You are currently browsing the tag archive for the ‘Slasher’ tag.

alt. titel: Sommarlägret, Acampamento Sinistro, Massacre au camp d’été, Campamento del terror, Nightmare Vacation, Blutiger Sommer

Sleepaway Camp är en film som, likt The Burning, bekräftar bilden av amerikanska sommarläger som helvetet på jorden. Angela är en minst sagt tyst och introvert typ som anländer till Camp Arawak med sin kusin Ricky. För ingen annan anledning än det faktum att hon inte säger ett pip blir hon påhoppad av (1) stug”kompisen” Judy (”Why don’t you shower with the rest of us? You queer, or something”?), (2) stugvärden Meg (vars jobb det alltså är att hålla koll på kidsen!), (3) lägrets killgäng (”Hey Angela, why are you so fucked up?!”) och, slutligen, (4) kökschefen Artie.

Artie är en särskilt härlig och sympatisk figur, vilken knappt kan hålla de värsta drägeltendenserna i schack vid åsynen av de nya lägerdeltagarna. Efter att ha kategoriserat dem som ”young, fresh chicken” bränner han av en harang som torde förtjäna en vinnarpokal i världsmästerskapen i creepiness: ”Where I come from, we call them baldies. Makes your mouth water. [—] There ain’t no such thing as too young, only too old”. Kudos, Artie!

Lyckligtvis är dock Artie den förste att falla offer för mördaren som härjar på Camp Arawak och aldrig någonsin har väl ett straff varit mer välförtjänt. Den anonyme rättskämpen fortsätter sedan att gå fram som en slåttermaskin bland alla de som på olika sätt varit taskiga mot andra lägerdeltagare, kanske alldeles särskilt mot Angela. Men lägerchefen Mel vet minsann vem som är ansvarig och han tänker banne mig inte låta någon tvinga hans läger att stänga på grund av en räcka plågsamma men uppenbara ”olyckshändelser”. En bedömning som den lokale polisen ställer sig allt mer tveksam till.

Till en början känner jag mig tveksam till Sleepaway Camp. För det första den intetsägande titeln – alla slasherläger värda namnet är väl sådana där man ska övernatta? Inte särskilt mycket skräckpotential i att alla åker hem och sover… Varför vi får panoreringar över ett höstövergivet Camp Arawak som är till salu är också oklart – ska det tolkas som ett förebådande? Fullkomligt onödigt i så fall skulle jag vilja påstå. Sedan får vi en enormt överspelad uppeggning av problemet för dagen: en båtolycka resulterar en död far och ett dött syskon, med ett överlevande syskon. Plus en småknasig kvinna som snarare ser ut att höra hemma i en film av John Waters eller Tim Burton.

Men när Angela och Ricky väl anlänt till Camp Arawak går det undan och jag kan inte låta bli att bli glatt överraskad av både valet att använda ”riktiga” barn i rollerna, filmens driv och dess ruggiga dödsscener. Alla specialeffektscash gick sannolikt åt till avslutningens praktfulla protes-dolme, varför man tagit det smarta beslutet att snarare fokusera på själva effekten av attackerna. Vilka därmed kan lösas med ett schysst make up-jobb.

En annan sak som gör att Sleepaway Camp sticker ut en smula från 80-tals-slasher-högen som jag har i bakhuvudet är att killarna objektifieras i minst lika hög, om inte högre, grad än tjejerna. Det är en remarkabelt hög andel remarkabelt små T-shirts på remarkabelt välskulpterade överkroppar samt lika remarkabelt tajta shorts, vilka omsluter remarkabelt muskulösa rumpor och lår. För en gångs skull är det killarna som kör näckande nattbad, inte tjejerna. Vad jag känner mig lite mer osäker på är syftet med detta, om tanken är att det ska spela in i själva upplösningen eller att filmteamet med regissör och manusförfattare Robert Hiltzik i spetsen helt enkelt föredrog att drägla över killar?

Jag ska inte påstå att Sleepaway Camp var en bättre film än vare sig exempelvis Friday the 13th eller Prom Night. Men den samlar en hel del pluspoäng (och slår därmed bland annat The Burning på fingrarna i lägerslashergenren) tack vare klassiska teaserrepliker som ”Oh, it’s you. What do you want? Arrrgggghhhh [dödsstön]”, Felissa Roses (som spelar Angela) enorma, mörka ögon samt avslutande ansiktsuttryck, att filmen är så pass urflippad som den ändå är och, som sagt, ett antal riktigt innovativa dödsscener.

Final girl: Angela. Or is she?!

Historik/psykologi: Sleepaway Camp levererar en slutvändning som är så fullskiten med psykologiska förklaringsmodeller att den nära nog drattar på ändan. Filmen är också en av de, där vår final girl faktiskt är synonym med mördaren. Så två till priset av en, skulle man kunna säga. Jag skulle dock vilja påstå att Robert Hiltzik blivit lite väl entusiastisk i sitt manusskrivande och tryckt ihop två olika förklaringsmodeller som inte leker särskilt bra tillsammans.

Å ena sidan ska ”Angela” alltså ha blivit galen av att uppfostras som en flicka av sin prilliga faster när hen egentligen är en pojke. Å den andra verkar filmen också vilja antyda att det har betydelse att ”Angela” och broderns pappa befann sig i ett homosexuellt förhållande vid tiden för sin död och att syskonen (eventuellt?) såg honom och hans älskare ha sex. En enorm HBTQ-röra med andra ord där Hiltziks högsta prio sannolikt inte var konsekvens i vart han riktade sina anklagande pekfingrar.

Vapen: Toppbetyg till uppfinningsrikedom i det här avseendet måste jag säga! Skållning, dränkning, halshuggning, ilskna getingar. Kudos, Angela!

Killer-o-vision: Oh, yes! Ingen lägerslasher är komplett utan den.

alt. titel: Masacre en la fiesta, Massacre na festa do pijama, Fête sanglante, The Slumber Party Murders

Pyamaspartyn är inte bara för småungar. De kan också vara lämpliga för 18-åringar som för en kväll vill känna sig som barn innan de träder in i vuxenlivet en gång för alla. Trish gör dock tydligt att hon redan tagit det steget när hon i en av filmens allra första scener packar ihop sina gosedjur och dockor för att slänga dem i soptunnan. Hennes kompisar Diane, Jackie och Kim verkar också vara ganska färdiga med allt vad barnsligt är. Jackie och Kim har tagit med sig såväl öl som gräs (Maui Wowie) till festen medan Diane vill i sin tur inte ens vara tillsammans med sina kompisar när sex med pojkvännen hägrar i horisonten.

Vad tonåringarna eventuellt har missat, alternativt på sant tonårsmanér skiter fullkomligt i, är att den förrymde massmördaren Russ Thorn är lös i trakten och se på fan, har inte han och hans enorma…borr siktat in sig på tjejerna och alla som råkar befinna sig i deras närhet? Det inkluderar också Trish granne och klasskompis Val samt hennes lillasyster Courtney.

Vid pass 1982 är både slashergenren och dess troper så pass stadigt förankrade i popkulturen att det börjat göras parodier på dem. En sådan var filmen som på manusstadiet hette Sleepless Nights (eller Don’t Open the Door) och som skrivits av författaren och feministaktivisten Rita Mae Brown. Regissören Amy Holden Jones fick tag på det, gillade det så pass mycket att hon slängde ihop en slags ansökningsversion av det för $1 000, vilken i sin tur fick Roger Corman att hoppa på slasher-tåget och lova att finansiera det hela. Jag blir dock inte helt klar över om det är Jones eller Corman som är orsaken till att Browns, i grunden parodiska, manus istället filmades rakt av som en seriös slasher?

Resultatet blir lite speciellt, om inte annat när det kommer till (1) atmosfär och (2) genusperspektivet. Det går nämligen ett bra tag innan man som tittare eventuellt plockar upp att detta skulle kunna tolkas som en parodi eller satir på genren. Vilket innebär att i alla fall jag sitter och himlar med ögonen åt alla topless-tjejer, ångande duschrum (”I think your tits are getting bigger”), nakna rumpor och kåta pojkblickar. Det är egentligen först när Russ Thorns minst sagt fallosliknande (för att inte tala om penetrerande) mordredskap bokstavligt talat filmas som en fallos som filmen börjar vända en smula i det avseendet för min del. Mot slutet blir också de komiska elementen mer övertydliga och därmed lättare att fnissa åt. Innan dess har jag mest suttit och blivit lite konfunderad över att filmen exempelvis levererar hela två stycken hantverkar-kvinns.

Jag vet inte om The Slumber Party Massacre hade blivit bättre som en mer renodlad komedi. I nuläget blir de eviga villospåren, jakterna och folk som hör osannolikt tysta ljud (alternativt inte hör när någon hysteriskt hamrar på en dörr) ganska trista. Filmen lyckas inte bygga särskilt mycket spänning för min del och kommer därför att snarare handla om en uppsjö av mer eller mindre lyckade hoppa-till-effekter (inklusive en kattrelaterad dito!), något som exempelvis Prom Night faktiskt lyckades bättre med (avvägningen mellan stämning och hoppa-till-effekter, alltså).

Vad som däremot funkar riktigt bra är en stundtals rätt innovativ klippning, men så hade Jones också jobbat som klippare innan detta sitt första regissörsjobb. Faktum är att hon hade klippt Joe Dantes första film för Corman, Hollywood Boulevard från 1976, vilket kanske är en bidragande orsak till att korsklippningen mellan just den (som rullar på en TV) och ett av morden blir så pass bra?

Sista halvan av The Slumber Party Massacre är klart bättre och roligare än första halvan. Men jag tror faktiskt att filmen blir absolut bäst om man ser och sedan har möjlighet att diskutera runt den som en parodi, med åtminstone en tre-fyra typiska (80-tals)slashers i ryggen.

Final girl: Egentligen hela tre stycken om man vill vara lite generös – Val, Trish och Courtney. I striktare mening måste jag emellertid lägga min röst på Val.

Historik/psykologi: Finns ingen. The Slumber Party Massacre serverar en mer stereotyp Michael Myers än Michael Myers själv. Vi får ingen som helst förklaring eller bakgrund till varför Russ Thorn mördar eller varför han valt ut just Trish och hennes kompisar som offer. För att han gillar Trish barbiedocka som han nappar åt sig från soptunnan? Han får förvisso klämma ur sig några standardfraser av typen ”All of you are very pretty. You know you want it” men de betyder absolut ingenting i det stora sammanhanget.

Vapen: Först och främst den gigantiska…borren förstås. Påminner inte så lite om Abel Ferrarras i The Driller Killer, vilket knappast lär vara en slump. Men här nyttjas också både knivar och machetes.

Killer-o-vision: I slutänden känner jag mig faktiskt osäker eftersom The Sumber Party Massacre lägger in så jäkla många villospår när det gäller just det här. Men absolut, vi har ju den inledande barbiedockskidnappningen.

alt. titel: Rosemary’s Killer, Pitchfork Massacre, The Graduation, Forke des Todes

Ja, herregud, var skulle slasher-genren varit utan Tom Savini? Platt intet! I fallet The Prowler är det alltså inte bara regissörens efternamn (Joseph Zito) som kopplar ihop filmen med den tidigare Maniac, utan också en entusiastisk effektsmakare. Och även om dagens mördare kanske inte är riktigt lika uppfinningsrik när det kommer till vapen som Frank Zito måste man erkänna att han gör gott bruk av det han har.

Men medan den militärklädde gestalten mördar av hjärtats lust har Lisa definitivt tröttnat på avslutningsdansen. Sheriffbiträdet Mark har bara ögon för den präktiga Pam, trots att Lisa gör tappra försök att avleda hans uppmärksamhet och ”råkar” spilla ned Pams klänning. Lisas egen dejt Paul tillber redan den vite porslinsguden på killarnas toalett trots att klockan är bara barnet. Men det är klart, vad skulle det vara för dans om inte bålen var rejält spetsad?

Så Lisa gör som alla skulle göra i hennes situation – hon stormar ut från lokalen bara sekunder innan en av de vaktande lärarna ber alla hålla sig kvar inomhus på grund av en kringsmygande typ med oklart uppsåt. Av med balklänningen för att hoppa i den kvällssvala poolen eftersom det tydligen är kutym vid Avalon Bays college att ha på sig bikini istället för underkläder. Det är den sista blöta stackars Lisa kommer att få uppleva…

Nej, det skulle väl inte vara mycket till klassisk slasher om folk inte betedde sig som idioter. Faktiskt mest hela tiden när det kommer till The Prowler. Med det sagt måste jag emellertid erkänna att jag blev positivt överraskad av dagens film. Mördaren i sin stridsmundering, kängor och hjälm är en sjukt bra slasher-gestalt och det känns nästan märkligt att The Prowler inte fått komma tillbaka fler gånger. Ok, han får ett ganska otvetydigt slut, men säg den slasher-franchise som låtit sådana petitesser hindra sig?

Medan jag tittar på filmen köper jag både konceptet med den försmådde, hämnande älskaren och i alla fall en del av de mer eller mindre krystade omvägarna som handlingen måste ta för att dumpa den ena tonåringen efter den andra i mördarens knä. De mångtaliga funktions-odugliga dörrarna var dock kanske inte en en av dem…

Det är först så här i efterhand som de gapande hålen blir milt sagt uppenbara. Varav det kanske allra största är: knatar mördaren omkring med en liten florist-kylväska eftersom hen lämnar ett övertydligt visitkort i form av en färsk, röd ros hos sina kvinnliga mordoffer? Det är minst lika uppenbart att filmen inte ansträngt sig överhövan för att göra historien till någon djupt känd krigstraumaparallell, vilket kanske hade gjort den lite mer aktuell i ett Vietnam-perspektiv. Men Zito verkar bara ha velat casha in lite sköna slasher-stålars när nu det tåget börjat komma upp i tidig 80-tals-fart. Och för min del funkade det som sagt helt ok.

Final girl: Pam MacDonald är en så typisk final girl att hon nästan blir mer stereotyp än Laurie Strode. Hon dejtar Mark som ju är vuxen och har ett jobb, så jag får en distinkt känsla av att det finns ett hägrande giftermål vid horisonten. Hon fixar och donar med dansen, serverar bål men tackar bestämt nej när det bjuds starkare varor.

Historik/psykologi: Även om jag som sagt gillade konceptet med WWII-soldaten som tar livet av sin otrogna käresta ska man nog inte tänka allt för mycket på varför han sätter igång med att mörda igen efter 35 år bara för att det ska hållas en ny skoldans.

Vapen: Bajonetten är klart otrevlig, så även hötjugan. Dock betydligt mer oklart varför mördaren är utrustad med den senare.

Killer-o-vision: Upplever att Zito faktiskt använder PoV-greppet mest för att lura publiken en smula. Det är definitivt inte lika tydligt som i exempelvis The Burning.

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 2

Om man nu skulle ha grunnat på det, får man raskt en ledtråd till staden Haddonfields storlek eller betydelse i Halloween II. I närheten finns nämligen inte bara rehabiliteringskliniken Smith’s Grove utan staden härbärgerar också sjukhuset Haddonfield Memorial. Hit förs Laurie Strode i ilfart efter sina traumatiserande barnvaktserfarenheter tidigare under halloween-kvällen.

Ute på stan jagar Dr. Loomis och sheriff Brackett (som ännu är ovetande om att hans dotter är ett av kvällens offer) efter Michael Myers som, trots ett flertal av Loomis revolverkulor i kroppen, lyckades smita från brottsplatsen. Loomis enda och högst ovetenskapliga förklaring till detta, så läkare han är, tycks fortfarande vara att Michael är Ren Ondska. Snart har man dock kommit ikapp en maskförsedd man som inte tycks särdeles sugen på att prata med polisen. En spektakulär bilolycka med påföljande explosion gör dock processen kort med den misstänkte och därmed är Haddonfields problem över för kvällen. Eller kanske inte ändå…

Kopplingarna mellan Halloween och uppföljaren Halloween II är fler än enbart det faktum att den senare utspelas dikt an mot händelserna som timade i originalet. Egentligen skulle man kunna säga att uppföljaren är en ren kopia av originalet bortsett från att Michael smyger på sina offer i ett sjukhus istället för ett par-tre hus i ett villakvarter.

För självklart måste han avsluta sina affärer med Laurie, en fixering som nu ges en helt annan förklaring än att Michael helt enkelt såg den unga kvinnan kliva upp på hans farstubro. En förklaring som såvitt jag kan förstå delar fansen och som helt har lämnats därhän i den allra senaste Halloween-filmen. Jag kan inte påstå att jag har någon större åsikt om saken, men visst känns det lite såpa-krystat. Inte minst som förklaringen levereras utan någon större finess och därmed blir ännu mer apart i sammanhanget.

Så om det i princip är samma film, vad har den då att komma med? Jomen, det vanliga i de här sammanhangen – mer naket och gore, förstås! Eftersom vi nu har lämnat tonåringsterritorium och istället får stifta bekantskap med förvärvsarbetande sjuksköterskor kan man också göra historien lite mer vågad. Så istället för att lämna sin barnvaktsskyddsling hos en ansvarstagande kompis eller ha sex med pojkvännen i någon annans säng serveras vi istället syster Karen.

Syster Karen är enligt översköterskan Virginia Alves duktig men lite väl slarvig och kommer ofta för sent till sitt arbetspass. Nurse Alves doesn’t know the half of it… Så snart Karen slipper undan övervakande ögon överger hon sin post (vid spädbarnsavdelningen!) och bereder sig på en skön stund i terapibadet med ambulansföraren Bud. Vilken tidigare i sedvanlig ordning först skrämt skiten ur Karen för att sedan föreslå denna romantiska tête-a-tête. Trots att Karen och Bud, till skillnad från Lynda och Bob i originalet, aldrig fullföljer sina primitiva drifter får de ändå sitt rättmätiga straff. Andra offer tycks däremot mest stå i vägen för Michael Myers när han likt en slåttermaskin obevekligt kommer allt närmare Lauries sjukrum.

Även om Halloween II är en helt ok slasher, särskilt för att vara en uppföljare, är sannolikt ovanstående en anledning till att den aldrig blir lika engagerande som originalet. Vi får helt enkelt för många offer som vi inte hunnit knyta an till på något vettigt sätt. Och även om ett nattligt sjukhus kan kännas nog så ödsligt tycker jag inte att tvåan lyckas suggerera fram samma känsla av total utsatthet och övergivenhet för Lauries del. Myers som i sakta mak knallar från ett hus till ett annat på en vanlig villagata utan att någon verkar lägga märke till honom medan Laurie flyr för sitt liv är läskigare än samme Myers i tomma korridorer. Den involverande killer-o-vision som användes förhållandevis sparsmakat i originalet förvandlas här till en gimmick. Dessutom uppfattade jag originalets vinkel oftast som att vi snarare fick kika över Myers axel och höra hans andning än att bokstavligt talat ”se” scenen ur hans ögon.

Carpenters original-Halloween är verkligen ingen lätt film att försöka följa upp och i det avseendet måste jag ändå säga att Halloween II gör så gott den kan. Det är dessutom den sista filmen på många år där vi får träffa Jamie Lee Curtis Laurie Strode.

Final girl: Återigen, Laurie. Än en gång måste hon dock tyvärr bli räddad av Dr. Loomis. Och hur kommer det sig att hon plötsligt verkar så tjenis med ambulansföraren Jimmy, vilken ärligt talat uppvisar klara stalkertendenser genom att ständigt smyga sig in i hennes rum, oavsett om hon är vaken eller sover?

Historik/psykologi: Här vänds som sagt allt på ända i förhållande till ettan genom ett oväntat släktskap. Samtidigt blir berättelsen lite yvigare jämfört med originalet eftersom Michael i ärlighetens namn faktiskt inte prompt måste genomföra alla sina mord i syfte att komma åt prispokalen Laurie.

Vapen: Lex “Själv är bäste dräng”. Plötsligt är Michael en jäkel på att sätta kanyler och veta hur man ska vrida upp terapibad till koktemperatur

Killer-o-vision: Som sagt, filmen är kanske lite väl entusiastisk med det klassiska greppet den här gången.

alt. titel: Blodig midnat, Blodig midnatt, Le bal de l’horreur, Prom Night – Das Grauen kommt um Mitternacht, Prom Night – Die Nacht des Schlächters, Terror en la noche de graduación, Graduación sangrienta, Non entrate in quella casa

Prom night! Denna mest tonårsamerikanska av högtider! Dags att dricka spetsad bål, dansa under discolampornas bländande sken och bli av med oskulden. Alex har svårt att få tummen ur för att hitta en dejt trots att syrran Kim försöker peppa honom. Hon och Nick är i sin tur paret alla avundas, prom king and queen. Nicks ex Wendy är däremot föga imponerad och hookar upp med skolans bråkstake, Lou, för att få en både bokstavlig och symbolisk hämnd. Jude förtvivlar över om hon någonsin ska hitta en dejt men blir upplockad samma dag av den sorglöse Slick som är tillräckligt icke-creepy för att passa henne. Och så Kelly, som bestämt sig för att tonight’s the night med pojkvännen Drew.

Alex och Kims föräldrar sörjer däremot olyckshändelsen som kostade Alex tvillingsyster Robin livet för sex år sedan. Och eftersom vi i publiken redan vet att de som orsakade dödsfallet var inga mindre än Nick, Wendy, Jude och Kelly, plus att någon känner till deras hemlighet (trots att de inte andats ett ord om saken sedan den där olycksaliga dagen) är det bara att sätta sig tillrätta. Let the prom mayham begin!

Sent omsider kom jag på att årets Halloween-tema saknade ett par riktigt klassiska eller typiska (eller vad man nu vill kalla det) slashers. Alltså den typen av filmer som gärna klumpas ihop i en amorf hög och inte sällan också avfärdas eftersom de alla är ”likadana”. Prom Night hade premiär två månader efter Friday the 13th och ska tydligen bland annat ha fått inspiration från producenten Irwin Yablans. Regissören Paul Lynch letade nämligen efter ett skräckfilmsprojekt och tänkte sig ett smaskigt läkartema. Medan Yablans hade varit involverad i Halloween och påpekade ”varför släppa ett vinnande koncept – högtider?” Häpp, Prom Night.

Det är så lätt, så lätt att se arvet från särskilt Black Christmas och Halloween i både Friday the 13th och Prom Night. Ett styck obeveklig mördare, en grupp ungdomar och en förhållandevis begränsad skådeplats (må den sedan vara ett sorority house, en förortsgata, ett sommarläger eller en gymnasieskola). Det är nästan så man undrar om det fanns någon slags tyst överenskommelse om att detta var det som hädan efter för alltid skulle utmärka genren?

Prom Night har emellertid också hämtat en del inspiration från Stephen King och Brian De Palmas Carrie i relationen mellan den hämndlystna Wendy och den aplike bråkstaken Lou. Samt plockat med sig Black Christmas hotfulla telefonsamtal plus några giallo-vibbar tack vare att vi får se mördarens telefon och skrivbord i stark belysning men omgivet av lika starkt avgränsade, djupa skuggor.

Prom Night överraskade positivt. En nylig omtitt på Friday the 13th gör förvisso att jag kan förstå varför den filmen är så pass mycket mer känd – den slår sitt kanadensiska småsyskon rejält på fingrarna när det gäller tempo och berättarmässig enkelhet. Det finns allt för många scener i Prom Night som är allt för långa och allt för onödiga. Inte för att jag inte tyckte att det var roligt att se Jamie Lee Curtis (som spelar Kim) spinna loss på dansgolvet men den discoscenen pågår i en hel evighet…

I princip alla scener med Kim och Alex föräldrar, där fadern dessutom är skolans rektor (samt, distraherande nog, spelad av Leslie Nielsen) och modern på väg ned i någon slags depression, är fullkomligt onödiga och hade kunnat trimmas bort. Det gäller också subplotten där Nicks pappa är polis som under samma kväll tror sig ha kommit lilla Robins mördare på spåren. Till det ska läggas ett i många lägen fullkomligt omotiverat fokus på lättklädda tjejer och alldeles särskilt deras satinklädda rumpor. I det perspektivet lyckas filmen inte tillräckligt tydligt förmedla att kameran möjligen ska tolkas som en standin för de hormonstinna tonårsgrabbarnas lystna blickar, vilket eventuellt hade kunna göra att det hela kändes något mer berättigat.

Men när vi snackar själva kärnan i filmen tycker jag att den gör ett hyfsat jobb med både förebådande, jakter och mordscener. Morden blaffas, med ett notabelt undantag, inte upp i bild. Istället får vi en svart skärm och obehagliga ljud som inte lämnar någon större tvekan om vad som händer. Smart och funktionsdugligt kan jag tycka. Till denna kärna måste också Jamie Lee Curtis räknas, för satan så bra hon är! Möjligen skaver det lite att både hon och de andra så uppenbart är äldre än 16-17 år och att alla utbyten ”ungdomarna” emellan snarare känns som om de utspelas på en advokatbyrå eller något liknande istället för en skola.

Alltnog, här får Jamie å andra sidan vara lite mindre av en token final girl även om hennes närmast tantlika klänning står i skarp kontrast till Wendys blodröda och paljettglittriga uppenbarelse. Men hon får åtminstone gå på balen med en dejt istället för att vakta barn och poppa popcorn. Samt dessutom vara den som faktiskt räddar livet på Nick i den sista, avgörande fajten.

Jag skulle absolut rekommendera en titt på Prom Night om det inte är så att man avskyr allt som har med konceptet slashers att göra. Den står sig riktigt bra tillsammans med fredags-filmen om vi nu snackar slashers anno 1980.

Final girl: Kim Hammond. She rocks!

Historik/psykologi: Vem som helst skulle kunna bli traumatiserad av att se sin syster falla mot en blodig död, men måste det per definition också innebära en gender-bender-vändning? Hur ska vi annars tolka Alex (inte särskilt sofistiskerade) sminkning? Känns slappt och inkastat i allra sista sekunden utan särskilt mycket eftertanke. Det är dock inte helt klart varför han går igång just den här årsdagen?

Vapen: Spegelskärvor och yxa – mördaren är som Kajsa Warg, han tager vad han haver och gör ganska gott bruk av det.

Killer-o-vision: Inga överdrivna mängder, men visst finns det där. Tillsammans med ett par villospår om jag förstår saken rätt.

Bara för att vara tydliga: detta är inte en text om sex olika slashers. Det är heller inte en text om sex-slashers om en sådan undergenre nu skulle existera (who am I kidding, klart den gör det…). Däremot är det lite lösa tankar kring porträtteringen i av sex i tre olika, men mer eller mindre ikoniska, slashers. Inför årets Halloween-tema varken kunde eller ville jag hoppa över omtittar på John Carpenters original-Halloween, Sean S. Cunninghams original-Friday the 13th samt Tony Maylams The Burning.

Carpenter sätter, vad jag kan se, normen för vad som gäller för en final girl med sin Laurie Strode. Här kan jag bara anta att föregångaren Jess i Black Christmas var lite för vuxen och kapabel för passa i den mallen. Laurie är ordentlig, på gränsen till tant-prudentlig (de där vita strumpbyxorna!!). Absolut ingen social paria men heller inte särskilt bekväm när det kommer till det motsatta könet. Hon slår omedelbart ifrån sig när kompisen Annie försöker fixa en dejt med killen som Laurie erkänt att hon är lite intresserad av.

Lauries kompisar Annie och Lynda är desto mer intresserade av att ägna sig åt the nasty och vi bjuds också på det sedvanliga under-täcket-guppandet med Lynda och Bob. Jag uppfattar hela akten som något bägge två är med på och tycker om. Lynda är en generellt sett glad och sorglös personlighet. Till viss del skulle man kunna kontrastera detta mot scenen mellan Michaels syster och hennes pojkvän i inledningen, anno 1963. Här är pojkvännen lite mer på, lite mer tvingande, men inte så att det känns som ett solklart övergrepp. Systern tycks dessutom vara glad och nöjd även efter vad som måste vara ett av världshistoriens kortaste samlag.

Jag tänker att grejen med Halloween och sex är att (begäret efter) de köttsliga relationerna får både Annie och Lynda att framstå som oansvariga. Kruxet är inte att de har sex, utan att det får dem att överge både plikter och vanlig, jäkla hänsyn. VSB: Lynda och Bob kryper utan problem ned i sängen hos föräldrarna till Annies barnvaktsuppdrag för kvällen. Ett uppdrag som hon i sin tur lämpar över på präktiga Laurie eftersom hon måste åka och hämta pojkvännen Paul. Annie och Lyndas fokus på sex(uella relationer) gör det lättare för Michael att plocka dem, en och en. Deras nakenhet gör förstås dessutom känslan av utsatthet än mer påtaglig. Jämfört då med Laurie som inte har mycket annat för sig än att behålla kläderna på, sticka och lyssna på Tommy och Lindsey som ser the boogeyman tvärs över gatan.

Förflyttar vi oss till Camp Crystal Lake och två år senare uppfattar jag inte ens detta problematiserande av sex. De enda vi får se ha det är Jack och Marcie och i likhet med Lynda och Bob verkar de bägge två tycka det är ganska mysigt. De nonchalerar inga plikter eller ansvar i sammanhanget och det är ju också betydligt fler än bara de som faller offer för mördarens uppfinningsrikedom. I detta fall är alltså sex (eller längtan efter det) ingen omedelbar dödsdom som i Halloween.

Samtidigt lägger manuset in en liten anings ambivalens i detta (för att uttrycka det milt) eftersom Friday the 13ths hela raison d’être eller upphov är två ungdomar som har (otillåtet) sex. I Halloween är det högst oklart om det är åsynen av systems sexuella drifter som triggar Michael eller om han förr eller senare tagit till kniven ändå. Så icke vid Camp Blood – hade de där första lägerledarna kunnat hålla begären i schack hade lille Jason Vorhees aldrig drunknat till att börja med. Så i det avseendet höjer efterföljaren ett avsevärt mer moraliserande varningens pekfinger till publiken.

Så är vi då framme vid The Burning, filmen som fick mig att börja fundera på allt detta. För ärligt talat, sex- eller genus-vinkeln är faktiskt otroligt obekväm i denna film. Vilken som av en ren händelse råkar ha ett manus författat av Harvey Weinstein… Nu ska man kanske inte dra allt för stora växlar på ett tidshopp på 30 år men lite undrar man ju.

Alltnog. Förutom att det hela inleds med killgäng som tillåts drägla över BH-lösa och bikinitrosklädda tjejer innehåller The Burning två tydliga relationer eller scener med sexuellt innehåll. Till att börja med har vi Karen och Eddie som smyger iväg från lägerelden, men hon tvekar ändå. Han blir successivt allt mer påstridig och när hon definitivt säger ifrån blir han fly förbannad. Efteråt, när det ser ut som om Karen eventuellt tagit så illa vid sig att hon stuckit från lägerplatsen helt på egen hand, formulerar Eddie det lite förtroget till Todd, man-to-man, att han ”maybe came on a little strong”. Maybe, Eddie. Maybe…

Så har vi då Sally och hennes biffige mobbar-kille Glazer. Sally straffar i mina ögon omedelbart ut sig genom att inte göra mycket mer än att skratta när han ger sig på mobboffret par preferance, Alfred. Men det ursäktar förstås inte att Glazer vid flera tillfällen mer eller tvingar till sig kyssar från sin käresta. Hon måste handgripligen hålla honom ifrån sig men lämnar samtidigt minst sagt tvetydiga signaler eftersom hon alltid avslutar interaktionerna med förtäckta löften och gäckande leenden. När de till slut hamnat i sovsäcken tillsammans ute i skogen kan han inte genomföra samlaget och hon får trösta. Alltså inte samma obekväma situation som mellan Eddie och Karen men heller inget som signalerar att sex varken är särskilt kul eller njutbart. Vilket i mina ögon gör att The Burning skiljer sig ganska rejält från sina föregångare.

Det är också lockande att se innehållet (även det som inte gäller sex) i The Burning som en aktiv kommentar till Friday the 13th och slasher-stereotyperna. Men eftersom filmen kom redan 1981 undrar jag hur många stereotyper det egentligen fanns att förhålla sig till så pass tidigt?

I likhet med Friday the 13th är det dessutom många fler som faller under Cropsys häcksax än enbart nuppande tonåringar, så jag ska kanske inte tolka in allt för mycket i detta. Det tittaren dock tydligt tar med sig från alla tre filmerna är förstås att det om inte annat är bra mycket säkrare att inte ha sex än att ha det. En trop som tycks ha landat betydligt bättre i det tidiga 80-talet än föregångaren Black Christmas vuxnare attityd där vår final girl Jess bevisligen haft (oskyddat?) sex.

Oavsett hur det framställs skulle jag vilja påstå att sex, eller åtminstone löftet om det, är ett viktigt element inom slashergenren. Och även om Scream-Randys absolut första skräckfilms-regel är ”You can never have sex” utgör avhållsamhet långtifrån någon garanti för överlevnad. Så varför inte passa på att ha lite trevligt innan man får en pil genom halsen?

Publicerad tidigare på bloggen i juli 2018

***

Hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

På ett sätt kan man säga att jag såg Friday the 13th alldeles för sent, jag hade börjat på universitetet och den eminenta föreningen Filmstudion i Umeå bjöd på en lucia-visning som det året råkade infalla på en fredag. Jag var alltså lite väl gammal för att bli genuint skrämd av Tom Savinis trollkonster.

Samtidigt kan man säga att jag såg filmen alldeles tillräckligt sent. Jag hade nämligen vid det här laget börjat bekanta mig med skräckfilm och kunde därför se det skönt nostalgiska i denna slasherns urtyp. Istället för att bli irriterad på alla välbekanta grepp och troper tyckte jag att de var ganska rara och charmiga. Ett kärt återseende på något sätt trots att det var första gången jag såg filmen.

Den lilla upptakten från 1958, när två lägerledare vid Camp Crystal Lake ”smyger” undan för att idka köttsligt umgänge, lyckas jag alltid glömma bort. Nej, för min del börjar Friday the 13th på riktigt när den käcka Annie gör entré i den lilla stadens diner och konfronteras av en mur med ogästvänliga ansikten när hon frågar efter vägen till Camp Crystal Lake. Hög komedifaktor där, som dock snart övertrumfas av ”Crazy Ralphs” uppenbarelse och yranden om den förbannelse som vilar över ”Camp Blood”.

Sedan är det ju bara att luta sig tillbaka och vänta på att de där ögonen som smyger runt och spanar på de unga lägerledarna (”slavar” känns som ett mer adekvat uttryck med tanke på hur mycket de får jobba) ska kicka igång händelserna på riktigt.

För min del är Friday 13th framförallt Tom Savinis film, jag fångas betydligt mer av make up och specialeffekter än klippning eller manus. Visst är det intressant att Mark Nelsons Ned torde vara slasher-genrens första ”practical joker victim” men jag har svårt att inte enbart störa mig på vilket totalt rövhål han verkar vara. Samtidigt ska sägas att stämningen mellan honom samt Kevin Bacons Jack och Jeannine Taylors Marcie är precis så avslappnad och naturlig som syftet var med att fixa tre skådisar som redan kände varandra.

Friday the 13th är en bra slasher, inte tu tal om den saken. Men eftersom jag aldrig blir rädd försvinner förstås en del av poängen med att se den. Det är inte ens så att Betsy Palmers Pamela Voorhees är särskilt obehaglig. Ärligt talat blir jag till och med lite överraskad när jag läser mig till att regissör Sean S. Cunningham inte ville att hennes skådespeleri skulle vara ”over the top” – i det avseendet skulle jag säga att han misslyckades i sin ambition. Däremot är den avgörande scenen oväntat effektiv när filmen helt plötsligt övergår i slow motion.

Jag ska inte påstå att jag visste precis vad som skulle hända när jag såg Friday the 13th första gången den där lucia-kvällen i Umeå. Däremot var jag som sagt tillräckligt skäckfilmsvan för att slutklämmen skulle berövas sin chockeffekt. Återigen – den är bra gjord och välplacerad men jag blir inte rädd.

Omtitt 2020:
Såklart jag inte kunde undgå en omtitt på denna allra mest kända slasher, vid sidan av Carpenters Halloween. Som jag skrev i originalinlägget påminner min egen relation till de två filmerna ganska mycket om varandra också. Eftersom jag upptäckte filmens underbara värld först som universitetsstudent har jag aldrig upplevt den där, kanske mer förlåtande, tonårskonsumtionen. Dessutom hade jag redan innan jag såg dem, via andra filmer, snappat upp många av troperna som filmerna var först med att sätta .

Därför blev mina egna tittar på läskigaste-skräckfilmerna-ever av förklarliga skäl absolut inte just det. Alltså läskiga (samma öde vidhäftar tyvärr också filmer som The Exorcist och Rosemary’s Baby). Men samtidigt har jag nu, efter ytterligare ett antal år, konsumerat tillräckligt mycket film för att jag ska vara lite bättre på se att deras klara förtjänster.

Därför blev denna senaste titt på original-Friday the 13th en väldigt trevlig filmupplevelse eftersom jag nu också såg den i sin rätta plats i slasher-kronologin. Halloween är kanske en bättre film, men Friday the 13th är faktiskt förbannat underhållande. Samt dessutom berömvärt effektiv i perspektivet slasher. Den masar inte runt, utan kommer snabbt till saken och det är faktiskt inte särskilt svårt att förstå dess ikon-status. Därför känns det helt uppenbart att jag också måste sätta den på samma piedestal som Halloween och alltså lägga till en halv stjärna till betyget.

Final girl: Allas vår Alice Hardy.

Historik/psykologi: Det klassiska snedsteget är förstås att vanemässigt sätta Jason som mördaren även i denna första film. Men mamma Pamelas motiv är mer renodlat hämndinriktade och har i sin tur, givetvis, resulterat i ren och skär galenskap.

Vapen: Uppfinningsrikedomen är ganska stor hos mördarmamman — allt från knivar, till yxor, till pilar. Hon är en veritabel Kajsa Warg

Killer-o-vision: Jamenvisst, fredags-filmen är väl inte en av slasher-genrens portalverk för inte?

alt. titel: Alla helgons blodiga natt

John Carpenters original-Halloween har aldrig varit någon personlig jättefavorit, vare sig det gäller skräckfilm (hellre Alien), slashers (hellre Scream) eller Carpenter-filmer (hellre Prince of Darkness eller The Thing). Men när det dök upp en nyversion på biograferna (wait for it…) blev jag så klart nyfiken på att se ur-verket ännu en gång. För även om den inte är en kandidat för best movie ever-priset mindes jag ändå en klart habil slasher.

Till en början är det intressant att se hur intensivt Carpenter jobbar med att inkludera sin publik i det som händer. ”Inkludera” ska här tolkas som ”tas som gisslan”. För det är klart att vi inte har något annat val än att hänga med den spanande blicken som noterar de hånglande tonåringarna inne i det upplysta huset. Ett hångel som på klassiskt filmmanér snarare ser ut som om killen våldför sig på tjejen. Men hon tycker förstås inte illa vara och snart försvinner de ur synfältet, upp för trappan.

Vi har inget att säga till om när vi utrustas med en kniv och en clownmask, inte heller när vi kort därefter hugger ihjäl tjejen. Först därefter släpper Carpenter sitt grepp om oss. Men han håller oss ändå kvar på kroken genom att tvinga oss att se hur mördaren (alltså fortfarande på något plan ett ”vi”) är klädd i en bjärt färggrann clowndräkt och inte stort mer än ett barn.

Det är detta barn som kommer att växa upp på en mentalinstitution och så till den milda grad påverka den behandlande läkaren Samuel Loomis att denne är helt övertygad om att patienten är ondskan själv. Och nog får han rätt i det eftersom Michael Myers med en gång utnyttjar sin nyvunna frihet från Smith’s Grove till att, som en målsökande missil, ta sig tillbaka till Haddonfield och fortsätta mördandet som 15 år tidigare aldrig hann utvecklas till en regelrätt orgie.

Michael Myers är Ondska, han har inga personlighetsdrag, är inget annat än ren instinkt att mörda andra människor. Alla försök att förstå hur eller varför kommer på skam, eventuellt eftersom vi vanliga dödliga aldrig kan förstå denna rena instinkt. Michael behöver inget motiv, anledning eller orsak för att följa sin dödliga natur. Det blir därför också helt följdriktigt att han i denna första films eftertexter refereras till som ”The Shape”. Han är egentligen ingen person, snarare en arketyp, ”the Boogeyman”. För att understryka renonsen på känslor har Carpenter också gjort sin antagonist rejält robotlik.

Möjligen är jag påverkad av de senaste årens evinnerliga Blumhouse/James Wan-produkter, där det blivit mer regel än undantag att det ska förekomma en sjuhelvetes massa förbiilande skuggor i ögonvrån. För Carpenters Halloween jobbar på samma sätt med de här ögonvå-/bakgrunds-förgrunds-ögonblicken, men av någon anledning känns det helt plötsligt fräscht och skrämmande igen. Jag sitter inte bara och väntar på att de ska dyka upp, utan blir uppriktigt förskräckt när den livlösa gestalten helt plötsligt vaknar till liv igen eller en sekund glimtar till i en glasdörr.

Halloween är ett portalverk, även om jag sannolikt aldrig kommer att kunna uppskatta alla dess förtjänster (jag håller som sagt hellre på Black Christmas). Filmen är omsorgsfull, genomtänkt och välgjord. Rent estetiskt (och kanske även musikaliskt) tycker jag att nyversionen lyckades aningens bättre men det är svårt att bortse från originalets genuina hantverk.

Final girl: Det är ganska roligt hur oerhört övertydligt Jamie Lee Curtis Laurie porträtteras som en ikonisk ”final girl”. Hon är ingen social paria men suckar överseende inför kompisarna Annie och Lyndas sexuella eskapader med sina pojkvänner. Hon är inte främmande för att dra ett par bloss på en joint men sitter samtidigt och stickar för att fördriva tiden när hennes barnvaktsskyddslingar (varav en rätteligen är Annies) sover på söta örat. Aldrig skulle hon komma på tanken att, som Annie, knalla runt i bara skjorta, trosor och knästrumpor när hon spillt smält popcornsmör på sina kläder (en matlagningsfadäs som Laurie i och för sig aldrig ens skulle göra sig skyldig till).

Å andra sidan, förutom detta det mest uppenbara av final girl-drag, porträtteras Laurie också som förhållandevis vaken inför sin omgivning. Hon är den som ser Michael först och verkar direkt känna att här är något skumt på gång. Å andra sidan skulle Halloween förstås inte mycket till skräckfilm om det inte fanns någon som hjälper till att bygga upp stämningen och spänningen för oss i publiken.

Historik/psykologi: Historiken spelar så klart roll i Halloween, men främst för att ge publiken extra chills. Evil kids are the worst!

Vapen: Man kommer långt med en rejäl kniv.

Killer-o-vision: Hell, yeah!

alt. titel: Staden som fruktade solnedgången, Byen som fryktet solnedgangen

The Town That Dreaded Sundown är filmen som omedelbart lyckas pricka in två beprövade ordspråk: ”inget nytt under solen” och ”man lär så länge man lever”. Lärandet för min del handlar om att det tydligen finns två städer i USA som bägge heter Texarkana och som ligger mer eller mindre på statsgränsen mellan Texas och Arkansas. Den ena bara lite längre in i Texas och den andra…ja, ni fattar.

Mellan februari och maj 1946 hemsöktes städerna och landsbygden omkring dem av någon som snart döptes till ”Phantom killer” eller ”Phantom slayer”, vilken mördade fem pers och skadade tre. Det som raskt döptes till Texarkana Moonlight Murders fick staden att praktiskt taget barrikadera sig efter solnedgången och…tadaaaa. Filmtitel! Det som är det lite nattståndna under solen i det här fallet är alltså både fenomenet massmördare (innan Ed Gein, Ted Bundy och alla de andra) samt en film som försöker slå mynt av händelserna.

The Town… gör sitt bästa för att tittarna inte ska sväva i någon ovisshet om att det vi ska få se hände ”på riktigt”, inte minst genom att utrusta sig med en nyhetsuppläsarliknande berättarröst. Vern Stierman börjar med att beskriva hur Texarkana (Texas-versionen), så här knappt ett år efter andra världskrigets slut, är en stad på g. ”Most of the boys are back home”, bilhandlarna hinner inte leverera nya fordon till alla som vill ha dem och alla är redo att börja leva the american dream. Men drömmen förvandlas till en mardröm när två ungdomar, som ”parkerat” sent om natten vid en lovers’ lane, blir brutalt attackerade av en man med något som som mest liknar ett örngott på skallen.

Skräckmomenten i The Town… ligger enbart i de här attackscenerna. De funkar väl hyfsat i den meningen att de är ganska brutala och halv-obehagliga så länge de pågår. Eftersom mördaren utan undantag attackerar par ackompanjeras attackerna tyvärr av hysteriskt och konstant skrikande kvinnor, vilket faktiskt blir ganska påfrestande. Det är förstås också här man kan plocka upp filmens slasher-element. I den meningen hyser The Town… ett avsevärt tydligare släktskap med skepnader som Michael Myers eller Jason Vorhees jämfört med exempelvis Alice, Sweet Alice. Fantommördaren är anonym, rentav tom på alla former av mänsklighet eller personlighet bakom det vita tygskynket. Hans framfart är stadig men obeveklig och han är dessutom ganska påhittig när det gäller vapen.

Men om inte annat blir The Town… ett ganska bra exempel på vad som behövde förändras för att skapa en omedelbar klassiker och trendsättare som Halloween eller Friday the 13th. I sig självt finns det inget som säger att fantommördaren inte skulle ha kunnat bli lika ikonisk som sina efterträdare. Men att skapa känslan av en tryckande stämning och hot i en hel stad, jämfört med ett sorority-hus, en gatstump eller ett avbefolkat sommarläger, är ingen lätt sak och jag vill påstå att regissören Charles B. Pierce inte lyckas med det.

Vi har ingen som helst relation till de som faller offer för mördaren, de dyker bara upp för att bli avpolletterade vilket innebär att vi inte bryr oss särskilt mycket. Detta skulle förvisso komma att bli en av genrens standard-grepp (alltså utvecklingen ”Hej”-Hugg-”Ugggh”-Duns), men först efter att den var etablerad och tittaren därmed redan vet vad hen ska ta del av. När genren är på plats finns redan från början ett outtalat kontrakt mellan film och filmtittare som saknas här.

The Town… trycker dessutom alldeles för hårt på sin BOATS-vinkel för att filmen ska kännas som en slasher. Tobe Hooper var smart i så motto att han inympade en knivsudd realism i The Texas Chain Saw Massacre för att göra den hemskare. The Town… är i sin tur så ivrig med att använda berättaren Stierman att filmen snarare känns som en true crime/murder porn-produkt. Särskilt som en stor del av handlingen går ut på att vi får följa typ femton olika rättsväsenden som gemensamt försöker få fast mördaren.

En ytterligare, extremt olycksalig, spik i slasher-kistan är comic relief-momenten som filmen av någon anledning tyckte var en bra idé att lägga in. Personifierade av gröngölingen Patrolman Benson (kallad ”Sparkplug” och påminner en del om Hugh Laurie) som får vara lite fumlig, oproffsig och stamma. Givetvis utklädd till kvinna i ett försök att fånga in mördaren. Vid ett tillfälle kör han av vägen i flygande fläng och The Town… förvandlas till ett avsnitt av The Dukes of Hazzard istället. Inte en välgörande atmosfär om man vill göra en skräckfilm enligt min mening.

True crime-stämningen, kombinerat med det faktum att vi egentligen inte får lära känna en enda rollfigur på något personligt plan, gör att tyvärr att The Town… blir ganska platt och prosaisk. Lite kartong-ig. Det den har, är en mördare med ikon-potential och en grymt snygg affisch av den då fortfarande okände konstnären Ralph McQuarrie.

Final girl: Inte aktuellt.

Historik/psykologi: An enigma, wrapped in a mystery

Vapen: Revolver, hacka, järnrör och, minnesvärt nog, en kniv-trombon

Killer-o-vision: Nope.

alt. titel: Silent Night, Bloody Night, Deathouse, Death House

En film som sannolikt är mest känd (i den mån den alls är känd) under aka-titeln Silent Night, Bloody Night. Och då gissar jag att minst tre fjärdedelar av de som tror sig känna igen titeln egentligen tänker på ”äkta” slashern Silent Night, Deadly Night från 1984.

Men dagens film är alltså en proto-slasher, vilket innebär att den innehåller vissa drag som skulle återkomma inom undergenren men som trots det inte kan sägas vara en helgjuten spelare i slasher-laget. Night of… är å andra sidan inte helgjuten i särskilt många andra perspektiv heller.

Det som känns tråkigt är jag får en känsla av att det åtminstone finns frön till en helt ok skräckfilm i Night of… Själva grundhistorien utnyttjar många standardgrepp men har samtidigt en del innovativa element. Och även sådant som är skräckfilmsstandard kan ju bli bra om det görs rätt. Eller om filmen lyckas fånga den där undflyende ”atmosfären”. Men i det här fallet är det helt klart att regissör och medmanusförfattare Theodore Gershuny inte haft något vettigt grepp om vare sig hur han ska berätta sin historia eller introducera sina rollfigurer. Det hela är rörigt och fullt med märkliga scener som inte leder någonvart eller får sin förklaring alldeles för sent. Fotot är fult och, särskilt i slutet, så mörkt att jag faktiskt inte hänger med på exakt vad som händer. Allt för många skådisar gör allt för många undermåliga prestationer.

Grunden är i alla fall denna: i den lilla staden East Willard står Wilfred Butlers hus fortfarande kvar, trots att invånarna helst skulle vilja jämna schabraket med marken. Men även om Butler dog i en eldfängd olycka på självaste julafton 1950 lämnade han efter sig ett otvetydigt testamente som gav huset vidare till barnbarnet Jeffrey. Tjugo år senare anländer emellertid en advokat som säger att Jeffrey nu är beredd att sälja huset till staden för 20 000 dollar. In cash. By tomorrow.

Så medan stadens borgmästare febrilt försöker skrapa ihop stålarna roar sig advokaten i det märkligt välbevarade huset (med tanke på att det har stått tomt i tjugo år) tillsammans med sin älskarinna. Det dröjer dock bara en liten bit in i parets coitala umgänge innan någon går loss på dem med en yxa, ett öde som ska komma att drabba alla som vågar sig i närheten av Butlerhuset denna julaftonsnatt.

Jag har all förståelse för att det inte är så lätt att berätta en film som ska utspela sig i parallella tidslinjer. Men så klumpigt som de historiska ledtrådarna introduceras i Night of… får man bara inte göra. I alla fall inte om det ska finnas någon spänning kvar i det hela. Filmen är ett sammelsurium av olika berättarröster, gamla tidningar och avslöjande dagboksanteckningar (vilka i sedvanlig ordning är skrivna mer som en roman än dagboksanteckningar). Det är likaledes oklart varför mordorgien sker just när den sker eller hur alla mordoffer förtjänat sitt öde.

Å andra sidan, när vi väl kommer fram till återberättandet av dagboken framställs historien som en lite ryckig, sepiafärgad film-i-filmen där Gershuny kan ha hämtat en del inspiration från George A. Romeros Night of the Living Dead (kanske också till titeln på hela filmen?). Just det segmentet är det enda som får mig att se på Night of… med lite mer förlåtande ögon.

En hel del av skådisarna kommer från Andy Warhol-scenen, inte minst Mary Woronov i rollen som borgmästardottern Denise Adams. Hon var gift med Gershuny vid den här tiden och möjligen den som kunde locka med sig en del av sina kollegor. Hon har å andra sidan inga illusioner om ex-makens film: ”[Ted] tried to make it an artistic statement, but it didn’t work”. Kanske det där artistiska skulle komma från Worhol-skådisarna? I vilket fall som helst fungerar det dåligt – både enskilda prestationer och relationer skådisarna emellan blir ofta stela och konstiga.

Men vänta lite, varför kan man då säga att Night of… är en proto-slasher? Tja, förutom en viss body count (som å andra sidan inte ens spräcker tiotals-vallen) har vi en länge ansiktslös mördare som dessutom är iförd svarta skinnhandskar (förvisso mer av en giallo-grej men, men…). Morden har sitt ursprung i historiska händelser med en tydlig hämndvinkel. Men det finaste exemplet är kanske att mördaren ringer till olika personer och säger hotfullt kryptiska saker till dem för att locka dem till Butlerhuset. Ett drag som skulle komma att användas så otroligt mycket bättre av Bob Clark två år senare i Black Christmas.

Nej, Night of… var inte mycket att hänga i julgranen. Men är du ändå sugen faller filmen under public domain och kan därför ses alldeles gratis på exempelvis archive.org.

Fun fact: i någon mening delar Night of… ett viktigt element med Amicus-episodfilmen Asylum som kom samma år. Se hellre den istället.

Final girl: Diane Adams. Dock ingen klassisk sådan eftersom hon hamnar under mördarens radar sent i matchen. Tyvärr heller ingen särskilt överraskande sådan eftersom filmen börjar i slutet när Diane ser tillbaka på det hemska som hände för ett år sedan.

Historik/psykologi: Både skuldkänslor och hämndmotiv, i någon mening en slags Psycho-ripoff. Det är emellertid otydligt varför mördaren har väntat så länge med att genomföra det hela.

Vapen: Främst yxa för mördarens del. Andra använder sig dock med förkärlek av skjutvapen.

Killer-o-vision: Typ… Fast det är fler scener där vi ser delar av mördaren (främst handskbeklädda händer) men aldrig hens ansikte.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Det röda fältet
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg