You are currently browsing the tag archive for the ‘Killer-o-vision’ tag.

alt. titel: The Killer Must Kill Again, The Killer Must Strike Again, The Dark Is Death’s Friend

Tack vare den utmärkt trevliga bloggen “Pappa älskar film” hade jag fått upp ögonen för regissören Luigi Cozzi som verkade vara en sympatisk typ. Så det är klart att jag passade på att hugga en av hans tidigare alster när tillfälle gavs. Cozzi tycks vara mest känd för rymdoperan Star Crash (”a masterpiece of unintentionally bad filmmaking”) men jag valde nu en film vars titel antydde något mer åt giallo-hållet.

Ska man vara lite tråkig kan man konstatera att inget av det som timar i The Killer Must Kill Again någonsin hade hänt i dagen mobiltelefonsamhälle. Då hade nämligen den otrogne Giorgio Mainardi aldrig behövt stanna vid den där ödsligt belägna telefonkiosken för att ringa sin älskarinna Francesca. Men nu gör han det och råkar då få syn på en svartklädd man som dumpar en röd VW-bubbla i den intilliggande kanalen. Med en död kvinna kvar i kupén.

Eftersom Giorgio redan visat sig vara en slem typ rotar han inte raskt fram ett mynt och ringer polisen utan går lugnt fram till mannen och ger honom ett förslag. Giorgios gnatiga fru Norma är honom nämligen till stort besvär och den okände (samt genom hela filmen namnlöse) mördaren synes honom som himlasänd.

Allt går planenligt tills dess att bilen med Normas kropp i skuffen blir stulen av ungdomarna Luca och Laura. Laura vill så hemskt gärna åka till kusten och Luca vill så hemskt gärna sätta på oskulden Laura. En fin Mercedes med nycklarna i tändningen synes därför dem som himlasänd. Men då hade de inte räknat med att få en samvetslös mördare i hasorna.

Allt som händer fram till dess att Luca och Laura hunnit köra en bit i sin stulna bil gör mig glatt överraskad. Det här var ju riktigt bra! Tajt berättat och icke minst snyggt filmat med både statisk och rörlig kamera, ljussättning, POW-perspektiv, underifrån-vinklar, närbilder (gärna på ansikten eller enbart ögon) och korsklippningar (Cozzi hade bland annat hunnit samarbeta med Dario Argento på Four Flies…).

Särskilt de huvudsakliga männens skådisprestationer är också trevliga. Giorgio spelas av George Hilton (från början den uruguyanske Jorge Hill Acosta y Lara) som är sådär 70-talshunkig med lite silver i polisongerna medan mördaren porträtteras av fransosen Antoine Saint-John. Hans speciellt skarpskurna utseende med insjunkna kinder och tydliga kindknotor räcker för att han ska avge en illavarslande aura. Att han sedan ständigt går klädd i en supertajt skinnjacka samt 70-tals-korta bell bottom-brallor (precis så korta att byxbenen alltid fladdrar, ni vet) gör inte saken sämre.

Egentligen räcker det med den fullkomligt överväldigande bilden av Giorgio och Normas vardagsrum för att jag ska bli alldeles hänförd. Här har vi en inredning som är ett djärvt statement som heter duga! Vi snackar 1975. Vi snackar pälsluddiga möbler och formpressad akrylplast. Vi snackar en heltäckande färgskala (inklusive Normas blus) i vad jag skulle kalla antingen murrigt kanarie- eller senapsgult, med enstaka absint-gröna ljuspunkter. The Killer… fullkomligt exploderar av färg redan under sin första minut och jag erkänner mig helt besegrad. Här har vi en regissör som eventuellt älskar färg mer än självaste Mario Bava om nu en sådan sak är möjlig.

Tyvärr tappar filmen fokus när handlingen delas upp mellan mördaren som förföljer Luca och Laura samt Giorgio som svettas under polisens frågor om den märkliga kidnappningen av hans fru. Lucas ständiga framstötar för att överbrygga Lauras jungfruliga vallgrav (”I know you mean sex, but emotions are important to me”) är engagerande ett tag men det hela blir alldeles för utdraget.

När det väl börjar hända saker igen handlar det tyvärr till stor del om en korsklippt sex/våldtäktsscen som även den håller på alldeles för länge och som i slutänden eventuellt kan tolkas som att både den frivilliga och ofrivilliga kvinnliga sexpartnern når något slags klimax. Inte så förvånande kanske, men osmakligt icke desto mindre. Det ska dock sägas att våldtäktsscenen är klart obehaglig å offrets vägnar ganska länge, vilket inte alltid är fallet i den här typen av filmer från den här perioden (lex The Bloodstained Butterfly). När det hela är överspelat står i alla fall en sak helt klar – män är på det hela taget sexfixerade och våldsamma kräk och kvinnor deras offer.

Nå, trots mina invändningar tycker jag att The Killer… på det hela taget blev en stabil, om än något ofokuserad, giallo. Jag skulle absolut rekommendera en titt om man är nyfiken på genren. Dels för det fina visuella arbetet (som står sig bra genom hela filmen ska sägas), dels för den första halvtimmen som i sig faktiskt är värd en titt.

Annonser

alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders

Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.

Alltnog, när Marcus knallar hem om kvällen hör han först ett skrik och ser sedan sin granne Helga bli mördad i sin egen lägenhet. Förutom att vara Marcus granne är Helga också ett medium som under dagen haft en uppvisning. Hon har en telepatisk förmåga (publiken, säg hej till efterföljaren till Cat… och Four Flies…!) som låter henne uppfatta kvardröjande tankar i ett rum, ”like cobwebs”. Den här dagen har hon emellertid satt en sten, modell Indiana Jones, i rullning genom att identifiera någon i publiken som en pervers mördare. För att vara riktigt säker på att jaga upp vederbörande så mycket som möjligt skriker hon ut mot auditoriet ”You will kill again!”

Och ja, det gör förstås mördaren. Särskilt som hen (återigen anledning att notera detta ypperligt användbara ord när det gäller förövare i giallos!) hört Helga säga till sin vän Professor Giordani att hon vet vem mördaren är.

Tack vare sin inblandning får Marcus spendera ett par timmar på polisstationen och identifieras dessutom i en tidningsartikel som ett ögonvittne av journalisten Gianna Brezzi. Allt detta gör att han bestämmer sig för att själv försöka ta reda på vem mördaren är, om inte annat för att skydda sitt eget liv.

Lika bra att lägga korten på bordet med en gång – jag förstår mycket väl varför Profondo rosso ses som en klassiker, för detta är bra giallo-skit. Argento har lyft sig rejält i håret jämfört med sina djur-giallos, både vad gäller det visuella och historia.

Jag tyckte mig ju se ett förstadium till Argentos spännande kameraarbete i de tidigare filmerna men här är det som om han äntligen hittat hem på riktigt. Eller också är det bara att han förfinat sina grepp så att de nu kuggar i och kompletterar varandra ännu snyggare. Kärleken till extrema närbilder finns kvar, men når en ny nivå när de inte bara gäller mordoffer och mördarparafernilia utan också Helgas högst levande mun när hon i ren skräck inte ens kan svälja en klunk vatten.

Men inte ens i de här närbilderna är Argentos kamera helt statisk – den smyger och kryper och sveper över bordsskivor, notpapper och pianotangenter. Blickfånget på till synes triviala ting i märkliga vinklar, men framförda genom en hackig thrillerklippning skapar en del av Profondo Rossos alldeles särskilda stil.

Vad som också hunnit bli mer utvecklad är Argentos förmåga att förena de här (ofta klaustrofobiska) elementen med omfångsrika bilder där kameran befinner sig högt upp eller långt ifrån och som tillåter filmen att dra djupt efter andan. Även här finns både stillastående vinklar och rörelse; själv blev jag särskilt fångad av hur en långsam utzoomning följer hur en person rör sig bort från en annan samtidigt som de för en konversation om sanningens relativa natur.

Tillsammans med den visuella finessen får vi förstås också rejäla mängder grafiskt våld och brutala dödsscener. Allt är inte supersnyggt och motiveringen till att slå sönder tänder mot en spiselkrans eller försöka skålla ihjäl någon när det skulle ha räckt att sticka kniven i vederbörande är inte alltid tydlig. Samtidigt skulle jag säga att det blir ganska uppenbart att poängen primärt är en kontrasterande effekt och som sådan funkar den alldeles utmärkt.

Andra kontraster som blir oerhört effektiva är det intimt invaderande killer-o-vision-perspektivet tillsammans med regissörens förkärlek för stora fönster, vilka förvandlar det privata till obehaglig exhibitionism. Den djupt röda teatern där Helgas uppvisning äger rum (publiken, säg hej till Scanners!) ger en föraning om att det vi ser blott och bart är en föreställning. Hennes frivilliga medverkan i det fallet blir sedan till en högst ofrivillig sådan när hon, halvdöd och blodig, trycks upp mot sitt eget upplysta panoramafönster.

Såvitt jag kan förstå tycks det finnas två huvudsakliga varianter av Profondo rosso. En (director’s cut?) på ca 120 minuter och en bioversion på ca 100 minuter. Jag skulle vilja påstås att de extra 20 minutrarna har ett mervärde, både visuellt, relations- och historiemässigt. Eftersom jag såg den långa versionen med italiensk dialog och den korta med engelsk var det också intressant att notera skillnaderna i språk mellan den talade och översatta dialogen. I undertexterna säger exempelvis Helga att mördarens tankar är som ”a knife in my flesh” men det hon på ren engelska säger är ”prick of a thorn”.

Dags att göra halt innan detta blir allt för (”ännu mer” är kanske ett korrektare uttryck) långdraget. Och då har jag inte ens hunnit fram till vare sig förtexterna eller Argentos första lyckosamma samarbete med Goblin. Inte heller Marcus och Giannas jämställdhetsdiskussioner (med efterföljande armbrytning), Giannas skruttiga bil eller comic relief-poliserna. Är ditt livs mission att se enda giallo, skulle jag i nuläget starkt rekommendera att satsa på Profondo rosso. Det ska bli spännande att se om jag får anledning att revidera den åsikten allt eftersom temat lider.

alt titel: De nio heta spåren, The Cat o’ Nine Tails

Man skulle kunna tro att dagens regissör (Dario Argento, vem annars?) i ett anfall av dåligt självförtroende döpte sin film efter ett välkänt straff- och tortyrinstrument men så illa är det nu inte.

Däremot är väl kanske titelns koppling till själva historien om möjligt ännu tunnare än i den tidigare The Bird… Inte heller har vi någon som helst bildlig koppling till vare sig piskor eller missbildade katter. Nej, vad det handlar om är en något krystad lista med nio olika ledtrådar våra huvudpersoner anser sig ha hittat i fallet med det mordinfesterade genetiska institutet som ligger tvärs över gatan från den blinde Franco Arno.

Men vi ska kanske ta det från början? Terzi-institutet bedriver, enligt egen utsago, häpnadsväckande och banbrytande forskning, bland annat kring personer som tack vare en XYY-kromosomuppsättning löper risk att vara ”abnormally aggressive”. Under Dr. Fulvio Terzi jobbar inte bara hans dotter Anna utan också fyra konkurrerande forskare: Dr. Braun, Dr. Casoni, Dr. Esson och Dr. Mombelli.

När en av institutets läkare till synes har tagit sitt eget liv genom att kasta sig framför ett tåg får journalisten Carlo Giordani ett tips från Franco Arno som gör att de bägge börjar nysta i den allt vidare spiralen av dödsfall. Ska de kunna hugga någon av de nio ledtrådarna i svansen och kommer de i så fall att upptäcka att det snarare är en bamsig tiger i andra änden?

En hel del i The Cat O’Nine Tails känns förstås igen från Argentos tidigare film. Polisen är som vanligt överraskande tillmötesgående vad gäller information om både brott och vittnen. Vi har återigen ett relativt vanligt Rom som skådeplats för berättelsen: järnvägsstationer, tidningsredaktioner och lägenheter. Även om förstås Carlo Giordani har mer av en swingin’ bachelor pad där han kan lägra Anna Terzi efter vad som utan tvekan är detta temas hittills mest obekväma sexscen. Inte ens handen som kramar en bit soffkudde ser ut att ha det särskilt skönt.

Och även om jag saknade de bildmässiga åkallandena av fåglar från The Bird… är det helt uppenbart att Argento vet hur han vill hantera en kamera. Åkningar och vinklar är både påhittiga och ambitiösa, även om själva upptakten var betydligt mer ordinär än i The Bird… Återigen slår fascinationen för vindlade trappuppgångar till medan skarpslipade knivar lyser med sin frånvaro. Den här mördaren är en garrott-typ, vilken mest som en eftertanke kommer sig för att karva lite i ett redan dött offer med vad som råkar finnas till hands. Och så närbilderna på kroppsdelar, förstås. Ibland kan det bli lite fånigt övertydligt (som när vittnet Bianca inte kan sluta fingra på sin berlock), ibland bara fånigt (som hur Anna Terzis slanka ben bara råkar hamna i bild varje gång hon lägger i en ny växel i Giordanis bil) men som helhet skapar de här närbilderna en rätt skön atmosfär.

Icke att förglömma sekunderna av ett mördaröga vilket oftast dyker upp i samband med att vi bjuds på generösa mängder killer-o-vision. Det är nästan så jag vill våga mig på att kalla det ett Hulk-ögonblick, eftersom vi snart åtminstone kan gissa oss till att mördaren är en av dessa abnormt aggressiva XYY-personer. Samtidigt gör inte The Cat… det helt uppenbart om mördaren alltid är lika aggressiv eller om han likt Bruce Banner bara ibland tappar kontrollen över sina inre demoner.

The Cat… känns faktiskt ganska lättsam, det är en hel del rema småprats-scener exempelvis mellan de utredande poliserna. Filmen innehåller också inslag av närmast comic relief, vilken överraskande nog fungerar riktigt bra. Särskilt i fallet med inbrottstjuven Gigi the Loser med hans minutiösa noggrannhet att inte vidröra något med händerna. Han spelas av en viss Ugo Fangareggi, vars underkäke får Bruce Campbells dito att framstå som direkt flyende. Extra ironiskt blir det faktum att Fangareggi ska ha arbetat som tandtekniker när han upptäcktes av filmbranschen eftersom hans garnityr närmast liknar ett fallfärdigt staket.

Jag hängde förvisso med Argento hela vägen men så här i backspegeln tycker jag nog att katt-filmen blev onödigt utdragen. Det blev lite för många personer som med dödsångest i blicken väser ”Jag vet vem som gjorde det och varför men jag kan inte berätta det nu”. Samtidigt går en del händelseutvecklingar antingen väldigt fort eller så hänger de inte ihop.

Inledningsvis får jag en känsla av att Argento försöker antyda att Franco Arno skulle ha några slags ESP-krafter eller möjligtvis bara den övernaturligt goda hörsel som alla blinda personer givetvis är utrustade med (Lex Daredevil, superhjältereferens #2!). Oavsett vilket, är det ett perspektiv som släpps helt när Carlo Giordani tar över huvudpersonshatten.

Nej, med två Argento-filmer innanför tema-bältet så här långt vinner nog fågeln över katten.

Nog passar det väl ändå utmärkt att starta upp bloggens semester-mode med en klassisk sommar-slasher på en klassiskt datumbunden fredag?

***

Och hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathJomen visst kan bloggen bjuda på ännu en julfilm så här dan före dopparedan! Sedan tar vi lite ledigt och återkommer fredagen den 27 december för att möjligaste mån motverka post-juldepressionen.

***

Black Christmas 2006Att Billy Lenz är något fixerad vid julhögtiden är kanske inte så konstigt. Tidigt förgyllde hans mer eller mindre anstrukna och kärleksfulla moder julklappsutdelningen genom att informera sin son om att tomten inte bara ickeexisterande, utan faktiskt död.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Huset vid kyrkogården, The House by the Cemetery

The House by the CemeteryNå, ingen ska anklaga Lucio Fulci för falsk marknadsföring. The House by the Cemetery  börjar nämligen helt följdriktigt med ett stort och tjusigt hus som ligger vid…en kyrkogård – kan man tänka sig! I bakgrunden hörs för säkerhets skull lite vargyl också. Hur många vargar som finns i New England kan kanske diskuteras, men vad som är viktigare just nu är att det övergivna huset uppenbarligen används av de lokala ungdomarna som hångelställe.

Läs hela inlägget här »

Är det första advent så är det. Bloggens första och enda julfilm anno 2012.

***

alt. titel: Stilla natt, blodiga natt

Det börjar lacka mot jul och i den kvinnliga studentföreningen ΠΚΣ’s stora hus är det inte så många invånare kvar längre. Det hindrar dock inte att deras telefontrakasserare fortsätter att ringa obscena samtal men just den här kvällen bjuder han på mer än bara stönanden. När rivjärnet (och fyllkajan) Barbara påpekar att uppringaren är pervers konstaterar han lugnt ”I’m going to kill you” och lägger sedan på luren. Tjejerna tar dock inte mer allvarligt på detta än de tidigare gjort på stönandena. Det kanske de skulle ha gjort om de bara kunnat se gestalten som smugit runt huset, kikat in genom fönstren och nu befinner sig på vinden.

Läs hela inlägget här »

Det är värsta vilda nyårsfesten. Singlarna gör sitt bästa för att hitta någon att limma på och de etablerade paren genomgår större eller mindre relationskriser för gud förbjude att någon mot all förmodan skulle känna sig tillfreds med sitt nuvarande civilstånd.

Festen tilldrar sig i ett för övrigt tomt höghus eller vad man i alla fall tror ska vara tomt. Så när ett antal personer vid fest nummer ett får en hemlig SMS-inbjudan till en exklusivt privat fest på ett helt annat våningsplan kan de förstås inte motstå varken nyfikenheten eller känslan av att vara utvald.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser