You are currently browsing the tag archive for the ‘Slasher’ tag.

Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.

Och nej, Freddy är kanske inte en demon på samma nivå som Paimon eller Valak. Han tillhör inte den katolska demonkanon (eller någon annan demonkanon heller, för den delen). Samtidigt skulle jag vilja påstå att åtminstone några av filmhistorierna siktar i den riktningen, alternativt uttryckligen nämner ”the d-word”.

Ska man se till vad Wes Craven väljer att lägga fokus på upplever jag att han är snarare är intresserad av Freddy som ett uttryck för mänskliga frågeställningar, frustrationer eller rädslor. Hans Freddy är det undflyende hjärnspöket, vilket främst bör besegras medelst mentala krafter. Mind over matter.

Kanske resulterar den strävan också i att Craven som sagt vänder 180 grader mellan originalet och New Nightmare i vad som göder Freddy eller kanske snarare vad som kan besegra honom. Förvägra honom energi, tilltro, rädsla eller vad man nu vill kalla det, alternativt fånga honom i berättelsens garn som kan artikulera och därmed ge utlopp för rädslan?

Generellt skulle jag säga att övriga filmer, med tyngdpunkten i Freddy vs Jason, väljer att fokusera på originalets linje. Alltså att ju mer man grottar i och ältar rädslan, desto tydligare och farligare blir den. Paradoxalt nog diskuterar Craven egentligen samma symptom i samband med New Nightmare i Never Sleep Again (Heather Langenkamp hade under en period verkligen en stalker som låtsades vara Freddy) men valde alltså ändå att göra sin helomvändning.

Freddys eventuella demonvarande blir dock tydligare i andra filmer än Cravens egna. Man kan tänka sig att detta sägs implicit redan i Freddy’s Revenge eftersom han i någon mening kan besätta Jesse för att utföra sina dåd. Eller att ett frö sås i Dream Warriors med nunnemamman Amanda Kreugers katolska konnotationer. The Dream Master fortsätter i den riktningen genom att lägga fokus på Freddys samlande av själar och att slutstriden står i en kyrka.

Full demonutblomning skulle jag vilja påstå att vi har i The Dream Child där Amanda Kreuger benämner sin son som en ”curse on the whole of humanity”, ”not one of God’s creatures” och där den nyfödde alienvarelsen åtminstone kan sätta en ära i att vara ett högst normbrytande spädbarn. Lite demonvibbar får i alla fall jag också av Freddys försök att korrumpera den unge Jacob, bland annat genom att föda honom med själaoffer.

Freddy’s Dead torde vara mest explicit i detta avseende eftersom filmen skapar en helt egen hittepå-mytologi med drömdemoner som letar efter lämpliga offer att besätta. Bara genom att besätta en människa som är rejält ”twisted” kan de också utöva sina krafter som gör drömmar till verklighet. (En intressant skillnad här är att jag uppfattar att Cravens originalhistoria säger att Freddy kan invadera och förvrida drömmar samt skapa en realitet I dem medan många av de efterföljande filmerna, Freddy’s Dead icke minst, säger att Freddys kraft är att skapa realitet AV drömmar.)

Och var dväljs demoner om inte i helvetet? Dit Freddy går för att hämta upp sin trogne Jason och Freddy vs Jason är som sagt den film där Freddys utseende antar sin mest demonlika form med otäcka ögon (ett grepp man i och för sig testade redan i Freddy’s Revenge) och en mun full med spetsiga gaddar. Ska man tänka sig att även Jason i denna version också är någon form av demon, bara av en annan form eftersom Freddy kan påverka också hans drömmar?

Generellt skulle jag dessutom vilja hävda att Freddys demonstatus förtydligas allt eftersom hans hämndmotiv blir luddigare. Vilket i sin tur blir en smula paradoxalt eftersom han samtidigt knyts allt starkare till Springwood, Elm Street och huset med nummer 1428. Men den förstnämnda förändringen är förstås inte särskilt märklig eftersom en demon knappast behöver någon anledning för att utöva sin fruktansvärda makt.

Därmed sätter jag punkt för detta tema. Alltid trevligt med lite skräckfilm i den annars så grådaskiga januari. Se det som en försmak av vad som komma skall i oktober och bloggens traditionsenliga Halloween-tema. På onsdag är vi tillbaka i gamla hjulspår igen och minsann ligger det då inte en del Oscarspotential i luften?

Och så förstås, den obligatoriska uppställningen:

A Nightmare on Elm Street (1984)

A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)

A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)

Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991)

Wes Craven’s New Nightmare (1994)

Freddy vs. Jason (2003)

A Nightmare on Elm Street (2010)

Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

I Springwood har det varit lugn och ro under en kort period men det är på väg att vara ett minne blott. I ett föräldrafritt hus på Elm Street med nummer 1428 blir en tonårskille inte bara brutalt ihjälhuggen utan också knäckt på mitten. Något överlopps kan tyckas men Jason Voorhees är inte en macheteviftande mördare som gör saker och ting halvdant.

Men vänta nu – Jason i Springwood?! Inte så märkligt som det kan tyckas eftersom det hela är en elaborerad plan från Freddy Kreugers sida för att göda ungdomars rädsla, vilket förstås är hans livselixir. Med Jason som sin trogna attackjycke kan Freddy sätta tillräckligt med skräck i Springwoods tonårshorder för att åter kunna nästla sig in i deras drömmar. Men han ska snart bli varse att Jason inte är så mycket en lydigt dompterad dobermann som en hungrig varg lös i en fårfålla.

Avfärdar man Freddy vs. Jason på enbart titeln tycker jag man gör ett misstag, för det här är en förvånansvärt underhållande rulle. Naturligtvis inte meta på samma nivå som New Nightmare men vad gäller Elm Street-serien tycker jag att arvet förvaltas helt ok. Friday the 13th-motsvarigheten törs jag som sagt inte uttala mig om, det finns exempelvis säkert de som tycker illa vara att Jason inte spelas av Kane Hodder.

Exempelvis är det roligt att ungdomarna får sitta och dividera om vem man ska vara mest rädd för – Freddy eller Jason? Drömhotet är förvisso svårslaget men samtidigt mördar ju Jason en i verkligheten!

Sedan ska sägas att det finns minst tre rejäla Deus Ex Machina-moment i manuset, vilka enbart tjänar till att föra historien framåt i rask takt. Men hellre det än att dra ut på saker och ting i onödan och ingen av dem är direkt ologisk (om än rejält osannolika).

Bästa effekt
Här finns det trevligt nog en del att ta av, även om Freddy vs. Jason generellt lyckas bättre med stämningen i vissa scener än reella effekter. Men de trasiga ögonen på den lilla flickan i polisstationsdrömmen eller de bubbliga body horror-armarna hos Marks döde bror är till exempel riktigt bra gjorda.

Sämsta effekt
Jag vet inte om det är meningen att nära nog allt som Jason är ansvarig för ska vara lite cheesy och over the top men det finns väldigt få sårskador, avslitna kroppsdelar eller avhuggna huvuden som ser särskilt verkliga ut. I en rejält ålderstigen datoranimering dyker Freddy tyvärr också upp som en Alice i Underlandet-larv för att locka stonern med en bong.

Föräldrar/Vuxna
Att Springwood-föräldrarna var de som en gång skapade Freddy är inget man minns i den här filmen. Snarare blir de missriktat välmenande i sina försök att lägga konspirationslocket på för att utrota blotta tanken på Freddy. Fast ok, att spärra in X antal tonåringar på det välbekanta mentalsjukhuset Westin Hill (rejält renoverat sedan Dream Warriors) och droga dem med Hypnocil eller hålla dem i permanent koma för att se till att Freddy håller sig på mattan är kanske att ta i. En variant på begreppet ”the operation was a success but the patient died” om man så vill. Hypnocil är för övrigt ett ”läkemedel” som typ 15 år efter Dream Warriors fortfarande inte blivit godkänt av FDA.

Jag tycker dock att de vuxnas sammansvärjning inledningsvis skapar en ganska skön paranoiastämning med halvkvädna visor, censurerade lokaltidningar och luddiga hänvisningar till Springwoods egen version av he-who-must-not-be-named.

Drömmar
Jämfört med kanske särskilt The Dream Master och The Dream Child tycker jag faktiskt att Freddy vs. Jason lyckas bättre med att i alla fall ett litet tag hålla publiken på halster huruvida det vi ser är del av en dröm eller inte. Särskilt i fallet där det dröjer ganska länge innan vi i publiken säkert kan säga att det som händer är del av en dröm och inte ett uppriktigt försök av hjältinnans kompisar att offra gängets enda oskuld till Freddy. Men var det bara jag som studsade till av tönt-killens kommentar i samma dröm apropås oskulder: ”It counts, even if you pay for it”?

Freddy
Jag vet inte om Richard Dawkins någonsin använde Freddy Kreuger som exempel när han lanserade idén om mem. Sannolikt inte eftersom han gjorde det redan 1976 men han hade kunnat göra det. Åtminstone i den Freddy-form som frammanas i Freddy vs. Jason. Här är man, till skillnad från New Nightmare, trogen den ursprungliga tanken att Freddy kan besegras (åtminstone temporärt) genom att man vägrar ge honom tilltro. Hans enda syfte är att få folk att vara rädda för honom (och om de inte trodde på honom skulle de ju inte vara rädda…) så att han kan attackera dem i deras drömmar.

Inledningen ger oss en snabb recap av Freddys historia för den händelse att man skulle ha glömt den detaljen. En detalj som jag hade glömt bort så fullkomligt att jag misstänker att det var något man hittade på till just den här filmen var att Freddy skulle ha kallats för ”The Springwood Slasher” när han kidnappade barn. Sannolikt ett påhitt för att lite bättre koppla honom till Jasons klassiska genre. Inledningen påbörjar också den färd mot en fullfjädrad pedofil-Freddy som fullbordas i remaken från 2010.

Närbilder på Freddys ögon och mun ger vid handen att vi nu hanterar en i vissa avseenden förändrad och mer demonisk Freddy (vilket också stöds av att han kan gå ner i helvetet för att väcka Jason till liv. Igen). Samtidigt är han samme wisecracker med ett outtömligt förråd oneliners. Vilket å andra sidan inte gör så mycket i det här fallet eftersom själva upplägget är mer hejsan-svejsan.

Protagonisten
Jag undrar om hjältinnan Loris namn ska vara en variant på ”Laurie” och därmed en blinkning till John Carpenters Halloween? Alltnog, här har vi kanske en av Freddy vs. Jasons största svagheter, för inte med den bästa vilja i världen kan jag dubba Lori till någon särskilt spännande eller engagerande hjältinna. Men det är klart, egentligen kanske jag istället borde ha fortsatt att prata om Freddy och Jason under den här rubriken?

alt. titel: Terror på Elm Street 2 – Freddys hämnd, Morderisk mareridt 2

Vad ska Jesses stackars föräldrar ta sig till med sin son? Han vaknar skrikande av mardrömmar, badande i svett. Han råkar i trubbel med skolans coach för halvnakna improviserade brottningsmatcher. Han smyger sig in i sin lillasysters rum om nätterna. Just det, han drar omkring i staden under regniga nätter och beställer öl på sjaskiga barer också.

Dessutom tycks det som om det nyköpta huset på Elm Street (nummer 1428, icke att förglömma), som till en början framstod som ett sådant kap, uppvisar oroväckande många grisen i säcken-kvaliteter. Exempelvis måste det vara något fel på gasen. Hur skulle annars en stackars pippi helt plötsligt förvandlas till en liten fjäderbemängd eldboll?

Freddy’s Revenge skulle möjligen kunna vara ett av världens bästa exempel på hur omöjligt det är att blinka bort en skärva när den väl har satt sig i ögat. Jag minns inte när jag såg filmen första gången men både jag och tidsandan var definitivt tillräckligt oskyldiga för att inte alls reflektera över eventuella gay-vibbar. När de väl börjar synas är de dock så övertydliga att det hela blir ganska rart på något sätt. Samt också mer begripliga om man bara tänker sig en Jessie i Jesses roll. Exempelvis scenen där han rockar loss med några sköna moves på rummet och kameran liksom bara råkar zooma in på en jeansklädd bak som successivt guppande stänger en låda.

Mycket tack vare den vinkeln och svårartad 80-talsnostalgi kan jag inte låta bli att tycka att Freddy’s Revenge är en ganska kul rulle. Men som en del i ANoES-serien är den rätt apart.

Bästa effekt
Ahhhh, jag vet inte om det finns någon! Allt är så beyond kackigt och daterat. Nej, ok, scenen där Freddy ömsar Jesse som ett gammalt ormskinn i kompisen Gradys rum är inledningsvis fullt godkänd. Jag tror vi får nöja oss med det.

Sämsta effekt
Föga förvånande blir det ohyggligt svårt att välja bara EN dålig effekt. Men jag måste ändå gå på helveteshundarna som vaktar ingången till det gamla kraftverket. Det är rottisar med typ varsin Nixon-mask på sig. Scary…

Föräldrar/Vuxna
Det känns som om Freddy’s Revenge inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken linje den ska ta med föräldraskapet. Jesses mamma är normalt orolig för sin labile son medan pappan helt plötsligt och omotiverat anklagar sina länders frukt för att elda upp familjens fåglar. Han väljer att inte alls överväga något övernaturligt element i sonens problem utan går direkt på drogvinkeln, men då inte i syfte att hjälpa Jesse till rehab eller något liknande utan bara anklaga honom.

Det blir också otydligt huruvida man ska uppfatta Lisas föräldrar som slappa laissez faire-rikingar vilka hellre smuttar whiskey i den äktenskapliga sängen istället för att sätta polisbevakning på dotterns pool party. Hur som helst är vi långt ifrån den tydliga avgrund som skilde vuxna från ungdomar i originalet.

Drömmar
Filmen gör avsteg från drömlogiken på ett sätt som signalerar att all bets are off. Ibland måste Jesse sova för att komma i kontakt med Freddy (och då kan Freddy ibland agera helt på egen hand men måste ibland använda sig av Jesse) men ibland tycks Freddy kunna tränga fram ändå. För inte har väl Jesse somnat där i gymduschen? Och hur passar egentligen skolbussinledningen (vilken dessutom andas mer Labyrinth och Willow än drömslasher) in i all det här? Jag vet inte om den här oklarheten understryks av att det sällan blir någon större förändring i exempelvis ljus eller stämning eller om det är ett medvetet val för att skapa en större osäkerhet om vad som är dröm och verklighet.

Freddy
Kanske får jag svar i den kommande dokumentären om Robert Englund hade annat på gång vid den här inspelningen, för Freddy syns till förvånansvärt lite. (Och det fick jag ju, sort of. Man ville verkligen försöka byta stil på filmen, vilket bland annat innebar att man helt kort bytte ut Robban mot en stuntman. De säger väl sig självt hur pass bra idé det var…). Vi har egentligen bara tre större sekvenser – mordet på Grady, pool partyt och avslutningen i kraftverket. Frågan är om man hade någon slags tanke kring att Freddy skulle bli mer av ett hemsökelse- och besättarmonster? Nå, eftersom hela uppbyggnaden fram till de här scenerna är så pass lökig blir Freddy aldrig särskilt otrevlig utan reduceras närmast till att tjäna rollen av Jasons machete eller Cropsys häcksax.

Protagonisten
Jesse. Jesse, Jesse, Jesse… I ett slags queerperspektiv blir han onekligen till en intressant rollfigur eftersom han är så pass flytande. Samtidigt resulterar det i en problematisk mellanmänsklig dynamik eftersom han verkar ha ett klart bättre utbyte med Grady än flickvännen Lisa. Inte för att det fanns särskilt mycket kemi mellan Nancy och grann-jocken Glen men i Freddy’s Revenge blir det nästan jobbigt att se hur obekväma alla Mark Patton och Kim Myers utbyten är. Hennes försök till innerliga försäkranden om ”Come back to me, Jesse. I love you” skulle inte övertyga ett svältande lejon om de så iklädde sig köttkostym.

Historien ger heller inte Jesse tillräckligt med bakgrund för att vi ska bry oss särskilt mycket om hans eventuella öde som Freddys nickedocka. På samma sätt som Freddy blir historiens machete blir Jesse aldrig mycket mer än Freddys dito.

Peeping TomHade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.

Läs hela inlägget här »

Fortsättningen på morgonens inlägg. Det blev så hiskeligt långt…

***

Men när vi börjar närma oss mitten av 50-talet händer något och i det här perspektivet går det inte att runda Hammer Film Productions. Bolaget hade återupptagit sin produktion mot slutet av 40-talet och började i liten skala genom att först köpa upp radio-manus. Därefter avancerade man till adaptioner av TV-serier, där första succén kom i form av professor Bernard Quatermass och The Quatermass Xperiment från 1955.

Hammer pic

Läs hela inlägget här »

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman. Läs hela inlägget här »

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på inlägget från tidigare idag…

***

De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.

Läs hela inlägget här »

För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.

***

Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror at the Opera

Samma år som Michele Soavi släppte sin Deliria kom hans samarbetspartner Dario Argento med Opera, en film som i vissa avseenden är Delirias äldre och avsevärt mer extravagant påkostade syskon.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg