You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.
Filmatiseringar av böcker hamnar generellt i två olika kategorier. Antingen är boken redan välkänd, kanske till och med en klassiker, och då blir filmen sällan remarkabel. Välgjord – absolut. Respektabel – oftast. Men det är som om förlagans tidigare kändisskap lägger sig som en blöt filt över själva historieberättandet. Klart det finns undantag (det finns det alltid, exempelvis Jacksons LOTR, Kubricks The Shining eller Branaghs Henry V) men jag tänker på filmer som Baz Luhrmanns The Great Gatsby, On Chesil Beach eller någon av alla de Brontë-versioner som finns där ute.
Den andra varianten gäller bra eller till och med fantastiska filmer som tack vare att de är en adaption gör att jag som tittare får upp ögonen för en bok som jag inte ens visste existerade. Ibland gör jag mig aldrig omaket att söka upp förlagan (Brokeback Mountain av Annie Proulx eller Fight Club av Chuck Palahniuk) men lite nu och då gör jag faktiskt slag i saken. The Wife av Meg Wolitzer exempelvis, eller Still Alice av Lisa Genova.
Och absolut, det finns förstås också halvdana filmer där jag ändå blir nyfiken på boken. Om inte annat för att se om det är så att den kanske är bättre än sin filmatisering. Jean-Dominique Baubys Fjärilen i glaskupan blev en sådan medan Ernest Clines Ready Player One inte erbjöd särskilt mycket mer än Spielberg-filmen hade gjort.
En av alla dessa fina filmer var dock Room med Brie Larson och Jacob Trembley, vilka var instängda i ett litet skjul av mannen de kallar Old Nick (eller ”Svarte man” i översättningen). Jag förstod så pass mycket att även boken, skriven av Emma Donoghue, berättades ut pojken Jacks perspektiv och när jag ramlade över Room som ljudbok tog jag chansen, den svenska översättningen till trots.
Eftersom Room blev något av en snackis är det kanske ingen större hemlighet att ungefär halva berättelsen utspelas i skjulet där Jack och hans mamma hålls fångna och halva berättelsen utspelas i den ”vanliga” världen efter att de blivit räddade. Själva grejen är att Jack levt hela sitt liv i Rummet i skjulet och hur det sedan påverkar honom att plötsligt behöva möta en massa nya företeelser och människor.
Det finns säkert fler exempel på böcker som egentligen berättar hemska historien men skildrar dem ur ett barns ögon och därmed ger dem en annan vinkel. Själv kan jag bara påminna mig John Boynes The Boy in the Striped Pyjamas från 2006 som handlade om Auschwitz. Emma Donoghue har istället tagit inspiration från fall som Joseph Fritzl och dragit sin berättelse ännu längre i Jacks riktning jämfört med den tidigare boken.
Här upplever jag att både tankar och språk helt och hållet är Jacks, om än formulerade av en ganska lillgammal femåring. Room inleder på Jacks födelsedag när han får en teckning av sin mamma i present och fem Nonstop på sin tårta istället för fem ljus.
Bokens första halva är upplagd så att Jack får beskriva sin egen värld och därigenom låta oss förstå hur hans mamma försökt att uppfostra sin pojke i total fångenskap. För att han inte ska längta sig sjuk har hon därför hittills låtsats att ”verkligheten” består av deras rum och att allt han kan se på den lilla TV:n är utanför och i yttre rymden. Det är bara de två och allt annat som finns i rummet (från krukväxten till lampan och mattan) som är verkliga.
Men vi förstår snart att Jack nu är så gammal att han börjar ställa allt svårare och svårare frågor till sin mamma som förstås lider mer än han i den påtvingade inspärrningen. Det finns dagar när hon stänger av och bara ligger i sängen, utan att prata med Jack. Eller förlorar fattningen när sonen ställer allt för många frågor som hon inte kan eller vill svara på, exempelvis varför hon inte vill att Svarte man ska se på eller prata med honom.
På ett mer abstrakt plan är Room helt enkelt ett intressant tankeexperiment – hur resonerar någon som uppfattar en verklighet radikalt skild från den vi är vana vid? Och vad händer när den personen tvingas byta verklighet inom loppet av några få dygn? För det är klart att varken Jack eller hans mamma kan acklimatisera sig på två röda sekunder till livet utanför Rummet.
För Mamma handlar det främst om att orka leva igen efter att ha ägnat de senaste sju åren åt att någonstans ändå hoppas på friheten. För Jack är läget ännu knivigare – han har till exempel aldrig behövt ha på sig ett par skor, vara ute i regnet eller ha kontakt med saker som inte är antingen hans eller Mammas.
På så sätt tänker jag att Room också kan vara lite av en ögonöppnare om man istället tänker sig att Jack är ett barn, vilket som helst, som inte alltid kan förklara vad problemet är eftersom han kanske inte ens är medveten om att det finns ett problem. Har man under hela sitt liv vant sig vid att tvätta i badkaret på tisdagar är det inte så enkelt att börja tänka ”men vi kan ju tvätta när som helst”.
Ett tydligt exempel på den här omställningen är att Jack inne i Rummet är en enormt fantasirik och resursstark liten kille som aldrig har några större problem att komma på nya saker som han och Mamma kan göra. Men när de kommer till ”utanför” blir han närmast handlingsförlamad eftersom alternativen plötsligt är så många och okända.
I fallet Room tycker jag att filmatiseringen erbjöd en bättre upplevelse än boken, trots att boken låter oss komma närmare Jack. Men det kan också hänga på att historien helt enkelt var mig välbekant när jag väl kom fram till förlagan. Det är på intet vis en dålig bok, utan en läsning som jag absolut kan rekommendera.
Ytterligare ett av de där TV-seriefenomenen där i alla fall inte jag hade den minsta aning om att det låg en bok i botten. Så när tillfälle uppstod i bibliotekets ljudboksapp högg jag som en kobra trots att den medförde en lyssning i svensk översättning.
alt. titel: Shed No Tears
Efter att ha blivit positivt överraskad av Måns Mårlind och Björn Steins Moulin Rouge!-expressiva Eld & lågor var det dags att ta sig an duons Känn ingen sorg. Jag är inget fan av Håkan Hellström och hade därför hittills hållit mig långt borta. Men kanske skulle Mårlind och Steins speciella framförande få mig att omfamna även Håkan?
Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1998.
Utanför USAs nordöstra kust bordas ett fartyg innehållandes ett fyrtiotal afrikaner och två spanjorer 1839. Fartyget La Amistad och dess besättning blev huvudpersoner i ett av USAs mest uppmärksammade rättsfall som inte bara skulle komma att röra dessa specifika personer utan också slaveriets vara eller ickevara i USA.
Vad vore det för apokalyps om inte världen är i uppror? In från höger: ett osynligt men likväl dödligt hot. In från vänster: skrikande och flyende människor, brinnande bilar och egoistiska hemmansägare, utrustade med hagelgevär.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
Chevalereskt räcker taxichaffisen Max över sitt älskade foto på Maldiverna till allmänna åklagaren Annie med repliken ”You need it a hell of a lot more than I do”. Famous last words… Härnäst att sätta sig i baksätet är nämligen Vincent och det ska snart gå upp för den timide Max att Vincent inte är någon vanlig affärsman, på plats i L.A. för en natts oskyldigt avtalsskrivande.
Britt-Marie Larsson är ingen drömmare. Hon är nöjd med sitt liv, hemmafrustatus och äktenskapet med Kent. Hon städar sig igenom tillvaron. En sak i taget och var sak på sin plats.
Är du en av de där människorna som kallt lägger på i örat på telefonförsäljare? Eller en som så vänligt som möjligt säger ”jag är inte intresserad” det antal gånger som krävs för att hen ska ge upp? Själv tillhör jag den senare kategorin (jag kan inte med annat), men lägger alltid på med en känsla av lättnad över att det inte är jag som sitter och ska försöka ringa upp ett visst antal motvilliga ”kunder” per timme.
That’s what HE said!