You are currently browsing the category archive for the ‘Animerat’ category.

Ni vet ju alla att leksaker älskar att tillhöra sina ägare men också lever ett eget liv när dessa ägare inte är i närheten? Det var en gång en cowboydocka som hette Woody….

Men stopp och belägg! Nu har jag virrat till det ordentligt kära läsare – det här är ju en heeeeeelt annan film. Ni kanske inte alls vet att husdjur älskar att tillhöra sina ägare men också lever ett eget liv när dessa ägare inte är i närheten? Terriern Max älskar sin perfekta ägare Katie över allt annat tills den dag Katie kommer hem med en stor, brun och lurvig sak vid namn Duke.

Duke är flamsigt dumglad och fattar inte alls att Max har stora problem med en byracka som är inne och tassar på hans territorium. Det faller sig inte bättre än att när Katie lämnar dem ensamma i New York-lägenheten står både Max och Duke snart på gatan, tilltufsade av ett gäng katter och utan sina halsband.

Halsbandsbristen ska dock visa sig vara en lyckträff eftersom de då kan övertyga den psykopatiske kaninen Snowball att de inte alls är ”leash lovers”, utan tvärtom vildsinta och människomördande bestar. Snowball är ledare för ett gäng övergivna husdjur som lever nere i New Yorks kloaker och som alla förklarat krig mot den förrädiska och svekfulla mänskligheten.

Samtidigt letar Max vänner, med dvärgspetsen Gidget i… (heh…) spetsen, febrilt efter sin försvunne kompanjon. Men kan ett gäng bortklemade tamdjur klara sig på de tuffa New York-gatorna?

Likheterna mellan The Secret Life of Pets och framförallt den första och tredje Toy Story-filmen är som synes så uppenbara att jag inte riktigt vet om filmskaparna menat dem som kärleksfulla nickningar eller helt enkelt hoppats att publiken inte ska uppfatta dem. The Secret… refererar för all del också till andra filmer, från Alien och Jurassic Park II till Beethoven och Star Wars (det kan inte vara en slump att Duke ser ut som om Chewbacca skulle gå på alla fyra), men i just fallet Toy Story skulle jag säga att nickningarna i så fall är så pass kraftiga att den mest ivrige dödsmetal-headbangare skulle bli stum av beundran.

Bortsett från en viss brist på nyskapande, både vad gäller själva historien samt odd couple-relationen mellan Max och Duke, var denna animerade djurfilm annars ganska trivsam. Roligast var föga förvånande den galne Snowball eftersom det alltid är något speciellt med att se små och luddiga varelser gå fullständigt crazy bananas. I det perspektivet var även Gidget en tillgång (vita dvärgspetsar skiljer sig främst från vita kaniner på öronstorleken) men jag tycker att det är lite synd att hon bara får chansen att visa vad hon går för när hennes älskade Max är i fara (en kärlek som fram till det här äventyret varit helt obesvarad). Dessutom inspirerad av något så feminint kodat som spanska TV-såpor.

Inledningsvis skulle man kunna tro att The Secret… är gjord tidigare än 2016 eftersom alla djuren ser serietecknat naiva ut. Runda former, stora ögon, och så vidare (vilket alltså innebär att Max inte är det minsta lik en terrier). Men det räcker med att titta närmare på detaljrikedomen i Max päls eller Hudsonflodens vatten för att inse att detta istället är en högst medveten stil.

Sanningen att säga skäms jag en smula för att erkänna det, men jag kunde inte låta bli att störa mig på hur Katie introducerar Max till sin nye ”kompis”. Jo, jag vet att det är animerat och hittepå och Gud vet allt, men så där gör man bara inte. Det kan inte få vara tillåtet att vara SÅ korkad som hundägare att man plockar med sig en vilt främmande hanhund in i en annan hanhunds territorium och dessutom lämnar dem ensamma mindre än tolv timmar senare. Inte om man vill ha minst en död jycke när man kommer hem på kvällen.

Nå, detta med hur hundägande porträtteras på film är något av en (heh…) pet peeve för min del. Mer problematiskt blir i så fall slutet och det faller förstås tillbaka på Toy Story-paradoxen. The Secret… avslutas (föga förvånande) med en kavalkad av kärleksfulla återförenanden mellan husdjur och ägare när vi dittills bara fått se hur husdjuren klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Annonser

Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken. Läs hela inlägget här »

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Läs hela inlägget här »

Dags för bloggens traditionsenliga julfilmsomdöme — det är ju ändå första advent!

***

alt. titel: Arthur och julklappsrushen

Trots ännu en lyckad julklappsutdelning världen över är stämningen något tryckt i Tomtefamiljen. Farfar tycker att den nutida utdelningen är alltför mekaniserad och mesig. Annat var det på hans tid när han fick ducka för andra världskrigets luftvärnskanoner!

Läs hela inlägget här »

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga. Läs hela inlägget här »

Det är inte utan att man måste beundra Disney för deras förmåga att klämma precis varenda krona som rimligtvis går att klämma ur sina historier, produkter eller vad man väljer att kalla dem. Inte nog med att bokmalen och drömmaren Belle från Beauty and the Beast-originalet figurerat i bolagets prinsessutbud sedan detta lanserades på bred front, den tecknade filmen förvandlades också till en framgångsrik Broadway-musikal. Så pass framgångsrik att det nu var dags att baxa hela härligheten tillbaka till vita duken igen.

Läs hela inlägget här »

För er som ännu inte upptäckt filmpodden 85-95 kan jag bara säga: grattis! Ni har mer än 20 härligt humoristiska avsnitt att avnjuta. Bakåtsträvarna Tage Rönnqvist och Jocke Levälampi betar sig synnerligen ometodiskt igenom den skattkista som är (action)filmer från åren 1985 till 1995 under devisen ”kärleken till gamla filmer dör aldrig, den ger dig en roundhousekick i fejset”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Legenden om ugglornas rike

Vad göra när det känns som om hela Chosen One-genren börjar gå lite på tomgång? Berättar samma historia igen men rollbesätter hela persongalleriet med ugglor och håller tummarna för att ingen ska se igenom tricket förstås.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den fantastiska räven

Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?

Läs hela inlägget här »

Tolv år senare var det åter dags att besöka Mike, Sully och alla deras monsterkompisar. Sully har gått ned sig i kärlekslöst äktenskap, tvingats börja sälja försäkringar och allmänt hata sitt familjeliv. Hans enda tröst här i tillvaron numera är att sitta och lipa över fornstora dagar tillsammans med Mike. Nähä, hade Pixar redan gjort en sådan film kanske?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser