You are currently browsing the tag archive for the ‘Flertyckande’ tag.

Det är allt för lätt att akronymen RGB slinker över tungan, men nu snackar vi inte en färgskala, utan en av USA:s mest kända jurister i modern tid – HD-domaren Ruth Bader Ginsburg.

Jag bestämde mig för ett riktigt tant-tema när jag inledde årets upplaga av Malmö filmdagar och följde upp Nothing Like a Dame (premiär i slutet på denna vecka) med RBG. Men medan de engelska 80-åringarna presenterades i ett skirt brittiskt sommarhus bland böljande kullar inleder den amerikanska motsvarigheten på gymmet. Till pumpande musik får vi se hur en fågelspäd liten gumma, iförd en joggingdress med texten ”superdiva!”, coachas till ytterligare ett par sekunder plankstående av en PT som är typ tre gånger så stor som hon. Och så bara några fler repetitioner med de färgglada hantlarna.

Om detta ska vara illustrativt för skillnaden mellan England och USA eller mellan skådespelerikonsten och juridiken låter jag vara osagt. Inte minst för att RBG snart har mig i ett fast grepp. Filmen som sådan är verkligen inget under av nyskapande när det gäller framställning – en myriad av äldre nyhets- och intervjuklipp varvas med nyfilmat material. Men för min del är det alldeles lagom eftersom själva ämnet, Ruth Bader Ginsburg och hennes karriär, är fullkomligt trollbindande.

En ung kvinna som i 17-åldern förlorade sin mor men aldrig glömde hennes två livsvisdomar: ”Be a lady” och ”Be independent”. I det tidigare fallet menar Ruth att den vägledande attityden för hennes del har varit att aldrig bli arg eller upprörd över motgångar och mothugg. Taktiken har istället handlat om att långsamt och metodiskt övertyga meningsmotståndarna om varför hennes ståndpunkt är den enda rimliga. Tesen ”Don’t get mad, get even” nämns aldrig men är allestädes närvarande.

Alla, från barndoms- till studiekamrater och kollegor, är rörande eniga om att Ruth aldrig varit en agitator eller orosstiftare men att hon besitter en ”quiet magnetism” som understryks av hennes obevekliga förmåga att alltid gå rakt på sak. Småprat om familjen, hälsan och väder ligger inte för denna kvinna.

Såsom en av få kvinnliga juridikstuderande på 1950-talet är det inte särskilt konstigt att Ruth blev intresserad av det dåtida samhällets könsdiskriminering. Medborgarrättsrörelsen hade haft hyfsad framgång (i alla fall relativt sett) när det gällde rasdiskriminering, nu var det kvinnornas tur.

Ruth beskriver att med så få kvinnor (nio stycken) i en klass på cirkus 500 män blev varje svar hon och hennes medsystrar avgav inte bara en reflektion på dem själva utan hela kvinnosläktets förmåga att klara av en juridikutbildning på Harward. Vissa av hennes medstudentskor blev säkert för evigt tillplattade av att bli kallad till en middag med fakultetens dekanus. Inte för att fira deras prestation, långt därifrån. Istället förhörde han var och en av dem hur de kunde motivera sin närvaro när allt de gjorde var att ockupera en plats som rätteligen borde ha tillhört en man. Så icke Ruth (som sagt, ”Don’t get mad…”).

I ett sådant genusklimat är det förstås inte särskilt konstigt att jobb på en respektabel advokatfirma inte var att tänka på, varför Ruth hoppade på det akademiska tåget (Columbia och Rutgers) och snart var ansvarig för kurser om ”Women and the law”. Tyvärr berättar inte RBG det allra minsta lilla om det faktum att Ruth i början av 60-talet tydligen också spenderade en hel del tid i Lund för att forska (givetvis lärde hon sig svenska på kuppen också) men det är ju sådant Wikipedia finns till för.

Ruth lade dock sakta men säkert sten till sten på det lilla fartgupp som behövdes för att börja stjälpa den könsdiskriminerande vagnen. Vid det här laget är jag som tittare inte ett dugg förvånad över att hon redan i början av 70-talet stod inför USA:s högsta domstol. Då pläderade hon bland annat för att kvinnliga rekryter givetvis borde vara berättigade till samma bostadsbidrag som sina manliga kollegor men däremot slippa kommentarer som ”You’re lucky we let you in here at all”. Ett tydligt exempel på Ruths vidsynthet och fokus på det slutgiltiga målet är att hon strax efter åtog sig ett fall där en änkling inte var berättigad till samma barnbidrag som änkor. Allt under parollen ”gender based discrimination hurts everyone”.

Det trevliga med en sådan här pass nyproducerad dokumentär är att den också har möjlighet att ta in den nytändning som Ruth Bader Ginsburg fått bland en yngre generation. I mitten av 2010-talet har hon blivit ”Notorious RBG” samt ett internet- och samtidsfenomen, närmast superhjältestatus, av sällan skådat slag.

Men även om Ruth inte sällan framstår som närmast robotlik i sin förmåga att hålla fokus och arbeta långt in på småtimmarna finns det också utrymme i RBG för både hennes operapassion och familjelivet. Det sistnämnda ger förstås anledning till funderingar eftersom barnen Jane och James säger att de beundrar sin mammas arbetskapacitet men i samma andetag också berättar hur mamma ofta sov hela helgerna av ren utmattning. Hur de hade en anteckningsbok med titeln ”Mommy laughs” och att noteringarna i den var hjärtskärande fåtaliga. Vilket å andra sidan framstår som lite märkligt för oss tittare eftersom vi får privilegiet att träffa en kvinna som förtjust skrattande kommenterar att en Saturday Night Live-sketch om henne själv är ”marvellously funny”. Kanske är det bara en åldersfråga?

RBG är en persondokumentär som är både upplyftande och inspirerande. Den visar att förändringar inte handlar om att förstöra historien (en ofta artikulerad rädsla från människor som inte längre ”känner igen sig”) utan att bygga en ny. Ibland kan faktiskt enskilda människor göra stor skillnad.

På själva visningen var jag ensam i Malmö, men fick sedan sällskap av Jojjenito som också lät sig fascineras av Ruth.

Annonser

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

För något annat kan man förstås inte kalla The Predator, försöket att än en gång blåsa liv i historien om utomjordingar som kommer för att jaga trofébyten (vilket därmed gör dem till jägare, inte rovdjur, och gissa hur många gånger The Predator gör en poäng av det?!). Det som möjligen gör mig lite ledsen i sammanhanget är att Shane Black (som ju hade en mindre roll i originalet från 1987) står bakom både manus och regi. Och jag gillade ju hans The Nice Guys.

Samtidigt är huvudpersonen för dagen, Boyd Holbrook, knappast vare sig någon Ryan Gosling eller Russel Crowe. Han spelar rangern Quinn McKenna som under en operation i Mexico plötsligt måste tampas med betydligt tuffare motstånd än några knarklangare utrustade med automatvapen. Utan att han riktigt förstår hur det gick till har en osynlig kraft dödat hans stridskamrater och han själv är mer eller mindre kidnappad av lika sinistra som hemlighetsfulla regeringsstyrkor vilka snart anländer till skådeplatsen.

De tror sig veta precis vad som försiggår eftersom de har koll på att samma sorts utomjording besökt jorden både 1987 och 1997 (but of course!). Men det är något med denna nye besökare som de inte riktigt kan få grepp om. Därför plockar de också in evolutionsbiologen Casey Bracket som inom fem sekunder inte bara identifierar helt främmande teknologi utan att höja på ögonbrynen utan också kort och koncist sammanfattar den allt övergripande frågeställningen: ”You wanna know if someone fucked an alien?”. Språkbruket i denna frågeställning kan dessutom ses som vägledande för filmen i sin helhet eftersom jag banne mig tror att Black skrivit in ”fuck” i var tredje mening (minst) som yttras.

Men sinistra och hemlighetsfulla regeringsstyrkor som tar hand om strandade utomjordingar är förstås inte att lita på. Snart är både Casey och Quinn på rymmen tillsammans med ett gäng PTSD-veteraner som Quinn mött på vägen (kallad grupp 2, det vill säga ”The sequel to group one, only stupider”). Ett gäng som, när det gäller, förstås visar sig fungera lika bra som vilket fullfjädrat ranger-team som helst.

Låt mig med en gång förtydliga: även om jag gillar originalet med Arnie som predatordråpare är det ingen film som jag håller för helig eller ens sett de senaste åren. Så mina invändningar mot The Predator anno 2018 har inget att göra med att jag hela tiden satt och jämförde filmerna – så väl minns jag inte ens Predator. Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att The Predator lika gärna hade kunnat heta The Space Monster och handlat om valfri hittepå-best. Historien är ett slags hopkok med ingredienser från Gökboet, Transformers och slumpartad special forces-soldatfilm, säg, Navy SEALs, Black Hawk Down eller varför inte The Dirty Dozen.

Det finns så mycket som är problematiskt i den här soppan, såväl stort som smått. När det gäller småsaker anges det exempelvis mycket noga att Stargazer-projektet plockar upp Casey vid just Johns Hopkins-universitetet vilket inte spelar någon som helst jäkla roll överhuvudtaget. The Predator planterar dessutom hypotesen att personer med autismspektrumtillstånd skulle vara ”the next link in the evolutionary chain”, vilket i mina ögon framstår som direkt oansvarigt.

I det stora finns en olycklig soldatglorifiering där jag skulle kunnat känna en viss sympati om huvudpoängen varit att ge uppmärksamhet åt militära PTSD-offer. Som det är nu förvandlas allvarstyngda problem som självmordsbenägenhet och Tourettes snarare till en slags gisslan för att The Predator ska kunna låtsas att den har mer djup än en floursköljningskopp. Att filmen inte alls tycks se det problematiska i att sätta vapen i händerna på män som fem minuter tidigare utmålats som labila vrak (fast småroligt labila, förstås) med orden ”Now you have a gun in your hand! We’re soldiers!” blir…problematiskt. Direkt orimligt blir budskapet att en gäng labila vrak aldrig någonsin skulle utnyttja en sovande kvinna eftersom de också är amerikanska soldater, vilka inte ägnar sig åt sådana skamliga handlingar.

Den här önskan att både ha kakan kvar och äta upp den (och dessutom göra det utan att behöva lägga två strån i kors) spiller över till en generellt trivialiserande inställning till våld och dödande. Å ena sidan är det riktigt brutalt och blodigt. Mängden döda kroppar samlas raskt på hög. Å den andra sidan ska vi (åtminstone ibland) också skratta åt det här våldet. I en scen avfyras exempelvis ett av de livsfarliga predator-vapnen av misstag i ett vanligt villakvarter. Hade The Predator varit en annan sorts film hade vi fått se hur en hjälplös taskmört tvingas se sitt hus explodera, men på tryggt avstånd, och därmed kunnat skratta åt klavertrampet. Som det är nu går taskmörten ett blodskvättande öde till mötes innan huset exploderar men vi förväntas fortfarande tycka att det är roligt.

Men…det fanns en detalj med The Predator som faktiskt var dumrolig istället för bara dum och det var utropet ”Fuck me in the face with an aardwark!” Så där ser man, till och med en humorbefriad monsterfilm kan hitta ett skämt ibland.

Vi var några stycken som passade på att hänga lite med utomjordingar nere i Malmö
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Tillsammans täcker vi ganska väl in det nedre spektrat av en femgradig betygsskala, så för balansens skull kan man med fördel hoppa in hos Toppraffel! som är betydligt nöjdare än vad vi lyckades bli.

Gänget ombord på forskningsstationen Mana One gör vad varje vetenskapsman (och -kvinna) med självaktning bör göra: de tar sig till ställen där människan inte har någon egentlig plats.

Läs hela inlägget här »

En bit in i Mission: Impossible – Fallout, Ethan Hunts senaste äventyrskrönika, börjar jag fundera på i vilken av filmerna som Charlize Theron var skurken med det luddiga syftet för alla sina illdåd. Handlade det inte om en hårddisk av något slag? Och kanske en kidnappningssituation?

Läs hela inlägget här »

1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…

I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.

Läs hela inlägget här »

Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.

Läs hela inlägget här »

Det sägs att den enögde är kung i de blindas rike. I de tystas rike kan de teckenspråkiga knappast regera, men åtminstone ges en chans att överleva.

A Quiet Place inleder med en i skräckfilmssammanhang välbekant scen – ett övergivet snabbköp och snabba, nakna barnfötter. Men här utgör inte det tysta tassandet ett hot utan själva grunden för livhanken. Vi förstår snart att den lilla människoskaran hör ihop och att de alla är livrädda för att ge ifrån sig ett enda ljud.

Läs hela inlägget här »

Det är inte utan att man måste beundra Disney för deras förmåga att klämma precis varenda krona som rimligtvis går att klämma ur sina historier, produkter eller vad man väljer att kalla dem. Inte nog med att bokmalen och drömmaren Belle från Beauty and the Beast-originalet figurerat i bolagets prinsessutbud sedan detta lanserades på bred front, den tecknade filmen förvandlades också till en framgångsrik Broadway-musikal. Så pass framgångsrik att det nu var dags att baxa hela härligheten tillbaka till vita duken igen.

Läs hela inlägget här »

Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.

***

Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!

Läs hela inlägget här »

Det tänds en ovanlig gnista mellan den världsvane eleganten och den oansenligt rodnande servitrisen på det lilla landsortshotellet. Hon tackar omedelbart ja till en middag och efteråt följer med honom till hans hus. Men inte för att titta på några etsningar eller andra förskönande omskrivningar. När andra män skriver poesi för att förföra kvinnor skapar Reynolds Woodcock dem ett klädesplagg som får dem att känna sig unika och bekväma i sin egen kropp för kanske första gången i hela sina liv. Han ger dem helt enkelt den perfekta klänningen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Camille
Meg Wolitzer, The Wife

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser