The Vigil (2019)

alt. titel: The Vigil – Die Totenwache, The Vigil – Non ti lascerà andare

Den unge Yakov Ronen är en frisläppt fånge i världen och likt alla institutionaliserade fångar har han lite svårt att finna sig till rätta. Vardagen utanför Borough Parks chassidiska samhälle är främmande och inte sällan hotfull. I stödgruppen för de som likt Yakov försökt slå sig fria diskuterar man obekanta företeelser som formella jobb-CV:n och män som försöker ragga upp okända kvinnor på tunnelbanan. Det är tydligt att det för dem allra flesta är en kamp att förhålla sig till både sitt förflutna och framtiden. Vem är de, nu när de inte längre tillhör församlingen?

Man kan dock ana att Yakov kanske kämpar ännu lite mer än de andra. Han måste ta medicin men har kort om stålar. Han vill gärna träffa kvinnor men drar sig undan när gruppmedlemmen Sarah tar kontakt eftersom han inte vet hur han ska prata med henne på egen hand. Han har utforskat sin nya mobil så till vida att han hittat ficklampan – så jäkla behändigt!

Det är Yakovs ekonomiska situation som gör att han en sista gång tillåter sig att bli indragen i den chassidiska kulturen. För 400 dollar går han med på att sitta och vaka över liket av den nyss avlidne Rubin Litvak, ett uppdrag han haft förut. Men natten hos Rubin Litvak och dennes demenssjuka hustru ska bli en natt olik hans tidigare vaknätter.

Skräckfilmspodden Vargtimmen talade sig varm för The Vigil som en oupptäckt liten pärla och meddelade dessutom att den fanns lätt tillgänglig på SVT Play. Valet var därmed ganska enkelt, särskilt som debutant-regissören och manusförfattaren Keith Thomas efter The Vigil tog sig an remaken av Firestarter (wait for it…)

En viss antydan om vad som komma skall i The Vigil levereras i princip omgående. Filmen är nämligen en Blumhouse-produktion – därmed förekommer också en hel del kameravinklar och utsnitt som gör att man stirrar sig svettig för att eventuellt upptäcka en rörelse eller skepnad i för- eller bakgrunden. På det hela taget är The Vigil dock förhållandevis minimalistisk. Hade den varit gjord ett eller ett par år senare hade den kanske till och med kallats för ett pandemiprojekt, men nu gissar jag att det snarare handlar om att hålla en vettig budget för en debutfilm.

Men Thomas, tillsammans med Dave Davis i rollen som Yakov, jobbar så bra man rimligen kan begära med sina begränsade medel. The Vigil gapar sällan över för mycket och har förstås en fördel i sin för många sannolikt obekanta miljö och kultur. I grunden är detta nämligen en förhållandevis välbekant demon-berättelse (plus inslag som ”det motvilliga sista jobbet”, ambivalensen i psykiska ohälsa kontra ”riktiga” övernaturligheter och spår av Sometimes They Come Back). Men tack vare sina judiska omständigheter känns historien inte riktigt lika självklar som om de istället varit katolska.

Manuset använder sig också av skräckinjagande realiteter som Förintelsen och nutida antisemitism för att fördjupa sin poäng med en varelse som livnär sig på människors smärta. Jag tror dock att filmen hade vunnit på att trycka ännu hårdare på just de elementen. I nuläget känns slutresultatet en smula tunt, även om The Vigil på intet sätt är dålig eller framstår som rent exploaterande av allvarliga ämnen.

Sin korta speltid till trots kan jag dock tycka att Thomas suger lite väl länge på final-karamellen och slutet är så förväntat att jag nästan vill kalla det för oinspirerat. Men för att vara en debut är The Vigil ändå remarkabelt välgjord, välspelad och genomtänkt. Utan tvekan sevärd om ni skulle dyka på den.

Concussion (2015)

En berg-och-dalbana kan utsätta åkarna för upp till 6g. En tränad person, i en särskild dräkt, kan uppleva 9g utan att förlora medvetandet. Välkommen till en karriär som amerikansk fotbollsspelare, där en spelarkollision kan generera mellan 60 och 90g. Spelar du på rätt position i laget kan en yrkesbana innebära en sisådär 25 000 kollisioner. Att den mänskliga kroppen kanske inte riktigt är byggd för den sortens påfrestningar är ett faktum så ovedersägligt att det tog NFL ända till 2009 att erkänna att det ens skulle kunna finnas någon koppling mellan sporten och sjukdomen CTE.

Chronic Traumatic Encephalopahy är en progressiv neurodegenerativ sjukdom, orsakad av upprepat våld mot huvudet. Det luriga är att den sjuke uppvisar symptom som kan förväxlas med demens eller annan psykisk ohälsa. Det riktigt luriga är att det inte går att påvisa sjukdomen förrän den sjuke är avliden och läkare kan slajsa upp hjärnan i mikrometertunna skivor och lägga under mikroskopet.

En läkare som gjorde det redan 2002 var Pittsburgh-patologen Bennet Omalu när han fick före detta Steelers-spelaren Mike Webster på sitt bord. Efter en hel del luskande kom han fram till att Webster måste ha lidit av CTE, eller dementia pugilistica som sjukdomen kallades när den upptäcktes första gången hos åldrade boxare. Omalu publicerade sin fynd i en prestigefylld tidskrift och trodde att NFL skulle bli både glada och tacksamma (men kanske inte kåta) för att hans upptäckt. Well…

Concussion är en BOATS som inte gör det minsta försök att placera en tå utanför gränserna för vad en BOATS ska åstadkomma. Den redovisar sin historia nyktert och med stort fokus på Omalu som en rättskaffens man vilken står upp för Sanning och Vetenskap. Här skulle man möjligen kunna ha åsikter om att slutet framställs mer som en upprättelse för Omalu än för de football-spelare vars sjukdom länge förnekades av sitt eget förbund.

Men har man nu pröjsat Will Smith att ställa upp, slätrakad och med en lätt nigeriansk brytning, kan jag i och för sig förstå att man vill ha ut mesta möjliga av det dragplåstret. Nu tycks det inte som om Smith drog särskilt mycket ändå – Concussion verkar knappt ha gått jämnt ut och själv hade jag aldrig hört talas om filmen innan jag råkade se en trailer för den.

På det hela taget kommer Concussion att vila väldigt mycket på sin rollista, detta verkar ha varit en film som lyckades dra en hel del berömmelse till sig. Kanske hoppades de inblandade på en Oscars-sinkadus, med tanke på det behjärtansvärda innehållet? Därför ser vi förutom Smith också Albert Brooks, Alec Baldwin, Eddie Marsan, Paul Reiser och Luke Wilson i större eller mindre roller. Men den ende som är värd att lyfta lite extra tycker jag är en jävligt sliten David Morse som den plågade Mike Webster. Jag törs nästan garantera att du aldrig sett den stabile birollsinnehavaren så här.

Som synes är Concussion något av en sausagefest. Det enda ljus i det mörkret är Gugu Mbatha-Raw som får spela Omalus tillkommande, Perma Mutiso. I sanna BOATS-anda fyller hon exakt tre syften med sin närvaro. (1) Bevisa för oss i publiken att Omalu överhuvudtaget är en någorlunda trevlig person genom att få den stele jobbknarkaren att öppna sig för nya erfarenheter, (2) komma med uppmuntrande tillrop när Omalu tvivlar på sig själv och (3) utgöra ett känslomässigt mål för hotelserna som följer på Omalus avslöjande.

Jag tror Mbatha-Raw hade funkat betydligt bättre om Concussion inte varit en riktigt lika strikt BOATS. Nu är filmens ton så pass redovisande och fokuserad på själva sakinnehållet att scenerna mellan Smith och henne reduceras till irriterande distraktioner från det verkligt intressanta. Att Perma själv exempelvis var utbildad sjuksköterska är ett faktum som snabbt blir fullkomligt oviktigt vad Concussion anbelangar.

Det är också ganska tydligt att Concussion velat stjäla lite rampljus från Michael Manns The Insider. Nu är tyvärr Omalus historia inte riktigt lika rafflande, varför regissör och manusförfattare Peter Landesman sett sig tvingad att lägga till lite extra krydda som visar sig vara väl frikostig med sanningshalten. Men själva skeendet, med upptäckten och NFL:s försök att ignorera det hela, är i alla fall tillräckligt intressant och hantverket tillräckligt kompetent för att jag ska hänga med till slutet. Nu vet jag i alla fall lite mer om varför det är idiotiskt att spela amerikansk fotboll.

Petite maman (2021)

alt titel: Lilla mamma, Lille mamma, Petite Maman – Als wir Kinder waren

Åttaåriga Nellys liv är fullt med avsked som hon inte hinner med. Först dog mormor utan att Nelly hade sagt ordentligt ”Hej då” just den dagen. Och Nelly tyckte jättemycket om sin mormor. Sedan lämnar mamma Nelly och pappa kvar i mormors hus utan att Nelly hinner säga ”Hej då” till henne heller. Nelly tycker om sin mamma också men tycker att hon aldrig verkar vara riktigt glad. Så en dag i skogen bakom mormors hus träffar Nelly Marion som är lika gammal som hon själv och som bor i ett likadant hus som mormors. Kommer Nelly kanske ändå att få en chans att säga sina borttappade ”Hej då”?

Jag blev oväntat förtjust i Céline Sciammas förra film Portrait de la jeune fille en feu och var därmed nyfiken på vad Petite maman skulle kunna bjuda på. Något närmast diametralt motsatt skulle det visa sig. Här finns inte alls samma visuella ambition, där varje enskild scen är som en tavla. Istället är allt realistiskt och i någon mening ganska avslappnat, från mormors halvrensade och lite ålderstigna hus till Nellys manchesterhängselbyxor och ostyriga bruna hår. Pappa lufsar omkring med en liten sambomage, iförd bekväma flyttstädarkläder. Inte heller har vi högtflygande teman som den Förbjudna Kärleken och Kvinnans Villkor, istället är berättelsen högst personlig och nästan intim. Det känns inte helt osannolikt att Sciamma själv varit en Nelly som förlorat sin mormor och haft en lätt frånvarande mamma.

Det som känns igen är dock det kvinnliga perspektivet och naturen. Förutom pappan är Petite maman befolkad av kvinnor och flickor. I fokus står Nelly och hennes relation till Marion. Istället för ett vilt hav har vi dock en mjukt höstig lövskog, vilken ramar in både hus och flickornas koja på ett sätt som i någon mening känns beskyddande.

Den här relativt radikala skillnaden filmerna emellan tog mig en smula på sängen, ska erkännas. Under själva titten var jag hela tiden undrade inför vart Sciamma egentligen ville gå med sin historia. Nu, när jag fått möjlighet att fundera lite på saken, känner jag att jag nog skulle vilja se om den med nya glasögon. Inte minst för att se om jag har rätt i min upplevelse att den känns som en film riktad till barn. Eller hade blivit bättre om den ramats in av att en vuxen Nelly tänker tillbaka på ett par märkliga dagar som hon knappt minns från när hon var åtta år. Jag tror att Petite maman (för min del i alla fall) hade tjänat på en framställning som inte gör det solklart om det vi ser är ett minne, en dröm eller en fantasi.

Rent produktionsmässigt finns dock inte mycket att klaga på, jag får intrycket att Sciamma själv visste precis vad det var hon ville göra med sin film. Hon guidar med varsam hand systrarna (tvillingarna?) Joséphine och Gabrielle Sanz i rollerna som Nelly och Marion på ett sätt som gör att de känns otroligt naturliga. Hon lyckas till och med få till en scen med sådana där pärlande, kvillrande barnskratt som är ohyggligt smittsamma, till och med för en surkärring som jag själv.

I nuläget står jag dock med en upplevelse från en film som kändes en aning…poänglös. Den var inte dålig men heller inget som gjorde mig förundrad. Absolut inte på det sätt som jag kände mig efter titten på Portrait… Men jag tror att Petite maman skulle kunna bli en sådan där dold pärla som vinner med tiden.

The Lost City of Z (2016)

I början av 1900-talet fanns det fortfarande delar av jorden som inte var kartlagda av västerlänningar. Därmed utgjorde expeditioner till sådana gudsförgätna landsändar en god chans för ärelystna män som major Percy Fawcett att avancera socialt. En rent militär befordran är inte aktuell för Percys del eftersom hans far som var begiven på både sprit och hasardspel. Enligt den tidens logik hade faderns handlingar befläckat familjenamnet och därmed var det i princip kört för Percy, oavsett vilka personliga meriter han hade i bagaget.

Men en chans dyker alltså upp från Royal Geographic Society. Kan Percy tänka sig att kartlägga en hittills outforskad del av Amazonas och därmed undvika krig mellan Bolivia och Brasilien över gränsdragningen mellan de två länderna? Det kan Percy absolut och efter en hel del strapatser når han och hans lilla expedition vad som verkar vara ett källflöde till Rio Verde. Men inte nog med den upptäckten, här hittar man också krukskärvor och Percy drar av dessa slutsatsen att det en gång fanns en avancerad civilisation på platsen.

Men på hemmaplan vill ingen lyssna på sådana idiotiska påfund. Skulle primitiva sydamerikanska indianstammar kunna bygga upp en stad som glimmar likt guld?! Sådana befängda påståenden har man hört förut – har major Fawcett möjligen drabbats av conquistadorernas Eldorado-feber? Och inte för att vi lärt känna major Percy Fawcett särskilt väl, men en sak är då säker: han är ingen man som finner sig i att bli ifrågasatt och därmed är också hans väg genom livet cementerad. Han ska hitta bevis för den förlorade staden han kallar ”Z” om det så tar livet av honom på kuppen.

Själva filmens titel, The Lost City of Z, ligger den en smula i fatet. Den andas mystik, uråldrig kunskap och kanske en liten aning av äventyr à la Tarzan eller Indiana Jones. Medan själva produktionen försöker vara en ganska realistisk skildring av hur dylika expeditioner gick till på den här tiden. Och man har en hel del att gå på, ety detta är en BOATS. Percy Fawcett har funnits i verkligheten och försvann på den sista expeditionen han genomförde i syfte att bevisa stadens existens. Därför är beskrivningen tryfferad med vedermödor som hällregn, svält, aggressiva urinvånare som är pricksäkra med blåsrören och svirrande insekter. Särskilt Charlie Hunnam verkar har ringt Christian Bale för att få lite svält-tips från den förres The Machinist-erfarenhet.

Men The Lost City of Z anstränger sig samtidigt för att göra anrättningen avsevärt mer dramaturgisk än vad verkligheten låter ana. Inte mindre än åtta olika expeditioner är komprimerade till tre. Betydligt färre än 100 pers omkom i försöken att återfinna Fawcett efter hans försvinnande. Hans teorier blev inte utskrattade enbart på basis av ingrodd rasism, utan att man i samtiden var övertygad om att Amazonas jordmån omöjliggjorde en civilisation av de magnitud som Fawcett talade om. Det finns heller inga tecken på att Fawcett själv var riktigt så demokratiskt lagd gentemot de sydamerikanska urinvånarna vill göra gällande. Slutligen ber The Lost City of Z också sin publik att tro på att Charlie Hunnam och Sienna Miller ska föreställa Tom Hollands föräldrar.

Det är förstås lockande att med en så här pass rejäl historia lägga mycket fokus på just expeditionerna och umbärandena. Men jag undrar om det inte hade varit betjänt av att istället dyka lite djupare i den här besattheten som förvisso verkar drabba många upptäcktsresande. Till viss del blir förstås ett sådan fokus svårare att jonglera eftersom historien sträcker sig över ungefär 20 år.

Men jag tycker aldrig att det blir tillräckligt tydligt varför Charlie Hunnam gång efter annan överger en familj som han enligt filmen älskar innerligt. Därmed förpassas också Sienna Miller till den välbekanta, men trista, rollen av hemmavarande och stöttande maka. Hon får vid ett tillfälle (sannolikt djupt anakronistiskt) ifrågasätta varför hans manliga resande alltid ska få företräde framför hennes kvinnliga aspirationer utöver att vara ensamstående mor och maka till en resande man men det blir aldrig något mer än denna enda scen. Ännu mindre begripligt är vändningen som görs av Tom Hollands son Jack Fawcett. Jag hängde i alla fall inte alls med på hur han gick från att nästan hata sin frånvarande far till att bli dennes störste försvarare och expeditionsmedhjälpare.

En filmtittare är sällan nöjd. I fallet The Lost City of Z hade jag som sagt velat ha mer psykologi eller mer frejdigt äventyr. I nuläget känns det som om den ”sanna” berättelsen om Percy Fawcett blev varken hackad eller malen. Jag ser dock att många kritiker talar om filmens ”grandeur”, så förbehållet måste kanske bli att den tjänar på att ses på storduk?

Kleiner Mann – was nun? (1932)

alt. titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?, Little Man, What Now?

I likhet med Hans Falladas sista bok, Ensam i Berlin, är originaltiteln på dagens bok mer pregnant, spetsigare, mer ödesmättad. Hur ska det gå för Pinnebergs? skulle nästan kunna vara en lättsam fars. Samtidigt är den svenska titeln ändå inte så dum för när man väl börjat läsa så är det den allt överskuggande frågan man bär med sig.

Ja, hur ska det egentligen gå för Johannes Pinneberg och hans Emma Mörschel, Lämmchen kallad? Hela spektaklet öppnar upp med den välbekanta tragiken hos ett (allt för?) ungt par som varit lite för heta på gröten och lite för oförsiktiga. När de äntligen tar sig för att göra ett förbjudet besök för att prova ut ett pessar är det redan för sent.

Bröllopet är en rask och borgerlig procedur som inte gör någon glad förutom brud och brudgum. Smekmånadsesan består av tågfärden till Johannes hyresrum i Ducherow där han är bokhållare, ett jobb som egentligen inte alls betalar sig tillräckligt bra för att försörja ett par som dessutom snart ska få barn.

Boken utspelas i Falladas samtid och vi får därmed en inblick i ett Tyskland som fortfarande är en Weimarrepublik men som står i begrepp att inom kort lämna över rikskanslerämbetet till en viss herr Adolf Hitler. Vad mig anbelangar upprepar Fallada konststycket från Ensam i Berlin. Jag blir lika indragen i livet för de unga tu som jag blev av Anna och Otto Quangel. Jag hejjar utan tvekan på Johannes och Lämmchen, eftersom Fallada lyckas måla upp dem som vanliga, hederliga människor vilka dessutom verkar tycka innerligt om varandra. Om än dumdristigt unga för att skaffa familj i ett Tyskland som är märkt av ekonomiska nödtider.

I det avseendet blir Pinnebergs ändå till något av en stereotyp. För visst känner vi igen det deprimerande sluttande planet, där Johannes tvingas till allt fler och större förnedringar för att kunna behålla ett jobb som bara ger mindre och mindre i plånboken. Samtidigt vinner framställningen som sagt på Falladas psykologiska fingertoppskänsla och franka berättande (redan här ser vi alltså hans ”nya saklighet”).

Förutom de förutsägbara individuella konsekvenserna av att tvingas sälja på ackord (Johannes blir knappast en bättre försäljare av pressen, däremot en mer desperat sådan) beskriver Fallada också med osviklig pricksäkerhet hur det påverkar kollektivet. Tidigt i boken finns det risk för att en av tre anställda ska få sparken. Alla tre kommer överens om att stå enade mot arbetsgivaren och hota med att säga upp sig på fläcken om en av dem förlorar jobbet. Men i samma stund som bilan har fallit är löftet förstås glömt av de som kommit undan och solidariteten puts väck.

Så här i backspegeln är det förstås intressant att Johannes vid ett tillfälle kommenterar att för den lille mannen som han själv finns bara två politiska alternativ gentemot storpamparna (de som bor i flotta villor, äger enorma Grand Danois-hundar och förvägrar i det längsta sina tjänstekvinnor deras futtiga mark): kommunisterna eller nationalsocialisterna. Men han är inte lagt åt politisk agitation och i slutänden är han mer eller mindre malen till stoft, nedbruten, av den obönhörliga samtiden.

Andra spännande detaljer är den förhållandevis ingående beskrivningen av det lilla sociala skyddsnät som ändå fanns på plats med krispengar och sjukkassa – när Lämmchen fött sin lille Klimp finns några mark att hämta ut i ersättning. En av Johannes kollegor är också ivrig förespråkare för, samt utövare av, kroppskultur och släpar med sin unge vän på en avklädd kväll i badhuset.

Hur ska… är en bok om den lille mannen och saknar därmed det episkt svepande perspektivet från Ensam i Berlin. Den är heller inte riktigt lika humoristisk, även om det absolut finns beskrivningar och händelser som gör att man drar på munnen. Samtidigt kan det vara värt att veta att det är en av de böcker som gjorde att bland andra Thomas Mann tyckte att det var ok att kritisera Fallada för att vara allt för undfallen gentemot NSDAP när partiet väl kom till makten. Författaren strök nämligen en rejäl portion av innehållet och omvandlade exempelvis en slagsmålsivrig SA-buse till fotbollshuligan. Det i sin tur gjorde att verket kunde komma i nytryck ända fram till 1941 och då vara det främst pappersbristen som satte stopp.

Men återigen har alltså Fallada lyckats leverera en bok som känns äkta, angelägen och med ett synnerligen välplacerat pekfinger på samtidspulsen.

Bombshell (2019)

alt. titel: Bombshell – När tystnaden bryts, Opgørets time, Scandale, Bombshell – Das Ende des Schweigens, Bombshell – La voce dello scandalo

Den blonda bombnedslaget, Jean Harlow, introducerades med följande ord i filmen Bombshell från 1933: ”Lovely, luscious, exotic Jean Harlow as the Blonde Bombshell of filmdom!” En blondin som drygt 80 år senare orsakade, snarare än var, ett bombnedslag var den från Fox News avskedade journalisten och programledaren Gretchen Carlson.

Efter att under många år ha stått ut med såväl nedsättande kommentarer och sexuella trakasserier, som successiva degraderingar karriärmässigt stämde Gretchen VD:n Roger Ailes. Till en början kämpade stämningen i motvind, särskilt som många av kvinnorna på Fox News ställde sig bakom Ailes (du är inte en i gänget om du inte har en T-shirt med texten ”Team Roger”). Men undan för undan trädde fler och fler kvinnor fram för att vittna om den höge chefens systematiska trakasserier under årens lopp. En av dem var välkända nyhetsankaret Megyn Kelly.

Kelly berömmer sig med att inte bara snabb- utan också storkäftad. Hon är en kaxig och självsäker kvinna, ett perfekt exempel på den typen av person som Roger Ailes gärna stöttade. Delade med sig av råd och stöd, absolut, men kom också med förtäckta hot och anspelningar på vikten av ”lojalitet”. Roger Ailes kräver bevis för att du är en soldat i frontlinjen, att du är beredd att göra vad som krävs för att ta dig dit du vill.

Bombshell påminner en hel del om Klubben. Det är först i backspegeln man tydlig kan se den djävulskt snärjande systematiken varmed Roger Ailes och sådana som han ser till att hålla sitt maktövertag. För det är ju det som är det luriga – allt handlar egentligen om makt, men de som spelar spelet försöker hela tiden ta ned det till en individuell nivå. Vadå, tar du illa upp för att jag ger dig komplimanger? Du är tillräckligt snygg för att vara på TV… Jag har aldrig behövt trakassera en kvinna för sex i hela mitt liv!

Och på samma sätt som alla gärna vill tro att en ”riktig” våldtäkt är en överfallsvåldtäkt från en vilt främmande människa, har många svårt att ta in att tuffa, men rättvisa, Roger skulle göra sig skyldig till något så tarvligt som sexuella trakasserier. Hur många kvinnor har han inte hjälpt i deras karriärer?! Hur många uppskattande ord har han inte när någon gjort ett bra jobb? So what om han vill se lite ben på de kvinnliga programledarna? It’s a visual medium, baby…

Bombshell är alltså den (hyfsat) sanna historien om hur en av amerikansk TV:s tyngsta namn faktiskt fick sparken från stockkonservativa Fox News. Jag gissar att kavalkaden av välkända namn på skådespelarsidan är en signal om hur många som gärna velat vara med för att fördöma Ailes. Och rikta en stålhättad känga mot Fox News som nyhetskanal och arbetsplats (“This is an island of safety and truth”). Samt plussa på par bonus-sparkar mot den dåvarande republikanske presidentkandidaten. Ni vet, han vars efternamn börjar på “T” och rimmar på “dump”.

I förgrunden står tre skådisar, vars status ganska väl matchar deras rollfigurers. Nicole Kidman är den äldre och erfarna Gretchen, Charlize Theron är den peakande Megyn och Margot Robbie är det knoppande löftet Kayla. Mot dem står en John Lithgow som jämfört med särskilt Theron tyvärr inte får bli så mycket mer än John Lithgow i rejäl fatsuit.

Bombshell är en strikt kronologisk BOATS som sannolikt inte lär överraska tittaren i någon större bemärkelse. Det den ändå lyckas göra, förutom att berätta sin (hyfsat) sanna historia, är faktiskt att tydligt visa på hur den här typen av beteende – så länge det får pågå inför så att säga öppen ridå – skuld- och skambelägger offren istället för förövaren. När Lithgow fått Robbie att halvstrippa för honom på hans kontor är det hon som ber honom att för guds skull inte säga något om saken. När anklagelserna börjar torna upp sig mot Lithgow uttrycker många fortfarande beklagande, snarare än ilska eller upprördhet. Attans, vilken otur han haft, den där Roger!

Quo Vadis, Aida? (2020)

År 1994 var det första gången den nymornade staten Bosnien-Hercegovina (då fortfarande Republiken Bosnien och Hercegovina) anmälde en film till Oscars-kategorin Best International Feature Film. Efter De hårda åren är det dock ett rejält hopp fram till 2001 års Ingenmansland. Vad det där hoppet beror på torde inte vara något större mysterium för någon med ens den mest rudimentära kunskap om Europas moderna historia.

Quo Vadis, Aida? utspelas bara ett år senare, 1995, och skådeplatsen är östra Bosnien. Närmare bestämt staden Srebrenica och ett trångt mötesrum, fullt med spända, rökande män och en kvinnlig tolk. FN-officerarna på plats menar att staden är säker eftersom man gett de serbiska styrkorna ”ett ultimatum”. Ett ultimatum som bara timmar senare föga förvånande visar sig vara mindre värt för generalöverste Ratko Mladić än ett dasspapper (vilket rimligtvis är hårdvaluta i krigstider så det är kanske en olämplig liknelse).

Filmen låter alltså Srebrenicamassakern utspelas inför publikens ögon via tolken Aida, en före detta gymnasielärare som allt mer desperat försöker säkra överlevnaden för maken Nihad samt sönerna Hamdija och Sejo. Ett beprövat grepp förstås, men ett som funkar. Vi behöver kopplingen till Aidas lilla familj för att kunna fästa blicken någonstans i vidrigheten som sagts vara den grövsta krigsförbrytelsen som ägt rum i Europa sedan andra världskriget (risken finns att det är en beömning som snart får lov att revideras).

Jag skulle säga att den största styrkan i Quo Vadis, Aida? är dess osentimentala ton. Regissör och manusförfattare Jasmila Žbanić tar inte till många knep för att vrida om känslomässiga knivar, Det behövs heller inte eftersom händelseförloppet talar för sig självt. Efter att ha läst på en smula efter titt är mitt intryck att Žbanić till och med hållit igen en hel del i sina beskrivningar av vad som verkligen försiggick vid FN-högkvarteret i byn Potočari utanför Srebrenica, dit 25 000 bosniaker tog sin tillflykt när Mladić trupper invaderade staden.

Eller ja, invaderade och invaderade. Där Žbanić kanske inte hållit igen riktigt lika mycket är beskrivningen av den totala flatheten och undfallenheten som både FN och Nato uppvisar i förhållande till Mladić och den serbiska militären. Mladić uppvisar exakt så mycket brutalitet, hånfullhet och nedlåtenhet som han uppenbarligen känner sig helt säker på att komma undan med medan FN-officerarna på plats tvingas till tandlöshet när deras övre befäl gör sig oanträffbara (”Are you telling me the entire chain of command is vacationing?!”). Utan någon i ryggen kan knappa 400 FN-soldater inte göra så mycket för att rädda 25 000 flyktingar. Den obekväma fråga Quo Vadis, Aida? ställer är dock om det är rimligt att de inte kan göra ett dugg. Inte ens den närmaste familjen till deras egna anställda tolkar vågade man sätta på undantag av rädsla för att förarga Mladić.

Frågan Quo Vadis? – Vart går du? – ställdes redan i de apokryfiska Petrusakterna. Aposteln Petrus är på flykt undan korsfästelse och möter en återuppstånden Jesus. Petrus frågar då ”Quo Vadis?”, varpå svaret blir ”Rōmam eō iterum crucifīgī”. Ungefär ”Jag ska till Rom för att åter bli korsfäst”, ett svar som får Petrus att bli så skamsen att han tar skeden i vacker hand och återvänder för att bli kristen martyr. Jag tror dock inte att Žbanićs syfte med sin film är att hylla alla Srebrenicas döda som martyrer eller mena att de alla fullt frivilligt borde ha ställt sig framför serbernas skjutvapen för att bli martyrer.

Jag uppfattar att frågan snarare är ställd till landet som helhet. Filmens slut skulle kunna tolkas som en öppen fråga där Aida får vara en slags stand-in, hennes riktningslöshet är också Bosnien-Hercegovinas riktningslöshet. Vart ska ett land med den historien gå härnäst? Svåra frågor där Žbanić uppenbarligen väljer att inte leverera något tvärsäkert svar.

The Northman (2022)

Den unge prins Amleth tvingas åse hur hans far, kung Aurvandill, mördas av hans farbror Fjölnir (hädanefter lämpligen omdöpt till Fjölnir den broderlöse). Svärandes evig hämnd flyr Amleth över havet mot ett ovisst öde. Flera år senare har han lyckan att tillhöra ett gäng som gillar att snaska flugsvamp och klä sig i vargskinn innan de attackerar oskyldiga bosättningar i syfte att plocka åt sig lite fräscha trälar.

Fortsätt läsa ”The Northman (2022)”

Musikalvecka: In the Heights (2021)

I början av In the Heights får vi lära oss att ”sueñito” betyder ”liten dröm”. Men ingen av de Wahington Heights-invånare vi möter drömmer särskilt små drömmar. Usnavi vill återvända till Dominikanska republiken och köpa tillbaka sin pappas gamla affärsverksamhet. Vanessa vill bli modedesigner medan Benny vill ta över sin chefs taxiverksamhet. Chefen, Mr. Rosario, drömmer i sin tur om att kunna bekosta dottern Ninas studier vid Stanford. Salongägaren Daniela hoppas på bättre affärer med en flytt av salongen till Bronx. Guidade av Usnavi får vi stifta bekantskap med Manhattan-kvarteren och alla dess invånare under tre heta juli-dagar.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: In the Heights (2021)”

Musikalvecka: Encanto (2022)

Första filmen ut i 2022 års musikalvecka. Nytt och animerat!

***

alt. titel: Encanto, la fantastique famille Madrigal

Den stora familjen Madrigal är inte bara magiskt begåvade samt begåvade med ett magiskt hus, utan också beskyddare av hela det omgivande lilla colombianska samhället. Superstarka Luisa hjälper till med allt från förflyttning av åsnor och pianon till stenbrytning och husbyggen. Förutom en ändlös räcka av felfria hår-dagar har perfekta Isabel också gröna fingrar och får hela byn att blomstra. Fingerfärdiga Julieta kan baka och laga mat som är både närande och helande för allt som kan fattas den mänskliga kroppen. Och över hela familjer regerar den respektingivande Abuela, Julietas mamma samt Luisa och Isabels mormor. Den första att få ta emot Madrigal-familjens magiska krafter.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Encanto (2022)”