You are currently browsing the tag archive for the ‘Wikipedia’ tag.

Vad kommer först, tanke eller språk? Hönan eller ägget? Är språket bara ett sätt att klä våra tankar i ord, att ge dem form, stadga och artikulering? Eller formas tankarna av de ord vi använder, förändras de beroende på språkbruk? Kan vi helt och fullt förstå konceptet ”fyrbent varelse med spetsiga öron” innan ordet ”häst” formulerats? Försvann det svenska klassamhället i och med du-reformen?

Sapir–Whorfhypotesen låter som det skulle kunna vara en klingonbaserad vetenskaplig teori i Star Trek-universat. Men det är faktiskt en lingvistisk teoribildning som sysselsätter sig med just de här tankarna – i hur hög utsträckning språket vi använder formar vår (tanke)värld.

Arrival är i sin tur en film som i allra högsta grad bygger på samma funderingar. Runtom i världen anländer tolv utomjordiska skepp och ingen vet varför de är här. Och eftersom detta alltså inte är en Star Trek-berättelse är vare sig utomjordingarna eller mänskligheten utrustad med någon behändig liten översättningspryttel.

Det blir alltså avgörande att försöka förstå och göra sig förstådd. I USA faller det uppdraget på lingvisten Louise Banks och fysikern Ian Donnelly. Men det ska snart visa sig att den stora utmaningen inte ligger i att lära sig ett nytt språk utan i mänsklighetens oförmåga att kommunicera sins emellan.

Precis som kroppsliga funktioner är det egna språket ofta en självklarhet som man allt för sällan reflekterar över. Många av oss tar för givet att våra ben ska bära oss till affären där vi kan förmedla vad det är vi vill handla. Även när vi befinner oss utomlands och kanske inte talar det lokala språket är det ändå sällan vi befinner oss i situationer där våra egna ord inte räcker till för att beskriva det vi upplever.

Därför är det förstås fantasieggande att kanadensaren Denis Villeneuve ger sina tittare en chans att fundera över just de här sakerna. Det utomjordiska språket i Arrival signalerar något mer än ett (förvisso komplicerat) pussel som Louise Banks ska dechiffrera. Hon sätter också snabbt fingret på komplexiteten i det faktum att utomjordingarna kommunicerar med tolv olika nationer och därmed på (minst) tolv olika språk. Vad får det för betydelse att amerikanerna frågar utomjordingarna efter syftet med besöket medan andra nationer kanske redan börjat formulera sig i form av hot eller påståenden istället för frågor?

Arrival bygger på en långnovell av science fiction-författaren Ted Chiang. Vad jag kan Wikipedia mig fram till har dock manusförfattaren Eric Heisserer lagt till ett icke föraktligt konfliktmoment och jag tror att filmen vinner på det. Här känner jag igen Sicarios andlösa spänning, vilken skapas med små, små medel. Plus islänningen Jóhann Jóhannssons karakteristiska musik, förstås. Det torde knappast vara en slump att Arrivals utomjordingsläten påminner en hel del om Jóhannssons brummande och brölande score.

Lika andlöst är Arrivals bildspråk och jag ångrar verkligen att jag försatte chansen att se filmen på bio. Skönheten gör att jag per automatik förutsätter Roger Deakins inblandning men det visar sig att ögat tillhör en viss Bradford Young istället. Med tanke på att Young sedan gått vidare till exempelvis Solo, som på intet vis var remarkabel i det här avseendet (eller också sov jag under visningen), är jag benägen att tro att Denis Villeneuve själv har haft ett öga med i spelet.

Efter tittarna på Villeneuves tidigare Enemy och Prisoners tyckte jag mig ana en viss distans mellan både film och tittare samt mellan filmernas olika rollfigurer. Kanske är det en anledning till att Arrival omfamnats mer helhjärtat eftersom hela historien bygger på att överbrygga språkliga och kognitiva avstånd samt skapa en plattform för (mellanmänsklig) kontakt och kommunikation?

Arrival är snygg, dramatisk (både historiemässigt och visuellt sett), eftertänksam, ödesmättad, tankeväckande och innehåller dessutom fina prestationer av Amy Adams och Jeremy Renner. Jag gissar att om filmens personliga slut hade funkat bättre för min del hade detta varit en klar fullpoängare. Nu blev Arrival istället en film som febrilt försöker hugga mig i hjärtat medan den främst tilltalade hjärnan. Vilket i och för sig inte är det sämsta – jag gillar min hjärna. Men den ger sällan lika förbehållslösa betyg som hjärtat.

Annonser

alt. titel: Förolämpningen, Qadiyya raqm 23, The Insult

Minns ni det där hysteriskt ”roliga” skämtet ”Hon heter Berit, men vi kallar henne Beirut, för att hon är så jävla bombad!”? För oss som växte upp på 70- och 80-talen var landet Libanon främst ett ställe där det krigades en massa (bland annat detonerades över 3 600 bilbomber under krigets 15 år). Som i många andra delar av Mellanöstern, kan tilläggas.

Nå, nu faller inte längre bomberna över Beirut. Inbördeskriget avslutades formellt 1990 och i och med den så kallade Cederevolutionen 2005 avslutades även den syriska ockupationen av Libanon. Nu försöker man istället bygga upp och bygga nytt, bland annat på gatan där Toni och Shirin Hanna hyr en lägenhet. Här finns dessutom Tonis bilverkstad där även Shirin jobbar så mycket hon kan för sin gravid-mage.

Konflikten som är huvudfokus i Förolämpningen börjar nog så oskyldigt, som många konflikter gärna gör. Byggarbasen Yasser upptäcker att Toni och Shirins balkong har ett regelvidrigt avloppsrör. När han ringer på för att påpeka det är han kanske lite kort i tonen eftersom han just blivit nedstänkt men Toni reagerar å sin sida genom att be Yasser att fara åt helvete och smälla igen dörren i ansiktet på honom.

Yasser låter inte sådana petitesser hindra sig utan ser till att Toni får ett reglementsenligt avloppsrör vare sig han vill det eller inte. Toni gör helt klart att han inte vill genom att slå sönder Yassers nyinstallation varvid byggaren kallar Toni för ”jävla idiot”. Det visar sig bli händelsehorisonten för männens konflikt varifrån det inte finns någon återvändo.

Förolämpningen är regissören Ziad Doueiris fjärde långfilm och var dessutom Libanons bidrag till bästa utländska film på Oscarsgalan som gick av stapeln i mars 2018 (där filmen förlorade mot den chilenska Una mujer fantástica). Filmen inleds med ett förbehåll om att åsikterna som framförs inte på något sätt ska uppfattas som en officiellt hållning från libanensiska staten. Först blir jag lite konfunderad och börjar undra över hur pass hårt det libanesiska kulturklimatet egentligen är men ju djupare förolämpningskonflikten gräver sig ned i det politiska klimatet desto mer förståelse får jag för det där förbehållet.

Ganska snart blir det nämligen tydligt (även för en helt oinitierad tittare som jag själv) att Toni är kristen medan Yasser är muslim, tillika palestinsk flykting. Jag Wikipediar mig fram till att minst 170 000 palestinska flyktingar lever i Libanon, många i flyktingläger och utan möjlighet till medborgarskap. Allt eftersom historien fortlöper blir alltså Toni och Yasser inte enbart personliga kombattanter i ett egentligen löjligt bråk, utan snappas upp som propagandainstrument i de redan hätska friktionerna som förekommer i landet.

Snart har hela saken växt dem bägge över huvudet och alla möjligheter till en lösning som bägge parter kan känna sig nöjda med synes hopplöst förlorade. I rättssalen står två sidor och öser ur sig årtionden av motsättningar och oförrätter. Vem har rätt att kalla sig offer och vem ska ses som förövare i en sådan situation? Finns det någon som är helt utan skuld eller vars natur kan sägas vara ”god”? Och vad händer när en persons blotta existens kan sägas vara en förolämpning mot en annans identitet?

Förolämpningen balanserar sina olika perspektiv med varsam hand och levererar inga tvärsäkra svar på sina svåra frågor. Vi får rättssalens thrillerliknande atmosfär när till och med de olika sidornas advokater visar sig ha saker otalade med varandra samtidigt som det blir tydligt att det som händer där bara blir en spegling av vad som pågår i landet i stort. Och mitt i allt det tappas ändå aldrig den personliga vinkeln mellan Toni och Yasser helt bort.

Jag kan förstås inte avgöra om Förolämpningen berättar sin historia på ett sätt som för en libanes framstår som löjligt övertydlig men själv är jag mer än nöjd. Filmen bjöd på fina prestationer och en bra historia där jag som novis förstod tillräckligt mycket för att kunna hänga med och samtidigt blev tillräckligt nyfiken för att sedan klicka bort ett par timmar i allmänbildningens tjänst.

Annie och Max är bägge så tävlingsinriktade att man får en vag känsla av att de finner en viss självbelåten tillfredsställelse i det faktum att de är det perfekta paret. Perfekt matchade både vad gäller utseende, plats i livet och ambitionsnivå. Ingen har bättre ”game nights” än de och inga slaktar lika mycket som när de befinner sig i samma lag. Vi i publiken är avsevärt mycket mindre överraskade än Annie när Max friar i form av charader.

Läs hela inlägget här »

För att vara någon som tycks gå in i varje design- och konstruktionsuppgift med attityden ”People don’t know what they want!” måste man säga att Steve Jobs överraskande ofta lyckades övertala folk att det de ville ha var just hans produkter. I likhet med många andra Genier (särskilt de som porträtteras på film) hade han en anmärkningsvärd förmåga att hålla ett känsligt pekfinger på kundernas köp-puls samtidigt som han i andra situationer syntes helt renons på allt som kan kallas för social kompetens eller hänsyn. En god psykolog och samtidigt inte.

Läs hela inlägget här »

Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer

***

Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment

Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.

Läs hela inlägget här »

Det är allt för lätt att akronymen RGB slinker över tungan, men nu snackar vi inte en färgskala, utan en av USA:s mest kända jurister i modern tid – HD-domaren Ruth Bader Ginsburg.

Läs hela inlägget här »

Den här texten skrevs innan Filter publicerade sin granskning ”Omgiven av idioti” i juli i år, vilket förstås ledde till att det då pratades lite extra om Thomas Eriksons bok. Däremot fanns redan då exempelvis följande kritiska blogginlägg att ta del av, skrivet av psykologen Jonas Hjalmar Blom.

***

När det känns som om medresenär efter medresenär sitter med en bok i näven som har fyra färgglada figurer på omslaget och man inte kan passera ett fikarum eller en kaffeautomat utan att snappa upp hänvisningar till ”blå” och ”röda” personer är det klart jag blir nyfiken. Vad handlar denna färgexplosion om?

Läs hela inlägget här »

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Läs hela inlägget här »

Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Fred Vargas, Cirkeltecknaren

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser