Respect (2021)

Respekt är klurigt. Det sägs att man aldrig kan kräva det, bara förtjäna det. Ändå är det många som tror att vapen i hand är det enklaste sättet att få omgivningens respekt. För Aretha ”Ree” Franklin har vägen till respekt alltid gått genom musiken. Redan tidigt får hon välmenande råd – ”musiken kommer att rädda ditt liv” och ”din röst tillhör bara Gud”. Men även om hennes omgivning respekterar hennes talang vete tusan hur det är ställt med respekten för hennes person.

Först är det hennes far, pastor Clarence LaVaughn Franklin, som inte bara gillar att ha med dottern under sina populära predikningar utan också antar en lätt air av slavhandlare när han förhandlar om 17-åriga Rees kontrakt med Columbia (”She’s like a black Judy Garland!”). Och som så många före henne, tror Ree att det är en annan man som kommer att innebära den frihet hon så hett längtar efter. Och därmed hamnar hon i armarna på Ted White som förstås också blir hennes manager. Föga förvånande visar det sig snart att Ted inte bara tar till nävarna när han vill hävda sig gentemot andra män. Även hans äkta hälft får ta konsekvenserna av Teds korta stubin. Vilket i sin tur inte gör underverk för sångerskans psykiska hälsa som redan tidigt fått sig en och annan törn. För att uttrycka det milt.

Förutom musiken finns det ett par tydliga spår som drivs i Respect. Rees religiositet och djupt kända engagemang för medborgarrättsrörelsen, men också systerskapet. Det känns därmed inte särskilt överraskande att Callie Khouri (Thelma and Louise, Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood) är inblandad på manussidan. Det som möjligen gör mig något konfunderad är att filmskaparna valt att inte dyka djupare i Aretha Franklins oerhört tragiska upplevelser som ändå omfattas av perioden som filmen väljer att täcka in. Det vill säga åren mellan 1952 och 1972 när hon slår igenom på allvar och kröns till ”The Queen of Soul”.

Men samtidigt finns kanske en ledtråd i det faktum att regissören Liesl Tommy (Respect är hennes långfilsmdebut) väljer att ge sig själv en liten roll som ett av Aretha Franklins beundrande fans. En kvinna som tycker att Ms. Franklin sjunger om hennes eget liv, att idolen förstår vad det vill säga att genomleva svårigheter. Då blir det kanske mer självklart att fokusera på sången och musiken, snarare än övergreppen som bland annat ledde till att Ree vid pass 17 års ålder redan var tvåbarnsmor. Eller för all del det faktum att även gudsmannen Clarence LaVaughn Franklin hade en hel del att svara för i det avseendet, om än inte gentemot sin egen dotter.

Nej, Aretha Franklin är inget offer och Jennifer Hudson gör en bra tolkning av hennes väg till den absoluta toppen. Samtidigt kan jag inte undvika att en viss matthet infinner sig när jag kommer till den punkt i filmen där souldrottningen, vid det här laget inte äldre än 25, sjunger för ett fullsatt Madison Square Gardens och av allt att döma står på höjdpunkten av sin karriär. Matthet, eftersom jag då också kan konstatera att det fortfarande är en bra bit kvar av speltiden.

För vad återstår då under den där knappa halvan av filmen? Jomen, Fallet förstås. Franklin blir slagen och utarbetad och alkoholiserad och jag kan inte undgå känslan av att ha sett den utvecklingen allt för många gånger förut. När det inte handlar om det, återstår inte så mycket mer än sången. Och även om jag inte tycker direkt illa om Franklin som artist (men gospel är verkligen inte min grej) är jag heller inte tillräckligt intresserad av hennes musik för att finna något ohämmat nöje i de väl långa sångnumren. Jag är klart mer tilltalad av sångerskorna från generationen som lyssnade på Ree som tioåring — Etta James, Mahalia Jackson och Dinah Washington.

Kanske var jag bara lite för trött den här söndagskvällen. Även om jag inte kan finna något större fel på själva hantverket var Respect ingen film som fångade eller berörde mig. En helt ok biopic men en film som sannolikt ger mer till de tittare som verkligen gillar Franklins musik eller i något avseende kan identifiera sig med hennes upplevelser som kvinna eller svart amerikan under de formativa 60- och 70-talen. Och så kan jag inte låta bli att tycka att det hela i slutänden blev lite väl…preachy. Lite för mycket fokus på Guds godhet, helande kraft och kärlek för min smak.

Nej, ska jag se något som avhandlar villkoren för svarta kvinnor i USA under 60-talet ser jag hellre om Hidden Figures.

X2: Mats Strandberg (2017 & 2018)

Jag kände att jag hade lite svårt att uppskatta Mats Strandberg vattenburna vampyrklägg Färjan lika mycket som ”alla andra” verkade göra. Men hey, det kanske bara inte klickade mellan mig och just vampyrklägget? Lika bra att fortsätta att gräva ned tårna i den svensk fantastik-myllan med Strandbergs två påföljande romaner, Hemmet och Slutet. Om möjligt ännu mera hyllande än Färjan.

Två väldigt olika böcker ska sägas, som kanske inte har jättemycket mer gemensamt än sin författare. Hemmet påminner i hög utsträckning om Färjan och vad jag har hört om den senare Konferensen. Än en gång har Strandberg alltså plockat en tydligt definierad miljö samt ett par, för den miljön, förhållandevis välbekanta personligheter och kombinerat det med en klassisk skräck-genre. I fallet Hemmet ett demensboende vilket befolkas av såväl klienter som en fyrkantig chef vilken påstår sig älska gamla men som för allt i världen inte kan behandla dem som vanliga människor och, som en liten extra bonus, ett spöke. Or is it…?!

För det är klart att tankarna direkt går till spökterritorier när läsaren tidigt får veta att Joels mamma Monika återupplivats av läkare kort innan bokens händelser utspelas. Nu har dock demensen tagit överhanden och Joel har inget annat val än att placera Monika på Tallskuggans boende. För Joel är bördan dubbelt tung eftersom han inte bara återvänder till småstaden för att ta hand om Monika utan också tvingas återvända till ett uppväxtmiljö som han ägnat större delen av sitt vuxna liv att distansera sig från. Han kan inte ens återvända i triumf eftersom han harpunerat en potentiell musikerkarriär i storstaden med en lätt drogovana.

(Utvikning: kombinationen sjuk mor och brödrakonflikt (Joels bror Björn är en rätt värdelös både son och bror) gör att jag undrar om Strandberg åkallat eller inspirerats av Frank Darabonts kortfilm ”The Woman in the Room” från 1984.)

Jag har inga problem att acceptera Hemmets koncept. Jag skulle till och med våga mig på att kalla kombon demensboende och övernaturliga skräckfenomen för briljant. Både för att demens i sig är jävligt läskigt och för att ett demensboende av naturliga skäl kryllar av opålitliga vittnen. Hur många av klienterna pratar inte dagligdags med en sedan länge avliden nära anhörig? Så när vet man om den där samtalspartnern helt plötsligt antagit en mer sinister uppenbarelse?

Strandberg har begränsat persongalleriet jämfört med Färjan, vilket är smart, men behållit greppet att låta varje kapitel ha olika utgångspunkter. I det här fallet främst växlande mellan Joel och barndomskompisen Nina som egentligen skulle ha hängt med på den där musikerkarriären men som i sista sekunden bestämde sig för att stanna kvar. De har inte talats vid sedan dess och relationen är av naturliga skäl aningens spänd. Bägge har sina enskilda demoner att tampas med (förutom relationsfriktionen, alltså) och jag vet inte om jag kan påstå att författaren bryter någon radikalt ny mark i det avseendet. Styrkan i Hemmet ligger snarare i det faktum att han flyhänt lyckas beskriva något som känns förhållandevis välbekant.

Men att sätta fingret på vanligt förekommande fenomen och beskriva dem på ett sätt som gör att man både ler år och suckar över det välbekanta kan man lika gärna göra i ett knippe kåserier. Det som binder ihop Hemmet är förstås just hemmet – Tallskuggan. Innifrånbeskrivningarna av en arbetsvardag känns lika trovärdiga som de gjorde i Färjan. Men sedan får jag tyvärr inte ut så mycket mer av den här romanen heller. Den är på intet vis dålig, men för min del väl blek. Spökerierna (och de medföljande skräckeffekterna) reduceras till ett slags bakgrundsbrus som därmed känns på gränsen till ovidkommande när det till slut är dags att plocka fram dem till scenens mittpunkt.

Jaha, så återigen något av en besvikelse. I alla fall om jag jämför med Expressens recensent som ska ha fått ”gåshud längs armarna ända upp på axlarna” av läsningen. Eller City, som utnämnt Strandberg till Sveriges ”skräckkung”. Skulle det kanske gå bättre med Slutet?

Det är fastslaget – jorden kommer i mitten av september att oundvikligen krocka med kometen Foxworth och allt liv kommer att förintas. Så vad gör mänskligheten under sina sista månader? 17-årige Simon tvivlar inte, han vill spendera varenda minut med flickvännen Tilda. Tilda påstår sig vilja detsamma, men när romanen efter sin prolog gör ett raskt hopp framåt i tiden förstår vi att det inte riktigt blev så. Simon vill fortfarande vara med Tilda men Tilda (som innan dess varit den mest tävlingsinriktade av alla simmarna i klubben) har bestämt sig för att ta igen allt hon möjligen kan ha missat. Som att knarka. Eller ligga runt. Den nära förestående undergången gör att ingen frågar sig varför Tilda beter sig som hon gör och när hon efter en kaosartad natt hittas död är det för sent.

Ok, nu är vi som synes en bit ifrån formeln som grundlades i Färjan och Hemmet. Ingen tydligt välbekant miljö om man inte ska räkna tonårshäng och problematiska familjeförhållanden till den kategorin. Återigen kan jag tycka att Strandberg kokat ihop ett smart koncept – hotet från Foxworth gör att allt det som kanske bara ligger och gror under ytan hos en vanlig tonåring får en chans att verkligen blomma ut.

Jag känner mig dock en smula osäker på Slutets målgrupp. Inte minst tilltalet upplever jag vänder sig till en lite yngre skara (jämfört med en snart 50-årig statstjänsteman, så vi ska kanske ta begreppet ”yngre” med en nypa salt?) medan själva innehållet är tungt så det räcker. Inte för att inte tonåringar också funderar på död och undergång men att man kanske inte alltid har verktyg att hantera dödsångesten som sannolikt kan väckas av att så pass livligt föreställa sig Slutet.

I likhet med Hemmet och Färjan är Slutet flyhänt skriven men jag har svårt att bli kompis med den lite nya varianten på växlande berättarperspektiv. Simon får prata med sin egen röst medan den andra huvudpersonen, Lucinda, får kommunicera med oss läsare via en tredje part, dokumentationsappen TellUs. Enkom designad för att bevara ”berättelsen om Jorden” till någon som får privilegiet att hitta hela härligheten någon gång i framtiden, ute i rymden. Med den inramningen tenderar jag att exempelvis hänga upp mig på att Lucinda förklarar vissa fenomen, men inte andra.

Det närmaste jag kommer i liknelser för Slutet är Twin Peaks (Laura Palmer-mysteriet) kombinerad med komet-undergången hos Lars von Triers Melancholia. Dock helt utan Twin Peaks skruvade och övernaturliga element. Kanske hade jag behövt dem för i nuläget blir jag tyvärr inte särskilt engagerad, vare sig i Strandbergs tonårspar eller hans beskrivning av mänsklighetens nära förestående död. Återigen en upplevelse som jag förstår skiljer sig en hel del från många andra, vilka kan vittna om en ”fantastisk bok” som är ”fruktansvärt stark”. ”Redan en klassiker”.

Hemmet (2017)

Slutet (2018)

The Butler (2013)

alt. titel: Le majordome, El mayordomo de la Casa Blanca, Der Butler, Lee Daniels’ the Butler

Den sjuårige Cecil Gaines kan bara se på medan den ondsinte bomullsplantageägaren skjuter hans far i pannan efter att ha…tagit för sig av mannens hustru, det vill säga Cecils mor. Den enda konsekvensen av detta är att plantageägarens egen mor ser till att lille Cecil får börja arbeta inne i huset istället för ute på bomullsfälten. Ety detta är 20-talets Georgia, där vita män utan problem kan skjuta svarta män som är fräcka nog att ha invändningar om man utnyttja deras fruar.

Med den bakgrunden kanske man kan tycka att Cecil är den amerikanska drömmen personifierad när han 30 år senare kan kliva över tröskeln på Vita huset för att arbeta som butler under Dwight D. Eisenhower. Men i slutet av 50-talet har USA börjat jäsa av segregationsmissnöje och medborgarrättsrörelsen och en de aktiva i det sammanhanget är Cecils egen son, Louis. Medan Cecil med förundran ser hur en vit president beordrar trupper att skydda svarta barn som går i en vit skola skäms sonen över faderns underdåniga anställning och vill kämpa mot segregationen med allt mer radikala och våldsamma metoder.

Jag måste ha glömt en hel del av snacket runt The Butler när det begav sig 2013, för det tar ett tag innan jag fattar att detta inte är en biopic om Cecil Gaines (eller Eugene Allen som föregångaren egentligen hette). Snarare är det en film som med en ganska bred pensel vill måla en bild av villkoren för USA:s svarta befolkning under nästan ett helt århundrade, från sydstaternas bomullsfält till insvärjningen av Barack Obama 2009. En ambition som understryks av Cecils lämpligt infogade berättarröst för att ta oss genom decennierna.

Det gör att man inte ska förvänta sig särskilt mycket av karaktärsporträtt eller utveckling. De huvudsakliga protagonisterna är Cecil och Louis. Mycket handlar om att Cecil ska få bättre förståelse för den yngre generationens ovilja att sitta stilla i båten och vackert invänta vilka rättigheter det vita USA nu bemödar sig med att ge dem. Medan Louis i sin tur ska förstå att man kanske kommer längre med en utbildning och ickevåldsagitation. Bägge blir de snarare representanter för sina respektive generationer än självständiga personligheter.

Vilket i än högre utsträckning gäller persongalleriet runtomkring dem. Cecils andre son, Charlie, får tyvärr den otacksamma uppgiften att representera alla unga svarta män som gav sitt liv i Vietnam. Men även när det gäller Cecil och Louis respektive partners, Gloria och Carol, eller Cecils mångåriga kollegor, har de ingen betydelse i sammanhanget utom i sina relationer till de bägge männen.

Den minimala betydelsen gäller förstås inte de historiska figurer som paraderar förbi. Men de ska istället ses i relation till historien och blir därmed nästintill lika reduktionistiskt behandlade. Eisenhower är inte så mycket mer än sin skallighet och Kennedy sin ungdom medan Nixon svettas ymnigt och Lyndon Johnson genomför möten från toaletten. Största behållningen blir därmed att notera hur pass lika eller olika skådisar som Robin Williams eller John Cusack är sina förebilder. För det är klart att särskilt presidenterna blir en kändis-parad utan dess like när det kommer till rollistan.

Samtidigt kanske det räcker för en amerikansk publik som har koll på sin egen historia? Till och med för en icke-amerikan är det fascinerande att inse hur mycket tyst kunskap som ryms i årtalet 1963, ljudet av skott och en svart-vit Walter Cronkite (som inte ens behöver säga något) Och lite närliggande historia får vi oss ändå till del, som att det i början av 80-talet fortfarande var olika löneskalor och befordringsmöjligheter som gällde för svarta och vita anställda i Vita Huset.

Mycket vilar förstås på Forest Whitakers axlar i rollen som Cecil Gaines och han gör inte bort sig. Samtidigt tycker jag heller inte att han går utöver den där lite lågmälda, lätt sorgsna eller melankoliska stilen som jag börjat bli ganska van vid nu. Dessutom blir det en del åldersmässiga märkligheter eftersom man velat använda honom maximalt. När han blir intervjuad för tjänsten i Vita Huset av Colman Domingos hovmästare tycker jag att det märks att den andre mannen egentligen är yngre, medan det blir än mer uppenbart att Oprah Winfrey, i rollen som frun Gloria, har några fler år i bagaget än Whitaker. Hon gör för övrigt inte bort sig, hon heller.

Regissören Lee Daniels öppnade sin långfilmskarriär starkt med Precious, The Paperboy och The Butler men efter det tycks han främst ha ägnat sig åt TV. Ett namn som jag däremot tjoade till en smula över i produktionen är manusförfattaren: Danny Strong, Ni vet, Buffy-nörden Jonathan?! Who could have guessed?! Nästan lika fascinerande är att Strong inte bara skrivit manus till The Butler utan också de två Mockingjay-filmerna.

Vill man få en snabb överblick av åtminstone en del av ”the african-american experience” från 1926 till 2009 är The Butler en helt ok utgångspunkt. Men jag måste erkänna att jag i så fall blev både mer fascinerad av och engagerad i exempelvis den historia som Steve McQueen ville berätta i sin film-serie Small Axe. The Butler känns i allt för hög utsträckning som en pedagogisk och propagandistisk produkt, vilket inte gör underverk för underhållningsvärdet. Produktionsvärdet kan jag dock inte ifrågasätta.

X2: Kung Fu Panda 1 & 2 (2008 & 2011)

Vem är jag? Den matglada pandan Po får möjlighet att ställa sig denna existentiella fråga inte bara en, utan två, gånger. Första gången i Kung Fu Panda, när han är osäker på om stormästare Oogway verkligen gjorde rätt som valde honom till dragon warrior framför de mer meriterade mästarna Tigress, Viper, Crane, Mantis och Monkey.

Fortsätt läsa ”X2: Kung Fu Panda 1 & 2 (2008 & 2011)”

Vänligheten (2021)

Jag blev inte överdrivet förtjust i John Ajvide Lindqvists trilogiexperiment som var Himmelstrand, Rörelsen och X. Men författaren har ändå samlat på sig tillräckligt mycket på goodwill-kontot för att jag ska vara nyfiken på det han släpper ifrån sig. När Vänligheten dessutom gick att låna som ljudbok kände jag att 20 timmar var alldeles lagom för att räcka under åtminstone första semesterveckan.

Fortsätt läsa ”Vänligheten (2021)”

The Heroes of Telemark (1965)

alt. titel: Hjältarna från Telemarken, Operation tungt vatten, Helter i Telemark, Telemarkens helte, Les héros de Télémark, Kennwort ‘Schweres Wasser’, Stoßtrupp Telemark, Anthony Mann’s The Heroes of Telemark

Annons: Oslo universitet söker en doktor i fysik

Arbetsuppgifter
Du kommer att arbeta i ett varmt och bekvämt laboratorium. Visst samarbete med tyska ockupationsmakten, alternativt norska motståndsrörelsen, kan emellertid komma att krävas, vilket i så fall innebär utomhusarbete.

Fortsätt läsa ”The Heroes of Telemark (1965)”

X3: Robert Harris (1986, 2006 & 2013)

Det är inte alla förunnat att få till en romandebut som Robert Harris med sin Fatherland. En andlös alternativhistoria där Hitlertyskland gick vinnande ur andra världskriget och därmed lyckats förtrycka sanningen om förintelsen. Men Harris var i och för sig ingen ovan skribent innan publiceringen 1992 (Fatherland blev så framgångsrik att Harris kunde bli författare på heltid), han hade jobbat på både BBC och The Observer samt släppt ett antal faktaböcker.

Fortsätt läsa ”X3: Robert Harris (1986, 2006 & 2013)”

Downton Abbey: A New Era (2022)

alt titel: Downton Abbey: En ny era, Downton Abbey: En ny æra, Downton Abbey 2: Une nouvelle ère, Downton Abbey II: Eine neue Ära, Downton Abbey 2

Downton Abbey goes French. And to the movies! Trots dessa till synes omvälvande händelseutvecklingar går livet egentligen sin gilla gång för den allt expanderande familjen med Earlen av Grantham i spetsen.

Fortsätt läsa ”Downton Abbey: A New Era (2022)”

X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)

alt. titel: Mullvaden, Muldvarpen, Dame, konge, es, spion, Dame, König, As, Spion, La taupe, El topo

År 2011 ansåg man tydligen att det bästa sättet att sälja in en brittisk TV-serie från sent 70-tal med Alec Guiness var att istället påminna potentiella köpare om en helt annan film. Därför står det (STAR WARS) efter Alec Guiness namn på DVD-boxen som innehåller de sju avsnitten av Tinker Tailor Soldier Spy. Men med risk för att låta elitistisk var det faktiskt inte Obi-Wan Kenobi som gjorde att jag plockade upp serien för tittning.

Fortsätt läsa ”X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)”

Elvis (2022)

The showman and the snowman. Showmannen och snömannen. Två benämningar som egentligen kanske inte leder tankarna i rätt riktning. ”Snömannen” låter som något betydligt mer drogrelaterat, även om den här historien ska komma fram till det också. Men ”snö” betyder i det här fallet att ge publiken vad den vill ha, inte sällan genom att slå blå duster i ögonen på dem. Och nog skulle ”överste” Tom Parker lika gärna kunna betecknas som en showman, i ordets alla bemärkelser. Som en nedskalad 1900-talets P.T. Barnum sökte han ständigt nya sätt att ge publiken just vad den ville ha.

Fortsätt läsa ”Elvis (2022)”