You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.
Wrestling i Norwich är ingen lek. Kallad ”freak” av de snygga tjejerna? Suck it up… Soptunnelock i fejjan? Svider lite… Bowlingklot på kulorna? Funkis… Det är kanske ingen större hemlighet att vi snackar den absoluta blåbärsklassen av wrestling här. Men det hindrar ju inte att blåbären har drömmar om bigger ’n better things.
Familjen Knight och deras wrestling-adepter i WAW (World Association of Wrestling, Norwich-avdelningen) försöker idogt få uppmärksamhet för sitt idrottsvärv från det aningen mer kända WWE (World Wrestling Entertainment). Men trots att en massa auditionvideos skickas till wrestlingens hemland USA går det trögt. Familjen har tajt med cash och pappa Ricky funderar på om han ska behöva gå tillbaka till ett liv av väpnade rån för att få familjeekonomin att gå ihop.
Men så kommer den – den stora chansen. Syskonen Zak (aka Zak Zodiac) och Saraya (aka Paige) blir kallade till liveaudition i London (”It’s like The Hunger Games”). Ska de hålla ihop under tränaren Hutch Morgans granskande öga?
Trots att Fighting with My Family inleder med frasen ”A True Story” är jag nog inte den enda som tänkte ”Yeah, right…” Inte minst eftersom filmen börjar med en smått skruvad scen där Nick Frost och Lena Headey som Rick och Julia Knight inte gör några försök att sära på sina bråkande telningar Zak och Saraya utan istället ivrigt visar dem hur man på bästa sätt tar strypgrepp på den andre.
Men till viss del ligger ju den här ”yeah, right…”-känslan över wrestling som fenomen. Hela familjen Knight sätter maten i vrångstrupen när Zaks blivande svärföräldrar begår dödssynden att fråga vem som egentligen bryr sig om ”sporten” – alla vet ju att det är fejk? Efter att ha läst på lite förstår jag att wrestling-fans föredrar termen ”scripted”, alltså att det finns ett noga uttänkt manus för varje match och ett lika noga uttänkt narrativ för varje enskild fribrottare. Vilket i sin tur gör att betydelsen av att skrapa ihop en formell organisation som har mandat att bestämma allt detta för sina brottare det först nu går upp för mig.
Vince Vaughn påpekar förvisso, i rollen som Hutch Morgan, att wrestling är ”soap opera in spandex” men det står snart klart att huvudpoängen för manusförfattaren och regissören Stephen Merchant inte är sportens show-element. Och innan vi går vidare: jo, Fighting… bygger faktiskt i någon mån på den brittiska wrestlaren Paiges karriär, första gången berättad i dokumentären The Wrestlers: Fighting with My Family från 2012.
I likhet med Merchants tidigare Cemetary Junction bjuder Fighting… verkligen inte på något nytt rent tematiskt. Det är en klassisk sport-underdog-historia där både Zak och Saraya under filmens gång tvingas Hitta Sig Själva och Förstå Vad Som Är Viktigt. Vid ett par tillfällen passar manuset dessutom på att låta sina rollfigurer rakt upp och ned uttala de känslolägen som publiken egentligen inte har några större problem att uppfatta på andra sätt. Fighting… gör heller inte mycket för att störa kontrasten mellan halvkriminella, men i grunden oförargliga, britter (”Champagne! Run down to the corner shop and nick a bottle…”) och krass amerikansk businessmentalitet (”Only the fans can keep you on the roster”).
Styrkan sitter i en mild humor och en charm som påminner en hel del om den gänglige upphovsmannen själv. Hur Stephen Merchant fick för sig att göra en wrestlingfilm tillsammans med Dwayne Johnson (vilken förstås gör en cameo som ”The Rock”, en cameo som emellertid inte alls är lika stor som många affischer vill antyda) är dock en historia som känns värd en helt egen film.
Skådespelarprestationerna från Frost och Headey samt Jack Lowden och Florence Pugh (som Zak och Saraya) är också så pass innerliga att jag verkligen blir engagerad i den något märkliga familjen, särskilt när det gäller syskonrelationen mellan Zak och Saraya. Fighting… gör det dessutom tydligt att engagemanget i wrestling inte bara räddade Ricky och Julia från brottslighet och hemlöshet, utan också är det enda alternativ till droger eller vandalism som står till buds för många av Norwich-ungdomarna. Familjen framställs som en skara entusiaster, vars satsningar faktiskt är värda vår beundran, hur amatörmässiga de än kan framstå (Ricky är exempelvis rask med att börja producera hemgjorda actionfigurer av sina kids).
Det lite ovana sammanhanget wrestling, familjekänslan och det faktum att Fighting… har en kvinnlig huvudperson gör att jag fastnar för denna Merchant-film i högre utsträckning än Cemetary Junction. I den mån man kan prata om fribrottningsgemyt finns det här i överflöd.
Annonser
Slow and steady wins the race. Det finns ett förfärande stort antal pocketböcker i våra bokhyllor vars omslag antyder lättsam thriller-skräck-deckar-advokat-action-underhållning. Jag har i de allra flesta fall ingen aning om hur de hamnade där. Så för att försöka motivera deras existens får de en efter en göra resan till badrummet där de läses högst fragmentariskt och snuttvis. Ingen läsning som gynnar författare av kaliber men det funkar för den typen av flygplanslitteratur.
Den senaste på tur blev alltså Nerve Endings av en viss William Martin. Titel och författare är på klassiskt 80-talsmanér skrivna en tjock, silvrig font och på omslaget syns en slags EKG- eller seismografisk kurva (den uppmärksamme läsaren noterar säkert att jag inte lyckades hitta igen just det omslaget). Tillräckligt intetsägande för att kunna handla om precis vad som helst med andra ord. Omslag och baksida smäller upp inte mindre än två Stephen King-rekommendationer (vilken vid det här laget var extremely hot shit efter Cujo, Christine och Pet Sematary): ”Impossible to put down” (undrar hur mycket kosing han gjort sig på den formuleringen?) och ”A thriller-reader’s joy – smart, scary, thought-provoking”.
Och visst är början dramatisk nog – utanför den fiktiva Maine-ön Easter’s Haven flyger en båt i luften och en välkänd TV-profil är död för omvärlden. Men sedan tillåts vi läsare mer eller mindre glömma bort den där ön eftersom vi nu får följa njursjuke James Whiting som efter långt om länge får sin efterlängtade njurtransplantation. Han kan dock inte släppa tanken på sin donator och lyckas klura ut att det måste handla om TV-profilen Roger Darrow. Uppfylld av en ny livsvilja tar han sig därför till Los Angeles för att kontakta änkan Jeanne Darrow.
Jeanne har i sin tur precis börjat återhämta sig från förlusten och tittar igenom makens videoband som han spelade in under en lång resa genom USA, vilken slutade i hans Maine-död. Det tycks som om det kanske finns ett mysterium begravet i det hela, varför hon och James bestämmer sig för att återupprepa och återuppta Rogers undersökning av det allt större inflytande som det mäktiga bolaget MacGregor Communications verkar ha fått. Men det finns föga förvånande krafter som inte vill att detta inflytande ska exponeras och det kommer att bli en både farofylld och känslosam resa från kust till kust.
Tja, det är väl bara att konstatera att Stephen Kings löfte om en bok som skulle vara omöjlig att lägga ifrån sig kom på skam. Jag kan intyga att det gick alldeles utmärkt. Rent språkligt finns inte mycket att invända, Nerve Endings är välskriven så det räcker. Däremot innehåller de 400 sidorna betydligt mer än bara thriller och man får vara ganska uthållig för att faktiskt ta sig igenom det hela.
Både Jeanne och James har sina respektive bagage att släpa på och finns det förstås en liten, liten begynnande gnista mellan de två. Men i hur stor utsträckning ligger Rogers närvaro mellan dem och spökar? Jag kan också tycka att det blir olyckligt att vi tillåts glömma bort inledningen och Easter’s Haven så pass mycket under större delen av handlingen för när vi väl hamnar där på slutet känns själva platsen inte lika angelägen som den uppenbarligen gör för alla de inblandade.
Jag vet heller inte hur mycket jag ger för Martin som thriller-skapare. Hans ”andlösa” partier får inte sällan en ton av fars över sig eftersom han blandar in alldeles för många detaljer, element och personer i det hela. I en minnesvärd jaktscen handlar det inte bara om James Whiting och hans förföljare, författaren blandar också in en flicka på cykel, en liten pojke och hans far, två hundägare samt en Blazac-läsande student.
Men en sak gör läsningen värd alla de där 400 sidorna. Det visar sig nämligen att Det Onda Företagets djävulska komplott bland annat handlar om ”Respondsible”, ett slags röstningssystem kopplat till folks TV-apparater. Med hjälp av det finns exempelvis möjligheten att förringa politiker i TV-sända debatter och därmed se till att de inte väljs. Det hela säljs in på följande vis: ”With Respondsible, we can protect our freedoms and project our independence from our own living rooms. Think of it, simply by pushing buttons, we can let the world know how we think.” I det avseendet är Nerve Endings riktigt skrämmande – det är som om Martin sett rakt in i framtiden. And it’s not a pretty sight.
alt. titel: Eldfågeln
Den världsberömde baryton-sångaren Mario Vanni har bestämt sig. Han kommer inte på några villkors vis sätta sig fot i ett land där isbjörnar knallar omkring på gatorna och vars klimat kräver att han tar på sig ett så ovärdigt plagg som långkalsonger. Skit samma att den världsberömda Stockholmsoperan lagt fram ett synnerligen generöst erbjudande, han åker inte. Basta!
Men impressarion Spinky (vars uttal röjer en misstänkt svensk accent) vet hur man ska handskas med tempramentsfulla konstnärssjälar. Vanni ska uppträda på en biograf och som av en ren händelse visar biografen en kort (det är i alla fall vad Spinky säger till Vanni, men det är lögn, den än inte alls särskilt kort) dansfilm innan sången ska ta vid. Innan dansen är till ända är Vanni störtförälskad i ballerinan som råkar höra till…you guessed it…Stockholmsoperan. Han beställer omgående ett halvt dussin yllekalsonger och klär sig i päls.
Men väl på plats blir det inte som han tänkt sig. Prima ballerinan Linda Corina låter sig inte imponeras av av italienska smörsångare och är dessutom förlovad med scenmästaren Frank. Den senare detaljen är dock snart röjd ur vägen efter att Franks mor haft ett allvarligt samtal med sonens fästmö. Det kan väl aldrig vara rättvist mot Frank att Linda bara tänker på sitt dansande och inte är det minsta intresserad av att bli hemmafru och mor?!
Linda får förstås dåligt samvete och slår upp förlovningen. Öppet fält med andra ord för en viss italiensk smörsångare att utöva sin magiska charm.
Nä, det här blev ju ingen lustig avslutning på min Hasse Ekman-kavalkad. Eldfågeln tycks ha varit ett uttryck av ren hybris för producenten Lorens Marmstedt, tillika make till ballerinan Ellen Rasch som spelar Linda. Steg ett var att Hasse Ekman skulle producera den dansfilm som Spinky och Vanni tittar på i början. När den väl var klar tyckte Marmstedt tydligen att det skulle vara trevligt om den kunde infogas i en långfilm och där sitter vi nu med Eldfågeln.
Projektets ambition går inte att ifrågasätta – filmen är i färg och alla skådespelarna, från Eva Henning och Georg Rydeberg till Tito Gibbi, talar engelska. Det säger sig självt att ett annat språk kan sätta hämsko på skådespelandet men det är knappast Eldfågelns största problem. Ska jag vara helt ärlig tänkte jag inte ens på det, vilket kanske säger något om skådespelarnivån som krävs i den här filmen.
Själva historien är nämligen, precis som i musikalsammanhang, egentligen bara en skral uppsättning krokar där de olika dans- och sångnumren kan hängas upp ett efter ett. Det sker inte mycket av fördjupning för vare sig historia eller de olika rollfigurerna. Det faktum att Ekman gjort Linda till en kvinna som bestämt säger nej varje gång någon försöker pressa henne att ge upp dansen kan jag förstås inte låta bli att tycka om, men hon blir aldrig heller mer än det. Förutom möjligen då också änglalikt god för att på bästa sätt kontrasteras mot balettkollegan Alice som är en intrigmakerska av rang. Bara för att understryka hur ovärdig Alice är får hon stå och nonchalant röka under en kostymprovning samt fara ut i ovettigheter mot sina hjälpredor.
Lindas godhet spiller tyvärr över i en vändning som filmen tar alldeles för lätt på för att den ska ha en chans att bita sig fast lite mer. Under ett gräl lappar Mario till Linda (han är ju ändå en hetlevrad sydlänning) som faller och slår i huvudet. Hon förlåter honom givetvis omgående: ”vi sade båda saker som vi inte menade” (nej Linda, Mario sade inte något, han slog dig…). Men fallet visar sig ha fuckat upp Lindas känsliga balansorgan, vilket innebär att hon inte kan dansa längre. Ekman väljer att uteslutande fokusera på hennes sorg över att tvingas lämna det som under så många år varit hennes enda riktning i livet. Det faktum att det faktiskt var Marios fel att hon fick skadan till att börja med nämns inte med ett ord, vare sig av henne eller av filmen.
Sedan är jag inte tillräckligt av balett- eller operaentusiast för att finna något större nöje i de evighetslånga dansnumren. Eldfågeln blir under de här segmenten direkt tråkig och något jag skulle ha snabbspolat mig förbi om jag bara kunnat.
Nej, här måste jag säga att Ekman trampade rejält snett när det gäller val av innehåll. Kanske filmar han dansnumren på ett tekniskt helt nyskapande sätt men det är jag i så fall allt för oinsatt för att fånga upp. Det enda jag tog med mig var faktiskt att notera hur förtjust Ekman tycks vara i att låta kameran och rollfigurer röra sig bakom kulisserna. Särskilt tydligt var det förstås i Flickan från tredje raden där Ekman och Hennings samtal helt utspelas bakom scenen. Och visst finns det något suggestivt och spännande med en värld som kan plockas ihop, staplas och läggas upp på hyllor. Men det är inte nog för att sätta fyr på den här fågeln.
Sista filmen ut i det lilla Ekman-temat alltså. Klart det hade varit trevligare att kunna avsluta med en kvalitetsfilm som Flicka och hyacinter, men nu var det slumpen som fick styra. Hoppas att jag kunnat göra någon lite nyfiken på denne svenske regissör. Själv är jag inte alls oäven inför utsikten att det finns fler filmer kvar att pröva på. Glöm heller inte att kolla upp boken The Man From the Third Row av Fredrik Gustafsson om du är nyfiken på att läsa på lite om Ekman och den svenska filmen.
Men, vänta! Det är ingen hejd på temafrenesin den här våren. Nästnästa måndag är annandag påsk vilket innebär att jag och bloggkollegan Filmitch sparkar igång vår anrika musikalvecka för sjunde året i rad. Visst hänger ni på?
Välkommen till England anno 1818. Ett England där folk dör som flugor i lungsot. Ett England där Hampstead fortfarande är en lantlig by, belägen en dryg halvmil från Londons centrum. Här träffar den unga Fanny Brawne poeten John Keats via gemensamma bekanta. Till en början tycks Keats lyssna på sin gode vän Charles Brown när det kommer till Fanny – en sådan flicksnärta, mest intresserad av fashionabel sömnad och utan en förmögenhet som skulle kunna bekosta en poetmakes värv, är inget för hans briljante vän.
Men när Keats bror Tom går bort i…wait for it…lungsot och Fanny visar stor medkänsla börjar han inse att hon kanske inte är den tanklösa flört han har tagit henne för. Då har hon redan sett till att införskaffa Keats tunna poesivolym Endymion och fångats av dess romantiskt svärmiska stämning. Hon ber honom om lektioner i ”the craft of poetry” och undan för undan växer de unga tus kärlek till varandra. Men John delar broden Toms taskiga lungkonstitution samtidigt som han inte har några som helst utsikter att försörja vare sig fru eller familj.
Jane Campion är regissörsnamn som alltid gör mig nyfiken även om det kan ta en så där tio år innan jag till slut kommer mig för att se en av hennes filmer. I Bright Star är det Abbie Cornish och Ben Wishaw som får porträttera filmens kärlekspar. En relation som länge hölls för fullkomligt osannolik av Keats beundrare, vilka livligt föreställde sig ”the tortures to which she subjected a noble spirit with her dancing-class coquetries”.
Men om man ska tro Bright Star finns ett jämlikt och innerligt förhållande mellan John och Fanny. Det som står mellan dem är de hårdhjärtade omständigheter som en oförstående omvärld sätter upp, snarare än någon brist i själarnas gemenskap. Fannys mor är inte emot dotterns hjärtevän på andra grunder än rent ekonomiska medan det är en helt annan sak med vänner Charles Brown. En bufflig typ som tycks mer än lovligt svartsjuk på kjoltyget som är ute efter hans begåvade polare.
Charles Brown spelas (något överraskande för min del) av en bullrig samt extremt skotsk Paul Schneider. Han länder lite välbehövligt liv till berättelsen men det är Abbie Cornish Fanny som sticker ut. Möjligen enbart på grund av att jag tidigare inte tycker mig ha haft någon uppfattning om henne som skådespelerska men här är hon som sagt mycket duktig. Ben Wishaw är aldrig någon som jag fäst mig vid och så heller inte den här gången. Däremot var det roligt att känna igen Thomas (Brodie) Sangsters särpräglade ansikte i rollen som Fannys yngre bror Samuel. Som för övrigt dog av…gissa vad?
Eftersom det är Jane Campion vi snackar om här är förstås Bright Star fullkomligt utsökt rent visuellt. Själva historien och även framförandet andas en tillknäppt återhållsamhet som understryker den kyska men givetvis utomordentligt romantiska kärleksaffären. Tyvärr är den också utomordentligt trist. Jag kan inte uppamma något som helst intresse i vare sig John och Fannys svårigheter att Få Varandra eller i deras diskussioner om poesi.
Den klassiska BOATS-fällan med andra ord, här dessutom ytterligare nedtyngd av kostymdramats strikta ramar. Alltså att jag blir mer nyfiken på historien bakom filmen (det vill säga T och S i BOATS:en) än fängslad av filmen i sig. Bara upptäckten att Keats i ett brev kallade Fanny ”beautiful, elegant, graceful, silly, fashionable and strange” första gången han träffade henne var mer fantasieggande än Bright Stars två hela timmar.
Det är inte särskilt svårt att förstå att något är allvarligt fel mellan högutbildade brittiska paret Perry och Gail (för oss som tvingas titta på, alltså). Istället för att stöna av välbehag när Perrys händer far över hennes kropp i den där marockanska hotellsängen börjar Gail gråta. Sammanbitet och med tillkämpad älskvärdhet äter de senare middag med varandra, en middag som avbryts av att Gail får ett jobbsamtal på mobilen. Det är svårt att avgöra om Perry tycker att det är skönt att bli av med den gemensamma middagspressen eller blir irriterad över att hon prioriterar jobbet framför deras försök att hitta gnistan.
Han får dock anledning att börja tänka på helt andra saker när han blir inbjuden till ett annat sällskap på restaurangen. Tempramentsfulle ryssen Dima bjuder på svindyrt rödvin och lockar med värsta partajet någonstans i Marrakech labyrinter. Motvilligt låter sig Perry övertalas och vips har han varit borta hela natten. Dessutom verkar Dima vara en bekantskap som är svår att skaka av sig, han kommer ständigt med förslag på tennismatcher och visst vore det väl trevligt om Perry och Gail kunde vara med och fira dottern Nataschas 16-årsdag?
Trots Gails irriterat rynkade ögonbryn har Perry plötsligt åtagit sig att göra Dima en liten tjänst. Eller liten och liten… Perry kanske tror att den är liten, men att överlämna information från en man som jobbar för den ryska maffian till MI6 är inget ärende man bara kan avhända sig utan konsekvenser. Plötsligt är både Perry och Gail indragna i ett tjuv- och rackarspel som sätter både deras förhållande och personliga lojaliteter på prov.
Our Kind of Traitor är snabb att beskriva sig själv som en John le Carré-thriller och det var också på den premissen som jag började titta på filmen. Pratspionerier kan vara nog så underhållande om det bara är kompetent gjort. Döm om min förvåning när förtexterna avslöjar en veritabel parad av förtroendeingivande skådespelarnamn: Naomi Harris, Ewan McGregor, Stellan Skarsgård och Damien Lewis.
Särskilt Damien Lewis tycker jag funkade mycket bra som den här grå spiontjänstemannen i lårkort beige trenchcoat. En bakgrundsgestalt vars bevekelsegrunder förblir luddiga för alla inblandade. Det är väl främst hans agerande som det är meningen att man som tittare ska ifrågasätta i sann le Carré-anda.
Men jämfört med äldre John le Carré-berättelser (Our Kind of Traitor publicerades 2010) tycker jag att filmen blev lite väl tillrättalagd. Huvudpersonen är inte en desillusionerad spion som ges anledning att tvivla på allt, utan den i grunden rättrådige och hederlige (i allt utom sexuella affärer) Perry. En roll som förstås passar trevlige Ewan McGregor som hand i handske. Att han fördömer antydningar om att offra en hel familj på altaret för ”the greater good” känns inte särskilt överraskande. Inte heller att han och Gail under strapatserna hittar tillbaka till varandra.
Regissören Susanna White har tidigare främst arbetat med TV och gör på det hela taget ett kompetent arbete. Our Kind of Traitor bjuder rent visuellt på lite mer än bara pang-på-rödbetan-kameraarbete men är kanske mer tilltalande i sitt bildberättande än vad manuset har lyckats åstadkomma vad gäller händelse- och karaktärsutveckling.
Our Kind of Traitor är helt ok för en lagomt såsig fredagskväll när det inte gör något att man glömt 90% av innehållet på lördagsmorgonen.
Idag kör jag en fuling och återvinner en redan skriven text, publicerad för ungefär fyra och ett halvt år sedan. Flicka och hyacinter var den första Ekman-film jag såg och sannolikt också en av regissörens mest välbekanta titlar. Inte så förvånande, ety den är mycket bra. Därför har det också setts av flera i filmspanargänget: Fiffis filmtajm, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Movies-Noir.
***
alt. titel: Girl With Hyacinths
Jag är sorgligt okunnig om svensk film (möjligen för att jag tillhör det där släktet som tenderar att säga ”bra film för att vara svensk…”) och är därför inte särdeles välbekant med Hasse Ekman. Inte alls faktiskt. Så när en vänligt sinnad filmspanarkollega sätter en film som jag hört mycket gott om i nävarna på mig och dessutom tillhandahåller draghjälp i form av sampostning är det bara att tacka och bocka (eller kanske niga i mitt fall, men min hovnigning lämnar en del övrigt att önska).
En ung kvinna hittas hängd i sin lägenhet. Polisen söker upp grannarna, paret Wikner. Inte bara för att de är hennes grannar utan för att den olyckliga också testamenterat alla sina ägodelar till dem. Anders Wikner är författare och som en sådan nyfiken på mänskligt elände. Han blir också fascinerad av den bortgångna Dagmar Brink genom en titt i hennes bokhylla (”visa mig din bokhylla och jag ska visa dig vem du är” funkar alltid) där Karin Boye trängs med Edith Södergran. Hade filmen varit femton år yngre hade nog Sylvia Plath kunnat plath(sa) där också.
Han bestämmer sig för att ta reda på varför Dagmar tog livet av sig eftersom hon inte tillhandahöll något som helst svar på den gåtan i sitt avskedsbrev. Startpunkten blir den försupne konstnären Elias Körner och hans tavla ”Flicka och hyacinter” men allt eftersom trådarna från Dagmars liv nystas upp visar det sig att ingen någonsin riktigt kommit henne in på livet. Hon skulle rentav kunna använda som illustration för Churchill-uttrycket ”a riddle wrapped in a mystery inside an enigma”.
Detta är förstås optimala omständigheter för en film – inga som helst förutfattade meningar och därmed inga varken höga eller låga förväntningar. Eller jo, det är klart att jag inte tror att filmen ska vara en intetsägande mellanmjölksprodukt men så mycket blankare är det nästan svårt att vara i dagens uppkopplade läge.
Det finns säkert mer lämpliga referenser till Flicka och hyacinter, men själv har jag svårt att inte koppla historien och dess detektivartade upplägg till den nio år äldre Citizen Kane. Utseendemässigt med för den delen. Orson Welles använde en betydligt grandiosare scenografi än Hasse Ekman, men filmernas noir-artade foto som arbetar hårt med ljus och skugga (mest skugga förstås) påminner i mina oerfarna ögon om varandra.
Anders Wikner (eller ja, Ulf Palme egentligen) träffar både hög och låg under sina efterforskningar – Dagmar frotterade sig med både bankdirektörer och revyskådespelerskor. För min del kan jag tycka att några av de karaktärerna (särskilt Anders Eks konstnär och Karl-Arne Holmstens avdankade estradör) känns lite påklistrade och teatraliska men det är kanske bara för att de speglas mot den med rätta anonyme Wikner (han är ju egentligen bara det fordon vilket skjutsar historien vidare mot sin oundvikliga upplösning) och vårt isolerade mysterium. Dagmar, vilken i och med filmens inledning dödsdömd svävar genom sin egen historia och ständigt glider ur sina medmänniskors grepp.
Dagmar spelas av Eva Henning som vid den här tidpunkten var gift med regissör (och manusförfattare och produktionsledare) Ekman. Jag gillar henne som den i bästa fall melankoliska men allt som oftast djupt olyckliga ”fröken Ensam”. Särskilt alla de bilder där hon sitter vid pianot och låter känslorna spela över ansiktet. Berättelsen om Dagmar är bra konstruerad och framförd av Ekman, nyfikenheten och spänningen hålls hela tiden vid liv, men det är Henning som gör att vi som tittar dessutom bryr oss om henne. Kanske till och med hoppas att filmen inte ska sluta som vi ändå vet att den gör. Om man vill kan man se Flicka och hyacinter som en thriller, men Eva Hennings prestation gör att den i lika hög utsträckning kan ses som ett drama om hur olycklig kärlek kan lägga ett helt liv i ruiner.
Har du tänkt att se Flicka och hyacinter skulle jag rekommendera dig att inte ta reda på någonting om filmen. Jag var helt blank vad gäller upplösningen och det ger förstås en extra krydda till hela anrättningen.
alt. titel: The Girl From the Third Row
Skådespelaren Sture Anker är besviken på livet och hans publik är besviken på honom. Hur vågar den tidigare så humoristiske aktören nu stå på scen och hävda att livet är meningslöst för att därefter blåsa skallen av sig?!
alt. titel: Pestens tid
Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.
alt. titel: Amateurs
Kommunstyrelsen i den före detta bruksorten Lafors får en lika snillrik som dödsdömd idé. Man behöver lite mer variation i marknadsföringsarsenalen, främst tack vare att man försöker locka till sig den tyska lågpriskedjan Superbilly. Vad är väl billigare samt föredömligt inkluderande och demokratiskt än att låta ett gäng skolungdomar filma ”sitt” Lafors med sina mobilkameror?! I dagens samhälle kan ju alla vara regissörer.
För inatt, inatt är det du är det jag/å vi följer så lätt minsta motståndets lag/Mot en himmel som har nummer 7/inget kan stoppa oss nu.
That’s what HE said!