You are currently browsing the tag archive for the ‘Flertyckande’ tag.

Det tänds en ovanlig gnista mellan den världsvane eleganten och den oansenligt rodnande servitrisen på det lilla landsortshotellet. Hon tackar omedelbart ja till en middag och efteråt följer med honom till hans hus. Men inte för att titta på några etsningar eller andra förskönande omskrivningar. När andra män skriver poesi för att förföra kvinnor skapar Reynolds Woodcock dem ett klädesplagg som får dem att känna sig unika och bekväma i sin egen kropp för kanske första gången i hela sina liv. Han ger dem helt enkelt den perfekta klänningen.

Snart har den unga Alma följt med Reynolds till London där han driver modehuset House of Woodcock tillsammans med sin syster Cyril. Men om Reynolds trodde att Alma enbart är en blyg viol som dansar precis efter hans pipa, en tillgivet formbar musa, kommer han att få anledning att tänka om.

Paul Thomas Anderson är ännu en av de där regissörerna som jag har svårt att komma underfund med och Phantom Tread visade sig inte utgöra något radikalt brott i den trenden. Jag förstår helt enkelt inte det Stockholmssyndrom som är Reynolds och Almas relation.

Däremot har jag inga större problem med att känna igen Reynolds som ännu ett av alla dessa manliga Genier vilken ständigt curlas av kvinnorna i sin omgivning och absolut inte får störas när han Skapar. Hans kunder är inte kunder i vanlig mening då det är helt uppenbart att förmånen att få bära en Woodcock-klänning är en ynnest som man inte bara kan betala för.

Det intressanta är dock att Phantom Thread faktiskt aldrig gör helt klart om det är meningen att även vi i publiken ska knäböja och tillbe hans person eller om vi har fått en chans att kika bakom ridån där det knappast gömmer sig någon gud.

Till filmens pluskonto räknar jag också luxemburgaren (hur ofta får man chans att skriva det?!) Vicky Krieps som Alma. Hon levererar en glödande prestation som i mina ögon faktiskt får Daniel Day-Lewis att inte bara framstå som nedtonad, utan närmast slätstruken och tråkig.

Phantom Thread tillhandahåller en ändlös kavalkad av eleganta klänningar och ibland ännu elegantare kunder. Och jag kan inte låta bli att undra om Paul Thomas Anderson den här gången faktiskt själv blev lite förförd av sina egna miljöer och kostymer. Mig synes den efemära tråden bestå av mer yta än substans.

Tack vare Oscarsbuzzet runt Day-Lewis var ändå Phantom Thread ett givet val på Stockholm filmdagar. Jag tror att jag har kollegor som vet bättre att uppskatta den gode PTA.
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Jojjenito

Annonser

För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.

Wakanda lider inte av några av de problem som hemsöker deras afrikanska grannar, vilket inte enbart beror på att de styrs av en sällsynt kapabel kungasläkt (dess medlemmar är så överlägsna att nästan alla Wakandas stammar underkastar sig deras styre utan diskussion). Nej, en stor anledning till landets blomstrande välstånd är att det befinner sig ovanpå en rejäl hög av den sällsynta metallen vibranium. Tack vare den har Wakanda lyckats utveckla häpnadsväckande teknologiska landvinningar och en stabil ekonomi.

Nu skulle man i och för sig kunna tänka sig att landets mer våldsamt lagda grannar inte bara stillatigande skulle se på medan Wakanda och dess befolkning lever sina solskensliv. Det är med tanke på den sortens avundsjuka och världens generella kaos som gjort att Wakandas tillgångar inte är allmänt kända, utan dolda under en slags osynliggörande energisköld.

Den nya kungen T’Challa känner sig emellertid inte riktigt bekväm på tronen trots att han vunnit den enligt alla konstens regler i traditionsenlig tvekamp (inklusive den där sista kraftansträngningen, precis när det ser ut som om förlusten är oundviklig). Är det verkligen rätt att gömma sig för världen och undanhålla alla Wakandas skatter från behövande?

Hans gamla ex Nakia tycker att det borde vara självklart att sträcka ut en hjälpande hand medan kompisen och vapendragaren W’Kabi menar att det är helt ok att vara sig själv närmast. Frånvaron av tiggande nävar från alla håll och kanter är ju det som gör Wakanda till en sådan oas i omvärldens förvirrande öken. Men frågan kompliceras ytterligare för T’Challa när han blir utmanad om tronväldet av sin dittills okände (men extremt stridbare) kusin.

Den första filmen om varje enskild superhjälte brukar oftast fokusera på den personliga utvecklingen för den tappre. Hur han (bara en hon-film hittills om jag räknat rätt) finner någon slags balans i superhjältelivet och klarar av att handskas med den lika välbekanta som aktuella sentensen ”With great power comes great responsibility”.

Black Panther är i detta avseende emellertid märkligt renons på personliga utvecklingar. Vill man hårdra det skulle man eventuellt kunna skylla filmen för att vara renons på personligheter överhuvudtaget. T’Challa är en ständigt god man som innerst inne vet vad som är rätt. Nakia är en ständigt inkännande men också djärv spiontyp medan general Okoye i kungens kvinnliga amazongarde, Dora Milaje, är en bad-ass-brutta av närmast kosmiska mått.

Jag vill dock hävda att den utveckling som träder fram i Black Panther inte tillhör någon av dess mänskliga aktörer, utan landet Wakanda som sådant (eller möjligen dess styresskick). Från att ha varit en självbelåten ensling tvingas Wakanda genom sitt elddop se behovet av att ta ett globalt vuxenansvar och bygga broar till, istället för barriärer gentemot, omvärlden.

Som den vakne läsaren kanske redan förstått är Black Panther ingen skrattfest. Dess attityd är ungefär så långt från den lättsamma humorn hos sin premiärdatummässige föregångare, Thor: Ragnarok, som det är möjligt att komma utan att gå varvet runt. Vilket förstås inte är så konstigt ety regissörerna Ryan Coogler och Taika Waititi är två väldigt olika herrar. Det är nästan så jag får en känsla av att Coogler tvingades inkludera den lilla comic relief som finns med sammanbitna käkar och under vapenhot, för särskilt naturliga känns de delarna verkligen inte.

På det stora hela tycker jag dock att både Cooglers allvar och patos (som vi kanske framförallt känner igen från Fruitvale Station) fungerar. Klart bättre än hans humor i alla fall. En stor anledning till det ligger i Cooglers favoritskådis Michael B. Jordan som i sin rolltolkning lyckas vara både förbannad, känslosam och möjligen också lite halvgalen. Jordan har en tyngd och en lyskraft som går rakt in i mitt hjärta i varje scen där han är med. Att hans rollfigur utvecklas lika lite som övriga persongalleriet köper jag därför utan problem.

Allvarlig film, som sagt. Förutom att adressera ämnen som globalt ansvarstagande och solidaritet lyfter Black Panther också på stenar som privat och personlig lojalitet samt kolonialism, slaveri, förtryck och rätten till väpnad kamp. Jag tycker nog att Coogler fixar de här delarna bättre än comic relief, actionsekvenser och fajtingscener men som helhet håller Black Panther klorna respektabelt vässade.

Nu till den stora frågan: vad tyckte de andra filmspanarna om en allvarsam superhjältefilm?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Mackans film
Flmr

Visst är det något med diktaturer och komplotter som gör dem alldeles särskilt lämpade för fars? Det absurda och surrealistiska sitter redan liksom på plats och så är det bara att tillsätta en nypa makaber humor.

Som exempelvis när det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté finner generalsekreterare Josef Stalin på golvet i sin privata datja, ”lying in a pool of indignity”. Till att börja med måste det klargöras om den älskade (för att inte tala om fruktade) ledaren eventuellt kan komma att återhämta sig. Ett problem så gott som något i ett Moskva där alla kompetenta läkare antingen blivit avrättade eller skickade till Gulag för att undanröja tidigare potentiella hot mot generalsekreterarens liv.

Men när det står utom allt tvivel att Josef Stalin verkligen är död tar de riktiga intrigerna vid. Säkerhetschefen Lavrentij Berija är snabb som såpad gepard när han spärrar av hela staden och låter sin egen säkerhetstjänst NKVD ta över. Av förklarliga skäl blir några av de andra medlemmarna lite nervösa över detta tilltag (däribland en viss Nikita Chrusjtjov) och försöker raskt se till att skaffa sig egna fördelar, om det så bara gäller att komma först ut från parkeringen.

Vilken trevlig överraskning det här var då! Blotta upptakten, där en stackars radiodirektör håller på att gå upp i atomer av stress över att bestämma från när man ska börja räkna de 17 minutrar som ska ha gått innan han måste ringa upp generalsekreteraren, sätter den tragikomiska tonen nära nog perfekt.

När vi sedan går vidare blir det en läcker kontrastering mellan de extremt sovjetiska miljöerna och herrar med ryskklingande namn, vilka samtidigt låter som om de snarare skulle höra hemma i en tidigt Guy Ritchie-rulle. Förutom då Steve Buscemi och vem hade kunnat ana att hans patenterade Tarantino-roll skulle funka så bra som Nikita C? Samma kontrast uppstår hos den bastant ryska hushållerskan som flöjtar ”Oh, comrade Staaalin” när hon kommer med generalsekreterarens frukost.

Fortsättningsvis är det klassiska soundtracket som bland annat ackompanjerar Berijas dödspatruller oerhört träffsäkert i all sin dramatik. Liksom marskalk Georgij Zjukov teatraliska entré med bröstmedaljerna klirrande som på en kristallkrona. De överdådiga förberedelserna för generalsekreterarens begravning skulle lika gärna ha kunnat gälla en extravagant bal. Och de bisarra kommissionsmötena där besluten förr eller senare alltid blir enhälliga när hand efter hand mer eller mindre frivilligt sträcks i luften (”Carried u…na…nimousl…y”).

Samtidigt som The Death of Stalin är väldigt rolig lyckas filmen samtidigt att förhålla sig till den situation som den faktiskt utspelas i, alltså en stalinistisk diktatur där ingen går säker och paranoian härjar fritt. Jag tycker inte att framställningen trivialiserar de mänskliga offer som Stalins terror skördade eftersom den hela tiden fokuserar på männen i toppen och deras småsinta kamp sinsemellan. Allt går att vrida och vända till både fördel och nackdel, den som har tillräckligt med makt kan handskas med sanningen som vilken leksak som helst och det finns alltid någon längre ned i hierarkin som kan utses till syndabock. Särskilt slutet gör att man sätter skrattet i halsen och det på ett sätt som gör att jag inte har något emot andnöden.

Ännu en film från Stockholm filmdagar. Jag fick dock känslan av att jag var rätt ensam om att tycka om The Death of Stalin.
Jojjenito
Movies-Noir

Någon gång skulle det vara intressant att se vad österrikaren Michael Haneke skulle kunna få ur sig om han satte sig för att göra en riktig skräckfilm. Om inte annat är han rätt oöverträffad när det gäller sina anslag i den vägen.

Som Happy End startar skulle filmen nämligen lika gärna ha kunnat vara en skräckfilm. Vi får se hur en anonym mobilfilmare ondgör sig över sin deprimerade mamma och experimenterar på sin hamster med mammas piller. Kanske man skulle kunna uppnå hamsterresultat även på mamma om man bara använde lite fler piller?

Sedan kastas vi raskt över till familjen Laurent där familjeföretaget sitter i knipa efter en arbetsplatsolycka. Tillträdande chefen Pierre hanterar inte det hela särskilt finkänsligt och hans mamma Anne har vissa åsikter om både hans bemötande mot arbetsmiljöinspektörer och vinintag.

Det är i den här fullständigt dysfunktionella mixen som den unga Eve kastas in. Annes bror Thomas är nämligen Eves biologiska far men de har inte träffats på många år. Nu måste emellertid Eve nu komma och bo hos honom, nya hustrun Anaïs och lille Paul eftersom Eves mamma ligger på sjukhus efter en tablettöverdos. And hilarity ensues…

Nå, det beror väl lite på vad man tycker är roligt. Döda föräldrar? Livströtta åldringar? Det där lätt skeva förhållandet till sex och smärta som regissören tycks vara så förtjust i? Vissa i publiken på den visning jag bevistade tyckte åtminstone att Haneke är höjden av komik. Det räckte med att en rollfigur svarade ”Nej” på en fråga för att riva ned skratt. Själv ställer jag mig mer tveksam.

Jag ska villigt erkänna att Haneke är mer eller mindre fenomenal på att successivt trappa upp ett tryck i sina filmer. I fallet Happy End understryks den känslan av att i alla fall jag sitter på helspänn för att ens fatta vad som pågår och vem som är vem eftersom vi inte får mycket gratis i det fallet. Dessutom hopar sig förstås också frågorna omedelbart: är Eve en samvetslös mörderska som vid första tillfälle kommer att ”tappa” sin lille halvbror i golvet eller ge honom en ammoniakgrogg?

Inte är det mycket mer avslappanat i den övriga familjen Laurent heller. Förhållandet mellan Anne och Pierre är lika dysfunktionellt som det mellan Eve och Thomas, om inte mer. När sonen uttrycker självtvivel blir hon honom inte svaret skyldig: ”Du är inte värdelös. Du är ju MIN son…” Det finns också vissa tecken som tyder på att såväl patriarken Georges, sonen Thomas och så slutligen Eve kan vara hyfsat kallsinniga när det gäller att få saker och ting som de vill ha dem. Möjligen ska hänvisningarna till mobilfilmer och märkliga Youtube-inslag på något sätt förstärka den här känslan av distans.

Tyvärr har jag samma problem med Happy End som med de flesta av Hanekes filmer som jag sett hittills – den känns poänglös. När sista ordet är sagt fattar jag inte vad regissören vill säga med filmen. Vill han säga något överhuvudtaget med den? Jag gissar att det kan vara en anledning till att Funny Games är den av hans filmer som jag tycker bäst om. Där får nämligen poänglösheten i sig en poäng, i och med att våldet som drabbar filmens familj synes så slumpartat.

Som så ofta annars undrar jag dessutom över titeln. Haneke är verkligen ingen regissör som sätter en ära i att leverera några Happy Ends, vare sig det gäller känslor, för- eller utlösning.

Happy End var också första filmen ut för min del på årets Stockholm filmdagar. Vad tyckte de andra filmspanarna om Hanekes lyckliga slut?
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Suburbicon – the perfect lifestyle, designed just for YOU!

Men i 50-talets USA är orten Suburbicons perfektion inte till för alla. Den svarta familjen Mayer flyttar in och grannskapet piskas snart upp i fullkomlig panik över fallande fastighetspriser och allsköns integrationsproblem. Suburbicons ”Betterment committee” håller krismöte på krismöte.

Läs hela inlägget här »

Medelålders gifta paret Mary och Michael har verkligen fullt upp med jobb. Jobb, jobb, jobb. Stup i kvarten ringer mobilerna och det är ”work” som kallar. Efter ett tag får man som tittare dock intryck av att de bägge har en mer eller mindre tyst överenskommelse om att deras respektive ”jobb” egentligen är deras respektive vänsterprassel, Robert och Lucy (”So, you were able to leave…work? It can become quite taxing, don’t you agree?”)

Läs hela inlägget här »

Bland Tokyos pendeltågsresenärer synes självmorden lika frekventa som munskydden. En morgon hör Setsuko Kawashima ett tyst ”adjö” i höger öra innan mannen bakom henne kastar sig framför tåget. Frågan är dock om inte Setsuko själv varit den som hoppat om inte den okände mannen förkommit henne. Hon tycks inte särskilt lycklig med sitt trista kontorsjobb och verkar fortfarande gräma sig över att hennes syster Ayako för många år sedan gifte sig med Setsukos pojkvän med resultatet att hon fortfarande är singel.

Läs hela inlägget här »

.

Amerikansk indiefilm, diagnostikformulär 1A

Läs hela inlägget här »

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

Läs hela inlägget här »

Ytterligare ett kortare avbrott i demontemat men det är det sista, scout’s honour!

***

Witin cells, interlinked. Within cells, interlinked. Within cells, interlinked.

Detta är den bön eller snarare försäkran som replikanten K6-3.7 måste avlämna till sina mänskliga herrar vid LAPD efter varje avslutat uppdrag. Mantrat ska på något sätt visa att K fortfarande är trygg i sin replikanthet, inte börjar få dumma idéer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser