Miles Morales har fortsatt att hålla your friendly neighborhood Spider-Man-fanan högt. Och i likhet med Spindelmän både före och efter honom har han insett att det inte är så himla enkelt att jonglera ett superhjälteliv med ett tonårsdito. Särskilt inte helt på egen hand, och rumskompisen på Brooklyn Visions Academy har inte den minsta önskan att bli Miles “guy in a chair”. Miles saknar sina spider-kompisar från de andra spider-dimensionerna, inte minst Spider-Gwen.
Så när Gwen en dag dyker upp i Miles värld blir han såklart glad, men också en gnutta avis. Gwen har fått hänga med en cool spider-insatsstyrka med teknik som tillåter dem att hoppa mellan de olika dimensionerna i spider-verse. Hela poängen med insatsstyrkan är att stoppa desintegreringen av dessa dimensioner och de gör det under ledning av Miguel O’Hara (aka Spider-Man 2099). Nu hotar dock totalt sönderfall från vetenskapsskurken The Spot (som en benägenhet för taskig självkänsla med Electro), vilken Miles lät slippa undan i sin värld.
Allt detta kan givetvis inte berättas utan ett hysteriskt hoppande mellan olika världar och jag tvingas meddela att detta hoppande inte blivit ett dugg roligare sedan exempelvis Dr. Strange-filmen (även om kommentaren om “Doctor Strange and that little nerd back on Earth-199999” fick mig att fnissa till). Spider-Verse-konceptet introducerades förvisso redan i den första animerade filmen från 2018, men jag tror att jag kan ha kommit på varför detta med multiversa bara funkar ibland.
Så länge en film behåller handlingen på plats i den värld som vi i publiken uppfattar som originalet, och låter olika multiversa-figurer droppa ned i den som fiskar på torra land, finns potential för humor och intressanta kontraster. Det är när vi måste hänga med på detta hoppande mellan världar som det är lätt att förlora både intresset och livsviljan (det ljuvliga undantaget: EEAaO).
Nå, riktigt så illa blir det aldrig i fallet Across the Spider-Verse men storymässigt tycker jag att uppföljaren om Miles Morales utan tvekan är sämre än originalet. Världshoppandet gör händelseutvecklingen splittrad och mindre engagerande, bland annat för att det helt enkelt är svårare att hålla koll på vad som faktiskt händer och vilka insatser vi har att göra med. Det gör dessutom att all referenshumor (och eftersom vi snackar manus av Chris Miller och Phil Lord finns det generösa mängder av den varan) inte faller på plats lika bra som i originalet.
Speltiden landar på 140 minuter och en avsevärd andel av dem har man valt att lägga på temat familjekonflikter beroende på kommunikationsbrist. Gwen försöker berätta sin jobbiga sanning för polis-pappan men han lyssnar inte på henne. Miles får aldrig tummen ur att berätta för sina föräldrar, vilket får till följd att de absolut inte lyssnar på hans försök att få gehör för sin egen vilja. Han är ju femton och praktiskt taget vuxen, varför kan de inte respektera det?!
Tyvärr tycker jag att denna teen angst-vinkel får alldeles för mycket utrymme i förhållande till hur intressant den är. Här hade manusförfattarna Lord och Miller, tillsammans med David Callaham, kunnat trimma ned speltiden ganska liberalt om jag hade fått önska.
Det tema som jag tycker är betydligt mer intressant att utforska är istället det som handlar om kanon och anomalier. Miguel O’Hara och hans Spider-Society menar att kanon är själva det ramverk som håller hela Spider-Verse på rätt köl. Det är värt ganska många människoliv att bevara det. For the greater good. Det säger sig kanske självt att Miles ska komma att gå emot den inställningen.
Så, lite väl mycket touchy-feely. Lite väl splittrat. Lite väl långdraget. Det jag däremot inte hade det minsta emot är den visuella uppfinningsrikedomen som är fullkomligt fenomenal, med olika animeringsuttryck för alla filmens dimensioner. LEGO-varianten känns ju ganska välbekant, samtidigt som vi får stifta bekantskap med en über-cool Leonardo Da Vinci-Vulture. Gwens New York har en softad akvarell-känsla medan Spider-Societys futuristiska Nueva York påminner om sci-fi-veteranen Syd Meads illustrationer. Rent visuellt skulle jag absolut kunna tänka mig att göra filmen minst dubbelt så lång genom att stillbildsklicka mig igenom hela härligheten.
Vid den senaste omtitten puttade jag upp första Spider-Verse-filmen ett halvt betygssteg. Den fyran är i nuläget remarkabelt ohotad. Denna uppföljare är i nuläget inte värd mer än en remarkabelt genomsnittlig trea. Särskilt inte som dagens film är en av alla dessa evinnerliga första delar som verkar dyka upp på repertoaren som svampar ur jorden.
Rörliga bilder och tryckta ord 