You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.

alt. titel: NYMPH()MANIAC

Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.

Den ensamme ungkarlen Seligman hittar en blåslagen kvinna på gården till sitt nedgångna lägenhetshus. Hon vill inte att han ringer vare sig ambulans eller polis men kan tänka sig en kopp te med mjölk. Iförd Seligmans pyamasjacka och nedkrupen i hans nybäddade säng börjar Joe berätta sitt livs historia.

Och det är klart att Joe (och von Trier) med en gång sätter tonen genom att frankt deklarera ”I discovered my cunt as a two-year-old”. Joe har nämligen bestämt sig för att hon inte bara är nymfoman och fyller sitt liv med män av alla de slag, utan att hon (möjligen på grund av nymfomanin) också är en dålig människa.

Seligman låter sig inte övertalas om detta faktum och Joes berättelse ramas hela tiden in av samtalen hon och Seligman för om allt från flugfiske till ikoner och Edgar Allan Poes död. Genom hela resan vägrar Seligman konsekvent att bli upprörd, chockad eller indignerad över något som Joe har att berätta. Allt är förståeligt eller berättigat i sitt sammanhang, må vara det handlar om ett övergivet barn eller desperata försök att jaga efter Den Förlorade Orgasmen.

Det finns en hel del likheter mellan Nymphomaniac och Ruben Östlunds The Square. Bägge filmerna vräker på med symbolik och diskussionslystnad av såväl högt som lågt. Samtidigt har regissörerna (som ju bägge dessutom skriver sina egna manus) valt att lägga in element som eventuellt ska vara tankeväckande, eventuellt enbart provocerande.

För ja, det är mycket sex (inte den enda, men mesta, provokationen) i Nymphomaniac. Både on och off camera. Det är dessutom en hel del både fram- och bakstjärtar som från gång till annan blir misshandlade å det gruvligaste (det ÄR ju ändå von Trier vi har att göra med här). Ni vet det där cirkeldiagrammet som visar tillgång och efterfrågan på dick picks? Hade det konstruerats under tillkomsten av Nymphomaniac hade efterfrågans-tårtbiten åtminstone synts i förhållande till tillgångs-biten, om vi säger så.

Nymphomaniac är absolut ingen porrfilm men för själva historien är det få (om ens några) av de renodlade sexscenerna som verkligen behövs. Samtidigt är det klart att de skapar en speciell stämning och visuell stil. Det skulle faktiskt vara riktigt intressant att se en fan edit av filmen med alla full frontal-scener bortklippta – hur annorlunda skulle den bli egentligen?

Som tredje del i en depressionstrilogi är Nymphomaniac emellertid lite märklig om det inte är så att von Trier vill säga att Joe är konstant deprimerad på grund av sin nymfomani. Alternativt blir nymfoman på grund av sin konstanta depression.

Däremot blir nymfomanin och sex förstås en fruktbar utgångspunkt för Seligman och Joes samtal om exempelvis religion. Det kan knappast vara en slump att Selig betyder välsignad medan Joe(seph) betyder ”Jehovah ska öka/lägga till”. Vill man dra iväg på tolkningsspåret skulle man kanske kunna tänka sig att det egentligen är Gud och Satan som konverserar om huruvida mänskligheten i grunden är ond eller god. Och eftersom det är von Trier det handlar om kan vi ana vad hans dom ska bli. Kanske mänskligheten är kapabel till både kärlek och empati för att sedan lämpa sådana känslor överbord när det verkligen gäller? Utgör Seligmans fuktskadade lägenhet, som på något outgrundligt sätt ändå lyckas se lite mysig ut, himmelriket eller helvetet?

Mot slutet hamnar samtalet också i samma härad som Antichrist, där jag upplevde att von Trier ville försöka säga något om kvinnors tendens att vända våld inåt, kontra mäns tendens att vända det utåt. Är det så att Joe i slutänden helt och fullt anammar det manliga perspektivet i sitt tilltalsnamn? Och genom att göra det fördömer hon samtidigt sig själv mer oåterkalleligen än hon dittills gjort under hela sitt sedeslösa liv?

Som alltid när det handlar om den danske regissören var Nymphomaniac en intressant filmupplevelse och de där fem timmarna gled in betydligt mer friktionsfritt än jag hade förväntat mig. En så pass lång film blir dock med naturnödvändighet ojämn i tempot och från gång till annan var det rätt skönt att kunna pausa hela schabraket och göra mig en kopp te (utan mjölk).

Annonser

Varför undergången ägde rum eller hur den slöt världen i sitt järngrepp är redan ett avslutat kapitel. Vad som nu är viktigt är förmågan att överleva i en värld som eventuellt är in till kärnan förgiftad och översköljer sina invånare med rötor och sura regn. Resultatet talar sitt tydliga språk – Stockholm med omnejd är i ruiner, hemsökt av etterdoggar, kannibaler och hjärnmutanter. Födan består av betor och svamp. I bästa fall kan man fånga sig en råtta då och då. Men konkurrensen om dem är mördande och vad säger att råttan i slutänden inte visar sig vara farligare än den tilltänkte jägaren?

I novellsamlingen Kaknäs sista band och andra zonsagor tar Anders Fager sina läsare i hampan och guidar oss runt i den här ödsliga men tyvärr långt ifrån ödelagda världen. Eller ja, sin vana trogen är Fager inte så mycket till lugnt instruerande och trygg guide. Snarare en författar-terrier vilken hugger läsaren i nackskinnet, skak-knycker tillräckligt mycket på huvudet för att knäcka offrets ryggrad och sedan släppa sitt byte lite här och var i Mutants sköna, nya värld.

Jag har tyvärr aldrig bekantat mig så mycket med rollspelsvärlden som jag skulle ha velat. Min ungdoms rollspelare var inte särskilt intresserade av att plocka med en tjej i sina gäng och jag var inte tillräckligt motiverad för att armbåga mig in ändå. Så det är klart att jag ligger lite efter i läsningen av novellsamlingen som utspelar sig i samma värld som spelet Mutant, vilket såg dagens ljus i mitten av 80-talet.

Men i nuläget räckte det ganska bra med att bara vara medveten om det här glappet eftersom jag då snabbt kunde släppa sådant som för mig framstår som luddigt och outtalat, gå vidare och fokusera på historierna som Fager berättar. En del av dem är så pass korta att de snarare kan ses som en slags upptakt eller ögonblicksbild av detta post-apokalyptiska Stockholm där Kungens kurva blivit Kungskurvan, ett ställe dit man bara går om man är dum, dåligt påläst eller lat.

Samtidigt speglar de här historierna den nya världens informationsflöden, där man antingen får förlita sig på rykten och opålitlig hörsägen eller ta till de ofullständiga efterlämningarna från ”framtidsfolket” (som väl egentligen bör vara dåtidsfolket?). Förföriska fragment som visar upp icke-muterade kroppar och närmast magiska miljöer i en berusande blandning som givetvis gör nutiden ännu mindre smaklig.

I olika hög grad flätas också novellerna samman genom just rykten, legender eller enskilda personer som återkommer här och var. De omges dessutom av mellanspelen som är ”Kaknäs sista band 1-11”, längre eller kortare utsändningar från det före detta Kaknästornet. Här sitter expertpanelen redo och växeln är öppen för att ta emot frågor, tankar och underrättelser. En slags överbyggnad och kommentar som påminner om både The Fog och The Warriors men samtidigt blir en smula vemodig eftersom jag i alla fall aldrig får klart för mig om det ska vara något som verkligen händer och kan höras i nutid eller om det är ljuden från den sista, döende resten av det förlorade ”framtidsfolket”.

För egen del tyckte jag (föga förvånande) bäst om novellerna som antingen diskuterade ett mer eller mindre specifikt problem, alternativt fick ett tydligare avslut. Maktperspektiven och den rudimentära kapitalismen i ”Köphuset” och ”Stålpakten”. Den actionladdade ”En iskall i kanalen” (där jag inte kunde sluta småle åt titelns dubbeltydighet). Den klassiska krigs- och skyttegravsskildringen ”Hammarkullens hjälte”, iscensatt av en koloni kanin-mutanter (undrar om ordet benämningen ”rubbit” kommer från engelskans ”rabbit” eller gotländskans ”rabbis”?). Och, favoriten, den noiriga ”En studie i skrot”, komplett med en klassiskt bortkollrad fall guy och hur Makten förmår vrida ”verkligheten” och ”sanningen” till en form som passar dem. Ett sammanhang där författarens naturligt hårdkokta stil givetvis verkligen kommer till sin fulla rätt.

Den avvikande tisteln i den här buketten torde vara ”Järva skog och skugga” där jag å andra sidan fångades av den drömska stämningen och Mirkwood-vibbarna. Vem har sagt att skogen är en plats för fridfull avkoppling och återhämtning?

Som alla novellsamlingar bjuder Kaknäs… på gott och blandat där en del är bättre och en del är sämre. Som alla novellsamlingar ligger förstås fördelen i att det här med ”bättre” och ”sämre” är upp till var och en. One reader’s trash is another one’s treasure. I nuläget och utan Mutant-erfarenhet skulle jag dock säga att jag känner mig mer tilltalad av Fagers Svenska kult-Stockholm än hans Mutant-Stockholm. Helheten blir lite för fragmentarisk och ofullständig utan att jag egentligen blir riktigt sugen på att ta reda på ”hur det egentligen ligger till”.

Stort tack till förlaget Fria ligan för det inbundna recensionsexemplaret med ett återigen mycket snyggt omslag.

alt. titel: Snömannen

Men vad fasen, jag gillar ju norske deckarförfattaren Jo Nesbö?! Snömannen från 2007 är en av mina favoriter från den mannen och då snackar vi ändå en deckarförfattare som håller en grymt hög lägstanivå.

Och med tanke på den lyckade filmatiseringen av fristående boken Huvudjägarna vågade jag ändå ha vissa förväntningar på adaptionen av Snömannen. Jag menar, Michael Fassbender som Harry Hole, hur fel kan det gå?!

Men då hade jag inte tänkt in det faktum att Tomas Alfredson hade tagit plats i regissörsstolen. Efter två sekunders betänketid insåg jag att det här skulle kunna bli grått och långsamt. Långsamt och grått.

Vilket det också blev. Som titeln antyder utspelas hela historien med den ohygglige seriemördaren under vintern i ett snöigt Norge. Som för all del är vackert men som också blir närmast outhärdligt vintergrått. Sådana där härligt friska vinterdagar med sol och lite lagom dagsmeja finns inte i sinnevärlden när Alfredson får råda, här är det istället vinterfukten som får genomsyra allt.

Och visst, nog för att alkade polisen Harry Hole passar in i ett sådant klimat och stämningsläge. Snömannen väcker honom till liv i Oslos välkända Vigelandspark där han tagit sin tillflykt i någon slags lekstuga eller lusthus. Och det är noga räknat den enda lustigheten som förekommer i filmen.

Men det bästa botemedlet mot Harrys bakisångest och kopparslagare är ett rejält mysterium. Det får han snart serverat, både genom försvinnandet av den unga mamman Birte Becker och de privatspaningar som poliskollegan Katrine Bratt ägnar sig åt. Efter lite snokande från Harrys sida avslöjar Katrine att hon ser en koppling mellan tidigare kvinnoförsvinnanden i Bergen och de som nu sker i Oslo. Bergenfallen undersöktes av den avdankat pensionerade polisen Gert Rafto men där finns inte mycket att hämta i nuläget eftersom Rafto blåst skallen av sig.

Jag ska ärligt säga att jag inte minns tillräckligt mycket av Jo Nesbös bok för att kunna säga hur tajt manuset håller sig till den. Men så här rörig och hattig kan förlagan knappast ha varit eftersom jag som sagt tyckte riktigt bra om den. Styrkorna med Nesbös Hole-deckare är en fascinerande huvudperson, mustiga beskrivningar av staden Oslo, gruvliga brott som ibland för böckerna intill skräckfiktionens gräns och ett jäkla berättardriv.

Det Snömannen lyckats plocka upp skulle möjligtvis vara det där skräckelementet för filmen innehåller onekligen en hel del maffiga bilder på dekapiterade huvuden och snögubbar. Men utöver det finns inte så mycket att hämta. Snömannen är förvisso en av de bättre historierna i serien så jag kan förstå att suget varit starkt att utnyttja den. Men samtidigt ligger den någonstans i mitten av själva serien. Det här innebär att Jo Nesbö i sina böcker lagt en rejäl grund med utvecklingen av Harry Hole som person, vilket man alltså helt saknar i filmen. Hur mycket sympati får vi för Harry och hans komplicerade relation till Rakel och Oleg när det är första gången vi överhuvudtaget träffar på dem? Hur mycket förståelse får vi för Harrys alkisdemoner när de framstår som ett nytt fenomen?

Men utöver dessa svårigheter tappar dessutom manuset flera trådar, vars upplösning eller poäng antingen bara antyds eller helt försvinner (det tydligaste exemplet torde vara den märklige mögelsaneringsmannen i Harrys lägenhet). Återblickarna till det som tidigare timat i Bergen kommer ur ingenstans och får därmed ett slags allvetande perspektiv som gör framställningen ännu luddigare. Jag inbillar mig att Snömannen hade vunnit på en pang-på-rödbetan-regissör som kanske inte haft lika höga konstnärliga ambitioner men varit bättre på att ta till vara historiens driv. Kanske Morten Tyldum igen? Eller någon som Fede Alvarez? Dessutom används Marco Beltramis musik på ett störande övertydligt sätt som kontrasterar allt för stort mot Alfredsons konstnärlighet.

Rollistan bjuder på en rätt spännande blandning av nordiska och amerikanska skådisar. För att det hela överhuvudtaget skulle ha kunnat genomföras (gissar jag) är språket engelska snarare än norska. Vilket tyvärr inte underlättar för särskilt Jonas Karlsson som är den svensk som oftast är i bild. Han framstår som stel och styltig på ett sätt som jag inte alls är van att se honom. Andra skådisar som gjorde mig lite konfunderad var exempelvis den som porträtterar Gert Rafto. Det tog nämligen ett bra tag innan jag förstod att mannen som jag tyckte såg ut som en Kurt Russell vilken gått i närkamp med svårartade anafylaktiska chock-symptom egentligen var Val Kilmer.

Jag tänker att man kallat in Tomas Alfredson för att man ville ha något extra. Men det extra som han kunde tillföra blev tyvärr inte av samma kaliber som David Finchers hantering av The Girl with the Dragon Tatoo. Där fick vi en vanlig, jäkla thriller men som dessutom var otroligt snygg. Här vet jag inte riktigt var vi får… Förutom ett vikingainspirerat hotellrum som såg ut att komma från en av Götiska förbundets allra våtaste drömmar.

Om du ändå är sugen på att se den där hotellrumsdrömmen finns The Snowman att både köpa och hyra på streaminghyrtjänsten Blockbuster.

Även om dokumentären Jag är Ingrid inte var någon höjdare som film betraktat väckte den ändå förstås en viss nyfikenhet inför Ingrid Bergman, både som fenomen och som skådespelerska. Så när det dyker upp en chans att se en av hennes mest berömda svenska filmer, kärleksdramat Intermezzo, hugger man den så klart i flykten.

Vännerna Holger Brandt och Thomas Stenborg anar slutet på 20 års gemensamt arbete och glädje. Thomas vill hellre gå och påta i sin trädgård och äta hustrun Gretas stångkorv än ännu en gång ackompanjera violinisten Holger på dennes världsturnéer. Holger kräver däremot fortfarande världens brus och publikens jubel. Att gå hemma och mysa med hustrun Margit samt barnen Ann-Marie och Åke ligger inte alls för honom.

Än så länge har Margit tagit den bortavarande maken med ett visst lugn, hon kan ju inte följa med honom när de har barnen att tänka på och hon känner sig trygg i vetskapen om att han alltid hittar hem till sin familj.

Men det var innan Holger fick span på Anita Hoffman som är Thomas unga protegé, tillika Ann-Maries väna pianolärarinna. Thomas hade tänkt sig att låta Anita utvecklas som en artist i lugn och ro. Men då hade han inte räknat med tjuskraften hos den eldige violinisten som kan fälla musikaliskt intresserade damer likt bowlingkäglor genom att likna dem vid wienervalser.

Snart har Anita offrat alla drömmar om ett eget artisteri på musikergroupiens altare. Margit får i sin tur insinuanta brev om vad maken pysslar med och känner sig därmed inte längre lika trygg i förvissningen att det är hon och barnen som spelar andrefiol i Holgers liv efter hans turnéambitioner.

I de samtida pressklippen står följande om regissör Gustaf Molander: ”Han är utomordentligt kultiverad och polerad, grovheten är honom främmande”. Och nog stämmer det alltid. Att se ens en antydan av sexrufsigt hår eller tillstökade sängkläder i samband med Gösta Ekmans Holger och Ingrid Bergmans Anita är inte att tänka på. Han förför henne istället med vårflodssymbolik och utmaningar om att våga leva livet på riktigt trots att det kan verka farligt ibland. Hon blir förtvivlad av sjaskigheten i deras relation vid ett högst påklätt men förstulet möte på ett café.

Ju äldre en film är, desto klurigare är det att försöka avkoda den. Sådant som jag blir överraskad av var kanske det mest naturliga som fanns i Sverige anno 1936. Med det i bakhuvudet fäster jag mig dock vid att det är förvånansvärt lite moraliserande från omgivningens sida över Holger och Anitas relation. Han är kanske inte jättehygglig i förhållande till Margit (det är hon som måste tvinga fram ett avgörande i frågan om vad Holger egentligen vill) men Anita är en fullt fungerande och vettig ung kvinna som bara skriver upp ett par dyrköpta livserfarenheter på kärlekens konto.

Och visst är Ingrid Bergman alldeles förtjusande som Anita, ansikte och leende har en sällan skådad lyskraft som med råge borde övertrumfa hennes pianospel i Holgers ögon. Intermezzo vet också att dra nytta av detta faktum eftersom filmen i hög utsträckning vilar på de olika skådespelarnas ansiktsuttryck. Men Ingrid Bergman lyser starkast på egen hand, relationsmässigt fastnar jag mycket mer för tyngden och säkerheten som finns mellan Gösta Ekman och Inga Tidblads Margit. Jämfört med Ingrid Bergmans ungflicksförälskade uppenbarelse har Inga Tidblad en helt annan pondus i sin förfördelade hustru.

Sådant som inte fungerar riktigt lika bra, eller som åtminstone får mig att börja tänka på annat än triangeldramat, är Gösta Ekmans sminkade ansikte (som får honom att påminna om den äldre Charlie Chaplin) eller det faktum att Åke spelas av en 21-årig Hasse Ekman. Det blir märkligt med en ung man vars beteende signalerar ”15-årig son” när hans kropp snarare signalerar ”Margits toy boy”.

Och så var det ju det här med äldre filmer – vi snackar ändå 1936 och en film vars historia till viss del utspelas på den europeiska kontinenten. Det faktum att det satt en tysk führer på plats sedan två år tillbaka är av noll och intet intresse för violinist-Holger och hans rundlagde bokningsagent Charles (spelad av Bullen Berglund).

Jag tror att Intermezzo tjänar på en omtitt med ett större fokus på just alla dessa olika ansiktsuttryck, att låta mig svepas med i filmens olika känslostormar. I nuläget hamnade den nämligen farligt nära det icke föraktliga men aningens tråkiga ”mer intressant än bra”.

På streamingtjänsten C More finns det fler Ingrid Bergman-filmer än Intermezzo. Börja med den och fortsätt sedan att se film under hela den gratismånad som tjänsten bjuder på.

Som barn i en judisk familj vilken flytt både Tyskland och Sovjetunionen synes det så här i efterhand ha varit närmast remarkabelt om Robert James Fischer INTE blivit tokparanoid, uppväxt som han var under McCarthy-eran. Nu blir schackspelandet en slags ångesthantering för den unge Bobby och hans förmåga imponerar stort på alla han stöter på. Snart är han inte bara USA:s utan en av världens yngsta schackmästare.

Och blir därmed mer eller mindre ofrivilligt också en viktig pjäs i en av kalla krigets kraftmätningar. Ryssar är ju välkänt duktiga på att spela schack så vad är bättre än att försöka tvåla till dem på mammas gata? Tyvärr var nu en gång för alla Bobby Fischer inte det mest pålitliga vapnet i den här arsenalen.

Alltså, jag vet inte jag. Jag hade väldigt svårt att komma in i Pawn Sacrifice, kanske var det därför som filmen nästan kändes lite exploaterande av Bobby Fischers tragiska öde. Det den lyckas bäst med är kanske ändå att förmedla känslan av den livsavgörande kampen mellan öst och väst.

Däremot är jag inte säker på vad den i och för sig fyndiga titeln egentligen ska betyda. Bobby får ett pepp-telefonsamtal från Kissinger för att han ska övertygas att ens dyka upp på tävlingen medan vi samtidigt ser hur Boris Spasskij pressas av sina landsmän. Så visst är det ett schack-parti där betydligt mer står på spel än bara envigen mellan två briljanta hjärnor. Men jag fattar inte riktigt på vilket sätt man skulle kunna säga att någon av mästarna direkt offras av sina respektive konkurrerande nationer. Möjligen kan man tänka sig att Bobby utan pressen inte hade spelat alls och därmed kunna rädda åtminstone en gnutta av sitt sunda förnuft men det känns väl långsökt.

För att vara en slags biopic tycker jag inte heller att jag får någon direkt känsla för Bobby Fischer som person. I början på 50-talet är han en räddhågsen grabb som gillar att spela schack och när vi lämnar honom på Island är han men mer eller mindre helgalen man som vill spela schack men eventuellt förlorat förmågan tack vare sin förlamande paranoia. Tobey Maguire skriker gällt, kommer med fullkomligt orimliga krav för att sätta sig framför ett schackbräde och är bleksvettig men utöver det tycker jag inte att jag kommer honom nära. Inte ens genom de relationer han ändå har med sin syster, sin advokat och sin mentor. Han reduceras till sin psykiska ohälsa och sitt schackspelande.

Liev Schreiber är som alltid sympatisk att beskåda men om hans Boris Spasskij får vi veta ännu mindre. Jag tycker inte heller att Pawn Sacrifice lyckas förmedla en känsla för spelet som ändå står i centrum för det hela. Nu är det kanske inte det allra enklaste att dramatisera en verksamhet som bygger på att två pers sitter på varsin sida om ett bord och tänker så det knakar men något lite mer hade jag nog förväntat mig.

Pawn Sacrifice blev en halvdan BOATS och en rätt usel biopic. Ska jag se schackspel på film håller jag mig hellre till Harry Potter.

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga.

Sideways (2004)
Paul Giamatti och Thomas Hayden Churchs rollfigurer börjar på minus och fortsätter med en stadig (samt vinindränkt) nedåtgång efter det.

P.S. I Love You (2007)
Hilary Swank är ledsen tack vare en perfekt död make men tar sig i kragen och blir glad igen genom sin förmåga att designa skor.

Love & Other Drugs (2010)
Obegripligt charmige Jake Gyllenhaal hookar upp med lika obegripligt snygga Anne Hathaway och tillsammans hinner de avhandla en kallsinnig läkemedelsindustri, adhd, Parkinson och ovälkomna bieffekter från Viagra.

Bad Neighbors 2: Sorority Rising (2016)
Rose Byrne och Seth Rogens sköna kemi levererar återigen en överraskande underhållande film som försöker övertyga oss om att det går att skämta lika mycket om kvinnlig som manlig sexualitet.

Central Intelligence (2016)
Skolans coolaste kille blir till revisors-Kevin Hart medan skolans största mobboffer ägnat 6 träningstimmar om dagen i 20 år åt att bli CIA-Dwayne Johnson och möjligen blivit galen på kuppen.

Free State of Jones (2016)
Matthew McConaughey gör uppror mot grårockarna och bygger broar över rasgränserna iförd Mississippis risigaste skäggväxt.

Keeping Up with the Joneses (2016)
Stadgade förortsborna Isla Fisher och Zach Galifianakis tycker det är något skumt med de nya grannarna och visst, det är ju Wonder Woman och Don Draper!

The Magnificent Seven (2016)
I denna remake av en Western-reimagining av en samuraj-rulle har Ethan Hawke PTSD, Vincent D‘Onofrio pratar i falsett, Chris Pratt är sitt vanliga, charmiga jag och vi förväntas tro på att Denzel Washington (född 1954) är yngre än Peter Saarsgard (född 1971).

Max Steel (2016)
Mattel ville kursa några sorts actiongubbar och hey presto: en fullkomligt anonym chosen one-ungdomsfilm med världens äldsta ”tonåring” i huvudrollen och en ”rolig” comic relief-alien-sidekick.

Trolls (2016)
Lycka är klassiska pophits, tvåsamhet, glitterfärger och en varm känsla i magen (som inte kommer sig av det du stoppar i den).

The Boss Baby (2017)
Vem i hela helvete vill ha en hundvalp som aldrig växer upp (tro mig, det är en relevant fråga trots titeln)?!

 

Dublin på 1980-talet. De unga, både välutbildade och mindre så, flyr Irland. Undan arbetslöshet, alkoholism och den övervakande religionen. Kvar finns barn, gamla och de som inte har lika enkelt att dra upp bopålarna och bara schappa. Som Conors föräldrar, vilka sitter mer eller mindre fast i ett stort hus och har tre barn att försörja. En inte helt idealisk situation för ett par som eventuellt enbart gifte sig för att kunna ligga med katolska kyrkans välsignelse.

Därför får syskonen Conor, Ann och Brendan lyssna på ändlösa gräl mellan sina föräldrar. Dessutom måste det sparas pengar. Brendan har till sina föräldrars besvikelse redan hoppat av college men 15-årige Conor tvingas byta skola. Nu ska han gå på pojkskolan Christian Brothers var motto är ”Viriliter Age” (Act manly!) och där skol”matsalen” säljer pommes och choklad. Punkt.

Conors första dag blir en sannskyldig golgatavandring mellan fientliga ansikten, slagsmål, råttkastning (råttan var i alla fall död) och en rektor som inte kunde bry sig mindre om att den nye eleven inte har råd med ett par svarta skor. Det står på sidan 142 i skolans reglemente att alla elever ska bära svarta skor. Punkt. Alternativet är att gå i strumplästen.

Men nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Conor får span på en snygg tjej och i ett försök att behålla hennes uppmärksamhet har han plötsligt inte bara hittat på ett band som han spelar i utan också en musikvideo, vilken som av en ren händelse behöver just en tjej som Raphina. Så när hon tackar ja (jag tror Conor blir lika överraskad som vi tittare) måste Conor i rödaste rappet hitta både ett band, skriva en låt och komma på en musikvideo. Helst en som är lika bra som Duran Durans ”Rio”, vilken enligt brodern Brendan ”will last forever!”

När inte bara musikalkollegan Filmitch utan också musikalkramarna Fiffi och Flmr hyllat Sing Street högt och lågt och allt däremellan var en titt given när filmen dök upp i C More-flödet.

Först är jag lite fundersam – det här är ju mer en musikfilm än en musikal? Men efter ett tag bestämmer jag mig för att släppa sargen och acceptera Sing Streets musikalstatus. För även om dialogen inte sjungs fram handlar förstås alla Conors nyskrivna låtar om kärleken till Raphina eller den obändiga tonårskänslan som kräver mer av livet än skola och vardag.

Det är svårt att värja sig för Sing Streets charm och härliga driv. Förhållandet mellan Conor och Raphina är dock mer rart än himlastormande (och varför ska det ta halva filmen innan vi får veta vad hon heter?!). Det jag fastnar för är istället relationen mellan bröderna och deras gemensamma försök att knäcka livsgåtorna som är rock ’n’ roll och olyckliga föräldrar. Det går lite bättre med rock ’n’ rollen, om vi säger så. Kanske för att Conor fortfarande är en sådan musikalisk novis att Brendan kan imponera på lillbrorsan med kommentarer som ”you need to learn how NOT to play” samt diagnosticera tonårsupplevelsen som ”happy-sad” där det enda botemedlet är The Cure. Jag tror Sing Street håller med mig i detta eftersom filmen tillägnas ”brothers everywhere”.

Ferdia Walsh-Peelo spelar Conor och får ge sin tonårshjälte en stor portion självklar integritet som tillåter honom stå upp mot både jämnåriga och vuxna mobbare samt inte skämmas det minsta för att komma till skolan som David Bowie (vätesuperoxidlugg och blå ögonskugga) ena dagen och Robert Smith (svart frisyrspret och svart ögonskugga) nästa. Det här hade förstås kunnat kännas överdrivet och tillrättalagt men sannolikt vinner Sing Street även i detta på en slags musikal-vibb som gör att man accepterar hela upplägget utan att blinka. Stråken av någon slags irländsk diskbänksrealism light i stil med exempelvis The Commitments hjälper samtidigt till att mota den värsta sockersötman.

Uppväxt som jag är på 80-talet har jag inga problem att känna igen de allra flesta av Sing Streets musikaliska inslag. För en gångs skull kan jag också till min glädje konstatera att Conors nyskrivna låtar faktiskt är bra på riktigt, ett fenomen man inte är allt för bortskämd med när det kommer till musikfilmer (lex Queen of the Damned). Men för egen del var jag aldrig lika musikbiten som Conor blir under Brendans inflytande och det är kanske här som jag saknar den där sista pusselbiten för att kunna pass in Sing Street helt efter mitt eget hjärta.

Jag har nämligen inga som helst problem att både uppfatta och förstå Raphina, Brendan och Conors kärlek till musiken som låter dem fly vardagen. Något som utgör mer eller mindre ett löfte om ett bättre eller härligare eller roligare liv. Ett liv där du kan vara den där jetmotorn och trycka plattan i mattan utan att tänka på morgondagen. Kruxet är att jag inte kan KÄNNA den där känslan själv eftersom musik aldrig haft den betydelsen i mitt eget liv. Jag var givetvis inte immun mot Morten Harkets locktoner och mjuka ögon men hamnade aldrig i stadiet där jag hade kunnat gå i döden för att få höra ”Take on me” en gång till. Jag tror att det är identifieringen med den känslan som utgör skillnaden mellan att tycka om Sing Street eller älska Sing Street.

Så var musikalveckan över för i år. Vad har bloggkollegan Filmitch hittat för sin hejdundrande avslutning? Hoppas ni läsare har njutit lika mycket av musikalöverflödet som jag och Filmitch gör och välkomna tillbaka för fler musikaler om ett år (hoppas kan man ju alltid).

Blev ni sugna på att återuppleva 1980-talet och odödlig tonårskärlek finns det som sagt inga hinder alls för att skutta över till streamingtjänsten C More. De bjussar dessutom på en gratismånad, så du hinner se Sing Street många gånger om.

alt. titel: Showtime

Redan Shakespeare skaldade ”All the world’s a stage” och det är ett motto som både Bob Fosse och Joe Gideon har tagit till sitt hjärta i All That Jazz. Hur ska man annars tolka en av allt att döma självbiografisk film om en koreograf och regissör? En man med en repetitiv morgonrutin av dusch, ögondroppar, samarin och lite uppåttjack vilken avslutas med jazzhands och en bekräftelse i spegeln: ”It’s show time!”?

Joe Gideon är publiken och Broadways älskling. Han står bakom både framgångsrika scenproduktioner och en populär film. Mindre lyckat var kanske hans äktenskap med Broadwaystjärnan Audrey Paris (ingen av dem tycks ha lagt särskilt mycket ansträngning på att vara trogen) men det resulterade i alla fall i dottern Michelle.

Nu jobbar Gideon febrilt med en ny show och håller samtidigt på att klippa sin andra film, ett arbete som huvudsakligen tycks drivas av cigaretter och vinpimplande. Han försakar tid med både dottern och flickvännen Katie men avsätter samtidigt i alla fall en hel kväll för att sätta på auditiongroupien Victoria.

Men trots alla hyllningar plågas Gideon ständigt av självtvivel och cyniskt förakt över de livsval som han har gjort. I kulisserna av sitt eget medvetande för han ett kontinuerligt samtal med en vitklädd kvinna om alla sina tillkortakommanden och nojjor.

Nej, det krävs knappast någon större ansträngning för att sätta likhetstecken mellan Joe Gideon och hans skapare Bob Fosse. Och med tanke på att nästan halva filmen handlar om Joes hjärtproblem är frågan om All That Jazz inte blev ett sätt för Fosse att hantera sin egen dödsångest. Inte minst eftersom han själv dog av en hjärtattack mindre än tio år senare.

All That Jazz är intrikat berättad och det dröjer ett tag innan man inser att den handling som finns runt produktionen av showen och klippningen av filmen är sekundär och att detta uteslutande är en film om Roy Scheiders Gideon. Smal som en räka börjar hans morgonbekräftelse att låta aningens håglös redan andra gången vi får se honom och som tittare undrar man lite över vad som egentligen driver mannen vidare.

Gideon tycks befinna sig i en situation där det snarare handlar om att bekräfta publiken och producenternas förväntningar på honom än hans egen obändiga kreativitet eller krav på perfektion. Att han valt att arbeta i en bransch som knappast tar hand om de som ger sitt liv för den understryks både i scenen som kontrasterar ett pågående budgetmöte med Gideons hjärtoperation och med den självskrivna avslutningslåten: ”There’s no business like show business”.

Fosse själv ska tydligen ha sagt att när en rollfigur känner för mycket för att kunna prata ska hen sjunga och när hen känner för mycket för att sjunga återstår ändå alltid dansen. I All That Jazz skulle jag vilja påstå att låttexterna oftast är underordnade dansen och det är lite roligt att bli vittne till filmshowens ständiga dragkamp mellan kompositören och koreografen om vem som ska få sätta tonen. Överhuvudtaget är känslan i filmen en oroande blandning av febrig intensitet och uppgivenhet. Det finns flera scener som påminner om en slags 70-talistisk jazzdansversion av den medeltida bilden över dödsdansen där människor desperat försöker festa bort sin ångest.

All That Jazz är en film som blir bättre när jag tänker på den än när jag såg den. När jag kan filtrera bort Gideons alla interna hallucinationer som efter ett tag blev segdragna, på gränsen till ointressanta, har jag lättare att se filmens meriter och porträttet av dess huvudperson.

Jag tror mig veta att All That Jazz är en av bloggkollegan Filmitch favoriter, han har till och med redan skrivit om den här. Har han hittat en ny favorit i sin egen film för dagen månne?

alt. titel: The Ex-Wife

En kvinnas relationsliv börjar, nog så lovande, med vinindränkta och ljumma sommarkvällar tillsammans med kompisarna på vingliga klackar. Men slutar, efter okänt antal år, i en snöpligt vinindränkt rökstund under köksfläkten medan man beklagar sig över att det knappast var så här man tänkte sig livet för 20 år sedan.

Läs hela inlägget här »

Filmen The Dressmaker kom från ingenstans och gjorde mig, som ingen annan film på länge, oerhört sugen på att se om den för att på något sätt bekräfta vad det var jag hade sett. När jag förstod att filmen byggde på en roman av australiensiska författaren Rosalie Ham var en förlage-läsning också given.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser