You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.

Once Uponalt. titel: Once Upon a Time…in Hollywood

Det är frågan om inte Quentin Tarantino i fallet Once Upon… gjort en Stephen King. Det vill säga försökt återuppliva och därmed återuppleva sin egen barndom. Vi snackar alltså om en man som är döpt efter Burt Reynolds rollfigur i TV-serien Gunsmoke, som redan vid späd ålder älskade filmer och dessutom bodde i Los Angeles-området på slutet av 60- och början av 70-talet.

Tarantino har ju ägnat större delen av sin karriär att på ett eller annat sätt kopiera filmer, vilka ofta haft sitt ursprung i den period han nu vänder kameran mot. Är det då så konstigt att det över hela produktionen flödar en mild sol, som smält guld? Att det mesta som har med Hollywood och film-skapande att göra är glatt och trivsamt, fräckt och sorglöst?

Men drömfabrikens guldplättering börjar trots allt vara tunnsliten anno 1969. Eller i alla fall om vi ser det genom ögonen på skådisen Rick Dalton och hans trogne kompanjon samt stuntman Cliff Booth (”more than a brother and a little less than a wife”). Dalton var stor på 50-talet, i western-TV-serien Bounty Law, men är nu hänvisad till att jaga skurkoller i osäkra pilotprojekt eller på sin höjd erbjudas jobb i italienska spagettiwesterns.

Hans hus på avskilda och exklusiva Cielo Drive är inget mindre än ett monument till hans egen karriär, på den tiden när han hade någon sådan att tala om. Nu för tiden sänker han istället väl många whiskey sours för att vara riktigt fit for fight morgonen efter. De roller han får kräver inte heller särskilt mycket i form av stuntarbete, varför Cliff reducerats till att agera som Ricks chaufför och allt-i-allo.

Och…det är väl ungefär det hela. Som jag ser det har Tarantino i mångt och mycket valt att göra halt vid en ganska uppenbar motsvarighet mellan Daltons föredettingstatus och det ”gamla” Hollywood. Under nästan tre timmar tycks regissören vara ganska nöjd med att cruisa runt på gator, kantade med biograf efter biograf, och låta en ljum vind leka i Brad Pitts solblekta hår. Pitts Cliff Booth blir förstås också än coolare med en cigg mellan läpparna eftersom vi befinner oss i en tid när Marlboro-cowboyen ännu inte förtvinat i lungcancer.

Nå, i ärlighetens namn finns här också en parallell historia om hippiekollektivet där ett par av medlemmarna gick till historien som Charlie Mansons djävuls-anhang. Det var också den vinkeln som gjorde att filmprojektet lät tala om sig till att börja med. Men jag upplever som sagt inte alls att den historien har varit Tarantinos primära drivkraft i skapandet av Once Upon… Möjligen har den tjänat som en motorvägspåfart.

Eller också har Tarantino gjort det väldigt lätt för sig genom att introducera ett spänningselement som han själv inte behöver arbeta det minsta för att upprätthålla. Har man noll koll på vilka Sharon Tate och Roman Polanski var, eller vilket ödesmättat år 1969 var för dem, undrar jag nämligen om man verkligen förstår varför filmen ibland väljer att följa en spröd blondin och porträttera hennes sociala sammanhang i form av Playboy mansion-fester och sällskap med kändisfrisören Jay Sebring.

Men min gissning är att regissören kallt satsat på att hans publik har åtminstone en (eller kanske två) koll på dådet som döpts till ”60-talets död”. Det vill säga att vi har tillräckligt med bakgrundsinformation för att scenerna med Margo Robbies Tate ska ges tyngd och betydelse enbart tack vare att hon dyker upp i dem. Hon får nämligen inte särskilt mycket att säga eller jobba med. Även när hon placeras i en charmig scen där hon går på bio och ser sin egen film The Wrecking Crew, bara för att kunna njuta av publikens reaktioner på hennes roll, blir hon inte stort mer än en representant för ett enkelt och sorglöst tidsfördriv eller tidevarv. Långt ifrån hatiska och förvirrade hippes som letar efter försvar i den genomkommersiella TV- och filmindustrin för att kunna motivera sina vedervärdiga handlingar.

Jag vill gärna tro att det inte bara är bristen på en saftig historia som gör att jag har större problem med Once Upon… än med Inglorious Basterds, Django Unchained och The Hateful Eight. Men det går inte att komma ifrån att kopplingen mellan det som händer Rick och Cliff å ena sidan och hippiekollektivets dova hot å den andra känns väldigt tunn. Jag tycker inte heller att Tarantino riktigt lyckats landa i någon grundläggande stämning – filmen är för humoristisk och innehåller för många distanserande grepp för att vara ett renodlat drama men ber samtidigt publiken ta den på större allvar än den humoristiska tonen motiverar.

För min del blir den här ambivalensen tydligast i och med slutet, där det inte känns som om det är meningen att vi ska uppfatta det handgripliga ultravåldet som uteslutande komiskt. Samtidigt lockas vi ändå att skrocka lite över det bisarra faktum att någon får ansiktet mer eller mindre intryckt av en hundmatsburk (”Good food for mean dogs”). Jag vet att den här balansgången är lite av Tarantinos grej, men just den här gången tycker jag att han vinglar mer än i tidigare projekt (jag har å andra sidan inte sett om Pulp Fiction sedan premiären). Till saken hör eventuellt också att jag uppfattar att ”skrock-våldet” primärt reserveras för kvinnliga rollfigurer.

Samtidigt går det givetvis inte att racka ned på Tarantinos kärleksförklaring i allt för hög utsträckning, han är alldeles för kompetent för det. L.A. anno 1969 ÄR minutiöst och nostalgiskt återskapat, Leo DiCaprio ÄR bra som Rick Dalton och Brad Pitt ÄR cool som Cliff Booth. Dessutom finns det, som alltid när det gäller regissören, ett egenvärde i en film som inte tycks vara designad enbart för att dra så mycket folk som möjligt till biograferna. En film som trots referens-kaskadspyorna vare sig är en uppföljare, prequel eller reboot.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

LoganKärt barn har många namn. James Howlett. Logan. Wolverine. Oavsett namn handlar det om en man som är intill adamantium-märgen trött. Han är trött på att behöva jobba som limo-förare i El Paso och skjutsa runt enfaldiga möhippor eller packade studentgäng. Han är trött på att behöva leva i lönndom på andra sidan gränsen. Trött på att både ta hand om och gömma undan Charles Xavier som börjat bli tämligen gaggig på gamla dar (en åldringskonsekvens som inte är superlyckad hos en superhjälte med en superhjärna som Professor X). Till och med Wolverines tidigare närmast oförstörbara kropp börjar uppvisa ett visst slitage, skägget är silvergrått och från gång till annan hostar han som en tuberkulös Dickens-figur.

Men Logans livströtthet får hoppa in i baksätet ett tag när den lilla flickan Laura kommer in i hans liv. Laura är en artificiell mutant, en labbråtta skapad av det alltid lika ondsinta företaget Alkali-Transigen, vilket aldrig gett upp sina försök att avla fram den perfekta soldaten. Överraskande nog visar det sig att det kanske inte var världens bästa idé att först behöva uppfostra barnsoldatsmutanter. Men innan Laura och hennes kamrater vid försöksanläggningen blir eliminerade lyckas några av dem fly. Planen var att återsamlas i en fristad men Laura behöver Wolverines hjälp för att ta sig dit.

Logan lämnar inte sina tittare många sekunder att tveka över vad vi har för historia att göra med här. Per omgående får Wolverine nämligen rejält med stryk från ett gäng beklämmande vanliga biltjuvar och sedan fortsätter det mer eller mindre utför därifrån. Kanske blev jag lite extra tagen av Logan, men det här var nästan FÖR tungt.

Av olika anledningar delade jag upp Logan-titten på två dagar och under natten lyckades jag mer eller mindre drömma mig rakt in i filmen. Eller i alla fall upplevelsen av att sitta i en bil och inse att det inte fanns någonstans att åka där jag kunde vara säker. Känslan av förestående undergång är stark i filmen och satte sig dessutom i min kropp på ett sätt som gjorde det svårt att andas. Överhuvudtaget tycker jag att den typen av obönhörliga manhunt-historier är jobbiga, uppenbarligen behöver jag hoppet om en fristad hur ömtåligt det än må vara.

Det är inte så att jag enbart vill se filmer som levererar shits and giggles men av någon anledning fick jag samma intryck av Logan som när jag läste Harry Potter and the Order of the Phoenix. En värld som jag tagit del av, underhållits av, är på väg att försvinna. Kvar finns bara mörker och hopplöshet och det blir, som sagt, dystrare än jag känner mig riktigt bekväm med.

Jag kan ju heller inte påstå att jag inte hade en aning om vad Logan skulle handla om, jag kan bara konstatera att jag inte var riktigt förberedd på vad det skulle komma att betyda för mig. Jag har alltid tyckt bra om X-Men-världen och förlusten av den var inte rolig. Jag ville inte veta att det inte fötts några nya mutanter på 25 år eller att Logan, Xavier och den bleksiktige Caliban är allt som finns kvar.

Men om vi ska bli kliniska för en stund och bortse från känslopjunket är själva historien i Logan av hyfsat välbekant art. En flykt undan fienden där andningspauserna bara blir kortare och kortare. Möten med vänliga människor som får betala ett dyrt pris för sin medmänsklighet. En välbekant historia som icke desto mindre är välberättad och dessutom iscensatt av duktiga skådisar.

Att Patrick Stewart kan skådespela Star Fleet-uniformen av alla inom hundra parsec är allmänt känt, så den stora överraskningen i Logan får istället tillhöra den unga Dafne Keen som spelar Laura. Större delen av filmen är hon stum, vilket enligt min mening är fullkomligt briljant. Frånvaron av putslustiga eller lillgamla repliker ger desto större utrymme för hennes speciella mimik och förstärker intrycket av henne som ett ungt, men livsfarligt djur. En harpaltsstor järv, en igel med klor.

Att spegla berättelsen om Laura och Logan mot den klassiska western-filmen Shane är ett annat smart drag som jag uppskattar. Istället för en man och en ung pojke har vi en man och en ung flicka. Istället för revolvermannen som offrar sig i syfte att den unge pojken aldrig ska behöva leva hans liv kan Wolverine inte delge sin andliga dotter mycket mer än ett kärvt ”Learn to live with it”. En läxa han själv aldrig riktigt lyckats lära sig.

Klart jag hellre hade tagit farväl av Charles Xavier och Wolverine under mer triumfatoriska former. Eller fått se dem slå sig till ro och njuta livets otium i all oändlighet. Men om det nu skulle sluta som det gjorde är jag glad att det fick göra det under de välkonstruerade former som Logan kunde tillhandahålla.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnanMen redan då fick läsarna smaka på vad hans döttrar, Johanne och Rosa, hade för sig under samma period och i Blå stjärnan, bok nummer fem, breddas det perspektivet. Vi får nu under ungefär samma tidsperiod alltså följa både Johanne (som arbetar för både norska Hjemmefronten och brittiska SOE) samt viss mån systern Rosa. Men hennes arbete på UD är så hemligt att det inte finns mycket att berätta, systrarna emellan.

I likhet med pappa är Johanne ytterligare en av dessa Guillouska övermänniskor (så i det avseendet kan man knappast skylla honom för könsdiskriminering). Hon är snygg, intelligent och fattad i krissituationer. Det där sista är förstås av avgörande betydelse eftersom hon medverkar vid såväl sabotage och hemliga operationer inne i det ockuperade Norge som att agera honungsfälla i både England och gamla Svedala.

Enligt min uppfattning fortsätter Det stora århundradet att vara en slags anti-tes till Star Trek-filmserien. Det vill säga att böckerna med udda nummer är avsevärt bättre än de med jämna. I Blå stjärnan finns ett bra driv i berättandet och författaren kan ju sin spionverksamhet. Här uppmärksammar han dessutom historiska aktörer som jag hittills haft dålig (i klartext: ingen) koll på. Visst blir det ibland både föreläsande och skriva-på-näsan-tendenser, särskilt när Guillou vill försöka ta feministiska poäng, men ämnet är som sagt tillräckligt intressant för att bära det.

Äkta amerikanska jeansDöm då min besvikelse när de två efterföljande delarna, Äkta amerikanska jeans och 1968, övergår till att vara, vad jag uppfattar, en slags förtäckta självbiografier. Från kapabla kvinnliga spionäventyr till att i alldeles för stor utsträckning sysselsätta sig med en ung mans frustrerade libido.

Nu vänds författarblicken nämligen mot Oscar Lauritzens dotter Helene (eller Hélène om man vill köra franskt) och sonen Eric. I Äkta amerikanska jeans är det 50-tal och Eric lider svårt under sin misshandlade styvfarsa Harry. Om jag säger ”efter maten-stryk”, simning, relegering och internatskola, vad säger ni då?

Kom igen nu, alla på en gång: Ondskan! Jag är den förste att erkänna att jag slukat den boken både en och två gånger, tonårsglatt överraskad av att Jan Guillou kunde skriva något mer än småtorra spionromaner. Men att återvinna sitt eget skrivande så till den milda grad sticker ärligt talat en del i ögonen. Det finns flera scener som böckerna delar sins emellan. Om inte ordagrant, så nästintill. För att lägga på ytterligare ett lager har Guillou splittrat sitt alterego, eftersom romanens Eric träffar en annan Erik med efternamnet Ponti på internatskolan.

Eftersom jag uppfattar boken som så pass självbiografisk blir det också en lätt kladdig känsla med den ingående beskrivningen av den unge Erics försök till sexdebut. Inte är jag särskilt mycket mer intresserad av hans allt uppslukande kvinnointresse i uppföljaren 1968. Eric är nu några och tjugo, nyutexaminerad jurist och kan uppenbarligen inte träffa en enda bröstbärare utan att bedöma chanserna att få begrava ansiktet mellan sagda bröst inom en snar framtid. Med tanke på att Eric rör sig i vänsterkretsar med allt vad det innebär av FNL, demonstrationer, kollektivboende, chili con carne med råris, såar av billigt rödtjut, träskor, batik och fri kärlek är de chanserna allt som oftast ganska goda.

1968Återigen träder också Erik Ponti in från vänster och liksom bara råkar vara journalist engagerad i Palestina-frågan. Jan Guillou har alltså i hög utsträckning grävt där han står med dessa två delar och jag finner det inte alls lika intressant som de tidigare böckerna. Jag känner också igen greppet med lövtunt förklädda verkliga personer (Eric får jobb hos advokaten ”Henning Sjöstrand”), något som redan i andra Guillou-verk retat gallfeber på mig. Mervärdet i 1968 är främst en ingående beskrivning av neurosedyn-rättegången i Tyskland.

I Äkta amerikanska jeans har författaren dessutom valt ett berättartekniskt grepp där juriststudenten Eric (som har författarambitioner) skriver ned sina barndomsminnen åt sin mors kusin Johanne, vilken arbetar på DN. För min del funkar hoppandet, mellan de självbiografiska styckena om en yngre Eric och delarna när han direkt tilltalar Johanne samt hennes kritik av det han nyss skrivit, inte alls. Jag kan inte ta till mig perspektivskiftena och uppfattar metavinkeln (alltså att den vuxne Eric kan adressera konstigheter eller kritik mot delarna som handlar om honom själv som barn) som allt för sökt.

Fortfarande är såklart ambitionen med Guillous serie berömvärd och jag kan mycket väl se böckerna som en slags portalverk för att skapa ett intresse för 1900-talets historia. Men nu måste det till en uppryckning om inte det stora århundradet ska avslutas i en besviken tummetott istället för en varm och gosig rock.

Blå stjärnan (2015)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Äkta amerikanska jeans (2016)
star_full 2star_half_full

1968 (2017)
star_full 2star_full 2

Clan of the Cave BearJag törs tippa att de flesta av mina generationskamrater har någon slags relation till Grottbjörnens folk, boken om hur cro-magnon-flickan Ayla växte upp hos en grupp neanderthalare. Jean M. Auel var kvinnan som, tack vare idén att förlägga sina romaner till den senaste istiden, lyckades smyga in kittlande sexskildringar på bibliotekshyllorna.

Men böckerna handlade ju inte bara om sex. Jag minns en läsupplevelse späckad av spännande fakta och en stark hjältinna. Så med tanke på det generationsfenomen som inte minst de två första böckerna (The Clan of the Cave Bear från 1980 och The Valley of the Horses från 1982) blev är det förstås inte så konstigt att man ville ge sig på att göra film av det hela.

Jag såg aldrig The Clan of the Cave Bear när det begav sig och därför bjöd förtexterna på trevliga överraskningar i form av Jan de Bont bakom kameran, John Sayles bakom manusskrivandet och Alan Silvestri bakom taktpinnen. Däremot kanske man borde ha lagt lite mer kosing på regissören? Michael Chapman har förvisso en högst imponerande CV som fotograf. Innan The Clan… hade han däremot bara regisserat All the Right Moves med en ung Tompa Cruise i huvudrollen.

Av det intressanta populärvetenskapliga innehållet kvarstår platt intet. Filmen är på det hela taget fruktansvärt…platt och, icke minst, tråkig. Sayles och Chapman har försökt renodla själva händelseutvecklingen men det är förstås svårt när så mycket av förlagan går ut på att Ayla skulle lära sig en massa saker.

I det avseendet skapas därmed inget som helst engagemang för Darryl Hannah där hon hasar omkring i pälstossor och skinnkolt. Inte heller är det en historia som skapar särskilt många möjligheter för Jan de Bonts kamera. Mitt intryck är att han är bra på action-sekvenser och det finns det förstås försvinnande lite av här.

En annan hörnsten i romanen var relationerna inom klanen men inte heller det funkar särskilt bra i filmens sammanhang. Det enda språk som finns till hands är enkla gester och gutturala ord, varav hälften utgörs av klanmedlemmarnas namn. The Clan… har i någon mån försökt att lösa språkfrågan genom att texta vissa delar av neandertalarnas gester och dessutom slänga på en berättarröst men det hjälps inte. Återigen har jag bara min minnesbild av boken att gå på, men därifrån hade jag med mig en intrikat beskrivning av en hyfsat avancerad kultur med ett väl utvecklat teckenspråk. Av all detta får publiken ingen uppfattning i filmen.

Darryl Hannah är förstås The Clans… mest välkända fejs men i rollen som hennes fostermor Iza ser vi också Pamela Reed. Vilken tyvärr större delen av filmen tvingas gå runt i en allt mer markerad neanderthals-ålders-make up som mest av allt får henne att se ut som om hon skulle ha varit med i Labyrinth istället. James Remar är å sin sida närmast oigenkännlig som shamanen Creb eftersom halva hans ansikte består av stora ärr. Vi kan dock inte lämna skådisuppräkningen utan att också nämna veteranen Bart the Bear som gör en stabil ritualinsats där han får bita skallen av en man (effekterna är inte toppklass i de scenerna för att uttrycka det milt) innan han huggs ihjäl med en stenkniv.

The Clan… floppade föga förvånande rejält på biograferna men jag hade hoppats att i alla fall kunna få mig till del en skrattretande dålig film. Tyvärr kunde Darryl & Co inte ens stå till tjänst med det.

star_full 2

Måste gittLillgrabben Metin avgudar sin pappa över allt annat. Så när pappan säger att en man måste ha planterat ett träd, skrivit en bok och skaffat barn innan han lämnar jordelivet, samtidigt som han gräver ett hål för en tanig ung trädplanta, är nästa steg liksom rätt givet för Metin.

Nästan 20 år senare är Metin dock ingen firad författare. Inte ens en utgiven författare. Han har däremot kommit så långt i en småkriminell karriär att han inte har något emot att ta emot ett par enkla tusenlappar för att försäkringsbedrägeribränna en bil eller försöka panta fejkade Rolexklockor. Alla eventuella bokdrömmar kanaliserar han genom att skriva ned allt han vet om vem som gör vad samt var och när. En explosiv dagbok med andra ord.

Och i likhet med många andra dagboksskrivare med bara ett halvt konsekvenstänk finns det inte på Metins karta att det kanske skulle vara en bra idé att göra sig av med sprängstoffet eller sluta skriva. Däremot är han i ett ständigt dilemma över var han ska förvara eländer. Så när hans pestiga lillbrorsa, som är lite för impad av Metins eskapader, tjuvläst boken en gång för mycket ser Metin ingen annan utväg än att släpa den med sig varthelst han går.

Föga förvånande tar det max en halv dag innan Metin har tappat bort sin ögonsten, sitt hjärteblod. Tur för honom att det varken är polisen eller någon av hans kompisar i Jordbro som plockar upp boken. Otur för honom att den snart hamnat i klorna på en ivrig förlagsredaktör som är ute efter det hetaste och senaste på den svenska bokmarknaden. Vad passar väl bättre än en osminkad skildring från Förorten?

Regissören Ivica Zubak har skrivit manus till Måste gitt tillsammans med huvudrollsinnehavaren Can Demirtas. Alla potentiella anklagelser om att visa upp en stereotyp bild av Förorten med inofficiella domstolar, kriminalitet och våld får udden avskavd mot det faktum att bilden av Kultureliten med champagne, hästsvansar och opera är precis lika stereotyp den. Vi förstår att Måste gitt inte gör anspråk på en konkret realism utan vill göra en både humoristisk och halsbrytande kontrast mellan de här två världarna, vilka bara till namnet inryms i samma stad.

Och filmen lyckas faktiskt ta en annan väg än någon av de höggradigt förväntade. Den är alltså vare sig: (1) En helvetestung nedgång för Metin tills dess att han antingen är död eller sitter inne på livstid eller (2) en feel good-lättsamhet där de otrevliga får sitt straff (ingen är någonsin ond På Riktigt i feel good-historier) och vår huvudperson både sin rättmätiga belöning och moraliska upprättelse. Version (3) där Måste gitt förfulas bortom allt förnuft i en flåshurtig flabbkomedi om tokroliga kulturkrockar är så hemsk att jag inte ens vill tänka på den.

Och lyckligtvis behöver jag ju inte det. Det jag möjligen kan skylla Måste gitt för är att den pulat in väldigt mycket olika trådar i sin historieväv. Men jag tycker att filmen kommer undan med det med hänvisning till att vi får följa Metin under ett av hans livs mest omtumlande perioder. Jag kan heller inte riktigt säga vilken av de här trådarna som i så fall borde ha kapats, eftersom alla skapar nyanser i Metins tillvaro.

På det hela taget skulle jag säga att även skådespeleriet flyter på bra. Till och med Metins berättarröst som pockar på uppmärksamheten när vi måste få oss något förklarat funkar. Det lilla som kan kännas lite teatraliskt glider under radarn eftersom jag som sagt inte uppfattar Måste gitt som en ultrarealistisk historia. Att Can Demirtas är betydligt mer avslappnad tillsammans med polarna än i finvåningarna på Södermalm är ju bara att förvänta.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Neverwhere TVI förhållandet mellan bok och film tillhör det inte vanligheterna att det är filmen som är förlagan och boken adaptionen. Och börjar man leta runt i denna lilla grupp är det ännu mera sällsynt att den resulterande texten är mycket att hänga i julgranen. Själv minns jag bland annat en oerhört olycklig liten trasa till fantasyroman som skulle vara baserad på Ron Howards Willow.

Det är fullt möjligt att undantaget som bekräftar den regeln är Neil Gaimans Neverwhere – först påtänkt som en TV-serie om sex halvtimmesavsnitt för kanalen BBC Two och vars manus sedan omarbetades till en bok. Neverwhere kom att bli författarens första egna roman eftersom han dessförinnan ”bara” skrivit seriemanus, noveller och Good Omens tillsammans med Terry Pratchett.

Rent handlingsmässigt har Gaiman inte utökat boken jämfört med TV-serien, de handlar båda i allt väsentligt om den normale och tråkige mellanmjölkskillen Richard Mayhew. Som en kväll sträcker ut en hjälpande hand till en blödande flicka på gatan och en lång tid efter det får betala ett dyrt pris för sin omtanke i form av livsfarliga äventyr i London Below. Alltså det London som existerar under och vid sidan av det som vi ser som det ”vanliga” London. Ett London fullsmockat med adliga hov, rat speakers, svartmunksbröder och en uråldrig best.

Däremot vinner boken på att man som läsare kan skapa egna bilder utgående från Gaimans ord, för TV-serien ser ärligt talat riktigt rackig ut. Jag läser mig till att tanken var att det hela, av ekonomiska skäl, skulle skjutas med videokamera för att sedan konverteras till att se mer ”filmat” ut. Problemet var bara att budgeten tajtades åt ytterligare efter det beslutet och man strök hela konverteringsproceduren.

Vad som återstår är alltså en videofilmad TV-serie, vilken dessutom ljussattes med den uteblivna konverteringen i åtanke. Slutresultatet ser tyvärr både billigt och amatörmässigt ut, med hårda och grälla färger. Inte heller hjälps framställningen av att klippningen mellan olika linjer i berättelsen ofta känns tvär och klumpig. Någon slags Londonmystik, vilken inte var det minsta problematiskt att finna i boken, märker jag aldrig ett uns av och då är inspelningsplatserna ändå i många fall tvättäkta Londonlandmärken som Blackfriars tunnelbanestation och taket på hotellet vid St. Pancras.

Jag vet inte om det bara är utseendet som gör att själva innehållet aldrig heller lyfter. Med risk för att låta som en korrupt ljudfil kan jag bara återigen påpeka att det mesta som hände i boken kändes fräscht, coolt och fränt. En riktigt bra urban fantasy, helt enkelt. När jag ser historien utspelas framför mina ögon undslipper jag olyckligtvis sällan känslan av att jag sitter och tittar på ett gäng halvkompetenta lajvare och ofta blir slutresultatet direkt fånigt. Det platta ytan gör förstås sitt till men även effekter och fajter, i den mån de förekommer, ser lekmannamässiga ut.

Fast en del av skulden för detta bör nog i ärlighetens namn också läggas vid skådisarnas fötter, där jag egentligen bara känner igen Laura Fraser (som spelar Door) från Breaking Bad och Better Call Saul. Utseendemässigt är Gary Bakewell oerhört välfunnen som Richard Mayhew för han ser verkligen helt vanlig ut. Inte ”Hollywoodvanlig” (tänk exempelvis Josh Lucas), utan som någon man faktiskt skulle kunna trängas med på tunnelbanan i morgonrusningen. Tyvärr är Richards inledande beskrivning av sig själv som ”boring” också den lite för välfunnen eftersom jag aldrig fångar upp någon utstrålning eller känsla från Bakewells prestation. Varken på egen hand eller i samspelet med Laura Fraser. Hywel Bennett och Clive Russell ska i sin tur spela den livsfarliga torpedduon Croup och Vandemar men framstår inte som det minsta skräckinjagande.

Fanns det då inga förlåtande drag i den här produktionen? Jo, helt bortkastad var ändå inte titten. Dels minns jag inte att jag vid läsningen riktigt fastnade på det egentligen skrämmande konceptet ”en ängel med storhetsvansinne”, vilket blev tydligare i serien. Dels minns jag inte heller att jag tänkte på de olika personernas hudfärg, medan TV-serien fullkomligt självklart bland annat har castat en mörkhyad Marquis de Carabas. Även Richards prövning hos Blackfriarsorden funkar bra, om än en smula inlånad från Total Recall.

Har du lika svårartad kompletteringssjuka som jag har kan du eventuellt finna ett viss nöje i Neverwhere som TV-produktion. Särskilt om du klipper den innan du gett dig på att läsa boken. För alla andra skulle jag helt klart rekommendera läsning (eller varför inte lyssning?), snarare än tittning.

star_full 2star_half_full

Neverwhere bookDörrar är farliga saker. De kan hindra dig från att komma vidare. Du kan bli stående i förkylningsframkallande korsdrag när de väl öppnas. Och om du vill få ett slut på korsdraget och stänger eländet kan du aldrig vara säker på vad som finns på andra sidan. Vän eller fiende?

Vissa skulle säkert säga att en hel massa dörrar står vidöppna för Richard Mayhew och det i positiv bemärkelse. Han har ett jobb i London, en lägenhet och osannolikt snygg flickvän vid namn Jessica. För Richard själv känns det dock mest som om han klänger runt i samma stängda rum hela tiden även om Jessica gör tappra försök att kasta ut honom därifrån. Få honom att komma någonvart. Göra honom lite mer driven.

Men det som i slutänden driver Richard i en annan riktning är hans goda hjärta och oförmåga att överge en medmänniska i nöd. Till Jessicas förfäran sumpar han en viktig middag med hennes viktigaste uppdragsgivare för att istället hjälpa en skadad ung flicka som de hittat på väg till restaurangen.

Men i likhet med många andra ofrivilliga hjältar både före och efter Roger Thornhill (North by Northwest) sätter den till synes oskyldiga handlingen igång en händelsekedja som Richard knappast hade tänkt sig. Snart har han tvingats bege sig till det labyrintiska och utmanande London Below. Ni vet, den där staden som existerar sida vid sida med London Above eller som vi kallar den: London.

En parallell värld är ett prövat fantasygrepp åtminstone sedan Alice trillade ned i sitt kaninhål och visst utsöndrar även Neverwhere Alice-vibbar. Dock i en avsevärt mindre surrealistisk och poesireciterande form vilket inte minst jag som läsare är tacksam för. Genom flickan Doors försök att lista ut vem som dödat hela hennes familj och varför, får vi ett blandat gäng som måste klara av diverse uppdrag för att långsamt kunna pussla ihop någon form av svar.

En tidig Neil Gaiman men han levererar ändå sin patenterade blandning av vanvett och fascination. Vilda fantasier och hittepå men där man trots allt tydligt kan se konturerna av den verklighet som de sprungit ur. Kanske mer rakt på sak än senare alster som The Ocean at the End of the Lane men jag klagar absolut inte på den saken. Däremot önskar jag att jag hade läst Neverwhere innan China Miévilles Un Lun Dun för visst måste väl Miévilles alternativa och mörka sago-London draggat upp ett avsevärt antal tunnor inspiration från Gaimans London Below? Kan det till och med vara så att Miévilles debut King Rat (utgiven 1998) har Gaimans Lord Rat-speaker att tacka?

Det både Miéville och Gaiman lyckas med är att sprida ett förtrollat skimmer över staden London som är nog så fascinerande bara på ytan om vi säger så. Med utgångspunkt i det vindlande tunnelbanesystemet (som med sin karakteristiska karta skapat ett helt eget symbolsystem) finns det förstås såväl ett grevligt hov (Earl’s Court) som en ängel (Angel) och en munkorden (Blackfriars).

Men Neverwhere är inte bara en härligt vimsig berättelse om ett alternativt London. Gaiman visar att det finns vassa klor i sagovanten med sina lönnmördare Croup and Vandemar. Också de mer pang på rödbetan än senare antagonister som Ursula Monkton, men fortfarande med en oroväckande hotfull air omkring sig som inte bara handlar om att Vandemar är flink med diverse tortyrredskap.

Summa summarum: en Gaiman-skröna som ger nya dimensioner till en stad jag älskar. Det kan inte bli så mycket bättre.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

I en cell på någon slags korsning mellan ett mentalsjukhus och ett fängelse sitter en rädd flicka. Faktum är att Juliette Ferrars balanserar nära gränsen till vanvett. Dels på grund av sin långa isolering, utan kontakt med en annan människa. Dels på grund av att hon har förmåga att döda andra med enbart sin beröring.

Hennes föräldrar har förkastat sin dotter och Juliet har under hela sin uppväxt aldrig mött något annat än rädsla och avsky från det omgivande samhället. Hennes nuvarande inspärrning kommer sig av att hon råkade döda en liten pojke och den olyckan fyller henne med en så stor skuld att hon knappt kan leva med sig själv.

Men så en dag förändras allt. Hon får en cellkamrat, den unge Adam. Han försöker få henne att börja prata med honom och bryta sin självpåtagna avskärmning. Uppmärksamheten överväldigar Juliet och allt eftersom börjar hon bryta upp sitt skal för att släppa in honom.

Shatter Me.jpegMen Tahereh Mafis serie om Juliette vore väl inte en chosen one-YA värd namnet om detta inte bara var den smygande upptakten till vad som i nuläget är en serie om fem böcker, varav jag har läst de första tre. Jag sprang på författaren eftersom hon angavs som partner till författaren av Peculiar Children-trilogin, Ransom Riggs.

Vill man göra det enkelt för sig skulle man kunna säga att Tahereh Mafis serie är en futuristisk och något äldre version av Peculiar Children där det aldrig funnits några välvilliga ymbryns att ta hand om märkliga barn. Istället har de fått växa upp på institutioner i fruktan för både andra och sig själva, utan kontroll över sina krafter.

Fast det är samtidigt inte riktigt sant. För det är klart att världen styrs av en ond kraft (The Reestablishment) och lika klart att det finns en motståndsrörelse som samlar personer med krafter som Juliettes. Under ledning av den faderlige Castle får de därmed möjlighet att lära sig att kontrollera sina krafter och använda dem i motståndets tjänst. Ett självklart val eftersom det rådande statsskicket är så förtryckande och utstuderat grymt att det aldrig behöver finnas den minsta tveksamhet över om det är rätt att göra motstånd eller inte.

Unravel MeAlltså hittar vi även influenser från The Hunger Games-trilogin. Men rent psykologiskt skulle jag säga att Tahereh Mafi åtminstone försökt att vända kuttingen för sin Juliet i förhållande till Katniss Everdeen. Katniss börjar sin resa förhållandevis säkert men uppfylls under dess gång av allt större tvivel och tveksamheter. Juliettes utgångspunkt är å andra sidan förlamande rädsla och skuld, vilket i tredje boken förvandlats till stenhård beslutsamhet och tvärsäkerhet om vilken väg som är den rätta.

Den tvärsäkerheten gäller dock inte Juliettes kärleksliv för minsann återser vi inte det, i den här typen av litteratur, ack så välbekanta triangeldramat? Att hon fastnar för Adam är förstås inte så märkligt eftersom han är den enda människa i hela hennes liv som visat henne någon form av omtanke. Som av en ren händelse visar han sig dessutom vara den ende hon stött på som kan vidröra hennes bara hud utan att kolavippen. Klang och jubel eftersom detta är en bok där huvudpersonerna knappt ens längre kan kallas för tonåringar och därför öppnar upp för mer explicit hanky panky. Behöver jag ens nämna att Tahereh Mafi inte tycker sig ha behövt hitta på någon annan term för Adams kropp än ”perfekt”?

Ignite MeAnnars är just detta med liknelser och metaforer något som utmärker serien. Tahereh Mafi använder det språkliga greppet till skrattretande övermått i första delen för att därefter skala ned det successivt. Något som jag gissar att jag inte är ensam om att uppskatta. För även om det kan vara såväl påhittigt och poetiskt med meningar som ”His fingertips are five points of electricity that jumpstarts my heart” eller ”I’m an upside-down rainbow” känns det hela efter ett tag ansträngt och överarbetat.

Ett annat knep för att både skapa närvarokänsla och signalera Juliettes sköra psyke är att särskilt första boken ska läsas som en slags dagbok (ett berättande som Tahereh Mafi sedan successivt släpper utan mycket till kommentar) där Juliette ibland stryker över sina egna ord och meningar. Jag lyssnade på böckerna och blev själv överraskad av hur tydligt ”överstyrkningsljudet” faktiskt förmedlade själva handlingen att radera det tidigare tänkta.

Men tillbaka till triangeldramat! Juliette har suttit fängslad på en militärbas där Adam är en av soldaterna. Hans överordnade är den ondsinte och sadistiske Warner, vilken också hyser ett osunt intresse för både Juliettes krafter och person. Hans amorösa närmanden möts först av avsky från Juliettes sida men hon vore väl inte en YA-hjältinna om hon inte så småningom tycker sig se förmildrande omständigheter för Warners personlighet. Han ÄR ju så trasig och sorgsen under den hårda ytan. Behöver jag påpeka att även Warner, både kroppsligt och utseendemässigt, är…you guessed it…”perfekt”.

Orkar man hänga med till tredje boken får man en viss payoff på den initiala frustrationen över att alla Juliettes problem tycks som bortblåsta bara för att hon har en nittonårig ”man” som kan hålla henne i sina armar. En välkommen personlighetsförändring alltså, men tyvärr lyckas Tahereh Mafi då å andra sidan inte hålla ihop sin historia när motståndsfajtandet börjar få upp farten. Författaren skapar noll trovärdighet i händelseutvecklingen som slutar med att Juliette står som dagens vinnare.

En futuristisk mutant-chosen one-YA som säkert glider ned likt äggviteindränkta musungar i gapet på den tilltänkta målgruppen. Själv hade jag vissa problem att svälja både handling, språk och huvudpersonen.

Shatter Me (2011)
star_full 2

Unravel Me (2013)
star_full 2star_half_full

Ignite Me (2014)
star_full 2star_full 2

Midnight SpecialVad kan få en polis som Lucas att lämna allt han äger och har för en gammal barndomskamrat som plötsligt står på hans tröskel? Som i och med beslutet att hjälpa Roy Tomlin sannolikt kastar år av principer och professionalitet överbord eftersom Roy har kidnappat en ung pojke som han påstår är hans egen son?

Men enligt vad Lucas själv säger räckte det med en titt in i den unge Alton Meyers ögon för att bli övertygad om rättfärdigheten i missionen. Nu handlar det om att få Alton till en specifik plats på en specifik tid samtidigt som en intensiv människojakt pågår, både från myndigheter men också från den sekt som Roy och Alton flytt från.

I en värld av Wes Andersons och Terence Malicks å den ena sidan, och J.J. Abrams och Zack Snyders å den andra, är det rätt skönt att det också finns regissörer som Jeff Nichols. Regissörer där man inte får Lena Ph-vibbar av att de också skriver sina egna manus, utan där detta totalgrepp kring produktionerna leder till något positivt. Nichols har med Midnight Special skapat ytterligare en film som i alla fall rent stilistiskt inte försöker göra det onödigt krångligt för sig, som lyckas fokusera sitt berättade på både relationer och en intressant historia.

Även om nu själva historien i Midnight Special synes ovanligt luddig med min begränsade Jeff Nichols-erfarenhet (jag har sett Take Shelter och Mud, saknar Shotgun Stories och Loving). Nichols är verkligen inget ymnighetshorn av information när det gäller Roy, Alton och deras förhållande till sekten som leds av Calvin Meyer. Vad är det egentligen för krafter Alton har som gör att församlingen tycks ha upphöjt honom till en ung gud? Hur drogs i så fall hans föräldrar in i det hela från första början? Och vad är sektens syfte?

Men jag har inga problem med att känna mig trygg i Nichols händer och hänger bara med i bilen tillsammans med Lucas, Roy och Alton. I likhet med Take Shelter har som sagt Midnight Special också en tydlig slutpunkt som historien (och alla dess deltagare) med obönhörligt kraft rör sig mot. Detta, ackompanjerat av (surprise, surprise) David Wingos pulserande score, ger det hela en känsla av både hotande undergång och thriller.

Utgående från den trio av Nichols filmer som jag har sett får jag intrycket av att han gärna vill beskriva hur goda män strävar efter att fortsätta att göra rätt för sig trots att omständigheterna går dem emot. Trots att omvärlden kanske inte alltid har samma bild av vad ”rätt” är. Särskilt viktig blir den ambitionen i förhållande till männens söner och vem är väl bättre lämpad att spela den typen av roll än Michael Shannon?

Återigen lyckas Shannon porträttera en far vars goda intentioner jag tror på och också sympatiserar med. Han vill verkligen det bästa för sin son, inte bara vad han uppfattar vara det bästa. Det är något med Shannons lite buckliga, breda ansikte som gör det oväntat lämpat för att uttrycka en stor omsorg som samtidigt också är en börda.

Sedan kan jag ju inte låta bli att bli lite nyfiken på titeln. Den första associationen som dyker upp är föga förvånande den klassiska folksången med omkvädet ”let the Midnight Special/shine a light on me”, vilken bland annat spelats in av Creedance Clearwater Revival. Det fanns också en gång i tiden ett tåg som kallades The Midnight Special, vilket trafikerade sträckan Chicago-St. Louis via ett bolag som då hette Alton Railroad Company efter Illinois-staden med samma namn.

Men de som vet något om det här med amerikansk folkmusik menar att sången istället handlar om nattåget mot Huston som för en kort sekund lyser upp väggarna i Texas-fängelset Sugar Land. En inte helt osannolikt tolkning eftersom texten uttryckligen berättar om hur det gäller att hålla sig i skinnet så att inte sheriffen slänger en i finkan.

Kanske Jeff Nichols har gjort en liten kombo här? Namnet Alton kommer från det första järnvägsexemplet medan pojkens närvaro blir mer som nattågets flyktiga påminnelse om ett liv som existerar utanför fängelseväggarna?

Eller också har Nichols tänkt något helt annat och jag är bara ute och cyklar. Oavsett om jag har rätt i mina funderingar eller inte tycker jag emellertid att Midnight Special, i likhet med Take Shelter, är bättre på uppbyggnad och förlopp än när det ska till en upplösning av det hela. Nichols vill snarare ge en skymt av svar än en Sanning men lyckas inte riktigt i den ansatsen.

Men regissören är inte den förste som har vissa problem med att avsluta sina verk och det är absolut ingen skavank som fördärvar hela upplevelsen. För att parafrasera Karin Boye ”Det finns allt för otydlig mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

The Street Lawyer.jpegI fallet John Grisham är en gatans advokat ingen som praktiserar juridik bokstavligt talat på gatan (till skillnad från skrået barfotaadvokater). Däremot skulle man kunna säga att huvudpersonen i The Street Lawyer, Michael Brock, agerar för gatans invånare, det vill säga en bråkdel av alla Washington DC:s hemlösa.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser