You are currently browsing the tag archive for the ‘Slasher’ tag.

alt. titel: Varulvarna, Varulver – The Howling

TV-ankaret Karen White jagas av hemska mardrömmar sedan hon övertalats att agera lockfågel i polisens jakt på en galen seriemördare. Till slut lyckas LAPD göra slut på Eddie ”The Mangler” Quist men inte innan han lurat in Karen i en sjaskig porrbutik och…förvandlat sig. Riktigt till vad minns Karen inte, är inte ens säker på att hon vill minnas.

Men mardrömmarna snurrar som sagt runt i hennes hjärna och psykologen Dr. Waggner tror absolut att Karen skulle må bra av en sejour i hans behandlingshem ”The Colony”. Karen och maken Bill tar därför bilen till Californiens mer otillgängliga delar för en vistelse av gruppsessioner och lägerbål på stranden med tillhörande folkmusikband.

Men det är något skumt med The Colony. Karen hör ständiga ylanden om natten och misstänker dessutom att nymfomanen Marsha är ute efter Bill. Samtidigt har Karens kollegor Terry och Chris fortsatt att gräva i mördar-Eddies identitet hemma i L.A. och kommit fram till en ögonbrynshöjande slutsats.

En av inte mindre än tre varulvsfilmer som kom det illustra filmåret 1981, vilket annars utmärker sig för sina slashers. The Howling, regisserad av Joe Dante, intar tryggt mittenpositionen i den trojkan, bakom John Landis An American Werewolf in London men före Michael Wadleighs Wolfen. The Howling och Wolfen har dock det gemensamt att de bägge bygger på en litterär förlaga. The Howling publicerades 1977 av en Gary Brandner och manuset fixades till av ingen mindre än John Sayles som tidigare arbetat med Dante på Jaws-kopian Piranha.

Vad The Howling däremot delar med sin mer kända kollega är avancerade specialeffekter, signerade Rick Baker. Eller ja, Baker började jobba på The Howling innan han lämnade över facklan till Rob Bottin och gick vidare till att sätta sin prägel på An American Werewolf in London. Medan Bottins prägling märks nästan lika mycket på varulvstransformationseffekterna i The Howling, vilka påminner inte så lite om The Thing som ju kom året efter. I Bottins version innebär varulvsomvandling en hel del bubblande hud innan vi får päls och (i varulvssammanhang) ovanligt långa öron. Överhuvudtaget är The Howlings varulvar förhållandevis humanoida varelser.

Därmed inte sagt att de är mänskliga. I likhet med många vampyr-filmer betraktar The Howlings sekt mänskliga varelser som lägre stående, de är enbart boskap eller bytesdjur. The Howling hymlar inte med att varulvarna kan ses, och ser sig själva, som mer ursprungliga och mindre hämmade varelser. Och vad gör man när man saknar hämningar? Har sex förstås!

Ska jag hårdra det hela skulle jag säga att The Howling i princip påstår att en primitiv sexualdrift enbart är av ondo och något som skadar. Redan under förtexterna levereras förebådande dialogklipp om hur bortträngning av drifter skapar neuroser, vilket förstås inte är bra. Samtidigt kontrasteras det med hur Karen, bara genom att visa sig på en sjabbig bakgata, omedelbart blir antastad av en man som vill köpa sex av henne. Den vinkeln förstärks ytterligare genom att Eddie i porrbutiken sätter igång en våldsporrfilm medan han förbereder sin…förvandling. En syn som gör Karen så skrämd att hennes hjärna omedelbart förtränger den men som samtidigt hänger kvar så pass starkt att hon inte kan ha ömsint vaniljsex med maken Bill.

Vilket i sin tur förstås gör honom till ett lätt byte för den animalistiska Marsha. The Howling kan inte nog understryka vilken mesig velour-man Bill är, trots rejäl porr-musche och skulpterad överkropp. Karen har vid giftermålet inte tagit hans namn, han är vegetarian (but not for long…) och hånas av de andra jagande männen när Karen försöker övertala honom att inte ge sig ut i skogen med ett gevär i näven. Men när han väl kastat av sig sin förtryckta velour-status hyser han inga samvetsbetänkligheter att lappa till sin fru när så behövs.

Dock är Karen själv ingen manhaftig ballbuster. Förutom att vid ett tillfälle själv ta initiativ till sex med Bill (vilket han förkastar eftersom han vid det laget upptäckt vad riktigt sex vill säga) är Dee Wallace en ganska klassisk skräckfilms-kvinna. Det vill säga i princip omedelbart utpekad som offer för rovgiriga män, både privat och yrkesmässigt. Trots att hon i slutstriden till och med ber om att få ta över vapnet medan den medföljande mannen sköter bilkörningen gör hon inte mer än skriker halsen ur sig när attacken kommer. Vilket innebär att mannen bredvid henne tvingas att både försöka starta bilen och blåsa skallen av ett gäng asförbannade varulvar.

The Howling känns som en ganska 80-talsklassisk skräck-film, både med avseende på effekter, persongalleri, skådisar (förutom Dee Wallace träffar vi Slim Pickens, Kevin McCarthy, Elizabeth Brooks och Christopher Stone) och miljö. Berättelsemässigt slår den inte An American Werewolf in London men kommer ganska långt på ett frejdigt humör och Bottins effekter. Det jag emellertid inte kan förlåta honom för är den fullkomligt hiskeliga shih tzu-avarten till ”varulv” vi tvingas åse precis i slutet. Bara den i sig drar ned filmen minst ett betygssteg helt på egen hand.

alt. titel: Scary Video, Shriek If You Know What I Did Last Friday the 13th

Ungdomarna vid Bulimia Falls High School lever farligt. En förklädd mördare härjar bland dem och skolans vaktmästare tvingas sopa undan högvis med lik från korridorerna för att kidsen ska kunna ta sig till lektionerna. Eventuellt kan skolans nagelsalong, som utrustar tjejerna med rakbladsvassa naglar av Freddy Kreuger-längd, också ha något att göra med saken. Och så förstås den rödhårige lillkillen som rusar runt med en gigantisk häcksax och skriker ”Wanna play?”

Läs hela inlägget här »

Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.

Läs hela inlägget här »

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 2 – Freddys hämnd, Morderisk mareridt 2

Vad ska Jesses stackars föräldrar ta sig till med sin son? Han vaknar skrikande av mardrömmar, badande i svett. Han råkar i trubbel med skolans coach för halvnakna improviserade brottningsmatcher. Han smyger sig in i sin lillasysters rum om nätterna. Just det, han drar omkring i staden under regniga nätter och beställer öl på sjaskiga barer också.

Läs hela inlägget här »

Peeping TomHade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.

Läs hela inlägget här »

Fortsättningen på morgonens inlägg. Det blev så hiskeligt långt…

***

Men när vi börjar närma oss mitten av 50-talet händer något och i det här perspektivet går det inte att runda Hammer Film Productions. Bolaget hade återupptagit sin produktion mot slutet av 40-talet och började i liten skala genom att först köpa upp radio-manus. Därefter avancerade man till adaptioner av TV-serier, där första succén kom i form av professor Bernard Quatermass och The Quatermass Xperiment från 1955.

Hammer pic

Läs hela inlägget här »

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman. Läs hela inlägget här »

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på inlägget från tidigare idag…

***

De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg