Lightyear (2022)

Ingen ska komma och påstå att spaceranger Buzz Lightyear inte tar hand om sina egna misstag. Inte ens när det handlar om att i en oändlig loop testa hyperfart-kristaller, vilket kronologiskt tar honom längre och längre ifrån sina kollegor. Inte ens när det visar sig att samma kollegor blivit tillfångatagna av ett gäng intergalaktiska robotar. Inte ens när de enda som finns kvar för att hjälpa honom är ett gäng oerfarna amatörer. Plus robotkatten Sox, förstås.

To infinity, and beyond! Ingen som har sett någon av Toy Story-filmerna lär väl ha missat spaceranger-leksaken Buzz Lightyears reklamfilmsmotto. Men Lightyear är alltså filmen som inspirerade de där leksakerna till att börja med. Och som en normal rymdactionspelfilm i ett helanimerat universum är Lightyear riktigt hygglig, både som idé och i utförande.

Men man ska därmed inte förvänta sig någon som helst koppling till Toy StoryLightyear är som sagt en fristående historia vars tonvikt på bärande moraliska budskap tydligt placerar den i ett barn- och ungdomsfack. Alltså barn som efter en titt på filmen (och som kanske, kanske inte, heter Andy) absolut kommer att vilja ha en Buzz Lightyear-leksak, komplett med inbyggda vingar och en liten laserlampa.

Lightyear bjussar på actionös mer eller mindre non stop. Så till den milda grad att jag till slut känner att det möjligen blir lite krystat med alla komplikationer. Så fort Buzz och hans nya team lyckats lösa ett problem uppstår ännu ett. Minst. Personligen hade jag gärna också sett en film som lutar sig längre in i rymdfilmsparoditerritorium. I nuläget förekommer mest mer seriösa nickningar till föregångare som Star Wars, Star Trek och, kanske också något mer oväntat, First Man.

Kruxet är att Pixar-filmer brukar vara både roligare och smartare än Lightyear lyckas vara. En vinkel som av naturliga skäl saknas i denna föregångar-”spelfilm” är att leksaks-Buzz ju tror att han är en riktig spaceranger. Kombinerat med en viss tjockskallig dumdristighet gör denna övertygelse att han försätter sig i en massa omöjliga situationer. I Lightyear ska ”the original Buzz” också göra alla de här tuffa spacerangergrejorna, men nu på (nästan ) fullaste allvar.

Det jag däremot ohämmat kan njuta av är att Lightyear, i sedvanlig Pixar-ordning, är orimligt snygg. Robotar och rymdskepp ger trovärdiga intryck av både slitage och tyngd. Ibland är det nästan så jag inte tänker på att jag ser en animerad film; så pass sömlöst sammanfogade är ansiktsuttryck, rörelsemönster och röstskådespeleri. Som bland annat tillhandahålls av Chris Evans i rollen som Buzz och Uzo Aduba som hans vapendragare spaceranger Hawthorne (samt Keke Palmer som hennes barnbarn Izzy). Jag kan inte påstå att jag känner igen namnet Peter Sohn (tydligen något av en Pixar-veteran), men att han fick jobbet som robotkisse måste hänga ihop med att han röstmässigt låter rätt lik Tom Hanks. Rent personligen tyckte jag också att det var härligt att höra Taika Waititis oefterhärmliga Nya Zeeländska, men rollmässigt är han roligare som Marvels Korg.

Lightyear hade kunnat vara betydligt sämre men jag kan heller inte påstå att den känns särskilt minnesvärd. Måste du välja, skulle jag rekommendera att se om någon av Toy Story-filmerna istället. Till och med fyran.

Cool World (1992)

Succén som var Who Framed Roger Rabbit? återuppväckte inte bara intresset för klassisk tecknad film, utan kanske också försöken att få verkliga skådespelare att interagera med tecknade figurer. Disney hade ju så tidigt som 1946 exempelvis producerat den numera kontroversiella Song of the South och i musikalen Anchors Aweigh dansade Gene Kelly med radarparet Tom och Jerry.

Fortsätt läsa ”Cool World (1992)”

The Dark Crystal: Age of Resistance (2019)

Jim Hensons 80-tals-dockfilm The Dark Crystal fick aldrig en uppföljare, kanske för att den var lite svår att sälja till en tydlig målgrupp när det begav sig? Däremot gjordes en hel del försök att återuppliva sagan och det betalade sig med en Netflix-serie 2019: The Dark Crystal: Age of Resistance.

Fortsätt läsa ”The Dark Crystal: Age of Resistance (2019)”

Musikalvecka: Moana (2016)

alt. titel: Vaiana, Oceania

Navigare necesse est. Att segla är nödvändigt. Det är en livsfilosofi som Moanas folk på den lilla polynesiska ön Motunui absolut inte svär sig till. Moanas far försöker ständigt få sin äventyrliga dotter att förstå att livet inte kan bli mer perfekt än det är just på ön, med gott om kokosnötter i palmerna och fisk i lagunen. Och så har hon ett ansvar gentemot öns befolkning eftersom hon en dag ska ta över sin pappas ledarroll.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Moana (2016)”

Musikalvecka: Encanto (2022)

Första filmen ut i 2022 års musikalvecka. Nytt och animerat!

***

alt. titel: Encanto, la fantastique famille Madrigal

Den stora familjen Madrigal är inte bara magiskt begåvade samt begåvade med ett magiskt hus, utan också beskyddare av hela det omgivande lilla colombianska samhället. Superstarka Luisa hjälper till med allt från förflyttning av åsnor och pianon till stenbrytning och husbyggen. Förutom en ändlös räcka av felfria hår-dagar har perfekta Isabel också gröna fingrar och får hela byn att blomstra. Fingerfärdiga Julieta kan baka och laga mat som är både närande och helande för allt som kan fattas den mänskliga kroppen. Och över hela familjer regerar den respektingivande Abuela, Julietas mamma samt Luisa och Isabels mormor. Den första att få ta emot Madrigal-familjens magiska krafter.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Encanto (2022)”

The Dark Crystal (1982)

alt. titel: Den mörka kristallen, Den sorte krystal, Dark Crystal, Cristal Oscuro, Der dunkle Kristall

Titten på Wolfgang Petersens Den oändliga historien gjorde mig sugen på mer 80-tals-dock-fantasy. Varför inte hoppa ett par år bakåt i tiden till The Dark Crystal, filmen som inte blev särskilt uppskattad när den hade premiär men som blivit något av en kultklassiker under årens lopp?

Fortsätt läsa ”The Dark Crystal (1982)”

Ett, tu…TV-serier! #20

Community (2009-2015, 6 säsonger och 110 avsnitt)

Trots att jag hört en hel del gott om Community var jag tvungen att ta omvägen förbi Rick and Morty för att bli tillräckligt nyfiken på att se vad Dan Harmon gjort mer för roliga serier. Och med dagens trängre nålsöga för vad man ska hålla i med när det kommer till TV-serier var det nog tur att jag hade den draghjälpen.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #20”

Akira (1988)

Efter Mamoru Oshiis Ghost in the Shell var jag sugen på lite mer klassisk anime. Och den enda film som kan konkurrera med Ghost in the Shell (i den västerländska populärkulturen, i alla fall) i det avseendet torde vara Katsuhiro Otomos Akira.

Fortsätt läsa ”Akira (1988)”

Le Petit Prince (2015)

alt. titel: Den lille prinsen, The Little Prince

Den lilla flickan som flyttar in i det lådliknande huset har hela sitt liv utstakat. Först ska hon gå på den prestigefyllda skolan Werth Academy och sedan ska hon bli en viktig kugge i det väloljade samhällsmaskineriet. Alltid förnuftig, alltid förnuftigt klädd, alltid med ett näringsriktigt mål mat i magen.

Fortsätt läsa ”Le Petit Prince (2015)”

X2: Ghost in the Shell (1995 & 2004)

Vad är en själ och, om det finns någon, vem eller vilka kan sägas ha den? En fråga som tycks vara lika gammal som mänskligheten självt och kanske till och med med djupare rötter än så (you never know…). Ok, men om vi försöker vara mindre religiösa och mer biologiska och i stället talar om medvetande? Mja, inte helt lätt, det heller… Wikipedia sätter fingret på den känsliga punkten genom att konstatera ”Perhaps the only widely agreed notion about the topic is the intuition that it exists”.

Fortsätt läsa ”X2: Ghost in the Shell (1995 & 2004)”