You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.
Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.
alt. titel: Flykten från DDR, Balloon
Alla som sett Leonardo da Vincis skisser på en ornithopter och vad som skulle kunna vara en primitiv helikopter (alternativt de där filmklippen på misslyckade flygmaskiner som tycktes ligga i en oändlighetsloop på TV under 80-talet) vet att människans önskan att flyga brinner med en het låga.
I mitt övermod efter att ha tyckt riktigt bra om Virginia Woolfs Mrs. Dalloway avancerade jag ganska raskt till To the Lighthouse, ännu ett av författarens mest kända verk.
Jag undrar om en av Motherless Brooklyns värsta fiender kan vara sin egen titel? Den ligger inte särskilt bra i munnen, ger ingen föraning om vad detta är för typ av film och känns aningen krystad när man väl får veta vad det dubbeltydiga begreppet står för.
Hur mår egentligen Bradley Thomas? ”South of ok, north of cancer”. Det räcker ju att fundera över titeln, för att inse att Bradleys chanser att förbättra den statusen är minimala. Det hela börjar med att Bradley får sparken och dessutom upptäcker att hans fru Lauren är otrogen. Det sistnämnda är emellertid inte så farligt som det kan låta eftersom upptäckten gör att makarna verkligen pratar med varandra för första gången på väldigt länge.
Jag har redan i min text om filmen med samma namn och Rolf Lassgård i huvudrollen förklarat varför jag inte läste En man som heter Ove när det snackades som mest om den. Vare sig när den kom eller i samband med filmpremiären 2015. Anledningen stavas Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag förstod mig inte alls på den boken och när Fredrik Backmans debutroman jämfördes med just Hundraåringen… tackade jag för mig och gick vidare till grönare bokbetesmarker.
That’s what HE said!