You are currently browsing the tag archive for the ‘Wikipedia’ tag.

Jack Reacheralt titel: One Shot, Jack Reacher: One Shot

Kameran följer den vita skåpbilen, ackompanjerad av hetsigt spänd musik. Vem kör bilen? Vem är det som gör sin egen ammunition i de inklippta scenerna? Vem ska falla offer för krypskyttens kula?

Som det snart visar sig är det inte bara ett offer vi pratar om, utan hela fem stycken. Lyckligtvis har mördaren lämnat efter sig tillräckligt många ledtrådar för att polisen snart ska kunna sikta in sig på en rimlig misstänkt – före detta armékrypskytten James Barr, vilken sannolikt lider av svårartad PTSD.

Men innan Barr görs incommunicado tack vare slagsmålsinducerad koma (via en olycksalig fångtransport) hinner han kommunicera ett, och endast ett, budskap. ”Get Jack Reacher.” Hade det varit upp till polisen hade det nog tagit sin rundliga tid eftersom, vilket kommissarie Emerson raskt konstaterar, ”Jack Reacher is a ghost”. Men före detta militärpolisen Jack Reacher är en moralisk man, vilket i sin tur innebär att han faktiskt självmant dyker upp vid James Barrs sjukhussäng.

Bara för att raskt snappas upp av Barrs försvarsadvokat Helen Rodin. Reacher är ett stort fan av öppna sinnelag och lyckas övertala Helen om detsamma. Därför kommer de bägge snart till slutsatsen att det är något skumt på gång, att någon velat sätta dit James Barr för morden. Vilka i sin tur kanske inte alls är så slumpartade som de först syntes vara.

Det var ju det positiva surret kring filmen som gjorde mig nyfiken på Lee Childs thrillerhjälte Jack Reacher till att börja med. Så det var väl inte mer än rätt att jag efter avslutat läs-värv tog mig an filmen också. På Wikipedia kan jag läsa mig till att det fanns planer på filmatiseringar redan när första boken, Killing Floor, hade publicerats i slutet på 90-talet och det är inte så svårt att förstå.

För Jack Reacher är en tacksam hjälte – en stark moralisk ryggrad i ett stenhårt och monumentalt paket mot en generellt vek och amoralisk omvärld. En man som är lika händig med vapen som han är bekväm med att slå folk som förtjänar det på käften. Någon som tar världens skulder på sina axlar när de väl penetrerat hans personliga sfär. I det här fallet främst representerad av den unga Sandy som trots sina taffliga försök att sätta dit vår hjälte ändå väcker hans icke oansenliga beskyddarinstinkt.

Är man det minsta bekant med filmerna om Jack Reacher (uppföljaren Jack Reacher: Never Go Back såg dagens ljus 2016) lär man knappast ha undgått att Reacher porträtteras av Tom Cruise. Ett bra val för en habil thriller men samtidigt ett lite för välbekant fejs. Själv blir jag i alla fall alldeles för distraherad och ser inte alls någon Jack Reacher (viken egentligen ska vara lite av den klassiske western-hjälten ”the man with no name”) utan bara Tompa Cruise.

Ska man gå in på teknikaliteter är skådisen dessutom alldeles för snygg och alldeles för liten för att bli en trovärdig Reacher, en man som enligt böckerna tornar upp sig över de flesta vad gäller både längd och kroppshydda. Nog för att Cruise har en utsökt gymskulpterad torso men det är knappast muskulaturen hos en man som enligt egen utsago ”never works out” och mestadels lever på cheeseburgare och kaffe.

Cruise har teamat upp med sin regissörskompis Christopher McQuarrie och tillsammans har de skapar något som är den saknade länken mellan Mission: Impossible-serien och en TV-thriller. Stämnings- och utseendemässigt finns här ett förvånansvärt högt produktionsvärde men själva historien levererar inte särskilt mycket mer än en genomsnittlig söndags-film på TV. En söndags-film som tyvärr är utrustad med en synnerligen blek skurk i form av Werner Herzog. Särskilt som hans närvaro ska antyda hittills oanade höjder av rädsla, hot och grymhet men som i slutänden närmast förvandlas till en slags McGuffin-figur.

Men för all del, är man inte ute efter mer än genomsnittlig söndags-film-nivå kan en Jack Reacher-film absolut tjäna sitt syfte. Den förvaltar arvet från böckerna relativt väl och jag kan bara anta att Lee Child tycker detsamma. För om du uppmärksammade den där receptionspolisen som var märkligt lik Bryan Cranston? Ingen mindre än författaren i egen hög person. Vad är det för poäng med att skapa en cool hjälte om man inte kan få casha in i form av en mindre cameo?

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Beyond the Darkness, Buried Alive, Blue Holocaust, In quella casa…buio omega

Om jag säger att den beryktade video nasty-regissören Joe D’Amato hann regissera nästan 30 filmer mellan 1979 och 1983 samt dessutom fota de flesta av dem ger det kanske en aning om den generella produktkvaliteten? D’Amato började som kameraman i branschen redan i början av 1950-talet och jag blir mäkta förvånad över att upptäcka att karln faktiskt fotade What Have You Done to Solange som ju var riktigt snygg.

Läs hela inlägget här »

Allt är väl i Albions rike. Charles II, kallad the Merry Monarch, sitter återigen på tronen efter ett uppslitande inbördeskrig. Såväl kung som undersåtar ser till att helt enkelt ha det ganska gött efter en period av striktare, puritanskt styre. Och ingen har det göttigare än John Wilmot, andre earl av Rochester.

Läs hela inlägget här »

Vad kommer först, tanke eller språk? Hönan eller ägget? Är språket bara ett sätt att klä våra tankar i ord, att ge dem form, stadga och artikulering? Eller formas tankarna av de ord vi använder, förändras de beroende på språkbruk? Kan vi helt och fullt förstå konceptet ”fyrbent varelse med spetsiga öron” innan ordet ”häst” formulerats? Försvann det svenska klassamhället i och med du-reformen?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Förolämpningen, Qadiyya raqm 23, The Insult

Minns ni det där hysteriskt ”roliga” skämtet ”Hon heter Berit, men vi kallar henne Beirut, för att hon är så jävla bombad!”? För oss som växte upp på 70- och 80-talen var landet Libanon främst ett ställe där det krigades en massa (bland annat detonerades över 3 600 bilbomber under krigets 15 år). Som i många andra delar av Mellanöstern, kan tilläggas.

Läs hela inlägget här »

Annie och Max är bägge så tävlingsinriktade att man får en vag känsla av att de finner en viss självbelåten tillfredsställelse i det faktum att de är det perfekta paret. Perfekt matchade både vad gäller utseende, plats i livet och ambitionsnivå. Ingen har bättre ”game nights” än de och inga slaktar lika mycket som när de befinner sig i samma lag. Vi i publiken är avsevärt mycket mindre överraskade än Annie när Max friar i form av charader.

Läs hela inlägget här »

För att vara någon som tycks gå in i varje design- och konstruktionsuppgift med attityden ”People don’t know what they want!” måste man säga att Steve Jobs överraskande ofta lyckades övertala folk att det de ville ha var just hans produkter. I likhet med många andra Genier (särskilt de som porträtteras på film) hade han en anmärkningsvärd förmåga att hålla ett känsligt pekfinger på kundernas köp-puls samtidigt som han i andra situationer syntes helt renons på allt som kan kallas för social kompetens eller hänsyn. En god psykolog och samtidigt inte.

Läs hela inlägget här »

Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer

***

Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment

Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Lev Grossman, The Magicians
Roslund & Hellström, Tre minuter
Michael Connelly, The Lincoln Lawyer

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser