You are currently browsing the tag archive for the ‘Paul WS Anderson’ tag.

alt. titel: AVP, AVP: Alien vs. Predator

Regissören och manusförfattaren Paul W.S. Anderson (behöver man fortfarande påpeka att karln inte ska förväxlas med Paul Thomas Anderson?) hade en rätt bra streak där i slutet av 90- och början av 00-talen. Mortal Kombat 1995 (jo, den är rolig!), Event Horizon 1997 och Resident Evil 2002. Men så kom då Alien vs. Predator två år senare.

På pappret måste jag erkänna att jag helt klart gillar tanken på att ställa Predatormonstren mot Alienmonstren. En jägare mot ett rovdjur, a match made in heaven. Som vampyrer mot varulvar, Mega Shark mot Giant Octopus eller Mega Python mot Gatoroid. Det tyckte tydligen Dark Horse Comics också eftersom de redan 1989 gav ut en serie på temat. En liten teaser i form av en alienskalle ombord på Predator-skeppet dök också upp i Predator 2 från 1990.

Men det skulle alltså dröja till mitten av 00-talet innan det hela kunde realiseras på vita duken då Anderson tydligen presenterade Predator-producenten John Davies med ett så briljant manus att Davies bara inte kunde säga nej. Anderson lyckades dessutom få både Predator– och Alien-anslutna producenter att enas om hur man skulle dela på kakan (som numera är ansenlig: dryga 170 mille mot de 60 som filmen kostade).

Vad går då denna briljanta historia ut på? 600 meter under Antarktis isar har de mäktiga Weyland-företagen hittat en märklig pyramid. Inte bara märklig för att den befinner sig där den befinner sig utan också för att den uppvisar en blandning mellan mer välbekanta historiska kulturer som gillar att bygga pyramider. Industrimagnaten Charles Bishop Weyland har samlat ihop ett team av hårdföra karlakarlar som vet att hantera vapen och borrar samt vekligare forskare för att utforska hela härligheten. Med på färden finns också erfarna guiden Alexa Woods, något oklart varför.

Vet ni vad som mer är oklart? Hur Anderson egentligen tänkte när han försökte bygga en extremt elaborerad mytologi kring denna evinnerliga envig mellan två utomjordiska arter. Det säger sig självt att med alla Däniken-detaljer som tynger ned Alien vs. Predator finns det tusen och en saker att fundera över. Jag vet knappt var jag ska börja utan känner mig närmast som en ekorre som ramlat ned i en sopsäck full med jordnötter.

Nå, det hela följer förvisso en ganska väl upptrampad stig tills dess att en Aliendrottning väcks till liv från någon slags kryo-tillvaro och omedelbums börjar klämma ur sig ägg. Vilka i sin tur, oklart hur, lyckas hitta fram till de små människorna som knallar omkring med sina gosiga bröstkorgar. Come and get it, boys! And then the screaming starts…

Konceptet Alien vs. Predator är lysande. Filmen Alien vs. Predator är det inte. Alla de frågor man kan ställa sig om historiska utomjordingsbesök förutan, är den tyvärr ganska tråkig. Anderson har blivit alldeles för betagen i sin mekaniska pyramid och slow-motion-flygande facehuggers kan inte ha varit en bra idé ens på pappret. Det stänker av slem och syrablod och vi har en Alien som ser ut som hen haft ett lite för tajt kasslernät på skulten och jag vill bara snabbspola mig fram till slutet. Så jag gör det. Tack och adjö.

resident-evil-retributionTänk om Resident Evil: Retribution kunde vara lika påhittig som sin titelsekvens. För den som har sin Resident Evil: Afterlife (kunde Paul W.S. Anderson efter ”apocalypse”, ”extinction” och ”afterlife” inte komma på några fler ord som antyder död och förintelse?) i färskt minne (och vem har inte det, jag bara undrar?!) minns kanske att vi lämnade Alice och Claire på skeppet Arcadia som inte var så mycket annat än en enda stor Umbrella-fälla (hey, that rhymes!).

Läs hela inlägget här »

Jag är inte främmande för lite återbruk. Jag skrev om Resident Evil-seriens fjärde del för fem år sedan, vilket är tillräckligt lång tid för att motivera en återpostning i kompletthetens namn. Håll till godo. Igen.

***

I form av en hämnande ängel kommer den numera välbekanta Alice till Umbrella Corporations Tokyobas. Hon hinner meja ned ett antal underhuggare innan hon själv blir nedskjuten. Är filmen slut nu? Kan det vara världens kortaste spel-till-film-film där hvudpersonen är en nybörjarspelare och därför dör med en gång? But of course not… Raskt dyker det upp flera Alice och nu kanske man får något vagt minne av att Resident Evil: Extinction slutade med en massa Alicekloner. Nå, de är i Japan och de är uppenbarligen stridsberedda. Det skjuts och det skjuts och det…gääääsp…skjuts lite mer. Till slut flyr det vi får anta är skurken (han har ju solglasögon på sig) i ett flygplan bara för att upptäcka att även Alice har lyckats borda flighten. De slåss lite mer och till slut flyger planet in i en bergvägg. Den odödliga Alice (yay för oändligt antal uppföljare…) reser sig ur vrakresterna.

Läs hela inlägget här »

resident-evil-extinctionSå efter apokalypsen är nu mänskligheten en gång för alla utdöd? Dränkt i en syndaflod av odöda? Mja, inte riktigt (för då skulle vi ju inte ha mycket till film att snacka om). Alice finns ju kvar, vilket är smidigt eftersom hon därmed kan uppdatera oss på vad som har hänt efter att Racoon City nuklerärnivellerades med marken.

Läs hela inlägget här »

Till helgen hade den senaste Resident Evil-filmen premiär, Resident Evil: The Final Chapter. För att fira denna epokgörande händelse passar jag på att skriva om de tidigare fem filmerna (nota bene: jag har aldrig kommit närheten av dataspelet som filmerna bygger på). Innehållet i särskilt del ett och tre ger dessutom anledning att återuppliva 2016 års Halloween-header (och, i ettans fall, zombiekategorierna) under dessa dagar. Härliga tider!

***

resident-evilDet i zombiekretsar famösa årtalet 2002 innebar förutom 28 Days Later också starten på en filmserie som kanske inte varit lika stilbildande men ändå visat sig vara mer långlivad (hittills).

Läs hela inlägget här »

PandorumDet har lite nu och då diskuterats huruvida man kan gilla en film där man inte kan sympatisera och/eller identifiera sig med huvudpersonen. Några sådana problem lider i alla fall inte Pandorum av – jag är lika förvirrad som Korpral Bower när han väcks ur sin hypersömn ombord på rymdskeppet Elysium.

Han har i alla fall en anledning, vi informeras om att det inte är helt ovanligt med temporär minnesförlust efter hypersömn. Sällskap får han också snart, i form av löjtnant Peyton som tycks ha ett visst hum om tekniken om inte annat.

Läs hela inlägget här »

Om inte annat ska man kanske vara Event Horizon tacksam för att den uppehöll Paul S. Anderson i ett läge när han enligt uppgift skulle ha kunnat tacka ja till att göra första X-Men. Nog för att Anderson kan spotta ur sig hyfsat actionpackade filmer när det kniper, men någon Bryan Singer är han inte.

En event horizon är en punkt när det bara är att luta sig tillbaka och gilla läget. Har man väl passerat en event horizon är nämligen dragningskraften runt ett objekt i tidsrymden så kraftig att man aldrig någonsin kan komma loss.

Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottens Kuriren i oktober 1995

Världens bästa kampsportare enrolleras för att kämpa i en turnering som äger rum en gång varje generation — Mortal Kombat. En härskare från en annan värld vill ta över jorden och för att göra det måste han vinna turneringen tio gången i rad. Detta är den tionde turneringen och allt kommer att hänga på tre personer: Sonya, Liu och och Johnnny. När härskarens trollkarl, Shang Tsung, tar med sig Sonya till Outworld har de andra inget val, de måste följa efter och möta Shang Tsung i envig för att rädda jorden från evighetslångt slaveri.

Läs hela inlägget här »

Nostalgiska minnen från mitten av 90-talet när både Mortal Kombat och Street Fighter visade att det faktiskt gick att göra dataspelsfilmer som var någorlunda sevärda eller åtminstone hade en viss självdistans gör att jag aldrig riktigt har gett upp hoppet om att detta ska kunna återupprepas. Resident Evil lyckades någorlunda (kom igen, dobbermanhundarna var i alla fall lite läskiga…) och på ytan ser även DOA någorlunda lovande ut: regisserad av Corey Yuen (Transporter), producerad av Paul W.S. Anderson (som regisserade Mortal Kombat men som inte ska förväxlas med varken Paul Thomas Anderson som bla. gjort There Will Be Blood eller Wes Anderson som bla. gjort The Royal Tenenbaums) och innehållandes förhållandevis kända ansikten som Holly Valance, Jamie Pressly och Devon Aoki.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg