You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.
Det är lika bra att erkänna det: jag har stora problem med Anna Odells X & Y. (Och det beror faktiskt inte på att jag, varje gång titeln dyker upp, blir påmind om den där MAD-serien som i original hette Spy vs. Spy.) Antingen kan jag helt enkelt tolka den problematiska känslan som ett utslag av att jag faktiskt sett en (i mina ögon) dålig film. Eller också handlar det om att innehållet stör mig och att den därmed redan per automatik bevisat sitt existensvärde.
Jag har själv oerhört svårt att sätta ned foten i den här frågan. Det finns absolut element i X & Y som är både roliga och tankeväckande men helheten tilltalar mig inte. Vi kastas rakt in i en slags förhörssituation mellan huvudpersonerna Anna Odell och Mikael Persbrandt som är minst sagt stel. Hon frågar vilket djur han identifierar sig med, han säger ”stäppvarg” (ingen vanlig jäkla varg för Micke P, inte, och jag får irritationsklåda av den pretentiösa Hermann Hesse-referensen). Hon fråga lite trevande om manlig kontra kvinnlig sexualitet och de för ett plågsamt styltigt ”samtal” om att att uppfyllas kontra att bli uppfylld.
Men så bryts scenen och vi sitter plötsligt i ett redigeringsrum med Anna Odell och två producenter som just stängt av filmen. Ok, nu är jag kanske med på banan – det kommer alltså att finnas både ett och två metalager i den här produktionen? Filmens utgångspunkt förstärks ytterligare av att Odell förklarar att hennes projekt med Persbrandt ska handla om att utforska olika sidor av sig själv. Vem är vi och vem vill vi vara? Gränsen mellan verklighet och fiktions ska suddas ut, något som artikuleras genom att de två huvudpersonerna utrustas med tre sinsemellan olika alter egon spelade av kända svenska och danska skådespelare. Exempelvis är Vera Vitali Odells utlevande och utmanande sida medan Trine Dyrholm är Persbrandts konstnärliga och intellektuella dito.
Ok, så en film om identitet och roller. Plus kontrasten mellan manligt och kvinnligt? Plus en beskrivning av själva skapandeprocessen eftersom filmen tycks utvecklas organiskt inför våra ögon, nästan som en dokumentär?
Jag har inga större problem med att kategoriskt såga en dålig film, men i fallet X & Y är jag benägen att hemfalla åt den något fegare slutsatsen att jag kanske inte ”förstod” den. Eller i alla fall inte kunde relatera till den. Att gestalta en personlighet i flera tydliga stereotyper är ju knappast nyskapande i sig (hej, Inside Out) och de utbyten som spelades upp kändes, för mig, som väldigt specifika för just Anna Odell och Mikael Persbrandt. Jag upplever alltså inte att Odell, Persbrandt eller deras sex ställföreträdare säger någon allmängiltigt och generellt om vare sig mänsklighet eller manligt och kvinnligt. I alla fall inte så generellt att jag kunde känna mig inkluderad i det.
Rent hantverksmässigt tycker jag också att filmen blir sämre av att det inte finns någon tydligt riktning eller slutpunkt i metalagren som jag uppfattar är tänkta att säga något om den skapande processen, utforskandet i sig. Vad menar egentligen Odell med att låta både skådisar och producenter stressa över att hon som manusförfattare och regissör aldrig kan klämma ur sig ett manus? Är hon själv stressad över att arbeta organiskt med bara en lång rad ”övningar”? Vill hon lyfta eller förstöra antingen sina dåliga sidor, sig själv eller sin produkt? Utan något mål med utforskandet har jag svårt att uppfatta det hela som något mer än lösryckta funderingar som hamnar lite både här och var i avsaknad av struktur eller systematik.
Det som emellertid blir intressant med titten på X & Y är att filmen tvingar mig att formulera något som jag tidigare inte tänkt särskilt aktivt på. Detta att den inte är tydlig huruvida det vi ser är verklighet eller fiktion är störande. För mig är det uppenbarligen viktigt att kunna upprätta någon skiljelinje eller gräns mellan de två eftersom de bestämmer hur jag närmar mig och upplever en film eller en bok. Verklighet eller fiktion dikterar sins emellan olika ”varför?” Verklighet ställer i mina ögon högre krav på engagemang, vilka devalveras om det plötsligt finns tveksamheter kring riktigheten i det som sägs eller händer. Jag tror inte att jag är den enda som tycker att det är skillnad på att exempelvis se en film om en person som har cancer eller en som bara spelar cancersjuk men i själva verket är frisk som en nötkärna.
Så nej, jag förstod inte X & Y. Och även om den hela tiden balanserar farligt nära gränsen att motivera hela sitt existensberättigande med att vara ”gränslös” kan jag heller inte döma ut den som en undermålig produkt, det var den lite för intressant för. Men jag är på inga villkors vis sugen på att se om filmen – dess stora behållning låg helt klart i det efterföljande samtalet om den och inte i filmupplevelsen i sig.
Och vilka är bättre att diskutera film med än filmspanarna? Vill ni läsa mer positiva omdömen om X & Y tror jag att ni med fördel kan hoppa över till:
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Annonser
Visst kom väl sammanbrottet, bara lite senare än vad mänskligheten hade trott. För det är ju ganska naturligt att en kraftig nedgång i världens barnafödande ses som en föregångare till undergången (var finns förresten en apokalyptisk ryttare som tar hand om just den detaljen)?
När vi träffar huvudpersonen Rakel första gången finns dock en ljusnande framtid i sikte. Det har börjat födas barn igen med en viss regelbundenhet. Problemet är bara att de här ungarna inte är som ”vanliga” barn. De springer inte runt och skriker eller busar, grabbar inte mat med nävarna eller leker mamma-pappa-barn. Rakel får känslan av en ödla första gången hon ser in i lilla Tindras ögon. Instinkt, snarare än medvetande.
Men nu är Rakel inte någon särskilt barnfokuserad kvinna och de nya föräldrarna är naturligtvis inte särdeles benägna att ser några fel eller problem med sina älsklingar. Så går det som det går och plötsligt sitter Rakel på psyket, anklagad för barnamord. Vad hjälper det att hon efter ett par år får någon slags upprättelse när det börjar gå upp för världen att något är off med Den nya människan? Då är Rakel en redan mer eller mindre trasig kvinna och dessutom utrustad med ett djupt misstroende mot den yngre generationen.
Klart man ska passa på att testa lite olika svenska produkter när möjligheten finns? I bibliotekets ljudboksapp stötte jag på Den nya människan som av speltiden att döma borde vara en slags kortroman av Boel Bermann.
Om man prompt måste genrebestämma berättelsen skulle jag säga psykologiserande filosofiskt biologisk science fiction, med inslag av thriller (kort och koncist, inte sant?). I form av en dokumentroman, icke desto mindre. Ett författargrepp som jag gillar, så i det avseendet var det bara att tacka och ta emot. Rakels upplevelser i Den nya människans värld serveras i fragmentariska ögonblicksbilder som på olika sätt belyser både allmänna problem med barnen som börjat födas och Rakels högst personliga problem.
Med jämna mellanrum interfolieras de här privata stunderna med utdrag från forskningsrapporter eller tidningsartiklar som ger ett större perspektiv och bättre förståelse för vad som är på gång. Allt är välskrivet och trovärdigt framställt och därmed tycker jag att den här blandningen mellan det privata nålsögat och det offentliga eller globala helikopterperspektivet funkar bra.
Däremot tycker jag nog bäst om Den nya människan när den är mer av ett dystopiskt tankeexperiment – vad skulle hända om barn plötsligt slutade vara barn och istället blev…något annat? Vad händer med familjebildning och föräldraskap när aborter och preventivmedel blir förbjudna och barnbidrag höjs till astronomiska nivåer samtidigt som staten ser sig tvingad att mer eller mindre internera alla nyfödda? Hur organiserar man den globala arbetsmarknaden när en allt större del av arbetskraften kan ses som drönare och icke-människor? Hur långt är företag beredda att gå i sitt vinstintresse?
I sina bästa stunder påminner Den nya människan om såväl The Handmaid’s Tale som Metropolis och Village of the Damned. Tyvärr tappar jag de här vibbarna när Rakel i bokens andra halva ser sig tvingad att genomgå en sorts botgöring som försätter henne i en helt annan relation till både barn och barnafödande. Möjligen beror det på att jag själv är lika barn-tveksam som Rakel varit tidigare i historien och därmed har lite svårare att förstå hennes nya bevekelsegrunder.
Men som sagt, fram till dess var Den nya människan en trevlig bekantskap som ger utrymme för många funderingar av typen ”Hur skulle jag göra om…?”
Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.
Flera årtionden senare är Joe och Joan Castleman mer eller mindre en institution. Till skillnad från andra fruar har Joan Castleman alltid varit nära involverad i sin makes författargärning och allehanda litterära diskussioner. Och nu är det dags att skörda lagrarna – Joe har blivit tilldelad det prestigefyllda Helsingfors-priset för sina böcker. Men det är i det här läget, när allt synes perfekt och komplett som Joan inser att hon en gång för alla fått nog av både sin make och sitt liv.
Jag kände inte till någonting om filmen The Wife mer än att Glenn Close och Jonathan Pryce stod på rollistan . Men efter avslutad titt hade jag utan problem blivit tillräckligt fascinerad av både filmen och historien för att bli nyfiken på den litterära förlagan av Meg Wolitzer.
Eftersom historien berättas av Joan själv kan Wolitzers huvudperson anamma en betydligt mer raljant och sardonisk ton i relation till både sin make och sitt liv än vad som är möjligt att gestalta på film. Joe Castleman blir därmed snabbt föremål för sin hustrus avslöjande nålstick som punkterar hans larger-than-life-persona. I det avseendet är The Wife en väldigt rolig bok, Joan vet att sätta fingret på svaga punkter och uttrycka dem på ett halsbrytande sätt. Både när det gäller välfunna formuleringar och att skildra avgörande scener som säger mycket om sina respektive medverkande. I det avseendet tycker jag också att boken är bättre än filmen, exempelvis med beskrivningen av hur Joe med falsk blygsamhet gärna berättar hur han yrvaket drar ned vattenglas och inte riktigt vet vad han säger när det ”oväntade” samtalet från Helsingfors till slut kommer. När han i själva verket satt fullt samlad och beredd och mer eller mindre väntade in det.
Det intressanta med det hela är att redan titeln avslöjar paradoxen i Wolitzers upplägg och jag vet inte riktigt om jag upplever att hon någonsin tar itu med den. För ingen kan ju vara en hustru utan att samtidigt ha en man att förhålla sig till. Wolitzer gör stora poänger (betydligt mer framträdande än i filmen) av skillnaden mellan kvinnor och män, närmast på en samhällsnivå. Joe och hans författaregelikar är medlemmar i en privilierat patriarkat (”the men who own the world”) som på olika sätt ser till att kvinnor aldrig ges samma möjligheter att märkas eller synas. Aldrig ges chansen att skapa litteratur utan att den i något avseende sätts i relation till det faktum att författaren är kvinna och inte man. Mannen är alltid normen, kvinnan är alltid avvikelsen.
Detta tycks ligga helt i linje med hur Wolitzer uppfattar sitt eget författarskap. Och för all del, nog är det graverande att läsa att The Wife nästan omgående köptes upp för att bli film men att det dröjde ytterligare 15 år innan vi kommit till en punkt där filmbolagen och manliga skådespelare trodde tillräckligt mycket på en film som hette The Wife istället för The Husband.
Hade jag läst boken först och gillat dess ton hade jag kanske inte blivit riktigt lika förtjust i filmen, där Joan tillåts vara mer renodlat förbannad. Som det blev nu fick jag möjlighet att ta tillvara det bästa av två världar. The Wife är en bra film och Glenn Close är magnifik som Joan. Men boken är både roligare och mer tragisk på en och samma gång. Filmens Joe Castleman får möjlighet att bibehålla ett visst mått av värdighet (om än inte hederlighet) som helt förnekas honom i Joans egen beskrivning av sitt liv och sin make. Om inte annat är det lätt att konstatera att The Wife är en sällsynt bra adaption av en redan bra bok.
Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.
Den brutala realiteten är dock att en författare faktiskt inte kan leva på sina ord om de inte samtidigt blir publicerade (och köpta) och förlagshusen är fortfarande ytterst tveksamt inställda till kvinnliga författare. När ett manus från en kvinna läggs fram, som dessutom berättar sin historia ur ett kvinnligt perspektiv, handlar diskussionerna inte främst om litterära meriter utan huruvida huvudpersonen är snygg eller inte.
Så Joan tar skeden i vacker hand eftersom hon älskar sin Joe (vars fru Carol inte alls förstår honom på samma sätt som den intelligenta studentskan) och det betalar sig. Drygt 30 år senare ber nämligen Joe sin ömma hustru om en nattlig avspännings-quickie eftersom han inte kan sova i nervös väntan på det där samtalet från Nobelkommittén.
Clenn Close har blivit Oscars-nominerad för bästa kvinnliga huvudroll tre gånger. Två gånger på 80-talet för Fatal Attraction samt Dangerous Liaisons och sedan 2011 för Albert Nobbs. Möjligen signifikant för hur hennes karriär tagit ny fart under de senaste åren? I fallet Albert Nobbs förlorade hon till Meryl Streep och The Iron Lady men nu vore det väl själva faen om det inte gick vägen (under förutsättning att Meryl Streep inte fjärtar högt nog för att nå Oscars-juryns öron)?! The Wife visades förvisso på 2017 års upplaga av Toronto Film Festival men hade amerikansk biopremiär först i augusti i år och det är väl den som räknas? Snälla, snälla, säg att det är biopremiären som räknas!
Close spelar nämligen den Joan Castleman som måste stå vid Jonathan Pryces sida när omgivningen öser beröm över Joes fantastiska författarkarriär. Själv introduceras hon däremot som ”mrs Castleman” och maken drar ned skrattsalvor med kommentarer som ”My wife doesn’t write, thank God”. Det blir relativt omgående tydligt att Nobelpris-uppmärksamheten sätter ett allt för skarpt ljus på en inrutad och stum roll som Joan är hjärtligt trött på.
För egen del var det framförallt Closes roll i The Girl With All the Gifts som gjorde att jag blev nyfiken på The Wife. Innan dess hade hon i ärlighetens namn mest varit ”hon som var bra i Dangerous Liasons” men prestationen som den stenhårda läkaren Caroline Caldwell (i en tyvärr allt för bortglömd zombierulle) gav definitivt mersmak.
Och som den nyfikenheten betalade sig! Även Pryce gör en fin insats men nu är det ju Close som står i centrum. Lager för lager skalas av, parallellt med ständiga påminnelser om att 30 år tillsammans (inklusive två barn) inte är något man bara kastar överbord som matrester till hajarna. Även om Joe är ett otroget egomonster (den sortens person där allt som händer är absolut värst för honom själv) är han inte alltid och enbart ett otroget egomonster. Möjligen är det till och med så att Joan fram till nu varit (eller i alla fall sett sig vara) lika beroende av Joe som han är av henne. Closes Joan är utmattad, kontrollerad, förtvivlad och förbannad i en fullkomligt magnifik blandning.
Övriga skådisinsatser är säkert helt ok men bleknar föga förvånande bredvid duon Close-Pryce. Christian Slater spelar av någon anledning en snokande författare som är ute efter att skriva Joes biografi men den rollen hade kunnat spelas av vem som helst. För min del blir det snarare distraherande att se Slater i den rollen eftersom jag inte kunde sluta tänka på Interview With the Vampire.
Även om den är angenämt berättad känns själva historien kanske också lite väl bekant (den bygger tydligen på en bok av amerikanskan Meg Wolitzer). Jag kan inte påstå att jag blir överdrivet sugen på regissören Björn Runges övriga filmografi. Jocelyn Pooks klagande stråkarbete, parat med flygbilder över ett decembergrått Stockholm, gör ingen människa glad. Men det finns ingen som helst anledning att inte gå man ur huse till biografen enbart för Glenn Closes skull. Det är hon värd.
The Wife var sista filmen ut på årets Malmö filmdagar men jag tror att vi alla som såg den var ganska nöjda med den avslutningen
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
alt. titel: A Woman’s Face
Vad är det som får guvernanten Anna Paulsson att rycka till som om någon kört in en strumpsticka i skinkan på henne? Ingenjör Harald Berg (komplett med golfbyxor, rutiga strumpor samt en prydlig liten tjusarmustasch) försöker ju bara skämta lite med den unga kvinnan genom att kalla henne ”bedragerska”. Hur ska Harald Berg kunna veta att Anna Paulsson för bara några månader sedan hette Anna Holm och var en erfaren utpresserska?
Anna Holm var en kvinna som hatade både livet och mänskligheten. Tack vare en svår brännskada i ansiktet ser omgivningen henne som ett monstrum. Så då kan hon väl lika gärna bete sig så hemskt som hon ser ut?
Anna Paulsson är däremot någon som fått en andra chans tack vare den godhjärtade doktor Wegert. Han har dock förmanat att han enbart kan göra något åt hennes utsida – förändringen på insidan måste hon själv stå för. Och det är anmärkningsvärt lätt för Anna att komma igång med den där förändringen. Det räcker med en björnkram och ett par blöta pussar från hennes lille skyddsling Lars-Erik den där först kvällen på Forsa bruk för att den kallhamrade brottslingen ska lösas upp av tårar. Och vi kan därmed också raskt räkna ut hur det går med det tidigare överenskomna upplägget, att Anna skulle se till att Lars-Erik råkar ut för en liten…olyckshändelse så att den nedrige Torsten istället får ärva konsul Barrings förmögenhet,.
Tredje gången gillt för både Ingrid Bergman och Gustaf Molander, den här gången utgående från en fransk pjäs. Och det måste sägas, först som sist, de bjuder verkligen på tre vitt skilda historier. Swedenhielms var en (allvarlig) komedi medan Intermezzo var ett rent kärleksdrama. Och så kommer nu då En kvinnas ansikte dragandes med någon slags sedeslärande thriller.
Tyvärr är detta senaste exempel också den svagaste i trojkan. Det är för all del fullt blås vad gäller händelseutveckling, men manuset brer på tjockt med övertydliga repliker som förklarar exakt vad som är på gång. I detta är jag är helt enig med en av de samtida kommentarerna: ”Det blir för mycket av det sagda. Det är det osagda man saknar”. De filmiska greppen för att dölja Annas ansikte, både som van- och återställd, känns också allt för krystade. Ungefär som när Hollywood slänger fram vaser, cigarrer, konjakskupor och gud vet vad för att undvika skymten av pubeshår eller genitalier.
Till detta kommer en Ingrid Bergman som spelar över på ett högst olyckligt sätt i rollen som Anna Holm. Jag vet inte om jag låter mig distraheras av den överdrivna sminkningen (man undrar var hon förlagt sin Fantomen på operan-mask) men hon är inte det minsta övertygande som en hård och bitter kvinna, märkt såväl på utsidan som insidan av ett liv tomt på kärlek och omtanke. Som Anna Paulsson är hon å andra sidan alltför slätstruken. Bergman lyckas aldrig göra sin Anna till något mer än kvinnan som en gång var vanställd och nu fruktar att hennes förflutna ska komma ikapp henne. Och då har jag inte ens nämnt det faktum att Allan Wegert måste vara en av världens bästa plastikkirurger med tanke på att Anna Paulssons ansikte synes helt utan skavanker. Alternativt att kvinnan är en fullkomlig djävul vid sminkbordet om morgnarna.
Då finns det något lite mer att hämta i detta förflutna och Annas skurkgäng, bestående av ockraren Miller samt utpressarna Nyman, Greven och vackra Herman. Porträtterade i tur och ordning av Sigurd Wallén, Erik ”Bullen” Berglund, Gösta Cederlund och Magnus Kesster. Tillsammans med Georg Rydeberg som en läbbigt slipprig Torsten Barring tycks de åtminstone ha haft ganska roligt när de dricker grogg, röker cigarrer och skrockar över sin egen oärlighet.
Till sist bör påpekas att denna films engelska titel inte ska förväxlas med den amerikanska filmen med samma namn från 1941. Där är det istället Joan Crawford som spelar Anna i regi av George Cukor. Och apropås det där med inget-nytt-under-solen i fallen Nicole Kidman i The Hours och Charlize Théron i Monster: ”Miss Crawford takes a radical step as a screen glamour girl to allow the makeup necessary for facial disfiguration in the first half…”.
alt. titel : Ensam i Berlin
När den älskade sonen dör på andra världskrigets slagfält vet Berlin-paret Otto och Anna Quangel vid vilken tröskel de ska lägga skulden. Men att kritisera det styrande NSDAP var ingenting man gjorde lättvindigt. Var man rädd om liv och hälsa var det faktiskt något man inte gjorde alls.
Så trots att Otto Quangel, på grund av sin bristande partilojalitet, ses med misstänksamma ögon på arbetsplatsen inser han att ett öppet anklagande skulle vara lika med att skriva under sin egen dödsdom. Därför börjar han skriva uppmaningar om att ifrågasätta partiet, dess agenda samt till och med führern själv på vykort som han lämnar på olika ställen i huvudstaden.
Till en början är denna hobby inget som Anna får veta om men hennes sorg över sonens död är inte mindre än makens. Inte heller frustrationen över meningslösa och övervakande sysslor i partiets regi. Därför börjar de snart hjälpas åt med det subversiva skrivarbetet.
Men Berlin är som sagt en partistyrd stad och snart kommer Ottos vykort till polisens kännedom. En allt mer pressad kommissarie Escherich sätts att utreda det hela men det är ett grannlaga arbete, särskilt som hans överordnade inom SS kräver en snabb upplösning.
Alone in Berlin är en film med ett innehåll som liknar Sophie Scholl. Alltså berättelser om de vanliga tyska medborgare som faktiskt gjorde vad de kunde för att stå emot partiets tryck på befolkningen och också fick betala priset för detta.
Anna och Otto Quangel baseras nämligen på paret Elise och Otto Hempel, vilka hann skriva 200 vykort innan de blev arresterade och avrättade (medelst giljotin, i alla fall om filmen får bestämma). Filmen gör gällande att denna aktivism inte berodde på någon överdriven idealism, utan främst på grund av att föräldrarna såg partiet som sonens mördare. Det finns heller inga tillrättalagt upplyftande scener där Berlinbor plockar upp ett av Ottos vykort och därmed inser hur fel saker och ting har blivit i det förlovade tredje riket, vilket känns befriande.
Däremot lämnas utrymme att fundera över det faktum att blott 18 vykort, av de dryga 200 som Otto skrev, INTE lämnades in till polisen. Innebär det att gärningen var förgäves, att medborgarna var allt för lojala eller allt för rädda för att kunna ta till sig det subversiva budskapet? Eller spred korten ändå ett frö till tvivel och ifrågasättande av tingens ordning? Därom kan vi bara spekulera men parets gärningar blev i alla fall hågkomna i boken Jeder stirbt für sich allein av en viss Hans Fallada, utgiven redan 1947.
Styrkan i Alone in Berlin ligger i den sansade vardagsstämningen och icke minst fina rollprestationer. Eller vad sägs om följande: Emma Thompson som Anna, Brendan Gleeson som Otto, Daniel Brühl som kommissarie Escherich och till sist vår egen Micke Persbrandt som sadistiskt SS-högdjur?
Särskilt Emma Thompson tycker jag kan vara en smula ojämn från gång till annan men det är i lågmälda roller som Anna Quangel som hon verkligen får chans att glänsa. Tillsammans med Brendan Gleeson behövs det inte mycket – ett ögonkast, en kort kommentar – för att få deras relation att glöda. Daniel Brühl är sällan dålig men har en svårare roll med sin kommissarie, vars bevekelsegrunder är oklarare än paret Quangels.
En detalj, som egentligen inte hade med själva historien att göra, funderade jag dock mycket över. Och det var faktiskt inte det faktum att alla inblandade givetvis måste uttrycka sig på tyskt bruten engelska. Nej, Escherich kallar sin okände gärningsman för ”hobgoblin”, vilket på svenska översätts till ”troll”. Det skulle vara spännande att veta om detta var ett tidsenligt uttryck eller om det är något som plockats upp från mer dagsaktuella begrepp.
Som alltid när jag ser en berättelse från ett välbekant tidevarv men som ändå ger mig något nytt att tänka på blir jag glad. Se gärna Alone in Berlin. Skänk en tanke till länder där det är förenat med livsfara att kritisera landets ledning och de medborgare som ändå vågar gör det.
Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.
Och redan där, Mickey, skulle jag vilja stoppa din svada för ett par sekunder. För i mina ögon är Wonder Wheel snarare en berättelse som bygger på kontraster, vrångbilder och motsägelser. Till att börja med är det en Woody Allen-film utan ett förhållande mellan en äldre man och en yngre kvinna, men däremot ett mellan en äldre kvinna och en yngre man (dock får Han fortfarande goda möjligheter att förklara den intellektuella världens under för Henne). Wonder Wheel är vare sig särskilt rolig eller mysig, även om den allt som oftast badar i ett gyllengult sommarkvällssolsken. Vi får heller ingen uppenbar Woody Allen-kopia modell yngre.
Filmen är inte så mycket bitterljuv, som enbart bitter. Den utspelas i en miljö vilken av tillfälliga besökare upplevs som ett drömskt fantasiland, en plats för nöje och avkoppling. Men för de som lever och verkar där är stället snarare ett rent helvete; högljutt och vardagsslitigt. Mest av allt ett monument över krossade drömmar.
Och med närvaron av James Belushi som den hängbukade Humpty är det inte särskilt svårt att också se Wonder Wheel som själva antitesen till sitcom-serien The World According to Jim. Inte för att jag finner Belushi särskilt underhållande i nyss nämnda serie men här är det inte ens meningen att han ska vara det. Istället är han en bufflig typ som ständigt halkar omkring på alkoholismens gräns. Humpty är i Woody Allens regi gift med Kate Winslets Ginny. En kvinna som förvisso ligger bortom hans nivå rent utseendemässigt men som samtidigt är så trasig och bruten som människa att det inte känns särskilt underligt att de är tillsammans. De är både sina egna och varandras värsta fiender
Inte heller har paret några rara och förnumstiga barn. Istället måste de trängas i den lilla lägenheten med Humtpys dotter Carolina som allt för ung och dum gifte sig med en gangster och nu lever under dödshot från sin make. Plus Ginnys son Richie som skolkar från den välbehövliga sommarskolan för att istället hänga på biograferna och dessutom är en miniatyrpyroman av rang.
Inget fel på en tragedi i sig, även om den skulle komma från Woodey Allen. Problemet jag har med Wonder Wheel är att tragiken aldrig känns på djupet utan reduceras till banalt skådebröd. Belushi och Winslet lyckas aldrig ta sig bortom två relativt endimensionella rollfigurer. Deras utbyten (för att inte tala om utbrott) blir ofta teatraliska och melodramatiska. Kanske är det också därför som jag av någon anledning känner mig mer överraskad av Belushis insats än Winslets? Honom har jag aldrig haft någon större respekt för och här levererar han i alla fall något annorlunda, medan jag ju vet att Winslet kan så mycket bättre och mer.
Möjligen färgas den här uppfattningen också av att Humpty i alla fall ibland framstår i ett någorlunda sympatiskt sken medan Ginny inte ges några sådana bonuspoäng. Hon är genomgående den labila hysterikan och harpyan. Sliten och härjad; ful i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. På sin födelsedag (en dag som enbart markerar att hon blivit ännu ett år äldre) tycks hon inte kunna bestämma sig för om hon ska försjunka i apatisk depression, supa bort sina bekymmer eller helt enkelt bli galen. Jag får en distinkt känsla av att Allen faktiskt inte tyckt särskilt mycket om denna kvinna och därför gjort henne överspänd, åldersnojjig, hämndlysten, inbilsk och ogin. Vem kan då skylla männen för att de föredrar den lättsamma och okomplicerade (och, icke att förglömma, yngre) Carolina?
Så även om Allen gör halt innan Wonder Wheel hunnit kravla sig lika långt ned i träsket som Irrational Man har den tyvärr redan slagit in på samma väg det gäller de kvinnliga rollerna. Den äldre och kärlekssvultna kvinnan är ett lätt byte vad gäller både kropp och själ samtidigt som hennes neurotiska klängighet helt och fullt ursäktar hennes kassering till förmån för en yngre årsmodell.
Ska man tro TV-serier och filmer har varje välbärgad, liberal villagata i USA ett. Ett homosexuellt par, alltså. Oftast bögar, alltid välutbildade. I de övriga kärnfamiljerna är fruarna generellt välvilligt inställda till män som (givetvis) också är intresserade av trädgårdssysslor och heminredning medan deras makar förhåller sig något mer avvaktande. På Camphor Tree Lane i Los Angeles är det här paret George och Jim. George är den äldre, mer reserverade, collegeprofessor i litteratur. Jim är den yngre, arkitekt och sannolikt mer sällskapligt lagd gentemot grannarna är sin partner.
När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.
YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.
That’s what HE said!