Halloween Kills (2021)

Ja, Halloween är i sanning en Dödens Natt i staden Haddonfield. Under 40 år har Michael Myers vansinnesdåd hemsökt staden och på den lokala baren höjer överlevarna Tommy Doyle, Lonnie Elam, Lindsey Wallace och Marion Chambers ett glas för den femte medlemmen i -losers- survivors’ club, Laurie Strode. Föga anar de att Laurie i detta nu ännu en gång tror sig ha besegrat Michael Myers för att därefter bli hoplappad på akuten. Ett rejält knivhugg i magen visar sig tursamt inte vara värre än att några timmar på operationsbordet och lite konvalescens ska kunna ordna upp det hela för Lauries del.

Men säg den lycka som varar för evigt. Barbesökarna blir snart varse Michaels återkomst till Haddonfield. Vi i publiken har dessutom fått åse hur Michael slipper lös från sitt brinnande fängelse och avpolletterar inte mindre än elva brandmän i processen. Tommy, Lindsey och de andra bestämmer sig för att nu får det vara nog! 40 år av rädsla ska exorceras under en slags Halloween-purge under slagorden ”Evil dies tonight!”

Den nya uppföljaren, Halloween Kills, plockar upp föregångaren Halloweens ivriga huvudnickningar i förhållande till föregångarna, trots att den ju egentligen bara låtsas om att originalet existerar. Därför tar Halloween Kills vid direkt där 2018 års Halloween slutade och parkerar dessutom ganska snart en av sina historier på Haddonfields sjukhus, precis som 1981 års Halloween II. Dessutom återkommer en hel del skådisar från tidigare filmer, exempelvis Kyle Richards som Lindsey Wallace, Nancy Stephens som Marion Chambers och Charles Cyphers som dåvarande sheriffen Leigh Brackett. Däremot lyckades man inte håva in Paul Rudd som Tommy Doyle, de skorna fylls istället av Anthony Michael Hall. Vilket i och för sig gör det lite extra roligt när det talas om ”the true curse of Michael Myers”.

Men en film kan ju inte överleva på referenser allena och i många andra avseenden tycker jag att Halloween Kills fallerar ganska så rejält. Inte minst utifrån vad jag minns av föregångaren från 2018. Framförallt känns händelseutvecklingen och manuset både rörigt och klumpigt övertydligt på en och samma gång. Halloween kunde i ganska hög utsträckning falla tillbaka på att sakta men säkert ta sig fram till den av alla emotsedda duellen mellan Laurie och Michael. Halloween Kills kan inte dra nytta av några sådana förmåner och torde ha tjänat på att renodla sitt manus. Jag har inga större problem med en uppföljare som inte enbart handlar om familjen Strode (särskilt som det i det här universat inte finns någon direkt anledning till varför Michael ska hänga upp hela sin existens på att ta livet av just Laurie) men då skulle filmen ha tjänat på att tydligare fokusera på den andra i överlevargruppen.

I nuläget förekommer en salig röra av teman: överlevartrauma och -skuld, rädslans korrumperande effekt, längtan efter hämnd, självstyre kontra förtroende för Systemet och så, som vanligt, Michaels egentliga bevekelsegrunder. Är han ett svart hål av Ondska som aldrig kommer att få nog, en lustmördare som inte bara finner nöje i att döda utan också plåga både offer och efterlevande, en manifestation av våra innersta rädslor, ett djur som dödar på ren instinkt för att därefter dra sig tillbaka till sitt bo?

Jag har svårt att se poängen med återblickarna till 1978 (men jag har förstått att de för andra är det enda som talade för filmen överhuvudtaget) och jag förstår inte heller uttalandet ”If we only knew then, what we know now”. Vad är det man egentligen förstått och vilken skillnad skulle det egentligen göra? Möjligen lider Halloween Kills av mellan-films-syndromet i det att historien egentligen inte har någon riktig vare sig början eller slut? Vad jag minns av Halloween anno 2018 känns Halloween Kills dessutom som klart grisigare när det kommer till dödsfall men inte heller där ser jag riktig poängen med det. Dessutom förekommer direkta konstigheter; som det faktum att bårhuset tycks vara utrustat med stora fönster rakt ut i en korridor, att trycket från en brandslang uppenbarligen inte påverkar Michael Myers mer än en billig blomspruta eller Michaels noggranna arrangerande av vissa offer.

Jag är tvungen att kontrollera årtalet både en och två gånger, men jo, Halloween Kills tycks ha spelats in i sin helhet under 2019. Därmed borde i och för sig manusförfattarna David Gordon Green, Danny McBride och Scott Teems, trots luddigheten, få något slags klärvoajanspris. Ety här har vi alltså inte bara ett fokus på rädslan som den ultimata ondskan, vilken förvandlar hederliga människor till en rå och primitiv lynchmobb och som aldrig kan utplånas med våld allena, utan också ett kaosartat akutintag med människor som kliver över varandra för att få svar på just sina frågor samt ett mer eller mindre hjälplöst välfärdssystem (vare sig det handlar om sjukhuspersonal eller poliser). Banne mig om inte till och med ordet ”lockdown” förekommer i sammanhanget.

Här finns också ett par scener som lyckas höja även min puls och Jamie Lee Curtis är fortfarande badass (fast väldigt mycket mindre – tack för det, manuset…). Så allt är inte nattsvart när det kommer till Halloween Kills men jag har svårt att ta mig förbi besvikelsen över att den skulle kunna ha varit så mycket bättre men lite större manusomsorger. Men i och för sig, David Gordon Green & Co. får en chans till – Halloween Ends är på g med premiär i oktober.

No Time to Die (2021)

Nej, inte har James Bond och hans käresta Madeleine Swann tid att dö. De har ju ”all the time in the world” försäkrar en fårad Bond sin ungdomliga hjärtevän. Men, eftersom detta är en idyll som målas upp redan innan förtexterna börjat rulla krävs det inte ens en grundkurs i filmvetenskap för att lista ut att det knappast kommer att fortsätta i det spåret

Fortsätt läsa ”No Time to Die (2021)”

X3: Ocean’s Trilogy (2001-2007)

Det är många med mig som har svårt att stå emot en bra kupp-film och det blir inte så mycket bättre än Steven Soderbergh’s Ocean’s Eleven, en remake av rat pack-filmen med samma titel från 1960. Frank Sinatra och Dean Martin är ersatta med de, under 00-talet sannolikt mer, välkända nunorna hos George Clooney och Brad Pitt.

Fortsätt läsa ”X3: Ocean’s Trilogy (2001-2007)”

The Lego Movie 2: The Second Part (2019)

alt. titel: Lego Filmen 2, LEGO filmen 2, La gran aventura Lego 2

Sedan vi sist träffade Emmet och alla hans Lego-kompisar i den första Lego-filmen har det gladlynta och ”awesome” Bricksburg förvandlats till Apocalypseburg under de ständiga och fientliga attackerna från Duplo-planeten.

Fortsätt läsa ”The Lego Movie 2: The Second Part (2019)”

Scream (2022)

alt. titel: Scream 5

Man får kanske vara tacksam över att titeln inte blev Scream: Legacy. Det är om inte annat mycket snack om sådant som ”legacy characters” i denna Scream, 26 år efter originalet och 11 år efter del fyra (vilket i sin tur kom 11 år efter trean). Ytterligare ett varv på meta-slipstenen är draget med begrepp som ”requel” (not quite a reboot, not quite a sequel) samt jämförelser mellan ”elevated horror” och vanliga, hederliga slashers.

Fortsätt läsa ”Scream (2022)”

X7: Tremors (1990-2020) #2

Fortsättning på onsdagens inlägg.

***

Tremors 4: The Legend Begins (2004)

Jaha, så dags för ytterligare en mask-utveckling? Vad ska det komma för hemskheter ur de glidflygande ass-blasters, förutom explosiva väderspänningar? Nej, nej, enligt beprövat koncept blir fyrans utveckling en tillbakagång – vi får en prequel! Anno 1889 hemsöks silvergruvan vid staden Rejection av en hemsk varelse vilken glufsar i sig gruvarbetare som vore de popcorn. Gruvans prudentlige ägare, Hiram Gummer, lämnar sitt bekväma stadsliv och måste tillsammans med de få kvarvarande invånarna försöka ta livet av monstret.

Fortsätt läsa ”X7: Tremors (1990-2020) #2”

X7: Tremors (1990-2020) #1

Lyckligtvis behöver man ju inte köpa en flygbiljett till Nevadaöknen för att få sig en rejäl Tremors-fix. Med Jonathan Melvilles bok Seeking Perfection som inkörsport fanns det knappast ett bättre tillfälle att klippa hela serien (såsom den ter sig så här långt, ska väl sägas för säkerhets skull). Som helhet måste jag erkänna mig positivt överraskad, eftersom majoriteten av filmerna i serien är både hyfsat underhållande och rappt berättade (två egenskaper hos B-monster-filmer vilka inte minst bolag som Asylum lärt oss att inte ta för givna). Till och med den femte delen lyckas Tremors-teamet faktiskt med ett visst nyskapande i varje del, trots en allt tajtare budget. Manusen har dessutom skapat rollfigurer som får bete sig förhållandevis trovärdigt och rationellt inom filmerna och konceptets ramar. Inte heller det känns som något man är bortskämd med inom (sub)genren.

Fortsätt läsa ”X7: Tremors (1990-2020) #1”

The Matrix Resurrections (2021)

Jag kan villigt erkänna att jag inte spenderat all vaken tid sedan 2003 med att fundera på vad som hände i Matrix-världen efter att både Trinity och Neo offrade sig för mänsklighetens fromma. Men det finns det uppenbarligen andra som gjort.

Fortsätt läsa ”The Matrix Resurrections (2021)”

Spider-Man: No Way Home (2021)

alt. titel: Spider-Man: Sin camino a casa

För att titeln ”No Way Home” ska bli rimlig i sammanhanget av dagens film krävs det att man tolkar den i Thomas Wolfes perspektiv. Ni vet, han som skrev en hel bok med titeln You Can’t Go Home Again om en man som plötsligt ser sig hatad av sin egen hemstad.

Fortsätt läsa ”Spider-Man: No Way Home (2021)”

X2: John Wick (2014 & 2019)

Det är inte särskilt vanligt att en hel filmserie kan sammanfattas med taglinen ”You stole my car and killed my dog!” Men, som de flesta sannolikt är bekanta med vid det här laget, är det precis det som utgör upptakten i John Wick-serien.

Fortsätt läsa ”X2: John Wick (2014 & 2019)”