You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.
Ingen kan säga annat än att Dario Argento haft ett stort inflytande på giallo-genren och jag är inte den som missunnar honom att försöka casha in på gamla meriter. Frågan är om man ska se Giallo som ett sista, uppenbart, försök att kommunicera till sina (kvarvarande få?) fans att nu ska giallo-kniven minsann fram. I de fall 00-tals-titlar som Non ho sonno och Il cartaio inte var tydliga nog, tänker jag. Efter ett kort avbrott, då Argento genom La terza madre slutförde sin häxtrilogi, är Giallo hans tredje giallo-försök efter millennieskiftet.
Det räcker med att slänga en blick på inspektör Enzo Avolfis skrivbord (där han tjänstvilligt nog placerat både ett baseballträ samt en FBI-tröja) för att gissa sig till att vi här inte har en infödd italienare. Nu är han av olika anledningar dock tillbaka i sin barndoms Italien och löser alla de där turinska seriemördarbrotten som ingen annan kan lösa.
Hur kan han säga nej till Lindas tårfyllda bön ”She’s all I have” när det visar sig att hennes modell-syster Céline är det senaste offret för mördaren som plockar upp sina vackra byten i en taxi? Linda får alltså följa Enzo tätt i hälarna och (som vanligt i den här typen av filmer) ta del av betydligt mer av polisarbetet än vad som sannolikt är vare sig etiskt eller lämpligt.
Samtidigt som Enzo samlar nog med mod för att blotta sin själ inför Linda lider Céline alla helvetets kval under mördarens tänger, sekatörer och knivar.
Nu ska i och för sig ett utmärkande drag för gialli vara att de motstår de flesta försök till kategorisering men jag skulle vilja påstå att Argento med Giallo snarare skapat en vanlig, trist seriemördarthriller än en klassisk giallo. Visst ska det helst vara kläggiga mord men i tidigare filmer har de allt som oftast utförts på plats – här släpar mördaren med sig sina offer för att tortera dem under längre eller kortare tid i sin sjaskiga betonghåla.
I en ”vanlig” giallo verkar det tillhöra kutym att det kanske är ett enskilt mord som startar en slags snöbollseffekt där mördaren måste tysta vittne efter vittne – här plockar han bara upp två enskilda och snygga tjejer varav en råkar vara Lindas syster.
För att vara en giallo upplever jag också att mördarens utseende (om än inte konkreta identitet) förhållandevis snabbt avslöjas. Och nog för att genren brukar vara förtjust i diverse avvikelser och deformiteter men här tjänar de inget som helst syfte vad jag kan se (eller ville Argento bara minnas bättre tider och castingen av Ugo Fangareggi i The Cat…?). Inte heller får vi veta ursprunget för dem eftersom flashbackscenerna uppvisar en högst normal gosse som av okänd anledning blir retad av sina jämnåriga.
Vår mördare får prata osammanhängande och otydligt. Helst väser han bara enstaka ord som ”Beautiful…”. Nog för att det ofta kan kännas krystat med övertydligt psykologiska förklaringsmodeller som involverar elaka mödrar men hellre det än denna totala intighet. Alternativt stereotyp Galenskap i form av nappsugande och djävulsporrserier. Summa summarum: en på det hela taget rätt tråkig mördare.
Dragplåstret i sammanhanget (förutom Argento, då) torde vara Adrien Brody i rollen som Enzo. Jag kan absolut förstå att han vill jobba med en visionär som Argento men tyvärr är han cirkus 15-20 år för sent ute för det. Nu uppstår det förhållande som jag tycker mig ha sett i andra filmer: i fel film eller med fel regissör blir Brodys nedtonade stil bara intetsägande. Han ser lidande ut, låter lidande (”Alone… Very long…”) och pratar hela tiden engelska i ett land som med nöd och näppe kan hitta engelskspråkig personal till mindre turistbyråer.
Men eftersom jag nu har klagat på det i en del äldre filmer inom ramen giallis: heder åt Argento för att han faktiskt låtit sina (givetvis) kvinnliga offer får ha kvar paltorna på kroppen. Giallo uppvisar ett minimum av lystna kameror och blottade bröst (vilket i och för sig förstås kan bero på en anpassning till den amerikanska marknaden. En lansering där Brody för övrigt stämde distributörerna för uteblivna inkomster).
Goremässigt fäster jag mig bara vid en scen som involverar glas och fingrar samtidigt som det genom hela filmen finns gott om konstigheter att haka upp sig på. Varför fortsätter inte Céline att försöka kommunicera i sin mobil när hon fattar att det är fara å färde? Varför använder mördaren ett förstoringsglas till sina bilder när han tittar på dem på datorn? Hur kan Enzo veta att mördarens offer verkligen är död när han sluter hennes ögon? Hur skulle Enzo kunna känna till konsekvensen av att ta mördaren av daga?
Men allt detta förbleknar inför det totala västgötaklimax-kollaps som är slutet. Må så vara att lösningen kan ses som realistisk men för mig som tittare känns det som om Argento en dag helt plötsligt bestämde sig för att han var trött på den här skiten och avslutade den på snabbast tänkbara sätt. Slött, Dario, mycket slött…
alt. titel: Hjärter dam, Queen of Hearts
Peter och Anne, med tvillingarna Frida och Fanny. Han läkare, hon advokat. Jobben betyder att familjen kan bo i ett påkostat hus med mycket mörk sten, ljust trä och glas men kräver också en hel del tid av bägge makarna. Han kuskar runt på konferenser medan hon visar stort engagemang för sina unga och trasiga klienter. Är läget illa får de ibland till och med övernatta i huset, till Peters stora irritation. Han vill inte att döttrarna ska behöva konfronteras med unga kvinnors alkoholproblem och lössläppta sexliv, hur våldtagna de än hävdar att de blivit. Förhållandet mellan makarna är skavigt och irriterat, ordväxlingar gränsar alltid till fullskaliga gräl, även om de aldrig riktigt blossar upp.
Med det upplägget är det förstås ingen större överraskning att en av dem söker sig till en annan famn. En enklare, yngre famn. Inte heller är det särskilt förvånande att det är Anne som gör det, inte minst eftersom vi tenderar att vara betydligt mer förlåtande mot kvinnor som har förhållanden med yngre män än män som har förhållanden med yngre kvinnor. Männen blir i de här fallen ”sviniga”, ”kulturmän” eller ”medelålderskrisande” medan kvinnorna ”äntligen tar för sig av livet” eller ”upptäcker vad verklig kärlek vill säga”.
Det pikanta i det här fallet är dock att Anne är otrogen med Peters son Gustav som kommit för att bo hos dem. Gustav har hamnat i problem hemma i Sverige hos mamma Rebecca och blivit utsparkad från sin senaste skola. Pappa Peter känner att han vill vara mer närvarande i sonens liv och föreslår lösningen som ett alternativ till internatskola. Gustav är inledningsvis avogt inställd mot hela sin nya familj och beter sig som den barnunge han är men svänger efter ett tag runt. Börjar leka med tvillingarna och blir på det hela taget en rätt schysst kille med en särskild kontakt med sin styvmor.
Även om själva ämnet inte låter det minsta intressant finns det ett oomkullrunkeligt argument för att Dronningen är värd en titt – rollen som Anne spelas av Trine Dyrholm. På egen hand lyckas hennes skådespeleri övertrumfa både stereotypt klagande musik, pretentiösa naturscenerier (med oklart syfte) och en del stolpigt skådespeleri från både Magnus Krepper och Gustav Lindh i rollerna som Peter och Gustav. Domen över skådespeleriet kommer dock med förbehållet att stelheten och den ibland märkliga fåordigheten eventuellt också skulle kunna vara ett stilgrepp från regissören May el-Toukhys sida för att signalera en högtravande undertext.
Själva innehållet i historien är i sig inte uppseendeväckande nyskapande, däremot innehåller filmen en hel del långa och explicita sexscener. Trines prestation håller ändå mitt intresse vid liv tills dess att det hela tar en vändning som jag verkligen inte hade förväntat mig. Då blir det förstås ännu mera fascinerande, inte minst vad gäller Trines Anne och vad för sorts person hon är.
Ganska tidigt får vi en scen där Anne läser Alice i Underlandet för sina döttrar och parallellen känns uppenbar – Anne är Alice som kastar sig ned i kaninhålet utan att riktigt veta vad som gömmer sig där. Men allt eftersom historien framskrider skiftar Annes roll till att övergå i Hjärter dam, en karaktär med en enda patentlösning på alla problem: ”Off with his head!”
Dronningen är en oerhört välspelad film (från en av aktörerna i alla fall) och med en historia som tillåter sig själv att vara nyanserad. Eller i alla fall inte kräva hundra procents konsekvens från alla inblandade. För varken livet eller människor är ju sällan det.
Första advent betyder som alltid en julfilm här på bloggen. I år slår jag emellertid på stort och kommer att bjuda på jultrevligheter varje söndag fram till julafton. Detta är alltså bara början!
***
Jag tror att året var 1999 när jag första gången sprang på en julbutik i London. Detta var remarkabelt eftersom (a) jag aldrig förut sett en butik enkom tillägnad julpryttlar och (b) månaden var oktober, det vill säga ganska långt ifrån den 24 december.
Sedan dess har julbutiker blivit mer eller mindre standard, de finns till och mer året runt numera, och i en sådan jobbar Kate. Alla kunder avundas henne – tänk att dag ut och dag in få insupa julemys. Årets absolut bästa högtid! Själv är Kate inte så säker. Faktum är att hon är rätt besviken på sitt liv. Jobbet ger henne ingen tillfredsställelse, hon är redo att kräkas på sina toppiga bjällerskor och hon flyttar för närvarande runt på den allt krympande vänkretsens soffor. Att be om att få flytta hem till mor och far kommer inte på fråga – så desperat är hon minsann inte!
Men Kates cynismer ska komma att bli utmanade av den mystiske Tom. Ett personifierat carpe diem-mirakel som tycks veta precis vad Kate behöver och uppmanar henne att alltid titta uppåt. Vem vet vilka underverk och överraskningar som visar sig om man bara orkar lyfta blicken?
Last Christmas är högst medveten om att alla kommer att associera titeln med den klassiska Wham!-låten från 1984 och ser därför till att så snart som möjligt riva av just den plåsterlappen. Däremot fortsätter soundtracket en smula förvånande på Wham!- eller snarare George Michael-spåret. Förklaringen torde vara att Kate tydligtvis älskar George Michael, vilket bevisas genom klistermärket ”George Michael Forvever” på den välanvända rullväska som hon släpar runt till den ena övernattningskompisen efter den andra.
Kate är dock inte särskilt bra på att behålla de där övernattningsmöjligheterna, vilket framstår som väldigt osannolikt för oss i publiken eftersom rollen innehas av supercharmiga Emilia Clarke. Såsom varande total Game of Thrones-analfabet kommer jag främst ihåg henne från Terminator Genisys. Men i fallet Clarke är det inget dåligt minne eftersom jag tycker riktigt bra om hennes stil. Last Christmas kan skatta sig lycklig över att just hon har huvudrollen för annars skulle filmen inte ha varit särskilt mycket till granutsmyckning.
Clarkes rappa cynicism ställs mot den genomgode Henry Golding i rollen som Tom och jag tvingas konstatera att han tyvärr är ganska trist. Snygg, absolut. Rar, utan tvivel. Men tråkig. Eller också har det hittills bara varit hans förbannelse att tvingas bli ställd mot kvinnliga skådisar (Emilia Clarke, Blake Lively, Anna Kendrick) som vida överglänser honom när det gäller utstrålning.
Förtexterna levererade en liten överraskning i form av Emma Thompson. Jag visste ju att hon skulle vara med i rollistan, men inte att hon också agerat såväl manusförfattare som producent. Därmed får man väl anta att detta varit något av ett hjärteprojekt för Thompson, vilket inte känns så överraskande med tanke på filmens innehåll. Last Christmas är en rar och oförarglig historia som verkligen inte förmår överraska särskilt mycket med sin ”överraskande” vändning men som vill göra gott.
Kate har förstås både ett och två trauman i rullväskan som Tom hjälper henne att ta itu med och dessutom får henne att inse att det bästa här i världen är när människor hjälper varandra. Kates familj kommer från det forna Jugoslavien och Last Christmas berör också flyktigt ett allt hårdnande brittiskt invandringsklimat där icke-engelskspråkiga riskerar att bli utskällda på bussen.
Allt detta gör dock att själva julstämningen i Last Christmas känns lika artificiell och krystad som Kates arbetsplats Yuletide. Filmens enda styrka är som sagt Emilia Clarke och det säger sig självt att hon inte räcker hela vägen. Jag har svårt att tänka mig att någon enda människa skulle kunna hitta något att störa sig på i Last Christmas men det innebär ju också att den redan börjar sjunka undan i minnets gyttjiga delta. Men hur många julfilmer är inte av den kalibern?
Livet i Van Diemen’s Land, innan det döptes om till Tasmanien år 1856, var fanimig ingen lek. Clare och Aidan är ett ungt par av irländsk börd i en ödsligt belägen stuga med ett nyfött barn att ta hand om. Det är släpande av vattenämbar och lera och hårt arbete. Man kan tycka att det vore gott nog men efter en stund visar det sig att läget är ännu lite taskigare – Clare är i den brittiska lagens ögon en straffånge eftersom löjtnant Hawkins ännu inte rapporterat till högre ort att hon faktiskt fullgjort sitt straff och därmed bör anses som en fri kvinna. Utan papper på att hon betalat sin skuld till imperiet är den lilla familjen bunden till löjtnanten och hans undermåliga kompani.
Det ska tydligen vara hemvändarfilmer i höst. Men Lantisar lyckas i alla fall göra det jag önskade från Jag kommer hem igen till jul – rensa bort allt utom ett eller möjligen två olika teman för filmen och nöja sig med det.
Gamle Howard Phillips Lovecrafts förmåga att inspirera nya författare, filmmakare, konstnärer, spelutvecklare och en hel hög andra tar tydligen aldrig slut. Från bokhyllans olästa djup greppade jag de tre första volymerna av den tecknade serien Fall of Cthulhu: The Fugue, The Gathering och The Gray Man.
alt. titel: Rött kort, Cold Sweat, Permission
Efter många år av hårt arbete ska Irans kvinnliga futsal-lag äntligen få spela cup-final och ingen är lyckligare för det än lagkaptenen Afrooz. Men när hon visar upp sitt pass på flygplatsen får hon beskedet att hon inte kan åka. Hennes make, Yaser, har anmält att han inte tillåter sin hustru att lämna landet och inget Afrooz säger kan ändra på den saken.
Det är något särskilt med julen i alla fall. Den goda maten. De välbekanta sångerna. Alla glada ansikten. Alla familjen som träffas. Allt det man inte pratar om.
Ibland kommer de där böckerna som inte ger så mycket tillbaka. Finns det en någorlunda schysst historia att följa med i brukar jag väl hänga kvar i dem efter bästa förmåga men denna biografi signerad skådespelerskan Marie Göranzon hade jag ärligt talat lagt ifrån mig om det inte varit för jobbets bokcirkel som draghjälp.
Man kan väl hoppas att regissören Michael Angelo Covino har en bättre relation till medmanusförfattaren Kyle Marvin än deras namnen Mike och Kyle i The Climb. Filmen bygger på Covino och Marvins kortfilm med samma namn från 2018. Utifrån IMDb:s kortfattade beskrivning skulle jag gissa att föregångaren förvandlats till den långa och sugande cykelstigningen på en fransk, slingrande bergväg i långfilmens inledning.
That’s what HE said!