You are currently browsing the tag archive for the ‘Uppföljare’ tag.

Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.

Dear original, how do I miss thee? Let me count the ways:

  • Jag saknar din råbarkade smutsighet (vilken sannolikt hade sin grund i en budget som var en tiondel av din nya och skinande kompanjons – 13 miljoner vs 100 miljoner).
  • Jag saknar din dystopiska stämning som fick mig att frukta för Detroit och USA:s framtid (istället för tusen övertydliga hänvisningar till ”the safety of the american people”).
  • Jag saknar dina absurda humoristiska element (en modern Robocop är tydligen inget man får dra på mun åt).
  • Jag saknar din enkelhet – en polis mot det onda företaget som skapade honom.

Nå, nu var ju denna remake inte en total flopp, det ska villigt erkännas. Det blev nog bara lite överraskande för min del att inse hur stor skillnad det gjorde för själva känslan i historien att ersätta Paul Verhoeven med brasilianaren José Padilha.

Vad var det då som funkade i RoboCop? Jag tyckte upptakten – där OCP riktat in sig på fredsbevarande maskiner för bruk på en betryggande bortaplan – var smart och tankeväckande. Särskilt deras nya och uppgraderade humanoida robotar var ruggigt snygga i sin kombination av Venom och en X-Men-Sentinel.

Och eftersom det är en hyfsat ny film med en effektsbudget därefter är förstås rörelsemönstret hos Kinnamans cyborg ett helt annat än Peter Wellers närmast stelopererade framstolpande. I och med att Gary Oldmans läkare också får en betydligt större roll, tänker jag att det blir mer fokus på det medicinska runt Robocop än tidigare. Det levereras en nickning till det faktum att robotpolisen behöver hyfsat maffiga doser av olika preparat och medikamenter för att hålla igång. Men på samma sätt som jag undrade över original-Robos matsmältningssystem, undrar jag varför man bekymrat sig om att bevara den nye Alex Murphys lungor.

Sett till omständigheterna runtomkring Murphy känns RoboCop som något av en blandning mellan originalet och RoboCop 2. Hustrun Clara får spela en betydligt större roll, på bekostnad av Nancy Allens polispartner Lewis som nu istället porträtteras av en Michael Williams. För att ha två halvstora kvinnoroller i en actionfilm – hur skulle det se ut?! Men hustruns närvaro ger förstås klart större möjligheter till tårfylld ruelse och identitetskrisande. En del av historien som jag emellertid upplever att filmen i princip släpper taget om när det blir viktigare att driva händelseutvecklingen framåt. Allt snack om en själ (”something beyond physics and chemistry”), vikten av huruvida Robocop kan uppleva känslor eller inte och om en robot kan arrestera människor har egentligen ingen större bäring för slutresultatet.

Skurkarna också blivit mer månghövdade. Nu är det inte längre bara Michael Keatons kallhamrade företagsledare vi måste hålla ögonen på, utan så väl hala politiker och principfasta militärer som korrumperade poliser och opportunistiska TV-personligheter. Plus en ”vanlig” skurk som man nästan helt glömmer bort i sammanhanget – något som aldrig skulle ha varit möjligt med Kurtwood Smiths Clarence Boddicker. Alla konspirerar de mot…tja, lite oklart vem egentligen. Förutom Alex Murphy själv är det inte supertydligt vilka offren egentligen ska vara. Gissningsvis handlar det snarare om att historien vill höja ett varningens finger mot vad som skulle kunna hända om amoralen och girigheten får härja fritt.

RoboCop var helt ok, både som actionrökare och remake. Den led bara av att inte ha en chans mot sin föregångare. Nytt är inte alltid bättre.

På streamingsajten C More finns både original och remake att avnjuta. Med en hel gratismånad till godo finns gott om tid att se bägge två.

Annonser

På’t igen! Vad är väl bättre än att följa upp en klassisk actionrulle med en…uppföljare? Irv Kirschner har tagit över regissörsstolen. Bakom manuset gömmer sig ingen mindre än George Miller (mittåt, Frank Miller ska det förstås vara!).

Och Miller har inte låtit saker och ting bli särskilt mycket ljusare i Detroit. Tack vare de inledande nyhetsinslagen får vi raskt veta att de ED-209:or som man trots allt försökt få ut i staden inte funkar särskilt bra. Polisen tycker fortfarande att de får en raw deal från OCP (rimligt, med tanke på att företaget verkar vägra att betala ut några pensioner) och har beslutat sig för att strejka. Samtidigt flödas stadens gator av en ny drog, Nuke.

Detta är dock ett rätt avancerat drogupplägg eftersom Nuke frontas av kultledaren Cain, vars anhängare exempelvis kan uppmuntras att bomba drogrehabiliteringskliniker. Han är också så skrupulös att han inte tvekar det minsta inför att korrumpera den yngre generationen i form av grabben Hob. Vilken i sin tur strular till Robocops prime directives eftersom en sådan hedersknyffel inte kan tänka sig att skjuta ett barn.

Sådana detaljer är något som psykologen Juliette Faxx vill komma till rätta med. Hon försöker utveckla en slags Robocop 2.0 men har problem med att alla försökskaninerna ofelbart tar livet av sig (i filmens klart roligaste scener). Hon kommer fram till att nyckeln till framgången med original-Robocop (bortsett från en viss Paul Verhoeven då förstås) var Alex Murphys starka pliktkänsla och moral.

Juliette Faxx är kanske en briljant psykolog, men jag skulle på allvar vilja ifrågasätta hennes logik. Efter att ha dragit den slutsatsen beslutar hon sig nämligen för att söka efter nya försöksobjekt bland landets värsta skurkar. Som väl i och för sig kan sägas inneha någon form av moral, sannolikt bara inte en som delas av det övriga samhället?

Mja, jag vet inte jag… Som så många uppföljare både före och efter försöker RoboCop 2 återupprepa i princip samma koncept som originalet, bara lite simplare, lite enklare, lite fulare.

Dystopistämningen känns påklistrad (varför har exempelvis OCP:s logga plötsligt antagit klara nazistvibbar?) samtidigt som effektbudgeten framförallt gått åt till squibs och robotminiatyrer. Av Verhoevens överdrivna våldsamheter som ändå väckte en viss fascination finns ingenting kvar. Medan miniatyrerna fortfarande kan andas lite av en charmig Harryhausen-känsla har det animerade ansiktet hos Robocop 2.0 åldrats med samma värdighet som kromklot-över-shackrutigt-golv.

Den makabra humorn har ersatts med å ena sidan en halvdan pajjighet, å andra sidan Tom Noonan som skurk istället för Kurtwood Smith. Noonan kan inte alls utstråla samma underbart psykotiska galenskap, skurken Cain bär istället på en slags patosfyllt upphöjd sorgsenhet som förvisso gör honom annorlunda men varken skrämmande eller intressant. Vilket filmen i princip själv understryker genom att i slutänden visa att Cain inte är något mer än en ”vanlig” missbrukare som inte kan kontrollera sina begär.

I RoboCop 2 blir det tyvärr också uppenbart att Peter Weller inte är någon särskilt bra skådespelare. Historien ger honom ytterligare möjligheter till identitetskrisande jämfört med originalet och trovärdigheten i hans existentiella ångest känns väl sådär om jag ska vara helt ärlig.

Nej, nog för att man kan bli sugen på att återbesöka RoboCop-världen, men då ser jag faktiskt hellre om originalet en gång till.

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Nej, lyckligtvis tar Infinity War raskt en annan vändning och snart är en hel hög med välbekanta hjältar på väg ut i rymden eller i vilt slagsmål på jorden för att försvara två av de sex inifinity-stenarna som skurken Thanos (enligt Wikipedia en ”Eternal-Deviant Hybrid” – så pass…) är ute efter.

Thanos är nämligen tillräckligt mycket av samlarnörd att han är beredd att gå till vilka extremer som helst för att skaffa sig en komplett uppsättning stenar. Fast han ska förstås inte bara lägga dem på en sammetsklädd hylla hemma i TV-rummet och sedan instagramma om sina fynd. Möjligen inspirerad av den klassiska ’68-boken The Population Bomb har han kommit fram till att alla universums resursproblem kan lösas om man bara tar hand om ”the surplus population”. Och det är det han ska ha sin stenbeströdda handske till. Jag kan tänka mig att det redan idag finns en del missriktade miljöivrare som tycker att det skulle vara himla snitsigt om det hållbara samhället låg blott en smärtfri fingerknäppning bort.

Det är bara att erkänna: jag har gjort mig skyldig till att raljera en del över den tsunami av superhjältefilmer som dränkt världens biografer under de senaste åren. Behöver vi verkligen alla dessa filmer? Är de inte bara ett försök från Marvel Studios att klämma så många bioslantar som möjligt ur en publik, vilka likt järnfilspån dras till första bästa superhjältemagnet?

Men i och med Infinity War är jag faktiskt beredd att göra en viss avbön. Nej, blotta mängden mer eller mindre bra superhjältefilmer är kanske inte helt motiverad (ja, jag tittar bland annat på dig, Dark World). Men utan den kontroll som Marvel Studios och Kevin Feige haft över film-, händelse- och personutvecklingar tror jag en produkt som Infinity War hade varit svår att åstadkomma.

Jag har förvisso inte alla filmerna i superfärskt minne och missar säkert både tre och fyra referenser (å andra sidan slipper jag sitta och reta upp mig på eventuella inkonsekvenser) men jag är åtminstone bekant med de olika hjältarna. Jag vet hur de är funtade och är därmed mer benägen att faktiskt intressera mig för vad som händer med dem. Utan att säga för mycket tror jag inte heller att exempelvis avslutningen i Infinity War hade varit möjlig i en fristående film.

Givetvis är Infinity War superlång (2:30) men till skillnad från bland andra The Last Jedi fanns det inte många döda stunder vad gäller själva händelseutvecklingen. Sedan är i och för sig typ halva filmen en enda lång slutfajt, den pågår bara på två eller tre olika ställen. Totalt sett innebär förstås en så pass lång slutfajt också att det kanske blir väl många avsked i slow motion, ackompanjerade av sorglig musik och tystnande stridslarm. Dessutom är regissörs-Russo-bröderna, i likhet med Ran Coogler, inte som bäst när det ska droppas lite comic relief. Putslustiga kommentarer från Tom Hollands Spider-Man eller Chris Pratts Star-Lord känns dock inte riktigt lika sammanbitna och plågsamma som de få exemplen i Black Panther.

Till filmens styrkor hör Josh Brolins Thanos (alltså, det är ju mest Josh Brolins röst, men ändå). Tidigare har Thanos varit en figur som rört sig i skuggorna och i alla fall för min del (som inte har någon bas i serierna) upplevts som en blek men samtidigt töntigt pompös skurk. Här får han chans att visa sina rätta sidor och på det hela taget funkar det bra. Inte minst eftersom jag både kan sympatisera med hans bevekelsegrunder och de hos dem som står emot honom.

Infinity War blev en positiv överraskning samtidigt som jag inte vet om jag hade några direkta förväntningar på filmen. Trots längden skulle jag absolut kunna tänka mig att se om den. Då kanske jag till och med skulle kunna bjuda mig själv på lite popcorn eftersom jag vet när jag ska låta bli att äta dem för att undvika kvävningsdöden.

Suget efter Avengers var stort. Än så länge har det suget formulerats i text av:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.

Läs hela inlägget här »

Klä ut Groot i lite metall – vem får vi då? Jomenvisst, en viss autobot som tycks orimligt förtjust i att ständigt påminna sin omgivning om vem han är (”I am Optimus Prime!”).

De som minns något från förra Transformers-filmen, Age of Extiction (jag gjorde det inte), vet dock redan från början att Optimus inte är till mycket hjälp på jorden. Han for ju iväg i världsrymden för att besöka hemplaneten Cybertron och enda anledningen till att jag vet det är att vi pedagogiskt nog får en bild av en frusen autobot i stjärnvimlet relativt omgående i The Last Knight.

Läs hela inlägget här »

Det var tillräckligt länge sedan jag såg original-Ghostbusters för att ha någon slags dimmig föreställning om att den skulle kunnat passa in i 2017 års Halloween-tema. Den där Zuul, var inte hen någon slags demon? Eller den där glitternäcka tjejen med synthfrillan?

Läs hela inlägget här »

Jag ska inte säga att jag gått och väntat och längtat efter nya äventyr med Rey, Finn och BB-8 sedan The Force Awakens så till den milda grad att jag knappt kunnat sköta mina vardagliga plikter eller haft problem med sömnen. Trots det var det inte utan att det vaknade en liten hurv-känsla i kroppen när först loggan för Lucasfilm tonar fram på duken och vi sedan bjuds på John Williams klassiska bombasm-upptakt till berättelserna som äger rum ”in a galaxy far, far away”.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Läs hela inlägget här »

Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.

Läs hela inlägget här »

Istället för att knoppa av sig och följa andra personer än de vi lärde känna i originalfilmerna, vad återstår för skräckfilmsuppföljare? En prequel förstås! (Nå, nu vet vi ju att exempelvis Sinister 2 lyckades hitta ytterligare en lösning på den problematiken.)

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Hollow City
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser