You are currently browsing the tag archive for the ‘Wikipedia’ tag.

Det är allt för lätt att akronymen RGB slinker över tungan, men nu snackar vi inte en färgskala, utan en av USA:s mest kända jurister i modern tid – HD-domaren Ruth Bader Ginsburg.

Jag bestämde mig för ett riktigt tant-tema när jag inledde årets upplaga av Malmö filmdagar och följde upp Nothing Like a Dame (premiär i slutet på denna vecka) med RBG. Men medan de engelska 80-åringarna presenterades i ett skirt brittiskt sommarhus bland böljande kullar inleder den amerikanska motsvarigheten på gymmet. Till pumpande musik får vi se hur en fågelspäd liten gumma, iförd en joggingdress med texten ”superdiva!”, coachas till ytterligare ett par sekunder plankstående av en PT som är typ tre gånger så stor som hon. Och så bara några fler repetitioner med de färgglada hantlarna.

Om detta ska vara illustrativt för skillnaden mellan England och USA eller mellan skådespelerikonsten och juridiken låter jag vara osagt. Inte minst för att RBG snart har mig i ett fast grepp. Filmen som sådan är verkligen inget under av nyskapande när det gäller framställning – en myriad av äldre nyhets- och intervjuklipp varvas med nyfilmat material. Men för min del är det alldeles lagom eftersom själva ämnet, Ruth Bader Ginsburg och hennes karriär, är fullkomligt trollbindande.

En ung kvinna som i 17-åldern förlorade sin mor men aldrig glömde hennes två livsvisdomar: ”Be a lady” och ”Be independent”. I det tidigare fallet menar Ruth att den vägledande attityden för hennes del har varit att aldrig bli arg eller upprörd över motgångar och mothugg. Taktiken har istället handlat om att långsamt och metodiskt övertyga meningsmotståndarna om varför hennes ståndpunkt är den enda rimliga. Tesen ”Don’t get mad, get even” nämns aldrig men är allestädes närvarande.

Alla, från barndoms- till studiekamrater och kollegor, är rörande eniga om att Ruth aldrig varit en agitator eller orosstiftare men att hon besitter en ”quiet magnetism” som understryks av hennes obevekliga förmåga att alltid gå rakt på sak. Småprat om familjen, hälsan och väder ligger inte för denna kvinna.

Såsom en av få kvinnliga juridikstuderande på 1950-talet är det inte särskilt konstigt att Ruth blev intresserad av det dåtida samhällets könsdiskriminering. Medborgarrättsrörelsen hade haft hyfsad framgång (i alla fall relativt sett) när det gällde rasdiskriminering, nu var det kvinnornas tur.

Ruth beskriver att med så få kvinnor (nio stycken) i en klass på cirkus 500 män blev varje svar hon och hennes medsystrar avgav inte bara en reflektion på dem själva utan hela kvinnosläktets förmåga att klara av en juridikutbildning på Harward. Vissa av hennes medstudentskor blev säkert för evigt tillplattade av att bli kallad till en middag med fakultetens dekanus. Inte för att fira deras prestation, långt därifrån. Istället förhörde han var och en av dem hur de kunde motivera sin närvaro när allt de gjorde var att ockupera en plats som rätteligen borde ha tillhört en man. Så icke Ruth (som sagt, ”Don’t get mad…”).

I ett sådant genusklimat är det förstås inte särskilt konstigt att jobb på en respektabel advokatfirma inte var att tänka på, varför Ruth hoppade på det akademiska tåget (Columbia och Rutgers) och snart var ansvarig för kurser om ”Women and the law”. Tyvärr berättar inte RBG det allra minsta lilla om det faktum att Ruth i början av 60-talet tydligen också spenderade en hel del tid i Lund för att forska (givetvis lärde hon sig svenska på kuppen också) men det är ju sådant Wikipedia finns till för.

Ruth lade dock sakta men säkert sten till sten på det lilla fartgupp som behövdes för att börja stjälpa den könsdiskriminerande vagnen. Vid det här laget är jag som tittare inte ett dugg förvånad över att hon redan i början av 70-talet stod inför USA:s högsta domstol. Då pläderade hon bland annat för att kvinnliga rekryter givetvis borde vara berättigade till samma bostadsbidrag som sina manliga kollegor men däremot slippa kommentarer som ”You’re lucky we let you in here at all”. Ett tydligt exempel på Ruths vidsynthet och fokus på det slutgiltiga målet är att hon strax efter åtog sig ett fall där en änkling inte var berättigad till samma barnbidrag som änkor. Allt under parollen ”gender based discrimination hurts everyone”.

Det trevliga med en sådan här pass nyproducerad dokumentär är att den också har möjlighet att ta in den nytändning som Ruth Bader Ginsburg fått bland en yngre generation. I mitten av 2010-talet har hon blivit ”Notorious RBG” samt ett internet- och samtidsfenomen, närmast superhjältestatus, av sällan skådat slag.

Men även om Ruth inte sällan framstår som närmast robotlik i sin förmåga att hålla fokus och arbeta långt in på småtimmarna finns det också utrymme i RBG för både hennes operapassion och familjelivet. Det sistnämnda ger förstås anledning till funderingar eftersom barnen Jane och James säger att de beundrar sin mammas arbetskapacitet men i samma andetag också berättar hur mamma ofta sov hela helgerna av ren utmattning. Hur de hade en anteckningsbok med titeln ”Mommy laughs” och att noteringarna i den var hjärtskärande fåtaliga. Vilket å andra sidan framstår som lite märkligt för oss tittare eftersom vi får privilegiet att träffa en kvinna som förtjust skrattande kommenterar att en Saturday Night Live-sketch om henne själv är ”marvellously funny”. Kanske är det bara en åldersfråga?

RBG är en persondokumentär som är både upplyftande och inspirerande. Den visar att förändringar inte handlar om att förstöra historien (en ofta artikulerad rädsla från människor som inte längre ”känner igen sig”) utan att bygga en ny. Ibland kan faktiskt enskilda människor göra stor skillnad.

På själva visningen var jag ensam i Malmö, men fick sedan sällskap av Jojjenito som också lät sig fascineras av Ruth.

Annonser

Den här texten skrevs innan Filter publicerade sin granskning ”Omgiven av idioti” i juli i år, vilket förstås ledde till att det då pratades lite extra om Thomas Eriksons bok. Däremot fanns redan då exempelvis följande kritiska blogginlägg att ta del av, skrivet av psykologen Jonas Hjalmar Blom.

***

När det känns som om medresenär efter medresenär sitter med en bok i näven som har fyra färgglada figurer på omslaget och man inte kan passera ett fikarum eller en kaffeautomat utan att snappa upp hänvisningar till ”blå” och ”röda” personer är det klart jag blir nyfiken. Vad handlar denna färgexplosion om?

År 2014 skrev Thomas Erikson Omgiven av idioter och boken har blivit så pass populär att det varit aktuellt med flera nya upplagor, den senaste nu 2018. I och med den känns det också som om verket slagit på riktigt bred front (i alla fall under min horisont).

Jag hade gärna velat i den första meningen i förra stycket skriva ”psykologen Thomas Erikson” eller ”beteendevetaren Thomas Erikson”. Men lika lättillgänglig som hans bok är i pocketshoppar, webbutiker och boklådor, lika svårt är det att få fram något konkret om karlns utbildning. På hemsidan thomaserikson.com finns förstås sidan ”Om Thomas” men det enda man får veta där är att ”Thomas Erikson är en uppskattad föreläsare” och att han (bland annat) har skrivit ”tre populärvetenskapliga böcker om kommunikation och mänskligt beteende”. Wikipediasidan är inte mycket mer upplysande den. Jo förresten, där kan man läsa att Thomas är född i Ö-viks församling och det är ju för all del en trevlig ort.

När han refererar till sin tidigare karriär är det inom bankbranschen och därmed måste jag anta att Erikson antingen (1) hoppat mellan beteende- och bankutbildningar, (2) arbetat på bank utan utbildning för den branschen eller (3) blivit föreläsare och ledarskapscoach utan en grundläggande beteendeutbildning. (Och ni som läst boken lär vid det här laget redan ha petat in mig i ett alldeles särskilt färgfack…)

Men för all del, allt hänger ju inte utbildning här i världen. Omgiven av idioter går i princip ut på att mänskligt beteende kan delas upp enligt den så kallade DISA-modellen: ”D står för Dominans, I för Inspiration, S står för Stabilitet och A för Analys”. (Vilken i sin tur sägs bygga på vår gamle kompis William Marstons DISC-teori.) För att göra det hela lite smakligare och enklare (antar jag) har varje bokstav fått en egen färg: D är röd, I är gul, S är grön och A för analys. De fyra kategorierna kan delas upp enligt en klassisk ”fyrfältare” .

I ett kort historiskt kapitel hänvisar författaren till den grekiska humoralpatologin och tempramentsläran som ett slags bevis eller belägg för de olika typernas stabilitet. De röda är koleriker, de gula sangviniker, de gröna flegmatiska och de blå melankoliska. Redan-de-gamla-grekerna-argumentet, alltså…

I ärlighetens namn ska sägas att Erikson betonar att den stora majoriteten människor är en blandning av två färger eller mer. Vilket alltså innebär att den enkla och tydliga uppdelning som kan göras i boken mellan olika beteenden förstås blir rätt knivig när man står med en livs levande människa framför sig.

För min del är vinsten med den här typen av böcker att överhuvudtaget börja tänka i banor av ”Aha, alla är inte funtade/tänker som jag!”. Att inse att det finns människor som höjer rösten utan att själva uppfatta sig som arga eller aggressiva. Hur kan andra människor skulle kunna uppfatta beteenden hos mig som jag tar för självklara samt fullkomligt logiska och begripliga. Att ge den egna horisonten lite perspektiv, helt enkelt.

Omgiven av idioter var dock långt ifrån någon helgjuten läsupplevelse. Dels är jag inte tillräckligt intresserad för att vara superfokuserad på varje ord i varje mening och därmed tappar jag säkert bort vissa element. Dels hänvisar Erikson i sina exempel väldigt ofta till ”företag”, ”vd” ”säljare”, det vill säga en del av det privata näringslivet som jag i egenskap av statlig tjänsteman har oerhört svårt att identifiera mig med.

Dessutom är varje icke namngiven person en ”han”, något som författaren själv lyfter upp som ett förenklande berättartekniskt grepp. Det är inte säkert att ”hen” hade skapat bättre förutsättningar för mig som inte identifierar mig som ”han” men uttrycket skapar ändå en viss distans mellan mig och texten. Särskilt när denna icke namngivna ”han” också alltid har en ”fru” istället för en mer neutral ”partner”.

Utifrån min egen ”yrkes”utbildning måste jag tyvärr också erkänna att jag stör mig en hel del på svepande uttryck i likhet med ”forskningen visar…” eller ”psykologer hävdar…”. Boken vet också att berätta att aztekerna levde ”nära naturen”, något som strängt taget kännetecknade större delen av jordens befolkning under en längre tidsperiod än så.

Allt detta är förstås detaljer som med största säkerhet inte har samma (eller i alla fall en annan) betydelse för andra läsare. Vad som emellertid känns en smula osmakligt är att det hela avslutas med en ivrig uppmaning till mig som läsare att hosta upp kosing för en personlig färganalys från Thomas Eriksons hemsida (”Jag ser fram emot att höra av dig!”). Det är början på ”den kanske viktigaste resan i ditt liv” och en möjlighet att ”för alltid se fram emot en smidigare kommunikation”.

Omgiven av idioter bör knappast tas för Sanning. Som i så många andra sammanhang lönar det sig att försöka tänka lite själv.

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Läs hela inlägget här »

Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Wedding Bells

Det pågår en hel del stenkastning mot den moderna filmindustrin – filmerna är utslätade, uppföljarna oräkneliga och historierna så lövtunna att man ibland kan misstänka att deras tillblivelse handlar om helt andra saker än artistisk kreativitet. Men som vanligt räcker det med en smula rotande för att inse att inget av detta är nya fenomen.

Läs hela inlägget här »

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

Läs hela inlägget här »

Har Michael Mann gett sig in i storpolitiken? Jag uppfattar honom som en regissör vilken annars hållit sig inom mer nationella sfärer men Blackhat verkar vara ett försök att balansera på en diplomatisk knivsegg.

Läs hela inlägget här »

Det kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad Moms Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tulpanfeber

i likhet med många andra i samma situation är Sophia Sandvoort en köpt kvinna. Hon behöver förvisso inte sälja sina tjänster på gatan utan bor i ett fint hus, får bära dyra kläder och äta vällagad man. Icke desto mindre gifte sig den rike handelsmannen Cornelis Sandvoort med den föräldralösa kvinnan i en outtalad överenskommelse att om hon bara kunde leverera en son skulle allt vara frid och fröjd. Älska, ära och lyda är ledorden i Sophias liv.

Läs hela inlägget här »

Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Camille
Meg Wolitzer, The Wife

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser