You are currently browsing the tag archive for the ‘Uppföljare’ tag.

Toy Story 4Ni minns den idylliska slutscenen i Toy Story 3? Alla leksakerna tryggt på plats hos lilla Bonnie som delade sina lekgracer jämlikt mellan dem alla? Nu är Bonnie inte så liten längre, på väg att ta det första steget in i utbildningsväsendet och Allvaret. Att plocka med sig en leksak på inskolningen går ju inte för sig. Men Woody är övertygad om att Bonnie kan behöva lite stöttning och vem är bättre lämpad att ge det än han själv? Att Bonnie numera rätt ofta låter honom ligga kvar i garderoben rör inte Woody i dragsnöret (det är i alla fall vad han både intalar sig själv och alla de andra), han tar saken i egna händer och smyger sig ned i sin ägarinnas ryggsäck.

När han kommer hem på kvällen har han en ny kompis med sig till gänget – Forky. Ett barns kärlek, lär vi oss nu, kan inte bara hålla leksaker vid god mental hälsa, den kan också väcka dem till liv. Forky är alltså en liten krabat som Bonnie tillverkat själv med hjälp av en spork, piprensare, en glasspinne och lite häftmassa. Woody är övertygad om att Bonnies lycka och förmåga till balans i detta livets vägskäl uteslutande hänger på Forky. Därför hamnar allas vår cowboy i en knepig situation när den förvirrade ”leksaken” ständigt försöker ta sig tillbaka till den enda trygghet han känner till – papperskorgen. Än mer komplicerat blir det att hålla ordning på Forkys destruktiva tendenser när Bonnies familj ska ge sig ut på en tripp med husbilen.

Även om jag håller Toy Story-serien högt kan jag inte påstå att jag vare sig gått och längtat efter eller väntat på en ny Toy Story. Men när nu Woody, Buzz och de andra bjuder upp till dans, så varför inte? Även denna fjärde del drivs i mångt och mycket av Woodys, intill stupiditetens gräns, lojalitet mot ”his kid”. Jag får utan problem bilder i huvudet av hur det skulle se ut om Woody tillhört Hitler och haft namnet ”Adolf” skrivet under stöveln i tuschpenna…

Nu är det ju inte så illa, Bonnie ger knappast intryck av att växa upp till en aggressivt antisemitisk vegetarian med despotiska tendenser. Däremot ser Woody till att fylla sitt liv med ett syfte som ingen frågat efter, det vill säga att ta hand om Forky för Bonnies skull. Hans ångest över ”Lost toy”-statusen får dock mothugg från en gammal bekant som dyker upp igen. I den här omgången av leksakshistorien antyds det för första gången att det faktiskt går att acceptera konceptet ”kids outgrow their toys” med lite mera fattning än Woodys armviftande hysteri.

Jämsides med Woody har alla de tre tidigare filmerna i princip innehaft en extra huvudroll i form av Buzz Lightyear. Jag gillar hur bägge uppföljarna lyckas göra något lite nytt av hans deltagande jämfört med originalet. Dels genom att konfrontera honom med kopior av sig själv, vilka ännu inte accepterat sin egen leksaksstatus, samt den onde Zurg (”So, we meet again Buzz Lightyear, for the last time!”). Dels genom att låta honom återfalla i sina ”factory settings” för att sedan förvandlas till ”Spanish Buzz”. Den här gången finns inte samma nyskapande, vilket i sin tur gör Woodys fixering vid ”his kid” än mer accentuerad.

Toy Story 4 är långtifrån dålig men jag upplever av någon anledning inte samma berättarglädje och omedelbara humor som i seriens tidigare delar. Historien känns den här gången mer utslätad, ibland till och med lite krystad eftersom grundhistorien är så enkel (hinna tillbaka till husbilen med Forky innan familjen åker från staden) att det krävs en hel del kringelkrokar för att fylla ut speltiden.

Istället för att skapa en underhållande helhet känns det som om jag i fallet Toy Story 4 alltså får nöja mig med roliga eller snygga detaljer. Filmen förtjänade mitt första gapskratt genom klassiska Blumhouse-skräckeffekter som en gammal barnvagn och inte bara en, utan flera, buktalardockor. Nykomlingarna Bunny och Ducky hade en klart mer konfrontativ stil än vi hittills varit vana vid. Mer facehugger än teddybjörn om vi säger så.

Som vanligt är de olika leksakernas rörelsemönster klockrena och jag gillade särskilt Combat Carls huggande armrörelser. Mitt standard-gnäll om taskiga genusperspektiv när det gäller animerad film slipper jag lufta den här gången. Och jag uppskattar att även om skurken också denna gång är en ”lost toy” lyckas Toy Story 4 utveckla hens agerande så att man undviker att reprisera vare sig Prospect Pete eller Lotso. I vissa avseenden tycker jag att hen påminner en del om Julianne Moores Poppy från den andra Kingsman-filmen i sina försök att bevara en svunnen tid.

Men en halvdan Toy Story bjuder fortfarande på betydligt mer skratt och kvalitet än mycket annat som produceras. Slutet ger mig också ett visst hopp om att de oundvikliga uppföljarna åtminstone kan komma att innebära något nytt.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

Godzilla IIalt. titel: Godzilla II: King of the Monsters

I Monsterverse gömmer Antarktis isar något helt annat än X-Files-iga rymdskepp. Men det är ändå mindre skillnad mellan de två världarna än man kanske skulle kunna tro. I bägge fallen finns det nämligen organisationer som är mycket intresserade av att se till att det som finns infryst i isen fortsätter att vara en väl bevarad hemlighet.

Läs hela inlägget här »

Många är de som undrat och frågat sig varifrån skräckmästaren Howard Phillips Lovecraft fick sina idéer. Med start i två volymer – Howard Lovecraft and the Frozen Kingdom och Howard Lovecraft and the Undersea Kingdom – ger författaren Bruce Brown tillsammans med tecknarna Renzo Podesta och Thomas Boatwright sin syn på saken.

Läs hela inlägget här »

Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.

Läs hela inlägget här »

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

I deckaren Deadly Décisions, skriven av rättsantropologen Kathy Reichs, måste den rådiga hjältinnan Temperance Brennan rädda sin unge systerson Kit från en dödlig skottlossning mellan olika biker-gäng. Och det var ju tur att Kit överlevde den pärsen, för annars skulle han aldrig ha växt upp och i sin tur avla en dotter vid namn Tory Brennan.

Läs hela inlägget här »

Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.

Läs hela inlägget här »

Efter två filmer hade Tim Burton gjort sitt och det var dags för Joel Schumacher att plocka upp taktpinnen. En likaledes extravagant regissör, men med en helt annan stil. Inte så konstigt då att den maskerade hämnaren också ersattes. Sorti Michael Keaton. Entré Val Kilmer.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Batman — Återkomsten

Bruce Wayne lyckades förstås inte hålla ihop förhållandet med fotografen Vicki Vale. Singel och fågelfri fäster han istället ögonen på industrimagnaten Max Schrecks assistent, den utmanande Selina Kyle. Som ingen annan tycks hon förstå hans kamp mellan Bruce Wayne å ena sidan och Batman å den andra.

Läs hela inlägget här »

Hasse Ekman (eller hans producent Lorens Marmstedt) var inte sämre än att lockas av tanken på att kunna utnyttja dragkraften hos en succé. Därför får vi här en comeback av både Kurre Svensson och Sture Letterström. Fast den här gången behöver Kurre inte låtsas vara Stures fästman eftersom året är 1942 och de två är militärförlagda vid gården Knättarp. För den som är bekant med deras något ojämlika relation från originalet kommer det emellertid inte som någon större överraskning att Kurre är fänrik medan Sture fått nöja sig med kocksysslan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser