i genren ”rymmande lägerfångar” en helt ok mastodontlång film.

Annonser

alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1

Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.

Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar.

Om man inte riktigt vet vad som väntar kan man till en början tro att Jaques är en ordentlig grabb. Nyss hemkommen från militärtjänstgöring i Algeriet synes han vara en plikttrogen och tacksam son till mor och far. Men snart visar det sig att han är lite för förtjust i lätta pengar för att betala en livsstil som tycks bygga på lika delar prostitutionsbesök och kortspel.

Ofta diskuteras det faktum ifall man kan tycka om en film trots att man inte känner några som helst sympatier för dess huvudperson. Public Enemy torde kunna användas som ett skolboksexempel på just denna svårhanterliga balans. Jaques är en person som har lätt för att slå ifrån sig och bli förbannad men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över hur karln egentligen är funtad.

Exempelvis verkar han som sagt tycka genuint bra om sina föräldrar men så fort de ifrågasätter hans livsval det minsta lilla hugger han tillbaka med att anklaga fadern för att vara en toffel, tillika tysk medlöpare under andra världskriget. Han blir hals över huvud förälskad i den spanska Sofia och skaffar ett par, tre barn med henne men när hon inte vill att han fortsätter med sin kriminella bana ligger smockan (för att inte tala om pistolhotet) oerhört nära under den jovialiska familjefadersytan.

Jaques liv spelas upp som en kavalkad av mer eller mindre dumdristiga kupper (gärna bankrån eller kidnappningar, helst sådana som inbegriper ett visst utklädningsmoment) och därpå följande fängelsestraff. Han tycks ha haft tillräckligt sunkigt konsekvenstänk för att klara av att genomföra sina närmast halsbrytande brott, vilket å andra sidan innebar att han åkte fast gång efter annan. En sådan där kille som på ett sätt är orimligt smart (han gillade som sagt att klä ut sig och tycks ha varit ganska lyckosam med det) men samtidigt är otroligt korkad. Att sätta sprätt på en stor del av tjuvgodset på bilar, smycken och pälsar efter en lyckad kupp är bara förnamnet…

Till slut verkar han ha överdoserat på sin egen image som samhällets fiende nummer ett, men med ett visst mått av tjuvheder. Han blir oerhört upprörd om någon journalist vågar antyda att Jaques Mesrine inte är en man som håller vad han har lovat. Frågan är om han försökte odla bilden av sig själv, för sig själv, som en romantiserad Robin Hood, vilken stal från de rika för att ge till den fattige, det vill säga sig själv? Jag undrar om filmen, i alla fall till viss del, också vill framhålla denna bild genom att rulla nyhetsinslag om flera av 70-talets terrordåd på TV. Det kan vara rena tidsmarkörer, men skulle också kunna tjäna syftet att relativisera Jaques brott.

Mesrine spelas av Vincent Cassel i vad som måste vara hans paradroll för tid och evighet. Jag har i alla fall svårt att se hur han skulle kunna toppa denna prestation som inbegriper både en förmåga att förmedla denna mångbottnade person till mig som tittare och en remarkabel kroppslig förändring vartefter historien framskrider. Den stör-smale killen i militäruniform kommer successivt allt närmare en imponerande Gérard Depardieu-plufsighet. Ett bevis på både hans och filmens förmåga att visa på Jaques komplexitet torde vara att slutscenerna får ett stråk av sorgsenhet trots att mannen som sagt knappast framstått som en särskilt trevlig typ under resans gång.

Lite hjälp på traven får dock Cassel också av filmproduktionen som sådan. Jag har svårt att hitta fel i tidsmarkörer som kostym eller miljöer, vilka dock aldrig tar överhanden. Det förekommer mycket sällan exempelvis musik som mer eller mindre skriker ut ”Hey, hey, boys and girls, it’s 1975!” Det förekommer också en hel del andlöst spännande scener om antingen kupper eller utbrytningsförsök som antyder att klipparna Eloi Painchaud, Bill Pankow och Hervé Schneid vet vad de gör. Även kameraarbetet låter ana en viss ambition och tar sig bortom rakt-upp-och-ned-tagningar.

Public Enemy är en gangsterbiopic som för all del inte vill få oss att avsky sin huvudperson men som sällan eller aldrig heller försöker ursäkta det han gjorde.

En betraktelse för att understryka skillnaden mellan två nationella temperament brukar vara att i Frankrike resulterade underklassens missnöje i en blodig revolution medan det i England resulterade i Monty Python.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ocean’s Eight

Debbie Ocean argumenterar högst trovärdigt för sin frigivning. Det är tårar och försäkranden om att hon föll för fel man (vilket ledde till en brottslig karriär) samt en önskan om ett enkelt liv där hon kan äta frukost i lugn och ro och betala sina räkningar.

Läs hela inlägget här »

Deadpool 2 hymlar inte med att den fortsätter i tangentens riktning från originalet. På en gång langas det upp en action-figur (well, sort of) från slutscenen i Logan ackompanjerad av Deadpools klagolåt över hur rivalen satt en närmast orimlig standard i fråga om insatser.

Läs hela inlägget här »

alt titel: The Skin I Live In

Alla kirurger arbetar med människans yttre i den meningen att de är inne och gräver i kroppen lite här och var, till skillnad från kollegorna inom psykiatrin. Men få av dem fokuserar i lika stor utsträckning på utsidan som plastikkirurgerna. De försöker hjälpa människor som av olika anledningar känner att utsidan inte matchar insidan, att insidan mår dåligt av utsidans nuvarande tillstånd. ”Om näsan/låren/örsnibbarna var mindre/större/annorlunda skulle jag må bättre”. Så vad händer när plastikkirurgins resultat tvingar mottagaren att istället fjärma sig från sin utsida?

Läs hela inlägget här »

Visst är det något med diktaturer och komplotter som gör dem alldeles särskilt lämpade för fars? Det absurda och surrealistiska sitter redan liksom på plats och så är det bara att tillsätta en nypa makaber humor.

Läs hela inlägget här »

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fast & Furious 8, Fast 8, F8

Om nu någon skulle ha tvivlat på F&F-franchisens utveckling till en bilburen Mission: Impossible försäkras Dwayne Johnsons agent Luke Hobbs av Kurt Russells Mr. Nobody: ”This thing goes south, you go to jail”.

Läs hela inlägget här »

dardennenalt. titel: Ardennerna, The Ardennes

Kain och Abel, Michael och Fredo Corleone, Jake och Joey LaMotta, Seth och Richie Gordon. Filmhistorien svämmar över av konfliktfyllda brödrarelationer och en av de senare i den raden är D’Ardennen, Belgiens bidrag till Oscarsgalan i februari 2017.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser