You are currently browsing the tag archive for the ‘Uppföljare’ tag.

Deckarförfattaren Kristina Ohlsson tycks inte vilja ge sina huvudpersoner Fredrika Bergman och Alex Recht vare sig rast eller ro. De håller precis på att återhämta sig efter en omstörtande omorganisering av polisväsendet, vilket bland annat lett till att de fått den (i deras ögon) inkompetenta Margareta Berglin till chef. Alex tidigare så pålitlige kollega Torbjörn Ross kommer med insinuanta kommentarer och tycks allmänt ur gängorna. Fredrika har det mer än tufft på hemmafronten tillsammans med Spencer. Och vilka nya fuck ups har odågan Peder Rydh lyckats hitta på där han till synes hoppar från ett jobb till ett annat inom säkerhetsbranschen?

Som om detta inte vore nog börjar det dyka upp makabra mordfynd i Stockholm där alla kan kopplas till meddelanden som adresserats direkt till Alex från någon som ”vill ställa allt tillrätta”.

Jag anar att Ohlsson tänkt att Syndafloder ska bli den sista delen i serien om Alex och Fredrika (och Peder). Hon har i och för sig aldrig varit rädd för att plocka upp trådar och hågkomster från sina tidigare böcker i senare delar men en sådan totalsummering som förekommer i den här romanen låter antyda ett slutspel.

Enligt min mening har Ohlsson haft svårt att toppa sin debut Askungar, det skulle i så fall ha varit med Davidsstjärnor från 2013. Och även om det hade varit trevligt att kunna konstatera att hon i och med denna eventuellt sista del också åstadkommit sitt magnum opus blir det tyvärr inte fallet.

I sina ansträngningar att knyta ihop trådar från i princip alla sina tidigare Alex-och-Fredrika-romaner blir historien väl inkrökt när vi kommit till vägs ände. Samtidigt kör den igång med så pass många olika personer, vilka först efter ett tag ges sin rätta plats i berättelsen, att det blir en smula rörigt. Greppet att förebåda ett (givetvis) tragiskt slut genom inramande förhör har Ohlsson redan använt och det börjar därmed kännas lite oinspirerat.

Detsamma gäller Fredrikas personliga livssituation. Jag tänker att Ohlsson har fallit i samma fälla som så många andra – önskan att ge sina huvudpersoner något mer än ett trist och föga romanvärdigt Svenssonliv tar överhanden och när ännu en katastrof drabbar de inblandade har jag som läsare vid det här laget (Syndafloder är den sjätte boken i ordningen) slutat engagera sig.

Det Ohlsson fortfarande gör mycket bra är situationerna av långsamt stigande spänning, vilket i fallet Syndafloder funkar bäst när vi befinner oss i huset ute i skogen.

Möjligheten att umgås med romanfigurer man lärt känna i fem tidigare böcker och känslan av avslut länder Syndafloder större delen av dess existensberättigande. För att bli riktigt bra måste den ha mer att komma med än så.

Annonser

alt titel: Snabba cash 2, Easy Money II: Hard to Kill

Jens Lapidus valde i sin uppföljare Aldrig fucka upp att fokusera på losern Mahmoud och hur han på relativt lösa grunder blir inblandad i efterdyningarna av Palme-mordet. Det säger sig kanske självt att det knappast var en lysande premiss för en uppföljare till en populär film.

Läs hela inlägget här »

Med tanke på att Hollywood är (ö)kända för att satsa på säkra kort är det överraskande lite som ändå är säkert i filmbranschen. Efter The Bourne Ultimatum sade sig Matt Damon vara färdig med Jason Bourne. ”There’s no way we can trot out the same character”.

Läs hela inlägget här »

När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.

Läs hela inlägget här »

Så är vi än en gång tillbaka hos de före detta labyrintinvånarna, även om det tog lite tid (inspelningen fick skjutas upp rejält när huvudrollsinnehavaren Dylan O’Brien skadade sig tidigt under inspelningen).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Dario Argento’s Inferno

1977 års Suspiria tycks ha blivit något av en överraskande hit för Dario Argento. Och inte ens i slutet på 70-talet var man främmande för att vilja få lite draghjälp från passerade framgångar så, hey presto! Argentos nästa film, Inferno, blev alltså en uppföljare till Suspiria som nu sades utgöra första delen i en trilogi – Le Tre madri eller The Three Mothers.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Läs hela inlägget här »

Hörni, har inte ni också legat sömnlös om nätterna och undrat vad det blev av alla våra vänner som bekämpade aliens för 20 år sedan och gjorde 4 juli till hela världens Independence Day?

Läs hela inlägget här »

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Fred Vargas, Cirkeltecknaren

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser