You are currently browsing the tag archive for the ‘Flertyckande’ tag.
Det kändes ju givet att som Queen-fan fastna för en trailer där en stentuff Charlize Theron pucklar på folk till höger och vänster till tonerna av Killer Queen. I’m there, no questions asked!
MI-6-agenten Lorraine Broughton ställer inte heller särskilt många frågor när hon skickas till Berlin i slutet av 1989, det är ju hennes jobb. Men det är en stad i uppror hon anländer till, alla aktörer som tänkas kan och som har spioner i stan (det vill säga: alla) är ute efter spioneriets heliga graal som tycks vara på vift. En bruttolista på aktiva spioner i fel händer kan bli ödesdiger för rätt sida.
Om det nu finns en rätt sida vill säga. För någonstans i bakgrunden finns hela tiden den där ständiga spionfrågan: vem har rätt och vem har fel? Vad är sanning och vad är lögn? Who won and what was the fucking game anyway?
Men Atomic Blonde är en film för en generation som blivit vana vid att deras spioner ska sparka mer stjärt än sitta på den och snacka. Vi är alltså långt ifrån en musgrå John le Carré, både vad gäller spionerna och omgivningarna. Berlin anno 1989 är mindre betong och mur än det är sexklubbar, barer, neon, tetris, punkare, boomboxar. Och musik, musik i massor. Från bilstereos och klubbar strömmar Nena, Depeche Mode, David Bowie, Duran Duran och Public Enemy.
Och mitt i allt detta befinner sig Charlize Theron. Efter Mad Max: Fury Road trodde man kanske inte att hon kunde bli mycket tuffare men här har hon alltså tagit ytterligare ett steg på den vägen. Hennes Lorraine går på en diet av iskall Stoli och lavahett adrenalin, ytterligare en i raden av spioner som tack vare sin yrkesbana är mer eller mindre psykiska vrak. Eftersom Atomic Blond är en film som börjar i slutet har vi också sett hennes blåslagna kropp och vet därmed att varje sammandrabbning gör nya kontusionsinsättningar på kroppskontot.
Och många sammandrabbningar blir det. Det är inte förrän i slutet som det långsamt går upp för mig att de tamejfan tycks vara utan klippning varenda en! Åtminstone upplevde jag de som det från den punkt när jag blev medveten om det hela och det gör dem ju inte mindre imponerande. Theron slåss med en blandning av elegans och gatuslugger, allt beroende på ork och förmåga, på ett sätt som känns realistiskt. Med sin förmåga att använda sig av alla till buds stående medel blir hon en blond Jackie Chan (fast utan martial arts, då). Sannolikt är det ingen slump att regissören David Leitch har ett gediget förflutet i stuntbranchen.
Theron flankeras av en hyfsat solid cast, med namn som James McAvoy (håller han månne på att bli typecastad som en larger-than-life-galning?), John Goodman, Toby Jones, Eddie Marsan (der är väl bara Ulrich Mühe som skulle vara bättre på att spela brun stasitjänsteman än Marsan) och Sofia Boutella (som får vara lite mer levande här än i The Mummy). Minsann hittar vi inte också vår egen Bill Skarsgård på ett hörn?
Möjligen är detta en bättre cast än vad Atomic Blonde egentligen förtjänar. För plockar man bort de ascoola slagsmålsscenerna, Therons allmänna fuck you-attityd och ett par metagrepp som gör framställningen aningens mer påhittig än en obruten skottlinje från A till Ö finns det väl egentligen inte så värst mycket kvar av exempelvis story eller moraliska dilemman att fånga på mikrofilmen.
Men vad gör det, när hela härligheten kröns av Queens Under Pressure? Jag lämnar i alla fall Atomic Blonde med två spännande frågor surrandes i skallen. Hur mycket potential finns det inte nu för Deadpool 2 som också ska regisseras av Leitch? Och vilken roll kommer att fullborda trojkan som Theron påbörjat med Imperator Furiosa och Lorraine Broughton?
En annan som också sett Atomic Blonde är Fiffis filmtajm. Bloggarna Movies-Noir, Fripps filmrevyer och Har du inte sett den? är andra som redan sagt sitt om Charlize.
Det känns helt följdriktigt att en man som Luc Besson älskar serier som Adèle (skelskiftesfantasy) eller Valérian et Laureline (sci-fi). Däremot kanske han borde se till att hålla tassarna borta från dem i filmsammanhang? Alternativt ägna lite tid att anamma koncept som ”Kill your darlings” och ”Show, don’t tell”.
Nu ska erkännas att jag inte sett en enda Luc Besson-film sedan The Fifth Element (herregud, vad jag saknar den filmen just nu!) men inte har väl karln alltid varit så här pigg på att medelst pålkran hamra in budskap hos sin publik? Det skulle gå allt för bra (eller dåligt, beror på hur man ser det) att göra ett ölhävarspel av Bessons senaste rymdäventyr varje gång orden ”ekonomi” används i motsättning till ”harmoni”. Kallsinniga militärer i överdimensionerade uniformer och plåtdekorationer mot solblekta hippie-Na’avis.
Och nog skulle jag väl kunnat stå ut med hamrandet om det fanns annat att distrahera sig med. Tyvärr har inte Valerian and the City of a Thousand Planets så mycket att komma med i det avseendet heller. Inledningsvis synes historien intrikat, på gränsen till obegriplig. Något som måste ha stressat Besson så till den milda grad att han fortsättningsvis lagt in tillräckligt med övertydliga förklaringar och berättande dialoger att inte ens Léon Montana skulle sväva i något som helst tvivel om vad som pågår. Expositionen dansar can-can med Rihanna över hela händelseutvecklingen medan de sjunger ”Unecessary times are here again”.
Nähä, men har vi kanske några roliga namn på rollistan i alla fall? Nope, non, nein och njet. Jag tycker i och för sig att det är roligt att Besson valt att göra sina rymdagenter av det yngre slaget istället för att än en gång slänga in fossiler (hur stabila de nu än må vara) av typen Tom Cruise (som förvisso också var upptagen med att slåss med mumier den här sommaren) eller (milda makter…) Christopher Lambert.
Men för att en sådan här simplistisk historia ska kunna lyfta behövs det avsevärt mer skådespelarkrut än Dane DeHaan har i sin puffra. Sätt honom i en film tillsammans med Bryce Dallas Howard och den skulle bli omöjlig att uppfatta med vanliga till buds stående sinnesorgan.
Tidigare fotomodellen Cara Delevingne är klart bättre när hon får arbeta på egen hand, så pass att jag blir lite nyfiken på vad hon ska hitta på efter Valerian… Tyvärr kan jag inte höra hennes rollnamn utan att mina tankar omedelbart går till countrysångerskan Lurleen Lumpkin från The Simpsons (”This is a song I wrote while I was mopping up your dried blood and teeth”) men just det är ju varken Delevingne eller Bessons fel. Rätt ska vara rätt.
Vad som däremot inte är rätt är samspelet mellan DeHaan och Delvigne eller möjligen mellan Valerian och Laureline. Kanske sätts tonen redan i deras första scen tillsammans? Han ska liksom lekfullt brotta ned henne à la James Bond men det finns hela tiden ett passivt motstånd mellan dem bägge. Det ser faktiskt precis ut som när man försöker pressa ihop två negativa magnetändar, mjukt och glidande men icke desto mindre obevekligt. Deras gnabbande låter aldrig naturligt eftersom de inte har någon gnista mellan varandra utan helt enkelt läser vad som står på manussidorna.
Manuset jobbar också emot dem eftersom handlingen dikterar att de stora delar av tiden måste leta efter varandra på de mest omständliga sätt. Rätt ojämlika sådana också. I sökandet efter Valerian krävs att hon blir manetproktolog. I sökande efter Laureline krävs att han sitter igenom en strippshow med Rihanna. Ok, kanske inte så ojämlika i alla fall…
Det är omöjligt att se Valerian… och inte göra jämförelsen med tidigare nämnda The Fifth Element. Det Besson vunnit på att göra ett omtag efter tjugo åt är tekniken. Tyvärr har han förlorat i de flesta andra avseenden. Over the top balls out galenskaper mot sammanbitet allvarliga budskap. Bruce Willis mot Dane… (jag är ledsen, jag kan inte ens slutföra den jämförelsen). Gary Oldman mot Clive… (sorry, samma problem igen). De enda som känns någorlunda jämbördiga är faktiskt Milla Jovovich och Cara Delevingne.
Valerian… har inte öppnat särskilt starkt på biograferna och jag har inga problem att förstå det. Tyvärr tycks Besson själv ha gått in med rätt mycket kosing och detta är inte filmen man borde försätta sig i personlig konkurs för.
Vem vet, kan de andra filmspanarna ha hittat mer förlåtande drag hos Valerian…?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir
Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.
För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!
alt. titel: Guardians of the Galaxy 2
Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?
Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Their Finest Hour
Till sommaren kommer Christopher Nolans bombastiska krigsepos Dunkirk att ha premiär. Kan han månne ha blivit inspirerad av en oansenlig men upplyftande film med samma tema som producerades mitt under brinnande Londonblitz?
Ett kortare avbrott i 1800-talskavalkaden som är Brontë-bonanzan för en rykande aktuell bio- och Oscarsfilm.
***
alt. titel: Dolda tillgångar
Ska man vara petig finns det väl egentligen inga dolda tillgångar, det handlar bara om att veta var man ska titta någonstans… Dit väldigt få ögon letar sig är beräkningsenheten vid rymdorganisationen NASA på 60-talet. En separat och segregerad enhet där det enbart finns svarta kvinnor anställda för att i allt väsentligt agera som mänskliga räknemaskiner (det fanns alltså en tid när ”colored computer” inte hänvisade till en blå iMac).
Förra lördagen innebar inte bara en lego-Batman. Jag fick sällskap av bästa Fiffis filmtajm på en bonusfilm som också (kanske lite otippat) setts av Pappa älskar film.
***
När vi lämnade Anastasia Steele i Fifty Shades of Grey var hon på flykt undan den lite väl intensiva relationen med superrikingen Christian Grey. Hon bad honom visa sitt rätta BDSM-ansikte och när han gjorde det var det en uppsyn som hon inte blev så förtjust i.
alt. titel: The LEGO Batman Movie
Det är synd om Jokern. Här är han omgiven av inkompetenta superskurkollegor som Calendar Man och Condiment King (vars superkraft består i att kunna spruta ned sina motståndare med en dosis senap och ketchup). Inte ens när de förenar sina krafter lyckas de genomföra en enda kupp utan att den evinnerlige Batman besegrar dem som vanligt.
Det är inte alla förunnat att veta när det är dags att göra halt. Amerikanske dramatikern och skådespelaren Tarell Alvin McCraney verkar dock vara en av dessa sällsynta människor. Han skrev den mer eller mindre självbiografiska historien ”In Moonlight Black Boys Look Blue” som ett skolprojekt och lade den sedan på hyllan utan vidare åtgärd.
Don’t let it be forgot/that once there was a spot/for one brief shining moment that was known as Camelot
Biografifilm är en utskälld genre, ibland med rätta. Det är ofta alldeles för lätt att hänga upp en generisk eller oengagerande historia blott och bart på det faktum att huvudpersonen är känd på något sätt. Produktionsbolaget räknar kallt med att publiken kommer att flockas för att få en chans att ”lära känna” det till synes otillgängliga, oberörbara, ouppnåeliga.
That’s what HE said!