You are currently browsing the tag archive for the ‘Wikipedia’ tag.

Allt är väl i Albions rike. Charles II, kallad the Merry Monarch, sitter återigen på tronen efter ett uppslitande inbördeskrig. Såväl kung som undersåtar ser till att helt enkelt ha det ganska gött efter en period av striktare, puritanskt styre. Och ingen har det göttigare än John Wilmot, andre earl av Rochester.

Han är förvisso känd för sitt intellekt och sin vassa satir men än mer ryktbar är hans förmåga att supa, vräka ur sig snuskigheter och sätta på horor, såväl manliga som kvinnliga. Trots att han är gift synes han ha endast en allt uppslukande kärlek här i livet och det är teatern. Därför tar han exempelvis oväntat osjälviskt sig an utbildningen av skådespelerskan Elizabeth ”Lizzie” Brown, även om hon så klart till slut hamnar i säng med sin välgörare.

Lyckligtvis för John är han en av Charles gunstlingar men det ligger inte i hans natur att stryka någon medhårs, inte ens en kunglig mecenat. Därför är hans liv en ändlös cykel av bannlysningar från och återkallanden till hovet. I slutänden är det bara en fråga om vad som ska ta livet av earlen först – en av alla de veneriska sjukdomar han dragit på sig eller skrumplevern?

Tänk på att vi nu befinner oss i det tidiga 00-talet. Johnny Depp har under en tioårsperiod en räcka filmer bakom sig som ser ut något i stil med: What’s Eating Gilbert Grape, Ed Wood, Don Juan DeMarco, Donnie Brasco, Fear and Loathing in Las Vegas, The Ninth Gate, Sleepy Hollow, From Hell och Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl. I sanning ett imponerande CV. Så det är klart att när det kom en trailer där Johnny (i och för sig iförd lång peruk) stirrar rakt in i kameran och säger ”You will not like me” så tittade man till lite extra.

Samtidigt borde det ha viftats med en hel massa varningsflaggor när filmen som den där trailern gjorde reklam för försvann från biorepertoaren snabbare än en skådis som blir bombarderad med rutten frukt på scen. Ändå har jag sedan dess varit lite nyfiken på The Libertine och nu var det dags att tillfredsställa den nyfikenheten. Men det dröjer inte länge innan jag inser varför biovistelsen blev mycket kort.

The Libertine utspelas alltså i en historisk period, baseras på historiska personer och bygger på en pjäs av dramatikern Stephen Jeffreys. Slutresultatet är ett sådant sammelsurium att jag inte vet om jag framförallt ska skylla på Jeffreys manus eller debutregissören Laurence Dunmore. Vad som står utom allt tvivel är att Dunmore gjort sitt bästa för att framställa 1600-talets England, och då inte minst London, som en genuint otrevlig plats.

Allt är lera och grisar samt folk som spyr, pissar och gökar på ”gatorna”. Färgerna är dämpade och över det hela vilar ett sjukligt grågult ljus. Men ett större problem är att The Libertine inte på något sätt lyckas skapa vare sig förståelse för eller engagemang i sin vällusting. Jag wikipediar mig till att John Wilmot som sagt ska ha varit ökänd för sin geniala satir. Hans kumpaner George Etheridge och George Sackville påpekar det också hela tiden men vi som publik får aldrig ta del av detta övermänskligt smarta psyke. Det enda vi får se är delar ur en pjäs som förlöjligar Charles II och hans regim med trädildos och rollfigurer med namn som prince Pricket eller general Buggeranthos.

Jag har aldrig påstått att jag är ett under av konsekvens och när jag ser filmer som The Libertine känner jag att jag längtar efter den typ av övertydliga känslouttryck och händelseutvecklingar som jag annars gärna slår ned på. Jag förstår inte varför Jeffreys och Dunmore vill berätta om John Wilmot, inte heller vad de egentligen vill att jag som tittare ska få med mig från det hela. Jag förstår inte varför John Wilmot hela tiden vill vara upprorisk eller vad hans skabrösa leverne egentligen fick för avtryck i samtiden. Han tycks ha haft något av en gräddfil rakt in i hovet, men i vad mån påverkade det Charles II inrikes- eller utrikespolitik? Alternativt kulturpolitik? Möjligen är jag ute efter att The Libertine ger mig personen John Wilmot, men utan att placera honom i ett tillräckligt tydligt sammanhang, vare sig historiskt, kulturellt, sexuellt, filosofiskt eller psykologiskt.

Lite roligt var det i och för sig att notera att ett år efter premiären av den första Pirates-filmen återser vi Johnny Depp, Tom Hollander och Jack Davenport i en och samma film. Men det är ungefär allt. Problemet med The Libertine är inte, som John Wilmot själv hävdar i inledningen, att jag inte gillar honom. Problemet är att jag inte bryr mig om vare sig honom eller hans öde för fem öre.

Annonser

Vad kommer först, tanke eller språk? Hönan eller ägget? Är språket bara ett sätt att klä våra tankar i ord, att ge dem form, stadga och artikulering? Eller formas tankarna av de ord vi använder, förändras de beroende på språkbruk? Kan vi helt och fullt förstå konceptet ”fyrbent varelse med spetsiga öron” innan ordet ”häst” formulerats? Försvann det svenska klassamhället i och med du-reformen?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Förolämpningen, Qadiyya raqm 23, The Insult

Minns ni det där hysteriskt ”roliga” skämtet ”Hon heter Berit, men vi kallar henne Beirut, för att hon är så jävla bombad!”? För oss som växte upp på 70- och 80-talen var landet Libanon främst ett ställe där det krigades en massa (bland annat detonerades över 3 600 bilbomber under krigets 15 år). Som i många andra delar av Mellanöstern, kan tilläggas.

Läs hela inlägget här »

Annie och Max är bägge så tävlingsinriktade att man får en vag känsla av att de finner en viss självbelåten tillfredsställelse i det faktum att de är det perfekta paret. Perfekt matchade både vad gäller utseende, plats i livet och ambitionsnivå. Ingen har bättre ”game nights” än de och inga slaktar lika mycket som när de befinner sig i samma lag. Vi i publiken är avsevärt mycket mindre överraskade än Annie när Max friar i form av charader.

Läs hela inlägget här »

För att vara någon som tycks gå in i varje design- och konstruktionsuppgift med attityden ”People don’t know what they want!” måste man säga att Steve Jobs överraskande ofta lyckades övertala folk att det de ville ha var just hans produkter. I likhet med många andra Genier (särskilt de som porträtteras på film) hade han en anmärkningsvärd förmåga att hålla ett känsligt pekfinger på kundernas köp-puls samtidigt som han i andra situationer syntes helt renons på allt som kan kallas för social kompetens eller hänsyn. En god psykolog och samtidigt inte.

Läs hela inlägget här »

Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer

***

Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment

Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.

Läs hela inlägget här »

Det är allt för lätt att akronymen RGB slinker över tungan, men nu snackar vi inte en färgskala, utan en av USA:s mest kända jurister i modern tid – HD-domaren Ruth Bader Ginsburg.

Läs hela inlägget här »

Den här texten skrevs innan Filter publicerade sin granskning ”Omgiven av idioti” i juli i år, vilket förstås ledde till att det då pratades lite extra om Thomas Eriksons bok. Däremot fanns redan då exempelvis följande kritiska blogginlägg att ta del av, skrivet av psykologen Jonas Hjalmar Blom.

***

När det känns som om medresenär efter medresenär sitter med en bok i näven som har fyra färgglada figurer på omslaget och man inte kan passera ett fikarum eller en kaffeautomat utan att snappa upp hänvisningar till ”blå” och ”röda” personer är det klart jag blir nyfiken. Vad handlar denna färgexplosion om?

Läs hela inlägget här »

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser