You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.

Children of the Damnedalt. titel: De fördömdas barn

Fyra år efter att Gordon Zellaby gjort processen kort med de små djävulsbarnen i Midwich var det dags igen. Nu har sex barn av enastående intelligens fötts i olika länder världen över och UNESCO beslutar att samla dem i London. Big mistake…

Alla kidsen smiter nämligen från sina respektive ambassader och förskansar sig i en övergiven kyrka med hjälp av Susan Eliot, moster till ledaren Paul. Psykologen Tom Lewellin och genetikern David Neville var de som upptäckte Paul tack vare ett internationellt IQ-test och de försöker förgäves förstå vad barngruppen är ute efter. Men snart tar global skrämselpolitik över och alla inblandade länder är fast beslutna att inte låta någon av de andra lägga vantarna på ”deras” barn.

Ni vet den klassiska historien om kung Salomo som lyckades klura ut vem av två kvinnor som var biologisk mor till ett barn genom att hota att hugga det mitt itu? Han hade inte haft en chans i det här läget eftersom alla inblandade helt klart föredrar en lösning som slutar med en hel hög döda ungar. Bara så länge det innebär att ingen av de andra länderna kan få någon fördel i kapprustningen.

Det lysande undantaget till denna regel visar sig efter hand vara psykologen (surprise, surprise…) Tom. Hans ”mjuka” vetenskap tillåter en betydligt större öppenhet inför vad barnen kan vara och visa sig betyda för mänskligheten än genetikern David. Här går alltså skiljelinjen snarare mellan personligheter (eller C.P. Snow) än mellan vetenskap och militarism som var fallet i Village of the Damned.

David är den kallsinnige naturvetaren som först är nyfiken på vilka mutationer som barnen egentligen är uttryck för, för att sedan snabbt komma till slutsatsen att de är en överlägsen art i den evolutionära kampen. Äta eller ätas och om vi inte slår tillbaka med kraft kommer vi snart att vara kontrollerade av den nya arten. Fråga bara aporna…

Det är också David som kommenterar ”breeding always tells” i samband med Pauls slampiga mamma, pressar alla mödrarna med frågor om vilka barnens fäder är och sedan avfärdar dem som labila när de blir synbarligen stressade över frågorna. Men hur skulle de kunna bli annat när de alla upplever sig ha genomgått en oförklarlig jungfrufödsel?

Barngruppen i Village of the Damned var ondskefull mer eller mindre per automatik. För även om mamma ger en lite för varm mjölk i nappflaskan är det knappast rimligt att tvinga henne att stoppa ned handen i kokande vatten. Detta mångkulturella gäng är länge mer ambivalent och tycks bara försvara sig när nöden kräver. Men då gör de det med besked och scenen där de drar igång en slags ljudvågsdödsmaskin i den gamla kyrkans orgel är faktiskt riktigt obehaglig.

Jag måste också nämna en detalj som gjorde mig oerhört nyfiken. Först en bit in i filmen förstår jag att Tom och David är rumskompisar. Låt vara att filmen tydligt visar hur de sover i skilda sovrum men jag måste ju ändå undra om det var meningen att man som tittare skulle uppfatta dem som ett gay-par och i så fall i vilket syfte. Samtidigt blev manlig homosexualitet avkriminaliserad i England först 1967, så det kanske bara är jag som övertolkar.

På det hela taget gör Children of the Damned mig lite förvirrad. Originalet är i alla avseenden en elegantare och snyggare berättad film men samtidigt lyckas uppföljaren i omgångar skapa en obehaglig stämning med vindlande Londongatulabyrinter och en överrörlig kamera. Dessemellan har den emellertid grava tempoproblem och kan vara direkt seg. Jag vet heller inte hur smart det var att sumpa chansen att göra barnen i princip stumma och därmed tvingas använda Susan Eliot som sitt språkrör. Förutom denna roll fyller hon nämligen ingen som helst funktion i handlingen och det är alltså en roll som undan för undan blir allt onödigare.

Till dessa nackdelar eller problem måste också läggas upplösningen som är tungfotat, övertydlig och på gränsen till outhärdligt högtravande och moraliserade. Samtidigt som den strax dessförinnan lyckades skapa mer spänning än jag någonsin upplevde i originalet. Förvirrande var ordet, sade Bull.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

The Damnedalt. titel: …de kallblodiga, These Are the Damned

Den lilla kuststaden Weymouth har blivit ett farligt ställe. En amerikansk turist som chevalereskt erbjuder en ung flicka sin arm för att ”hjälpa” henne att korsa gatan blir strax nedslagen av gänget som flickan tillhör. Regeringstjänstemannen Bernard som träffar den nedslagne Simon strax efter tillbudet kan bara sucka och bekräfta att nya, våldsammare tider också hittat fram till det sköna Albion.

Men Simon måste ha fått ett riktigt hårt slag i huvudet av det där gänget, för när flickan Joan plötsligt dyker upp på hans båt kallar han varken på polisen eller slänger henne överbord. Istället försöker han övertala henne att lämna gänget som leds av hennes bror King och medelst ett desperat skutt ned i Simons båt gör hon just det.

Men brodern är inte beredd att vare sig lämna ifrån sig Joan eller strunta i Simons ringaktning för Kings i sanning galna beteende. Gänget förföljer Simon och Joan och tvingar dem efter en nattlig jakt att fly in på ett väl inhägnat militärområde. Samma område där Bernard jobbar med sina topphemliga experiment.

Det är alltid spännande att sätta sig framför en helt okänd film. The Damned var en titel som dök upp när jag inför detta tema hetsgooglade fraser som ”best british horror movies” men utöver det visste jag inte så mycket mer. Jo, att den producerats av Anthony Hinds och därmed var en Hammer-film. Men där vet jag ju av erfarenhet att produktionsbolaget i sig inte säger särskilt mycket om varken innehåll eller kvalitet.

Ganska snart börjar jag undra vad fasiken detta är för något. Kings gäng beter sig som de deltar i en blandning av West Side Story och A Clockwork Orange. Inte minst King själv, som till skillnad från de andra killarna inte klär sig i MC-utstyrsel utan i elegant kavaj och med ett paraply (med en överraskning i handtaget…). Oliver Reeds intensiva och kolsvarta blick antyder att här har vi en Tvättäkta Galning men det blir kanske lite…överspelat. (Här kan det dock vara läge att påminna sig om att Reed hade sin första huvudroll i Hammer-rullen The Curse of the Werewolf.)

Detsamma gäller utbytet mellan den propre Bernard och den mer frisinnade skulprisen Freya Nielsen, spelad av ingen mindre än Viveca Lindfors. Man förstår att Bernard brukar hyra ut ett hus till Freya på landområdet där han jobbar och att de haft en historia tillsammans (mest för att Freya är väl intim med en man som bara skulle vara hennes hyresvärd). Hon skämtar om hans hemligstämplade arbete medan han gravallvarligt replikerar ”If I were to tell you…even a little bit about…what you call my ‘secrets,’…I might be condemning you to death”. Festlig kille, den där Bernard…

Nå, till slut landar ändå historien i det där militärområdet där det visar sig att Bernard, militären och ett gäng andra typer håller en grupp barn fångna i en underjordisk bunker. Det är ingen hejd på alla halvkvädna visor och antydningar om att både barnen (och, förhoppningsvis, vi i publiken) ska få veta allt ”when the time comes…”

Själva upplägget på The Damned är ganska spännande, en historia som i förstone ser ut att vara en fortsättning på Village of the Damned men som sedan svänger till att bli en paranoid berättelse om det globala kärnvapenhotet. Bernard är helt övertygad om att Slutet förr eller senare kommer och då är bunker-barnen det enda hopp mänskligheten har. Så från Bernards sida finns alltså en viss omtanke, medan den fyrkantige major Holland bara kan prata säkerhetsrisker. Samtidigt görs det tydligt att inte heller Bernard backar för särskilt mycket när det gäller att bevara sin hemlighet. Vare sig Staten eller Militären är alltså etablissemang som medborgarna kan luta sig mot i trygg förvissning att de ser till allas bästa.

Men det hela blir alldeles för konstigt i händerna på amerikanske regissören Joseph Losey (svartlistad i Hollywood) och manusförfattaren Evan Jones (som i och för sig på kort tid fick skriva om en tidigare manusversion). Alla deltagande uppvisar mer eller mindre überteatraliskt överspel och särskilt Shirley Anne Field i rollen som Joan klarar inte av det. Henne har vi tidigare träffat i Peeping Tom och jag vill minnas att hon även där var ett av de svagare korten.

Överspelet kombineras med synnerligen märkliga relationer som påminner en del om vissa giallos som jag tog mig igenom förra året. Simon försöker exempelvis omgående limma på Joan i en situation där hon inte borde vara det minsta mottaglig för sådana närmanden men givetvis är det (i slutänden). När hon säger att hon alltid velat vara något mer än ”someone’s girl” frågar han henne om hon vill gifta sig med honom. Det finns egendomligt outtalade incestuösa vibbar mellan Joan och King. King klampar i sin tur objuden in i Freyas hyrda hus men hon tycks inte bli rädd för honom trots att han beter sig minst sagt labilt. Däremot blir hon i ett slag fullkomligt hysterisk när han börjar gå loss på en av hennes skulpturer med en yxa.

Till det kommer att historien berättas på ett hackigt sätt med få introduktioner som skulle kunna underlätta tittarens förståelse för vad scenen och personerna betyder. I inledningen är det alltså ganska oklart i vilken relation Bernard och Freya står till varandra eller varför de träffas på en hotellservering. När en sönderslagen Simon stapplar in blir den ännu luddigare – känner han dem sedan tidigare och vem är han egentligen? Varför hyr Bernard ut ett hus där hyresgästen har alla möjligheter att när som helst snubbla över hans hemligheter? Och hur ska egentligen slutet tolkas? Jag tvingas som tittare dra allt för många osäkra slutsatser för att skapa mitt eget sammanhang.

The Damned är främst intressant genom att vara en brittisk version av en annars klassisk amerikansk och japansk domedagsgenre. Den har visuella ambitioner och får ibland till något hjärtskärande i samband med bunkerbarnen men är i slutänden allt för märklig för att bli riktigt underhållande för min del. Däremot är frågan om inte en viss Stanley Kubrick både såg och hämtade inspiration till såväl Dr. Strangelove som A Clockwork Orange.

star_full 2star_full 2

Peeping TomHade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.

Å ena sidan är den ett professionellt verktyg, både i rollen som kameraman på en filmstudio och som pin-up-fotograf. Å andra sidan utgör kameran, eller snarare de bilder som den producerar, en obönhörlig lockelse. Marks högsta önskan här i livet , egentligen hans enda tydliga drivkraft, är att fånga ett enda ögonblick av oförfalskad, mänsklig rädsla.

Jag får en känsla av att Mark borde ha kunnat relatera till den tidiga behaviorismens tvetydiga poster boy – Lille Albert. Pojken plockades vid nio månaders ålder upp av psykologerna John B. Watson och Rosalie Rayner, vars syfte var att undersöka om, och i så fall hur, man kunde framkalla stark fobi hos ett i övrigt normalt barn. Experimentet lyckades över förväntan – snart var lille Albert livrädd för den vita råttan som han innan dess gillat att leka med.

Tidigt i Peeping Tom får både Helen och publiken nämligen veta att Marks biolog-farsa gjorde en vana av att filma sin son i de mest obekväma av situationer, särskilt när grabben tjuvkikade på kyssande par eller vaknade mitt i natten av en mardröm. Drömde han inga mardrömmar var pappa inte främmande för att exempelvis dumpa en ödla i Marks säng. Allt i den biologiska forskningens namn. Inte så konstigt att Mark växt upp till att bli storslaget och skoptofilt nervvrak (”I never knew a moment’s privacy”).

Min kopia av Peeping Tom innehåller en kort introduktion av Martin Scorsese, där han kallar filmen en ”terrifying experience”. Det är ju också en film som man ganska snabbt hör talas om ifall man är det minsta intresserad av skräckgenren. Jag hade dock mina aningar om att Peeping Tom inte var en ”vanlig” skräckfilm och de blev tyvärr besannade.

Själv skulle jag kalla filmen för ett psykologiskt drama där det förvisso ligger en viss spänning i huruvida Mark ska kunna hålla sig ifrån Helen eller inte. Det finns annat som också talar till dess fördel, eller som i alla fall får mig att förstå varför så många pratar om den. Musiken, komponerad av en viss Brian Easdale, är pianobetonad, påträngande, modern och hysterisk. Det sätter utan tvekan sin prägel på filmen, men den var ett element som jag för min del gärna hade kunnat hoppa över.

Peeping Tom är, förstås, en oerhört visuellt medveten film vad gäller sådant som färger, belysning, utsnitt och vinklar. Inte för inte blir ju även den kamera som filmar hela alltet, och i slutänden vi i publiken, medskyldiga till det tjuvtittande som Mark ägnar sig åt. När det gäller kameror, blick och iakttagande finns det tillräckligt med lager för att underhålla filmvetarstudenter för ytterligare decennier framöver.

Och här kan jag tycka att Peeping Tom, med manusförfattaren Leo Marks i spetsen, lyckas komma åt en tankeväckande åder i skräckgruvan – obehaget i att vara iakttagen. En annan människas blick kan snabbt förvandlas till något som invaderar den privata sfären och Mark gör detta ännu tydligare genom att också bevara invasionen för eftervärlden med hjälp av sin kamera. Jag är naturligtvis inte den första som gör den kopplingen, men släktskapet mellan Peeping Tom och den gryende giallogenren synes vara starkt. Även där är ju ofta Blicken och Seendet betydelsefullt på flera sätt. Eftersom en hel del av filmens scener utspelas i en filmstudio får den mig att särskilt tänka på Michele Soavis slasherinnovativa Deliria.

Detta blir alltså den sortens film där jag får lust att sätta fingret på hakan och mumla ”intressaaaant…”. Den kan säkert vinna på omtittar. Det var lite kul att få en inblick i den brittiska pin-up-fotobusinessen där ”views”, alltså bilderna, säljs med omslag som i närmast uppseendeväckande tydlig skrift anger ”Educational books” (affärsinnehavaren förbindligt till kunden: ”Shall I put you on our mailing list, sir?” Kunden fullkomligt förfärad: ”Oh, no!”).

Men i nuläget vete tusan om jag skulle kalla den för ”bra”. Jag blir exempelvis inte klok på varför man har besatt huvudrollen med Karlheinz ”Carl” Boehm eftersom han lite nu och då faller tillbaka på en vagt tysk accent som enbart blir förvirrande. Hans magnifika överspel som Galen© (darrig, blek, kallsvettig, stammande, tvetydigt kramande sin kamera) gör mig inte rädd, inte ens obehaglig till mods. I mina ögon blir det tyvärr mest tramsigt. Jag fattar inte heller varför Anna Massey i rollen som Helen lite nu och då beter sig som om hon vore 14, när det tydligt uttalas att hon ska vara 21 och jobba som bibliotekarie.

En begriplig klassiker men en obegriplig skräckfilm.

star_full 2star_full 2star_half_full

Downton AbbeyDet är många vid herresätet Downton Abbey som har sina underbyxor hoptvinnade till en tandtrådssmal sträng den här sensommaren, anno 1927. Earlen av Grantham har vid frukostbordet lakoniskt konstaterat att hans majestäter Edward och Mary plägar göra dem ett besök inom kort. En händelse som givetvis får konsekvenser långt utöver att husets damer behöver fräscha upp sina bästa hovnigningar.

Läs hela inlägget här »

Odjuret

I efterordet till Tre timmar, Anders Roslunds egen fortsättningbok på deckarserien som han och Börge Hellström började skriva tillsammans, berättar författaren att ambitionen med hela projektet var att blanda fakta och fiktion. Inte bara fria fantasier om ett gäng poliser som löser fall efter fall, det ena mer spektakulärt än det andra. Utan också introducera läsaren till alla andra inblandade när det kommer till kriminell verksamhet, såväl offer som förövare.

Box 21.jpg

Läs hela inlägget här »

Barton FinkVad gör ett par skarpa författare när de snärjt in sig allt för mycket i det manus de för närvarande arbetar med och inte kommer vidare? Jamen, tar en paus och istället börja skriva om en författare som står och stampar på samma fläck med sitt manus förstås! Eller ja, det var i alla fall så Joel och Ethan Coen löste ”skrivkrampen” de fick av Miller’s Crossing, med alla dess intrikata vridningar och vändningar.

Läs hela inlägget här »

Millers Crossing.jpegalt. titel: Dødens ekko

Första filmen ut vårterminen 1992 vid Filmstudion i Umeå var bröderna Coens Miller’s Crossing (en termin som annars tillägnades Rainer Werner Fassbinder). Programhäftet menade att den inte var ”en film för envar, utan kontroversiell i sin kompromisslöshet och med sin svarta ironi”. Själv har jag ärligt talat bara ett vagt minne av en gangsterfilm som jag inte blev jätteförtjust i. Kanske hade jag förväntat mig en ny Raising Arizona, den enda Coen-film jag dittills sett? Den här känslan av att inte uppskatta Miller’s Crossing till dess fulla värde återkom när Henke och Carl diskuterade filmen i Shiny-poddens Coen-säsong.

Läs hela inlägget här »

True Grit bokDrängfull och uppfylld av hat över en inbillad oförrätt vid kvällens kortspel skjuter Tom Chaney ihjäl sin arbetsgivare Henry Ross. Ross, som enligt alla är en hygglig karl och bara försökte få sin tölpaktige lantarbetare att lugna ned sig några hekto. Chaney flyr Fort Smith på Ross häst Judy in i det intilliggande indianterritoriet.

Läs hela inlägget här »

438 dagar.jpegSom berättare och filmskapare är det säkert lätt att lockas av den otroliga historien om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Perssons fångenskap i ett etiopiskt fängelse under mer än ett år. Närmare bestämt fyrahundratrett… ja, ni fattar. Få svenskar torde ha missat förloppet, antingen vid själva hemkomsten med allt vad det innebar av presskonferenser och mediauppbåd eller vid publiceringen av boken med samma titel som filmen. 438 dagar inleds trots det med den, i det här fallet, närmast överflödiga upplysningen om att filmen är ”baserad på en sann historia”.

Läs hela inlägget här »

The Night of the Hunter.jpgalt.titel: Trasdockan

Gud föder höken, sägs det. Och höken i det här fallet är Harry Powell. Enligt hans sätt att se på tillvaron slänger Gud alltid till honom en åldrande liten änka med en sparad slant närhelst han behöver det. Hans persona av en Guds man tjänar honom förstås väl i dessa syften, särskilt som han genom sina knog-tatueringar (L-O-V-E och H-A-T-E) mycket illustrativt kan beskriva den ändlösa kampen mellan ont och gott genom att armbrottas med sig själv.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Guy Boothby, Dr. Nicola’s Vendetta
David Baldacci, Last Man Standing
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser