You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.
Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.
alt. titel: Flykten från DDR, Balloon
Alla som sett Leonardo da Vincis skisser på en ornithopter och vad som skulle kunna vara en primitiv helikopter (alternativt de där filmklippen på misslyckade flygmaskiner som tycktes ligga i en oändlighetsloop på TV under 80-talet) vet att människans önskan att flyga brinner med en het låga.
I mitt övermod efter att ha tyckt riktigt bra om Virginia Woolfs Mrs. Dalloway avancerade jag ganska raskt till To the Lighthouse, ännu ett av författarens mest kända verk.
Rose-Lynn Harlan har ett namn väl anpassat efter sin dröm – att åka till Nashville och bli countrysångare (det heter INTE country & western!). Men det finns också en hel del som står i vägen för den drömmen. Som det faktum att Rose-Lynn just avtjänat ett årslångt fängelsestraff och nu fortfarande måste släpa på en fotboja. Eller att den unga kvinnan inte står helt ensam här i världen utan har barnen Wynona och Lyle att ta hand om.
”So intent was Frank upon solving the puzzle of Lemarchand’s box that he didn’t hear the great bell begin to ring.”.
Clive Barker kastar oss rakt in i sin historia på ett sätt som minst sagt väcker läsarens nyfikenhet. Vem är Frank? Vem är Lemarchand och vad är egentligen en ”puzzle box”? Och vad är det för stor klocka som Frank uppenbarligen inte lystrar till? Det som får Frank att temporärt tappa hörseln är hans mentala fokus på att lösa kuben och Lemarchands gåta. Detta mentala fokus är i sig intressant, eftersom resten av handlingen i The Hellbound Heart är väldigt ”köttslig” och i någon mening kan sägas fokusera på dualiteten kropp-ande.
Jag undrar om en av Motherless Brooklyns värsta fiender kan vara sin egen titel? Den ligger inte särskilt bra i munnen, ger ingen föraning om vad detta är för typ av film och känns aningen krystad när man väl får veta vad det dubbeltydiga begreppet står för.
Hur mår egentligen Bradley Thomas? ”South of ok, north of cancer”. Det räcker ju att fundera över titeln, för att inse att Bradleys chanser att förbättra den statusen är minimala. Det hela börjar med att Bradley får sparken och dessutom upptäcker att hans fru Lauren är otrogen. Det sistnämnda är emellertid inte så farligt som det kan låta eftersom upptäckten gör att makarna verkligen pratar med varandra för första gången på väldigt länge.
Jag har redan i min text om filmen med samma namn och Rolf Lassgård i huvudrollen förklarat varför jag inte läste En man som heter Ove när det snackades som mest om den. Vare sig när den kom eller i samband med filmpremiären 2015. Anledningen stavas Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag förstod mig inte alls på den boken och när Fredrik Backmans debutroman jämfördes med just Hundraåringen… tackade jag för mig och gick vidare till grönare bokbetesmarker.
That’s what HE said!