You are currently browsing the tag archive for the ‘Flertyckande’ tag.

En sista gång får jag möjlighet att hänga med i bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar. Tack för alla Pixar-fredagar, Jojje! Och så visade det sig dessutom att podden Snacka om film! också hade sett dagens Pixar alldeles nyssens. Är du Patreon-stödjare kan du lyssna med en gång. Är du inte Patreon-stödjare borde du bli det.

***

alt. titel: Framåt, Fremad, Eteenpäin, En avant

Efter att ha tränat fingrarna blodiga på trollkarlsstaven utropar en överlycklig trollkarlslärling ”’Tis so easy!!” när han istället får chansen att pröva på den här nymodigheten alla pratar om – elektriskt ljus. Om vi ska tro Onward var det första steget ned i avgrunden. Ett okänt antal år senare är magin borta ur världen eftersom dess invånare kommit på att tekniska uppfinningar faktiskt gör livet betydligt enklare. Och med magin försvann också förundran ety det finns tydligen inget att förundras över med en teknisk pryttel som en smartphone.

I denna nya, osköna värld fyller alven Ian 16 år. Hans pappa dog när han bara var en baby men mamma Laurel och storebrorsan Barley lever i högönsklig välmåga. Sort of… Grabbarna är inte överdrivet förtjusta i att Laurel dejtar kentaurpolisen Colt medan Barley har inrättat sig lite väl bekvämt i en avslappnad sabbatsårstillvaro som mest går ut på att han spelar rollspel och pular med sin van, Guienevere. Ian å sin sida längtar så han kan gå sönder efter både pappans närvaro i sitt liv och dennes självförtroende eftersom det är en vara som Ian själv lider allvarlig brist på.

Men den här födelsedagen ska visa sig bli lite annorlunda än alla de tidigare som Ian firat. Innan pappa Wilden gick bort skänkte han något till sina söner som det nu är dags att öppna. Det visar sig vara en trollkarlsstav, komplett med en besvärjelse som ska kunna väcka Wilden till liv igen för ett dygn. Men något går snett och plötsligt måste Ian och Barley ge sig iväg på ett tvättäkta äventyr för att kunna utnyttja sina pappa-timmar.

Näst senaste Pixar-filmen till dags dato, inkilad mellan Toy Story 4 och Soul. Trots att den som synes bygger på fantasymagi, snarare än ett superhjälteuniversum, vilar det ändå en distinkt Marvel-aura över det hela. Eller också är det bara i mitt huvud det blir så eftersom Ian och Barley röstas av Tom Holland och Chris Pratt. Men påminner inte Barleys sjukhusberättelse väldigt mycket om inledningen till Guardians of the Galaxy och Peter Quills historia?

I fallet Onward får Barley dock åkalla Parks and Rec:s Andy Dwyer, snarare än Peter Quill. Allt eftersom vi får följa bröderna på deras färd blir det allt mer uppenbart att hela eskapaden är till för att de ska komma att lära känna varandra lite bättre. I början tycker Ian att hans storebrorsa är något av en loser som begraver sig i dammig historia och flyr in i fantasyrollspel (var det någon som sade Stranger Things?) istället för att ta itu med sitt liv.

Samtidigt har Ian som sagt sina egna problem. I vad som visar sig vara en av Onwards största akilleshälar får mamma Laurel direkt adressera filmens huvudsakliga problem: ”One of them’s afraid of everything, and the other isn’t afraid of anything”. För att utnyttja samma uttryckliga adressering (vilken därmed förutsätter att varken tittare eller läsare kan lägga ihop två och två till fyra): Onward är alldeles för övertydlig. Ungefär lika övertydlig som Ians små AttGöra-listor, för det torde stå utom allt tvivel att när vi ser frasen ”BE LIKE DAD” är det just vad som inte kommer att hända. Ian måste ju finna sig själv, sin egen identitet. Och hur hittar han den? Även det får vi oss nerkört i halsen relativt omgående: genom självförtroende, mod och en uppskattning av sin bror.

Representationsmässigt plockar Onward både bonus- och minuspoäng. Bonus för naturlig förekomst av både funktionsnedsättning och brott mot heteronormativitet (vilken givetvis inte släpptes igenom i vissa länder). Minuspoäng för genusperspektivet (om vi inte ska räkna Guienevere), vilket samtidigt inte skaver riktigt lika mycket som det kan göra hos Pixar (jag tittar på dig, The Incredibles) eftersom målet inte är att besegra någon storskurk utan att…all together now… finna sig själv.

Och trots att det var ganska underhållande med både biker-féer och tvättbjörnsenhörningar saknade jag uppfinningsrikedomen i världsbygget som jag tycker att jag får i högre utsträckning från, säg, Monsters Inc-världen. Onward kändes helt enkelt ganska platt i allt för många avseenden, inte minst den fullkomligt intetsägande titeln. Därmed blir jag heller inte så mycket berörd som närmast provocerad av att Onward trots detta lycka trycka på exakt rätt knappar mot slutet. Ståpälsen kommer som en helt ofrivillig och, ärligt talat, ovälkommen reflex eftersom jag verkligen inte tycker att Ian och Barleys historia gjort sig förtjänt av min ståpäls. Damn you, Pixar!

Än en gång har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har som vanligt redan också avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.

***

alt. titel: Fåglarna, Fuglene, Die Vögel, Les oiseaux, Los pájaros, Alfred Hitchcock’s The Birds

Advokaten Mitch Brenner kan det här med att ragga kvinns. I alla fall på 60-talet när det fortfarande var en vinnande strategi att ragga på kvinns genom att vara ganska oskön mot dem. Han får på detta sätt societetsdonnan Melanie Daniels på kroken genom att ställa intrikata fågelfrågor som han vet att hon inte kan besvara för att därefter avslöja att han starkt ogillar lättingar som hon.

Och si, det funkar ju alldeles utmärkt! Melanie blir så förhäxad av Mitch animositet att hon luskar reda på vem han här, var han bor och köper honom ett par dvärgpapegojor. Men inte nog med det, hon kör också de dryga tio milen från San Fransisco till Bodega Bay när det visar sig att det är där han befinner sig för tillfället. Snart får dock såväl Melanie och Mitch (kompletterad med mor och lillasyster), som hela Bodega Bay, annat att tänka på än en storstadsriking på landsortsbesök när enorma fågelflockar börjar invadera den lilla kuststaden.

Ännu en Hitchcock-klassiker som jag dock aldrig fastnat lika mycket för som North by Northwest eller Psycho. Det var också betydligt längre sedan jag såg The Birds sist, så vem vet, den har kanske legat till sig?

Tyvärr inte, tvingas jag erkänna. I likhet med Vertigo kan jag inte ifrågasätta det rent filmiska hantverket men The Birds dras med flera problem i mina ögon. Bland annat inbillar jag mig att det märks att manusskrivandet gick ut på att plocka blott konceptet ”apokalytiska massfågelattacker” från Daphne du Mauriers novellförlaga (publicerad 1952) för att sedan fylla denna ram med händelse- och karaktärsutveckling.

Den psykologiska dynamiken mellan de vuxna rollfigurerna tycker jag aldrig riktigt kommer att hänga ihop med de rena skräck-moment som är fågelattackerna. Skräck-momenten hindrar dessutom det psykologiska spelet mellan Mitch och den obekväma triangel som utgörs av nya och gamla flammorna plus hans mor, att blomma ut i den omfattning som skulle krävts. Tittaren serveras en massa skavig undertext dem emellan, där problematiken i någon mån får en upplösning. Men den kommer alldeles för hastigt på och känns därmed dåligt underbyggd. Då hjälper det ju inte heller att Rod Taylors Mitch är en riktigt träig leading man. Särskilt med Cary Grants Roger Thornhill och Anthony Perkins Norman Bates i färskt minne. (Fast är det ändå inte lite intressant att vi här har tre filmer på raken med vuxna män som inte kan lösgöra sig från sina mödrar?!)

Skulle jag spejsa ut ordentligt i övertolkningar skulle jag kunna tänka mig att läsa The Birds som att fåglarna faktiskt inte ens existerar, utan enbart bör ses som en manifestation av kaoset som Melanie skapar genom sin ankomst till Bodega Bay. Hon är en kvinnlig rollfigur med en helt annan handlingskraft och -utrymme än vare sig det resignerade ex:et Annie eller den nästintill kroniskt deprimerade och distanserade modern. Melanie blir ju också uttryckligen anklagad för att på något sätt ha orsakat fågelattackerna, en anklagelse som utifrån filmens handling verkar ha slängts in utan någon större eftertanke. Jämsides med kaoset blir emellertid hennes handlingsutrymme allt mer begränsat vartefter attackerna fortgår, för att till slut bli mer eller mindre viljelös och därmed utlämnad till moderliga samt manliga omsorger. Inskränkta småstadsattityder som krossar den blott på ytan frigjorda storstadskvinnan?

Skräck- eller spänningsmomenten kan jag som sagt se är smart upplagda rent dramaturgiskt och snyggt klippta för att klämma mesta möjliga ur dem. Samtidigt uppstår i detta fall två nackdelar, vilka bägge hänger ihop med filmens ålder. Dels har många av specialeffekterna inte åldrats särskilt väl, dels är alldeles för många scener så välbekanta i sin uppbyggnad att i princip all spänning pyst ur dem vid det här laget.

Däremot kan jag inte påminna mig att jag vid tidigare tittar blivit så påmind om George A. Romeros fem år yngre Night of the Living Dead. Likheterna är tillräckligt påtagliga för att jag ska börja undra om inte Romero faktiskt försökte göra en slags mashup mellan Richard Mathesons I Am Lagend och The Birds apokalyps-känsla. Tänk exempelvis på scenen när fåglarna är på väg att ta sig in i huset genom att krascha in i fönster och hacka sig genom dörrar. Bara att ersätta fågelnäbbar med zombiearmar.

Nej, i nuläget blev tyvärr den främsta behållningen av The Birds insikten att amerikanska öppna spisar saknar spjäll. I alla fall de som är belägna i Californien.

Bonus:
Jag råkade ha du Mauriers novell stående i hyllan och den är ganska kort så en läsning var given. Jag har nu bättre förståelse för att manuset anammade enbart konceptet ”apokalytiska massfågelattacker”, det finns nämligen inte så mycket mer att anamma i förlagan. Vi kastas rakt in tillsammans med Nat Hocken, alltiallo på en bondgård i Cornwall, ungefär samtidigt som de obegripliga händelserna tar sin början. Författaren lämnar sedan Nat och hans familj utan någon förklaring till varför detta händer. Familjens öde förblir dolt för oss läsare.

Både miljöerna och personerna känns oerhört brittiska och med tanke på novellens årtal ligger det nära till hands att tolka den som en bearbetning av krigets kvarvarande bombningstrauman. Alternativt att kritisera britterna för att ha legat av sig sedan krigsslutet. Ingen vill nämligen ta attackerna på samma allvar som Nat utan tror att de antingen kommer att upphöra av sig självt eller att man kommer att bli räddad av någon yttre kraft som har grepp om situationen.

Novellen och filmen delar obegripligheten men novellen är i mina ögon klart obehagligare, eventuellt enbart beroende på att den inte känns lika välbekant. Men jag tycker att du Maurier också gör ett bättre jobb med uppbyggnaden när de första attackerna får utföras av småfåglar istället för att som filmen dra på med stora måsar med en gång. Shit, måsar är ju otrevliga som de är… Kommer ni över novellen någon gång kan jag absolut rekommendera en genomläsning.

Idag har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har dessutom redan avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.

***

alt. titel: I sista minuten, Menneskejagt, Med hjertet i halsen, Farlig romans, La mort aux trousses, Con la muerte en los talones

Det var med en viss nervositet jag närmade mig North by Northwest. Känslan påminde en hel del om den när man ska träffa en person som man brukade umgås mycket med men sedan inte träffat på flera år. Ska man komma lika bra överens som förr eller blir samtalet stelt och forcerat, det gemensamma man en gång delade bortsopat av tidens vindar?

Läs hela inlägget här »

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Läs hela inlägget här »

Dags för en av bloggårets höjdpunkt –musikalveckan. Som vanligt genomförd tillsammans med bloggkollegan Filmitch. Willkommen! And bienvenue! Welcome!

***

Edgewater, Indiana. En stad i amerikanska mellanvästern som många andra städer i amerikanska mellanvästern. Kanske inte en del av det mest hysteriska bibelbältet och staden har faktiskt asfalterade gator, men det innebär inte per automatik att andan är liberal nog att vara inkluderande av allt och alla. En sådan som Emma Nolan, som är öppet homosexuell, passar exempelvis inte in i den accepterade mallen på James Madison High School.

Läs hela inlägget här »

Än en gång får jag haka på bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar, tack för det!

***

alt. titel: Wall-E, WALL-E

Det var en gång en ensam och övergiven prins, kvar på jorden. Hans jobb var att göra kuber av skräpet som täckte jordens yta, men han levde för de skatter han hittade i skräpet – en gammal musikal, ett lock som kunde tjäna som hatt när han härmade musikalnumren, en fin sammetsask, en plastspork, en ensam växt.

Läs hela inlägget här »

Idag får jag göra sällskap med bloggkollegan Fripps filmrevyer. Henke har dessutom redan diskuterat dagens film på Shinypodden som precis har dragit igång sin tredje Hitchcock-säsong. Slink in och lyssna, vettja!

***

alt. titel: Fönstret åt gården, Fönstret mot gården, Fenêtre sur cour, Das Fenster zum Hof, Skjulte øjne, Vinduet mot bakgården, La ventana indiscreta, Alfred Hitchcock’s Rear Window

En man instängd i sin lägenhet, utan möjlighet att gå utanför dörren. Van vid ett äventyrligt liv som kringresande fotograf är lägenhetens begränsningar ytterligt påtagliga. Just nu kan han inte göra så mycket mer än att leva bland sina bildminnen och tjuvkika på sina grannar. Kameran och blixten, hans arbetsredskap, är undanlagda i ett skåp.

Rear Window hade mycket väl kunnat vara en pandemi-lockdown-thriller. Men nu är det mitten av 50-talet och James Stewart är faktiskt den ende som är hänvisad till sin lägenhet denna smältande varma sommarvecka tack vare ett brutet ben (som han givetvis skaffade sig i en ofantligt äventyrlig racerbilsolycka). Hans grannar kan komma och gå som de vill men spenderar ändå orimligt mycket tid i sina respektive lägenheter. Själv får han besök varje dag, såväl av den bestämda Thelma Ritter som den gudomliga Grace Kelly. Ritter är sjuksköterskan som ska se till att Stewart i växer fast i sin rullstol medan Kelly är hans flickvän. Sort of. Läs hela inlägget här »

Idag får jag haka på bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar, tack för det!

***

alt. titel: Råttatouille, Rottatouille

Vem som helst kan inte bli en stor konstnär, men en stor konstnär kan komma varifrån som helst. Till och med från avloppsledningarna. Råttan Remy har blivit separerad från sin familj under en storm och när han vågar sig upp från underjorden visar det sig att han är i Paris. Vilket är tur eftersom Remy älskar mat och, som alla vet, finns den finaste matlagningskonsten i Paris.

Läs hela inlägget här »

Texten publicerades för första gången på bloggen i september 2013.

alt. titel: Lånaren Arrietty, The Secret World of Arrietty

Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli torde vara mest kända för Spirited Away men sedan starten i mitten av 80-talet har man producerat knappt 20 filmer. Arrietty är en av de senare och bygger på Mary Nortons böcker om lånare. Själv hade jag ingen direkt relation till varken Arrietty eller lånare, bortsett från filmen ovan, och var därför spänd på slutresultatet. Hur skulle det funka med en japansk version av något som känns som en så typiskt brittisk barnbok?

Läs hela inlägget här »

Texten publicerades för första gången på bloggen i april 2014.

alt. titel: Ponyo på klippan vid havet, Ponyo, Ponyo on the Cliff by the Sea

Igår hade Hayao Miyazakis senaste (och sista) film Det blåser upp en vind premiär. Ponyo är av lite yngre datum.

Den lille pojken Sôsuke bor vid havet med sin mamma Risa. Pappa Kôichi är sjökapten men signalerar alltid i ljus-morse till sin lilla familj när hans fartyg passerar. En dag hittar Sôsuke en guldfisk som han döper till Ponyo men den försvinner snabbt tillbaka ut i havet igen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
John Wyndham
, The Midwich Cuckoos
Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg