Ett, tu…TV-serier! #23

Midnight Mass (2021, 1 säsong och 7 avsnitt)

Välkommen till Crocket Island, i folkmun kallad the Crock Pot. Lite av en utflyttningbygd måste man ändå säga även om vi landar i en tid när det faktiskt finns en del nytillskott. Eller ja, två hemvändare och ett nytillskott. Särskilt det där sista nytillskottet röner en viss uppmärksamhet ety fader Paul är en ung och energisk präst som ska ersätta den sjuke Monsignor Pruitt. Ön har lite drygt 120 bofasta och alla skulle de kunna få plats i den lilla kyrkan. Men nu för tiden är den delen av församlingen som verkligen släpar sig iväg till gudstjänsterna betydligt mindre än så. Rätt minimal, faktiskt. Men fader Pauls ankomst ska sakta men säkert ändra på den saken.

Klart jag skulle se Mike Flanagans senaste Netflix-skapelse Midnight Mass. Kom till den lite i efterhand och hade därmed kunnat justera förväntningarna till en lämplig nivå. Och jag gillade den verkligen! Kanske till och med mer än Hill House även om skräckelementen inte var lika frekventa. Men den sätter ganska fräscha ögon på en underskräckgenre som ärligt talat varit halvdöd de senaste årtiondena.

Jag vet inte om jag skulle kalla miniserien för en slow burner men det förekommer en hel del prat, gärna i form av monologer över ämnen som tro, synd, skuld och döden. Kanske inte det mest livade av teman men jag tyckte att alla hjälpte till att knyta ihop både själva historien, subgenrens innehåll samt de olika rollfigurernas känslomässiga och religiösa bagage. Sedan skadar det förstås inte att särskilt Hamish Linklater och Samantha Sloyan var otroligt bra i sina respektive roller (som den ungdomlige prästen i jeans och den hårdnackade Bev Keane), med resultatet att jag ofta satt mer eller mindre trollbunden medan de orerade på.

Så lite beroende på vad man är ute efter, bättre eller i alla fall minst lika bra som Hill House. Flanagan fortsätter att Netflix-leverera.

Watchmen (2019, 1 säsong och 9 avsnitt)

Lite surfande inne på HBO Max påminde mig om att det ju kommit en Watchmen-serie som fått fin kritik. Och eftersom jag gillar Snyders filmatisering och dessutom precis klämt en omtitt var det ganska självklart att följa upp den med Damon Lindelofs mini-serie.

Vi ramlar in i historien 34 år efter Alan Moores cephalopod-attack på 80-talets New York (filmen bytte ju ut det mot en kärnvapenattack om ni minns). Istället för ett 9/11 handskas denna Watchmen-värld med ett 11/2, vilket dessutom fortfarande påverkar vardagslivet för de som drabbades av dess ”psycic blast”. Samtidens stora hot är emellertid inte stormakter med kärnvapen, utan vita makt-galningar som tvingat bland andra Tulsas poliskår att bära masker för att inte bli igenkända.

Mycket av diskussionerna rör vad som händer med människor som tar på sig masker och i skydd av dem kan ta för sig både det ena och det andra. Vit makt-rörelsen Seventh Kavalry har exempelvis anammat fejkade Rorschach-masker medan serien också visar en origin story för den förste maskerade hjälten – Hooded justice. Det andra starkt bärande temat är som sagt rasmotsättningar och serien tar i princip hela sin utgångspunkt i Tulsa-massakern som ägde rum 1921.

Denna Watchmen uppnår inte riktigt den realistiska hopplöshet som präglade Moores tecknade serie, mer åt det polerade Snyder-hållet. Samtidigt förhåller den sig historiemässigt uteslutande till vad som hände i Moores verk och här finns också i vissa delar en fullkomligt halsbrytande surrealism som jag har svårt att se att Snyder skulle fixa. Så, denna Watchmen lyckas i mina ögon göra något som knyter an till, men inte återupprepar, både den tecknade serien och filmen. Den lyckas också vara otroligt bra – spännande, engagerande, överraskande, berörande, otrevlig, hjärnskrynklande (tack för den, Dr. Manhattan) och rolig. Regina King gör en fin insats som huvudpersonen Angela Abar, aka polisen Sister Night, och som en av hennes kollegor ser vi en som vanligt stabil och rejält dialektsläpig Tim Blake Nelson.

Stark rekommendation, helt enkelt!

X6: Dr. Mabuse (1960-1964)

När jag ändå var inne i ett ondskefullt genius-il, kunde jag ju lika gärna ila lite till. Det visade sig att utmärkta streamingtjänsten Draken Film inte bara bjussade på Fritz Langs klassiska 20- och 30-talsfilmer, utan också de…mindre klassiska 60-talsuppföljarna.

Och det är inte särskilt svårt att förstå varför de här sex filmerna låtit tala betydligt mindre om sig än Langs pre-krigs-produktioner. Det är förvisso Lang själv som regisserat den första, Doktor Mabuses 1 000 ögon, men av regissörens visuella finess märks inte mycket. Det var också hans sista långfilm, så av allt att döma var han redan på väg ut genom studiodörren. De övriga filmerna regisseras av flera olika regissörer, där ingen av dem lyckas särskilt mycket bättre än nestorn själv.

Det som kanske är mest intressant med dessa 60-tals-Mabuse är dels hur åtminstone de två första kan ses i perspektivet av Tysklands nazi-arv, dels hur de sannolikt ingått i en slags loop med Ian Fleming och självaste James Bond.

För att ta den första delen: Det är bara Doktor Mabuses 1 000 ögon som direkt hänvisar till nazismen i och med att hotellet Luxor, där Mabuse synes ha sin lya, är byggd utifrån Gestapo-ritningar. Mabuses onda planer att ta över världen och skapa en brottets tyranni är förstås inte heller särskilt svåra att se som en del av det tredje riket – det gjorde ju redan Fritz Lang 1933 med Dr. Mabuses testamente. Det som är nytt i detta 60-tal är att den hypnoskunnige superskurken nu har planer på att skaffa sig kärnvapen, eller åtminstone kontroll över kärnkraft. Han vill förstås bli ”Mannen med fingret på Knappen”.

I den andra filmen, Mabuse kommer tillbaka, kommer…Mabuse tillbaka. Förstås. Nu med en ännu mer elaborerad plan som inbegriper ett av Berlins tukthus, där några av Tysklands värsta brottslingar sitter, samt en slags zombie-drog. Även här förekommer det kärnvapen och överhuvudtaget är det ganska intressant att notera betoningen på möjligheterna (antingen genom droger, hypnos eller avancerad teknik) att skapa en armé av viljelösa personer som blint lyder sin ”herre och härskare, Adol… Dr. Mabuse”. Plus möjligheten att Mabuse kan vara vem som helst, slå till när som helst (i likhet med den länge ansiktslöse barnamördaren i M).

Men redan denna andra Mabuse-film introducerar FBI-agenten Joe Como (spelad av Lex Barker), vilken senare av oklar anledning ska komma att ersättas av britten Bill Tern/Ken Floyd-Anders (spelad av Peter van Eyck). Bägge dessa herrar tassar allt längre in på James Bond-territorium och vid pass den sista filmen i det här gänget, Scotland Yard och dödsstrålen, hänvisas det direkt till ”Agent 008” som ett skämt. För att göra saken ännu mer övertydlig förekommer det dessutom en “grodmans”-fajt under vattnet med harpungevär.

I de här filmerna finns det i princip alltid en professor som uppfunnit något massförstörelsevapen som Mabuse vill lägga vantarna på, samtidigt som vår hjälte blir mer eller mindre distraherad av attraktiva kvinns som kanske eller kanske inte står i Mabuses sold.

Ian Fleming började publicera sina spion-romaner 1953 medan Dr. No hade premiär 1962. Jag tänker mig att Fleming kan ha hämtat inspiration från både Norbert Jaques böcker och Fritz Langs tidiga filmer om det kriminella supergeniet Dr. Mabuse. Den västerländska civilisationens och samhälleliga ordningens främsta hot. När det sedan dessutom blev tydligt hur otroligt populära Sean Connerys filmer var, var tyskarna sannolikt inte sämre än att de i sin tur kunde hämta lite inspiration till hur en spion-slipsten skulle dras.

Inledningsvis har dock FBI-agenten Joe Como (Mabuse-filmerna bryr sig uppenbarligen inte alls om att han väl egentligen borde tillhöra CIA?) sällskap av samme kommissarie Lohmann som vi ju fick bekanta oss med redan i Langs M (då spelad av Otto Wernicke). Han spelas nu av Gert Fröbe, vilken förvisso också dyker upp i Doktor Mabuses 1 000 ögon, men då under namnet Kras.

Överhuvudtaget är skådisarna och deras rollfigurer lite av en röra och jag får intryck av att filmskaparna (eller snarare produktionsbolaget CCC Film) sket ganska högaktningsfullt i sådant som kontinuitet och att hålla ihop långa berättelser som skulle sträcka sig över flera filmer. Man hittade nog på allt eftersom och då var det såklart väldigt smidigt med en skurk som i princip kunde ta över hjärnan hos vem som helst. Med tiden blir Mabuse och hans minions också ena fenor på elaborerade masker, med förväntade förväxlingar och rygghugg.

Men som sagt, Gert Fröbe dyker alltså upp i två olika polisroller i tre olika filmer. Den extremt blonde Peter van Eyck (som hade återvänt till Tyskland från Hollywood efter kriget) spelar tre olika roller i tre olika filmer, men där de två sista skulle kunna vara samma person. Det är om inte annat högst oklart varför underrättelseagenten Ken Floyd-Anders skulle vara fullkomligt fixerad vid Mabuse i Scotland Yard och dödsstrålen när det var polisen Bill Tern som satte dit honom i filmen innan, Scotland Yard vs. Dr. Mabuse.

En tredje återkommande skådis, som blev lite av en favorit för min del, är den lätt rundlagde Werner Peters. Han får äran att spela olika roller i alla de filmer han var med i, allt från försäkringsagenten Hieronymus B. Mistelzweig i Doktor Mabuses 1 000 ögon till inspektör Vulpius i Scotland Yard vs. Dr. Mabuse. Någon som bara behövde fokusera på en enda roll var emellertid Klaus Kinski, vilken får spela engelsmannen Joe Wright vid sidan av Peters inspektör Vulpius.

Ingen av dessa Mabuse-filmer är tyvärr särskilt bra, särskilt inte om man jämför med Fritz Langs original och första uppföljare (filmen från 1962 är ett mediokert försök till en remake av den). Mabuse själv blir allt mer urvattnad medan historierna generellt sett är lama, slagsmålen klumpiga och tattiga, skottlossningarna alldeles för långdragna, dubbningen fasansfull och kärleksrelationerna (måste vara minst en i varje film) oengagerade. På det hela taget inger produktionerna ett ganska fattigt intryck. James Bond på en budget motsvarande en femårings veckopeng.

Det jag tar med mig är Gert Fröbe som faktiskt är riktigt bra, oavsett om han heter Lohmann eller Kras, Werner Peters och film nummer två, Mabuse kommer tillbaka. Den innehåller dels ett gäng rätt brutala dödsfall (den första som stryker med gör det tack vare en eldkastare), dels en historia som i alla fall börjar närma sig Langs filmer vad gäller övernaturligheter och obehag.

Die 1 000 Augen des Dr. Mabuse (1960)
The Thousand Eyes of Dr. Mabuse
Doktor Mabuses 1 000 ögon

Im Stahlnetz des Dr. Mabuse (1961)
The Return of Dr. Mabuse
Mabuse kommer tillbaka

Die unsichtbaren Krallen des Dr. Mabuse (1962)
The Invisible Dr. Mabuse
I Dr. Mabuses osynliga klor

Das Testament des Dr. Mabuse (1962)
The Terror of Doctor Mabuse
The Testament of Dr. Mabuse

Scotland Yard jagt Dr. Mabuse (1963)
Scotland Yard vs. Dr. Mabuse

Die Todesstrahlen des Dr. Mabuse (1964)
The Death Ray of Dr. Mabuse
Scotland Yard och dödsstrålen

Das Testament des Dr. Mabuse (1933)

alt. titel: Dr. Mabuses testamente, Le testament du docteur Mabuse, El testamento del Dr. Mabuse, The Testament of Dr. Mabuse

Drygt tio år har gått sedan polisen kunde ta hand om det vanvettiga skurkgeniet Dr. Mabuse. I alla dessa år har han befunnit sig på professor Baums nervklinik. Eller har han det? Alla tecken tyder nämligen på att ett diaboliskt geni återigen är på väg att kopplat ett strypgrepp på Berlin. Ingen vet säkert vem den sinistra rösten bakom draperiet tillhör, men för den egna hälsans skull är det säkrast att inte ställa allt för många frågor. Straffet kommer snabbt och skoningslöst, oftast utdelat av ”Avdelning 2B”. Nu står allt hopp till den klurige kommisarie Lohmann samt det unga paret Lilli och Tom, en avhoppare från skurkorgainsationen.

Fritz Lang och Thea von Harbou följde upp procedur- och seriemördarthrillern M med Dr. Mabuses testamente. Här kastas tittaren rakt in i handlingen med en höggradigt nervös man i ett rum som dånar av ett närmast olidligt oljud. Han upptäcks men lyckas fly, trots att skurkarna rullar exploderade tunnor mot honom. Så snart han får möjlighet ringer han kommissarie Lohmann (som än en gång blir sen till operan) men innan han hinner yppa namnet på konspiratören som står bakom den bläckfiskliknande kriminella organisationen släcks lyset och det enda som hörs är ett skrik i blindaste skräck.

Lohmann (som återkommer från M men den här gången får han faktiskt vara en högst kompetent utredare) är dock inte sen att jaga efter de ledtrådar som står till buds. I M fick vi fingeravtrycksundersökningar, här avancerar man till ballistik. Rent berättelsemässigt skulle jag säga att Dr. Mabuses testamente håller sig till tre, eller kanske fyra, olika spår. Vi har Lohmanns polisjakt, Lilli och Toms lilla kärlekshistoria samt försök att komma bort från den hemska skurkorganisationen, sagda skurkorganisations djävulska planer på allehanda brott och terroraktioner samt vad som nu än försiggår på professor Baums klinik.

Ganska tidigt förstår vi nämligen att Baum är lite för fascinerad av sin märklige patient för att det ska vara riktigt hälsosamt. Han föreläser lidelsefullt om den fina balansgången mellan vanvett och genialitet samt berättar att Mabuse med årens lopp börjat att skriva maniskt på vad som skulle kunna kallas ett “testamente”. Inget mindre än en detaljerad plan för hur man kan sprida allmän otrygghet och anarki. För att i slutänden orsaka total samhällskollaps genom till synes meningslösa (vålds)brott, infiltration av bankerna med falska sedlar (oljudet i inledningen kom så klart från en sedelpress), förgiftande av skördar och vattendepåer samt attacker mot oljeraffinaderier och kemiska fabriker. Bara för att ta några exempel.

Det verkar kunna gå att läsa den första filmens Mabuse-gestalt som både en judisk karikatyr eller ett förebådande av Hitler. När vi väl är framme vid denna uppföljare tycks det ganska otvetydigt vara så att Lang med testamentet alluderade på nazisternas framfart (”Mänskligheten kan endast renas genom skräck och förfäran”, ”När kaos är världens lag är tiden inne för brottets herravälde”). Hitler hade tagit makten i Tyskland i slutet av januari 1933 och den 30 mars bannlystes Dr. Mabuses testamente av Joseph Goebbels Reichsministerium für Volksaufklärung und Propaganda. Filmen fick dock premiär i Budapest i april samma år. Det hade dessutom spelats in en fransk version back-to-back med den tyska som fick en mer allmän spridning i Europa. Först 1961 visades den ursprungliga, tyska versionen i Tyskland.

Förutom dessa mörka skuggor är dock Dr. Mabuses testamente en ganska frejdig historia, full av mystik och actionös. Föga förvånande ramlar den på i lite raskare takt än originalet, emedan speltiden ligger på modesta 124 minuter. Dock kan jag hålla med de som påpekar att kärlekshistorien Lilli-Tom är ganska sillmjölkig och definitivt hade kunna trimmas ned. Jag kan också förstå att Lang velat använda bilderna från sin exploderande fabrik så mycket som möjligt, men det blir för långdraget i slutänden.

Till skillnad från originalet, men i likhet med M, är skådeplatserna på det hela taget mer småskaliga. Skurknästen, Lohmanns kontor (komplett med potta och sängskåp) och Toms förvisso mycket moderna lägenhet. Känslan är på det hela taget mer intim och fokus ligger på framförallt personerna Lohmann, Lilli och Tom, snarare än diaboliska genier. Lang har dock inte släppt sin förmåga att liva upp sina scener med diverse biroller, jag gillade exempelvis springschasen som står och jojar medan han väntar på besked från en av Lohmanns kriminaltekniker.

Objektivt sett är Dr. Mabuses testamente fortfarande mer av en thriller än en skräckfilm, men här finns ändå skräck-lika element. Särskilt i form av den komplett galne tjallaren Hofmeister som med den flackande blicken hos ett jagat djur darrigt börjar sjunga så snart han tror sig vara iakttagen. Lang försöker sig också på ett par övernaturliga scener mellan Baum och hans herostratiskt ryktbare patient, något som regissören lär ha ångrat i efterhand men som jag tycker är riktigt trevliga.

Uppföljaren är som sagt inte helt perfekt, den kan ibland kännas lite seg. Samtidigt har Lang lärt sig både hur han ska korsklippa mellan scenen för ökad spänning samt auditiva liknelser på samma sätt som han förut hittade visuella sådana. En bombs tickande övergår exempelvis i knackandet på ett frukostägg. Jag älskar också att det första Lohmann ber om, när han än en gång övernattat på kontoret och blir väckt av sin assistent, inte är en kopp kaffe eller ens en sup, utan en cigarr. Det är hard core polisarbete.

Ett, tu…TV-serier! #22

Chernobyl (2019, 1 säsong och 5 avsnitt)

Dags att pilla lite på ett barndomstrauma. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag drog igång första avsnittet av Chernobyl. Men jag vet i alla fall att jag inte förväntat mig att bli så pass berörd som jag blev. Dels eftersom jag som sagt fick ett fladder av den där obehagliga känslan från mitten av 80-talet när svenska ungar inte tordes gå ut när det regnade. Dels eftersom miniserien, signerad Johan Renck och Craig Mazin, är så välgjord att man som tittare inte kan undfly tröstlösheten inför ett fullkomligt obeboeligt område, fullt med förgiftade hus och fordon.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #22”

X2: Flatliners (1990 & 2017)

alt. titel: Dödlig puls, Leg med døden, Inn i det ukjente, L’expérience interdite, Flatliners – Heute ist ein schöner Tag zum Sterben, Linea mortale

Jämsides med Top Gun passade jag på med en omtitt av en annan film som för min del hittills också kunnat kategoriseras som en ”klassiker”. Skulle Joel Schumachers 90-talare Flatliners röna samma öde som Tony Scotts 80-talare?

Fortsätt läsa ”X2: Flatliners (1990 & 2017)”

Top Gun: Maverick (2022)

I Vilda Västern var en ”Maverick” ett kreatur som lyckats förbli omärkt. Å ena sidan kan man se den omärkta statusen som den ultimata symbolen för frihet, en ”Maverick” tillhör ingen utom sig själv och de öppna vidderna. Å den andra innebär detta samtidigt att en ”Maverick” är ett öppet mål, fritt fram för alla och envar att ta i besittning och gör anspråk på som sin egendom.

Fortsätt läsa ”Top Gun: Maverick (2022)”

Halloween Kills (2021)

Ja, Halloween är i sanning en Dödens Natt i staden Haddonfield. Under 40 år har Michael Myers vansinnesdåd hemsökt staden och på den lokala baren höjer överlevarna Tommy Doyle, Lonnie Elam, Lindsey Wallace och Marion Chambers ett glas för den femte medlemmen i -losers- survivors’ club, Laurie Strode. Föga anar de att Laurie i detta nu ännu en gång tror sig ha besegrat Michael Myers för att därefter bli hoplappad på akuten. Ett rejält knivhugg i magen visar sig tursamt inte vara värre än att några timmar på operationsbordet och lite konvalescens ska kunna ordna upp det hela för Lauries del.

Fortsätt läsa ”Halloween Kills (2021)”

No Time to Die (2021)

Nej, inte har James Bond och hans käresta Madeleine Swann tid att dö. De har ju ”all the time in the world” försäkrar en fårad Bond sin ungdomliga hjärtevän. Men, eftersom detta är en idyll som målas upp redan innan förtexterna börjat rulla krävs det inte ens en grundkurs i filmvetenskap för att lista ut att det knappast kommer att fortsätta i det spåret

Fortsätt läsa ”No Time to Die (2021)”

X3: Ocean’s Trilogy (2001-2007)

Det är många med mig som har svårt att stå emot en bra kupp-film och det blir inte så mycket bättre än Steven Soderbergh’s Ocean’s Eleven, en remake av rat pack-filmen med samma titel från 1960. Frank Sinatra och Dean Martin är ersatta med de, under 00-talet sannolikt mer, välkända nunorna hos George Clooney och Brad Pitt.

Fortsätt läsa ”X3: Ocean’s Trilogy (2001-2007)”

The Lego Movie 2: The Second Part (2019)

alt. titel: Lego Filmen 2, LEGO filmen 2, La gran aventura Lego 2

Sedan vi sist träffade Emmet och alla hans Lego-kompisar i den första Lego-filmen har det gladlynta och ”awesome” Bricksburg förvandlats till Apocalypseburg under de ständiga och fientliga attackerna från Duplo-planeten.

Fortsätt läsa ”The Lego Movie 2: The Second Part (2019)”