You are currently browsing the tag archive for the ‘Uppföljare’ tag.

Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.

Närmast på tur i hackordningen står styrmannen Christopher Oram. Han är dock inte helt säker på att han har hela besättningen med sig, bland annat beroende på att han är något så udda som en troende man på 2100-talet. Därför tycks det som en försynens skickelse när de genom en slump upptäcker en högst beboelig planet bara ett par veckors resa bort. Jättemycket närmare än de sju år det skulle tagit att bege sig till deras ursprungliga destination.

Oram bestämmer att de ska kolla läget och i trygg Alien/Slasher-konvention delar besättningen upp sig. Några är kvar upp i skeppet medan resten landstiger på den nya planeten. Där hittar de till sin förvåning lämningar från den försvunna forskaren Elisabeth Shaw och bekantar sig med en viss android vid namn David. Det är oklart vilka David är mest exalterad över att träffa på, de mänskliga besättningsmedlemmarna eller hans broder i anden, den uppgraderade androiden Walter?

Under sin Robinson-period har David emellertid stött på en rätt speciell typ av Fredag och snart är kramkalaset i full gång.

Med förbehållet att jag faktiskt inte sett om Prometheus sedan den gick på bio tycker jag nog att Alien: Covenant är bättre i många avseendet. Historien är tajtare och trots att miljöerna fortfarande är lika bombastiska som i den föregående filmen känns den mindre anspråksfull. En glad överraskning var att den sneak peak som vi fick se i somras och som jag då tyckte var lite mellanmjölk nu blev olidligt spännande i sitt rätta sammanhang.

Det var också oerhört skönt att den besättning vi får träffa generellt beter sig som normala och kompetenta människor och inte som de dumdristigt hämningslösa och testosteronstinna stridspittarna som bemannade stackars Prometheus. Genom att återigen använda USA:s geografi när det gäller namngivning (Tennesse istället för Dallas) samt kort krull och linne på hjältinnan Daniels fick i alla fall jag till och med lite vibbar från originalfilmen från 1979.

Med tanke på att en av de största förändringarna mellan Prometheus och Alien: Covenant är manusförfattarna är jag benägen att lägga mycket av förtjänsten hos dem snarare än Ridley Scott. Särskilt John Logan är en veteran på området med erfarenheter från både Skyfall och The Aviator. Alien: Covenant utnyttjar dessutom en ganska lyckad blandning av kostymer, animatroniska delar samt CGI som gör dessa filmmonster ganska obehagliga eftersom jag aldrig riktigt vet hur de ska röra sig. Sannolikt bör en del cred också gå till Jed Kurzel som skapat ett score vilket på bästa sätt tar tillvara originalets tongångar.

Att Alien: Covenant är en film som handlar om både gudomlighet och skapelsens smärtsamma process är knappast något den hymlar med eftersom det hela inleds med Davids mentala uppvaknande under ledning av den numera avlidne Peter Weyland. Genom konst och musik betonas båda temana och David får snart anledning att fråga sig ”If you created me, who created you?” Längre in i filmen får vi dock anledning att fråga oss om rollerna nu inte är omkastade – maskinerna tar på sig en skapar- och föräldraroll men vem kan egentligen sägas ha format deras medvetande såsom det nu ter sig?

Refrängen om roboten med gudskomplex är knappast ny men jag tycker att den utgör en ganska smaklig fyllning i denna sjätte del av Alien-sagan. Avslutningen återkopplar på ett bra sätt till filmens två inledningar (David och Covenant), då vi ser födelsen av ett helt nytt förbund. En allians som i sig nästan kan ses som en ark (om vi byter till båtlingo): ett skepp som kommer lastat med många, många potentiella uppföljare.

Till den här fyllningen hör också utbytet mellan David och Walter där den äldre modellen får möjlighet att upptäcka vad hans mänskliga herrar och skapare inte tyckte fungerade hos honom. Inte heller när det gäller eventuella kopplingar mellan kreativitet, genialitet och galenskap plogar Alien: Covenant upp några nya fåror men jag ser inga större problem med det.

David tror säkert att han lyckats ta herreväldet över både sitt eget medvetande och öde men frågan är om han inte, i likhet med så många andra, bara är dömd att återupprepa sin faders synder.

Många filmspanare kände suget efter lite facehuggers och chestbursts på stora duken
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir

Tolv år senare var det åter dags att besöka Mike, Sully och alla deras monsterkompisar. Sully har gått ned sig i kärlekslöst äktenskap, tvingats börja sälja försäkringar och allmänt hata sitt familjeliv. Hans enda tröst här i tillvaron numera är att sitta och lipa över fornstora dagar tillsammans med Mike. Nähä, hade Pixar redan gjort en sådan film kanske?

Nå, då får vi hitta på något annat. Varför inte ta till ett lika klassiskt som prövat grepp – en prequel? Här får vi alltså följa den obändigt entusiastiske men nu rätt unge Mike Wazowski när han kommer som freshman till det anrika Monsters University. Allt Mike velat i hela sitt liv är att bli en ”scarer” men för att bli det måste man plugga hårt.

Om man inte kommer från en familj smockfull av scarers förstås, som James P. Sullivan. Han satsar i sin tur hårt på att kunna glida genom college på en räkmacka och sina släktingars surt förvärvade meriter. Hur det nu faller sig lyckas både Mike och Sully (trots, eller kanske tack vare, att de hatar varandra) bli utkastade från skrämselstudierna.

Det enda sättet att visa vad de går för är nu att ställa upp i universitetets årliga Scare Games men enda sättet att göra det är att tillhöra en fraternity. Och vilken fraternity är den mest loser-aktiga på campus? Vilken fraternity är det både Mike och Sully måste vända sig till för att ha en chans att bevisa för den stenhårda dekanus Hardscrabble att de kan vara top scarers? Oh, the agony of ignorance!!

Nä, här finns det inte många överraskningar som kan kravla sig undan allt eftersom Monsters University lyfter på den ena välkända och blankpolerade stenen efter den andra. Här har man plockat upp fler klassiska collegefilmstroper (samt lånat en hel del känsla från Hogwarts och den välkända Triwizard Cup) än vad det finns ben på Hardscrabbles tvestjärtslika kropp. Jag väljer att se det som symptomatiskt att Peter Docter (the word genius is thrown around a lot these days, but…) inte tycks ha varit närheten av denna uppföljare.

Missförstå mig rätt, Monsters University är en hyfsat underhållande collegefilm i monstermiljö men det jag fastnar för här är förstås som alltid den fantastiska tekniken. I Monsters, Inc. var det framförallt Sully som fick stå för pälsorgien men dryga tio år senare har vi inte bara flera håriga monster, de är också var och en håriga på sitt individuella vis.

Eftersom jag också har Monsters, Inc. i färskt minne börjar jag återigen bli lite less på frånvaron av kvinnliga rollfigurer i Pixars filmer. I den tidigare filmen är historien så pass bra och triangeln Boo-Mike-Sully så pass härlig att det går att ha överseende med genusperspektivet men här börjar det skava lite igen.

Förvisso har man försökt åtgärda de värsta grodorna genom att faktiskt ha en utpekad kvinnlig top scarer hos företaget Monsters, Inc. samt att ett par sororities får tävla i Scare Games. Men alla huvudsakliga händelseutvecklingar och roller är tilldelade de manliga monstren. Visst, det kan förstås bli svårt att bli påhittig när man bundit ris åt egen rygg genom att så hårt förhålla sig till fraternity- och sorority-uppdelningen såsom det ser ut på mänskliga colleges. Men vad fan, vi snackar ett monsteruniversum här! Det borde gå att vara lite mer påhittig än att bara översätta trötta klichéer rakt av med lite extra päls, fjäll eller slem…

Och om vi nu ska uppmärksamma brister i realism i en animerad barnfilm om monster – är det inte lite konstigt att det tycks finnas minst två högre utbildningssäten som nästan enbart ägnar sig åt att utbilda folk till att jobba på ett privatägt företag?

Underhållande för stunden men inte alls av samma varaktiga kvalitet som originalet.

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då.

Gänget begår den ultimata slasher-synden och delar på sig. Gamora och Drax följer med Quill till Egos hemplanet medan Rocket och Groot d.y. (den knoppande kvisten som vi lärde känna i bonusscenerna till originalet) stannar kvar för att försöka laga det skadade skeppet. Men de ska snart befinna sig knähögt i ren skit allihopa, var och en på sitt håll.

Tyvärr blev det inte riktigt så mycket smooth sailing som jag kanske hade hoppats på. Generellt får jag intrycket att James Gunn av någon anledning redan lessnat på sitt eget koncept. Guardians Vol. 2 har plockat med sig alla originalets former men inte brytt sig om att fylla dem med särskilt mycket av vare sig innehåll eller känsla.

Gnabbandet finns förstås på plats men känns i den här upplagan mer påklistrat än lättsamt, det flyter inte på långa vägar lika fint och naturligt. Drax, som i första filmen fick uppvisa både tragik och komik, har drullat rakt ned i Peter Jacksons dvärgfälla och förvandlats till en pajas. Istället för att ta allt bokstavligt har filmen helt plötsligt istället gett honom oförmågan att ljuga vilket tas som intäkt för att göra honom mer eller mindre elak (Lex ”I’m just sayin’ it like it is…”).

Familjetemat är förstås ännu tydligare eftersom vi inte bara måste hänga på Peters konfliktfyllda förhållande till sina fäder utan också hoppas på att Gamora ska kunna bli en riktig syster till den betydligt kärvare Nebula. Systerskapet kunde jag hänga med på någotsånär. Triangeln Ego-Peter-Yondu blev däremot trubbig, särskilt när den gav Peter en chans att hänge sig åt en hett efterlängtad omgång av bollkastning (den i USA främsta symbolen för ett gott far-sonförhållande). När filmen dessutom smetar på ytterligare ett tjockt lager av ”vänner blir en bättre familj än familjen” blir slutresultatet aningens svårsmält.

