alt. titel: AVP, AVP: Alien vs. Predator

Regissören och manusförfattaren Paul W.S. Anderson (behöver man fortfarande påpeka att karln inte ska förväxlas med Paul Thomas Anderson?) hade en rätt bra streak där i slutet av 90- och början av 00-talen. Mortal Kombat 1995 (jo, den är rolig!), Event Horizon 1997 och Resident Evil 2002. Men så kom då Alien vs. Predator två år senare.

På pappret måste jag erkänna att jag helt klart gillar tanken på att ställa Predatormonstren mot Alienmonstren. En jägare mot ett rovdjur, a match made in heaven. Som vampyrer mot varulvar, Mega Shark mot Giant Octopus eller Mega Python mot Gatoroid. Det tyckte tydligen Dark Horse Comics också eftersom de redan 1989 gav ut en serie på temat. En liten teaser i form av en alienskalle ombord på Predator-skeppet dök också upp i Predator 2 från 1990.

Men det skulle alltså dröja till mitten av 00-talet innan det hela kunde realiseras på vita duken då Anderson tydligen presenterade Predator-producenten John Davies med ett så briljant manus att Davies bara inte kunde säga nej. Anderson lyckades dessutom få både Predator– och Alien-anslutna producenter att enas om hur man skulle dela på kakan (som numera är ansenlig: dryga 170 mille mot de 60 som filmen kostade).

Vad går då denna briljanta historia ut på? 600 meter under Antarktis isar har de mäktiga Weyland-företagen hittat en märklig pyramid. Inte bara märklig för att den befinner sig där den befinner sig utan också för att den uppvisar en blandning mellan mer välbekanta historiska kulturer som gillar att bygga pyramider. Industrimagnaten Charles Bishop Weyland har samlat ihop ett team av hårdföra karlakarlar som vet att hantera vapen och borrar samt vekligare forskare för att utforska hela härligheten. Med på färden finns också erfarna guiden Alexa Woods, något oklart varför.

Vet ni vad som mer är oklart? Hur Anderson egentligen tänkte när han försökte bygga en extremt elaborerad mytologi kring denna evinnerliga envig mellan två utomjordiska arter. Det säger sig självt att med alla Däniken-detaljer som tynger ned Alien vs. Predator finns det tusen och en saker att fundera över. Jag vet knappt var jag ska börja utan känner mig närmast som en ekorre som ramlat ned i en sopsäck full med jordnötter.

Nå, det hela följer förvisso en ganska väl upptrampad stig tills dess att en Aliendrottning väcks till liv från någon slags kryo-tillvaro och omedelbums börjar klämma ur sig ägg. Vilka i sin tur, oklart hur, lyckas hitta fram till de små människorna som knallar omkring med sina gosiga bröstkorgar. Come and get it, boys! And then the screaming starts…

Konceptet Alien vs. Predator är lysande. Filmen Alien vs. Predator är det inte. Alla de frågor man kan ställa sig om historiska utomjordingsbesök förutan, är den tyvärr ganska tråkig. Anderson har blivit alldeles för betagen i sin mekaniska pyramid och slow-motion-flygande facehuggers kan inte ha varit en bra idé ens på pappret. Det stänker av slem och syrablod och vi har en Alien som ser ut som hen haft ett lite för tajt kasslernät på skulten och jag vill bara snabbspola mig fram till slutet. Så jag gör det. Tack och adjö.