You are currently browsing the tag archive for the ‘Uppföljare’ tag.

Med tanke på Breaking Bads fenomenala framgång är det överraskande hur pass lite Vince Gilligan & Co ändå mjölkat konceptet. Visst finns nu både en pågående serie-spin-off i form av Better Call Saul och dagens uppföljar-film, El Camino. Men det tog två år efter ”Felina”, det sista avsnittet av Breaking Bad, innan Better Call Saul landade hos Netflix 2015 och som synes ytterligare fyra år innan alla fans fick svar på vad som egentligen hände med Jesse Pinkman efter ”Felina”. Och det är inte tu tal om att bägge produkterna faktiskt är både genomtänkta och välgjorda. Varken serien eller filmen är något som slängts ihop på en kaffekvart för att klämma ytterligare några prasslande dollars ur Breaking Bad.

Läs hela inlägget här »

”Welcome to Centerville. A real nice place!”

Men tack vare en lätt tippning i jordaxelns lutning är Centerville snart inte längre något särskilt trevligt ställe. Till en början ser det ut som om staden härjas av ett (eller kanske till och med flera) vilt djur som tuggar i sig medborgare i parti och minut. Men den unge polismannen Ronnie Peterson har snart räknat ut vad som hemsöker dem: zombies.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Conan förgöraren, Conan 2: Förgöraren

Även om Conan har ersatt sin side kick Subotai från Conan the Barbarian med den irriterande comic relief-typen Malak har han dock inte glömt sin älskade Valeria. Så när den mäktiga drottningen Taramis erbjuder sig att återuppliva den döda är barbarkrigaren inte särskilt svårövertalad.

Läs hela inlägget här »

Senast jag såg Chucky var, som bloggen ger vid handen, i 1998 års Bride of Chucky som gick all in med glimten i ögat och mer av skräckkomedi än ren skräck. Därefter kom Seed of Chucky 2004, en film som mest av allt verkar ha varit en enorm felbedömning från Don Mancinis sida.

Men säga vad man vill om Mancini, han ger inte upp i första taget. Istället väntar han ett par år och kickar sedan igång sin franchise igen med Curse of Chucky, en film som såvitt jag bedöma struntar i mycket av det som hände i Seed…

Brad Dourif är på plats, tillbaka inne i den rödhåriga Good Guy-dockan, och vid sin sida har han nu dottern Fiona Dourif i rollen som den rullstolsburna Nica Pierce. Nica har ett problematiskt förhållande till sin mamma Sarah och en del av problemet är att de bor tillsammans. Sarah har både egen psykisk ohälsa att brottas med och dessutom svårt att acceptera att Nica är en vuxen kvinna som i mångt och mycket kan klara sig själv.

Den där spökande psykiska ohälsan gör att Nica inte alls kopplar ihop Sarahs snara och brutala ”självmord” med den märkliga dockan de fick hemlevererad samma dag. En död mor innebär dock begravning, vilket i sin tur innebär besök av Nicas syster Barbara (get it? GET IT?!), svåger Ian och systerdotter Alice. Familjen ackompanjeras dessutom av unga och heta nannyn Jill. All the more bodies for Chucky to play with. Men det ska snart också visa sig att det knappast var en slump att dockan landade hos just Nica och hennes mamma.

Jag kan måhända vara avtrubbad, men det här var banne mig inte så illa. Don Mancini (regi och manus) kanske har lärt sig något? Han lyckas hitta flera utsnitt och kameravinklar som är riktigt tilltalande rent visuellt. Däremot blev han kanske lite för förtjust i greppet med en 360-roterade kamera och en viss middagsscen blev utdragen, snarare än andlös. Plus att det hela avslutas med en logisk lucka modell ladugårdsdörr.

Curse… är dock fortfarande humoristisk i och med att den leker med klassiska skräckfilmstroper och dessutom gör det ganska överdrivet. Men när de tillåts utspela sig under en stormig natt i vad som mest av allt påminner om ett gotiskt Hammer-hus (komplett med en skraltig, skakande hiss och sett sådant där schackrutigt golv i entrén) funkar det riktigt bra. Mancini har fått till närmast en mysryslig pusseldeckarstämning som inte var så dum.

Mycket cred för detta bör gå till Fiona Dourif som jag tycker är riktigt bra samt hennes dynamik tillsammans med sin skenheliga syster, spelad av Daniella Bisutti. För en gångs skull uppmärksammar jag också ett Chucky-score, vilket möjligen beror på att det är komponerat av Joseph LoDuca. Nå, bra var det i vilket fall som helst.

Curse… tillåter sig en viss omskrivning av Chucky-historien men förutom att den tvingar Brad Dourif att försöka komma undan med att spela sin Charles Lee Ray anno 1988 så här 25 år senare, funkar den ändå hyfsat. Och visst kan Mancini inte hålla sig från att slänga in lite metareferenser (”That doll looks really familiar…”) men han håller det ändå på en rimlig nivå. Och lite roligt är det att Chucky i sedvanlig ordning först får börja prata med lilla Alice och delge henne några livssanningar som mamma och pappa inte velat berätta: ”Chucky says there is no God. He said life’s a bitch and then you die bleeding like a stuck pig”.

alt. titel: Mary Poppins kommer tillbaka, Mary Poppins vender tilbage, Mary Poppins vender tilbake

Å ena sidan hinner inte mycket förändras på knappt 30 år. Det bor fortfarande en familj på nummer 17, Cherry Tree Lane i London. Pappa jobbar fortfarande på bank och familjen har fortfarande en förhållandevis klumpig hushållerska.

Läs hela inlägget här »

Spencer Gilpin är ”in a bad place” som man så eufemistiskt brukar uttrycka det nu för tiden. Han lider av Instagram-förbannelsen att alla andras liv verkar så mycket härligare, bekymmersfria och mer perfekta än hans eget. Inte minst Jumanji-vännerna Bethany, Fridge och Martha och vem ska han då blotta sitt hjärta för?

Läs hela inlägget här »

När syskonen Dani och Diego kommer till jobbet på bilfabriken en morgon möts de av ”el futuro” i form av robotar. Superstarka, superfarliga robotar. Terminators, faktiskt. Som drabbar samman på fabriksgolvet och försöker förvandla varandra till järnskrot.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på gårdagens inlägg om The Expendables-trilogin

***

Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.

Läs hela inlägget här »

Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen John Rambo redan 1985 betecknade sig själv som ”expendable” för att göra mig någon slags förutfattad mening om vad The Expendables skulle vara för typ av film när originalet kom 2010. Självklart hade Sylvester Stallones framträdande roll också en viss betydelse för de här förutfattade meningarna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Rambo V, Rambo V: Last Blood

John Rambo har bytt sitt nepalesiska munkloster mot faderns gamla ranch i Arizona. Här spenderar han dagarna med att rida in hästar och gräva tunnlar (survivalist creepy-style). Plus någon ytterligare syssla som drar in lite kosing får man anta. Sin grava PTSD kurerar han med piller som han bokstavligt talat shottar i sig från de där orangea plastbehållarna som alla amerikanska mediciner tycks komma i.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
John Wyndham
, The Midwich Cuckoos
Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg