You are currently browsing the tag archive for the ‘Wikipedia’ tag.

Barton FinkVad gör ett par skarpa författare när de snärjt in sig allt för mycket i det manus de för närvarande arbetar med och inte kommer vidare? Jamen, tar en paus och istället börja skriva om en författare som står och stampar på samma fläck med sitt manus förstås! Eller ja, det var i alla fall så Joel och Ethan Coen löste ”skrivkrampen” de fick av Miller’s Crossing, med alla dess intrikata vridningar och vändningar.

I det läget skulle man kunna tänka sig att det känns lockande att skriva en enkel historia, något rakt upp och ned. En film om brottare, stora män i tights, blod, svett och canvas. Någon som under filmens gång måste ta hand om en donna eller en föräldralös unge. Eller varför inte både och? Eller också går man i totalt motsatt riktning och skriver ihop något som är så fyllt av symbolik och antydningar att det mest av allt liknar en dröm eller en hallucination. Coen-bröderna valde föga förvånande detta andra alternativ, men har låtit sin film handla om en man som skriver enligt det första.

Barton Fink är en hyllad dramatiker i New York i början av 40-talet som övertalas att pröva lyckan som manusförfattare i Hollywood. Hans drömmar om att skapa en teater ”of and about and for the common man” skulle kunna finansieras av prasslande filmsedlar. Att film i sig självt skulle kunna vara just denna ”nya” form av historieberättande som han är ute efter att skapa tycks däremot inte föresväva den idealistiske (och, ärligt talat, ganska inbilske) författaren.

På andra sidan kontinenten installerar sig Barton på hotell Earle där gäster är välkomna att stanna ”a day or a lifetime” och får sitt uppdrag från larger-than-life-filmmogulen Jack Lipnick – han ska skriva en brottarfilm. Men Barton har inte den blekaste aning om hur eller var han ska börja och hamnar därför en mardrömslik tillvaro där han antingen sitter och våndas framför sin reseskrivmaskin eller yrar runt och försöker få hjälp med sitt skrivande.

Jämsides med Miller’s Crossing var Barton Fink också en Coen-film som jag bara sett enda gång, även den tack vare Filmstudion i Umeå. Här hade jag lite tydligare minnen av verket, tyvärr inte särskilt positiva. Hösten 1992 framstod Barton Fink som fullkomligt obegriplig och det är en typ av film som jag inte blivit särskilt mycket bättre på att uppskatta med åren. Men återigen fick jag mig en spark i baken tack vare Henke och Carls snack i Shiny-podden och insåg att till och med Barton Fink förtjänar en andra chans.

Och visst slinker den märkliga filmen ned betydligt lättare andra gången gillt. När jag är beredd på att det egentligen inte finns någon direkt linjär historia och istället koncentrerar mig på att plocka upp alla de där antydningarna och symbolerna. Däremot känns det som om hjärnan håller på att överhettas när jag försöker skapa ett helhetssammanhang och jag börjar efter ett tag fråga mig om det egentligen ens är meningen att tittaren ska kunna få det. Det kan ju också vara så att Joel och Ethan helt enkelt klämt in en massa roliga grejor i sin film och inte varit alltför bekymrade över om det ska ”hänga ihop” eller inte. Det var ju just den berättelselogiken som de försökte undfly med manuset till Barton Fink.

Men visst finns här ändå ett par ganska tydliga spår varav det djupaste i mina ögon är Bartons författarskap, vilket bland annat tar sig uttryck i hans fixering vid att hitta den lille mannens historier och berätta dem för samme man. John Turturros plågade uppenbarelse påminner ibland till det yttre om Gabriel Byrnes Tom Regan i det att bägge männen förefaller avstängda från det som händer runtomkring dem. Men medan jag får ett distinkt intryck av att Toms avstängdhet kommer av att han har full kontroll får jag en lika stark känsla av att Barton aldrig har kontroll. Han är ständigt en ”deer inte headlights” när det kommer till allt vad livet kastar mot honom.

Enda gången Barton synes komma till liv är när han får orera om sin ”nya” teaterform. Det blir därmed dubbelt ironiskt att han i samtal med den lille mannen (i form av hans rumsgranne, försäkringsagenten Charlie, spelad av John Goodman) uppenbarligen skiter i dennes historier. För Barton är det bara hans eget perspektiv som betyder något.

Samma attityd reserverar han för samtalen om skrivande med kändisförfattaren W.P Mayhew (att John Mahoney kunde vara så perfekt sydstatsblasé!) och dennes ”sekreterare” Audrey (en pragmatisk Judy Davies). För Mayhew är det hela enkelt: ”Me, I just enjoy making things up”. En inställning som förstås inte gills i Bartons ögon. En författare måste pinas, oavsett om han skriver eller inte. Författarskapet är en plågsam introspektion men samtidigt en sådan stark drift att det blir än mer smärtsamt att inte skriva.

Och eftersom jag ändå var inne på detta med Gud och Satan i Miller’s Crossing… I fallet Barton Fink ligger det inte allt för långt bort att se producenten Lipnick som en ouppnåelig gudom. Någon som, likt sina grekiska gelikar, avskärmar sig i sitt pool-paradis och samtidigt leker oberäkneliga lekar med mänskligheten (i det här fallet representerad av den stackars Barton). I så fall kan man kanske tänka sig att hotell Earle inte bara är helvetiskt, utan de facto helvetet? Och att John Goodmans Charlie inte är “den lille mannen”, utan en mörkrets furste som till ingen nytta försöker få Barton att se någon eller något utanför sin egen sfär. Alternativt att Earle från början är ett limbo som förvandlas till helvetet när Barton tillräckligt ofta fallerat att se “den lille mannen”. Han har prövats och befunnits ovärdig.

Joel och Ethan lyckas presentera sin dröm med hela dess osannolika innehåll på ett sätt som inte känns det minsta pretentiöst. När den dessutom också är tryfferad med brödernas oförlikneliga surrealistiska humor, gärna i form av rollfigurer som Jack Lipnick eller polisparet Mastrionotti och Deutsch, blir slutresultatet betydligt bättre än man skulle kunna tro. Med True Grit och Miller’s Crossing ryggen kan jag dock konstatera att de rättframma Coen-filmerna tilltalar mig betydligt mer.

Om ni söker upp Barton Finks Wikipedia-artikel går det snabbt att konstatera att det finns bra mycket mer att säga om denna Coen-film än jag hinner med här. Därför gör jag halt och nöjer mig med att konstatera att jag tack vare incitamentet från Shiny-podden ändå fått en helt ny uppskattning för Bartons vedermödor. Plus ett sug att snart besöka honom igen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

The Lion King 2019Livets stora kretslopp och känsliga balans är i högsta grad intakt 2019, 25 år efter att konceptet introducerades av den gode lejondespoten Mufasa. Under de här åren har stabiliteten i och för sig upprätthållits av icke mindre än fem filmer, två TV-serier, en Broadway-musikal samt två videospel.

Läs hela inlägget här »

Jack Reacheralt titel: One Shot, Jack Reacher: One Shot

Kameran följer den vita skåpbilen, ackompanjerad av hetsigt spänd musik. Vem kör bilen? Vem är det som gör sin egen ammunition i de inklippta scenerna? Vem ska falla offer för krypskyttens kula?

Läs hela inlägget här »

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Beyond the Darkness, Buried Alive, Blue Holocaust, In quella casa…buio omega

Om jag säger att den beryktade video nasty-regissören Joe D’Amato hann regissera nästan 30 filmer mellan 1979 och 1983 samt dessutom fota de flesta av dem ger det kanske en aning om den generella produktkvaliteten? D’Amato började som kameraman i branschen redan i början av 1950-talet och jag blir mäkta förvånad över att upptäcka att karln faktiskt fotade What Have You Done to Solange som ju var riktigt snygg.

Läs hela inlägget här »

Allt är väl i Albions rike. Charles II, kallad the Merry Monarch, sitter återigen på tronen efter ett uppslitande inbördeskrig. Såväl kung som undersåtar ser till att helt enkelt ha det ganska gött efter en period av striktare, puritanskt styre. Och ingen har det göttigare än John Wilmot, andre earl av Rochester.

Läs hela inlägget här »

Vad kommer först, tanke eller språk? Hönan eller ägget? Är språket bara ett sätt att klä våra tankar i ord, att ge dem form, stadga och artikulering? Eller formas tankarna av de ord vi använder, förändras de beroende på språkbruk? Kan vi helt och fullt förstå konceptet ”fyrbent varelse med spetsiga öron” innan ordet ”häst” formulerats? Försvann det svenska klassamhället i och med du-reformen?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Förolämpningen, Qadiyya raqm 23, The Insult

Minns ni det där hysteriskt ”roliga” skämtet ”Hon heter Berit, men vi kallar henne Beirut, för att hon är så jävla bombad!”? För oss som växte upp på 70- och 80-talen var landet Libanon främst ett ställe där det krigades en massa (bland annat detonerades över 3 600 bilbomber under krigets 15 år). Som i många andra delar av Mellanöstern, kan tilläggas.

Läs hela inlägget här »

Annie och Max är bägge så tävlingsinriktade att man får en vag känsla av att de finner en viss självbelåten tillfredsställelse i det faktum att de är det perfekta paret. Perfekt matchade både vad gäller utseende, plats i livet och ambitionsnivå. Ingen har bättre ”game nights” än de och inga slaktar lika mycket som när de befinner sig i samma lag. Vi i publiken är avsevärt mycket mindre överraskade än Annie när Max friar i form av charader.

Läs hela inlägget här »

För att vara någon som tycks gå in i varje design- och konstruktionsuppgift med attityden ”People don’t know what they want!” måste man säga att Steve Jobs överraskande ofta lyckades övertala folk att det de ville ha var just hans produkter. I likhet med många andra Genier (särskilt de som porträtteras på film) hade han en anmärkningsvärd förmåga att hålla ett känsligt pekfinger på kundernas köp-puls samtidigt som han i andra situationer syntes helt renons på allt som kan kallas för social kompetens eller hänsyn. En god psykolog och samtidigt inte.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser