Dýrið (2022)

alt. titel: Lamm, Lamb

Ingvar och Maria är isländska bönder på en ödsligt belägen gård (finns det någon annan sorts gårdar på Island?). De odlar potatis och har får. Men under en av lamningsperioderna levererar en tacka en lite…annorlunda avkomma.

Jag skulle bli högeligen förvånad om det visade sig att debuterande regissören Valdimar Jóhannsson inte sett Robert Eggers The Witch minst en gång om dagen sedan premiären. I mina ögon lägger Dýrið också betoning på en olycksbådande stämning och halvkvädna visor, men kommer sedan inte så mycket längre. I det avseendet passar den isländska filmen väl in i denna nya ”skräck”-genre där det räcker med ett gäng antydningar och bilder på sådant som egentligen inte är läskigt (om det inte vore för den molande musiken som ligger i bakgrunden).

I Dýrið är det dock inte en häxa som får stå för de övernaturliga elementen utan i någon mån Black Philip himself. Den isländska filmen arbetar därmed mer genomgripande med den symboliska kristna dikotomin som fårsläktet rymmer – djävulsbocken kontra gudslammet. I sig ganska intressant. Jag tror dessutom att Dýrið eftersträvar ännu en koppling till den kristna liturgin. Filmen tar sin olycksbådande början på julafton, lamningen skulle kunna äga rum i påsktider och Maria pratar om en ”nystart”, vilket skulle kunna översättas till ”pånyttfödelse”. Ja, och så har vi som synes också en mor som heter “Maria”.

Men jag får aldrig ihop detta till något linjärt och följdriktigt. De övernaturliga elementen rymmer dessutom mer av folktro än renodlad kristendom. Överhuvudtaget har jag svårt att få ihop Dýrið till något särskilt alls. Historien och händelseutvecklingen i sig kan utan problem ses som en slags modern version av kanske framförallt bortbytingssagor (vill man dra det hela längre tillbaka går det också bra att hänvisa till “öga för öga, tand för tand”) men den här förbannade vaga framställningen gör mig kapitalt ointresserad.

Detsamma gäller dramat som är Ingvar och Marias relation samt deras lilla familjekonstellation som skapas en bit in i filmen. Det blir ganska snart tydligt att (1) Ingvar och Maria inte säger många knyst till varandra och (2) att det finns en stor sorg bakom dem. Eventuellt är 2 orsaken till 1. Problemet jag får är dock att det halva löfte om något mer än ”bara” ett renodlat familjedrama om två sorg-krisande människor, vilket i mina ögon sedan inte infrias. Men det gör att jag inte nöjer mig med att se en film om hur två sörjande föräldrar kan hitta tillbaka till varandra, vilket detta mycket väl skulle kunna vara om manuset inte alls hade plockat in de övernaturliga elementen.

Ska vi nu snacka ”elevated horror” vill jag åtminstone komma upp till Ari Aster-nivå, där olycksbådande antydningar i alla fall åtföljs av lite ”riktig” skräck också. Jóhannssons Dýrið är mer pang på rödbetan än Eggers The Witch men samtidigt mindre konsekvent i sin symbolik, så totalt sett hamnar de väl i ungefär samma otillfredsställande kategori. Allt för mycket antydningar och löften, allt för lite payback.

X2: Kreativa kvinnor (2022)

Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.

Våra huvudpersoner delar dock fler likheter än att bara ha fått ge sina förnamn till en filmtitel. Både Hilma och Emily är hyfsat klassiska biografi-filmer, vilka tar sin början livets slutskede för att sedan hoppa tillbaka ett antal år. En upptakt som förstås ska tjäna till att vi som publik ska fatta poängen med den berättelse vi får ta del av. Det vill säga: två i nutiden otvetydigt välkända och hyllade konstnärer men som i sin samtid och/eller av sina närmaste inte direkt får några stående ovationer.

Men sedan hoppar alltså både Hilma och Emily tillbaka i tiden och det är dags för den delen av en biografi-film som lägger grunden för deras respektive intressen och drivkrafter. Hilma af Klint är en ivrig beundrare av sin farfar, viceamiralen och sjökartografen Gustaf af Klint. Hon vill gå i hans noggranna forskar-fotspår och förstå hur allt hänger ihop, men ser denna väg genom sitt konstnärsskap. Emily Brontë växer i sin tur upp i en liten, tajt familj där tillgången till den stormiga, romantiska litteraturen tycks ha varit god. Alla fyra syskonen Brontë hyser mer eller mindre högtflygande författar- och poetdrömmar.

Hilmas kamp blir inledningsvis främst en könsmässig sådan. Hon blir förvisso antagen till vad som nu är Konstfack och Konstakademien, men då enbart till den senares ”fruntimmersavdelning”. En tid när det finaste beröm eleverna kunde få var ”Målningen ser ju inte ens ut att vara gjord av en kvinna!”

Medan Emily snarare kämpar för att inte behöva passa in i den rådande mallen rent personligt. Såsom varande prästdöttrar var det självklart att hon och hennes systrar skulle utbilda sig till lärare och sedan spendera sitt liv med att lära och uppfostra andras ungar. Mellansystern Emily är dock närmast sjukligt blyg och känd i den lilla Yorkshire-byn Haworth som ”the odd one”. Hon eftersträvar tankefrihet och en möjlighet att leva ut sin intensiva och passionerade natur.

Så långt finns det alltså likheter mellan Hilma och Emily. Även när det kommer till kärleken påminner filmerna om varandra, men jag uppfattar att Emily tar sig betydligt större friheter i detta avseendet. I fallet Hilma har det ändå funnits en Anna Cassel (landskapsmålare) i Hilmas omedelbara närhet, men jag kan inte se att det tycks vara ett etablerat faktum att de två kvinnorna var ett kärlekspar. Hilma af Klint verkar samtidigt ha omgett sig främst med kvinnor under hela sitt liv. När det gäller Emily tvingas jag konstatera att det aldrig verkar ha funnits någon ung, snygg och vältalig pastorsadjunkt i det Brontëska hemmet att förälska sig i. Varken för Emily eller någon av de andra systrarna.

Och det är i och med detta som Emily viker av en smula från Hilma. Den svenska filmen (regisserad av Lasse Hallström) strävar efter att beskriva Hilma af Klints konstnärsskap och hur hon ständigt försökte hitta den sammankopplande kraften mellan sitt måleri samt strömningar som spiritism, teosofi och antroposofi. Medan debuterande Frances O’Connor, som också skrivit manus till Emily, snarare verkar ha velat skapa en historia som ska spegla hela det gotiska melodram som författarinnan öst in i sin roman, Wuthering Heights. Det finns många mer eller mindre tydliga anspelningar på att Emily liknar sin roman-Cathy. En kvinna med ett stormigt inre, en lidelse som aldrig leder till något gott och mörka, blixtrande ögon.

Jag har svårt med historier som tar sig så pass stora friheter med sanningen som Emily. Men om man kan släppa att det som visas på duken absolut inte ska tas för någon sanning om författarens verkliga liv eller psyke är filmen en ganska underhållande spin-off(-ish) på Wuthering Heights. Huvudrollen spelas av Emma Mackey och hon är riktigt duktig, särskilt när det gäller minspel. I den mån jag kan tro på filmens turbulenta kärlek, är det hennes utspel jag tror på.

Där ligger tyvärr Tora Hallström en smula i lä i rollen som Hilma, men då tvingas hon å andra sidan prata engelska hela tiden. Jag kan förstå att man velat försöka nå en större och mer internationell publik med Hilma, men som svensk funkar det ärligt talat så där när Lily Cole ska försöka uttala tungvrickare som ”Luntmakargatan”. Jag förstår heller inte regissören Hallströms val att låta många av stadsexteriörscenerna se ut som sådana där gammaldags, kolorerade filmer med ryckigt rörelsemönster. Utseendemässigt påminner det om Peter Jacksons They Shall Not Grow Old, men kombinationen med helt “vanligt” foto inte funkar för min del. Jag blir bara utkastad från filmens stämning.

Tyvärr är ingen av filmerna något mästerverk, vare sig som biografi-film eller underhållning. Samtidigt är bägge stabila och hyggligt snygga produkter som absolut skulle kunna vara värda en titt. Inte minst för att de lyfter kvinnliga konstnärer som ges egen agens och strävan efter självständighet.

Hilma (2022)

Emily (2022)

Blonde (2022)

Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.

Så vad är det då för processer och upplevelser som Dominik valt att fokusera på? Det är möjligt att jag relativt omgående blev avogt inställd till Blonde, men i mina ögon händer inte så mycket mer än att Ana de Armas gråter, ångestnojjar och lider sig igenom hela spektaklet (vilket pågår i fullständigt onödiga 166 minutrar). Filmen enda utveckling bygger på att publiken med en gång ska tycka synd om dess huvudperson och sedan fortsätta att tycka ännu mer synd om henne. I de filmer jag sett med Monroe har skådespelaren en otvetydig charm, men enligt Blonde tycktes detta enbart tillhöra personan Marilyn. Personen som en gång hetat Norma Jean för däremot en konstant miserabel tillvaro.

Det är mycket möjligt att Dominik plockat upp allt detta från romanen Blonde, men i filmen framställs Marilyn/Norma Jean enbart som ett Offer. För publiken, för filmindustrin, för Män. Hon förvägras all form av agens, utom önskan efter en riktig familj. Livet i strålkastarljuset och fotoblixtarnas sken tycks i princip från dag ett vara en mardröm istället för en triumfatoriskt uppnådd ambition. Hon framställs inte bara som utsatt, utan också extremt ensam, vilket innebär att manuset helt bortser från personer som dramacoachen Paula Strasberg eller en hel kader av psykoanalytiker (bland dem Anna Freud) och psykiatriker.

de Armas får förvisso visa upp sina insikter i världsdramatiken inför Adrien Brodys Arthur Miller. Men att Monroe exempelvis grundade ett eget produktionsbolag 1954 är tydligen inte en omständighet som Dominik finner något större intresse i. Jag kan förstå regissörens (som också skrivit manus) ambition att dra ned brallorna på alla utnyttjande mansgrisar. Men var då enda möjligheten för honom att göra det att framställa Monroe som en viljelös bit kött, vilken handgripligen måste släpas till en extremt sjaskig rendezvous med nationalikonen John F. Kennedy?

Tillika en extremt barnslig bit kött. Jag ifrågasätter starkt att Monroe verkligen var riktigt så naiv som hon framställs i Blonde. Den klassiskt lätt flämtande, andlösa stämman hjälper förstås inte till, men att de Armas exempelvis med en gång tror på ett anonymt brev från någon som påstår sig vara hennes biologiska far känns osannolikt. Jag skulle till och med kunna tänka mig att Monroe fick fler än ett sådant brev, under förutsättning att hon var så pass öppen som filmen vill antyda med att hon inte visste vem hennes far var. Att hon dessutom tilltalar bägge sina makar med ”Daddy” ger mig ångestrysningar över hela kroppen. Oförmågan hos filmens huvudperson att greppa vanliga, mellanmänskliga relationer gör att jag undrar vad hon egentligen pysslade med innan hon blev hela USA:s ”Marilyn Monroe”. Ska jag tro Blonde, verkar hon ha levt i ett fullständigt isolerat vakuum, renons på andra mänskliga individer.

Monroes missbruk och psykiska ohälsa (eventuellt på grund av missbruket, eventuellt på grund av arvet från modern) synes väletablerade. Jag missar därför ärligt talat behållningen eller poängen med en film som enbart fokuserar på hur Monroe missbrukar och mår skit i nästan tre timmar. Regissörens lek med det visuella gör Blonde bara ännu tristare och mer långdragen. Allra närmast ligger det faktiskt till hands att tolka den huvudsakliga poängen med Dominiks film och manus som riktigt snaskig anti-abort-propaganda, vilket i så fall inte är något annat än remarkabelt oansvarigt. Särskilt som det inte verkar finnas några som helst medicinska bevis för att Monroe någonsin genomgick en enda abort.

My Week With Marilyn var förvisso ingen storartad produktion, gav mig ingen ny insikt i vare sig personen eller personan Marilyn Monroe. Men dess brittiska stabilitet gav den banne mig i alla fall ett visst mervärde, något som jag fullständigt saknar i Blonde. I mina ögon är adaptionen inte så mycket kontroversiell, som ett undermåligt och ytligt berättat person”porträtt”.

My Week With Marilyn (2011)

Every baby needs a da-da-daddy/with silver in his hair

Ja, Marilyn Monroe behöver alla pappor, mammor och andra bundsförvanter hon kan få tag på. Särskilt när gubbstöten Laurence Olivier är så dum mot henne. Han regisserar den unga kvinnan i filmen The Prince and the Showgirl och har väldigt lite tålamod med en skådespelare som bästa fall uppehåller inspelningen i flera timmar. I värsta fall dyker hon inte ens upp.

Amores perros (2000)

alt. titel: Älskade hundar, Elskede kjøtere, Love Is a Bitch, Amores perros – Von Hunden und Menschen

Kärlek kan vara något alldeles underbart, upplyftande, rusigt. Det kan också vara alldeles åt helvete, destruktivt, något skört som när som helst kan splittras i miljoner vassa skärvor som skär djupa sår.

Crip Camp (2020)

Jag har inget emot dokumentärer. Tänker att jag borde se den typen av film oftare, men av många olika anledningar blir det sällan av. Crip Camp hörde jag dock talas om via jobbet (film på arbetstid, yay!) och eftersom den fanns på Netflix var tröskeln osedvanligt låg.

X2: Stumfilm (1922 & 1927)

Häxan (1922)

alt. titel: Heksen, La sorcellerie à travers les âges, Die Hexe, Hexen, La stregoneria attraverso i secoli, La brujería a través de los tiempos, Häxan: Witchcraft Through the Ages

Det tog mig väldigt lång tid att komma fram till denna välkända stumfilm, vilken brukar hållas högt, i inte minst skräckfilmskretsar. Hyllningarna och positiva jämförelser gentemot exempelvis Das Cabinet des Dr. Caligari eller Nosferatu lade möjligen mina förväntningar på en orimlig nivå, ety detta var helt klart mer intressant ut ett filmhistoriskt perspektiv än en njutbar eller underhållande filmupplevelse.

Up in the Air (2009)

Ryan Bingham har skapat sig en välsmord munläderskarriär genom att lätta både sin egen och sina medmänniskors livsryggsäckar. På det personliga planet skyr han alla nära relationer som pesten. Istället för att spendera en enda sekund i onödan i sin opersonliga lägenhet är han på ständigt resande fot. Som frilansande inspirationstalare ger han sina åhörare bilden av hur oerhört skönt det är att befria ryggsäcken från såväl jordiska ting, som energidränerande relationer. Medan det arbete han är anställd för att utföra går ut på att “befria” folk från sina anställningar.

Ett, tu…TV-serier! #24

Arrested Development (2003-2019, 5 säsonger och 84 avsnitt)

Första gången jag upplevde ett avsnitt av Arrested Development var något av en uppenbarelse. Den fullkomligt dysfunktionella och egocentriska familjen Bluth bjöd på halsbrytande äventyr med allt från en libidinös och fängslad patriark till två kusiner där den ene ständigt försökte hitta moraliska kryphål för att kunna kyssa den andra.

Dallas Buyers Club (2013)

Rodeoryttaren Ron Woodroof drar sig inte för en barbackaritt eller två också utanför arenan, om vi säger så. I mitten av 1980-talet var det dock ingen särskilt riskfri sysselsättning. Och med tanke på att Ron ser ut som döden självt och hostar nog för tretton tuberkulösa primadonnor torde det inte komma som en överraskning för någon annan än honom själv när läkare informerar honom om att han är HIV-positiv. De ger honom 30 dagar.