You are currently browsing the tag archive for the ‘Toy Story’ tag.
Pete Docter är i sanning en påhittig man. Han var det nymornade bolaget Pixars tionde anställde någonsin och en av de drivande krafterna bakom såväl Toy Story som Toy Story 2. När det var dags att börja fundera på något nytt efter Toy Story 2 var han redan inkörd på att det här med barns föreställningsvärldar var fruktbar odlingsmark.
Ett av de första utkasten till den nya filmen handlade om en vuxen som måste kämpa mot sina innersta rädslor i form av ett antal olika monster. Den är inte svårt att föreställa sig hur den idéen så småningom blev Inside Out.
Alltnog, istället började han fila på en historia från monstrens perspektiv. I USA finns det som bekant monster i varenda barn-garderob men bor de verkligen där hela tiden?
Självklart inte! Monster behöver förtjäna sitt levebröd precis som alla andra och bakom alla dessa garderobsdörrar gömmer sig ett helt monsteruniversum. De som törs ge sig in barnens sovrum är modiga killar (såvitt vi får veta finns det inga modiga kvinnor) eftersom barn är dödligt giftiga för monster. Men för att kunna få energi till staden Monstropolis finns inget annat val eftersom det som får hjulen att snurra är buteljerade barnskrik. Och vem är bättre på att framkalla sådana än garderobsmonster?
Monstren Mike och Sully utgör ett oslagbart toppteam ombord på företaget Monsters, Inc., om det inte vore för att Mike är så förbenat dålig på att sköta den dokumentationsbyråkrati som faktiskt är hans jobb att ta hand om. Så medan han tar med kärestan Celia ut på födelsedagsmiddag lovar Sully att täcka upp för sin kompis.
Men när han äntligen hittar de förlorade pappren upptäcker han också en ensam garderobsdörr. Ut från denna dörr kastar sig den obönhörligt äppelkäcka lilla flickan Boo som tycks övertygad om att Sully är en stor turkos och lilaprickig katt. I ansträngningarna att förpassa Boo tillbaka till sitt eget sovrum kommer Mike och Sully också en djävulsk komplott på spåren.
Orättvist nog har vi nästan börjat ta det för givet att varje ny animerad film ska ha tagit tekniska sjumilakliv jämfört med sina föregångare och därmed blivit lite blasé. Riktigt så bortskämda var vi inte i början av 00-talet men Sullys vajande päls är fortfarande imponerande bra. Men det som verkligen skiljer agnarna från vetet är som alltid en bra historia och det är främst tack vare den och inte det rent tekniska utförandet som gör att Monsters, Inc. fortfarande är en mycket underhållande film.
Relationsutvecklingen mellan Boo och de två monstren samt den klassiska Odd Couple/Buddy-känslan mellan Sully och Mike är både varm och rolig. Den här tittningen tyckte jag dock att det mest spännande var att upptäcka hur pass många drag av stumfilm som Monsters, Inc. arbetar med. Särskilt Sullys mimik när han tror att Boo malts till sopkomprimerat mos är helt obetalbar.
Men Monsters, Inc. är långt ifrån en stum film och tur är kanske det, för jag tror att det skulle ha varit svårt att känna så pass mycket för två animerade monster utan Billy Crystal och John Goodmans röster.
Pixarfilmer brukar ju inte sällan innehålla ett par referenser till andra produktioner. Den här gången var det också första gången som jag upptäckte att det i Boos sovrum finns en cowboydocka (ohhh, är hon flickan som överger Jessie i Toy Story 2? Mind. Blown.). Och även om Finding Nemo hade premiär två år senare måste det lilla clownfiskmjukisdjuret ha utgjort en teaser för de som visste vad som låg i den berömda pipen?
alt. titel: Hitta Nemo
Frågan är om inte pappa Marlin egentligen blir mest upprörd över att den där dykaren gör något han själv gärna skulle vilja göra när den regulatorförsedde mannen fångar in Nemo i en plastpåse. Alltså förpacka sonen i en säker liten bubbla för att vara säker på att ingenting någonsin kommer att hända honom. Efter ett besök av en blodtörstig barracuda är Nemo nämligen det enda som återstår av familjen som innan dess också bestod av frugan Coral och ett hundratal ägg.
alt. titel: Ett småkryps liv
Från japanska bönder som hyr in samurajer för att skydda sig från banditer är steget kanske inte så långt till mexikanska bönder som hyr in revolvermän för samma syfte. Däremot får man sätta på sig i alla fall de små sjumilastövlarna för att från revolvermännen ta sig fram till en myrkoloni som hyr in cirkusbaggar för att skydda sig från gräshoppor. Men det är ändå var Kurosawas historia så småningom hamnade i en frisk blandning med Aesopos fabel om myran och gräshoppan, stråk från The Magnificent Seven och en nypa 80-talskomedi i form av Three Amigos!
A Bug’s Life är Pixar Animation Studios andra film efter Toy Story och det skiljer tre år dem emellan. Valet må ha fallit på en insektshistoria eftersom insekter är nästan lika ”enkla” att animera (enklare än fåglar i alla fall) som leksaker men det märks också att tekniken tagit på sig de stora sjumilastövlarna mellan ’95 och ’98. Läs hela inlägget här »
Två avslutande filmer innan det är dags att ta jul. Vi ses igen söndagen den 27 december!
***
Vikingalivet på ön Berk är hårt, kallt och allmänt miserabelt. Som om det inte vore nog hemsöks ön dessutom av drakar som gör sitt bästa för att beröva öborna på de få får som man ändå lyckats föda upp. Hiccup, sonen till vikingahövdingen Stoick the Vast, känner pressen att bli en lika storartad drakdräpare som sin far men har inte riktigt de fysiska förutsättningarna. Han lyckas dock imponera på de andra vikingarna när han genom att bli kompis med draken Toothless lär sig hur man kommer överens med drakar istället för att döda dem. Men ska Stoick kunna lyssna på sin son?
alt. titel: Insidan ut
I sitt första brev till korintierna skriver aposteln Paulus ”När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.”
Ännu en lista från det närmast obegripligt starka 90-talet, vilket antyds av mängden potentiellt listvärdig filmer i bubblarkategorin. Urvalet blev smärtsamt svårt och det var många favoriter som fick stryka på foten. Generellt var det mörker som gick segrande ur striden men ett par humoristiska exemplar lyckades i alla fall kriga sig in på listan.
Stackars Hercules! Ingen i den lilla grekiska byn tycker om den unge och klumpige pojken. Inte för att han är elak eller korkad (fast det där sista kan man kanske diskutera) utan för att han helt enkelt är så urstark att minsta fingerviftning stjälper alla doriska (eller joniska? Kom igen, VEM kan egentligen skilja på dem?!) kolonner i närheten.
Likt alla Disneyhjältar som är något att räkna med gör utanförskapet att Hercules funderar på de eviga frågorna: Vem är jag? Var hör jag hemma? Turligt nog kan hans fosterföräldrar Amphitryon och Alcmene ge besked eftersom de hittade honom med en medaljong som antyder att Hercules inte är av jordiskt ursprung.
Välkomna tillbaka! Idag stiftar vi närmare bekantskap med hårteknikens under och då menar jag inte locktången.
Egentligen är det ganska självklart när man tänker efter. Karaktärs- och händelseutveckling är primärt beroende av mänsklig kreativitet och förmågan att levandegöra hela härligheten dramaturgiskt. Hår är däremot ett element som vinner på tekniska landvinningar som innebär möjligheter att hantera ett stort antal detaljer. Sammanfatta med ett ord? All together now: Datorer!
Mer Oscarskopplingar! Första Shrek vann Bästa animerade långfilm 2002 och Shrek 2 var nominerad i samma kategori 2005 men förlorade mot The Incredibles. De två efterföljarna har dock varit utan både nomineringar och vinster. I fallet med trean var det fullt berättigat.
***
Shrek (2001)
På ytan kanske det inte såg mycket ut för världen. Men filmen om ett grönt träsktroll skulle komma att förändra den animerade filmindustrin och etablera Dreamworks som en rejäl medtävlare till Pixar som dittills dominerat scenen fullkomligt med filmer som Toy Story och A Bug’s Life.
Det här blir ett långt inlägg, men det känns angeläget att sätta punkt här och nu istället för att dra ut på det men ett litet tarm-inlägg efter morgondagens gemenskapseffort (you’ll see what I mean). Jättetack till alla som följt med på resan, läst och kommenterat. Lika roligt som det var att skriva inläggen, lika roligt har det varit att läsa era olika reaktioner.
***
2010
Nu kan jag snart räkna filmerna jag ens har sett på fingrar och tår. Den nostalgifria listan kan skrotas eftersom långtifrån alla är kvalitetsrullar. Årets bästafilm har med största sannolikhet en hel massa konkurrenter som jag bara inte hunnit se ännu. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!