You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.
Om Stephen King är en framgångsrik författare vars filmadaptioner sällan blivit några större succéer kan nästa det motsatta sägas om sci-fi-nestorn Philip K. Dick (K:et står för Kindred, vilket ju inte är ett jättevanligt namn). Inte så att Dick är en författare med begränsad framgång, men jag gissar att gemene man är betydligt mer välbekanta med filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report än dess litterära förlagor.
Ett förhållande som jag tänkte ändra på för egen del och vilken bättre utgångspunkt för det projektet än The Man in the High Castle, Dicks enda Hugo-vinnare?
Från filmerna som bygger på Dicks skriverier är det lätt att se att författaren gärna uppehåller sig vid teman som handlar om verklighet kontra chimär samt identitet. På ett sätt kan man nog säga att The Man… passar väl in i det universat med sin alternativa historia. Här möts läsaren av en värld där Tyskland och Japan med förenade krafter vunnit andra världskriget, bland annat tack vare att Roosevelt mördades 1933. Som en konsekvens av det har vinnarna delat upp USA mellan sig, med Japan som herrar över väst medan Tyskland styr i öst.
Istället för bibeln har många istället vänt sig till I Ching men japanernas fascination för americana håller i sig. Därför är Musse Pigg-klockor och gamla coltrevolvrar hårdvaluta. På bägge sidorna av kontinenten läser emellertid alla en subversiv bok, The Grasshopper Lies Heavy, en alternativhistoria om hur världen hade kunnat se ut om Tyskland och Japan hade förlorat kriget… Wicked meta, dude!
Alltså, jag förstår verkligen inte den här boken. Förutom en rätt rolig metadiskussion mellan två av personerna huruvida alternativhistoria (där de då förstås hänvisar till The Grasshopper…) kan anses vara sci-fi eller inte fick jag inte ut någonting. Någon egentlig händelseutveckling går inte att tala om eller också upptäckte jag den inte.
The Man… innehåller förvisso ett rikt persongalleri (japaner, amerikaner, spioner och nazistiska lönnmördare) som alla gör saker men jag ser som sagt inte poängen med det de gör. Är de bara verktyg för Dick när han vill beskriva sin alternativvärld eller har de något högre syfte? Försöker författaren säga något mer abstrakt om politik eller filosofi undflyr det mig även om det diskuteras friskt på sidorna.
Slutet, där det framkommer att det egentligen var I Ching som skrev The Grasshopper…, var lika obegripligt det. Menar Dick att hans egen alternativa värld egentligen inte var verklig och att Sanningen alltid kommer fram? Vilket i så fall är en rätt märklig inställning till historia kan jag tycka. Om det inte hade varit så att Japan och Tyskland på något sätt försökt att lura mänskligheten att de vann kriget när de egentligen förlorade? Hur nu det skulle ha gått till, det känns lite svårt att konspirera sig fram till att vinna ett krig.
Nej, det här var ingen hit. Men det är bara att gå på’t igen, för inte kan det väl vara så att androider drömmer om elektriska får?
Fortsättningen på texten om Duck, You Sucker och kompisrelationen mellan en irländsk revolutionär och en mexikans bandit.
***
Duck… tillhör subgenren Zapata-westerns där huvudpersonerna ofta består av en idealistisk mexikansk revolutionär och en mer penga-orienterad icke-mexikan. Här har Leone vänt på revolutionskuttingen och låtit Juan vara den som står sig själv och sin familj närmast medan irländaren John (som inte har några familjeband att tala om) tvingats byta den gröna ön mot dammiga ökenlandskap på grund av sina revolutionära böjelser. Juans bitska utlåtande över revolutionärer som bara sitter och pratar vid polerade bord får dock John att till slut slänga bort sin Bakunin.
Det som kvarstår är kritiken av ett system som suger ut den lilla människan. I Duck…s fall är dock både det styrande skiktet och revolutionärerna (”Tierra y libertad!”) lika goda kålsupare. De framstår bägge mest av allt som den grekiska mytologins Symplegader, två övernaturligt sammandrabbande klippor mellan vilka enkla bönder mals till stoft. Kanske är detta krympande livsutrymme också speglat i alla bildutsnitt som bara blir till en smal strimma (ofta fönsterspringor) genom vilken John eller Juan iakttar omvärlden?
Rod Steigers Juan har som sagt hittat en pragmatisk lösning på det hela – så länge ingen lägger sig i hans familjs göranden och låtanden struntar han i ideologi och politik. Övertygelser sätter inte mat på bordet, till skillnad från diligensrån.
Klassperspektivets synvända präglar hela filmen eftersom den inleds med att en fattig och skitig bonde får skjuts med en luxuös diligens som ett praktskämt. Diligensens andra passagerare rynkar på näsan men roar sig med att utgjuta sig över böndernas oförmåga till bildning och civilisation. Till dess att bonden i fråga (som inte är någon annan än Juan) visar att man kan komma rätt långt utan civilisation men med vapen i hand.
Just den här scenen inbillar jag mig att Quentin Tarantino måste ha sett både en och två gånger eftersom de nedlåtande kommentarerna åtföljs av närbilder på fuktiga läppar, tuggande munnar och smackande ljud. Ett grepp som definitivt skapar en obehaglig och småäcklig vibb, tacksamt utnyttjad av Hans Landa i Inglorious Basterds.
Duck… är absolut inte ett under av perfektion. Många scener blir lite väl utdragna. Man får mer eller mindre gissa sig till vissa händelser. Läppsynken är som vanligt under all kritik och ju mindre som sägs om Johns ”irländska” dialekt, dess bättre. Att försöka få grepp om vad den mexikanska revolutionen gick ut på är bara att glömma.
Johns flashback till tiden på Irland visar allt som oftast tre människor vilka i slow motion dansar omkring på ängar hysteriskt skrattandes för att markera lyckligare tider, vilket istället får dem att framstå som komplett vansinniga. Och i en obehaglig och märklig våldtäktsscen tar Juan för sig av från en av de överlägsna diligenspassagerarna medan framställningen antyder att hon nog ändå tycker att det är ganska spännande att bli påsatt av en svettig mexikansk gangster. Hon är vad jag kan påminna mig dessutom den enda kvinnliga rollen som har några repliker att tala om.
Å andra sidan: trots halvkackig dialekt är James Coburn ascool och stenhård. Han har som sagt dessutom en härlig buddyrelation med Rod Steiger, vars stämning förändras så långsamt att man knappt märker av det. I flera andra avseende är Leone absolut inte lika subtil, men damn it, jag kan inte låta bli att gilla det ändå!
Jag blev så exalterad av Duck, You Sucker att texten blev allt för lång för ett enda inlägg. Fortsättning följer på torsdag!
***
alt. titel: Ducka, skitstövel!, En handfull dynamit, För några nävar dynamit, Duck, You Sucker, A Fistful of Dynamite
Irländaren John Mallorys uppenbarelse framstår som i ett förklarat skimmer för den mexikanske banditen Juan Miranda. Så till den milda grad förklarat att den stålgrå mannen i Juans ögon faktiskt åtföljs av ett litet banér med det magiska namnet Banco Nacional de Mesa Verde.
Juan var inne i den banken en gång när han var åtta år, ett besök som förvisso slutade med att hans pappa arresterades för ett misslyckat rånförsök. Men sedan den dagen har Juan aldrig slutat drömma om lokalen som var klädd i guld från golv till tak. Så vad kan då John Mallory bidra med?
Jo, det visar sig att John är händig med både dynamitgubbar och nitroglycerin. Det faktum att han inte har den minsta lust att hjälpa till med Juans bankrån har mindre betydelse för mexikanen, han är van att få sin vilja fram.
Men när John och Juan till slut står framför banklokalen har de redan hunnit bli insyltade i den pågående mexikanska revolutionen, där Pancho Villa och Emiliano Zapata försöker störta den sittande makten. Och som filmens inledande Mao-citatet signalerar, revolutioner är inget som går att fixa med ens ett uns av elegans eller hövlighet. Revolutioner är våldsamma, blodiga och dödliga affärer.
Duck, You Sucker! var den sista filmen i Sergio Leone-boxen jag köpte på mig för att kunna se regissörens dollar-trilogi. Ska jag vara helt ärlig hade jag skjutit upp den här titten ganska länge, både eftersom titeln antydde en slags tokrolig historia à la Bud Spencer och Terence Hill och speltiden ligger på nära 160 minutrar.
Men trots att historien om John och Juan inte alls är särskilt målinriktad och liksom börjar om både en och två gånger tyckte jag att den flöt på oväntat smärtfritt. Till stor del tror jag det handlar om att Leones estetik funkar så bra för min del. Både visuellt med till exempel de välbekanta inzoomningarna på kisande ögon i skitiga och svettiga ansikten men också förmågan att kombinera en känsla eller stämning med bilder och (förstås) Ennio Morricones score.
Däremot är detta ingen tajt historia, snarare har Leone tagit fasta på det episka draget hos krigsscenerna i Den gode… och expanderat dem rejält. Samtidigt låter han relationen och dynamiken mellan James Coburns John och Rod Steigers Juan grundmuras och utvecklas på välkänt Leone-manér med ofrivilliga vapenbröder. Skillnaden är kanske att de ofrivilliga till slut bondar så pass att de gemensamt och fatalistiskt går mot en hyfsat säker död med mer eller mindre öppna ögon.
To be continued…
Skotske författaren Peter May har varit yrkesverksam sedan 1971 men kan knappast sägas ligga på latsidan. Istället har han sprutat ur sig fler böcker än Stephen King sedan millennieskiftet. Tre av dem ingår i Lewis-trilogin som handlar om den före detta polisen Fin Macleod vilken återvänder till födelseön Lewis som ligger i norra delarna av Yttre hebriderna. Typ så långt norrut man kan komma i den delen av världen utan att hamna på Nordpolen.
Mays böcker verkar oftast kategoriseras som thrillers eller deckare och omslagen på Lewis-trilogins The Blackhouse, The Lewis Man och The Chessmen gör inte mycket för att motsäga det. Svartvita foton på övergivna båtar, ödsliga landskap och taglines som ”Disturbing the past can destroy the present”.
Jag undrar om det inte är att göra den här trilogin en otjänst. Många deckarläsare kommer sannolikt att bli besvikna och många presumtiva icke-deckarläsare kommer aldrig att hitta fram till böckerna. Fins upplevelser på Lewis och omgivande öar handlar nämligen inte främst om själva deckargåtan i nuet – de utgör egentligen bara en ram inom vilken hågkomster från det förflutna utgör det egentliga porträttet.
I botten ligger redan från början en död son och ett havererat äktenskap. Lägg till det en iniital motvilja att återbesöka Lewis och Fin Macleods sinnesstämning skulle göra varje alkad surgubbsdeckare tårögd av avundsjuka. I The Blackhouse har en kropp hittats upphängd i ett båthus på Lewis och Fin (som i denna första bok fortfarande jobbar inom polisen) skickas dit för att undersöka det hela. I The Lewis Man och The Chessmen har han lämnat Glasgow och polisen och i bägge böckerna är det upptäckten av gamla kroppar som utgör startpunkten för mer nutida våldsamheter.
Men grejen för May är som sagt egentligen inte att krita upp en mordisk siluett utan att skriva om själva öarna, dess natur och kulturtraditioner samt de relationer som utvecklas i den typen av samhällen. Minnet av Breaking the Waves är starkt hos mig under hela läsningen, för här möter vi exakt samma inskränkthet och känslomässiga karghet, på gränsen till att kunna karakteriseras som en mental funktionsnedsättning.
För att fixa det här växlar May hela tiden mellan dåtid och nutid, med den extra kryddan att de historiska skildringarna berättas ur ett förstapersonsperspektiv (Fins eget i första och tredje boken) medan nutidsdeckarhistorien har ett tredjepersonsperspektiv. När man väl vant sig funkar det helt ok i The Blackhouse men i The Lewis Man kommer jag på mig själv med att hålla tummarna för att jag ska få vara kvar i det nutida mysteriet varje gång jag vänder blad och vid pass The Chessmen har jag definitivt lessnat. Greppet går från att vara innovativt till att kännas ansträngt.
Till det finns säkert en orsak i det faktum att kopplingen mellan första och tredje boken är rätt dålig trots att Fin är dess primära huvudperson. Allt för lite av det han inser om sitt förflutna i The Blackhouse får någon återverkning på The Chessmen samtidigt som det som hände i det förflutna i The Chessmen inte märks av i nutiden i The Blackhouse (exempelvis nära vänner som inte nämns med ett ord). Trilogins två första delar känns också mer grundade i kulturella traditioner (exempelvis den årliga fågeljakten), något som helt saknas i den tredje delen.
Frågan är om inte The Chessmen också känns ogrundad eftersom Mays primära fokus som sagt är att beskriva natur och kultur på öarna. I det avseendet blir hans personer inte mer än bärare av traditioner, vilket inte gör underverk för den psykologiska trovärdigheten eller engagemanget.
Lewistrilogin är absolut inga dåliga böcker men jag skulle också lika absolut rekommendera att man lämnar The Chessmen därhän eftersom den boken drar med sig de andra två ned i torvmossen. Läs böckerna främst för de kärleksfulla beskrivningarna av ett landskap som trots en meterhög årsnederbörd och genomsnittlig temperatur på max 11 plusgrader gör mig sugen på att åka dit.
The Blackhouse (2011)
The Lewis Man (2012)
The Chessmen (2013)
Man hinner nojja över väldigt mycket under 100 dagar ute till havs. Felaktig kurs, sjösjuka, stormar, hajar, sönderskavda rep, vattensjukt balsaträ, krigsminnen, radioskugga från Anderna, malströmmar och säkert tusen andra saker. Fråga bara Thor Heyerdal och hans lilla gäng som under noga räknat 101 dagar var hänvisade till en 70 kvadratmeter stor flotte ute på Stilla havet.
Filmen Kon-Tiki gör absolut ingenting för att motbevisa bilden av Pål Sverre Valheim Hagens Thor Heyerdahl som en sådan där bisarrt envis person (i klartext: fanatiker) som ibland faktiskt kan åstadkomma storverk tack vare att han vägrar att ge upp. I det här sammanhanget framställs han som en posterboy för positivt tänkande, en livscoach drömförebild – ”om man tror det, händer det” (”If you build it, they will come…”).
Ombord på flotten torde hans motsats utgöras av Anders Baasmo Christiansens korpulente ingenjör Herman Watzinger. Herman knallar mestadels omkring som en surmulen och pessimistisk Samwise Gamgi. Han, som till en början sveptes med av Heyerdals visioner och entusiasm, kan inte sluta oroa sig för att repen ska gnagas sönder eller träet bli så vattensjukt att flotten till slut sjunker som en sten. Det är också han som nästan sänker hela härligheten när han mot alla tillsägelser i ren fruktan försöker harpunera en valhaj.
Vilket i den historiska korrekthetens namn blir ganska orättvist eftersom just den lilla fadäsen istället sköttes av navigatören Erik Hesselberg spelad av Odd-Magnus Williamson (vad ÄR det med norrmän och deras tre namn?!). Men det är klart att det rent dramaturgiskt och karaktärsmässigt blir bättre när man kan förlägga all osäkerhet hos en och samma person. Erik har nog med att konstant behöva gå till Thor med beskedet om att de inte alls är på väg till Polynesien som var tanken, utan Galapagos.
Kon-Tiki är alltså filmen om mannen vars foto inte bara finns på Wikipediasidan om ”positivt tänkande” utan också den som handlar om ”science in action”. Eftersom ingen ville tro på hans teori om hur Polynesien koloniserats av människor från Sydamerika, snarare än från Indonesien och Nya Guinea, såg Heyerdal till slut ingen annan utväg än att bevisa dess sanning. Att släppa saken och gå vidare med livet tillsammans med hustrun Liv och de två gemensamma sönerna var tydligen aldrig aktuellt.
Flera saker påminner mig om L’Odyssée när jag ser Kon-Tiki. Mycket av filmernas visuella attraktion bygger på samverkan mellan hav och människa, himmel och havsyta, blått mot blått. De är historier om betydelsen av propaganda, att kunna styra bilden av sig själv och det man utför. De är också bägge historier om män som aldrig slutar jaga solnedgångar, alltid låter sina egna önskningar eller lust efter upptäckter komma i första rummet. Filmen om Jaques Cousteau visade tydligare vad som händer med människorna runtomkring en sådan man men rörde sig förvisso också över en längre tidsperiod. Kon-Tiki lämnar oss dock med en bild av vad drömmen kostade Thor Heyerdal själv.
Det var nog en jäkla tur att jag inte hade en susning om vilka Joachim Rønning och Espen Sandberg var när jag såg den senaste filmen i Pirates of the Caribbean-serien för då hade jag faktiskt kunnat komma in i biosalongen med vissa förväntningar. Kon-Tiki är nämligen först som sist en vidunderligt vacker film, sagolikt skön. Att själva historien är sann gör den inte mindre fascinerande men den berättas genom scener som kanske inte är remarkabelt nyskapande i BOATS-sammanhang. Hade det inte varit för att filmen lyckas förmedla en känsla för naturens storslagenhet och havets förunderlighet (och det utanför biosalongen icke desto mindre!) hade den sannolikt inte alls varit den upplevelse som den nu är. Till viss del beror den upplevelsen säkert på att man i mångt och mycket eftersträvade en trovärdig känsla genom att bland annat filma på öppet hav. Mot slutet av filmen ser skådespelarna ut att verkligen ha tvingats leva på en diet av tomatsoppa och cigaretter i 100 dagar.
Jag kan inte annat än hålla tummarna för att regissörsduon Rønning och Sandberg, tillsammans med fotografen Geir Hartly Andreassen (se där, tre namn igen!), snart skaffar sig så pass mycket cred i Hollywood att de får göra något som är bättre lämpat för deras förmågor än Salazar’s Revenge och chosen one-gäspningen City of Bones.
Du kan också passa på att se Kon-Tiki. Bara att surfa fram till C More. Kanske till och med provsmaka lite mer på den gratismånad som tjänsten bjuder på.
Någon gång under det tidiga 00-talet plockade jag åt mig en okänd fantasyroman på ett antikvariat för en tjuga. Ganska snart var jag helt fångad historien och stämningen i The Scar. Författaren China Miéville har sedan dess tillhört en av mina husgudar. Det tog ett tag för mig att förstå att Miéville tillhörde en rörelse som allmänt benämndes ”the new wierd” men om man nu vill få lite koll på både ny och gammal ”weird”, vad tjänar då syftet bättre än en tegelstenstjock antologi redigerad av våra steampunk-bekanta Ann och Jeff VanderMeer?
Utan ett direkt tips hade jag aldrig stött på författaren (och musikern och konstnären…) med det outtalbara efternamnet, Maggie Stiefvater. Det trots att hon är närmast ofattbart produktiv, med 13 publicerade böcker sedan 2008.
alt. titel: Järnkorset
Som med så många andra klassiska filmer och regissörer har min främsta koppling till Sam Peckinpah hittills inte varit någon av hans ”riktiga” filmer. Däremot har jag ett oräkneligt antal gånger sett Monty Python-sketchen som påstår sig visa en del av Peckinpahs version av musikalen Salad Days. Så på något märkligt vänster hade jag en föraning om vad som kunde vänta i Cross of Iron även om jag förstod att det inte skulle komma i form av dödliga tennisracketar och pianon.
alt. titel: De infernaliska
Overkligt länge efter att bilen med de tre flickorna krashlandade i floden kravlar sig Mary Henry upp på strandbrinken. Men att krypa ihop i ett hörn och tycka synd om sig själv eller sörja sina drunknade väninnor ligger inte för Mary. På mindre än en vecka är hon på benen och lämnar hemstaden för ett jobb som organist i Utah (som hon blivit erbjuden innan olyckan? Oklart…)
Mannen med det uramerikanska smeknamnet Scotty har ägnat större delen av sitt liv åt att göra människor glada. Vad kan det handla om då? Idkat välgörenhet? På ett sätt kanske man skulle kunna se det så… Arbetat outtröttligen för mänsklighetens fromma utan att be om en cent i ersättning? Så skulle man också kunna kalla det… Hjälpt människor att hitta Den Rätta Vägen? Tja…
That’s what HE said!