You are currently browsing the tag archive for the ‘Uppföljare’ tag.

alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.

En mindre pluton aurors är på plats för att hålla ordning på den ondsinte typen, vars tunga var så hal att hans amerikanska fångvaktare såg sig nödsakade att skära av den. Hard core är bara förnamnet med andra ord. Som om inte denna olycksbådande början vore gott nog är det dessutom ett sjujäkla oväder när den thestrel-dragna vagnen lättar mot ”the old country”.

Så det säger sig självt att transporten inte ens hinner ut ur ”the new country” innan saker skiter sig rejält och ett antal döda aurors senare är Grindelwald en fri man. Det innebär i sin tur att alla magiska organisationer rustar sig till strid, så också det brittiska Ministry of Magic. Ett stelopererat etablissemang som frifräsarzoologen Newt Scamander inte har den minsta vilja att börja jobba på. Trots, eller kanske tack vare, att hans bror Theseus är en av dess unga män i karriären.

Men när Newts gamle lärare på Hogwarts, Albus Dumbledore, kallar hamnar saken i ett annat ljus och snart befinner sig Newt i ett grått CGI-Paris, till förvillelse likt det grå CGI-London han just lämnat.

Det är aldrig ett bra tecken när man bänkar sig inför en uppföljare och inser att ”shit, jag har inte det blekaste minne av vad som hände i förra filmen!” Nu blev The Crimes of Grindelwald för all del inte fullkomligt obegriplig på grund av den missen men jag tror att historien tjänar på att man har Fantastic Beasts… i någorlunda färskt minne. En åtgärd som förvisso inte underlättas av att den var så pass lättglömd.

Om det är på grund av detta eller filmen i sig är svårt att veta, men detaljerna i The Crimes of Grindelwald teflon-glider även de ganska snabbt bort ur hjärnvindlingarna. Jag blir inte helt klar över exakt varför Dumbledore vill att Newt ska göra det han nu ska göra i Paris. Bevekelsegrunderna hos Grindelwald själv är inte heller solklara, bortsett från att han söker makt och inflytande med övertydliga paralleller till dagens politiska klimat.

J.K. Rowling skapade ett rasist-element redan i Harry Potter-serien. Dels genom sin indelning mellan mud-bloods och pure-bloods, dels genom den nedlåtande muggle-attityden från vissa personer i det magiska samhället. I denna historiska tillbakablick uppfattar jag det som att Grindelwald vill göra sig av med muggle-delen av mänskligheten eftersom den är mindre värd men samtidigt farlig i all sin primitiva magi-okunnighet.

Han är dock ännu inte fullskaligt Voldemort-galen, utan tillhåller sina underhuggare att de måste vakta på sina ord. Det ska inte vara tal om att göra sig av med muggles, men det magiska samhället får inte hindras i att ”utöva sin frihet”. Muggles är inte ”lesser, but different”. Så ”for the greater good” är det väl ändå bättre att hålla magi och muggles åtskilda? Rimligt och resonabelt kan man tycka. Men förstås också farliga tankegångar eftersom det i filmen (till skillnad från verkligheten) aldrig finns den minsta tvekan om vad som döljer sig under de fina fraserna. Vi ser ju med egna ögon hur Grindelwald och hans anhang dela ut Avada Kedavra-förbannelser som smågodis vid Halloween.

Parallellt med detta tema är Rowling så pass förtjust i sina föräldralösa gossar att han låtit Credence Barebone från Fantastic Beasts… ta Harrys plats. Den unge mannen är fylld av längtan efter en familj och ser genom den en lockande (men givetvis imaginär) nyckel till sin egen identitet. Jag kan också tycka att det går att se vissa likheter mellan vår hjälte Newt och Harry i det att ingen av dem är särskilt makthungrig men heller inte accepterar att inordna sig bara för att auktoriteten säger åt dem.

Av det lilla jag minns från Fantastic Beasts… blev det inte riktigt så häftig med Newts olika djur som jag hade trott. I det avseendet är första halvan av The Crimes of Grindelwald ett steg i rätt riktning och jag började hoppas på en riktigt bra film. Men sedan tappar både Rowling och regissören David Yeates fullkomligt greppet om historien. Den urartar till en slags hjärtenovell-historia med det ena familjebandet osannolikare än den andra. Det hjälper inte saken att det hela till slut är så komplext att monologerna och expositionsscenerna måste bli lika mångahanda som Ollivanders trollspö-lådor.

Av de nya krafterna på skådissidan tyckte jag framförallt att Jude Law var en riktigt bra yngre upplaga av Albus Dumbledore medan Grindelwald i Johnny Depps skepand aldrig blir något annat än Johnny Depp. Skillnaden mellan de bägge skådisarnas utseende och kynne är så påtaglig att den lilla homoerotiska antydan som dyker upp känns påklistrad, närmast slumpartad, till sin karaktär.

Självklart kommer jag att se fortsättningen på äventyret men The Crimes of Grindelwald lämnar mig inte i en stämning som gör att jag kommer att springa benen av mig för att hugga den på premiärdagen.

Annonser

alt. titel: Dario Argento’s Inferno

1977 års Suspiria tycks ha blivit något av en överraskande hit för Dario Argento. Och inte ens i slutet på 70-talet var man främmande för att vilja få lite draghjälp från passerade framgångar så, hey presto! Argentos nästa film, Inferno, blev alltså en uppföljare till Suspiria som nu sades utgöra första delen i en trilogi – Le Tre madri eller The Three Mothers.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Läs hela inlägget här »

Hörni, har inte ni också legat sömnlös om nätterna och undrat vad det blev av alla våra vänner som bekämpade aliens för 20 år sedan och gjorde 4 juli till hela världens Independence Day?

Läs hela inlägget här »

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

Läs hela inlägget här »

En bit in i Mission: Impossible – Fallout, Ethan Hunts senaste äventyrskrönika, börjar jag fundera på i vilken av filmerna som Charlize Theron var skurken med det luddiga syftet för alla sina illdåd. Handlade det inte om en hårddisk av något slag? Och kanske en kidnappningssituation?

Läs hela inlägget här »

Vem hade kunnat tro att beskrivningarna av en singeltjej som varje nyårsafton lovar sig själv att röka, dricka och äta mindre skulle bli så otroligt populära? När jag läser på lite om fenomenet Bridget Jones ser jag att Helen Fieldings ursprungliga kolumn om den unga kvinnan i The Indpendent blev så omåttligt framgångsrik att det kunde bli en bok bara ett år senare. Med tanke på att Bridget, förutom strävan att leva ett hälsosammare liv, ständigt är på jakt efter kärlek och tvåsamhet undrar jag i hur hög utsträckning hennes äventyr inspirerat Candace Bushnells Carrie Bradshaw?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ocean’s Eight

Debbie Ocean argumenterar högst trovärdigt för sin frigivning. Det är tårar och försäkranden om att hon föll för fel man (vilket ledde till en brottslig karriär) samt en önskan om ett enkelt liv där hon kan äta frukost i lugn och ro och betala sina räkningar.

Läs hela inlägget här »

Med en omtitt av Sam Raimis ursprungliga Evil Dead-trilogi i ryggen kändes det lämpligt att även ta sig an Fede Alvarez remakeuppföljare från 2013. En film som, när den kom, fick oväntat (det var ju ändå en klassisk skräckremake) hyggliga omdömen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Ignite Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser