You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.

The FounderDen strävsamme Ray Kroc har skådat Ljuset, i form av två gyllene bågar. Som resande handelsman i restaurangbranschen har han sett sin beskärda del av snabbmatshak. På senaste tiden tyvärr oftare som betalande kund än försäljare av sin fantastiska milkshakemixer. Och som kund finns en del övrigt att önska på de flesta ställen – servitriserna är långsamma, blandar ihop beställningarna och man får finna sig i att bli utstirrad av traktens motorburna huliganer.

Men detta var innan Ray besökte McDonalds-bröderna i San Bernadino. Här är köerna alltid långa men går snabbt eftersom kunderna får burgare, pommes och läsk inom 30 sekunder. Idésprutan är främst Richard ”Dick” McDonald som utvecklat ett system som påminner om Henry Fords löpande band, fast med hamburgare. Det garanterar inte bara snabb leverans utan också mat som är konsekvent. Aldrig för mycket av vare sig senap eller ketchup, alltid två gurkskivor, varken mer eller mindre.

Dick och Mac (egentligen Maurice) tycks vara fullt nöjda med att hålla rörelsen begränsad. Kvalitetskontrollen blev alldeles för jobbig att upprätthålla på distans och vad har de kvar om de inte kan stå för namnet McDonald’s? Inför Rays energiska påtryckningar är de dock chanslösa och snart har han nött ner deras initiala motstånd. Det skrivs ett avtal som i långa loppet ska komma att innebära slutet för bröderna McDonald men början på en oförliknelig framgång för företaget som bär deras efternamn.

Nåmen, visst är det väl trevligt med en välgjord BOATS så säg? The Founder lyckas inte bara med rollbesättningen och att berätta sin historia i någorlunda rättframma termer utan också teckna ett nyanserat porträtt av Ray Kroc (i alla fall på ytan). När vi träffar honom är han nämligen den klassiske underdogen som ska få sin rättmätiga belöning innan filmen är slut. När vi har sett hur han släpar runt på sin åbäkiga mixer och träffar sturigt motsträviga kunder gläds vi förstås med honom när han börjar få snurr på affärerna och kan få sina konservativa golfpolare intresserade av hans senaste påhitt. För att sedan med en viss förskräckelse åse hur han utan pardon fullkomligt kör över de stackars McDonalds-bröderna när de enligt hans sätt att se på saken inte är tillräckligt intresserade av att skapa en rejäl vinstmarginal.

Rollbesättningen är faktiskt inget mindre än genial i detta sammanhang eftersom Michael Keaton har en förmåga att frammana både sympati och aversion för sin Ray. Han vill ju så mycket medan livet bara går honom emot. Den där fickpluntan som dyker upp i handen när det är lite tungt. Hur han lyssnar på sin patetiska ”Think positive!”-skiva på slitna motellrum efter ännu en fruktlös dag på vägarna. Men också hur han får något hungrigt i blicken när han tittar på McDonald’s. En hunger som inte enbart handlar om hamburgare. Kanske är det så enkelt att Ray Kroc var en stor egoist – det var hans vision om McDonalds som snabbt blev det viktiga, inte brödernas.

Bröderna Dick och Mac spelas i sin tur av Nick Offerman och John Carroll Lynch och två större snällisar får man leta efter. Ska man klaga på något skulle det möjligen vara att deras godlynta och entusiastiska entreprenörialitet är betydligt mer enkelspårig än porträttet av Ray Kroc.

The Founder ger en välbehövlig inblick i starten på ett av världens mest välbekanta varumärken men skapar också ramar för en intressant frågeställning. Vem ska ha mest cred, den som kommer på ett koncept eller den ser till att konceptet slår på bred front? I The Founder står svaret klart även om filmen låter oss få en hel del sympati för Ray. Ety han är heller inte främmande för att raskt ta åt sig äran för både det ena och det andra om det tjänar hans syften.

Det torde också vara de här personlighetsdragen som gjorde att McDonalds fram till 1991 firade ”Founder’s Day” genom att hedra Ray Kroc. För vad är väl mer amerikanskt än viljan till framgång? Från America’s Next Top Model till Donald Trump, alla lär de oss att den som vill, den kommer också att få. I fallet The Founder är det helt uppenbart att Ray Kroc ville så mycket mer än Dick och Mac.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Shopliftersalt. titel: Shoplifters

Ska man vinna fina priser på fina filmfestivaler ska man tydligen heta Hirokazu Kore-eda. Redan 1995 fick regissören och manusförfattaren pris vid Venedigs filmfestival för sin debutfilm, Maboroshi no hikari. Och sedan har det rullat på med någon utmärkelse nästan varje eller vartannat år, gärna i Cannes. Shoplifters har en nominerings- och vinstlista längre än min arm och var givetvis Japans bidrag till ”Best foreign language” vid den senaste Oscarsgalan.

Sannolikt tack vare just de här nomineringarna är Hirokazu Kore-eda ingen ny bekantskap för min del, trots att jag knappast kan sägas jaga efter japansk film med ljus och lykta. Jag har sett både Sådan far, sådan son från 2013 och Efter stormen från 2016. I perspektivet av de två filmerna skulle jag säga att Shoplifters uttryck och teman passar väl in i Hirokazu Kore-eda produktion. Återigen serveras vi ett oerhört naturligt skådespeleri och återigen ligger fokus på familjen.

Det tar dock ett tag innan i alla fall jag tycker mig få koll på alla medlemmarna i familjen Shibata som bor i ett enormt trångt och kylslaget litet gårdshus i någon större stad. Huruvida det är Tokyo eller Yokohama spelar mindre roll. Vi har den äldre Hatsue som inför den besökande socialtjänstemannen låtsas att hon bor själv. Hon lyfter någon slags pension som verkar hänga ihop med en före detta (samt avliden) make och får dessutom pengar från makens kvarlevande barn trots att hon uppenbarligen inte är deras mor.

Det här med pengar är ganska viktigt eftersom det är något av en bristvara i familjen. Osamu lär lille Shoto att snatta hela ryggsäcken full från affären eftersom varor på hyllan noga räknat inte tillhör någon ännu (egendomsfilosofi är kanske inte Osamus starkaste sida). Nobuyo arbetar på tvätteri och ser till att tillsammans med sina kollegor vittja kundernas kläder på eventuellt kvarglömda smycken. Osamu och Nobuyo framstår först som Shotas föräldrar men allt eftersom och i samtal förstår jag att så inte är fallet.

Hatsue delar också sängplats med den unga Aki som kallar den gamla kvinnan för ”farmor”, ett epitet som inte heller ska visa sig vara med sanningen överensstämmande. Shoplifters inleds dessutom med att Osamu och Shota, efter en av sina stöldräder, hittar den lilla flickan Yuri utestängd på en balkong mitt i smällkalla februari. För att hon inte ska frysa ihjäl tar de med henne hem för en bit mat och sedan blir hon liksom bara kvar i det lilla huset.

Med en sällsam fingertoppskänsla utforskar Hirokazu Kore-eda relationer och familj genom sina personer. För här tycker jag att det blir fel att prata om ”rollfigurer”, de som bor i gårdshuset är inte arbetande skådespelare utan personer som jag lika gärna skulle kunna se en dokumentär om. Shoplifters är förvisso inte helt renons på handling och händelseutveckling men jag upplever att Hirokazu Kore-eda valt att berätta sin historia med scener som i sig inte alltid utgör en vital del av denna händelseutveckling, vilket bidrar till den naturliga känslan. Livet är ju, som vi vet, det som pågår medan vi pysslar med annat.

Jag tyckte inte att Efter stormen gav mig något nytt när det gällde sin Peter Pan-lika huvudperson. Jag kan verkligen inte ha samma invändningar när det gäller Shoplifters. Tidigt grundläggs filmens båda teman: familj och pengar. Men därefter berättas historien på ett sådant sätt att det tidigare befinner sig i ett flytande tillstånd där jag aldrig kan känna mig riktigt säker på i vilka riktningar familjerelationerna egentligen går. Medan bristen på det senare blir något som tillhör vardagen på ett befriande avslappnat sätt. Jag slipper scener där Osamu och Nobuyo sitter och vrider sina händer över vart nästa yen ska komma från eller förfaller i bittert hatfyllda gräl över att någon av dem köpt en onödig pryttel.

Vad jag däremot får är ett par scener som med imponerande lätthet beskriver en grupp människor som tycks outsägligt trygga i sin gemenskap och som dessutom är fantastiska i sin förmåga att ta tillvara på de sorglösa moment som livet kan bjuda på nu och då. Vare sig det handlar om att rulla en snögubbe eller stå hand i hand och låta havsvågorna skölja över fötterna.

Hade det här varit det enda som Shoplifters kunde bjuda på hade filmen inte på något sätt varit dålig, men kanske lite mjäkigt slätstruken. Men rakt in i familjemyspyset trycker Hirokazu Kore-eda så småningom in ett par kofötter och bänder upp det hela på ett sätt som sätter detta med familjer i ett nytt ljus. Att koppla samman Shoplifters med superhjältefilmen Shazam! känns kanske inte helt intuitivt men är icke desto mindre en relevant parallell.

För vad är en ”familj”? Egentligen? En grupp människor som slängts ihop mer eller mindre slumpartat för att några av dem råkat ligga med några av de andra? Eller en mer frivillig gemenskap som bygger på andra grundvalar? När man säger att barn behöver sina mammor, betyder det nödvändigtvis just den person som klämt fram dem? Och är det biologi det hänger på huruvida man är en bra förälder eller inte?

Shoplifters är en film som både rör, berör och upprör. Länge signalerar den en smått melankolisk avspändhet för att avsluta familjefunderingarna med en stenhård högerkrok rakt in i solar plexus.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

Men en gång för länge sedan var Snowman en snäll liten pojke som hette Jimmy. Jimmys pappa arbetar på företaget OrganInc Farms med genetiskt utvecklade grisar vilka producerar mänskliga organ för transplantation. Förut jobbade även Jimmys mamma för OrganInc men numera går hon mest hemma och är ledsen. Ibland tar hon sig samman och försöker förklara hur sjukdomar fungerar eller dukar upp en fin lunch till sin son men det är tillfällen som snarare skrämmer Jimmy eftersom mamma är så olik sig då.

I skolan hette Jimmys enda kompis Glenn, en supersmart kille med huvud för siffror där Jimmy bara har huvud för ord (hej, CP Snows två kulturer!). Men när Snowman tänker tillbaka på sin och Glenns barndom och uppväxt har Glenn för länge sedan bytt namn till sitt internet-nick ”Crake”.

Jimmy och Crake växer alltså bägge upp i enorma företagsanläggningar, gated communities som innehåller både arbete och boende. Den bild vi får av deras värld är en som styrs helt och fullt av företag som OrganInc, HelthWyzer och RejoovenEsense, alla inriktade på att ge den del av mänskligheten som har råd med det en illusion av odödlighet. Ny hud som täcker rynkor likt ett uppiggande mögelangrepp, piller som ger dig nästan vilka egenskaper du än kan önska dig (inte minst sådana som kan kopplas till mänsklig sexualitet och attraktionskraft), odlade ersättningsorgan och till och med nya nervceller.

Margaret Atwood skapar med Oryx and Crake en före-och-efter-roman. I och med att läsarna kastas mellan Snowmans nutid och Jimmys dåtid är det lätt att förstå att någon slags kataklysm har ägt rum, frågan är bara hur det gick till och vilken roll Crake spelade i det hela.

Men utifrån det ska man inte begå misstaget att tro att Oryx and Crake bara är en enda lång transportsträcka fram till det oundvikliga slutet, för det är Atwood en allt för skicklig författare och världsbyggare. Tydligen finns det en rejäl vattendelare huruvida man vill kalla boken för ”science fiction” eller ”speculative fiction”. Författaren själv verkar vilja använda den spekulativa termen enligt argumentet att science fiction tydligare förlägger sin handling i en framtid eller värld som ännu inte kan tänkas eller föreställas. Då till skillnad från Atwood som inleder med ett citat från Jonathan Swift: ”my principal design was to inform you, and not to amuse you”. Hon menar alltså att science fiction inte i samma utsträckning handlar om att sätta ljus på nutida fenomen.

I det håller jag inte med henne. Däremot ställer romanen kanske inte särskilt många nya frågor (eller handlar det bara om att Atwoods värld är så pass sannolik att inget hon hittar på, vare sig det gäller genetik eller bisarra TV-program, känns överraskande längre?) och ger absolut inga nya svar (allt kommer att gå åt helvete). Men den konstruerar som sagt ett underhållande världsbygge där mycket hänger på Atwoods hand med språk och ord, kombinerat med god portion satiriskt bitsk humor.

Framställningen är fragmentarisk och pussellik, precis som Snowmans opålitliga hjärna. Författaren rekombinerar ord med samma fingerfärdighet som hennes genetiker skapar snats (en olycklig kombo av orm och råtta – gissa om några av dem lyckas smita?) eller rakunks (tvättbjörn och skunk blir det perfekt kramgoa husdjuret!). Hennes liknelser går heller inte av för hackor eller vad sägs om att beskriva ett offer för hemmoragiska sjukdomar som ”it was like watching pink sorbet on a barbecue”?

Det är förstås lätt att tänka tillbaka på The Handmaid’s Tale under läsningen av Oryx and Crake eftersom det är den enda andra bok av Atwood som jag har läst. I båda berättelserna hörs exempelvis ett vagt krigsmuller med okända fiender i bakgrunden. Sedda mot varandra varnar författaren för både religion (The Handmaid’s Tale) och vetenskap (Oryx and Crake), så man kan ju fråga sig vad som enligt hennes mening i så fall finns kvar att luta sig mot. Sunda förnuftet? Medkänsla och omsorg?

Alla sådana företeelser lyser i alla fall med sin frånvaro i Oryx och Crake. Bokens vetenskap och teknologi är arrogant eller möjligen bara pragmatisk och maximalt vinstdrivande (alla vill ju ha en billig kopp kaffe när det kommer till kritan– Happicuppa!). Här finns inget snack om moral eller ansvar, det handlar aldrig om upptäckande för upptäckandets egen skull och vi får aldrig höra om vetenskapen som räddare av miljön. Någon kontrollerande statsapparat märker vi heller inte av, världen består endast av producenter och konsumenter. Mänskligheten synes vara helt i klorna på företagen och det är nästan så man börjar undra om Atwood är lite av en Big Pharma/Big Food-anhängare.

Ska man lyfta sig ytterligare en nivå känns det inte helt orimligt att påstå att Oryx and Crake i slutänden är en roman om just mänsklighet. Dels i I Am Legend-bemärkelsen, alltså att Snowman inte bara kan vara den siste levande människan utan att vår art eventuellt också kommer att ersättas av Crakes artificiella humanoida skapelser. En perfekt ”människa”, fri från både biologiska och mentala tillkortakommanden, skapad inom hans ”Paradice”-projekt (som förstås inte har det minsta med slumpartade tärningskast att göra). Dels på det sätt som människan använder sig av teknologin innan apokalypsen är ett faktum och i det perspektivet är det ingen positiv spegel som Atwood håller upp.

Oryx and Crake är första delen i den så kallade MaddAddam-trilogin så nu är det bara att kasta sig över uppföljaren The Year of the Flood. Ska vi där få möta ytterligare ett klassiskt undergångsscenario?

Ett kort hopp i sidled, dagen till ära. Imorgon är Mel Brooks tillbaka men det är klart bloggen ska fira Sveriges nationaldag med Sveriges nationalförfattare. Mycket nöje!

***

Med tanke på att Unga Astrid är en biopic om Sveriges mesta sagotant är det kanske på sin plats att börja så här:

Det var en gång…en flicka som bodde i det mörkaste av Småland, det vill säga Vimmerby. Hon tyckte om att leka låtsaslekar och kom inte alls överens med sin strikta mamma. Då gick det bättre med snälla pappa. Tack vare sitt kvicka intellekt samt förmåga att skriva och hitta på historier fick hon emellertid jobb som volontär på lokaltidningen. Det dröjde inte länge innan redaktör Reinhold Blomberg skickade iväg den 17-åriga flickan för att bevaka viktiga händelser som invigningen av Vimmerbys järnvägsstation. Och det är väl nu som historien börjar bli aningens barnförbjuden.

Ety redaktör Blomberg led av svårartad av min-fru-förstår-mig-inte-flunsan. Ingen som ser Unga Astrid torde bli det minsta överraskad av att han både självdiagnosticerade åkomman och kom fram till att botemedlet var tidningens unga volontär. Som i så många andra fall utgjorde det faktum att redaktören hade en dotter i samma ålder som den åtrådda inget som helst hinder.

Att en äldre man, som försöker göra sig fri från en tidigare relation, fastnar för en ung och gladlynt tös är inte särskilt förvånande. Däremot är det mer oklart om Astrid Ericsson ser något mer i sin arbetsgivare än en belevad och bildad herre som hon beundrar. En herre som dessutom säger snälla saker om både hennes person och hennes skrivande. Men relationen mynnar förstås ut i det förväntade resultatet och snart nog tvingas redaktör Blomberg sitta ned med herr Ericsson och ”beklaga djupt” det inträffade.

Då är det ju tur att Vimmerby fått en egen järnvägsstation så att Astrid och hennes skamliga ”hemlighet” kan sättas på ett tåg till huvudstaden för att utbildas till sekreterare och skaffa jobb. Självklart lovar redaktören att separationen från den gamla frun ska gå fortare än en såpad blixt och att de sedan ska leva lyckliga i alla sina dagar… Och till en början verkar Astrid faktiskt tro på den sagan.

Även om jag, liksom större delen av Sveriges befolkning gissar jag, läst min beskärda del av Astrid Lindgrens böcker har jag aldrig tagit reda på särskilt mycket om författarinnans liv. Därför hade jag dålig koll på denna (generellt välbekanta) tragiska historia som rullas upp och sådant är ju alltid intressant att känna till. Däremot vet jag inte om jag tycker att Unga Astrid tillräckligt tydligt lyckas sy ihop erfarenheterna från de här åren med Astrids kommande författarskap, vilket jag upplever vara en av dess poänger. Om inte annat är det ju filmens främsta raison d’etre eftersom den knappast kommit till om dess huvudperson inte varit en nationalikon.

Lite nu och då interfolieras historien med brev från svenska barn till deras favoritförfattare, vilket är en sammanhållande om än något övertydlig touch. Men de här breven lägger samtidigt också fokus på kontakten mellan författare och läsare, det vill säga böckerna. Vilket i sin tur antyder att det som händer den unga Astrid starkt kommer att påverkar hennes skrivande. Och visst skrev Astrid en hel del böcker om frånvarande föräldrar och tragiska familjeöden. Men hon skrev samtidigt också en hel del böcker med högst närvarande föräldrar – ”Bullerbyn” har inte blivit ett begrepp som signalerar lantligt ljuv barndomsidyll för inte.

Unga Astrid är en synnerligen respektabel och stabil, om än inte särdeles upphetsande eller ens nyanserad, biopic om en av vår tids mest älskade författare. Produktionsvärdet är naturligtvis högt med allt vad det innebär av 20-talskostymer och -miljöer. Filmen gör ett helt ok jobb med att beskriva en bestämd ung kvinnas mödor och berättar denna historia rakt upp och ned utan större krusiduller. Alba August gör en riktigt bra (och icke minst porträttlik) prestation även om det förstås skaver lite att Maria Bonnevie och Magnus Krepper i rollerna som herr och fru Ericsson pratar småländska medan deras dotter inte gör det. Men när vi väl hamnar i Stockholm spelar ju det mindre roll.

Själv hade jag nog velat ha något lite mer djuplodande eller genomgripande för att känna att Unga Astrid var värd en titt. Hennes författarbana intresserar mig mer, vilket innebär att enbart kunskapen att hon fött en oäkta son i unga år gav inte tillräckligt mervärde.

alt. titel: Det våras för svärmor

Helvete. Här hade jag tänkt komma med en massa underfundiga alternativa “Det våras för…”-titlar till Mel Brooks The Twelve Chairs. Det hade aldrig föresvävat mig att de svenska titelmakarna redan varit så påhittiga med tanke på att filmen tillhör Brooks mer undanskymda produktion. Men visst, Det våras för svärmor var inte en av titlarna som snurrade runt i min hjärna, det ska erkännas.

Det våras för girigheten, däremot. Det våras för kommunismen, alternativt Sovjet, kanske? Det våras för stolarna, om man inte orkar vara så påhittig. Men jodå, det finns förvisso en svärmor som får stor betydelse för historien om stolarna. Tio år efter den ryska revolutionen ligger nämligen Ippolit Matvijevich Voroijaninovs svärmor för döden. Han avslöjar sin ömhet för den gamla kvinnan genom att genast muttra “Vem ska nu ta hand om mig?” vid beskedet om hennes tillstånd. Läs hela inlägget här »

Många är de som undrat och frågat sig varifrån skräckmästaren Howard Phillips Lovecraft fick sina idéer. Med start i två volymer – Howard Lovecraft and the Frozen Kingdom och Howard Lovecraft and the Undersea Kingdom – ger författaren Bruce Brown tillsammans med tecknarna Renzo Podesta och Thomas Boatwright sin syn på saken.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Cold War

Det har alltid varit ett pålitligt nationsbyggaprojekt att gå tillbaka till rötterna. Så även i Polen 1949. Wiktor och Irena kuskar runt på landsbygden och spelar in Folkets musik. De övertalar traktens bönder att plocka fram sina säckpipor, fioler och dragspel. Småflickor sjunger sorgesamma sånger om kärlek och död. Ju mer klagande, desto bättre (både vad gäller text och melodi) tycks vara den vägledande principen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: På västfronten intet nytt

Mönstret börjar kännas igen: efter utläst bok kommer suget att se eventuella adaptioner som ett brev på posten. I fallet På västfronten intet nytt tycks det lite oväntat nog bara finnas två välkända filmversioner, bägge amerikanska. En svart-vit från 1930 och en TV-film från 1979. Bägge två fanns på YouTube och bägge klockade in på närmare tre timmar vardera. Bara att hugga in!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: På västfronten intet nytt, All Quiet on the Western Front

På västfronten intet nytt är sannolikt inte den första, men definitivt en av de mest klassiska “war is hell”-beskrivningarna. Skriven av den tyske författaren Erich Maria Remarque (född 1898) och en av de första “degenererade” böcker att brännas på bål av nazisterna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Charmören, The Charmer

Jo, nog är han charmig, Esmail. Faktum är att han hänger upp hela sin tillvaro på sin förmåga att charma kvinnor som han träffar på krogen och det dröjer inte särskilt länge innan vi förstår att Esmail är iransk flykting i Danmark. Möjligheten att kunna slänga fram en dansk medborgare till sambo eller fru i samtalen med migrationsverket ligger förstås högt upp på Esmails önskelista.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser