X2: Olagliga BOATS (2000 & 2016)

Som av en ren händelse kom jag att se två filmer som tycktes ha mer och mer gemensamt, ju mer jag tänkte på dem. Den ena är regisserad av Steven Soderbergh och den andra skulle mycket väl kunna ha varit det. Dessutom blev jag sugen på att se icke-Soderbergh-filmen tack vare titten på äkta Soderbergh-filmen Magic Mike från 2012.

I Magic Mike spelar Matthew McConaughey strippbossen Dallas, en man som tack vare sitt yrke visar upp en synnerligen vältränad kropp för att uttrycka det milt. Fyra år senare har han först svultit sig för rollen som Ron Woodroof i Dallas Buyers Club, för att sedan gå vidare till gruventreprenören Kenny Wells kulmage i BOATS-dramat Gold (icke att förväxlas med filmen Fool’s Gold från 2008 där han också hade en roll). Ingen ska längre kunna säga att Matthew McC bara är ett pretty face.

Kenny är också en roll som känns igen från skådisens senare karriär – den intill hjärtinfarkten och besatthetens gräns intensive mannen (Dallas Buyers Club, True Detective). I Gold går han från konkursmässig loser till att vara ägare av en världens mest lovande guldfyndigheter i Indonesien.

En liten läsning på utmärkta sajten History vs Hollywood gör det snart klart att Gold, och regissören Stephen Gaghan, emellertid tagit sig väldigt stora friheter med sanningen. En film som däremot ligger något närmare sitt verkliga ursprung är den som verkligen är regisserad av Steven Soderbergh. Dessutom något av en klassiker vid det här laget: Erin Brockovich.

Jag har sett Erin Brockovich många gånger sedan premiären men hinner av någon anledning alltid glömma bort mellan varven vilken otroligt bra prestation Julia Roberts gör. Hennes Erin är nyanserad och mångsidig, en kvinna som är snabb att slå tillbaka om hon upplever den minsta ringaktning från sin omgivning men också rolig, smart, slagkraftig, generös och med ett närmast overkligt driv när det gäller.

Det är väl sannolikt BOATS-historien i Gold som gör att jag associerar filmen med Steven Soderbergh, men manusmässigt är det stor skillnad mellan i alla fall dessa två. Gold lyckas inte riktigt få till vare sig tempo, förväntan eller spänning medan Erin Brockovich på sina ställen fortfarande gör att jag sitter och håller andan. Den senare är också avväpnande i sin humor medan Gold, likt Kenny Wells själv, känns lite för svettigt desperat i sina försök att övertyga oss om sin förträfflighet.

Mycken möda ägnas åt vänskapsrelationen mellan Matthew McC och Édgar Ramirez geolog i Gold, men trots det känns den tidigare filmens rollfigurer betydligt mer vardagligt trovärdiga och därmed mer naturliga i sin dynamik. Det är kanske inte helt osannolikt att tänka sig att det finns en viss skillnad i kompetens och fingertoppskänsla mellan Soderbergh och Gold-regissören Stephen Gaghan (vilken dessutom följde upp Gold med ett av 2020 års största haverier: Dolittle).

Gold var sällan tråkig och jag kan tycka lite synd om Matthew McC som utan tvekan gick all in med viktuppgång och tunnårighet. Men det räcker inte för att göra en bra film, en film av Erin Brockovichs kvalitet.

Erin Brockovich (2000)

Gold (2016)

X2: Höstläsning i korthet (2003 & 2017)

A Short History of Nearly Everything (2003)

Jag minns att det snackades en hel del om Bill Brysons bok när det begav sig på 00-talet men som vanligt tar det mig ganska lång tid att komma till skott. I det här fallet är det naturligtvis lite olyckligt eftersom åtminstone en del av Brysons material säkert har genomgått både en och två uppdateringar på de nästan 20 år som gått sedan publiceringen.

Fantastic Voyage (1966)

alt. titel: Den fantastiska resan

Det kalla krigets kapprustning pågår för fullt. Den goda sidan, det vill säga USA, har lyckats sno hem en redig guldtrofé från den andra sidan. Men innan den framstående vetenskapsmannen har hunnit dela med sig av sina vitala kunskaper sker ett attentat och nu är risken stor att guldet förvandlas till bly. Han är förvisso vid liv men medvetslös och med en inoperabel blodpropp i hjärnan.

Ant-Man and the Wasp (2018)

Klang och jubel! Nu tror jag banne mig att jag täppt till det sista hålet i min MCU-filmografi (*kollar Wikipedia* Nooooooo, fortfarande Iron Man 3 och Black Widow kvar. So close!). Och denna andra Ant-Man-film var verkligen ingen dålig produkt att avsluta den resan med. Jag tror också att det var ganska bra att inte klippa Ant-Man and the Wasp när den hade premiär, lite drygt två månader efter Infinity War.

X2: Adam McKays ilska (2015 & 2021)

När det anno 2016 i Oscars-sammanhang började pratas om en film som hette The Big Short, vilken sades vara något av en ekonomiföreläsning och jag förstod att regissören hette Adam McKay var jag nog inte den enda som ställd mig en smula frågande. Adam McKay, killen bakom ett gäng dumroliga (eller bara dumma) Will Ferrell-filmer? Really?!

The Lawnmower Man (1992)

alt. titel: Gräsklipparmannen, Manden med plæneklipperen, Gressklippermannen, Gräsklipparen, El hombre del jardín, Realidad virtual, Le Cobaye, Der Rasenmähermann, Virtual Wars, Stephen King’s The Lawnmower Man

I början av 90-talet vill Dr. Lawrence Angelo ”expand human communication” via digitalisering. Jag tror faktiskt inte att han såg framför sig hur folk nästan 30 år senare skulle använda denna utökade kommunikation till att dela roliga kattvideos och ge varandra ”styrkekramizar”.

Golden Years (1991)

Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv/Den lycka som vi känner, låt den stanna livet ut/Och när jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutar slå/Då ska du tänka på de stunder som var vackrast i vårt liv

Lasse Stefanz välkända smörsång om hur fantastiskt det är att åldras tillsammans hade kanske kunnat passa in på Harlan och Gina Williams. De har hållit ihop hela livet och synes älska varandra lika mycket som när de först träffades. Enda smolket i glädjebägaren är möjligen att Harlan vägrar låta sig pensioneras från jobbet som vaktmästare på Falco Plains. En anläggning som sägs tillhöra Jordbruksdepartementet men vars elstängsel och vaktade infart antyder att här försiggår något betydligt mer sinistert än experiment på frosttåliga tomater.

Maniac (1934)

alt. titel: Sex Maniac

Jag fick syn på dagens film inför förra årets Halloween-slasher-tema. En film som heter Maniac och som handlar om en man som våldtar och mördar kvinnor, det lät ju väldigt välbekant. Jag var ju helt enkelt tvungen att se om exploitation-regissören Dwain Espers pre-code-film kunde vara en mindre känd föregångare till William Lustigs film från 1980 som i sin tur fick en uppföljare 2012.

The Boy on the Bridge (2017)

I England gör man sitt bästa för att hålla skenet uppe samtidigt som allt fler tvingas se sanningen i vitögat: svampinfektionen som orsakas av Ophiocordyceps unilateralis och skapat horder av ”hungries” (M.R. Carey-språk för zombies) går inte att mota. Inte att bota.

The Body Snatcher (1945)

alt. titel: Gravplundraren, Robert Louis Stevenson’s The Body Snatcher

Dr. Wolfe MacFarlane må vara en av världens främsta läkare i ett av 1831 års medicinska centrum: Edinburgh. Det innebär ändå inte att han har lättare än någon av sina kollegor att komma runt de lagliga restriktionerna som gäller för dissektionsmaterial. Endast avrättade mördare anses värda det grymma ödet att karvas upp på anatomistens bord och vid det här laget finns det utan tvekan fler hugade läkare än mördare i Storbritannien.