You are currently browsing the tag archive for the ‘Uppföljare’ tag.

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

För något annat kan man förstås inte kalla The Predator, försöket att än en gång blåsa liv i historien om utomjordingar som kommer för att jaga trofébyten (vilket därmed gör dem till jägare, inte rovdjur, och gissa hur många gånger The Predator gör en poäng av det?!). Det som möjligen gör mig lite ledsen i sammanhanget är att Shane Black (som ju hade en mindre roll i originalet från 1987) står bakom både manus och regi. Och jag gillade ju hans The Nice Guys.

Samtidigt är huvudpersonen för dagen, Boyd Holbrook, knappast vare sig någon Ryan Gosling eller Russel Crowe. Han spelar rangern Quinn McKenna som under en operation i Mexico plötsligt måste tampas med betydligt tuffare motstånd än några knarklangare utrustade med automatvapen. Utan att han riktigt förstår hur det gick till har en osynlig kraft dödat hans stridskamrater och han själv är mer eller mindre kidnappad av lika sinistra som hemlighetsfulla regeringsstyrkor vilka snart anländer till skådeplatsen.

De tror sig veta precis vad som försiggår eftersom de har koll på att samma sorts utomjording besökt jorden både 1987 och 1997 (but of course!). Men det är något med denna nye besökare som de inte riktigt kan få grepp om. Därför plockar de också in evolutionsbiologen Casey Bracket som inom fem sekunder inte bara identifierar helt främmande teknologi utan att höja på ögonbrynen utan också kort och koncist sammanfattar den allt övergripande frågeställningen: ”You wanna know if someone fucked an alien?”. Språkbruket i denna frågeställning kan dessutom ses som vägledande för filmen i sin helhet eftersom jag banne mig tror att Black skrivit in ”fuck” i var tredje mening (minst) som yttras.

Men sinistra och hemlighetsfulla regeringsstyrkor som tar hand om strandade utomjordingar är förstås inte att lita på. Snart är både Casey och Quinn på rymmen tillsammans med ett gäng PTSD-veteraner som Quinn mött på vägen (kallad grupp 2, det vill säga ”The sequel to group one, only stupider”). Ett gäng som, när det gäller, förstås visar sig fungera lika bra som vilket fullfjädrat ranger-team som helst.

Låt mig med en gång förtydliga: även om jag gillar originalet med Arnie som predatordråpare är det ingen film som jag håller för helig eller ens sett de senaste åren. Så mina invändningar mot The Predator anno 2018 har inget att göra med att jag hela tiden satt och jämförde filmerna – så väl minns jag inte ens Predator. Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att The Predator lika gärna hade kunnat heta The Space Monster och handlat om valfri hittepå-best. Historien är ett slags hopkok med ingredienser från Gökboet, Transformers och slumpartad special forces-soldatfilm, säg, Navy SEALs, Black Hawk Down eller varför inte The Dirty Dozen.

Det finns så mycket som är problematiskt i den här soppan, såväl stort som smått. När det gäller småsaker anges det exempelvis mycket noga att Stargazer-projektet plockar upp Casey vid just Johns Hopkins-universitetet vilket inte spelar någon som helst jäkla roll överhuvudtaget. The Predator planterar dessutom hypotesen att personer med autismspektrumtillstånd skulle vara ”the next link in the evolutionary chain”, vilket i mina ögon framstår som direkt oansvarigt.

I det stora finns en olycklig soldatglorifiering där jag skulle kunnat känna en viss sympati om huvudpoängen varit att ge uppmärksamhet åt militära PTSD-offer. Som det är nu förvandlas allvarstyngda problem som självmordsbenägenhet och Tourettes snarare till en slags gisslan för att The Predator ska kunna låtsas att den har mer djup än en floursköljningskopp. Att filmen inte alls tycks se det problematiska i att sätta vapen i händerna på män som fem minuter tidigare utmålats som labila vrak (fast småroligt labila, förstås) med orden ”Now you have a gun in your hand! We’re soldiers!” blir…problematiskt. Direkt orimligt blir budskapet att en gäng labila vrak aldrig någonsin skulle utnyttja en sovande kvinna eftersom de också är amerikanska soldater, vilka inte ägnar sig åt sådana skamliga handlingar.

Den här önskan att både ha kakan kvar och äta upp den (och dessutom göra det utan att behöva lägga två strån i kors) spiller över till en generellt trivialiserande inställning till våld och dödande. Å ena sidan är det riktigt brutalt och blodigt. Mängden döda kroppar samlas raskt på hög. Å den andra sidan ska vi (åtminstone ibland) också skratta åt det här våldet. I en scen avfyras exempelvis ett av de livsfarliga predator-vapnen av misstag i ett vanligt villakvarter. Hade The Predator varit en annan sorts film hade vi fått se hur en hjälplös taskmört tvingas se sitt hus explodera, men på tryggt avstånd, och därmed kunnat skratta åt klavertrampet. Som det är nu går taskmörten ett blodskvättande öde till mötes innan huset exploderar men vi förväntas fortfarande tycka att det är roligt.

Men…det fanns en detalj med The Predator som faktiskt var dumrolig istället för bara dum och det var utropet ”Fuck me in the face with an aardwark!” Så där ser man, till och med en humorbefriad monsterfilm kan hitta ett skämt ibland.

Vi var några stycken som passade på att hänga lite med utomjordingar nere i Malmö
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Tillsammans täcker vi ganska väl in det nedre spektrat av en femgradig betygsskala, så för balansens skull kan man med fördel hoppa in hos Toppraffel! som är betydligt nöjdare än vad vi lyckades bli.

Annonser

Hörni, har inte ni också legat sömnlös om nätterna och undrat vad det blev av alla våra vänner som bekämpade aliens för 20 år sedan och gjorde 4 juli till hela världens Independence Day?

Jaså, inte det? Men det kanske ändå är lite intressant att veta att planeten jorden sedan de där dagarna, när mänskligheten kunde förenas i hurra-rop över brinnande och kraschlandande rymdskepp, har upplevt en sällan skådad period av endräkt och teknologisk utveckling.

Tydligen gick det fort som tusan att kombinera mänsklig teknik med alien-dito och vi har nu inte bara en massa flygande manicker utan baser på både månen och Saturnus. Men vad gör det när onda alienkrafter vräker sig fram i rymden i skepp som genom av en ren händelse är exakt 10 gånger större än det som dök upp för 20 år sedan.

Eftersom jag har en soft spot modell VW-bubbla för Roland Emmerich original kändes det ganska givet att jag någon gång skulle se uppföljaren Independence Day: Resurgence. Och till en början blir jag lite fundersam över var all kritiken kom ifrån – det här var väl ändå en rätt härligt underhållande sci-fi-rulle?!

Men den härliga känslan håller förstås inte i sig särskilt länge och snart blir det mest bara tradigt att pricka av punkt efter punkt där uppföljaren försökt kopiera originalet men med betydligt mindre framgång. Persongalleriet är inte alls lika tilltalande och bakgrundshistorierna, i den mån de överhuvudtaget förekommer, betydligt mindre engagerande.

Och visst kan man tänka sig att den ivriga exponeringen av diverse kinesiska rollfigurer skulle kunna vara en hänvisning till landets större globala betydelse nu jämfört med 1996. Jag är emellertid tillräckligt konspiratoriskt lagd för att anta att det snarare antingen handlar om redan inpytsade kinesiska yuan i filmens budget eller en from förhoppning om inpytsade kinesiska yuan i biljettkassorna (som sagt, The Meg var knappast först).

Alla dessa bilder på piloter i allehanda futuristiska flygmojänger har vi redan överdoserat på i form av tre nya Star Wars-filmer. Samtidigt som den enda lösningen på alien-problematiken vilken inte hänger på att helt enkelt kasta sig in i fajten, guns ablaze, känns ännu mer osannolik och krystad än originalets datorviruslösning.

Andra gången gillt behöver mänskligheten dock inte ens vara särskilt smart, det räcker så bra med att få ett oändligt antal möjligheter till en ”sista chans” att skjuta ned skeppet eller stoppa aliendrottningen eller hejda utsugningen av jordkärnan. Det sistnämnda dessutom ett rätt specifikt invasionssyfte som det inte andades en stavelse om när det begav sig för 20 år sedan. Självklart har effekterna blivit 20 år bättre men det i sig innebär inte att filmen per automatik blir bättre av att se en enorm aliendrottning stolpa omkring på jordytan istället för att sitta tryggt uppe i sitt rymdskepp.

Bill Pullman hänger med än som ex-president och känns fullt rimlig så länge han är den där mer eller mindre galne PTSD-snubben som klarade biffen men fick sota för det i efterhand. När han återigen ska bli snubben som klarar biffen blir det inte känslosamt utan snarare en gäspning. Jeff Goldblum var å sin sida perfekt som underdognörd i originalet. Här ska han däremot agera som någon slags ledare av ”Earth Space Defense”, vilket blir avsevärt mindre övertygande.

I den mån det finns en huvudroll har den tagits över av Liam Hemsworth djärvt dumdristige rymdpilot. Inget ont om Liam men frågan är om han inte är för evigt dömd att vara ”Hemsworth-brorsan utan humor”? Skulle man ha försökt ersätta någon med Will Smith anno 1996 borde Chris ha varit det uppenbara valet, både vad gäller humor och superkändispotential.

Utan att det kommenteras något närmare har strippan Viveca A. Fox blivit läkaren Viveca A. Fox. Förvisso ett mer respektabelt yrke men jag känner mig lite tveksam till om det är en vuxenfortbildning som bör ha prioriterats under 20 år med fullt fokus på att återuppbygga ett i allt väsentligt utplånat storstads-USA. Dessutom har filmen inte kunnat motstå den olycksaliga frestelsen att slänga in ett fullkomligt överflödigt odd couple i form av en torr statstjänsteman i kostym och en afrikansk krigsherre i cammobrallor och huggvapen.

Och jag som tyckte att originalet ibland kändes lite övermaga i sin positionering av USA som världens frälsare – här blir själva mänskligheten universums främste vapendragare. Av vilken anledning vill jag faktiskt fråga mig? Som belöning för att vi misslyckades kapitalt med att både förbereda oss och agera när de elaka aliens väl dök upp igen? Som en dunk i ryggen för att vi tog vår frälsare av daga (i och för sig en lång och stolt tradition…)? Nej, trots alla snedsteg är vi tydligen fortfarande en ”remarkable species”. Och i det perspektivet ger jag inte ett ruttet lingon för universums möjligheter att överleva många årtionden innan det är dags att säga ”Hail, our space overlords!

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

Läs hela inlägget här »

En bit in i Mission: Impossible – Fallout, Ethan Hunts senaste äventyrskrönika, börjar jag fundera på i vilken av filmerna som Charlize Theron var skurken med det luddiga syftet för alla sina illdåd. Handlade det inte om en hårddisk av något slag? Och kanske en kidnappningssituation?

Läs hela inlägget här »

Vem hade kunnat tro att beskrivningarna av en singeltjej som varje nyårsafton lovar sig själv att röka, dricka och äta mindre skulle bli så otroligt populära? När jag läser på lite om fenomenet Bridget Jones ser jag att Helen Fieldings ursprungliga kolumn om den unga kvinnan i The Indpendent blev så omåttligt framgångsrik att det kunde bli en bok bara ett år senare. Med tanke på att Bridget, förutom strävan att leva ett hälsosammare liv, ständigt är på jakt efter kärlek och tvåsamhet undrar jag i hur hög utsträckning hennes äventyr inspirerat Candace Bushnells Carrie Bradshaw?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ocean’s Eight

Debbie Ocean argumenterar högst trovärdigt för sin frigivning. Det är tårar och försäkranden om att hon föll för fel man (vilket ledde till en brottslig karriär) samt en önskan om ett enkelt liv där hon kan äta frukost i lugn och ro och betala sina räkningar.

Läs hela inlägget här »

Med en omtitt av Sam Raimis ursprungliga Evil Dead-trilogi i ryggen kändes det lämpligt att även ta sig an Fede Alvarez remakeuppföljare från 2013. En film som, när den kom, fick oväntat (det var ju ändå en klassisk skräckremake) hyggliga omdömen.

Läs hela inlägget här »

Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.

Läs hela inlägget här »

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser