You are currently browsing the tag archive for the ‘Slasher’ tag.

Peeping TomHade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.

Å ena sidan är den ett professionellt verktyg, både i rollen som kameraman på en filmstudio och som pin-up-fotograf. Å andra sidan utgör kameran, eller snarare de bilder som den producerar, en obönhörlig lockelse. Marks högsta önskan här i livet , egentligen hans enda tydliga drivkraft, är att fånga ett enda ögonblick av oförfalskad, mänsklig rädsla.

Jag får en känsla av att Mark borde ha kunnat relatera till den tidiga behaviorismens tvetydiga poster boy – Lille Albert. Pojken plockades vid nio månaders ålder upp av psykologerna John B. Watson och Rosalie Rayner, vars syfte var att undersöka om, och i så fall hur, man kunde framkalla stark fobi hos ett i övrigt normalt barn. Experimentet lyckades över förväntan – snart var lille Albert livrädd för den vita råttan som han innan dess gillat att leka med.

Tidigt i Peeping Tom får både Helen och publiken nämligen veta att Marks biolog-farsa gjorde en vana av att filma sin son i de mest obekväma av situationer, särskilt när grabben tjuvkikade på kyssande par eller vaknade mitt i natten av en mardröm. Drömde han inga mardrömmar var pappa inte främmande för att exempelvis dumpa en ödla i Marks säng. Allt i den biologiska forskningens namn. Inte så konstigt att Mark växt upp till att bli storslaget och skoptofilt nervvrak (”I never knew a moment’s privacy”).

Min kopia av Peeping Tom innehåller en kort introduktion av Martin Scorsese, där han kallar filmen en ”terrifying experience”. Det är ju också en film som man ganska snabbt hör talas om ifall man är det minsta intresserad av skräckgenren. Jag hade dock mina aningar om att Peeping Tom inte var en ”vanlig” skräckfilm och de blev tyvärr besannade.

Själv skulle jag kalla filmen för ett psykologiskt drama där det förvisso ligger en viss spänning i huruvida Mark ska kunna hålla sig ifrån Helen eller inte. Det finns annat som också talar till dess fördel, eller som i alla fall får mig att förstå varför så många pratar om den. Musiken, komponerad av en viss Brian Easdale, är pianobetonad, påträngande, modern och hysterisk. Det sätter utan tvekan sin prägel på filmen, men den var ett element som jag för min del gärna hade kunnat hoppa över.

Peeping Tom är, förstås, en oerhört visuellt medveten film vad gäller sådant som färger, belysning, utsnitt och vinklar. Inte för inte blir ju även den kamera som filmar hela alltet, och i slutänden vi i publiken, medskyldiga till det tjuvtittande som Mark ägnar sig åt. När det gäller kameror, blick och iakttagande finns det tillräckligt med lager för att underhålla filmvetarstudenter för ytterligare decennier framöver.

Och här kan jag tycka att Peeping Tom, med manusförfattaren Leo Marks i spetsen, lyckas komma åt en tankeväckande åder i skräckgruvan – obehaget i att vara iakttagen. En annan människas blick kan snabbt förvandlas till något som invaderar den privata sfären och Mark gör detta ännu tydligare genom att också bevara invasionen för eftervärlden med hjälp av sin kamera. Jag är naturligtvis inte den första som gör den kopplingen, men släktskapet mellan Peeping Tom och den gryende giallogenren synes vara starkt. Även där är ju ofta Blicken och Seendet betydelsefullt på flera sätt. Eftersom en hel del av filmens scener utspelas i en filmstudio får den mig att särskilt tänka på Michele Soavis slasherinnovativa Deliria.

Detta blir alltså den sortens film där jag får lust att sätta fingret på hakan och mumla ”intressaaaant…”. Den kan säkert vinna på omtittar. Det var lite kul att få en inblick i den brittiska pin-up-fotobusinessen där ”views”, alltså bilderna, säljs med omslag som i närmast uppseendeväckande tydlig skrift anger ”Educational books” (affärsinnehavaren förbindligt till kunden: ”Shall I put you on our mailing list, sir?” Kunden fullkomligt förfärad: ”Oh, no!”).

Men i nuläget vete tusan om jag skulle kalla den för ”bra”. Jag blir exempelvis inte klok på varför man har besatt huvudrollen med Karlheinz ”Carl” Boehm eftersom han lite nu och då faller tillbaka på en vagt tysk accent som enbart blir förvirrande. Hans magnifika överspel som Galen© (darrig, blek, kallsvettig, stammande, tvetydigt kramande sin kamera) gör mig inte rädd, inte ens obehaglig till mods. I mina ögon blir det tyvärr mest tramsigt. Jag fattar inte heller varför Anna Massey i rollen som Helen lite nu och då beter sig som om hon vore 14, när det tydligt uttalas att hon ska vara 21 och jobba som bibliotekarie.

En begriplig klassiker men en obegriplig skräckfilm.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Fortsättningen på morgonens inlägg. Det blev så hiskeligt långt…

***

Men när vi börjar närma oss mitten av 50-talet händer något och i det här perspektivet går det inte att runda Hammer Film Productions. Bolaget hade återupptagit sin produktion mot slutet av 40-talet och började i liten skala genom att först köpa upp radio-manus. Därefter avancerade man till adaptioner av TV-serier, där första succén kom i form av professor Bernard Quatermass och The Quatermass Xperiment från 1955.

Hammer pic

Det Hammer främst skulle komma att bli kända för var dock inte sci-fi, utan svulstigt gotiska färgsprakerier och första filmen ut i den kavalkaden var The Curse of Frankenstein från 1957 för att åtföljas av Dracula året efter. Bägge filmerna innehåller också två skådespelare som skulle komma att bli lika synonyma med brittisk skräckfilm som någonsin Hammer-bolaget – Peter Cushing och Christopher Lee. Förutom ett maffigt utseende och bra skådisar synes det som om Hammer med sina historier dessutom lyckades spela på efterkrigstidens oro för kärnfamiljens sammanbrott och kvinnors allt större krav på att vara en del av samhället, också utanför hemmets fyra väggar. Samtidigt var det en oro som kunde hållas stången genom att formuleras i ett avlägset, närmast mytologiskt, förflutet.

Under kanske ett par årtionden var Hammer och dess efterföljare, exempelvis Amicus, remarkabelt framgångsrika men underbart är som bekant kort. Till saken hör också att filmpubliken är en nyckfull hop som inte accepterar att bli matad med samma stapelvara hur länge som helst. Under 60-talet hade det så smått börjat sippra in filmer av en helt annan typ – nervpirrande thrillers som var betydligt mer intresserade av genrens psykologiska sida och som utspelades i samtiden. De hade inte sällan antingen vissa konstnärliga ambitioner eller siktade på rejäla mängder naket och gore. En av drivkrafterna för dessa produkter var sannolikt att bryta sig loss från de gotiska bojorna som funkat så bra för Hammer.

Ett bolag som visste att kapitalisera på de stämningarna var Tigon British Film Productions, vilket står bakom filmer med titlar som The Blood Beast Terror och The Creeping Flesh. Den skoningslösa brutaliteten och bisterheten i filmer som Withchfinder General eller The Blood on Satan’s Claw kom att till viss del sätta standarden för den nya tidens skräckfilm. Hammer gjorde sitt bästa för att hänga med i svängarna med mer nymodigheter (Dracula A.D. 1972) eller mer sex (The Vampire Lovers) men det ville sig inte riktigt.

För oss som gillar skräckfilm innehåller det tidiga brittiska 70-talet en hel del godbitar men för den brittiska censuren var det jobbigare och återigen kom en backlash när den allmänna opinionen frågade sig om inte filmklimatet blivit allt för liberalt. Det tycks också som om de filmer, vilka idag hyllas som nyskapande (Witchfinder General, The Wicker Man), inte slog an hos publiken. På det hela taget verkar den brittiska skräckfilmen och dess inhemska publik ha gått skilda vägar under ett par årtionden. Den amerikanska slashervågen under 80-talet fick ingen motsvarighet i Storbritannien (en period som snarare präglades av fullkomlig moralpanik över ”video nasties”) och den låga temperaturen på 90-talsskräckisar, oavsett nationell tillhörighet, är allom bekant.

28-days-later-pic2

Alltså skulle det dröja till början av 00-talet innan brittiska skräckfilm tog fart igen men då gjorde den å andra sidan det med besked i form av exempelvis Danny Boyles 28 Days Later från 2002 och Neil Marshalls The Descent från 2006. Och trots att skräckkomedi är ett i bästa fall skakigt underlag är det svårt att hoppa över Edgar Wrights Shaun of the Dead från 2004, vilken sannolikt gjorde minst lika mycket som 28 Days Later för att skaka nytt liv i zombie-genren.

Shaun of the Dead pic

Så återkom gärna under den kommande månaden (med start imorgon) för ett smörgåsbord dukat med så varjehanda produkter att alla och envar förhoppningsvis kan hitta något som tilltalar skräckfilmsgommen.

Innan dess är ni givetvis varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om de britter som redan förekommit på bloggen (ofta inom ramen för tidigare Halloween-teman) och som därmed inte dyker upp under det här temat?

2011 – Klassiska skräckhistorier
2012 – Fjälliga fasor
2013 – Hammer Film Productions
2014 – Found Footage och Kroppssnattande
2015 – Vampyrer
2016 – Zombies
2017 – Demoner
2018 – Italiensk skräckfilm

28 Days Later
28 Weeks Later
An American Werewolf in London
Attack the Block
Deathwatch
Doghouse
Doomsday
Dracula (1958)
A Field in England
Gangsters, Guns and Zombies
The Girl With All the Gifts
The Haunting
The Innocents
Lesbian Vampire Killers
Let Us Prey
Shaun of the Dead
The Wicker Man
Wilderness
The Woman in Black (1989)
The Woman in Black (2012)

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman. Läs hela inlägget här »

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på inlägget från tidigare idag…

***

De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.

Läs hela inlägget här »

För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.

***

Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror at the Opera

Samma år som Michele Soavi släppte sin Deliria kom hans samarbetspartner Dario Argento med Opera, en film som i vissa avseenden är Delirias äldre och avsevärt mer extravagant påkostade syskon.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Bloody Bird, Sound Stage Massacre, Stage Fright, StageFright, StageFright: Aquarius

Ingen kan säga annat än att regissören Peter vet att fånga tillfället i flykten. Vad göra när en mordisk mentalpatient flytt och av allt att döma redan tagit en av pjäsens kostymörer av daga med en hacka? Jomen självklart ser Peter till att ändra lite i manus så att historiens fiktive seriemördare helt plötsligt är en mordisk mentalpatient. Dessutom låsa in ett urval skådespelare på teatern för lite intensivrepetition och muta bort deras eventuellt moraliska tveksamheter (alla vet ju att skådespelare är kyrkråttsfattiga). Synd bara att mördaren hunnit smita in innan dess och hans andra offer blir den person som fått i uppdrag att gömma nycklarna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Absurd, Antropophagus 2, Horrible, The Grim Reaper 2, Monster Hunter, Zombie 6: Monster Hunter

Jag är antagligen knäpp, men när jag nu hade chans att också se Joe D’Amatos andra video nasty-film Absurd kunde jag inte låta den slippa förbi.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Torso

Ladies and gentlemen, welcome to sleaze county! Jag noterade i min text om regissören Sergio Martinos tidigare film All the Colors of the Dark att där fanns rätt generöst med hud i blickfånget. Kvinnlig sådan, givetvis. Detsamma gällde i vissa avseenden även Massimo Dallamanos What Have You Done to Solange? Men det visade sig vara en andeviskning mot vad som bjuds i Martinos Torso.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Guy Boothby, Dr. Nicola’s Vendetta
David Baldacci, Last Man Standing
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser