You are currently browsing the tag archive for the ‘Alien’ tag.
Ni vet ju alla att leksaker älskar att tillhöra sina ägare men också lever ett eget liv när dessa ägare inte är i närheten? Det var en gång en cowboydocka som hette Woody….
Men stopp och belägg! Nu har jag virrat till det ordentligt kära läsare – det här är ju en heeeeeelt annan film. Ni kanske inte alls vet att husdjur älskar att tillhöra sina ägare men också lever ett eget liv när dessa ägare inte är i närheten? Terriern Max älskar sin perfekta ägare Katie över allt annat tills den dag Katie kommer hem med en stor, brun och lurvig sak vid namn Duke.
Duke är flamsigt dumglad och fattar inte alls att Max har stora problem med en byracka som är inne och tassar på hans territorium. Det faller sig inte bättre än att när Katie lämnar dem ensamma i New York-lägenheten står både Max och Duke snart på gatan, tilltufsade av ett gäng katter och utan sina halsband.
Halsbandsbristen ska dock visa sig vara en lyckträff eftersom de då kan övertyga den psykopatiske kaninen Snowball att de inte alls är ”leash lovers”, utan tvärtom vildsinta och människomördande bestar. Snowball är ledare för ett gäng övergivna husdjur som lever nere i New Yorks kloaker och som alla förklarat krig mot den förrädiska och svekfulla mänskligheten.
Samtidigt letar Max vänner, med dvärgspetsen Gidget i… (heh…) spetsen, febrilt efter sin försvunne kompanjon. Men kan ett gäng bortklemade tamdjur klara sig på de tuffa New York-gatorna?
Likheterna mellan The Secret Life of Pets och framförallt den första och tredje Toy Story-filmen är som synes så uppenbara att jag inte riktigt vet om filmskaparna menat dem som kärleksfulla nickningar eller helt enkelt hoppats att publiken inte ska uppfatta dem. The Secret… refererar för all del också till andra filmer, från Alien och Jurassic Park II till Beethoven och Star Wars (det kan inte vara en slump att Duke ser ut som om Chewbacca skulle gå på alla fyra), men i just fallet Toy Story skulle jag säga att nickningarna i så fall är så pass kraftiga att den mest ivrige dödsmetal-headbangare skulle bli stum av beundran.
Bortsett från en viss brist på nyskapande, både vad gäller själva historien samt odd couple-relationen mellan Max och Duke, var denna animerade djurfilm annars ganska trivsam. Roligast var föga förvånande den galne Snowball eftersom det alltid är något speciellt med att se små och luddiga varelser gå fullständigt crazy bananas. I det perspektivet var även Gidget en tillgång (vita dvärgspetsar skiljer sig främst från vita kaniner på öronstorleken) men jag tycker att det är lite synd att hon bara får chansen att visa vad hon går för när hennes älskade Max är i fara (en kärlek som fram till det här äventyret varit helt obesvarad). Dessutom inspirerad av något så feminint kodat som spanska TV-såpor.
Inledningsvis skulle man kunna tro att The Secret… är gjord tidigare än 2016 eftersom alla djuren ser serietecknat naiva ut. Runda former, stora ögon, och så vidare (vilket alltså innebär att Max inte är det minsta lik en terrier). Men det räcker med att titta närmare på detaljrikedomen i Max päls eller Hudsonflodens vatten för att inse att detta istället är en högst medveten stil.
Sanningen att säga skäms jag en smula för att erkänna det, men jag kunde inte låta bli att störa mig på hur Katie introducerar Max till sin nye ”kompis”. Jo, jag vet att det är animerat och hittepå och Gud vet allt, men så där gör man bara inte. Det kan inte få vara tillåtet att vara SÅ korkad som hundägare att man plockar med sig en vilt främmande hanhund in i en annan hanhunds territorium och dessutom lämnar dem ensamma mindre än tolv timmar senare. Inte om man vill ha minst en död jycke när man kommer hem på kvällen.
Nå, detta med hur hundägande porträtteras på film är något av en (heh…) pet peeve för min del. Mer problematiskt blir i så fall slutet och det faller förstås tillbaka på Toy Story-paradoxen. The Secret… avslutas (föga förvånande) med en kavalkad av kärleksfulla återförenanden mellan husdjur och ägare när vi dittills bara fått se hur husdjuren klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.
Annonser
alt. titel: The X-Files: Fight the Future
Säsong 5 av serien The X-Files sade farväl till Mulder och Scully i den rykande askhög som fanns kvar efter att deras evige nemesis, Cigarette Man, lämnat en avskedspresent i arkivskåpen. Det var den 17 maj men fansen behövde lyckligtvis inte vänta särskilt länge på sitt nästa äventyr i det okända. Blott en månad efteråt dök nämligen en liten film upp på biograferna.
alt titel: Demons 2, Demons 2: The Nightmare Continues, Demons 2: The Nightmare Returns, Demons 2: The Nightmare Is Back
Ok, nu snackar vi ett heeeelt annat upplägg jämfört med original-Dèmoni. Istället för en sliten storstadsbiograf har vi ett fönsterbemängt och ultramodernt storstadshöghus (hej, Poltergeist III!). Istället för ett soundtrack med Saxon och Accept har vi ett soundtrack med The Smiths och The Cult.
Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.
Omedelbart får vi veta att huvudpersonen i Ghost in the Shell, Mira Killian, är det bästa av två världar: en mänsklig hjärna i en cybernetisk robotkropp. Redan här börjar jag fundera – är hjärnan verkligen mänsklighetens starkaste attribut? Eller handlar det snarare om att hjärnan är en del av den mänskliga organismen som inte kan återskapas på artificiell väg? Att det är denna ogripbarhet och svårighet att kartlägga in i minsta detalj som gör det så lockande att i detta organ inte bara lägga förmåga till rationalitet eller känslor, utan den efemära närvaro som kallas ”själ”?
Vad kan vi lära oss av skräckfilmer? En hel massa saker förstås, bland annat att det är rätt korkat att uttryckligen förklara att det är din värsta mardröm att bli biten och uppäten levande av en massa gamla gubbar. För är det något man kan vara säker på i fortsättningen så är det att det kommer att förekomma en massa bitska farbröder.
Kanske spelar Dustin, Will, Mike och Lucas inte bara rollspel i Mikes källare för att det är ett kul sätt stt umgås. Kanske handlar det på något plan om att omtolka vardagliga svårigheter som mobbare till en Demogorgon, vilken medelst ett lyckosamt tärningskast kan förgöras med magi?
Det finns konspirationer och så finns det konspirationsteorier. Ibland stämmer teorier och verklighet överens. Men när de inte gör det kan det bli hur stolligt som helst. Den nedsättande termen ”foliehatt” tycks ha blivit etablerad under de senaste åren för en person som sätter sin tro till de mer urflippade teorierna, oavsett om hen verkligen klär in skulten med tunnvalsad aluminiumplåt för att skydda sin dyrbara hjärna mot diverse strålar.
Jag såg ju faktiskt en av pod people-adaptionerna på bio när det begav sig (how old am I?!). Imorgon kommer svaret om filmen likt ett undermåligt vin kunnat vila sig i form.
Publicerad i Västerbottens Kuriren i maj 1995
***
Det måste ha gått ett visst mode i science fiction, ty efter ett antal år av tystnad har två SF-filmer haft premiär på lika många veckor – Stargate och nu senast Puppet Masters.
That’s what HE said!