You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.
I 2010-talets sista självande minutrar levererar Anders Fager den avslutande delen Krig! Barn! i trilogin om Fallet Cornelia Karlsson. Cornelia, som först fick en egen bok i Jag såg henne idag i receptionen (även om den som uttalar titelmeningen rimligen bör vara Fredrik Hedlund) och sedan spelade en icke föraktlig roll i En man av stil och smak.
Krig! Barn! tar vid närmast omedelbart efter En man… Anarki och kaos, orkestrerat av Cornelia, drar allt närmare, Ingemar Fredman av den Gröna Gången ligger nedhuggen på Strömmens botten och CeO Molin försöker fortfarande ta hand om sin skattgömma av böcker.
Bokens titel föranleder förstås frågorna ”Vilket krig?”, ”Vilka barn?”. Den andra frågan blir raskt besvarad av det faktum att Stockholms samlade ungdomspopulation börjat följa Cornelia. Och då snackar vi inte bara halvengagerade likes på Facebook, utan balls-to-the-walls fullt ös sekt-mentalitet. Tiotusentals unga, med varsitt svartmålat öga, sköljer över Stockholm som en tidvattenvåg och Cornelia är deras förföriska flöjtblåsare.
I främsta ledet står Alice Nilsson från Thorildsplan som blivit en slags talesperson för både Cornelia och sina gelikar. Alla vet att hon varit med i TV, oklart dock med vilket budskap. Kanske finns det inget budskap, vilket förstås gör de tysta ansamlingarna så mycket mer skrämmande. Fager laborerar en hel del med gapet mellan vuxen- och ungdomsvärlden som en källa till både fruktan och sorg i Krig! Barn! Krig för, om, med, mot barn, krigsbarn, krigarbarn, barnkrigare – take your pick.
Språkligt sett landar författaren i mina ögon någonstans mitt emellan den hårdkokta samt korthuggna realismen från de två tidigare delarna och det mer lekfulla från För gudinnan. Tidigt etableras exempelvis det mångbottnade begreppet ”sladderbarn”. Ett avsnitt i boken punkteras också ideligen av korta meningar som ”Så varför inte barn?”, vilka kommenterar både det nyss sagda och den övergripande handlingen.
I takt med trilogins delar känns det också som om mångfalden av röster har ökat exponentiellt. Ett faktum som i och för sig speglar den annalkande kaoset. Krig! Barn! blir i det närmaste pladdrig när Fager släpper fram i princip alla personer vi hittills stiftat bekantskap med. Plus Alice, ett par Borås-furier, tvillingarna Wallin och säkert fler som jag inte kommer på just nu. När det gäller just det här greppet faller jag lite i å-ena-sidan-å-andra-sidan-fällan. Å ena sidan har jag svårt att förlika mig med vissa av rösterna (ledsen Hedlund, men jag tittar nog mest på dig), vilket gör läsupplevelsen ryckig. Å andra sidan torde det vara ett bevis för en god författarkompetens att faktiskt inte bara skriva olika berättelser, utan också skapa olika röster vilka upplevs som olika personer av mig som läsare.
Faktum är att hela Krig! Barn! sätter både en och två tentakler i den fällan för min del, hur o-kategoriskt och veligt det nu än kan låta. Visst fanns det partier som jag tyckte bättre och sämre om i trilogins tidigare delar men Krig! Barn! blir en betydligt mer tudelad läsupplevelse. Å ena sidan attraherades jag av beskrivningarna av den stockholmska apokalyps-stämningen, det var inga större problem att se parallellerna mellan den och exempelvis valda delar av John Carpenters filmografi (Escape From New York, Prince of Darkness, They Live, In the Mouth of Madness).
Å andra sidan var jag inte särskilt trakterad av själva apokalypsen när vi väl kom till stadiet ”manifesterade gudar går på stadens gator”. I någon mån ser jag apokalypsen som personifierad eller materialiserad i Cornelia. Men medan jag var helt med på att befinna mig i hennes huvud i Jag såg… blev det inte samma grej denna andra gång. Kanske är det så (enkelt?) att Jag såg… beskrev en livslång tripp men Krig! Barn! är en livslång tripp.
Mot slutet petar Fager in ett perspektiv som antyder att Cornelia kanske inte är något mer än det eviga mobboffret som aldrig kunnat göra sig fri från sin egen upplevda förnedring och därför hängt upp hela sitt liv på tanken att hämnas alla sina plågoandar. Det var intressant och jag hade gärna velat spåra en bit till i den riktningen.
Jag tror också att författaren sätter fingret på något väsentligt när han blottlägger skärningspunkten mellan längtan att vara speciell, utvald och ovanlig samt det förföriska i att tillhöra en mobb som dansar efter någon annans pipa. En ungdomskultur som med stridsropet ”Jag vill aldrig mer ha tråkigt” skulle kunna kallas för De tusen kickarnas barn om man nu vore lagd åt det hållet. Tyvärr upptäcker jag samtidigt att jag inte blir särskilt engagerad i den skärningspunkten. Det blir heller inte riktigt klart om Fager velat säga något mer om ungdomskulturen eller nöjer sig med att beskriva den.
Kanske är det symptomatiskt att jag i Krig! Barn! istället hittar mitt fundament hos den uråldrige Fredman av den Gröna Gången (ett namn värdigt en arturisk riddare vilket dessutom finner genklang i Alice av Korsvägarna). Och dessutom blir genuint glad över att återigen få stöta på svarte Bertholtz, trots det löjeväckande i en så prosaisk död som att bli överkörd av en spårvagn.
En alternativ trilogi-titel hade kunnat vara Makt! Kraft! Det ena ger det andra, speglar det andra, i ett oändligt Möbiusband. I mina ögon blir till och med Cornelia Karlsson hjälplöst insnärjd i dess vindlingar.
Tack till Eloso Förlag och Anders Fager för mitt recesionsex.
alt. titel: Phantoms of the Louvre
”Enes Bilalović föds i Belgrad den 7 oktober 1951. Det är en söndag. Födseln går som den ska och alla hans vitala tecken är normala.”
alt. titel: Scarface – Chicagos siste gangster, Scarface, the Shame of the Nation, The Shame of a Nation
Festen är över för Big Louis Costillo. Bland ballonger och serpentiner tar han ett sista glas med sina kumpaner och lovar dem en betydligt bättre baluns nästa gång. Men det blir ingen nästa gång, en skugga smyger in i den tomma festlokalen och pepprar gangstern full med bly. Den garvade chefredaktören sätter rubriken ”Gang War!” och menar att Costillo var den siste av det gamla gardet. Nu kommer varenda smågangster med cash nog att köpa en pickadoll att försöka ta hans plats.
Jack är en skön snubbe med författarambitioner och ett svårartat existenskomplex. Han är kompis med Bart (en skön snubbe med konstnärsambitioner), Johnny (en skön snubbe som, över alla under, faktiskt tycks arbeta som fotograf) och Harald (en skön snubbe med inga större ambitioner alls).
Jenna Hunterson skulle kunna ha varit en lycklig kvinna. Fast jobb på ett fik, kollegor som också är hennes bästa vänner och ständigt beröm från både dem och kunderna för hennes fantastiska pajer. Men ingen av servitriserna Jenna, Dawn och Becky vid Joe’s Pie Diner är särskilt lyckliga. Dawn lider av sin singelstatus och Beckys make är invalid och kräver mycket omvårdnad. De är dock rörande eniga om att de aldrig i livet skulle vilja byta med Jenna (sagt i all välmening) som är gift med den våldsamme och kontrollerande Earl. Som lök på laxen är Jenna nu dessutom gravid, ytterligare en spik i kistan som är på väg att begrava hennes hopp om att någonsin kunna fly från den lilla sydstatsorten där hon är född och uppvuxen.
Ingen kan säga annat än att Dario Argento haft ett stort inflytande på giallo-genren och jag är inte den som missunnar honom att försöka casha in på gamla meriter. Frågan är om man ska se Giallo som ett sista, uppenbart, försök att kommunicera till sina (kvarvarande få?) fans att nu ska giallo-kniven minsann fram. I de fall 00-tals-titlar som Non ho sonno och Il cartaio inte var tydliga nog, tänker jag. Efter ett kort avbrott, då Argento genom La terza madre slutförde sin häxtrilogi, är Giallo hans tredje giallo-försök efter millennieskiftet.
alt. titel: Hjärter dam, Queen of Hearts
Peter och Anne, med tvillingarna Frida och Fanny. Han läkare, hon advokat. Jobben betyder att familjen kan bo i ett påkostat hus med mycket mörk sten, ljust trä och glas men kräver också en hel del tid av bägge makarna. Han kuskar runt på konferenser medan hon visar stort engagemang för sina unga och trasiga klienter. Är läget illa får de ibland till och med övernatta i huset, till Peters stora irritation. Han vill inte att döttrarna ska behöva konfronteras med unga kvinnors alkoholproblem och lössläppta sexliv, hur våldtagna de än hävdar att de blivit. Förhållandet mellan makarna är skavigt och irriterat, ordväxlingar gränsar alltid till fullskaliga gräl, även om de aldrig riktigt blossar upp.
Första advent betyder som alltid en julfilm här på bloggen. I år slår jag emellertid på stort och kommer att bjuda på jultrevligheter varje söndag fram till julafton. Detta är alltså bara början!
***
Jag tror att året var 1999 när jag första gången sprang på en julbutik i London. Detta var remarkabelt eftersom (a) jag aldrig förut sett en butik enkom tillägnad julpryttlar och (b) månaden var oktober, det vill säga ganska långt ifrån den 24 december.
Livet i Van Diemen’s Land, innan det döptes om till Tasmanien år 1856, var fanimig ingen lek. Clare och Aidan är ett ungt par av irländsk börd i en ödsligt belägen stuga med ett nyfött barn att ta hand om. Det är släpande av vattenämbar och lera och hårt arbete. Man kan tycka att det vore gott nog men efter en stund visar det sig att läget är ännu lite taskigare – Clare är i den brittiska lagens ögon en straffånge eftersom löjtnant Hawkins ännu inte rapporterat till högre ort att hon faktiskt fullgjort sitt straff och därmed bör anses som en fri kvinna. Utan papper på att hon betalat sin skuld till imperiet är den lilla familjen bunden till löjtnanten och hans undermåliga kompani.
Det ska tydligen vara hemvändarfilmer i höst. Men Lantisar lyckas i alla fall göra det jag önskade från Jag kommer hem igen till jul – rensa bort allt utom ett eller möjligen två olika teman för filmen och nöja sig med det.
That’s what HE said!