Alla actionscener i originalet höll förvisso inte toppklass och kunde ibland kännas segdragna men uppföljaren blir tyvärr direkt tråkig i det här avseendet. Guardians vol. 2 ägnar oproportionerligt mycket tid åt att egentligen inte göra stort med än att avsluta sin historia och låter den dessutom explodera i alldeles för mycket oförblommerad känslosamhet.

På det hela taget kändes Guardians Vol. 2 som en ganska ansträngd film och det var nog i det avseendet som den främst skiljde sig från det mer naturligt flödande originalet. Kan problemet månne ligga i att Gunn faktiskt till viss del tog över manuset för ettan från en viss Nicole Perlman som ägnat åtskilliga år av filande på det, medan han tycks ha skrivit tvåans manus helt själv och på betydligt kortare tid? Eller har han slagit knut på sig själv av press att nå upp till det som av någon anledning flöt så mycket enklare i ettan?

Men vänta, it’s not all bad! Visst fanns det saker att gilla den här gången också, även om de förekom mer fläckvis än i ettan. Fördelen med systerskapsperspektivet är att vi får mer av Nebula, vars hårdkokta attityd känns avsevärt mer bad ass än Gamoras. Det känslomässiga släktskapet mellan Yondu och Rocket gav också förvånansvärt mycket. Ska vi istället ägna lite uppmärksamhet åt filmens yta tyckte jag Egos rymdskepp var en rätt härlig 60-talshommage med högst ofunktionella runda äggformer och ett softat ljus. Och så kan jag förstås inte skriva om en Guardians-film utan att nämna den underbart animerade Rocket vars konstruktörer återigen briljerar i både texturer och rörelsemönster.

Tråkigt nog bränner Guardians Vol. 2 av sitt allra bästa krut under förtexterna när gänget slåss med ett tentakelmonster till tonerna av ELO:s Mr. Blue. Se till att njuta av den scenen, för bättre än så blir aldrig filmen!

Jag vet åtminstone en filmspanare som tyckte betydligt bättre om filmen än jag. Who could it be?!
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett det?

Uppmuntrad av det faktum att Creepshow 2 ju faktiskt var bättre än originalet kastade jag mig raskt över seriens tredje del. Ren logik stipulerade ju att den borde vara ännu bättre, eller hur?!

Läs hela inlägget här »

När jag inte var överdrivet positiv över den första Creepshow-filmen, så klassiker den nu än må anses vara, fick jag ett tips från en bloggkollega att för en gångs skull istället sikta in mig på en uppföljare. Hr. Pappa brukar veta vad han pratar om när det gäller den här typen av filmer och därför tog det inte så lång tid innan jag försökte mig på Creepshow 2.

Läs hela inlägget här »

the-godfather-1969The Godfather (1969)
Långt innan jag kom mig för att se Coppolas Oscarsnominerade film var Mario Puzos The Godfather är favoritbok. Den senaste titten på filmen fick mig lite sugen på att återbesöka den gamla kärleken, skulle den fortfarande hålla måttet?

Läs hela inlägget här »

the-godfather-iiiTvå fabulöst framgångsrika filmer med varsin guldgubbe var tydligen inte nog för Paramount. Sexton år efter The Godfather: Part II bestämde man sig för att försöka piska liv i den avsomnade hästen som av allt att döma i alla fall hade fått behålla huvudet eftersom både regissör Francis Ford Coppola samt huvudrollsinnehavaren Al Pacino återvände för att reprisera sina 70-tals-prestationer.

Läs hela inlägget här »

the-godfather-iiDet sägs att den bibliska ”lagen” om öga för öga resulterar i galopperande blindhet. På samma sätt resulterar traditionen om blodshämnd i en jäkla massa döda karlar. När den sicilianska familjen Andolinis överhuvud kommer på kant med den lokale bossen Ciccio hinner både pater familas och den äldste sonen dö innan modern, till priset av sitt eget liv, lyckas få iväg den unge Vito till de Förenta staterna. Här kommer han att bli känd som Vito Corleone och resten är historia.

Läs hela inlägget här »

gremlins-2alt. titel: Gremlins 2 – Det nya gänget

I modernitetens tidevarv behövde vi inte vänta sex år på uppföljaren till Gremlins, det var bara att trycka in en ny skiva i spelaren och köra (undras hur många år det kommer att ta innan den referensen kommer att vara helt obegriplig?).

Läs hela inlägget här »

doctor-sleepStephen King lämnade Danny och Wendy Torrence i vild flykt nedför de snöiga Coloradobergen undan det rovgiriga Overlook-hotellet. Slutet gott, allting gott? Nä, knappast… Wendy gör sitt bästa för att ge Danny en så normal uppväxt som möjligt men det är inte så lätt med tanke på Dannys speciella gåvor. Inte ens när hon har hjälp av gamle Dick Halloran som ändå kan berätta för Danny hur han kan stänga in sina demoner (som gamla mrs Massey från rum 217) i sitt huvud.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg