You are currently browsing the tag archive for the ‘Flertyckande’ tag.
Texten publicerades för första gången på bloggen i september 2013.
alt. titel: Lånaren Arrietty, The Secret World of Arrietty
Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli torde vara mest kända för Spirited Away men sedan starten i mitten av 80-talet har man producerat knappt 20 filmer. Arrietty är en av de senare och bygger på Mary Nortons böcker om lånare. Själv hade jag ingen direkt relation till varken Arrietty eller lånare, bortsett från filmen ovan, och var därför spänd på slutresultatet. Hur skulle det funka med en japansk version av något som känns som en så typiskt brittisk barnbok?
Texten publicerades för första gången på bloggen i april 2014.
alt. titel: Ponyo på klippan vid havet, Ponyo, Ponyo on the Cliff by the Sea
Igår hade Hayao Miyazakis senaste (och sista) film Det blåser upp en vind premiär. Ponyo är av lite yngre datum.
Den lille pojken Sôsuke bor vid havet med sin mamma Risa. Pappa Kôichi är sjökapten men signalerar alltid i ljus-morse till sin lilla familj när hans fartyg passerar. En dag hittar Sôsuke en guldfisk som han döper till Ponyo men den försvinner snabbt tillbaka ut i havet igen.
alt. titel: Katternas rike, The Cat Returns, Katteprinsen
I min text om Hayao Miyazakis långfilmsdebut, Slottet i Cagliostro, liknade jag mästertjuven Lupin III vid en katt som alltid landar med tassarna i backen. Föga kunde jag då ana att Ghibli dryga tjugo år senare skulle klämma ur sig Katternas rike, en slags mashup mellan Miyazakis hjälte och kattfiguren Baronen från Om du lyssnar noga.
Taylor Sheridan har ett ganska gediget CV när det kommer till thrillermanus – Hell or High Water samt både Sicario och uppföljaren Day of the Soldado. I fallet Wind River har han inte bara hållit i pennan utan också regissörstaktpinnen.
alt. titel: Cowboy Bebop: The Movie, Cowboy Bebop: Knockin’ on Heavens Door
Ett udda gäng prisjägare i ett slitet rymdskepp som kuskar runt och tar vilka påhugg som än kommer i deras väg, låter det bekant? Med en dos cynicism som ändå aldrig ligger mer än ett tuppfjät från motvillig solidaritet och humanism inslängd i mixen?
alt. titel: Sabotör, Mennesker bag din ryg
Barry Kane är på flykt undan polisen och förföljer samtidigt mannen som kan bevisa hans oskuld. Barry uppfyllde nämligen sin krigsplikt genom att arbeta på Steward Aircraft Works när fabriken drabbades av ett lömskt sabotage som tog livet av Barrys kompis Ken. Nu misstänker man att Barry var ansvarig för illdådet medan flyktingen är helt säker på att den skyldige istället är mannen han och Ken stötte ihop med strax innan den fatala branden. Jag menar, vem har råd att gå runt och tappa 100 dollar-sedlar till höger och vänster?!
Man kan väl hoppas att regissören Michael Angelo Covino har en bättre relation till medmanusförfattaren Kyle Marvin än deras namnen Mike och Kyle i The Climb. Filmen bygger på Covino och Marvins kortfilm med samma namn från 2018. Utifrån IMDb:s kortfattade beskrivning skulle jag gissa att föregångaren förvandlats till den långa och sugande cykelstigningen på en fransk, slingrande bergväg i långfilmens inledning.
Som vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.
alt. titel: Döden på Nilen, Mord på Nilen
Den kallsinnige mördaren ombord på flodbåten Karnak hade uppenbarligen hoppats på att Nilens vatten skulle svälja paketet som fastnade i fiskarnas nät. Nu hamnar det i istället i den berömde detektiven Hércule Poirots knubbiga händer och ger honom ytterligare ett par ledtrådar för de små grå hjärncellerna att klura på.
alt. titel: Trollkarlen från Oz
Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.
That’s what HE said!