You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.

alt. titel: Swoon

Det är ju om inte annat bekvämt att ha sin värste konkurrent tvärs över gränden. Då behöver Nilssons och Lindgrens inte springa så långt när det anno 1940 ska saboteras och spioneras på familjernas respektive nöjesfält, Gröna Lund och ”Nöjet”.

Gröna Lund, och inte minst ägaren Gustaf Nilsson, är lite finare och proprare medan Nöjet marknadsförs (åtminstone i denna film) som en mer arbetarklassig inrättning. I spetsen för det etablissemanget finner vi Johan Lindgren med sönerna John och Lennart i släptåg och här bjuds på såväl karuseller och bärs som dansande hönor från Karelen och Madame Lulu.

Katarina ”Ninni” Nilsson har precis kommit tillbaka från England och det dröjer naturligtvis inte länge förrän kärleken mellan henne och den (dittills) hämningslöse rucklaren John börjar spira över grändens gap. Men det är en relation som särskilt pappa Gustaf inte är beredd att ge sin välsignelse. I hans ögon är Lindgrens för evigt opålitliga tattare, anfrätta av både fel klass och fel härkomst.

Jag har ingen större vana av produkterna från herrarna Måns Mårlind och Björn Stein men Eld & lågor var sannerligen en introduktion som inte gick av för hackor. Filmen vräker ut oräkneliga mängder infall, bilder, associationer, historier och detaljer. Kameran far omkring som om den sutte på en av Nöjets dansande hönor. Ibland känns det som ett rent underverk att filmen ens kunnat hålla sig kvar på duken och inte börjat blomma ut längs kanterna.

Inspirationen bör komma från regissörer som John Waters, Jean-Pierre Jeunet och Tim Burton. Lyssna dessutom på Nathaniel Mechalys score och försök övertyga mig om att han inte hetslyssnat på Danny Elfman. Mårlind och Stein synes alldeles särskilt ha överdoserat på Baz Luhrmanns burlesque-orgie Moulin Rouge! De skäms inte det minsta för att ösa på med röda strålkastare, jazzcovers på modern musik, fjäderboor och ett nästan aggressivt sorglöst halsande ur champagneflaskor. Trots att historien om Ninni och Johns kärlek har verklighetsbakgrund är sagostämningen alltså övervägande.

Och, måste jag säga, hyfsat övertygande. Jag är verkligen inte en filmtittare som har lätt för att sluta ställa frågor om det är något jag inte fattar eller får ihop. Men Eld & lågor sveper mig med i så pass hög grad att jag kan strunta i att vi presenteras för ett fång vilda blommor som inte alls har samma blomningsperiod (och framförallt inte blommar samtidigt som det finns äpplen). Inte heller det osannolika i att smågrabbar skulle kunnat planka sig ända upp till Västerbotten på Statens Järnvägar för att leta efter sagda blommor eller att de utflykterna i många fall sannolikt var helt meningslösa eftersom de flesta av de där blommorna torde ha funnits tillgängliga i Stockholms botaniska samlingar.

Däremot hjälper den lätt andfådda takten inte till när det gäller att få pejl på de olika rollfigurerna. Manuset vill hålla den överjordiska kärlekshistorien i ett fast grepp, samtidigt som det försöker gapa över nazism, rasism, tyska desertörer, psykisk ohälsa, homosexualitet, klassförakt, konkurshot, svenskt engagemang i den norska motståndsrörelsen och illvilliga lånehajar.

Alla medverkande är helt ok, men jag blir inte betagen i någon av dem på samma sätt som jag blir i själva framförandet. Inte heller fastnar jag för Frida Gustavssons Ninni och Albin Grenholms John som kärlekspar, vilket torde vara ett allvarligare avbräck eftersom det borde vara filmens hela raison d’être.

Samtidigt har jag inget emot att Eld & lågor i så hög utsträckning fokuserar på ungdomarna. De äldre kombattanterna spelas nämligen av Robert Gustafsson (Grönan-Gustaf) och Lennart Jähkel (Nöjet-Johan) och det hade varit så väldigt enkelt att låta dem få tugga i sig ett antal scener mot varandra. Nu slipper vi sådana skrikmatcher och behöver bara stå ut med en tacknämligt nedtonad Gustafsson (vars stereotypa nazistondska bara är ett tuppfjät från Hasse Alfredssons patron i Den enfaldige mördaren).

Om inte annat är Eld & lågor en alldeles utmärkt film att slita fram i diskussioner som slentrianmässigt klumpar ihop ”svensk film” (och gärna dessutom bedömer densamma som tråkig). För detta liknar ingenting annat jag hittills sett där alla pratar svenska.

Läs gärna bloggkollegan Fiffis betydligt mer glödande beröm för Eld & lågor.

Annonser

Jamen hur är då folk som mest? Hasse Ekman väljer att introducera alla sina huvudsakliga rollfigurer på morgonkvisten och etablerar därmed personlighetsdrag som knappast får en anledning att ändras under de 87 minuter som lustspelet pågår.

Vaktmästaren Karlsson är en snäll liten farbror och tömmer därför upp mjölk till sin katt det första han gör. Väninnorna Kaj och Inga är en smula slarviga och försover sig samtidigt som Ingas fästman Kurre och hans rumskompis Fille slänger skor på varandra som väckningsrutin. Playboyen Axel tar noggrant av sig sitt hårnät och ser till att lockarna ligger i god ordning. Allt medan den strikte kontorschefen Enander (som av en ren händelse är iförd svart snedlugg samt en liten, men synnerligen distinkt, mustasch) sitter kapprak i sängen och kontrollerar att väckarklockan går rätt. Att gå upp innan den ringer är inte att tänka på, metod är alpha och omega för Enander oavsett vad som händer.

De största konflikterna som sedan upptar filmens ”handling” är ett missförstånd med påföljande gräl mellan Inga och Kurre samt att Inga förolämpar Enander och tvingas be om ursäkt för att inte förlora jobbet. Inga stora åthävor alltså och det känns som om jag är överens med de dåtida kritikerna, Som folk är mest är en ”trivsam film – enkel, konstlös, hjärtlig”.

Till min förtjusning återfinns ingen annan än Stig Järrel i rollen som Enander och han gör här en slags humoristisk variant av sin Hets-Caligula. Det vill säga en småsint hycklare, men en som ingen egentligen är rädd för om det inte vore för att han kan se till att de får sparken. De kvinnliga kontoristerna är betydligt mer öppet upproriska än läroverksstudenterna och konspirerar tillsammans med både vaktmästaren Karlsson och kontorspojken Hugo för att kunna lura petimätern. En tydlig tidsmarkör är dock Ingas förolämpning eftersom jag inte alls fattar varför det skulle vara så hemskt när hon säger att kontorschefen egentligen borde bära kjol.

Med en sådan simpel handling blir tyvärr filmens akilleshäl vårt kärlekspar, spelade av Barbro Kollberg och Karl-Arne Holmsten. Jag uppfattar inte alls Holmsten på samma sätt som den samtida kritiker, vilken kallade honom ”charmig och slängig på sitt pojkaktiga sätt”. Själv tyckte jag mest att Kurre blev lätt överspelad, särskilt när han ska leverera sina humoristiska repliker. Det känns som om Holmsten är alldeles för medveten om att han nu ska vara Rolig och börjar därmed kisa med ögonen.

Sedan ramlar jag förstås återigen ned i tids-fällan eller vad man nu ska kalla det. Anledningen till Inga och Kurres kärleksgnabb är nämligen att Kurre inte förhåller sig helt passiv till den ivriga uppvaktningen från lagrets kontorist, fröken Hansson (spelad av Agneta Lagerfelt). Han lunchar ute med henne trots att han och Inga försöker spara pengar till eget bo samt spenderar Ingas surt förvärvade tobakskuponger på den lilla hoppan. I mina ögon är detta rejäla övertramp men i slutänden räcker det att Kurre säger att hans agerande var ”dumt gjort” och så är hela saken ur världen.

Jag har full förståelse för att svenska folket anno 1944 gärna tog emot en stunds harmlös förströelse men med ett par årtionden i ryggsäcken har Som folk är mest förlorat de försonande dragen. Ska man se filmen ska man göra det för John Botvids pliriga gubbcharm i rollen som Karlsson, för Stig Järrels blotta uppenbarelse som Enander och för att den sannolikt är ett relativt troget tidsdokument med allt vad det innebär av dålig ekonomi, kupongransonering och en kader av kontorister som sköter firmans ”korrespondens”.

Utforskandet av svensk fantastik fortsätter och den här gången hade turen kommit till Oskar Källners Stormvinge. Som gammal ridtjej har jag läst min beskärda del av hästböcker. Det var därmed ganska roligt att (åter)upptäcka det klassiska hästboksupplägget 1A: liten flicka tämjer stor och arg vildhingst. Alltså det som hästboksförfattaren Lisbeth Pahnke redan 1966 lät sina hästälskande ungdomar sitta och hånskratta åt.

Medan Minnas föräldrar arbetar långt borta i världsrymden bor hon med sin farmor, farbror, faster och kusiner på en ranch belägen på planeten Carora. En miljö som inte minst utmärker sig i det faktum att en stor del av dess fauna är utrustad med flygförmåga. Bland annat hästar, ett faktum som är både bra och dåligt för Minnas del. Bra eftersom hon älskar att flyga, gärna långt bortanför ranchens gränser. Dåligt eftersom hon, till skillnad från sina äldre kusiner, inte har en egen häst utan måste hålla tillgodo med gamla stadiga Lera.

En dag flyger Minna långt in i bergen med Lera och ser en vildhäst attackeras av ett gäng flygande pumor. Lera skräms iväg av pumorna och Minna står nu med en skadad och arg vildhingst, utan stora möjligheter att ta sig tillbaka till civilisationen. Men under ett par strapatsrika dagar formar hon och hästen starka band när de hjälper varandra att överleva.

Väl tillbaka på ranchen vill den hårdhänte drängen Terry ta hand om Stormvinge (som Minna döpt hästen till) för egen del men Minnas farbror ger henne chansen att tämja vilddjuret. Det visar sig (som sagt, föga förvånande för oss som läst mer än en hästbok i våra dagar) att Stormvinge är en alldeles formidabel kappflygare. Ska Minna våga ställa upp med honom i Det Stora Loppet?

Visst ståtar Stormvinges omslag med en flicka och en flygande häst men jag måste erkänna att jag faktiskt inte hade förväntat mig en helt vanlig hästbok, vilken enbart skiljer sig från mängden av andra hästböcker i det att den utspelar sig på en annan planet där det finns en del märkliga kritter och det varit ett hemskt krig någon gång i en nära historia.

I det perspektivet skulle Stormvinge säkert kunna tjäna som en bra brygga mellan både häst- och fantastikläsare som är ute efter något lite annorlunda. Minna själv är sympatisk huvudperson. Jag skulle nästan kunna dra till med ”starkt flickporträtt” eller något liknande om det inte vore för att jag uppfattar hennes envishet och viljestyrka som relativt vanlig i just hästbokssammanhang.

Däremot skulle jag säga att boken vänder sig till lite yngre läsare. Dels på grund av att språket är enkelt och rakt på sak, väl grundläggande för min smak. Ibland skorrar det också till, som när officiella tävlingskommentatorer säger ”kolla” eller när stalldrängen Cordelia kallar Minna för ”fröken” och Minnas farbror för ”Herrn”. Dels på grund av att det mesta löser sig förhållandevis friktionsfritt för vår hjältinna. Hon kan exempelvis hamna i konflikter med sin kusin Sara men har samtidigt vettiga vuxna runtomkring sig som kan trösta och förklara.

Stormvinge tar upp många allvarliga teman – otrohet, krig och hämndbegär. Men jag kan inte tycka att det någon gång bränner till eller blir läskigt på samma sätt som jag vant mig vid från böcker som The Hunger Games eller The Maze Runner. Dock måste jag återigen lyfta att jag uppfattar Stormvinge som en berättelse vilken vänder sig till betydligt yngre läsare.

Miljön var för all del annorlunda, men i övrigt är Stormvinge en allt för välbekant standardhistoria för att jag skulle finna något större nöje i den.

alt titel: Jakten, The Hunt

Å ena sidan: en man som försöker ta skeden i vacker hand trots att livet inte varit så varsamt de senaste åren. Skild och arbetslös som lärare jobbar Lucas nu på den lokala förskolan och är en populär ”fröken”, särskilt bland pojkarna. Han försöker övertala ex-frun om lite fler dagar tillsammans med sonen Marcus. Jagar med barndomskompisarna och går promenader med spanieln Fanny.

Å andra sidan: en vuxen man som bor alldeles ensam i ett alldeles för stort hus. Har ett jobb som väl ingen vettig karl skulle nedlåta sig till? Ensam med barnen både på toaletten och i kuddrum. Utrustad med en jycke för att locka barnen och vinna deras förtroende.

Jo, ryktet sprider sig med blixtens hastighet. Särskilt i ett litet samhälle som det Lucas bor i. Snart är det en övertygande och etablerad sanning att han varit på i princip alla barnen i förskolan. Symptom som huvudvärk, mardrömmar och magont talar sitt tydliga språk. Plus det faktum att barn väl aldrig skulle ljuga om sådana saker? Inte ens om de förhörs med ledande frågor om vad Lucas gjort med sin ”tisseman”.

Det är enbart eftersom vi i publiken får börja resan i Lucas ringhörna som vi fortsätter att hålla på honom, tro på honom när han försöker hävda sin oskuld. Thomas Vinterberg ger oss i Jakten ingen som helst anledning att misstro att Mads Mikkelsen är oskyldigt anklagad och ett offer för olyckliga omständigheter. I annat fall kanske vi inte skulle sucka irriterat över vuxna som i missriktad välvilja och omtanke faktiskt inte tillåter lilla Klara att ångra det hon sade. För det gör hon förstås bara eftersom hon tycker synd om Lucas, trots det han gjort mot henne. Barn ÄR ju så känsliga för intryck…

Men även om Jakten står fast planterad på Lucas sida i konflikten lyckas den ändå sätta perspektiv på hela situationen och skapa förståelse för sammanhangen som de olika personerna befinner sig i. Om inte annat ge en knivskarp bild av hur jävla rökt Lucas är i samma sekund som anklagelsen riktas mot honom och tas på allvar från vuxenvärlden. Nu har han i och för sig några av sina gamla vänner med sig, men jag är närmast förvånad över att han inte omedelbart drar upp bopålarna och sticker. Samtidigt är det ingen större tveksamhet om att detta är en bygd där han och hans familj har djupa rötter, så att sticka med svansen mellan benen är förstås lättare sagt än gjort.

Därmed borde jag kanske heller inte bli särskilt förvånad över att Lucas inte tycks söka någon som helst psykologisk hjälp under sina vedermödor. Middagarna med jaktlaget avslöjar en förväntat grabbig stämning med nakendopp i november, rejäla supar och prefixet ”fitt-” till både det ena och det andra. En Riktig Karl må jobba som förskollärare men han sitter fanimig inte och grinar hos någon pysselkolog!

Jakten är inget mindre än ett nyanserat, välskrivet, välregisserat och välspelat drama om en situation där det är närmast slumpartat på vilken sida man kommer att befinna sig. Vems historia hör du först? Väljer du att tro på, ett barn eller en vuxen? Har du råd att tro på någon annan än barnet?

Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.

Hon imponeras där av den unge Max Karbe trots att han i upprorisk förändringsanda krossar en byst föreställande hennes far. Till skillnad mot faderns åsiktsgelikar ser hon här en man med en brinnande tro som han dessutom är beredd att dö för. Så oerhört vackert och nobelt! Snart är Elisabeth och Max (som nu blivit befordrad till kommendant vid lägret Boltenberg) förlovade till faderns förtvivlan. Men Herbert von Blankenau är tillräckligt pragmatisk för att inse att han inte längre har någon plats i detta nya Österrike och bereder sig på att lämna dotter och fästman.

Som en eftergift till sin kära har Max fixat ett utresetillstånd till svärfadern, men på tåget mot gränsen träffar von Blankenau en gammal meningsmotståndare. Han har många gånger munnhuggits med tidningsmannen Blumenreich och inser snabbt att denne judiske socialist inte har en chans att fly landet. Inte utan ett utresetillstånd…

Jag känner mig böjd att tycka att Excellensen är betydligt intressantare som fenomen än som film. Till att börja med är den en filmatiserad pjäs och jag inbillar mig i alla fall att det märks. Eller också är det vissa skådisar som inte håller måttet. Här finns nämligen all den dialogmässiga stolpighet och teatrala utspel som tillhör nidbilden av Svensk Film och som jag hittills inte tycker mig ha upplevt särskilt ofta i Ekmans filmer. Excellensen springer på patrull närmast omedelbart när Elsie Albiins Elisabeth ska uttrycka sin avsmak inför fadern och hans gammalmodiga anhang. Fraser som ”Det kväljer mig” rullar inte med lätthet av tungan och uttalas närmast i tomma luften trots att den gamle trotjänaren Joseph finns på plats som åhörare.

Max spelas av Gunnar Sjöberg vars flyende panna och karakteristiska näsa känns igen från Första divisionen. Han lyckas på det hela taget bättre än partnern Albiin men tvingas vid ett avgörande ögonblick genomgå en psykologisk förvandling som utmynnar i (1) skrik och gap, (2) överspänt gapskratt och till slut (3) hysterisk gråt. Ingen lätt sak att fixa på ett övertygande sätt…

Även de psykologiska porträtten är sannolikt påverkade av antingen sin pjäsförlaga eller att de främst tjänar till att framföra ett Budskap. Elisabeth är blåögd inför vad hennes Max egentligen pysslar med lite för länge för att sedan svänga runt på en obehärskad femöring. Upptakten till Max sammanbrott görs i sin tur inte tillräckligt tydligt eftersom han verkar tycka att kontrollerad och beordrad misshandel och tortyr är helt ok tills det plötsligt inte är det längre. I det fallet kommer Lars Hansons (också från Första divisionen) Excellens lindrigare undan med sin, under nazisternas prövningar, nyfunna kristna övertygelse.

Här har vi alltså en film anno 1944 som klart och tydligt utmålar nazister och deras åsikter som mer eller mindre avskyvärda, barbariska och brutala. En soldat får med förnöjsam min påtala det oerhört humoristiska i att judiska butiksägare tvingas kalla sig själva för ”judesvin” och sina hustrur för ”suggor”. En hal sate till läkare radar förbindligt upp en mängd mindre värda judiska personlighetsdrag som kanske inte kan bevisas hos den anklagade i fråga men icke desto mindre misstänkas, på grund av hans tveksamma handlande.

Excellensen skrevs till en början som en pjäs av en Bertil Malmberg redan i slutet av 30-talet men kom inte att uppföras förrän 1942 och då på en sluten scen. När verket skulle framföras för allmänheten var alla konkreta hänvisningar till ett specifikt land strukna. Handlingen var dock som synes tydlig så det räckte och Excellensen blev så pass populär att den till och med fick gå på turné i landsorten. Något som orsakade myndigheterna en viss oro och föranledde upprepade besök från en herr Granström från UD. Ytterligare justeringar fick göras med hänvisning till den svenska neutralitetspolitiken och Malmberg skrev också om slutet.

Trots motståndet blev pjäsen både publicerad och framförd i radio innan det var dags att sätta upp den framför filmkameror. Producenten Lorens Marmstedt försökte mota Olle i grind genom att ta kontakt med Statens biografbyrå innan det så att säga var för sent men fick beskedet att biografbyrån inte kunde granska manus i förväg. Det var upp till Marmstedt att först fixa en film som sedan eventuellt skulle kunna förbjudas för visning.

Nu vet vi ju att Exellensen inte blev förbjuden och den innehåller också explicita hänvisningar till såväl Österrike som Sieg heilande nazister. Så som tidsdokument är filmen förstås allt man skulle kunna önska sig och mer därtill, men innehållet fallerar som sagt för min del. Intressant att ha sett men omtittningssuget är obefintligt.

alt titel: Thirst

Lite nu och då har jag välkomnat vampyrer här på bloggen, senast i samband med Halloween-temat anno 2015. Jag vill minnas att jag sparkade mig själv ganska hårt när jag insåg att jag då hade missat att inkludera Park Chan-wooks Thirst. Både för att jag hade en aning om att det skulle kunna vara en ganska annorlunda vampyrfilm och för att jag generellt sett har gillat de filmer av regissören som jag har sett. Om inte annat brukar de ju vara ruggigt snygga.

Den unga Tae-ju hatar sitt liv. Hon kommer aldrig att komma ur sin svärmors grepp för vart skulle hon ta vägen? Mrs. Ra tycker däremot att hon arrangerat det alldeles utmärkt för sin son och adoptivdotter. Vem känner bättre den fragile och sjuklige (för att inte tala om hypokondriske och bortskämde) Kang-woos alla behov än flickan som bott hos dem sedan hon var tre år?! Giftermålet var en enkel sak brukar den stolta modern skryta om, det var ju bara för Tae-ju att flytta från hennes säng och in i Jang-woos. För att få en stunds respit brukar den unga kvinnan smita ut om natten, springa barfota på stadens gator och sedan skylla på att hon går i sömnen.

Men när Kang-woos barndomskamrat Sang-hyun börjar besöka den lilla familjen under gemensamma Mahjong-kvällar vädrar Tae-ju morgonluft. Han är helt enkelt en spännande man, så katolsk präst han är. Sang-hyun har nämligen varit med om ett medicinskt mirakel när han till synes återuppstod från de döda och uppfattas numera som en helbrädgagörare. Det var förresten därför som han kom i kontakt med sin barndomsvän – Mrs. Ra klättrade helt sonika in genom ett fönster och krävde att prästen skulle hela hennes son från cancer (som han givetvis inte hade).

Ingen har någonsin varit lika snäll mot Tae-ju som Sang-hyun är och han tycks inte längre vara förmögen att stå emot sina celibatlöften. Eller är det kanske något annat som driver den unge mannen att överge både sin Gud och sin tro?

Park Chan-wook är inte det minsta intresserad att fördjupa sig i någon vampyrmytologi och det är ganska befriande. Sang-hyun drar slutsatsen att han blivit infekterad genom en blodtransfusion och hans vampyrism yttrar sig genom välkända attribut – känslighet för solljus, omänsklig styrka, förhöjda sinnesintryck och, förstås, en törst efter blod. Men utöver det är det inte bakgrunden till prästens vampyrism som regissören och manusförfattaren intresserar sig för, utan hur han handskas med den.

Inte så bra, skulle man nog kunna sammanfatta det med. Sang-hyun tycks fastna allt mer i sitt missbruk, blir kallsinnig och våldsam på ett sätt som tidigare skulle ha varit den försynte prästen fullkomligt främmande. Hans arbete som sjukhuspräst ger honom goda möjligheter att komma åt blod utan att direkt behöva jaga människor. Men vi förstår också att han är väldigt bra på att rationalisera sina motiv när det kommer till att exempelvis ”hjälpa” de som avslöjat sina självmordstankar för honom i bikten.

Så en explosiv kombo av katolsk skuld, sex och blodsugande med andra ord. Men Park Chan-wook stannar inte där. Snilledraget som mer eller mindre tvingar mig att älska Thirst är som synes att Park dessutom tömmer ned den här historien i formen som sattes av Émile Zola i hans Thérèse Raquin. När Tae-ju och Sang-hyun väl får ihop det ser det alltså inte lovade ut för stackars Kang-woo.

I mina ögon är detta en sådan briljant idé att det är med viss sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att Park tyvärr inte får ihop sina olika trådar i slutänden. När Sang-hyun överger sitt prästkall är det oklart om han gör det för att han känner sig övergiven av Gud eller tror sig vara Gud. Spänningen mellan hans kontrollerade humanvampyr och Tae-jus barnsligt övermodiga monstervampyr (klart som korvspad att han biter sin älskade till slut) vidmakthåller den här osäkerheten hos Sang-hyun. Har han kontroll över sin lust eller är han bara en större hycklare än sin älskarinna? Jag hade önskat att upplösningen hade kunnat vara lite tydligare när det gäller alla tankespår och uppslag som Park lägger upp i sitt mahjong-spel. Som det nu slutar känns det som om det hela bara sipprar ut i tomma intet och att Park faktiskt själv inte riktigt vetat hur han skulle avsluta sin dödliga passion.

Så hur var det då med det visuella, lyckades Park Chan-wook leverera på det planet? Jomen, det är klart att Thirst är snygg, även om den inte har samma högpolerade glans som i, säg, The Handmaiden. För min del kände jag att filmen var hemma ganska snabbt, när Sang-hyun störtblöder genom sin flöjt. Klart att en sådan som Park inte försitter många chanser att utnyttja blodets ångestladdade och makabra skönhet, särskilt när det befinner sig där det inte ska vara. Utanför kroppen.

Jag uppfattar inte att Park Chan-wook någonsin pysslat med renodlade skräckfilmer, så heller inte i fallet Thirst. Däremot är han en rackare på att skildra kroppsligt våld som gör att det känns i hela kroppen, även om det i princip alltid är grymt snyggt. Här finns också en del surrealistisk humor som sig bör i koreansk film men det är åtminstone inte av buskisvarianten. Är du nyfiken på en vampyrfilm som tar lite annorlunda vägar är Thirst absolut att rekommendera. Detsamma gäller för Thérèse Raquin-adaptioner. I det avseendet bjuder Thirst på det bästa av två världar.

alt. titel: Stubby

Efter vad som inte kunde uppfattas som något annat än en utmaning från bloggkollegan Fiffi att sätta en tå utanför bekvämlighetszonen var det bara att dra igång Fimpen på SVT Play. 88 minuter prima svenskt 70-tal, signerat Bo Widerberg.

Johan Bergman är en fenomenal bolltrollare. Han dribblar inte bara bort landslagsspelaren Mackan utan ersätter honom också, först i Hammarbys A-lag och sedan i landslaget. Grejen är att Johan Bergman, ”Fimpen” kallad, blott är sex år och därför måste försöka balansera en landslagskarriär med både skolgång och längtan efter de där söta kattungarna som kompisen visat honom.

Både Fiffi och Steffo hyllade Fimpen i alla tongångar i podden Snacka om film samt försäkrade att även den som inte hade det minsta intresse av fotboll skulle älska både filmen och den knatande knatten på bollplanen. Men jag vet inte jag…

Jag kan hålla med om att själva stämningen var en ganska skön blandning mellan verklighet och saga, där det inte är svårt att föreställa sig hur pajjigt eller sentimentalt det skulle ha blivit om Hollywood försökt göra om samma historia. Istället för att hånskratta ut den lille spelaren får Ungerns förbundskapten gravallvarligt förklara för sportjournalisterna att den där Fimpen, det är en spelare att akta sig för. Själva matchscenerna känns också realistiska (i mina fullkomligt fotbollsoerfarna ögon), detsamma gäller publikens reaktioner. Johan får verkligen sätta många sköna ”baljor” och fintar kompetent bort den ene efter den andre. Ibland är det närmast osannolikt hur snabbt de där sexåringsbenen kan pinna på.

Samtidigt åtföljs inte Johan av någon annan än sina lagkamrater på bortamatcher, där de tvingas läsa godnattsagan Fjorton små björnar istället för att gå på cabaret om kvällarna. Johans föräldrar verkar inte ha ett finger med i spelet vare sig det gäller att eskortera sonen i utlandet eller se till att han inte missar viktiga matcher på Råsunda. Rektorn på Johan skola har inte det minsta intresse av att genomdriva något skolpliktstvång, istället bjuder han in tidningsfotografer till Johans lärares stora irritation. Hon ser nämligen bara en liten grabb som somnar av utmattning i skolbänken och som aldrig hinner lära sig att vare sig läsa, skriva eller räkna.

Så en historia som var berättad på ett ibland underhållande prosaiskt sätt. Å andra sidan blir det lite väl många och långa scener som inte riktigt klarar av att knyta ihop den grundläggande historia som Widerberg vill berätta (vilken i och för sig inte är supertydlig). Å tredje sidan ett roligt tidsdokument från ett 70-tal där småpojkar gick runt i polotröjor, utsvängda syntetbrallor och bröderna Lejonhjärta-frisyrer.

Jag vill emellertid hävda att är man så pass ointresserad av fotboll som jag, blev det väl mycket av både matcher och taktiksnack för att jag skulle finna det särskilt spännande. Dessutom kunde jag inte låta bli att fundera på om det ens i 70-talets fotbollsvärld var ok att binda ett helt lags framgångar till en enda spelare på samma sätt som Georg ”Åby” Eriksson gör här. Eller att mer eller mindre kalla samme spelare för svikare i svensk TV när han faktiskt bara vill lära sig läsa.

Största behållningen för min del blev därför istället Mackans hårt prövade flickvän, spelad av Liselott Wærum som på bredaste skånska få hålla en lång utläggning om ”vinare”. Som sagt, svenskt 70-tal.

Vet du med dig att du fullkomligt älskar fotboll och/eller svenskt 70-tal kan du både lyssna på när en annan filmpodd, utmärkta Tveksamt, tar sig an Fimpen OCH se den på SVT Play där den finns tom. den 20 februari.

Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.

Lika stark är känslan av att Destroyer inte har det minsta emot en sådan ryktbarhet eftersom fotografen Julie Kirkwoods kamera mer än gärna söker upp Kidmans bleka och utmärglade ansikte. Skådespelarens så omtalade Virginia Woolf-snok från The Hours är en andeviskning i jämförelse med den rödfnasiga, fläckiga och fårade uppenbarelse som möter oss här. Det är som om Nicole Kidman börjat morfa över i Sigourney Weaver, mer utschasad än när hon fajtades mot Aliens-drottningen.

Tyvärr låter regissören Karyn Kusama Kidmans ansikte bli väl tongivande. Det är inte utan att jag börjar misstänka att skådespelarens utseende ska uppfattas som det mest uppseendeväckande med hela filmen. Och för all del, så här härjad tror jag aldrig att jag har sett Kidman men jag känner mig tveksam om det räcker för en hel film.

Destroyer är en film som portionerar ut sin historia i omgångar så det dröjer ett tag innan man förstår att Erin Bell är en polis som aldrig riktigt hämtat sig från ett katastrofalt undercover-uppdrag för 16 år sedan. Faktum är att hon tycks så argsint, arbetsskygg och försupen att jag har svårt att förstå hur hon fortfarande har ett jobb. Det hon ägnar större delen av filmens nutid åt är att försöka jaga rätt på ledaren för det gäng som hon skulle infiltrera. Det är dock högst oklart om det är ett fall som är sanktionerat från högre ort eller om hon helt enkelt frispelar vilt för att kunna tysta sina egna demoner.

Samtidigt finns här också dottern Shelby, född strax efter Erins stora misslyckande. Shelby är på god väg att hamna rejält i klistret (den 24-årige ”pojkvännen” Jay är bara toppen av Shelbys problematiska isberg), vilket kanske känns mindre märkligt när Erin vid minsta antydan om problem söker upp ex-maken och förklarar ”I don’t have time to deal with her fucking problems”.

Destroyer känns som den sortens thriller som egentligen inte alls är någon thriller, utan ett drama med vissa spänningsmoment. Vilka i det här fallet tyvärr aldrig blir särskilt spännande. Jag har svårt att bli engagerad av vare sig Kidmans roll eller prestation. Kanske står utseendefokuseringen i vägen för det? Eller möjligen den blekt urvattnade färgskalan som vid det här laget känns deprimerande överanvänd i den här typen av filmer? I slutänden törs Kusama (eller manusförfattarna Phil Hay och Matt Manfredi?) heller inte lita på att publiken på egen hand fattar hur det hela hänger ihop utan ser sig nödgad att klippa in flera förklarande snuttar som förekommit tidigare och som därmed inte hade behövt upprepas.

Destroyer är ingen dålig film men bränner aldrig heller till. Nicole Kidmans Erin Bell är en roll som vi sett tusentals gånger förut, bortsett då från att den spelats av en man. Tyvärr gör genusbytet vare sig rollen eller filmen mer intressant.

alt. titel: Torment, L’épreuve

Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.

Skräcken härskar i den djävulske latinlektorn ”Caligulas” klassrum på det högre allmänna läroverket. Vi får väl anta att hans ömma moder inte var så grym att hon döpte sin späde gosse till Caligula men det är det enda namn som hans elever kallar honom för och det är det enda namn som vi lär känna honom under.

Han är den sortens lärare som får de mest hårdpluggande av elever att helt tappa koncepterna när de står inför honom och ska översätta en komplicerad mening på det helvetesspråk som är latin (ärligt, det tycks bara existera för att plåga de som tvingas studera det!). Den unge Jan-Erik Widgren får heller inget gehör för sina klagomål på läraren hos pappa direktören.

Den ende Jan-Erik kan prata med är kamraten Sandman. I de samtalen blir det tydligt att Jan-Erik är en känslig själ, som hellre vill spela fiol än plugga och som drömmer om att bli kär på riktigt i en flicka. Men den flicka han träffar är inte den rena och oskyldiga ängel han fantiserat om, utan det konjaksbegivna ciggarbodsbiträdet Bertha Olsson. Men förutom Jan-Erik finns även en annan man i Berthas liv, någon hon är dödligt rädd för.

Nå, men det här var ju riktigt spännande, både rent historiemässigt och som visuell upplevelse. Alf Sjöberg tycks, tillsammans med filmfotografen Martin Bodin, ha fattat två för filmen avgörande val. För det första ska så många tagningar som möjligt göras ur extrema grodperspektiv, helst ska tittaren kunna räkna näshåren på alla inblandade. För det andra måste herrarna med gemensamma krafter ha lagt beslag på varenda strålkastare som stod att uppbringa i SF:s förråd, för i nära nog varenda inomhusscen förekommer det ett skarpt och överdimensionerat skuggspel. Ofta skapar det en suggestiv stämning men ibland kan det kännas lite väl överdrivet.

Detsamma gäller egentligen alla de huvudsakliga skådespelarna: Mai Zetterling, Alf Kjellin och Stig Järrel. Ofta är prestationerna i alla fall helt ok men ibland blir det väl häftiga känslostormar. Jag måste också erkänna att jag emellanåt saknade Hasse Ekmans talang för naturliga relationer mellan sina rollfigurer. Jag gissar att Hets brist på sådana beror både på Ingemar Bergmans manus och Alf Sjöbergs regi.

Såsom anställd inom skolvärlden sedan (alldeles för?) många år tyckte jag att det var riktigt intressant att ta del av filmens funderingar över pedagogens huvudsakliga uppgift – en motsättning representerad av Stig Järrels Caligula å den ena sidan och Gösta Cederlunds mildsinnade klassföreståndare ”Pippi” å den andra. Pippi menar på att man som lärare ändå måste måna om ”sina pojkar”, läraryrket är ett kall som bör innehålla såväl hjärta som glädje. Att som sin kollega se varje lektion som en strid på liv och död håller inte. Medan Caligula i sin tur anser att det borde räcka för en riktig lärare att vara saklig och inte dalta med eleverna.

Däremot blir jag inte helt klar över manusets logik (kanske inte Bergmans bästa gren?) i alla avseenden. Kjellins Jan-Erik framträder exempelvis snart på kant med allt och alla inom läroverket, från kravet att passa tider till det meningslösa pluggandet. Men när vi landar i filmen är det bara en månad kvar till själva studentexamen och han verkar hela skoltiden fram tills just nu ändå ha varit en ganska ordentlig elev. Men under inflytandet av relationen med Bertha (?) slutar han läsa läxor samt sitter håg- och kavajlös i skolbänken med det rufsiga håret på ända.

Ska man ta manusförfattare Bergman på orden synes Jan-Erik dessutom få representera alla som, i likhet med Bergman själv, ”avskydde skolan som princip, som system och inrättning”. Och det är klart, när Bergmans egen rektor, i samband med premiären, säger att han minsann basade för en skola som inte var ”anpassad för drömmande bohemer utan för normalt funtade arbetsmänniskor” förstår man att det är ett inrättning som inte passar alla.

Men i Hets är det ju bara Caligula själv, i egenskap av en person som dras med psykisk ohälsa (vilken tyvärr dessutom råkar vara lärare), som är elevernas främste baneman. Det vi utöver honom får se av läroverket är den snälle Pippi samt en högst resonabel rektor. Problematiken i filmen förläggs alltså inte huvudsakligen på system- utan på individnivå. Och då blir det mest bara märkligt när rektorns fina stundenttal om skolans ärliga och uppriktiga vilja att dana goda samhällsmedborgare ödesmättat avbryts av den ena skarpa åskknallen efter den andra.

Nu var det i och för sig mest tack vare Stig Järrel som jag överhuvudtaget tog mig för att se Hets och för min del blev det också mestadels hans film. Det försmädliga leendet under den prudentliga mustaschen, pekpinnen blank som en värja, spärrelden av frågor. Lågor i dunklet gjorde hans latinlärare till en Jekyll-och-Hyde-figur, en man som egentligen inte alls ville foga sig efter samhällets trista konventioner. Hets visar snarare upp en i grunden trasig person som passar på att försöka lappa ihop sig själv genom att ta sönder andra människor. (Och eftersom jag hade Lågor i dunklet i färskt minne och året är 1944 kan jag inte låta bli att undra om även detta porträtt ska vara en slags Hitler/nazist-kommentar?)

Edit:
Oooops, jag hade helt lyckats glömma bort att det redan fanns en kort text på bloggen om Hets. Men jag var inte författaren och året var 2011, så misstaget är kanske ursäktligt. Men om du vill läsa vad Plox skrev om Hets när det begav sig, klickar här.

Nelson Jent är under isen. Utan jobb och partner har han å andra sidan vid blott några och tjugo skaffat sig en hjärtattack. Fast Nelson ser ingen anledning till att återuppta boxningsträningen, alternativt dra ned på vare sig mat eller cigaretter. Det var ju inte en hjärtattack hjärtattack.

En föresats han raskt kommer att ångra när kompisen Darren blir nedslagen och Nelson inte kan göra mycket mer än förgäves försöka ringa polisen från en trasig telefonkiosk i den mörka gränden. Men något lyckas han i alla fall kalla till sin hjälp. Plötsligt förvandlas Nelson till Boy Chimey, som iförd rykande cylinderhatt (stove pipe hat på engelska. Förstås.) besegrar skurkarna genom mordiska miasmor och dödliga dunster.

Efter lite trial and error kommer Nelson underfund med att om han slår numret 4376 åkallas varje gång en ny, men lite alternativ, superhjälte. Varför just det numret? Jomen, det är rätt självklart när man betänker amerikanernas faiblesse att översätta ord till telefonnummer. 4376 stavar förstås H-E-R-O.

Som alla superhjältar är Nelson till en början uppfylld av sin nya makt och frambringar både Captain Lacrymose (som växer sig starkare på sina offers sorgetårar) och Control-Alt-Delete (med en terminal istället för huvud). Rancid Ninja var dock ingen större hit… Men han använder sin makt utan någon som helst kontroll eller kunskap och därför är det hans smala lycka att han stöter på Manteau, aka Roxie Hodder. En maskerad kvinna som kan betydligt mer än Nelson om detta med märkliga telefonsignaler och superhjälteproblem.

När en stor favoritförfattare som China Miéville skriver ett seriemanus blir jag förstås oerhört nyfiken. Allt sedan 60-talet har DC Comics nu och då återkommit till serien Dial H for Hero som från början handlade om tonåringen Robby Reed (hur mycket DC avundades Marvels Peter Parker ska vi kanske tala tyst om?). Robby hittar något som mest av allt liknar en telefonnummerskiva och som kan frammana en mängd olika superhjältar.

I början av 2010 ville DC uppgradera sig rejält och ett steg på den vägen blev som sagt att erbjuda Miéville (som vid det laget var en väletablerad new weird fantasy-författare med närmare åtta romaner innanför bältet) att skriva manus till Dial H. Miéville berättar själv i ett efterord om sin fascination för den ursprungliga serien som ledde till flera diskussioner med DC: ”’You should let me take on Dial H’, I’d say. The DC people would smile politely. That would be that. Until, very suddenly, they said yes.” Allt som allt blev det 15 nummer av Dial H, med en liten bonus.

En anledning till min förtjusning i Miévilles böcker är hans fantastiska hand med och uppfinningsrikedom i det engelska språket. Lite fundersam var jag förstås över hur det skulle gå att överföra till serieformat men det räcker med uppenbarelsen av Boy Chimney för att jag ska känna mig trygg.

Av någon anledning blir jag alldeles hänförd av begrepp som ”child-king of emissions” och nonsensmeningar i stil med ”petrolbreath carbon particles ruin rendered effort bonedust burnt paper stinking singeing feathers char and oh poison”. Som om det inte räckte stöter jag också snart på monstret ”Rake dragon”, en ”hortireptilian intruder” med häcksaxar i käftarna och blommande rabatter längs med ryggkammen och Dial H har min livslånga Miévilleröst.

Men här har vi en författare som inte bara är bekväm med att sno ihop maffiga meningar och begeistrande begrepp, utan också konstruera angenäma analogier. Ett av de första stora hoten som Nelson och Roxie måste ta sig an är ett tomrum som bara växer sig större och större och hotar att uppsluka världen. Tack vare detta icke-materiella monster serveras vi också en liten bihistoria där det förekommer ”void wranglers” och ”nullomancers”, det vill säga figurer som tämjer eller bygger sin ockultism på intighet. Hur kan man inte älska sådana påhitt?!

Men den allt övergripande historien presenterar oss så småningom förstås för en allsmäktig växeltelefonist som vill samla på sig en massa olika nummerskivor (alla nummerskivor stavar nämligen inte H-E-R-O, utan exempelvis S-I-D-E för ”side kick”) och jag lovar att det inte är ens en tiondel så lökigt som det låter. Generellt är Dial H en ganska allvarlig historia men här och var glimtar det till av underfundig humor, inte minst genom en del av de uppringda superhjältarna (Watertower, Wet Blanket, The Glimpse). Eller tiggaren utrustad med skylten ”Need money & karaoke lessons”.

Nå, men serier är ju inte ord allena, så hur funkar det visuella i Dial H? Nu är jag inte på långa vägar någon seriekännare men teckningarna (huvudsakligen av Mateus Santolouco och Alberto Ponticelli) lever enligt min mening med god marginal upp till Miévilles fantasirikedom. Det finns så många aspekter att ta in och då plockar jag ändå säkert bara upp en bråkdel av dem. Dial H innehåller bland annat både pratbubblor och -ytor. Men där bubblorna är av den traditionella sorten – svart text på vit botten – laborerar ytorna med både färg, mönster och form för att särskilja vem de hör till.

Överlappande paneler är legio och med en mustig och mättad färgskala förvandlas varje uppslag till en fullmatad fest för ögat. Det hela känns överdådigt och maffigt; ibland kan en hel sida vara en enda stor ögonblicksbild av ett minne, ibland flätas samtida fragment ihop till en häpnadsväckande utblick, ibland utspelas en hel historia i enkla kritteckningar på en betongvägg och ibland slits sidorna sönder av ett extra kraftfullt monster i ett magnifikt metamoment.

Som vanligt när jag läser serier blir jag nyfiken på var skärningspunkten mellan författare och tecknare går. Har Miéville beskrivit med ord hur en rake dragon ser ut eller har han bara slängt fram konceptet och sedan är det tecknaren som så att säga har artikulerat det i tvådimensionell form?

Serien har sina små skavanker men helheten i kombon text och bild är så pass fulländad att jag tycker att det kan vara värt att klämma i med högsta betyg för Dial H.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Missing You
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser