Spencer (2021)

Spencer sätter med en gång myror i huvudet på mig. Filmen inleds nämligen med frasen ”a fable from a true tragedy”. Ok, så här har vi någon som försökt tänka till utanför lådan med den vanliga proklamationen: ”based on/inspired by true events”.

Men om vi nu ska försöka dissekera det här uttalandet lite mer i detalj börjar jag nästan undra om det är någon som försökt tänka till lite för mycket? Filmens “fabel” ska alltså utgå från den ”sanna tragedin” som väl rimligtvis bör vara Diana Spencers olycka att under ett antal år vara medlem av den brittiska kungafamiljen. Prinsessa av Wales. Gift med Charles, kronprinsen. Men jag kan inte se annat än att det är exakt vad Spencer handlar om eller försöker beskriva. Den “sanna tragedin” står alltså i fokus, snarare än att vara utgångspunkt för en “fabel”.

Det som däremot sannolikt skulle behöva ett förbehåll i sanningsenlighetens namn är just själva händelseförloppet. Som så ofta annars i fallet BOATS har ramen säkert verkligen hänt och kan beläggas. Alltså att valda delar av kungafamiljen spenderade julafton, juldag och annandag 1991 (enligt Wikipedia, jag minns inte om årtalet angavs i filmen) på Sandringham Estate i Norfolk, däribland Diana, Charles, sönerna William och Harry samt drottningen. Men närmare än så gissar jag att det inte går att komma – vem som pratade med vem om vad, hur många gånger Diana sprang på toa för spy och vad Charles verkligen gav henne i julklapp det året.

Går vi sedan över till ordet ”fabel” blir det inte direkt tydligare vad Spencer egentligen är ute efter. Enligt SAOB kan en fabel bland annat vara en ”berättelse med overkligt eller diktat innehåll” eller en ”allegorisk berättelse som åskådliggör en moralisk sats eller levnadsregel eller praktisk sanning”. Den första definitionen är så pass allmängiltigt att jag tänker att man i så fall inte behövt använda just ordet ”fabel”, då hade det väl gått lika bra att skriva ”based on/inspired by a true tragedy”? Därmed bör alltså Spencer inte bara vara en allegori, utan också ha ett sedelärande budskap.

En allegori är filmen som synes inte ens i närheten av att vara. Efter avslutad titt måste jag erkänna att jag också ställer mig helt frågande inför dess eventuellt sedelärande innehåll. Jag uppfattar att chilenske regissören Pablo Larraín snarare velat fokusera på att i någon mån göra ett omtag av sin tidigare Jackie. Det vill säga skapa en film om en djupt olycklig ung kvinna som är djupt olycklig till tonerna av ett olyssningsbart score signerat Jonny Greenwood.

För att Diana mår piss mitt bland allt överflöd (av såväl mat och kläder som traditioner) behöver man inte undra särskilt länge över. Hon är instängd och påpassad till förbannelse. Det görs heller ingen hemlighet att det är maken och hans familj som är fabelns monstrum, vilka lever i en slags parellellvärld till Diana (det tar 35 minuter innan vi ser henne interagera med någon av dem).

Filmens avslutning är förvisso otvetydig rent stämningsmässigt. Men den skapar i sin tur problem för min tolkning av filmen (vilket inte har något att göra med att den inte är det minsta sedelärande eller moralisk). Vill Spencer verkligen påstå att hyfsat grav ohälsa vad gäller ätstörningar och självskadebeteende löser sig av sig självt bara för att man sätter ned foten, sjunger en glad 80-talsdänga (All I Need is a Miracle) och köper sig lite snabbmat?

Jag var måttligt förtjust i Jackie medan Spencer slank ned något lättare, sannolikt beroende på (extremt) lågt ställd förväntningar samt att narrativet är mer linjärt och därmed lättare att ta till sig. Men någon större hit blev inte heller detta. Oscars-surret kring Kristen Stewart är ganska ihärdigt, även om hon förlorade ”sin” Golden Globe till Nicole Kidman. Rent objektivt kan jag förstå surret och det beror inte bara på att jag aldrig hade kunnat ana hur pass lik Diana Stewart kunde bli. Kruxet är främst att jag inte alls kan knyta an till hennes suicidala kronprinsessa. Rolltolkningen är ansträngd och affekterad men det är inte ”dåligt skådespeleri-stelt” utan snarare ”medvetet och teatermässigt-stelt”. I mina ögon (och öron) blir det emellertid lik förbannat spänt och onaturligt.

Utseendemässigt är det däremot svårt att hitta några större fel på Spencer, även om större delen tydligen spelades in i Tyskland. Framställningen av Sean Harris kökspersonal som liktydiga med soldater vid frontlinjen var riktigt rolig, detsamma gällde den lätt bisarra traditionen (påhittad eller ej) med obligatorisk invägning för att, med en motsvarande utvägning, kunna säkerställa att gästerna njutit riktigt ordentligt av julmaten. Instiftad av ingen mindre än prins Albert – ”just a bit of light fun”.

Jag hade lika svårt att fastna för biopic:en Diana som kom för några år sedan med Naomi Watts i huvudrollen. Så i nuläget får jag hålla mig till The Crowns Emma Corrin för en Diana i ett mer njutbart sammanhang.

Hustlers (2019)

Strippklubb. Kanske inte den vanligaste av arbetsplatser men det innebär inte att de anställda är olika andra anställda, exempelvis vad gäller drömmar om att avancera inom sitt yrkesområde. Bli bättre på sitt jobb, helt enkelt.

Nu är det kanske inte enbart yrkesstolthet som gör att Dorothy, artistnamn Destiny, avundsjukt betraktar den ouppnåeliga Ramona Vega uppe på scenen. Nej, Destiny är primärt fokuserad på konsekvensen av Ramonas skicklighet vid stripp-stolpen – den prasslande uppskattning som Ramonas trollbundna kunder närmast skottar upp på scenen över sin drottning.

Ety detta är första halvan av 00-talet när rika Wall Street-snubbar uppenbarligen badade i 100-dollarssedlar. Varvid sådana som Destiny och Ramona förstås också ville ha sig en bit av den kakan. Och det bästa sättet de kan klura ut att göra det på, är inom ramen för strippklubbskonceptet. Ni vet, VIP-rum där drickat kostar extra men övervakningskameror lyser med sin frånvaro. I någon mening alltså redan där en riggad situation som slajdar betänkligt på gränsen till bedrägeri. Så vad spelar det då för roll om man kan hjälpa den situationen ännu lite mer på traven genom att göra kunderna ännu lite mer glada i hatten? Vad är bättre än sprit? Varför inte sprit plus ketamin plus ecstasy?

The lives of the rich and famous. Berättelser som ger uttryck för lockelsen av pengar och olika sätt att visa världen att vissa har gott om (alldeles för mycket?) av den varan upphör tydligen aldrig att fascinera. Jag upplever att Hustlers ganska medvetet spelar på den fascinationen på mer än ett sätt. Å ena sidan får vi följa Destiny som tydligt ger uttryck för att hon vill tjäna så mycket pengar hon bara kan på sitt strippande. Till en början kanske det handlar om att kunna betala av sin mormors bolån och sätta mat på bordet men reality-program som Keeping Up With the Kardashians rullar förebådande i bakgrunden. Destiny vill verkligen hänga med sådana som Kardashian-familjen eller i alla fall ha deras livsstil. Så det dröjer inte länge innan Destinys ambition slutar handla om låneavbetalningar och istället börjar ta sikte på dyra statusprylar.

Och därmed är vi framme vid nästa nivå, där publiken får en ganska idylliserad beskrivning av hur Destiny och hennes kollegor, hennes systrar, har blivit en Kardashian-familj som vi ska titta på och avundas. De har en överdådig julfest med svindyra presenter och glada miner, där överflödet hade kunnat funka i vilken reality-såpa som helst.

Samtidigt tycker jag ändå att Hustlers (eller ja, regissör och manusförfattare Lorene Scafaria) hanterar dessa olika perspektiv ganska fingerfärdigt eftersom det tidigt görs tydligt att det vi får se mer eller mindre är en dramatisering av Destinys berättelse som hon drar för en frågvis journalist. Det är alltså Destiny själv som hellre vill påminna sig och idyllisera det härliga systerskapet, snarare än vad kvinnorna hade varit tvungna att göra för att komma dithän. Det är Destiny som med avundsjuka blickar äter upp Ramonas prestation på den neonbelysta stripp-scenen, där fokus inte ligger så mycket på hennes kropp som på sedlarna vilka konstant regnar över henne från de överentusiastiska männen i publiken.

Scafaria arbetar alltså med både framställning och i viss mån ljudbild för att påminna publiken om att det vi ser inte är verklighet (”Inspired by a true story”), utan en berättelse. Sannolikt dessutom en skönmålning av verkligheten eftersom alla människor har delar av livet som man helst skulle vilja komma ihåg som lite finare eller bättre än de egentligen var. Pengarna. Systerskapet. Sexhandeln.

Destiny är utan tvekan filmens huvudperson och spelas av Constance Wu, en skådis jag inte är särskilt bekant med. Hon gör en helt ok insats, men om jag fastnar för någon prestation är det snarare Jennifer Lopez som Ramona. Vilket i och för sig är lite orättvist eftersom jag uppfattar att Destiny ska vara filmens ”straight guy” medan Ramona tillåts spela ut betydligt mer.

Jag upplever att Hustlers och Scafaria anstränger sig ganska hårt för att vara nyanserade och visa upp något annat än en enkel svart-vit/god-ond bild av strippbranschen och dess kunder. Till viss del lyckas filmen med detta men när det hela är över kan jag inte låta bli att känna att det ändå blev lite ytligt. Här finns som sagt ådror av systerskap, hämnd mot patriarkatet (alternativt the wall street fat cats) och vad människor är beredda att göra för pengar, men det är aldrig något som bränner till.

Det kan vara så att vi i publiken kanske till och med känner oss lite sol-och-vårade av Hustlers? Vi blev lovande ett ”uniquely empowering heist drama with depth and intelligence” men fick en produkt som i slutänden var mer ute efter att tjusa, än att få oss att känna eller verkligen tänka efter.

War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

Å ena sidan ett mer eller mindre antropomorfiserat djur, genom vilket läsaren ges insikt i mänsklighetens bästa och sämsta sidor. Å den andra ett lerig och blodigt ingenmansland där ingen mänsklighet synes överleva, utan alla förvandlas till djur. Ja, ok, just den kontrasteringen verkar väl i och för sig smartare än vad War Horse faktiskt har täckning för. Det kommer inte som någon större överraskning när det visar sig att Steven Spielbergs film (premiär mellan The Adventures of Tintin och Lincoln) bygger på en barnbok.

Nu kan det fortfarande bli både bra och berörande film av en barnbok som handlar om svåra saker som krig och förintelse, se bara på The Boy in the Striped Pyjamas. Den delar dessutom både en PG-13-märkning och distribution av Walt Disney Studios Motion Pictures med War Horse. Men där slutar också likheterna. Där The Boy… är en ganska stillsam och intim film har Spielberg, tillsammans med välbekante fotografen Janusz Kamiński, plockat upp den absolut bredaste penseln de kunnat hitta från målarlådan. Inte nog med det, jag är beredd att satsa en guldpeng på att de sannolikt satt ihop varenda pensel i den däringa målarlådan för att skapa sentimental epik på den nivå som War Horse befinner sig.

Det är tidigt 1910-tal och i Devon föds ett mirakelföl. Fast för bonden Ted Narracott framstår det bruna varmblodet inledningsvis som något av en förbannelse. Han var ju på hästauktionen för att köpa ett dragdjur, en rejäl bjässe som kan hugga i, och så blir han stående med en alldeles för dyr speta till kuse. Bara för att han var tvungen att visa den stroppige landägaren Lyons var budgivningsskåpet ska stå. Att Narracott hyr sin lilla gård från Lyons gör knappast situationen enklare, eftersom han i princip använt hyran för att betala hästkräket.

Men unge Albert Narracott ber sin far så hjärtskärande att ge unghästen, som Albert döpt till Joey, en chans att visa vad han går för. Av oklar anledning engagerar sig hela byn i Albert och Joeys kamp och hurrar som en man när duon lyckats ploga en stenig åkerlapp (Kal-Oska och Krestina ain’t got shit on Albert!).

Men säg den lycka som varar för evigt? I princip dagen efter bryter första världskriget ut och Alberts far säljer Joey till armén. Hur ska pojke och häst hitta tillbaka till varandra på Europas slagfält?

Nu är ju Steven Spielberg knappast rädd för rejäla skopor sentimentalitet och det finns absolut filmer som gör sig förtjänta av varenda droppe, som Schindler’s List. Men så finns det också filmer som War Horse där ingenting, vare sig det gäller historia eller framställning, som gör att den här sentimentaliteten blir rimlig. Istället skapas en klistrig utanpåfernissa som, tillsammans med en ärligt talat märklig färgsättning och stil à la Gone With the Wind, gör att hela skapelsen känns plastig och artificiell.

War Horse börjar närmast som en barnslig allegori men vill sedan skapa ett större allvar när kriget bryter ut. Fast samtidigt stanna på en PG-13-nivå och det är här det skär sig – ingenting känns trovärdigt eller ”på riktigt”. Om historien exempelvis fokuserat lite tydligare på ett krig där en gammal värld (kavalleriet) mötte en förkrossande ny sådan (artilleriet) hade det kunna blir både intressant och berörande. Men den slutsatsen klarar Spielberg av med en kamerasvepning över ett slagfält fullt med döda hästar och kavallerister. Sedan det är dags att följa med Joey på nya äventyr tillsammans med bland annat en käck liten tös, vars pladder utan problem hade kunnat platsa i en Disney-film. Greppet att låta Joey byta ägarhänder gör att jag aldrig hinner fästa mig vid de olika människor han möter och därmed bryr jag mig heller inte om huruvida de blir arkebuserade som desertörer eller inte.

Den ytliga barnsligheten blir bara än mer påtaglig när nästintill varje svårighet eller bryderi som Joey möter kan övervinnas med muntra tillrop av typen ”Walk on, boy!”. Det är något oklart om War Horse till och med vill ge intryck av att Joey är så fenomenalt smart eller mänsklig att han förstår talat språk. (Inga problem med språkbarriärer här inte, ety detta är den sortens krigsfilm där alla pratar engelska med lämplig brytning.)

En nominering för Best Picture vid Oscarsgalan 2012 känns helt orimlig, bortsett från att Spielberg sannolikt har en fast platsi den kategorin närhelst han så önskar. Men i och för sig, detta var året när även Scorseses Hugo var nominerad och kategorin vanns av The Artist. Nomineringen av John Williams ofantligt generiska score är inte mycket mer välmotiverad, den. På samma sätt framstår prestationerna från skådisar som Tom Hiddleston, Eddie Marsan, Benedict Cumberbatch, David Thewlis, Peter Mullan och Emily Watson som remarkabelt oremarkabla.

Vill du komma åt visuell stil, se Gone With the Wind. Vill du se en berörande krigsberättelse lämpad för barn, se The Boy in the Striped Pyjamas. Vill du se en film om första världskriget, se They Shall Not Grow Old. Vill du se en Spielbergfilm som på något sätt kan motivera i alla fall delar av sin sentimentalitet, se Schindler’s List, The Terminal eller War of the Worlds.

They Shall Not Grow Old (2018)

Nästan exakt ett år innan Sam Mendes 1917 började sopa prisgalorna rena på nomineringar och vinster hade en annan första-världskrigsfilm premiär, även den något av ett tekniskt underverk. BBC och Imperial War Museums hade tagit kontakt med Peter Jackson redan 2015 för att höra sig för om nyzeeländaren skulle vara intresserad av att göra något för dem inför 100-årsjubiléet av första världskrigets eldupphör den 11 november tre år senare.

Jackson är ingen främling för vare sig gammal film eller första världskriget. Hans underbara mockumentär från 1995, Forgotten Silver, står sig fortfarande bra även tekniskt när det gäller att skapa en illusion av flydda tider. Hans stora intresse av första världskriget hade gjort att han innan 2015 haft kontakt med Imperial War Museums och det var sannolikt en stor anledning till att han blev tillfrågad.

Men till skillnad från Forgotten Silver handlar They Shall Not Grow Old istället om att skapa en illusion av nutid. Filmen börjar på det sätt man är van att se bilder från tidigt 1900-tal; svart-vitt, grynigt och ryckigt. Ett ymnighetshorn av olika,kroppslösa röster (både filmer och röster kom från arkiven hos Imperial War Museums) beskriver hur de upplevde krigsstarten (”The Empire was strong and we couldn’t possibly lose”), marschträningen inför striderna (”I just wanted to fight Germans”) och ankomsten till europeiska fastlandet (”It was the most lovely country”).

Men vid ankomsten till skyttegravarna händer något. Rösterna består (”It was deadly warfare”) men bilden sväller och lever upp. Med obegriplig noggrannhet har Jackson och hans team tintat, ljudsatt och transformerat de gamla filmerna så att upplevelsen kommer så nära nutida film det rimligen är möjligt.

Och visst gör det skillnad, låter soldaterna, vedermödorna och fasorna komma ytterligare en bit närmare. Men för min del är dokumentärens stora behållning fortfarande soldatrösterna och vad de berättar. De ”uppdaterade” filmerna och fotografierna ger ett mervärde (jag avundas inte den som med stor inlevelse färglagt kallbrandsbilderna av skyttegravsfötter) men det är inte de som jag främst bär med mig efter titten.

På samma sätt som författaren Julie Otsukas The Buddha in the Attic väver samman en generell berättelse av en mångfald röster, skapar Peter Jackson en allmängiltig bild av soldatlivet i skyttegravarna. Ambitionen hos They Shall Not Grow Old är inte att undervisa sin publik om datum och platser, utan förmedla upplevelsen av kriget hos den vanlige soldaten. Vi får hänga med från skyttegravarna med råttor, kamratskap, lera, löss och död till framryckningen med artillerield, tanks, taggtråd och död till avlösningsperioden med vattnigt öl, hårt jobb och bordeller.

Det som i någon mening tar allra hårdast är de kortfattade berättelserna om vapenvilan och hemkomsten, händelser som ju borde ha varit själva höjdpunkten på hela den vidriga perioden. Men vid beskedet om eldupphör beskriver många att de var så utmattade, såväl fysiskt som psykiskt, att det inte fanns mycket annat att göra än att titta på varandra i någon slags överväldigad stumhet. Frånvaron av oväsendet från artillerielden var spöklik.

Och till skillnad från kriget som skulle startas blott 21 år efter slutet på detta ”great war” hade den brittiska civilbefolkningen varit helt förskonade från direkta krigshandlingar. Attityden gentemot de hemkomna soldaterna verkar därför påminna en hel del om de som mötte Vietnamveteraner. Plötsligt vällde en lerig och lusig massa in över landet som konkurrerade om jobben eller kanske till och med behövde understöd på grund av sina krigsskador. Soldaterna själva upplevde det som om de tappat all mål och mening de haft med sina liv under de senaste åren. Vad skulle de nu hitta på? Gapet mellan soldater och civila har beskrivits på liknande sätt av Erich Maria Remarque i På västfronten intet nytt.

Jag hade filmen stående hemma i hyllan tack vare bästa Snacka om film!-podden men det var Dalton Trumbos Johnny Got His Gun som gav mig incitamentet att äntligen ta mig för och se den. Jag kan inte riktigt höra Trumbos intensiva krigshat i rösterna i They Shall Not Grow Old men det finns säkert många anledningar till det. Det som överraskar mig är att det finns de som faktiskt är riktigt positivt inställda till krigsupplevelserna.

Det finns av naturliga skäl få kritiker till They Shall Not Grow Old men jag kan till viss del hålla med de som ändå finns. Nog för att det är Jackson och hans medarbetare som satt samman det hela, i någon mening skapat berättelsen, men det blir lite snett när ett av få namn som nämns i hela filmen är Jacksons farfar till vilken den är dedicerad. Varken de som pratar eller de som filmat ges samma privilegium. Det hade kunnat vara snyggt att exempelvis samla dem på en separat hemsida eller något liknande. Samtidigt känns det rimligt att detta är ett fall när den mänskliga väven får gå före den individuella varpen. Utom när det gäller en viss persons farfar då.

Utvandrarna (2021)

Det är högst motvilligt som Kristina Nilsson sätter sig i vagnen tillsammans med maken Karl-Oskar och barnen Lill-Märta, Johan och Harald för att påbörja resan som först ska göra dem till ut- och sedan invandrare. För Kristina är Sverige Hemma och Amerika Borta och aldrig mötas de två. Men Sverige är också ett Hem fullt av steniga åkerlappar, fattigdom, svält och döda flickebarn. Därför går Kristina med på Karl-Oskars önskan att pröva lyckan på andra sidan havet. Men även när han hittat den perfekta biten mark, vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota, och lyckats bygga en präktig stockstuga åt dem, har hon svårt att finna sig tillrätta.

Att klämma ihop Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos om fyra volymer på en enda film känns som ett mission impossible. Nästan på nivån att klämma ihop Stephen Kings The Dark Tower-serie på en enda film. Men för all del, manusförfattarna till Utvandrarna, Siv Rajendram Eliassen och Anna Bache-Wiig, har smalnat av berättelsen rejält och fokuserat mer eller mindre uteslutande på Kristinas del i det hela. De religiösa tvivlen, den tärande hemlängtan, kärleken till sin halsstarrige make, moderskapet samt systerskapet med horan Ulrika i Västergöhl. I någon mening är jag trots allt tacksam för det tunnelseendet eftersom det i alla fall minimerar tiden som spenderas med spyorgier ombord på briggen Charlotta

Å andra sidan: jag gillar Mobergs emigrantepos mycket av samma anledning som jag gillar Laura Ingalls Little House on the Prairie-serie: jag får en inblick i en helt annan tillvaro än den jag är van van vid. Det är något outsägligt fascinerande med personer som helt kan skapa grunden för sitt eget liv; bygga sitt eget hus, odla sin egen mat. När nu denna nya version av Utvandrarna istället fokuserar så intensivt på Kristina känner jag efter ett tag att jag kanske blir en smula less på hennes ständiga tvivel och miserabla sinnesstämning. Inte så att Rajendram Eliassen och Bache-Wiig på något radikalt sätt ändrat på detta från Mobergs version, men den innehåller ju en hel del annat också (för att uttrycka det milt, en stor del av persongalleriet är puts väck, bland andra Robert Nilsson och hans drängkollega Arvid) som kan balansera upp perspektiven.

Fast några friheter har ändå manusförfattarna tagit sig gentemot källmaterialet. Filmen är tillägnad ”alla modiga mödrar” och ett viktigt dramaturgiskt klimax nås när Kristina stolt proklamerar för den hårdnackade prästfrun Judit att Kristina Nilssons barn (inte minst hennes döttrar) får bete sig hur de vill, så länge de håller Guds godhet i sina hjärtan. Därmed tar hon ställning för goda handlingar och intentioner, snarare än ytan och regelboken. Tidigare har Judit nämligen kunnat få Kristina till en hel del eftergifter med hänvisning till att de ju fortfarande måste upprätthålla den svenska lutherdomen, den enda sanna religionen. För amerikanska sekterister, bevare oss milde herre Gud!

Samtidigt vill Utvandrarna försöka slå två flugor i en smäll genom att direkt efter hänvisningen till alla modiga mödrar också visa oss hjärtskärande bilder på allehanda (båt)flyktingar. Påminna oss om att det fortfarande finns folk som flyr för sin överlevnads skull. Det är ett tillägg som tyvärr känns allt för mycket som en eftertankens kranka blekhet och jag ställer mig en smula frågande till att likställa 1800-talets svältemigranter med nutidens krigsflyktingar.

Kristinas tema är för all del välvilligt men inte det som jag fastnat allra mest för i min egen läsning av Moberg. Jag saknar exempelvis närvaron av den milde Danjel från Kärragärde och hans trogna hustru Inga-Lena. Det är i mina ögon dock ett mindre problem för Utvandrarna som film betraktat, det har snarare karaktären av en skillnad i läsupplevelse. Då blir det svårare att svälja att själva skådespelandet på det hela taget känns väldigt stelt. Kristina och Ulrika ska vara bästa vänner men deras dialog låter inte så mycket som ett samtal, som två personer som läser repliker mot varandra. Framförallt Tove Lo som Ulrika känns ofantligt obekväm, men så är detta i och för sig också hennes debutroll såvitt jag kan förstå. Samtidigt är det inte det lättaste att försöka få 20-tals-peppningar som ”Du är stark!” att flyga på ett trovärdigt sätt på 1850-talet.

Däremot skulle jag kunna instämma i en rimlig nominering för Sofia Helin som Judit. Hon är blott ett tuppfjät bort från religiösa fanatiker av kalibern Margaret White. Kroppsmässigt känns både Lisa Carlehed och Gustaf Skarsgård som aningens för vältränade och -trimmade för att riktigt övertyga som två personer, vilka slitit ont under hela sina liv Och det på en näringsmässigt sannolikt fullkomligt undermålig kost. Plus fött en sex-sju barn.

Skulle jag gissa skulle jag säga att Utvandrarna kanske får sin absolut största publik bland de amerikaner som fortfarande vidmakthåller sitt skandinaviska ursprung. Nio säsonger av Allt för Sverige ljuger inte.

Johnny Got His Gun (1939)

Johnny, get your gun, get your gun, get your gun/Johnny, show the ”Hun” you’re a son-of-a-gun/Hoist the flag and let her fly/Yankee Doodle do or die.

Det är patriotiska uppmaningar som den här (från sången ”Over There” (1917)) som Joe Bonham bittert ångrar att han lät sig lockas av. Han gjorde sin ”bit” för fosterlandet, lämnade käresta och familj för första världskrigets Europa. Och här ligger han nu, i en sjukhussäng, i allt väsentligt en olycksaligt välfungerande hjärna med vidhängande torso.

Joe har fått både ben, armar och större delen av ansiktet bortsprängt på slagfältet, vilket innebär att han är både döv och blind. Utan möjligheter att kommunicera med omvärlden kan han inte göra stort mer än att låta hjärnan föra en inre monolog som föga förvånande gärna återkommer till krigets futilitet.

För några år sedan kom biopicen Trumbo med Bryan Cranston i huvudrollen. Jag minns faktiskt inte om det i filmen blev tydligt att svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo faktiskt också skrivit en av USA:s mest välkända anti-krigsromaner. Den version som jag lyssnade på innehöll förord av både författaren själv som berättade om dess mottagande under brinnande världskrig, veteranen Ron Kovic (som skrev Born of the Fourth of July) samt Cindy Sheehan som stod bakom aktionen Camp Casey 2005.

Det är nog kopplingen till just Ron Kovic som gör att jag trodde att Johnny Got His Gun skulle handla om Vietnamkriget, men den är alltså av betydligt äldre datum. Född 1905 var Trumbo själv för ung för att inkallas till första världskriget men det är ju inte så svårt att tänka sig att dess konsekvenser på hemmaplan i USA var något som formade hans värld. Förutom att förbanna allt vad krig heter får Johnny också bland annat minnas sin barndom och uppväxt, skildringar som i hög utsträckning utgår från Trumbos egna upplevelser i Colorado och Los Angeles.

Här tror jag en viktig nyckel till romanens popularitet ligger. Trumbo beskriver vad som i mina ögon är ultra-amerikanska berättelser – dejten på lokala drugstoren, insikten att han börjar växa ifrån fisketurerna med fadern, moderns arbete i köket med att safta, sylta och lägga in, hänget med kompisarna, jobbet på bagerifabriken. Joe Bonham skulle lika gärna kunna heta Joe Average då han uppenbarligen levt det där idylliska livet som alla verkar se framför sig när de ska definiera vad som är äkta americana. High school, fiske, hårt men hederligt arbete och äppelpaj.

Men för de som inte köper krigets idealism, utan bara ser dess realitet finns också mycket att hämta i Joes raseri över idiotin att slösa bort en hel ungdomsgeneration på främmande mark. Där han ligger i sin sjukhussäng ser han bara priset han själv fått betala för att han låtit sig luras av de vackra orden från män som sett till att hålla sig långt borta från striderna. De oerhört livaktiga beskrivningarna av feta och rovgiriga skyttegravsråttor som kalasar på döda soldater är svåra att misstolka. Joe uppmanar alla kommande generationer att aldrig ta vapen i hand om det inte handlar om att med dess makt se till att ingen någonsin ska kunna skicka iväg amerikanska gossar i krig igen.

Riktigt så blev det ju nu inte. Romanen publicerades som en serie i det kommunistiska partiets tidning Daily Worker under 1940 och blev en slags utgångspunkt för den del av vänsterrörelsen som motsatte sig USA:s medverkan i andra världskriget under Molotov-Ribbentrop-pakten. Men när Tyskland invaderade Sovjet blev det annat ljud i skällan och Trumbo beslutade att boken skulle sluta tryckas. Under resten av kriget fick han dock påtryckningar från den radikala högern eftersom det nu blivit den falangen som istället motsatte sig USA:s medverkan. I Trumbos eget förord går han tyvärr inte djupare in på om beslutet innebar att han i någon mening relativiserade sin egen romanfigurs tydliga och heta uppmaning till läsarna.

Förutom anti-krigsbudskapet och Joes egna minnen är Johnny Got His Gun också en berättelse om den obönhörliga mänskliga viljan att kommunicera. Desperationen i instängningen i den egna kroppen känns igen från exempelvis Jean-Dominique Baubys Fjärilen i glaskupan men Joe Bonham är lite mer hard core – han kommer till slut på att han kan kommunicera via morsekod genom att dunka huvudet i kudden. Helt i linje med romanens ton har Joe dock inte riktigt samma framgång med sina försök som Bauby.

Jag ska inte påstå att Johnny Got His Gun var någon stor läsupplevelse. Som vanligt med den här typen av litteratur var det snarare intressant att äntligen själv ta del av något som jag uppfattat som ikoniskt och välrefererat. Jag kan som sagt förstå att romanen blivit så pass omtalat och hyllad, men när det kommer till skildringar av första världskriget föredrar jag utan tvekan Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. En föregångare som Trumbo knappast kan ha varit ovetande om med tanke på att den amerikanska filmadaptionen hade premiär 1930 och då hyllades för sin realistiska skildring av krigets fasor.

X2: Adam McKays ilska (2015 & 2021)

När det anno 2016 i Oscars-sammanhang började pratas om en film som hette The Big Short, vilken sades vara något av en ekonomiföreläsning och jag förstod att regissören hette Adam McKay var jag nog inte den enda som ställd mig en smula frågande. Adam McKay, killen bakom ett gäng dumroliga (eller bara dumma) Will Ferrell-filmer? Really?!

Men med The Big Short och sedan också Vice (från 2018) i bagaget, var det inte längre lika uppseendeväckande när McKay släppte en påkostad klimatfilm på Netflix i slutet av förra året (det vill säga för ett par veckor sedan). Till skillnad från dumroliga Will Ferrell-filmer har McKay med dessa tre filmer inte bara klivit in i det cineastiska finrummet, han gör också tydligt att han är heligt förbannad.

Om nu någon skulle ha missat det, är The Big Short en BOATS om åren som föregick sammanbrotten på Wall Street, av de amerikanska bankerna samt delar av den globala ekonomin. Filmen presenterar oss för ett fåtal av de personer som både kunde tolka de första varningssignalerna rätt och våga ta dem på allvar. För som Mark Twain får säga i inledningen – det är inte okunskap som skapar problem, utan tvärsäkerheten. Tvärsäkerheten över att bostadsbubblan aldrig kommer att spricka, att marknaden är självreglerande.

Don’t Look Up är till skillnad från The Big Short och Vice en helt fiktiv film, men som plockar upp ungefär samma problematik. Den visar emellertid med all önskvärd tydlighet att när tvärsäkerheten och okunskapen dessutom lierar sig med varandra, då närmar vi oss apokalypsen. Och så värst fiktiv är ju filmen nu heller inte. Hotet i Don’t Look Up, det man helst ska vända bort blicken från, är förvisso en högst påtaglig komet snarare än en för lekmän otydlig klimatkollaps. Men det som utspelas inför detta hot är allt för välbekant.

Don’t Look Up:s komet-klimat-allegori kläcktes förvisso redan 2019. Tanken var att filmen skulle vara ett pin- och plågsamt långfinger i ändalykten på såväl klimatförnekare som overksamma politiker. Men plotten blir knappast mindre skrämmande eller deprimerande mot bakgrunden av snart två pandemiår av åsido- eller ifrågasättande av vetenskapliga principer och hederlig forskningsmetodik. De forskare som lutar sig mot pålitliga data får aldrig tillräckligt genomslag medan de som försöker slå på den stora undergångstrumman är allt för lätta att göra om till putslustiga memes. Då kan man också strunta i den där trumman, hur mycket pålitliga data den än är byggd av.

Jag hade betydligt lättare att gilla The Big Short än Don’t Look Up och jag tror att det beror på flera faktorer. ”Satiren” i Don’t Look Up blev i slutänden alltför verklighetstrogen och därmed väldigt svår att skratta åt. The Big Short känns som sagt var inte lika närliggande, det gäller en redan passerad händelse som jag och de i min omgivning (vad jag vet) kunde undslippa med skinnet hyfsat i behåll. Paradoxalt nog känns den samtidigt mer berörande eftersom den är en BOATS och inte en fiktiv satir.

Framställningen i The Big Short också starkare av att manuset till slut faktiskt adresserar det faktum att filmen handlar om människor som passade på att profitera på möjligheten att ekonomin ska störta samman. Det tycks aldrig föresväva någon av dem förrän det i princip är för sent att ens försöka varna exempelvis press eller myndigheter för vad som kan hända. För bilden av det system som målas upp i Don’t Look Up är hela poängen att det ändå aldrig är någon idé att försöka varna för den kommande undergången. Som det skaldades redan 1920: ”There’s nothing surer/The rich get rich and the poor get poorer/In the meantime, in between time/Ain’t we got fun?”

Don’t Look Up är mer svart-vit i sitt persongalleri, här finns det tydligt utpekade goda och onda (eller i alla fall dåliga eller korkade) ståndpunkter. Jag undrar dock en smula över den religiositet som smyger sig in mot slutet – vad är det McKay egentligen vill säga med det spåret? Annars är det ganska uppenbart att han främst vill lyfta ärlig vetenskap och gemenskap som den enda räddningen (eller åtminstone trösten) medan världen går åt helvete. Någon sådan förtröstan finns det inte plats för i The Big Shorts ultracyniska finansvärld.

Jag antar att det är på grund av det fiktiva innehållet som McKay i Don’t Look Up helt övergett sitt berättargrepp att bryta fjärde väggen och låta både rollfigurer och verkliga personer direkt adressera publiken. Vilket är synd, för det är ett grepp som han behärskar och som gör historien både lättsammare och fräschare. Han har dock behållit tendensen att klippa in vad som närmast får kallas associationskedjor för att betona budskapet för tillfället. Problemet i den senare filmen är att det bara finns ett enda budskap och de inklippta bilderna inte bara blir repetitiva, utan i värsta fall en smula sockersöta.

Överhuvudtaget var det lättare att svälja övertydligheten i The Big Short eftersom filmen inte bara vill förmedla McKays ilska över bostadsbubblans profithunger, utan också ren information eller kunskap om hur hela skeendet gick till. I Don’t Look Up finns bara ilskan kvar, vilket i sin tur leder till en känsla av hopplöshet. Inför okunskap och tvärsäkerhet tvingas ”den goda sidan” att till slut resignera. Det enda som återstår är en sista måltid tillsammans.

The Big Short (2015)

Don’t Look Up (2021)

Tills solen går upp (2021)

Nyårslöfte inför 2022:
få semestern till Alperna, Egypten och Mauritius bekostad av Film i Väst, SVT och Nordisk Film.

Vasa, ni tycker att det är ett nyårslöfte som låter lite långsökt och svåruppnåeligt? Tja, jag tänker att om Peter Dalle lyckats en gång (egentligen två, då Lyrro tog sig till Aruba) borde det väl inte vara helt omöjligt att göra om konststycket…

Alltnog, Tills solen går upp börjar förvisso inte på något exotiskt resmål, utan på ett antikvariat i Stockholm. Där ber Peder för femtielfte gången om att få se den mystiska boken på det märkliga språket som ingen kan tyda. En bok som definitivt kostar mer än de 16 000 kronor han kan avvara för den.

Man får väl anta att det också tillhör ritualen att bokhandlaren ska berätta vad man tror att boken handlar om, annars är det ju lite märkligt att han väntat ända tills nu med att göra det. Teorin är i alla fall att boken har något med drömmar att göra och hur man kan röra sig obehindrat mellan verkligheten och drömvärlden. Namnet ”Nostradamus” slängs in för att göra det hela lite mer mystiskt.

Efter ett par sista, suktande blickar tar sig Peder vidare till NK där han tydligen hade lite mer än 16 000 i rörelsekapital eftersom han kan sätta sprätt på 27 papp för en kamera till hustrun Lena. Men både Lena och kameran är glömda i samma sekund som Peder på syn på Hanna, en gammal flamma från förr. Hanna är i sin tur också gift, med Fredrik, men Peder kommer på det optimala sättet för dem att vara otrogna utan att det egentligen gills – de träffas helt enkelt i drömmen! (FYI: det gills visst…)

Hade Tills solen gått upp klarat av att hålla sig till den här linjen i sin berättelse hade det kanske kunnat bli en helt ok film. Lite lagomt mystisk med antydningar om urgammal drömvisdom. Som det är nu slängs det in scener som handlar om Peders onödigt bisarra arbetsplats och kollegor, Fredriks personliga problem och det faktum att Peder inte gillar att hans dotter ska ha barn med en kille som är äldre än hon (en hangup som förvandlas till exponentiell dubbelmoral när man betänker att filmen parar ihop Vanna Rosenberg med både Mikael Persbrandt och Peter Dalle).

Väldigt lite av allt detta har någon egentlig påverkan på själva drömhistorien och Tills solen går upp känns bara än mer mållös eftersom den heller inte bemödat sig överhövan med att skapa någon slags hållbar drömlogik. Efter den första drömmen har Hanna ont i rumpan tack vare en romantisk ridtur på stranden. Hon blir tydligt tagen av att det som händer i drömmen påverkar verkligheten: ”Tänk om jag blivit biten av en haj?!” Klipp till nästa dröm där hon utan att tveka slänger sig ut i någon slags avancerad saltomortal i en alpsk skidbacke. Till saken hör också att Peder inte alls får ridont i sin rumpa.

Filmens titel har inget med själva drömscenariot att göra eftersom drömmarna inte regelmässigt pågår ”tills solen går upp”. Hela upplägget är så pass enkelt att jag ställer mig något frågande till att den mystiska boken verkligen skulle ha behövt översättas i sin helhet. Det bygger på att Hanna och Peder måste komma överens om en drömplats där de ska ses (vilken samtidigt inte behöver vara särskilt specifik eftersom Peder, den gången Hanna bestämt plats, måste fråga var de är) och dessutom måste somna exakt samtidigt. Av egen erfarenhet skulle jag säga att just detta med att två personer skulle kunna somna på kommando vid ett specifikt klockslag kanske är det mest osannolika som Tills solen går upp ber oss tro på.

Detta hade väl kunnat vara ok om det vore så att Tills solen går upp egentligen velat berätta Peders historia. Att allt som händer honom bara får betydelse för hans egen, personliga utveckling men inte heller det kortet spelas ut på något tydligt sätt. Persbrandt har i slutänden inte kommit över sin åldersnojja, inte fått en bättre relation med vare sig fru eller dotter, inte tagit sig vidare karriärmässigt, inte börjat omfamna julen som en ”fristad” eller börjat tro på slumpen och som en konsekvens spendera okristliga summor på bingolotter.

Upplevelsen av fragment som inte hänger ihop återkommer även vad gäller filmens stämning. Allt potential till må-bra-känslor inför Peder och Hannas relation smulas till ströbröd eftersom den dels spelas upp för comic relief, dels verkar göra dem fullkomligt avstängda i relationen till sina respektive. Vilka i sin tur verkar må skit av oklar anledning, eventuellt beroende på att de misstänker otrohet eller enbart oro inför en partner som spenderar väl mycket av sin tid med att sitta och stirra tomt framför sig och ärligt talat se direkt självmordsbenägen ut. Peders kollegor ska vara några slags skruvade stekarhipsters som skjuter pilbåge och tar med sig höns till arbetsplatsen men den surrealismen detroniseras av Peders allvarligt spelade åldersnojja och den uppsägningsbila som ständigt hänger över honom eftersom han inte längre hänger med i svängarna. Jag förstår aldrig varför han ens jobbat kvar under, säg, de senaste fem åren.

All denna disharmoni gör i tredje ledet att det är svårt att skapa någon särskilt trovärdig dialog, istället förfaller det hela till styltiga replikskiften. Filmens underliga känsla underströks dessutom av det faktum att flera av mina medbiobesökare skrattade högt. Flera gånger.

Nej, nästan det enda jag i slutänden måste säga till filmens försvar är att både den och Vanna Rosenberg uppenbarligen kände sig tillräckligt bekväma i sammanhanget för att visa upp en högst normal medelålders kvinnokropp i bikini. Det är man inte allt för bortskämd med. Samtidigt har jag svårt att bortse från att denna lilla fördel fullkomligt utplånas när jag tvingas ställa den mot Peders minst sagt oförsiktiga hantering av en ovärderlig gammal bok. Det gjorde fysiskt ont i mig att se Persbrandt kladda med den utan handskar och slita den upp och ned ur sin axelremsväska. Har man inte mer respekt för gamla böcker, har man ingen rätt att använda dem som ett verktyg i sitt historieberättande!

Boyz n the Hood (1991)

alt. titel: Boyz’n the Hood, La loi de la rue, Boyz n the Hood – Strade violente, Boyz n the Hood: Increase the Peace

The silly cluck head pulls out a deuce-deuce/Little did he know I had a loaded twelve gauge/One sucker dead, LA Times front page

Sedär, några rader från Compton-gruppen N.W.A. Låten? Boyz-n-the-hood, förstås. Men som introduktionen i John Singletons förstlingsverk med samma titel vet att berätta, finns det inte en chans i helvetet att mordet på en svart man i L.A. skulle bli förstasidesnyheter i slutet av 80- och början av 90-talet.

Lite tidigare än så, 1984, kommer Tre för att bo hos sin pappa Furious. Tres mamma Reva är less på att försöka få ordning på deras bråkiga avkomma och menar att endast en far kan lära sin son att bli en riktig Man. Furious, en ambitiös vietnamveteran, tar detta jobb på allvar och är noga med att lära Tre allt om ansvar och ledarskap. Men han är inte en hårdare farsa än att Tre också får tid att hänga med sina kompisar, halvbröderna Ricky och Doughboy.

1991 har så trion vuxit upp rejält och förvandlats till Cuba Gooding Jr., Morris Chestnut och Ice Cube. Tre har tagit till sig sin pappas lärdomar och är en skötsam student med jobb och egen bil, Ricky är på god väg att ta sig på college tack vare sin football-talang medan Doughboy har åkt ut och in i fängelset under alla år. För tillfället är han ute och vi får följa de tre under ett par veckor medan historien rör sig mot sitt oundvikliga slut.

Jag var faktiskt väldigt nyfiken på hur Singletons 90-talsklassiker skulle hålla sig, så här nästan 30 år senare. Vad jag minns gjorde den stort intryck på mig när jag såg den första gången; gängmentaliteten, tröstlösheten på L.A.-gatorna och den svarta 90-talskulturen. Vad gäller det sista känns Boyz n the Hood rejält daterad fast på ett ganska kul sätt. Det är så lätt att glömma bort de hoppande bilarna, de pösiga skjortorna, Bill Cosby-tröjorna, de långa sportlinnena, halsbanden med fredstecken stora som vagnshjul och tjejernas gestikulerande och grimaserande. I backspegeln ser det lika märkligt och nostalgiskt ut som 80-talets våfflade hår och bjärta pastellfärger.

Rör vi oss vidare mot tröstlösheten är det blott allt för lätt att se vartåt Singleton pekar eftersom han inte gör det särskilt subtilt. I det avseendet beror nog dateringen för min del på att jag numera helt enkelt har sett mer film och därmed har svårare att bortse från det stundtals klumpiga hantverket. Hade jag vetat det innan titten hade jag kanske varit mer uppmärksam på filmens utveckling i det avseendet. Singleton spelade nämligen in hela alltet i kronologisk ordning och jag tycker mig också känna att andra halvan var lite mindre tungfotad och stel än den första.

Boyz… blir i detta också en ganska ojämn film. Ibland glimtar berättandet till, för att vid andra tillfällen sänkas av förutsägbar slow motion eller obegripligt ostig musik till känslomässiga scener. Laurence Fishburne gör naturligtvis inte bort sig i rollen som pappa Furious men får inte så mycket att bita i, han är helt enkelt för perfekt. Däremot skulle jag kunna tänka mig att han fått en ganska unik roll vid tiden, för att vara en svart man – Furious är strikt men rättvis och resonabel. Han pratar allvar med sin son men har samtidigt inga problem med att säga ”I love you” till Tre när han tror att grabben behöver det.

Bland de yngre förmågorna är själva skådespeleriet också en smula ojämnt men man kan förstås inte ta ifrån Boyz… det faktum att den innehåller Ice Cubes första filmroll någonsin. Plus en av de första rollerna för både Gooding Jr., Nia Long som spelar Tres flickvän Brandi och Angela Bassett i rollen som Reva. John Singleton var själv blott 23 år när filmen hade premiär så den där valhäntheten kanske till viss del kan ursäktas.

Det som också måste läggas till filmens pluskonto när det begav sig är att den uppenbarligen gjorde så pass stort intryck att Singleton blev Oscars-nominerad. Då var han inte bara den yngste regissören som någonsin fått en nominering utan också den förste svarte dito.

Och jag ska kanske passa mig för att döma Boyz… allt för hårt när det gäller tidens flykt och övertydliga budskap. Det dröjde nämligen bara till april 1992 innan fyra poliser gick fria efter misshandeln av Rodney King och South Central stod i lågor. Inom loppet av sex dagar hade 63 personer dött och 12 000 arresterats. Som om det inte vore nog blev en av filmens skådisar, Dedrick D. Gobert, nedskjuten i en gänguppgörelse 1994. Med andra ord mer eller mindre exakt vad som också händer i Boyz…

Singleton är som synes starkt influerad av N.W.A., förutom filmens titel droppas även repliken ”Fuck the police!”. Sagde Gobert spelar Doughboys gängkompis som alltid går med en överdimensionerad napp i munnen, vilket skulle kunna vara en nickning till Public Enemys Flavor Flav. I det perspektivet måste jag säga att jag nog hade förväntat mig mer samtida hip hop och rap på soundtracket, men det blev kanske för dyrt att köpa in? En något mer oväntad referens kommer dock i form av Stand By Me, när smågrabbarna anno 1984 går längs med ett järnvägsspår och en av dem säger ”Y’all wanna see a dead body?”.

Boyz… håller bättre som tidsdokument än en hundraprocentigt välgjord och engagerande film. Men den har fortfarande tillräckligt mycket som talar för den, i flera olika perspektiv, för att den ska vara värd en titt. Om inte annat för att hedra regissören Singleton som dog redan 2019 i sviterna av en allvarlig stroke.

Körkarlen (1921)

alt. titel: Køresvenden, Kørkarlen, La charrette fantôme, Der Fuhrmann des Todes, Il carrettiere della morte, The Phantom Carriage, The Phantom Chariot, The Stroke of Midnight, Thy Soul Shall Bear Witness

Inledningsvis blir Victor Sjöströms klassiska stumfilm Körkarlen en extremt förvirrande upplevelse. Via filmtexterna informeras vi om att “slumsystern” Edit ligger för döden (i lungsot, vad annars?). Jag är obekant med begreppet men gissar att det är en eufemism för “prostituerad”. Grejen är att Körkarlen pågår en bra stund innan tittaren får tydliga bevis för att “slumsyster” snarare är den prostituerades motsats, en frälsningsarmésoldat som jobbar i slummen för att ta hand om de fattiga och utstötta.