You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.
Jag var i min barndom ingen stor serieläsare men visste ändå ganska väl vad jag gillade av det jag kom över. I främsta ledet stod Fantomen och X-men. Fantomen-filmen från 1996 med Billy Zane i lila spandex gjorde inte underverk för mitt vuxna seriesug men fenomenala millenniefilmen X-Men gav mig en spark i baken att på vinst och förlust inhandla någon slags samlingsvolym – Essential X-Men, volym 1.
Att läsa om albumet nu, med lite vanare serie-ögon, var faktiskt riktigt underhållande. Volymen omfattar ”Giant-Size X-Men” nummer 1-4 och de ”vanliga” numren 94-119, alla från 1975-1978. Giant-Size X-Men introducerar läsarna i äventyret Deadly Genesis! till ett ganska varierat gäng mutanter, bland andra Piotr Rasputin, Kurt Wagner, Ororo Munroe och Logan. Eller, som vi känner dem: Colossus, Nightcrawler, Storm och Wolverine. De blir sammankallade av professor Charles Xavier eftersom de ursprungliga X-Men (Marvel Girl, Iceman, Angel, Havok och Lorna Dane) är mystiskt försvunna. Kan de nya X-Men månne hitta igen dem? Det kan de nya X-Men och måste slåss mot Krakoa…The island that walks like a man! på kuppen. När detta äventyr väl är klart tar #94 vid.
Såvitt jag kan förstå är en stor anledning till att man startar samlingsvolymen på just #94 är författaren Chris Claremont. Claremont basade för utvecklingen av X-Men som ledde till det enormt populära gäng som vi är bekanta med idag. Och utan att jag har läst något av X-Men äventyren som föregår Claremonts kan jag förstå den populariteten. Trots att äventyren ibland kan vara både knasiga och överdrivna lyckas Claremont ändå frambringa både känslor, relationer, personligheter, spänning och förundran.
Och han bränner igång dessa nya X-Men i princip omedelbart. För vana läsare antar jag att det kom som en chock att alla de gamla X-Men, utom Cyclops, tackar för sig efter äventyret med Krakoa och drar med sitt pick och pack. Därmed är det upp till Xavier och Cyclops att försöka skapa en ny teamkänsla, vilket inte alltid är det lättaste. Särskilt inte med frifräsare som Wolverine och Thunderbird i mixen. Thunderbird, säger ni? Japp, Xavier värvar inledningsvis apachen John Proudstar som verkligen gör skäl för sitt namn. Wolverines lonewolf-attityd är en västanfläkt jämfört med Thunderbirds.
Men det skulle inte vara länge. Redan #95 (Warhunt!) varnar på omslaget : ”Not a hoax! Not a dream! This issue an X-Man DIES!”. Eftersom där också finns ett slags emblem med alla medverkande mutanter utom John Proudstar är det inte särskilt svårt att lista ut vem av dem som kommer att få stryka på foten. Thunderbirds död ger emellertid ledaren Cyclops gruvliga skuldkänslor, trots att dödsfallet helt uppenbart berodde på ren idioti från offret självt.
Och Cyclops skulle inte få vila någon längre stund. I #97 (My brother, my enemy! (tycker vi oss ana en viss utropstecken-sjuka i rubriksättningen?)) tvingas han slåss mot sin bror Havok, i #98 (Merry Christmas, X-Men — The Sentinels Have Returned!) måste de än en gång möta de fruktade Sentinels och glappet mellan #100 (Greater Love Hath No X-Man…) och #101 (Like a Phoenix, from the Ashes) resulterar i omvandlingen av Cyclops älskade Jean Grey till Phoenix.
Fullt ös medvetslös, alltså. Men Claremont ska inte ha hela äran. #94-107 tecknades av Dave Cockrum och därefter togs pennan över av John Byrne. Bägge två är duktiga men jag känner mig ändå lite mer dragen till Cockrums ibland helt fantastiska skapelser som inte låter sig begränsas av enskilda paneler. Inte minst i de äventyr som tilldrar sig utanför jordens atmosfär är universum oändligt svart och ett helt uppslag kan till synes utgöras av ett kaosartat sammelsurium. Men när man tittar lite närmare ser man att vänster halva beskriver vad som händer i nutid medan höger låter ana vad som komma skall och Cockrum har lyckats smälta samman bägge elementen som att det ser ut som en enda bild. Nästan lite Tenet-varning där, skulle jag vilja påstå.
Byrnes stil är precisare och i vissa avseenden smartare, han är bättre än Cockrum på att teckna trovärdiga kroppar (ibland ser särskilt Cockrums Storm rent märklig ut) och naturligtvis på intet sätt dålig. Men upplevelserna jag får från honom är mindre maffiga och andäktiga, även om exempelvis Phoenix-skapelserna i #108 (Armageddon now!) är imponerande. Cockrums teckningar kan verkligen kännas som ett slag i magen när jag får ett upplag för ögonen och dit når inte Byrne.
Utan att ha läst särskilt många andra X-Men-serier (fast nu är jag förstås rätt sugen) kan detta album nog vara en bra introduktion eftersom det här är de första numren som formade det X-Men-gäng som vi blivit bekanta med i filmerna. Sedan går det inte att komma från det faktum att de är från andra halvan av 70-talet med allt vad det innebär av smålarviga kärleksförhållanden, Banshees överdrivna irländska, fjantig humor, teatraliska utrop (”I am the…Juggernaut!”) och övertydliga pratbubblor (”The paste seems almost…alive! It is spreading all over my body! Try as I might I cannot tear free of it. [—] For all my vaunted strength, I am helpless!”).
Men ändå: bra berättande, bra teckningar samt onomatopetiska uttryck som snikt, bamf, fwhump, shkow, karam och screeeeeee. What’s not to like?
”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.
Men det är inte bara den lekamliga kylan som begränsar den unga Alberte i den lilla nordnorska kuststaden. I allt är både den fattigförnäma häradshövdingefamiljen Selmer och det omgivande samhället inkrökt och fängelsebetonat. Det enda borgarfruarna har att göra är att skvallra medan de handarbetar. Det enda mamman kan göra är att gråta över sitt glädjelösa liv, den smygsupande makens hårda ord och besvikelsen över att Alberte inte är den vackra och goda dotter hon önskade.
Alberte lever i sin tur ett klaustrofobiskt liv på äggskal, skuffas runt i tomrummet mellan fadern och modern. Samtidigt som hon försöker täcka upp för slarverbrorsan Jakob som alltid kommer på kant med pappa häradshövdingen för att sonen inte sköter sig och hellre skulle vilja gå till sjöss.
I sin helhet blir Alberte-trilogins delar – Alberte og Jakob, Alberte og friheten och Bare Alberte – till en bildningsroman(svit). På ett sätt är det nästan tur att man vet om att det finns en fortsättning på Alberte och Jakob, så jobbigt är det att hänga med Alberte i hennes kvävande liv. Kanske det blir bättre sedan? “Mja”, måste jag tyvärr meddela.
I Alberte och friheten lever vår hjältinna förvisso ett bohemiskt konstnärsliv i Paris men det består inte så mycket av kreativitet och skönande som av utlämnande nakenmodellsjobb, slitna hotellvindskupor, svält och manliga konstnärskollegor som ser till att ta för sig av både livet och kvinnorna. På pappret är Alberte fri men man får inte direkt intrycket av att hon egentligen använder den där friheten till särskilt mycket. Det är som om hennes uppväxt för evigt krökt och skadat hennes sinnelag, hon lyckas aldrig komma bort från den hunsade och blyga flickan. Frihet för Alberte handlar enbart att hon eventuellt vet vad hon inte vill och därmed gör mer eller mindre olyckliga icke-val för att undvika saker. Hon skyggar alltid bort från någonting, snarare än aktivt sträcker sig efter det.
Inte särskilt mycket av den personligheten har förändrats när vi möter Bara Alberte. Ytterligare några år har gått, vilka har inkluderat det första världskriget, och Alberte befinner sig i Bretagne med några bekanta. En av dem är författaren Pierre som uppmuntrar och pushar Alberte att jobba med sitt eget författarskap. Men fortfarande verkar mycket hänga på att Alberte bara vet vad hon inte vill. Nu blir det dessutom ännu tydligare att hon kanske inte ens gör aktiva icke-val för att undvika det hon inte vill. Hon verkar ogilla eller rent av avsky alla former av hushållsarbete, särskilt när hon känner att hon i detta måste tävla mot Pierres perfekta fru, Jeanne. Samtidigt flyr hon i nio fall av tio undan att sätta sig ned och faktiskt plita ned några ord med hänvisning till att hon måste sköta just hushållssysslor. Till och med när Pierre själv åtar sig att lösgöra henne några timmar kan hon använda dem på ett vettigt sätt.
Vet ni en annan gren där Alberte känner att hon tvingas tävla mot Jeanne? Moderskap! Japp, i slutet av Alberte och friheten upptäcker hon att hon är gravid med konstnären Sivert Næss och när vi träffar henne igen i Bara Alberte är gossen Brede (kallad ”Småen”) i sjuårstagen. Jeanne och Pierres dotter Marthe är glad och försigkommen, stark, bestämd och brunbränd. Som en unge ska vara, med andra ord. Albertes son är å andra sidan spenslig, bleksiktig, gnällig och på det hela taget ganska ynklig. Det är upp till läsaren att avgöra om det beror på krigssvälten, att Alberte (enligt Sivert) daltar med ungen eller om den möjligen är så att hon (fasornas fasa!) i vissa lägen faktiskt inte ens tycker om sitt barn.
Trilogin är ett gäng böcker som blir både intressanta tidsdokument och ett nyanserat personporträtt. Kruxet är att det där personporträttet tappar sin lyster efter ett tag. Jag, liksom många andra har jag förstått, var helt med Alberte och på hennes sida i Alberte och Jakob. Då är hon fortfarande i allt väsentligt en flicka, prisgiven till familjens fångenskap. Men i de nästa två böckerna känns det nästan som om hon egentligen inte vill utvecklas på insidan. Hon vill skriva men får aldrig till det. Hon vill söka kärleken men inte inordna sig i en tvåsamhet. Hon vill inte vara fattig men verkar samtidigt förakta alla uppdrag som skulle kunna inbringa lite kosing.
Jag tror att det jag börjar störa mig på är ett utslag av samma provokation som jag kände från Kristina Sandbergs Maj-trilogi – här har vi en huvudperson som bara går omkring och är miserabel hela tiden. Till och med när hon av allt att döma faktiskt inte skulle behöva vara det. Maj och Alberte är två pessimistiska självsabotörer som man efter ett tag dessvärre slutar tycka synd om och istället bara vill beordra ”Men ryck upp dig lite nu, för fan!”
Rent litterärt är Alberte-trilogin lättläst, precis, fylld med miljöskildringar av både land och stad, intresserad av kvinnans villkor i det tidiga 1900-talets Europa, samt ibland ironisk på ett sätt som påminner en smula om Jane Austens torra humor. Problemet för min del kommer att ligga i Alberte själv som i slutänden visade sig vara lite för svår att tycka om eller sympatisera med. I trilogin var Alberte och Jakob utan tvekan bäst men jag tyckte trots det att det fanns ett mervärde i att hänga med vår motvilliga protagonist intill det bittra eller, beroende på läsare, triumfatoriska slutet.
Alberte och Jakob (1926)
Alberte och friheten (1931)
Bara Alberte (1939)
Totalbetyg trilogin
Så, det stod en film hemma i hyllan som jag aldrig hade hört talas om. Vilket kändes ännu mer märkligt med tanke på rollistan: Jake Gyllenhaal, Gwyneth Paltrow och Anthony Hopkins. Regissör var dessutom Shakespeare in Love/Mrs Brown-John Madden. Så in med Proof i spelaren för att se vad detta var för något.
Läs hela inlägget här »
Att upptäcka vem som är den Rätta när det är alldeles för sent var ett problem redan för Anne på Grönkulla. Som det paradoxalt uttrycks i The Big Sick: för att veta om du verkligen älska någon måste du vara otrogen först. Men har man tur går det som för komikern Kumail Nanjiani och terapeuten samt författaren Emily V. Gordon – man får en andra chans.
Läs hela inlägget här »
Vad är en själ och, om det finns någon, vem eller vilka kan sägas ha den? En fråga som tycks vara lika gammal som mänskligheten självt och kanske till och med med djupare rötter än så (you never know…). Ok, men om vi försöker vara mindre religiösa och mer biologiska och i stället talar om medvetande? Mja, inte helt lätt, det heller… Wikipedia sätter fingret på den känsliga punkten genom att konstatera ”Perhaps the only widely agreed notion about the topic is the intuition that it exists”.
Läs hela inlägget här »
När en gud dör, vad händer med hans barn? Det är något oklart i hur hög utsträckning Fat Charlie Nancy (som inte längre alls är särskilt rundnätt) är medveten om att hans vivör-farsa var en gud. I vilket fall som helst dog fadern en högst ogudaktig död på en karaokescen när han försökte impa på ett gäng tjejer som kunde ha varit hans döttrar. Ingen har någonsin påstått att Fat Charlies pappa förnekade sig.
Läs hela inlägget här »
Är man någorlunda välbekant med Noah Baumbach som regissör kommer det kanske inte som någon större överraskning att Frances Ha till största delen är en prat-film. Det är svårt att säga att det egentligen händer särskilt mycket medan vi får följa filmens namne, en 27-årig dansare spelad av Greta Gerwig, under kanske ett New York-år.
Läs hela inlägget här »
En dag när Paterson kör sin lokalbuss genom New Jersey-staden med samma namn bordas den plötsligt av en desperat poliskvinna. Hon tampas med en galen terrorist som riggat just den här bussen att explodera om den kör långsammare än 50 knyck. Nu är goda råd dyra!
Läs hela inlägget här »
Kärlek & anarki (2020, 1 säsong och 8 avsnitt)
Sedär, även jag föll till föga för Lisa Langseth och hajpens locktoner. Av Langseth har jag i och för sig inte sett mer än Till det som är vackert och Hotell men bägge filmerna har en omisskännlig ton som gör mig sugen på mer. Och hennes Netflix-serie Kärlek & anarki gör mig inte besviken i det avseendet.
När det gäller titeln känns et-tecknet alldeles onödigt ety det blir ganska snart klart att kärlek ÄR anarki och vice versa. Relationen mellan svindyra höjdarkonsulten Sofie och nybakade it-teknikern Max står i centrum. Men Langseth använder den, både för att driva och belysa relationer runtomkring dem (inte minst på bokförlaget som Sofie ska baxa in i den 20:e århundradet — med hugg och slag om så behövs) samt skapa en fond för deras respektive personliga utveckling.
Det är möjligt att jag läser in alldeles för mycket från upplevelsen av blott två filmer men tycker mig både känna igen och återigen gilla hur Langseth exempelvis kan balansera upp sin huvudrelation och -historia med flera omkringliggande rollfigurer utan att någon av dem hamnar i skymundan. Särskilt berörande är förhållandet mellan Sofies pappa och hennes dotter Isabell som också låter Langseth väva in detta med psykisk ohälsa som stod mer eller mindre i centrum i Hotell.
Samtidigt med det känslomässiga, intima, sköra, anarkistiska och berörande finns också en hel del humor. Dels på bekostnad av en kulturvärld som i många olika avseenden har huvudet väldigt långt uppe i sitt eget arsle, samtidigt som man desperat försöker jaga uppmärksamhet, klick och lönsamhet. Dels på bekostnad av den (för många) meningslösa strävan efter social status och välstånd.
Ida Engvoll ska givetvis uppmärksammas i huvudrollen – hon gör ett fantastiskt jobb. Men hon flankeras samtidigt av många andra, fina prestationer från exempelvis Björn Mosten som Max (som här verkar göra sin första filmroll). Andra, mer välbekanta namn, är Johannes Kuhnke, Björn Kjellman, Reine Brynolfsson och Lars Väringer. Utöver manskadern vill jag också lyfta Gizem Erdogan, vars ansikte jag åtminstone känner igen från både Tunna blå linjen och Kalifat.
Möjligen blir slutet lite väl snabbt och må bra-igt på ett sätt som inte riktigt rimmar med överiga innehållet. Å andra sidan är det inte så ihåligt att det inte finns möjlighet att se en fortsättning för många av rollfigurerna och eventuellt också förlaget Lund & Lagerstedt. Och bättre att det hela avhandlas på åtta relativt effektivt berättade avsnitt än att något som dras ut i all evinnerlighet.
The Little Drummer Girl (2018, 1 säsong och 9 avsnitt)
Gratis är gott, det vet ju alla. Eller ja, det glider i alla fall lite lättare än något man betalat dyra pengar för. Så när jag letade efter något att pressa de sista dropparna ur en bonusstreaming-period och tjänsten i fråga slängde fram The Little Drummer Girl var jag inte sen att haka på. John le Carré (aka David Cornwell) låg långt framme i pannloben även hos mig på grund av författarens nyliga bortgång och hans ibland långsamma pratspionhistorier brukar kunna vara värda att uppmärksamma.
Nu kunde The Little Drummer Girl dessutom locka med namn som Florence Pugh, Michael Shannon och Park Chan-Wook. Inget att fundera över med andra ord utan huvudstupa in i historien om brittiska skådespelerskan Charmain ”Charlie” Ross som på 70-talet blir övertalad av israeliska säkerhetstjänsten att hjälpa dem att ta fast en palestinsk bombman.
Jag tror att jag kanske hade gillat serien lite bättre om inte den främsta anledningen till att Charlie går med på hela saken varit Alexander Skarsgård i rollen hennes ”handler” (och, givetvis, så småningom älskare) Gadi Becker. Jag är inte säker på att jag någonsin fattat grejen med Alexander och här är han Henry Cavill-stel som traumatiserad israel.
Men å andra sidan – Pugh är underbar och Shannon gör det han ska. Själva historien ställer svåra och intrikata frågor om rättvisa, moral, nation och Israel-Palestina-konflikten. I sann le Carré-anda ligger fokus på de känslomässiga och moraliska problem som kan uppstå när man är insyltad i spionbranschen snarare än på renodlat James Bond-raffel. Berättelsen labbar också en hel del om den minst sagt luddiga gränsen mellan sanning och lögn, verklighet och teater, fejk och äkta.
Samtidigt blir jag heller inte riktigt klok på exakt vad den sydkoreanske regissören tillför, bortsett från att hela produktionen givetvis är gruvligt snygg. En fullkomligt fläckfri 70-talsanda svävar över varenda scen men utöver det upplever jag framställningen som överraskande rakt-upp-och-ned. Inga krusiduller förutom ett antal drömscener som inte gav mig särskilt mycket.
En helt ok le Carré-filmatisering med andra ord, men jag är övertygad om att det måste finnas bättre.
Författarparet och juristerna Lena Ebervall och Per Samuelson börjar utkristallisera sig som riktigt pålitliga leverantörer av både välresearchade och välskrivna verkliga svenska rättsfall. Först kom Ers majestäts olycklige Kurt om den skandalösa Hajby-affären och sedan Mördaren i folkhemmet om mordanklagelserna mot Olle Möller. Bombmannens testamente har jag inte läst men händelserna i Florence Stephens förlorade värld tangerar debutboken eftersom även Florence Stephens hade kopplingar till det svenska kungahuset.
Ebervall och Samuelson är inte så spekulativa att de med säkerhet slår fast vad alla skvallrade om i samtiden, men skvallret återges förstås. Vilket viskade att Florence Stephens far inte alls var brukspatronen Joseph Stephens på småländska Huseby, utan ingen mindre än kung Oscar II vilken alltid hade ett gott öga till Florence mor Elisabeth, född Kreüger.
Den intima relationen med kungahuset skulle dock visa sig vara något av en förbannelse för Florence Stephens. Född 1881 växte hon upp i en idyllisk förkrigsvärld där konungen var av Gud given, alla tjänare trofasta och fast mark något man aldrig sålde av, hur mycket konkursen än knackade på dörren. Florence rosenskimrande bild av kungahuset och släkten Bernadotte gjorde henne nämligen till ett lätt byte för prins Carl Bernadotte och hans kumpan, bedragaren Berl Gutenberg.
Tillsammans lurade de av den åldrande kvinnan ofattbara summor och Gutenberg lyckades till och med under en period få tjänst som förvaltare vid Huseby. Allt medan Florens med emfas slog ifrån sig alla anklagelser mot prinsen – en sådan kan väl aldrig vara bedräglig?!
Titeln torde spela på den svenska översättningen av Evelyn Waughs Brideshead Revisited – En förlorad värld. På samma sätt som Waughs aristokratiska familj är Florence Stephens på drift i det moderna samhället. Hon uppfostrades att vara en prydnad i societeten och i alla väsentligheter lyssna på myndiga män som hennes far. En uppväxt som gjorde henne synnerligen väl mottaglig för en typ som Carl Bernadotte.
Som vanligt när jag läser bedrägerihistorier blir jag fascinerad av hur goda psykologer dessa bedragare utan undantag är. Så här i efterhand tycks det ofattbart hur Berl Gutenberg kunde övertala gud och alla människor till snart nog vad som helst, bara han hittade en psykologisk glipa att börja riva i. Men hans stackars offer var ju knappast vare sig de första eller sista människor att lockas av en bra affär eller vägra inse hur duperad man blivit.
Ebervall och Samuelson berättar Florence Stephens tragiska historia med både schvung och medkänsla. Trots att boken tillhandahåller ett överflöd av detaljer känns den inte särskilt mastig, snarare förföriskt lättsam. Dessutom tror jag att jag börjar vänja mig vid författarnas stil, vilket gör att jag slutat störa mig på stereotypa uttryck som ”krökta arbetarryggar”. Jag har nog äntligen fattat att de finns där för att måla upp en snabbskiss av en tidsanda, inte för att ge en ingående och nyanserad bild av samma tidsanda.
Författarduon har mutat in en riktigt trevlig lott i det svenska true crime-territoriet och försvarar den med den äran med Florence Stephens förlorade värld.
Bonus: Domardansen (2018)
Det visade sig att det fanns en ännu senare bok av Ebervall och Samuelson, så det var bara att fortsätta att lyssna på Helge Skoogs livfulla inläsning. Här återvänder författarparet inte till kungahuset men väl i viss mån till några av de personer läsaren fick bekanta sig med i Ers majestäts olycklige Kurt, bland annat överståthållaren Torsten Nothin.
Florence Stephens fick känna på hur det kunde gå när maktens män höll varandra bakom ryggen. Trots det framstår hennes upplevelser närmast som en andeviskning jämfört med de som fick känna på den samvetslöse rådmannen Folke Lundquists olika ränker. Han satte i system att klå både klienter och andra på så mycket pengar han bara kunde. I de fåtal fall han hamnade på de anklagades bänk ljög han oftast rakt upp och ned medan kärandesidan hotades med ärekränkningsåtal enbart på grund det faktum att de försökte åtala en betrodd individ.
Utredningar från både JK och JO stannade vid att man endast frågade efter Folke Lundquists egen mening och sedan utgick från att en svensk rådman per definition talade sanning. De som framhärdade i krav på utredning eller kontroll av Lundquist riskerade att bli omhändertagna på Beckomberga med diagnosen “kverulans”. Här målas ett Sverige upp där den enskildes rättssäkerhet är obefintlig och hur Staten (inte minst i form av rätts- och läkarväsende), i konspiration med Kapitalet, sitter på all makt.
I likhet med Florence Stephens förlorade värld lyckas Ebervall och Samuelson i Domardansen redogöra för obegripligt snåriga rättsliga krumbukter på ett engagerande och underhållande sätt. Boken rättar väl in sig i ledet hos författarduons laguppställning,
That’s what HE said!