Fantasia 2000 (1999)

Jag tror att jag inte var särskilt gammal när jag såg Fantasia för första gången. Det var på den tiden när allt som stavades ”Disney” per definition var bra (det var ju ”tecknat”) och eftersom jag gillade klassisk musik tyckte jag förstås att filmen var helt fantastisk. I de fall musiken var lite svårsmält (främst Stravinskijs ”Våroffer” och Musorgskijs ”En natt på Blåkulla”) var bilderna och berättelserna tillräckligt fängslande för att det hela skulle falla på plats.

Mot slutet av 90-talet hade jag blivit tillräckligt gammal och tillräckligt van filmkonsument för att inte ha allt för stora förväntningar när Disney skulle komma med en slags ”uppföljare” till klassikern från 1940. Det är möjligt att jag sitter allt för hårt fast i den gamla filmens stämning och animering men jag har aldrig kunnat ta till mig Fantasia 2000 på samma sätt som originalet.

Till viss del tror jag det kan bero på musikvalen – 40-talsfilmen fick mig att älska Beethovens pastoral-symfoni medan Sjostakovitjs pianokonsert eller Respighis ”Roms pinjer” inte alls talar till mig på samma sätt. Samtidigt som jag har all förståelse för det rimliga i att en nyare film också uppdaterar tonsättningen.

Men det största problemet ligger sannolikt i animeringen och stämningen. Mellansegmenten i originalet har den där mjukt drömska, nostalgiska ”Disney-känslan” medan de i millennium-filmen blivit allt för moderna och hårt belysta. Det känns som om både presentatörer och orkester dumpats i en steril sjukhussal. Greppet att plocka in flera olika, kända presentatörer som ska skoja till det mellan varven tar fokus från de olika filmsegmenten.

Detta var dessutom en period när inte bara Disney började experimentera så smått med CGI, något som främst märks i adaptionen av H.C. Andersens ”Den ståndaktige tennsoldaten”. Och tyvärr är intrycket stelt och plastigt. På samma sätt som med musiken kan jag rent intellektuellt se det rimliga i att inte försöka återskapa en film med nästan 60 år på nacken ruta för ruta utan försöka göra något nytt och uppdaterat av det hela.

Samtidigt blir jag inte visuellt tilltalad av slutresultatet. Istället saknar jag omsorgsfullheten och känslan från 1940. Det blir bara än mer påtagligt när man valt att plocka med det absolut mest populära segmentet från originalet – ”Trollkarlens lärling”. Även här kan jag förstå varför man gjorde det valet, men jag kan ändå inte tycka att det var särskilt smart eftersom den enda effekten av det är att man blir påmind om hur mycket bättre originalet var.

Andra halvan av 90-talet är ändå en period när Disney hade börjat komma tillbaka efter den sena 80-talets katastrofer. Men nya tider knackade på dörren – 1999 hade Pixar hunnit släppa både Toy Story och A Bug’s Life samt stod på tröskeln med Toy Story 2. Jag tror man får se Fantasia 2000 som en av flera trevare inför den nya tidens Disney – vad skulle det egentligen innebära? Definitivt inte en ändlösa räcka med Fantasia-filmer i alla fall, försöket till uppdatering gick precis jämnt upp inkomst-mässigt sett.

His House (2020)

Flyktinghandläggaren Mark kan inte nog lovprisa Rial och Bols nya hus. Det är ett palats – ”This is all for you!” Allt som enligt Mark behövs i detta palats är en lättare ”wipe down”. Medan vi ser ett mer än nedgånget hus i ett mer än nedgånget och tröstlöst bostadsområde. Var befinner vi oss? ”High Street, mate. In London? Why not?”

Nej, det visar sig snart att det viktiga inte är var paret hamnat, utan var de kommer från. För att inte tala om VAD de kommer från. De har flytt från södra Sudan och vi förstår snart att det också fanns en liten flicka, Nyagak, som inte längre är med dem. Och med tanke på att Bol drömmer mardrömmar om båthaveri på öppet hav är det inte så svårt att lista ut vad som tynger dem.

Men särskilt Bol är fast besluten att se framåt. Det är i England de ska bosätta sig och hitta hem. Bli pånyttfödda. Sluta äta på golvet och börja äta med metallbestick. Försöka passa in genom att sjunga med i obegripliga fotbollsramsor. Men han, likt många andra skräckfilmsrollfigurer, ska snart upptäcka att man aldrig kan fly från sina problem eller demoner. Parets nya hem är byggt på en lögn och ett brott som de måste vedergälla. Annars kommer natthäxan, Apeth, och tar dem.

His House är en av (överraskande många) filmer som har 100% på filmsajten Rotten Tomatos Tometometer. Det är en ära som den delar med produktioner som Toy Story, The Terminator, Rebecca och De sju samurajerna. Och nog för att Remi Weeks långfilmsdebut är imponerande så det räcker till, men riktigt SÅ bra skulle jag inte våga mig på att säga att den är.

Tyvärr känner jag att jag har lite svårt att motivera exakt varför jag inte är lika överväldigad som de dryga hundratalet toppkritiker som bland annat utgör His House perfekta tomatometer-poäng. Är den en allt för skamlös kopia av The Babdook, bara med en extra flyktingkrydda i ambivalensen mellan vad som är hallucinationer och verklighet? Annars handlar ju bägge filmerna uppenbart om sorg- och traumahantering. Samtidigt är det en ambivalens som The Babdook knappast var först med.

Kan det vara så enkelt att jag lyckats bli för spoilad på handlingen, trots att jag upplever att de beskrivningar jag tagit del av varit ganska försiktiga i det avseendet? Men det kanske räckte med en aning om själva upplägget för att få ballongen punkterad? Jag hade exempelvis svårt att bli riktigt engagerad i filmens socialrealistiska delar om engelska flyktingförhållanden eftersom jag mest satt och väntade på att skräckfilmen skulle komma igång. Eller också var det ett misstag att se filmen mitt på eftermiddagen och inte i en beckmörk lägenhet?

Eller också är det som vanligt de där förbaskade förväntningarna. För jag tycker som sagt på intet vis att His House är en dålig film, den var bara inte riktigt så bra som jag trodde att den skulle vara. Även om jag aldrig blev genuint rädd var skrämseleffekterna genomgående välgjorda och dessutom en välavvägd blandning mellan hoppa-till-effekter, förbiskymtande gestalter i ögonvrån, otäcka masker och ett långsamt byggande av atmosfär genom försiktiga ljud och nynnanden. I detta ligger också själva designen på parets råtthålshus, det är ett smart utnyttjande av en begränsad spelplan som His House genomför.

Prestationerna från Wunmi Mosaku och Sope Dirisu i rollerna som Rial och Bol var också genomgående bra. Att Dirisu var duktig visste jag ju redan från serien Gangs of London men han matchas fint av Mosaku.

Nej, nästa film från Weeks får jag helt enkelt se till att antingen se snabbare eller när hajpen lagt sig ordentligt.

Lightyear (2022)

Ingen ska komma och påstå att spaceranger Buzz Lightyear inte tar hand om sina egna misstag. Inte ens när det handlar om att i en oändlig loop testa hyperfart-kristaller, vilket kronologiskt tar honom längre och längre ifrån sina kollegor. Inte ens när det visar sig att samma kollegor blivit tillfångatagna av ett gäng intergalaktiska robotar. Inte ens när de enda som finns kvar för att hjälpa honom är ett gäng oerfarna amatörer. Plus robotkatten Sox, förstås.

Fortsätt läsa ”Lightyear (2022)”

The Lego Movie 2: The Second Part (2019)

alt. titel: Lego Filmen 2, LEGO filmen 2, La gran aventura Lego 2

Sedan vi sist träffade Emmet och alla hans Lego-kompisar i den första Lego-filmen har det gladlynta och ”awesome” Bricksburg förvandlats till Apocalypseburg under de ständiga och fientliga attackerna från Duplo-planeten.

Fortsätt läsa ”The Lego Movie 2: The Second Part (2019)”

KoontzKatalepsi #5

Innan jag avslutar veckans tema vill jag ändå lyfta två specifika Koontz-romaner. Är det så att det känns som om det inte var så himla länge sedan ni hörde lite snack om Dean R. Koontz är det kanske inte så märkligt. I The Eyes of Darkness från 1981 förekommer nämligen ett virus/artificiellt smittämne från Wuhan-regionen som tagit sig in i USA (via skumma kanaler naturligtvis). Smittan innebär dock något mycket mer dramatiskt än ständigt stigande behov av IVA-platser och lockdown (vilket förstås är dramatiskt så det räcker till).

Fortsätt läsa ”KoontzKatalepsi #5”

Brave (2012)

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Fortsätt läsa ”Brave (2012)”

WALL·E (2008)

Än en gång får jag haka på bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar, tack för det!

***

alt. titel: Wall-E, WALL-E

Det var en gång en ensam och övergiven prins, kvar på jorden. Hans jobb var att göra kuber av skräpet som täckte jordens yta, men han levde för de skatter han hittade i skräpet – en gammal musikal, ett lock som kunde tjäna som hatt när han härmade musikalnumren, en fin sammetsask, en plastspork, en ensam växt.

Fortsätt läsa ”WALL·E (2008)”

Ballon (2018)

alt. titel: Flykten från DDR, Balloon

Alla som sett Leonardo da Vincis skisser på en ornithopter och vad som skulle kunna vara en primitiv helikopter (alternativt de där filmklippen på misslyckade flygmaskiner som tycktes ligga i en oändlighetsloop på TV under 80-talet) vet att människans önskan att flyga brinner med en het låga.

Fortsätt läsa ”Ballon (2018)”

Toy Story 4 (2019)

Toy Story 4Ni minns den idylliska slutscenen i Toy Story 3? Alla leksakerna tryggt på plats hos lilla Bonnie som delade sina lekgracer jämlikt mellan dem alla? Nu är Bonnie inte så liten längre, på väg att ta det första steget in i utbildningsväsendet och Allvaret. Att plocka med sig en leksak på inskolningen går ju inte för sig. Men Woody är övertygad om att Bonnie kan behöva lite stöttning och vem är bättre lämpad att ge det än han själv? Att Bonnie numera rätt ofta låter honom ligga kvar i garderoben rör inte Woody i dragsnöret (det är i alla fall vad han både intalar sig själv och alla de andra), han tar saken i egna händer och smyger sig ned i sin ägarinnas ryggsäck.

Fortsätt läsa ”Toy Story 4 (2019)”

The Secret Life of Pets (2016)

Ni vet ju alla att leksaker älskar att tillhöra sina ägare men också lever ett eget liv när dessa ägare inte är i närheten? Det var en gång en cowboydocka som hette Woody….

Fortsätt läsa ”The Secret Life of Pets (2016)”