You are currently browsing the tag archive for the ‘Uppföljare’ tag.

Hasse Ekman (eller hans producent Lorens Marmstedt) var inte sämre än att lockas av tanken på att kunna utnyttja dragkraften hos en succé. Därför får vi här en comeback av både Kurre Svensson och Sture Letterström. Fast den här gången behöver Kurre inte låtsas vara Stures fästman eftersom året är 1942 och de två är militärförlagda vid gården Knättarp. För den som är bekant med deras något ojämlika relation från originalet kommer det emellertid inte som någon större överraskning att Kurre är fänrik medan Sture fått nöja sig med kocksysslan.

Alltnog, Knättarp ägs av Pontus Bruzell som på tåget hem ovetandes fått ett hemligt dokument nedstucket i kavajens innerficka. Dokumentets ägare är en man iförd en distinkt liten mustasch, vilken strax efteråt blir omhändertagen av den svenska hemliga polisen. Så nu måste en av Svea rikes mindre nazistföreningar samla kraft för att kunna stjäla tillbaka pappret som godsägare Bruzell fortfarande inte har hittat i sin innerficka. De enda som kan stoppa det tredje rikets underhuggare är…you guessed it… Sture och Kurre. Eller om man så vill, Märta och Elvira.

På något sätt blir jag ändå alltid lite glad av den här sortens skamlösa uppföljare eftersom de för mig blir ett bevis på världens beständighet. Inte heller på 40-talet var man främmande för att helt enkelt casha in. Fram för lilla Märta uppvisade åtminstone en chimär av handling och erbjöd alltså något lite mer än enbart Stig Järrels uppenbarelse i drag. Lilla Märta kommer tillbaka är enbart en samling löst sammanhängande komiska scener, musikstycken och gags som man nästan kan misstänka att Ekman hade haft liggande i byrålådan sedan början av 40-talet (eftersom en hel del av dem hänger på perioden ”andra världskriget” och miljön ”militärförläggning”).

Det intressanta är att uppföljaren faktiskt är riktigt rolig när det kommer till en del visuella skämt och det skrivna ordet. Jag börjar småflina redan när titeln dyker upp, detsamma gäller rubriken ”Huvudpersonerna den oordning de uppträder”. Det är i framförandet (och sammanhanget förstås) som problemet för min del ligger. Dialogen är inte sällan underfundig men leveransen så överdrivet teatraliskt farsartad (samtida recensenter verkar ha tävlat om vem som kunde använda ordet ”spex” i flest variationer) att humorn försvinner.

Ett annan detalj som bidrar till beständighetskänslan är att Ekman låtit en del av humorn vila på metaelement, alltid ett säkert kort när man vill signalera till publiken ”hörni, vi vet ju alla att det här bara är lättsam underhållning, eller hur?” Alltså förekommer genom hela filmen mer eller mindre komiska textskyltar, trots att det var ett bra tag sedan Sverige gick över till talfilm. Köksscenen där Tollie Zellman och Hugo Jacobson ”ohjälpligt” har trasslat in sig i klibbiga flugfångare är bara måttligt underhållande. Men så kommer den efterföljande textskylten, som informerar om alla andra personer som sedan kommer in i köket (och därmed också trasslar in sig får vi anta), och förvandlar det hela till något mer än ren fars.

Däremot vet jag inte om jag riktigt kan förlåta Ekman för att han använder ett sådant metaelement för det absolut sämsta slutet på en film som tänkas kan, det vill säga inget slut alls. Efter att ha tvingat stackars Douglas Håge (som här spelar en helt annan roll än den han hade i originalet) till en löprunda som rimligtvis borde ha fört den klotrunde mannen bortom hjärtinfarktens gräns är det helt uppenbart att man inte hade en aning om hur eländet skulle avslutas. Slappt, men samtidigt helt i enighet med tendensen att slänga ihop något på en höft för att…just det…casha in på en tidigare succé.

Men för all del, innan dess har vi serverats Hasse Ekman själv i blondlockig peruk och åsett hur svenska klantnazister tvingats byta ut ”Heil Hitler!” till det mindre uppseendeväckande ”Hej Hildur”. Bara det sista påhittet är värt en betygsstjärna helt på egen hand.

Annonser

Det är inte utan att jag undrar om regissören och manusförfattaren M. Night Shyamalan gått och retat sig något oerhört på de senaste årens superhjältetrend. Här levererar både Marvel och DC en veritabel spyfontän av serietidnings-filmer när han faktiskt låg flera år före med att plocka upp den typen av teman i Unbreakable.

Läs hela inlägget här »

Deckarförfattaren Kristina Ohlsson tycks inte vilja ge sina huvudpersoner Fredrika Bergman och Alex Recht vare sig rast eller ro. De håller precis på att återhämta sig efter en omstörtande omorganisering av polisväsendet, vilket bland annat lett till att de fått den (i deras ögon) inkompetenta Margareta Berglin till chef. Alex tidigare så pålitlige kollega Torbjörn Ross kommer med insinuanta kommentarer och tycks allmänt ur gängorna. Fredrika har det mer än tufft på hemmafronten tillsammans med Spencer. Och vilka nya fuck ups har odågan Peder Rydh lyckats hitta på där han till synes hoppar från ett jobb till ett annat inom säkerhetsbranschen?

Läs hela inlägget här »

alt titel: Snabba cash 2, Easy Money II: Hard to Kill

Jens Lapidus valde i sin uppföljare Aldrig fucka upp att fokusera på losern Mahmoud och hur han på relativt lösa grunder blir inblandad i efterdyningarna av Palme-mordet. Det säger sig kanske självt att det knappast var en lysande premiss för en uppföljare till en populär film.

Läs hela inlägget här »

Med tanke på att Hollywood är (ö)kända för att satsa på säkra kort är det överraskande lite som ändå är säkert i filmbranschen. Efter The Bourne Ultimatum sade sig Matt Damon vara färdig med Jason Bourne. ”There’s no way we can trot out the same character”.

Läs hela inlägget här »

När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.

Läs hela inlägget här »

Så är vi än en gång tillbaka hos de före detta labyrintinvånarna, även om det tog lite tid (inspelningen fick skjutas upp rejält när huvudrollsinnehavaren Dylan O’Brien skadade sig tidigt under inspelningen).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Dario Argento’s Inferno

1977 års Suspiria tycks ha blivit något av en överraskande hit för Dario Argento. Och inte ens i slutet på 70-talet var man främmande för att vilja få lite draghjälp från passerade framgångar så, hey presto! Argentos nästa film, Inferno, blev alltså en uppföljare till Suspiria som nu sades utgöra första delen i en trilogi – Le Tre madri eller The Three Mothers.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser