You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.
alt. titel: Nyckeln till frihet, Rita Hayworth – nyckel till flykten, Frihetens regn, En verden udenfor, À l’ombre de Shawshank, Die Verurteilten, Le ali della libertà, Cadena perpetua
Filmskaparen Frank Darabont har ett långt och nära förhållande till både film och Stephen King. Om inte Wikipedia ljuger mig rakt upp i ansiktet (aldrig skulle väl Wikipedia…) är Darabont en av de som i bokstavlig mening jobbade sig upp från botten. Han gick ut high school 1977 och istället för att gå vidare till college fick han jobb på klassiska Grauman’s Egyptian Theatre i L.A. Därefter produktionsassistent innan han kunde hugga tag i sin egen första film, vilken som av en händelse också råkade vara en av Kings första så kallade Dollar Babies.
The Woman in the Room gav Darabont blodad tand för all things King och de två gjorde därför redan 1983 en handskakningsdeal på Kings långnovell/kortroman “Rita Hayworth and the Shawshank Redemption”. Det känns inte helt osannolikt att King till viss del gick med på den uppgörelsen av ren nyfikenhet eftersom han inte för sitt liv kunde se det kontemplativa narrativet överfört till film.
Några år senare hade Darabont hunnit bli etablerad nog för att få jobba med manuset till A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors, vilket i sin tur betalade sig så pass bra att han nu kunde återkomma till King med en check på $5 000 i näven. Därefter var det bara en fråga om att vänta in rätt omständigheter för att Darabont skulle kunna omsätta sin vision i praktiken. Man måste ju ändå konstatera att han var en karl som förhållandevis snabbt hunnit skaffa sig rejält med kontakter i filmbranschen. Från inköp (1987) till film (1994) dröjde det förvisso sju år men i slutänden fanns å andra sidan folk som Roger Deakins, Tim Robbins, Morgan Freeman och Thomas Newman vid Darabonts sida. Och då ska man betänka att The Shawshank Redemption till yttermera visso är Frank Darabonts långfilmsregissörsdebut.
Inte behöver jag väl dra upplägget för The Shawshank Redemption, filmen vars position på IMDb:s 250-bästa-lista tycks vara lika ohotad som omdebatterad? Med osannolika nära 2,4 miljoner röster och ett genomsnittligt användarbetyg på 9,3? Filmen som lika osannolikt nog blev en kassaflopp vid premiären eftersom en fängelsefilm med i princip noll kvinnliga rollfigurer och en okänd regissör inte kunde tävla mot alster som Pulp Fiction och Forrest Gump.
Well, 20 år senare kunde Frank Darabont konstatera att historien gett honom rätt, när hans fängelsefilm med i princip noll kvinnliga rollfigurer blev invald till National Film Registry 2015. På de 20 åren hade inte minst en manlig publik kommit att bli allt mer förtjust i berättelsen om ett manligt vänskapsförhållande som bidrar till att de inblandade bevarar sin mänsklighet i en monoton och förtryckande miljö.
Jag har så klart sett The Shawshank Redemption förut, flera gånger till och med. Inte helt osannolikt att jag såg den på bio när det begav sig, det råstarka filmåret 1994. Däremot har den aldrig varit något storfavorit, utan puttrat på i bakgrunden som en stabil snarare än enastående film. Den här gången var jag därför lite nyfiken på om jag skulle kunna se orsakerna till den enorma populariteten.
Och jo, det kan jag nog. Jag ser på Wikipedia att det tydligen varit populärt att sätta in berättelsen om den oskyldigt morddömde Andy Dufresne i ett religiöst sammanhang, där Andy skulle vara någon slags Messias gentemot fängelsedirektören Nortons Lucifer. Riktigt så långt skulle jag inte sträcka mig, jag tänker istället att det är det jordade och i någon mening vardagliga i Andy och Reds relation som ger filmen dess styrka.
En styrka som till lika delar vilar på Kings förlaga, Darabonts manus och rollprestationerna från Tim Robbins och Morgan Freeman. Med Reds ögon på Andy blir han mannen vi alla skulle vilja vara – en närmast övermänsklig kombo av behärskning, skarpsinne, planering, tålamod, uthållighet, rådighet, integritet och handlingskraft. Hade Rob Reiner fått som han ville och Tom Cruise axlat rollen som Andy är nog risken överhängande att rollfiguren också blivit just den där övermänniskotypen. Men upptaktens framställning av Tim Robbins som en bruten man i de anklagades bås ser till att avvärja alla sådana intryck.
En annan del i The Shawshank Redemptions beständighet hänger mer på Kings förlaga, Darabonts manus och Roger Deakins foto, nämligen beskrivningen av Shawshank självt och livet som pågår innanför murarna. År ut och år in. Jag hade innan den här tittningen inte reflekterat över hur pass snabbt filmen sätter känslan i den här oförsonliga vardagen med sin panorering över själva byggnaden, dagen när färskingarna anländer och vi får stifta bekantskap med Red och Morgan Freemans berättarröst. Det är stenmurar, gråmulet.
Till just denna del bör nog också räknas Thomas Newmans score, vilket understryker både vardagligheten och vidrigheten i livet innanför med sin långsamma melankoli oavsett om det uttrycks med stråkar eller piano. Den övergripande lågmäldheten kontrasteras fint vid ett enda tillfälle med den sköra men storslagna skönheten i Mozarts ”Sull’aria…che soave zeffiretto”. Som Red säger: ”I tell you, those voices soared higher and farther than anybody in a gray place dares to dream. It was like some beautiful bird flapped into our drab little cage and made those walls dissolve away, and for the briefest of moments, every last man in Shawshank felt free”.
I populärkulturen må Andy Dufresne med nävarna mot skyn vara sinnebilden för The Shawshank Redemption men jag skulle vilja säga att det inte på långa vägar är filmens bästa eller mest talande scen. Det är inte scenen som beskriver reell frihet som är Shawshanks nerv, utan scenerna som lyckas beskriva känslan av frihet där ingen sådan finns. Ni vet sannolikt vad jag menar – taklaget som hinkar bärs i morgonsolen och Mozart som svävar över fängelsegården är, sin otroliga bekantskap till trots, fortfarande imponerande effektiva i sin känslosamhet.
Överhuvudtaget är kanske ”imponerande effektiv” en ganska talande etikett på The Shawshank Redemption för min del. Jag kan se och uppskatta alla filmens kvaliteter men den talar inte till mina hjärterötter på ett känslomässigt plan. Jag har inga problem med vare sig intresse eller uppmärksamhet under omtitten (det känns verkligen inte att den klockar in på 140 minuter), men det är heller ingen film som ger mig en rusch av genuin filmglädje.
Förlaga: ”Rita Hayworth and the Shawshank Redemption” (Different Seasons 1982)
Cameo: –
Trots stora framgångar redan med debutromanen Carrie känns det inte som om Stephen King tillät sig helt glömma bort hur det var att vara en kämpande konstnär. En ihärdig drömmare som försöker få till det där avgörande genombrottet. Annars skulle han väl inte ha tillåtit konceptet vilket blivit känt som ”Dollar Baby” eller ”Dollar Deal”? Det går helt enkelt ut på att aspirerande filmmakare får köpa rättigheterna till någon av hans produkter (oftast noveller) för en dollar. Tanken är förstås att den resulterande (kort)filmen inte ska vara en kommersiell produkt utan något för examinationsprojekt eller filmfestivaler.
En som tidigt tog kontakt med King för att be om tillåtelse att använda en novell var ingen mindre än Frank Darabont, mannen bakom tre av de mest framgångsrika King-adaptionerna någonsin. Redan innan Darabont ens var i närheten av The Shawshank Redemption, innan han skrev manus till Dream Warriors, The Blob och The Fly II, hade han alltså siktet inställt på historieberättaren som vid det laget hunnit leverera följande laguppställning: Carrie, Salem’s Lot, The Shining, The Stand, The Dead Zone och Firestarter.
Det tog ett tag för Darabont att få till sitt filmprojekt. Enligt Wikipedia hörde han av sig till King 1980 men det dröjde som synes tre-fyra år (Wikipedia säger 1983, IMDb 1984) innan det fanns en färdig film att visa upp. Av slutresultatet att döma var det dock väl använda år. Det är möjligt att jag läser in för mycket i den halvtimmes-långa slutprodukten eftersom jag vet vem som står bakom den men jag skulle vilja påstå att The Woman in the Room i många avseenden visar på mer hantverksskicklighet än vissa av de kommersiella produkter som ståtar med en plats i detta Halloween-tema.
Särskilt om man betänker att Darabonts första, stora kommersiella projekt var The Shawshank Redemption är det inte så överraskande att han valt att utgå från en King-novell som inte bygger på övernaturlig, vanvettsframkallande skräck, utan den vardagliga tragiken i en son som tvingas se sin mor dö cancerdöden. Darabont har dock valt att lägga in en skräckfilmsliknande mardrömssekvens, vilken kanske inte ger så mycket i sig men som är kompetent genomförd. Kanske kändes det förpliktigande med i alla fall ett skräckmoment i en King-adaption?
Novellen är däremot kort, känslosam, sorglig samt pricksäker och framstår som mer eller mindre självbiografisk (Kings egen mor tog hand om sina föräldrar tills de gick bort och dog sedan själv av cancer i december 1973). Förutom den ovan nämnda mardrömssekvensen utvidgar emellertid Darabonts manus den ursprungliga historien på ett ganska elegant sätt.
Filmskaparen har rensat bort hänvisningarna till såväl fru och barn som att protagonisten ser till att supa sig full innan han orkar med att träffa modern. I filmen är sonen istället en advokat som träffar en mordanklagad klient mellan sjukhusbesöken . Klienten får representera både modern (eftersom han har en potentiell dödsdom hängande över sig för sina brott) och sonen (eftersom han en gång hjälpte en svårt skadad kamrat från Vietnam att dö). Det är en utveckling av berättelsen som inte drar uppmärksamhet från den ursprungliga vardagstragiken, utan fördjupar och nyanserar den. Samtalet männen emellan, där vi i publiken är helt med på alla dess outtalade implikationer, skapar en fin utgångspunkt för det tysta samförståndet mellan mor och son på sjukhuset.
Nu ska väl sägas att jag inte tror att The Woman… skulle ha blivit så pass känd som den ändå är om det inte vore för att dess upphovsman gick vidare till att bli Frank Darabont. Att den ens finns bevarad för eftervärlden beror sannolikt på att den, tillsammans med en Dollar Baby-adaption av ”The Boogeyman”, gavs ut på VHS 1986 under titeln Stephen King’s Night Shift Collection (det ska också finnas en volym 2 av denna videosamling, utgiven 1989). Men det är en ganska fin och nedtonad kortfilm som är väl värd att lägga en halvtimme på om man är nyfiken på var Frank Darabont började sin bana. Finns med äkta VHS-knaster på YouTube.
Förlaga: “The Woman in the Room” (Night Shift 1978)
Cameo: –
alt. titel: Mørke krefter, Dead Zone, La zona morta, Zona de muerte, Dead Zone – Der Attentäter, Stephen King’s The Dead Zone
Johnny Smith vaknar upp efter fem år i koma till en ny och främmande värld. Hans livs kärlek Sarah orkade inte vänta in uppvaknandet, utan har gått och gift sig med en Walt. Men Johnny Smith hade nog kunnat komma över det bakslaget så småningom. Då är det svårare för honom att hantera de övernaturliga krafter han tycks ha fått tack vare den där olycksaliga bilolyckan.
Det räcker med ett par varnande ord om en eldsvåda till en sköterska på kliniken han befinner sig på för att journalisthorderna snart ska banka på dörren. Uppståndelsen under den påföljande presskonferensen gör inget för att dämpa intresset men Johnny vägrar att engagera sig. Han tycker att folk ber honom om helt fel saker – tillit, kärlek, omtanke – som han ändå inte kan ge dem. Inte ens när Castle Rocks sheriff Bannerman söker hjälp för att ta fast en kvinnomördare vill Johnny lämna sin frivilliga exil.
När manusförfattare Jeffrey Boam, producent Debra Hill och regissör David Cronenberg tog tag i Stephen Kings bok från 1979 om den saktmodigt melankoliske och otursförföljde Johnny Smith har de mer eller mindre skapat en cineastisk motsvarighet till den klassiska postern ”Uncle Sam wants YOU”. Mycket tonvikt läggs på det faktum att Johnny länge drar sig undan världen, ovillig att involvera sig, försöka använda sina krafter för gott, skapa förändring. Han är inte ens röst-registrerad!
I det avseendet känns det rimligt att manuset avvikit från boken och istället för politiskt engagemang dinglar Sarah framför näsan på Johnny för att locka honom att korsa den infernaliske politikern Greg Stillsons väg. Sedan skadar det ju heller inte att Sarahs make Walt, i egenskap av Stillson-stödjare, därmed per automatik framstår som tillräckligt mycket av en idiot för att Sarah inte ska behöva ha dåligt samvete för sin otrohet med Johnny.
Jag vill så gärna tycka om The Dead Zone. Det är ju David Cronenberg, för tusan! Men medan Christopher Walken utan tvekan är bra på att spela en rätt vanlig men känslomässigt trasig ung man upplever jag att både hans prestation och filmen som helhet saknar en värme och mänsklighet som jag vill minnas från min senaste läsning av Kings förlaga. Ety detta är en fullkomligt iskall film, kanske följdriktigt med tanke på både dess regissör och att inspelningen företogs i ett januari-kyligt Kanada.
Jag kan hålla med om att boken i lika stor utsträckning som filmen saknar en helt sammanhängande historia. Istället handlar det om blixtbelysningar från olika delar av Johnnys liv som i någon mening leder fram till det oundvikliga slutet. Men då finns desto större behov av den där saknade värmen – jag känner inte riktigt att vare sig Walken eller Cronenberg anstränger sig för att jag som tittare ska bry mig. Inte heller hjälper det att filmen som sagt lägger ännu större vikt vid relationen mellan Johnny och Sarah (den utgör trots allt Johnnys stora belöning efter hans offer) eftersom jag inte känner av någon form av gnista eller kemi mellan Christopher Walken och Brooke Adams som spelar hans hjärtas kär.
Teman som fick relativt stort utrymme i förlagan – öde och tro – lämnas till stor del vid vägkanten i adaptionen. Lite här och där droppas spekulationer kring huruvida man ska tolka Johnnys förmågor som Ödet eller av Gud givet. Och om här finns en gud inblandad, har hen menat det hela som en välsignelse eller förbannelse? Men det är som sagt antydningar och inget som någon av de inblandade filosoferar särskilt mycket mer över. Vera Smiths fanatiska kristenhet har helt uteslutits i manuset.
Vid den här tittningen var det främst Martin Sheen som gick vinnande ur striden, eventuellt för att hans något överdrivna politiker-approach åtminstone skapade en smula välbehövlig rörelse i grytan. När jag läste boken senast var det 2017 och inte särskilt svårt att se både en och två oroväckande likheter mellan Stillson och en viss nyvald president. Nu blev det tack och lov inget tryck på Knappen för Donald Trump men samtidigt finns tyvärr anledning att fråga sig om handlingen som sänker Stillson verkligen skulle skada Trumps anseende i någon högre utsträckning? Det både King och trojkan Boam-Hill-Cronenberg missade att ta höjd för var fanatismen hos anhängarna till den sortens populister.
Förlaga: The Dead Zone (1979)
Cameo: –
Så, Brian De Palmas famösa Carrie. Den absolut första King-adaptionen. Tillika en av världens mer kända skräckfilmer, en milstolpe och en vattendelare för genren (åtminstone i västvärlden). Därmed öppnas tyvärr också en mängd slukhålsfällor under fötterna på en nutida tittare. Dels är det svårt att se filmen nu för vad den var då, för 45 år sedan. Dels är vissa scener så välanvända, både i sin ursprungliga form och otaliga andra versioner, att deras effektivitet lider av en viss pyspunka.
Så blir åtminstone utfallet för min del. Visst, jag har sett Carrie förut men aldrig riktigt fastnat för den. Framförallt inte lika hårt som jag fastnat för Stephen Kings debutoriginal. Men jag tänkte att jag den här gången kanske skulle fatta grejen eller åtminstone uppskatta hantverket. Och så blir det i och för sig, åtminstone till viss del.
Det De Palma plockat upp fint från förlagan är framförallt den otroligt dysfunktionella mor-dotterrelationen, vilket är både Piper Laurie och Sissy Spaceks förtjänst. Margaret White är på en och samma gång Kings allra första monstermorsa och livsfarligt religiösa fanatiker och Laurie försitter ingen chans att slå på bägge dessa trummor. Här tycker jag De Palma gör ett smart val när vi får träffa Margaret för första gången i interaktion med en annan vuxen, istället för sin egen dotter. För visst är det fullt förståeligt att mrs. Snell, en vuxen kvinna i sitt eget hem, inte bara tycker att den predikande mrs. White är en påfrestande frälsartyp utan också ganska skrämmande i all sin strikta stränghet.
Och därmed blir det också uppenbart att den förskrämda dottern är en enkel munsbit för sin dominanta mamma. Så länge Spacek ska vara vanliga Carrie är hon otroligt bra, skygg och undflyende i skolan men med ett rart leende som gör att vi i publiken tycker synd om henne. Trovärdig i sin panik när hon blir instängd i den vidriga garderoben med den genomborrade Kristus och hans självlysande kattögon (Worst. Religious. Casting. Ever.). Och för all del, även när Spacek förvandlats till skräck-Carrie och är på väg hem röjer hennes uppspärrade ögon en skörhet som gör att i alla fall jag fortfarande tycker synd om henne.
Men däri ligger också en del av Carries problematik, särskilt som skräckfilm betraktat. En av förlagans höjdpunkter tycker jag är beskrivningarna från gymnastiksalen medan filmens scener som ska visa samma sak ger mig platt intet. Bland annat för att jag inte blir det minsta rädd för Carrie och än så länge inte heller tycker synd om henne eftersom de gloende ögonen i allt det röda mest bara ser märkliga ut. Faktiskt lika märkliga som segmentets, och därmed också straffet för våra ondsinta, tonåriga antagonister, hackighet och rumphuggenhet.
Jag är fullt medveten om att King är som bäst när han får jobba med att bygga spänningen inför sitt avslutande klimax men jag tycker tyvärr inte att De Palma lyckas göra om det konststycket. Missförstå mig rätt, en del av det som händer i Carrie innan blodduschen är helt ok (tokroliga gympa-scener? Not so much…) men det bygger ingen större spänning för min del. Jag hade exempelvis önskat att dagens regissör varit lika bra som Alfred Hitchcock på att bygga spänning i det faktum att vi i publiken vet något som de i filmen inte vet. Men nu blir den allestädes närvarande hinken ett spänningsmoment först när någon börjar lägga ihop två och två och ana oråd.
Men som sagt, William Katt är en tillräckligt naturlig och avslappnad Tommy Ross för att den roterande dansscenen på balen utan problem skulle kunna användas för att beskriva den ultimata Askungedrömmen (även om kameran till slut rör sig så fort att man blir en smula åksjuk). Amy Irvings Sue Snell jobbar bra tillsammans med Katt i de få scener de har tillsammans men hon får vara med alldeles för lite för att kunna spela samma roll som i boken. Därmed blir också den klassiska drömavslutningen en smula knepig eftersom jag inte bryr mig ett vitten om huruvida Sue verkligen är traumatiserad för livet av sina upplevelser eller inte.
Irvings duktiga flicka kontrasteras samtidigt bra av Nancy Allens dåliga dito i det allra mesta, från frisyr och makeup till pojkvänsrelation. Här finner vi samtidigt rollbesättningskedjans eventuellt svagaste länk i form av John Travoltas Billy Nolan. I Kings roman är Billy en hård och elak jävel, en attityd som den unge Travolta näppeligen utstrålar. Travolta anno 1976 är ingen man blir särskilt rädd för. Han borde ha fått några tips från Piper Laurie.
Alltså, så här 45 år efter premiären utgör Carries största behållning för min del dynamiken mellan Margaret och Carrie White. Tyvärr lider väl även den i slutänden av en liten pyspunka eftersom jag inte kan låta bli att småfnissa åt potatisskalaren och stekspaden som sticker ut ur bröstet på den korsfästa modern. Men, förtvivla ännu inte mina vänner. Kanske kommer denna Carrie verkligen att framstå som den milstolpe ”alla” håller den för när jag sett remaken från 2013?
Förlaga: Carrie (1974)
Cameo: –
alt. titel: Éviction, 99 Homes: Stadt ohne Gewissen
Den enes bröd är den andres död. Dennis Nash har antagligen inte sinnesnärvaro nog att tänka så långt i förhållande till mäklaren Rich Carver när denne dyker upp i sällskap med två poliser för att vräka Dennis, hans mamma Lynn och sonen Connor från deras hus i Orlando. Familjen Nash blir helt tagna på sängen av beslutet – domaren hade ju sagt att de hade 30 dagar på sig att överklaga!
Läs hela inlägget här »
Jag tror faktiskt att det var författarnamnet Barbara Hambly som fick mig att plocka upp A Free Man of Color. Så pass stort intryck hade hennes Morkeleb den svarte, utgiven av förlaget Äventyrsspel 1988, gjort på mig. Kanske satt boken fast lite extra hårt i hjärnbarken tack vare Michael Whelans omslagsillustration. En i mina ögon typisk drak-fantasy-författare alltså. Kunde det verkligen vara hon som nu skrivit en historisk deckare?
Läs hela inlägget här »
Ta en nypa ungdomlig kärlek till naturen och en tesked språkbegåvning, bägge uppmuntrade av en älskad moder. Blanda sedan in en portion ur-brittisk skolgång (Oxford, inte Cambridge) som uppmuntrar kamratskap och bildning, samt en till synes hopplös förälskelse. Vad får vi då? Jomen, Sagan om ringen förstås! Eller snarare dess upphovsman, John Ronald Reuel (JRR) Tolkien.
Läs hela inlägget här »
Mitt i allt det trevliga som brukar vara Malmö filmdagar bjussas det ofta på lite förhandstittar. Antingen i längre promotion-segment eller rena trailers. För min del är det i princip enda gången jag ser trailers, jag söker annars aldrig upp dem aktivt och tittar oftast bort när de visas på biografen.
Så 2018 fick vi se en trailer som såg så ruggigt cool ut att jag ville se filmen med en gång. Det var spöregn och Chris Hemsworth utan skjorta och eld och en skäggig Jeff Bridges. Inte minst för att The Cabin in the Woods-Drew Goddard stod bakom spektaklet gick mina tankar i övernaturliga banor. Bridges var klädd som en präst – innebar det att Hemsworth var djävulen? Jag ville ju veta! Nu!
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Triffiderna, Revolt of the Triffids
Invasioner handlar främst om att bida sin tid och invänta rätt tillfälle — fråga bara triffiderna. En relativt ny deltagare i jordens ekosystem men en som mänskligheten givetvis redan sett till att tämja. Ett arbete som krävde lite mer möda än man kanske skulle förvänta sig när det gäller en växt men triffiderna är inte bara giftiga, utan också förmögna till viss rörelse. Dessa nackdelar vägs dock med god marginal upp av det faktum att man från dem kan producera en högkvalitativ olja. Cash is king och därför finns det flera inhägnade triffidfält runt om i världen.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Mayhem – Senhores do Caos
”This movie is based on truth…lies…and what actually happened”
Tja, som hyfsat van BOATS-tittare vet man ju vid det här laget att alla filmer av den typen kan vara fyllda med lite av varje. Så också i fallet med Lords of Chaos, Jonas Åkerlunds tredje långfilm som beskriver cirkus sex år av den norska black metal-scenen med fokus på Mayhem.
Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!