You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.

alt. titel: Pappa Goriot, Father Goriot

I madame Vauquers nedslitna pensionat, beläget i ett av Paris knapphändigt luxuösa kvarter, har en brokig skara människor sin hemvist. Vissa håller boendet enbart för det första steget på den sociala stegen, som juridikstudenten Eugène de Rastignac, vilken kommer från en anrik men utblottad familj på den franska landsbygden. Andra har rutschat in från betydligt högre höjder, som Jean-Joachim Goriot, en tidigare synnerligen förmögen pastatillverkare men som nu av allt att döma är fullkomligt luspank.

Han utgör till och med en så löjlig uppenbarelse att de andra pensionatsgästerna gör narr av honom. Särskilt löjeväckande är det faktum att han slösade bort hela förmögenheten på sina två bortskämda döttrar som sedan inte ville veta av honom när de kommit upp sig här i världen.

Rastignac, vars livsmål är att skrapa ihop en stor förmögenhet, förstår till slut att han aldrig kommer att lyckas med det på egen hand. Han måste få in en fot i de fina Parissalongerna där man dansar, dricker champagne och spelar om stora summor pengar. En av hans ciceroner under denna färd blir så småningom en av Goriots döttrar Delphine, med vilken han dessutom påbörjar en affär.

Ännu en klassisk bok att stryka från den där pliktskyldiga listan som inte alls är lika lustfylld som den vanliga AttLäsa-listan. Någon större erfarenhet av fransk litteratur kan jag ju knappast påstå mig ha. Men i den mån de går att jämföra kan jag nu konstatera att jag tycker betydligt bättre om Émile Zola än Honoré de Balzac. Eller ja, det kanske skulle vara rättvisare att uttrycka det som att jag tycker betydligt bättre om Thérèse Raquin än Le Père Goriot.

I den tvekampen spelar det i och för sig säkert en viss roll att jag lyssnade på Le Père Goriot och att det dessutom var en ganska oinspirerad inläsning. Jag hade nämligen oerhört svårt att hålla fokus på själva berättelsen. För att vara helt uppriktig blev jag faktiskt tvungen att lyssna på eländet två gånger för att få någorlunda rätsida på vem som var vem och som gjorde vad när.

Mitt intryck är dock att Balzac har en stil som gör att han allt som oftast drar iväg från själva händelseutvecklingen i långa och detaljrika miljöskildringar eller dialoger, vilka kan ha betydelse för handlingen, men inte alltid. En stil som med andra ord gör det till något av en utmaning att behålla det där fokuset. Till saken hör förstås att jag heller aldrig lyckades bli särdeles engagerad i bokens huvudperson Rastignac och hans försök att klänga sig uppåt i den sociala hierarkin.

För vad det är värt tror jag att jag trots detta lyckades få någorlunda grepp om romanens två bärande teman och jag har redan nämnt dem. Dels har vi strävan efter lycka och framgång i form av social status och monetär välgång. Här upplever jag att Balzac relativt entydigt hävdar att det är en farlig chimär. Ingen av romanens välbärgade personer är det minsta lyckligare på grund av det, snarare tvärtom. Dessutom framförs med emfas åsikten att Paris-societén är ena tjuv- och rackarspelare, minst lika goda kålsupare och skurkar som de stackare, vilka döms till fånggalärerna. Alla lever de emellertid i ett samhälle som straffar den förre när han stjäl en limpa men hyllar den tidigare när han stjäl en miljon.

Dels har vi Goriots försmådda, hopplösa och fullkomligt missriktade faderskärlek till de otacksamma Delphine och Anstasie. Det är inte utan att man påminns om Shakespeares King Lear vid läsningen och Balzac ska tydligen också ha blivit anklagad för plagiering i det avseendet.

Nå, om inte annat vet jag nu varför ”Rastignac” blivit ett begrepp som betyder ”begåvad ung man som till (nästan) varje pris föresatt sig att lyckas”. I övrigt tror jag att jag lämnar den gode Blazac därhän.

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på.

Nu för tiden är det nog lite svårt att lyckas med superhjältefilmer överlag. Jag menar, vi börjar ju ha sett ett par stycken och jag gissar att det kan vara en svår balansgång mellan det allt för simpla och det överdrivet komplicerade. The New Mutants är långtifrån det sämsta försöket som sticker upp näsan ovanför vattenytan i det avseendet. Men när det kommer till kritan skulle jag vilja säga att det inte är en film som skiljer sig nämnvärt från valfri YA-produkt som kommit under de senaste åren. Det ligger också filmen i fatet att det väl är den fjärde i ordningen (minst) som ska visa på hur problematiskt livet blir för unga mutanter (X-Men, First Class, Dark Phoenix).

Det är såklart en uppenbar parallell mellan mutantidentiteten och en allmän tonårstillvaro men The New Mutants gör det på det hela taget allt för lätt för sig. Vi har likhetstecknen mellan mutantkrafternas uppkomst och puberteten (13-årsåldern). Mellan stigmat av krafterna och en avvikande sexualitet (prästen father Craig försöker ”pray the bad” från stackars Rahne). Och mellan krafterna samt särskilda behov (Reyes institution är till för ”teens that need some extra care”). Vi har betoningen på identitet, självkontroll, självtillit, självkännedom, gemenskap, vikten av att möta sina rädslor istället för att fly och att tonåringar allt som oftast är sin egen värsta fiende.

Den här enkelheten, kombinerad med en CGI-tung avslutning, en viss stereotypi (självklart är den ryska Illyana typ ett traffickingoffer och den brasilianske Roberto en heting) samt en olycklig tendens att låta de inblandade kläcka ur sig malplacerad humor, gör att The New Mutants aldrig går på djupet. Inte för att jag var trollbunden av Boones tidigare cancerfilm men den mötte ändå ämnet om döende ungdomar pang på. Här känner jag mig aldrig särskilt orolig eller bekymrad över hur det ska gå för kidsen, inte ens när Dani har klängt ut från klocktornet och gör sig beredd att störta mot sin egen död.

Jag vet inte om det var meningen att publiken skulle uppfatta bilden av hur alla människor har två olika björnar inom sig, en god och en ond, och att den man göder är den som växer sig stark, som djupsinnig. Den ambitionen förtogs i så fall en smula av att exakt samma liknelse används i TV-serien Bosch redan 2014. Då funkade det bättre med kopplingarna till klassikern Buffy eftersom det inte var något man hymlade med (minst ett par signifikanta avsnitt får rulla på en TV i bakgrunden).

Ytligheten gör dessutom att det känns som om prestationerna från hyfsat duktiga skådisar som Maisie Williams (Rahne), Anya Taylor-Joy (Illyana) och Charlie Heton (Sam) är ganska bortkastade på The New Mutants. Å andra sidan är det möjligt att det är det enda som gör att jag ändå inte hade några större problem att se filmen som en lättsam popcorn-rulle, ganska lagom för en fredagskväll. Jag hade i alla fall inte tråkigt, vilket jag vill minnas att jag faktiskt råkade ut för i fallet Dark Phoenix.

alt. titel: Ved vejs ende, L’infinie comédie, The End of the Tour – Un viaggio con David Foster Wallace

”…one of the most interesting American writers of all time…”
”…one of the most influential and innovative writers of the last twenty years…”
Time magazine Best Books of the Year (Fiction), 1996
Pulitzer Prize nominee, 2012

Sedär. Lovord och utmärkelser i drivor till en amerikansk författare jag fram tills dagens film aldrig hade hört talas om – David Foster Wallace. År 1996 fick han sitt stora genombrott med boken Infinite Jest och blev då under några dagars tid intervjuad av Rolling Stone-journalisten David Lipsky. Lipsky skrev en bok om samtalet 2010: Although Of Course You End Up Becoming Yourself: A Road Trip with David Foster Wallace. Och 2015 kom alltså The End of the Tour som är en adaption av Lipskys bok (plus en del ytterligare detaljer som Lipsky valde att dela med manusförfattaren Donald Margulies).

Och det är väl lika bra att få det ut vägen med en gång: David Foster Wallace led större delen av sitt liv av depression och begick självmord 2008. Hans dödsbo har motsatt sig filmen och det är oklart huruvida Lipsky publicerade sin bok med eller utan tillstånd från detsamma. Vi får alltså uteslutande Lipskys version av händelseförloppet och samtalen i The End of the Tour.

Filmen tar sin början när Lipsky får besked om Wallaces död men består till största delen av de minnen som journalisten har av sina samtal med författaren, understödda av tolv år gamla intervjukassetter. Det är en film om två 30-åriga män som var och en på sitt håll brottas med sitt författarskap och (det amerikanska) livets evinnerliga tomhet.

Jesse Eisenberg spelar Lipsky och jag tror inte att det finns en enda scen i filmen där han inte är med. Jason Segal är hans samtalspartner och figurerar nästan lika mycket. Av de två tycker jag nog att Segal gör den bättre prestationen, han känns genuin oavsett om samtalet handlar om hundar, tv-missbruk, rädslan inför att hora ut sig för berömmelse, längtan att få ligga utan att bekymra sig om det sociala spelet, det enkla välbehaget i trycka i sig skräpmat eller längtan efter att dö.

Eisenberg är i sin tur inte dålig (det är han ju sällan) men hans intensiva, sarkastiska, halvstammande och ibland lätta aggressiva framtoning känns inte direkt nyskapande om jag säger så. Än en gång får jag anledning att fundera över varför Woody Allen, så fort Eisenberg dök upp i filmbranschen, inte såg till att kontraktera gossen för att på livstid spela yngre versioner av Woody själv.

The End… är i mina ögon en helt ok pratfilm, komplett med ett lagomt indie-melankoliskt score av Danny Elfman. Filmen blir aldrig direkt tråkig men jag måste också erkänna att samtalen inte gjorde mig lika fascinerad av Wallace författarskap eller tankeliv som alla andra i filmteamet tycks ha varit. Regissören James Ponsoldt hade på sitt bröllop exempelvis uppläsning från delar av ett gammalt tal Wallace en gång hållit. Jag blir inte engagerad i författarens öde eller vill ta hand om hans sargade inre. Ska jag vara helt ärlig fick jag samma känsla av hans bok som uttrycktes av den bokhandelsexpedit som sålde Jason Segal ett ex av Infinite Jest när det blev klart att han skulle spela Wallace: ”Every guy I’ve ever dated has an unread copy on his bookshelf”.

Men nu är jag inte en 30+ amerikansk man som kan identifiera mig i känslan av total tomhet och ensamhet som uppfyller en när man inser att livet inte blir perfekt bara man uppnår eller gör ditten eller datten. Vilket jag till viss del uppfattar att Infinite Jest handlar om. Bristen på identifiering gör kanske också att jag är mer benägen att fastna på detaljer i herrarnas samtal. Tidigt får exempelvis bägge intyga för den andre att de är ”handsome” och ”a good looking guy”. Really?!

Detsamma gäller Lipsky/Eisenbergs till synes uppriktigt förvåning när Wallace/Segal erkänner att han inte alltid är så lätt att leva med. Samtidigt som författaren definitivt ser tillräckligt ovårdad ut och betett sig tillräckligt knepigt för att det ganska snart ska bli tydligt att han inte den mest stabila av personligheter. En annan sak som blir lite märklig är att det framstår som om Lipsky knappt fått någon uppmärksamhet för sin egen bok, The Art Fair, som också publicerades 1996. När den i själva verket fick en hel del beröm och också var nämnd i Time som en Best Book of the Year. Det var väl bara det att Wallace fick ännu mer av rampljuset.

Välskriven, välgjord och välspelad men inget jag kommer att återbesöka, alltså. Även i detta verkar jag emellertid skilja mig från den amerikanska publiken: ”You hang on its every word and revel in its rough, vernacular beauty”, ”It’s a profoundly moving story”.

Mellanstor stad – check. Främsta arbetsgivaren är den lokala fabriken – check. En pojke som vill något mer än att sluta som sin arbetarklassfarsa – check. En kompis som hatar sin alkisfarsa och tar varje chans till slagsmål för att bli av med sina aggressioner – check. En kompis som misstas för att ha en utvecklingsstörning av omgivningen – check. Den ständiga fokuseringen på att få sig ett ligg – check. En pojke som inser att bara jaga efter pengar och ytlig social status båtar föga – check. En pojke som träffar en upptagen flicka vilken icke desto mindre fångar hans uppmärksamhet och får honom att inse vad som är viktigt här i livet – check. Ett ytterst medvetet soundtrack (David Bowie, Roxy Music och Elton John) för att spegla tidsanda och samtidigt återkalla manusförfattarnas egen ungdom – check.

Nej, i väldigt (allt för många?) många avseenden finns det inget som skiljer Cemetery Junction från en uppsjö av andra (manliga) coming-of-age-berättelser som plaskar omkring där ute i dramakomedi-havet. Trots både manus och regi av Ricky Gervais och Stephen Merchant framstår filmen i mina ögon som extremt generisk.

Freddies pappa jobbar på fabriken tillsammans med Freddies kompis, slagskämpen Bruce. Freddie har dock högre ambitioner än så och söker sig därför till den lokale hjälten Kendrick. En försäkringsmogul som ursprungligen också kommer från den lilla järnvägsknuten Cemetery Junction men som lyckats jobba sig upp inom försäkringsbranschen. Han tar Freddie under sina vingars skugga och framhåller mellanchefen Mike Ramsay som ett föredöme för den unge mannen. Det visar sig förstås att Mike är förlovad med Kendricks dotter Julie, en ung kvinna med fotografambitioner. Ambitioner som Freddie förstås sympatiserar med till 100% men som Mike å sin sida inte har en tanke på att underhålla när han och Julie väl är gifta.

Alltså, jag vet inte… Kanske handlar det om att Cemetery Junction varken lyckas fånga mig med sin 70-talsstämning (filmen utspelas 1973) eller coming-of-age-historia. Jag tycker mig ha sett Freddies historia ett otal gånger och den har aldrig slagit an. Jag har aldrig längtat bort från mitt ursprung, velat att bege mig ut i stora vida världen eller känt att jag behövt något mer än ett vanligt Svensson-liv.

Dessutom kan jag inte låta bli att reta mig på att det (än en gång) känns som om Julies längtan efter att Se Världen genom att fotografera den, bara får tjäna som inspiration och gödningsmedel för Freddies egna drömmar. Hennes primära funktion blir den ouppnåeliga musan och en spark i baken för den manliga frihetsdrömmen.

Det jag däremot inte kan reta mig på är skådespelarinsatserna, vilka alla håller en hög nivå (nå, det är trots allt en brittisk filmproduktion). Från Christian Cooke som Freddie och Felicity Jones som Julie till Ricky Gervais, Ralph Fiennes och Matthew Goode. Hade jag huggit Cemetery Junction tidigare hade jag nog heller inte blivit lika överraskad av Emily Watsons konservativa hemmafruroll i On Chesil Beach. Här är hon Ralph Fiennes kuschade chefsfru som oroligt ser sin dotter göra om hennes egna misstag.

Cemetery Junction är absolut ingen dålig film och slutar för all del i en rätt charmig måbra-anda men bjuder som sagt heller inte på något som helst nytt.

Jordklotet börjar svämma över och mänskligheten har därför börjat söka sig allt längre ut i världsrymden. Men det ska visa sig att vi inte är ensamma i universum och att dess andra invånare inte alltid är vänligt inställda. Ett rymdskepp med kolonister blir nedskjutet av utomjordingarna som kallas Taureans (taureaner på svenska?) och det intergalaktiska kriget är ett faktum. När läsaren, tillsammans med menige William Mandella, kastas in i vanvettet har det redan pågått ett bra tag och ingen ljusning finns i sikte.

Ernest Clines Ready Player One blev baksparken som krävdes för att jag äntligen skulle plocka åt mig Joe Haldemans klassiker The Forever War som stått i bokhyllan…inte riktigt forever men nästan. Jag hade egentligen ingen aning om vad som väntade men att romanen skrivits som en slags självterapi tog det mindre än 50 sidor att fatta. Haldeman stred i Vietnam mellan 1968 och 1969 och hade dessförinnan hunnit skaffa sig en examen i fysik och gifta sig med Mary Gay Potter.

Knappast en flower-power-anhängare med andra ord och det blir i sin tur tydligt när Mandella/Haldemans första runda i krigshelvetet är till ända. Innan dess har Haldeman emellertid livfullt beskrivit hur soldaterna tvingats till masslakt av en ärligt talat rätt inkompetent fiende tack vare hypnotisk suggestion, en metod som föga förvånande förvandlar många av dem till skuldtyngda kronvrak när effekten väl släpper.

Men de här psykologiska problemen finns det lite förståelse för när Mandella och hans medofficer samt livspartner Marygay Potter återvänder till det civila. För att understryka det gap som öppnar sig mellan de hemvändande soldaterna och övriga jordinvånare har Haldeman inte bara låtit sitt krig utspelas betydligt längre bort än ett ångande djungelland på andra sidan jordklotet. Det är dessutom ett avstånd som enbart är möjligt att överbrygga tack vare resor genom ”collapsars” vilka orsakar massiv tidsdilatation. För Mandella, Potter och deras gelikar har deras krigstjänstgöring varat i två år men för deras anhöriga har nästan trettio hunnit passera. Rent konkret befinner sig soldaterna alltså annorstädes i både tid och rum när de återvänder. Vilket i sin tur förstås innebär att de har svårt att finna sig tillrätta i ett samhälle som numera går ut på att slappa och röka på.

Det tycks finnas olika uppfattningar om i hur stor utsträckning Haldemans intergalaktiska krigsskildring är en direkt kommentar till Robert A. Heinleins Starship Troopers. Oavsett om romanen skrevs i den andan eller inte är det förstås lockande att ställa två så pass utpräglade krigs-SF-romaner mot varandra. Medan Heinleins bok, medvetet eller inte, kan läsas som en oförblommerad propagandaskrift över hur Kriget gör Män av Pojkar intar Haldeman som synes en betydligt mer avog inställning till det hela.

Det massiva krigsmaskineriet tar givetvis ingen hänsyn till enskilda och är så opersonligt och obegripligt som bara är möjligt. Haldemans soldater blir alienerade och utsatta på alla fronter – deras egen organisation bryr sig föga om deras överlevnad, anledningen till varför de ska offra sina liv synes allt mer dunkel, kommunikation med fienden är helt omöjlig (varför fred aldrig kan bli ett alternativ), hemmavid finns ingen hemmahörighet och tack vare tidsförskjutningen blir till och med de nya rekryterna mer och mer främmande för varje år som Mandella, mot alla odds, överlever.

Vid ett tillfälle överväger vår huvudperson till och med självmord men det som håller honom vid liv är insikten att de enda som skulle förlora på en sådan handling är militären. Han säger till sig själv att han är skyldig ”the enemy” att överleva men det är högst oklart vem han egentligen riktar sitt trots mot – den fiende han tvingas slåss mot eller den som tvingar honom att slåss?

Jag var inte överdrivet förtjust i Starship Troopers och som SF-roman vet jag väl inte om The Forever War heller är någon större höjdare. Det känns inte som om Haldeman lagt ned någon större ansträngning på vare sig sitt världsbygge eller sin huvudperson. Däremot tycker jag att den får sin styrka genom att så uppenbart vara en slags Vietnam-allegori. Om inte annat blir jag mer nyfiken på hur det ena eller det andra skulle kunna tolkas i det perspektivet. Men precis som Dune primärt är en intergalaktisk fantasyroman är The Forever War först och främst en krigsroman i rymdmiljö.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är miniserien Dune, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongen av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

Bron/Broen (2011-2018, 4 säsonger och 38 avsnitt)
Så har jag då äntligen sett den omtalade. Bron. Och ska vi snacka den fysiska bron, alltså den som sträcker sig över Öresund, har jag nog aldrig sett den så många gånger som under tittningen av den svensk-danska serien.

På det hela taget en riktigt positiv överraskning även om den grådaskiga färgskalan kanske kändes lite väl överanvänd när man klämde alla fyra säsongerna i ett streck. Sofia Helins Saga Norén var en spännande bekantskap, särskilt när hon parades ihop med först Kim Bodnias Martin Rohde under de två första säsongerna och sedan med Ture Lindhardts Henrik Sabroe under de två sista. Just dynamiken i radarparen var nog det för min del som skapade mycket av seriens tittvärde. Att Saga närmast antar en superhjälte-aura mot slutet och att jag inte stör mig på det tar jag som intäkt för välsvarvade rollfigurer och -prestationer.

Plus fyra olika versioner av riktigt räliga mördare eller kanske främst mordmetoder. Det är tydligen ingen hejd på påhittigheten hos svenska eller danska mördare när Hans Rosenfeldt får bestämma. Just den delen lyckades serien också ganska bra med att återuppfinna för varje ny säsong. Svenska Wikipedia anger att det ska finnas olika bärande teman för var och en av dem men jag vet inte om jag skulle hålla med om att exempelvis just andra säsongen var särskilt präglad av ”bekräftelse” eller fjärde säsongen av ”identitet”. I likhet med många andra kriminalberättelser kändes det snarare som om hela alltet ofta handlade om dels familj, dels svek.

Positiv överraskning till trots finns det förstås en hel del som tittaren måste acceptera att peta i sig om serien ska funka. Alla skådisinsatser håller långt ifrån toppklass. Sagas interna logik kan svaja en hel del om manuset så kräver det för spänning eller komedi. Det är egentligen bara i första säsongen som jag upplever att man verkligen använder sig av Öresundsbron, den dansk-svenska gränsen samt de kontrasterande Köpenhamns- och Malmömiljöerna för att skapa spänning i själva historien. Därefter handlar det mest om att alla inblandade kör en jävla massa bil för att ta sig fram och tillbaka över vattnet.

Den tredje säsongen är tyvärr riktigt svag när det kommer till både historien och hur den berättas. Spretigt, rörigt och en massa tappade trådar. För min del känns det helt uppenbart att det egentligen inte fanns material till alla tio avsnitten utan en hel del (onödig) utfyllnad. Något jag tycker mig få bekräftat när den sista säsongen valde att nöja sig med åtta avsnitt.

Å andra sidan är den första säsongen otroligt välgjord och håller fortfarande trots att den nu snart har tio år på nacken. Visualiseringen av bron och de bägge städerna påminner mig om True Detective som i rättvisans namn ju kom först tre år efter (och ett år efter den amerikanska versionen av Bron, så i teorin skulle det alltså kunna finnas en dansk-svensk inspiration för Nic Pizzolatto). Har du inte redan sett Bron utfärdas härmed en stark rekommendation.

Normal People (2020, 1 säsong och 12 avsnitt)
Connell och Marianne. Marianne och Connell. De två hookar upp redan på gymnasiet men kommer sedan att vandra ut och in i varandras liv under de år vi får följa dem (ett par år upp i universitetet). Grejen är att Marianne inte är särskilt poppis på gymnasiet medan Connell är big man on campus, främst eftersom han är bra på gaelisk fotboll. I övrigt är han nämligen ganska blyg och gillar att läsa, men kommer på något sätt ändå överens med sina mer typiskt grabbiga kompisar. Han är dock inte mer populär än att det inte finns på kartan att skylta med deras förhållande i skolan, vilket också leder till deras första brytning.

Berättelsen om Marianne och Connell är skriven av Alice Birch (baserad på en roman av Sally Rooney) medan Lenny Abrahamson och Hettie Macdonald delar på regissörsbördan. Abrahamson stod bakom hyllade Room medan Macdonald främst verkar vara van vid TV. Alice Birch är i sin tur kanske mest känd (i den mån hon är känd alls) som författare till Lady Macbeth. En mix som lovar gott när det gäller både trovärdighet och passion med andra ord.

Och i det avseendet måste jag ändå säga att Normal People med råge uppfyller vad jag hade kommit att förvänta mig av hyllningarna. Huvudrollerna spelas av Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal där bägge gör väldigt fina insatser både ur och i sängen. Här förekommer nämligen tillräckligt många långa, explicita sexscener för att serien kanske skulle vara en smula obekväm att se tillsammans med mormor.

Däremot faller jag inte helt in i hyllningskörerna. Normal People är på alla sätt och vis oerhört välgjord men efter ett tag hade jag tyvärr lessnat lite på de tvås on-again-off-again-relation. Vid ungefär halvtid övergår serien under en period också över till att handla mer om psykisk ohälsa än relationer och det kommer lite för överraskande.

Dessutom tyckte jag att det kändes konstigt att vi får börja hela berättelsen i Mariannes skor (så upplevde jag det i alla fall) men att det sedan i någon mån blir Connell som får inta frontpositionen. Till exempel är det hans universitetsstudier och ambitioner som står i fokus. Att Marianne pluggar historia och politik får vi däremot reda på som nästan av en händelse. Hans dåligtmående får ändå en viss uppföljning och upplösning medan hennes lämnas hängande och full med frågor för min del.

Höga poäng för realism, något lägre för intresse med andra ord.

”Hey, wassa madder wid yuooo?!” Nej det finns ingen hejd på hur newyorkst italiensk-amerikansk Tony ”Lip” Vallelonga är. Tryggt förankrad i Bronx med knytnävar, en rejäl mage, fru och två barn samt stor familjekrets – pappa, bröder, systrar, svärföräldrar. Om det bara inte vore så tajt med pengar. För att kunna försörja familjen på mer än vadslagning om att kunna äta bisarra mängder mat tar Tony efter viss diskussion chaufförsjobbet åt en Donald Shirley.

Eftersom Donald insisterar på att kallas ”doktor” Shirley tror Tony först att det handlar om någon slags medicinsk turné men det står snart klart att hans arbetsgivare inte är den sortens doktor. Istället har han hedersdoktorat men är framförallt en skicklig och efterfrågad musiker och kompositör. Och nu ska han göra en turné söderut. Tony frågar oskyldigt ”Atlantic City?” men svaret blir istället, illavarslande nog, ”the deep south”.

Illavarslande? Nej, trots att unionsfientliga rasismlantisar sannolikt inte älskade italiensk-amerikanska yankees som Tony är det förstås ”Doc” Shirleys mörka hudfärg som kan komma att innebära problem under resans gång. Och Tony är inhyrd just för sin förmåga att lösa sådana problem.

Chans att se filmen som fick en guldgubbe för bästa film? Klart jag skulle ta den. Och i likhet med många andra måste jag förstås ställa mig något frågande till vinsten. Green Book är i alla avseenden en välgjord film. Jag har nog fortfarande inte riktigt fått in i skallen att regissören är ingen mindre än Peter Farrelly som hyfsat nyss var Razzie-nominerad för Movie 43 och sedan stack emellan med Dumb and Dumber To innan han satsade på Green Book. Berättandet rullar på i god takt, filmen är snygg och skådespelarinsatserna från framförallt Mahershala Ali och Viggo Mortensen är solida. Att Ali skulle vara värd sin guldgubbe för bästa biroll har jag betydligt mindre problem med.

Om man nu ska jämföra Green Book med BlacKkKlansman (och det är ju ändå två filmer som bägge handlar om amerikansk rasdiskriminering och tävlade mot varandra i flera Oscars-kategorier) skulle jag kunna likna den förra vid en banan medan den senare snarare är som en kaktusfrukt. Bägge är lika goda när du väl kan stoppa dem i munnen men bananen än nu på det hela taget mer tillmötesgående när det gäller att komma åt godsakerna. Green Book bjuder på en jämnare och mer förväntad resa än BlacKkKlansman. Det kan i och för sig kännas tryggt, men jag märker att jag saknar Spike Lees glöd. För jämfört med Green Book framstår BlacKkKlansman fortfarande som en svin-arg Spike Lee-rulle.

I Green Book finns inga som helst tveksamheter och filmen mer eller mindre skedmatar publiken med sitt budskap. Det som gör att den funkar överhuvudtaget och inte bara blir ett sockersmörigt elände är de två huvudrollerna. Viggos Tony Lip tillåts bli något mer än bara en brutalrasist som i slutänden, och till sin egen förvåning, smider vänskapsband med en svart man. I det avseendet är Mahershalas Doc Shirley mer endimensionell som det olyckliga och identitetslösa Geniet men han gör å andra sidan rollen med en sådan magnifik och konungslig värdighet ut i fingerspetsarna att jag faktiskt glömmer bort det.

Green Book har fått en hel del kritik trots sitt ”fina” budskap. Ska vi än en gång applådera hur en förtryckt minoritet får utrymme på film enbart i syfte att berätta hur den Vite Mannen utvecklas till en bättre människa? Självklart ska man ställa den här typen av frågor till den här typen av film men om valet står mellan Green Book eller ingen film alls tycker jag ändå att den historia och det budskap filmen vill förmedla är bättre än inget alls. Sedan är det så klart upp till publiken om man väljer att se det som en film om människor som är varma och omtänksamma trots en underliggande och naturlig vardagsrasism eller en film om människor som för all del är varma och omtänksamma men som, när det kommer till kritan, ändå är vardagsrasister.

På förekommen anledning från Jojjenito som delade en text om dagens film så sent som igår.

***

alt. titel: Den långa flykten, Kaninbjerget, Flukten til Watership, Richard Adams’s Watership Down

En klassisk ”hero’s journey” berättad med hjälp av kaniner. En berättelse om att söka både trygghet och ett liv i frihet; utan regler och meningslösa hierarkier, utan blind resignation inför ett grymt öde, utan fascistisk despotism.

Tja, det verkar vara generaliteten i Richard Adams debut Watership Down som gick hem hos bokläsarna anno 1972. Det blotta faktum att bokens protagonister – Hazel, Fiver, Bigwig och alla de andra – var kaniner gjorde uppenbarligen att det blev lättare att läsa in alla möjliga tolkningar av deras äventyr mot tryggheten vid Watership Down.

Det som gör mig lite förvånad, så här nästan 50 år senare, är att den marknadsfördes och uppfattades som en renodlad barnbok. I mina ögon har den alltid varit en vuxenbok och den här åldersöverskridande karaktären är kanske också en del av förklaringen till att den blev så populär?

Nå, dagens inlägg ska faktiskt inte handla om en ikonisk kaninbok som lyckades fånga en tidsanda, utan om ett par av dess adaptioner. Det började med att jag äntligen kom mig för att att se den animerade långfilmen från 1978, om inte annat välbekant för Art Garfunkels megahit Bright Eyes (Adams själv lär ha hatat låten). Efter titten läste jag på lite och då visade det sig att det fanns en hyfsat ny datoranimerad miniserie om fyra delar, producerad av Netflix. Klart den skulle med i svepet, den också.

För er som som inte alls är bekant med vare sig Richard Adams, kaniner eller tecknad vuxenfilm är Watership Down historien om ett gäng kaniner, ledda av Hazel och hans märkliga yngre bror Fiver. Fiver får visioner och har nu onda aningar om att något kommer att hända deras nuvarande håla. Han och Hazel övertalar några av de andra att hänga med i jakten på ett nytt hem. Efter lite strapatser hittar de fram till Watership Down, men vad är väl en trygg håla utan en koloni att befolka den? Därför kommer de också i kontakt med den närliggande kolonin Efrafa, vilken styrs med järnhand av den despotiske general Woundwart.

Fördelen med Adams berättelse, i så motto att protagonisterna alla är kaniner, blir snart tydlig i bägge adaptionerna – det gör den mer eller mindre tidlös. Hela historien känns lika aktuell anno 2018 som den gör i långfilmsversionen från 1978. Mja, ”aktuell” är kanske fel ord, det handlar snarare om att de konflikter som boken sätter upp är så pass allmänmänskliga att de aldrig förlorar sin relevans (plus en icke föraktlig mängd miljöpropaganda: ”Men will spoil the earth”). Men spänningen och möjligheten att relatera till de olika rollfigurerna är också densamma.

Där märks dock en stor skillnad när vi kommer till den moderna miniserien. Adams bok (och därmed även filmen gissar jag?) fick en del kritik för sitt halvdana genusperspektiv. Alla som drar tillsammans med Hazel och Fiver är hannar och det tycks som om det först vid ankomsten till det nya hemmet går upp för dem att det också behövs honor om man vill skapa en koloni. Därefter beger de sig till Efrafa för att skaffa några, strunt samma vilka. Så i någon mening kan man absolut skälla på det faktum att honor/kvinnor aldrig får vara en del av det som händer eller själva berättelsen, utan enbart tjänar syftet av garanter för släktets överlevnad.

Miniserien ser ganska omedelbart till att räta upp den slagsidan. Även om man inte ändrat på det faktum att det inledningsvis bara är hannar som sticker från det hotade Sandleford är det mycket fokus på relationen mellan hannar och honor och ambitionen är att flyktingarna ska bestå av en jämn mix. Väl framme vid Watership Down konstaterar de omgående att de behöver honor ”as diggers, as mothers, as companions. They bring us balance””.

Detta (plus den längre speltiden, förstås) gör att det på gott och ont finns ett större fokus på olika kärlekshistorier mellan de olika kaninerna. Mycket av skillnaderna mellan filmen och miniserien är jag benägen att lägga just i deras olika långa speltider. Filmens 100 minuter var för min del inte tillräckliga, jag lyckades aldrig få någon riktig känsla för kaninernas olika personligheter och det fanns inte tid för att bygga stämning där det skulle ha behövts. I bägge dessa avseenden lyckas miniserien betydligt bättre, exempelvis med ett (över)tydligare fokus på formandet av Hazels ledarskap och det som utspelas i hålan hos den försåtlige Cowslip. Den är uppenbart mer fokuserad på jakter, action och klippning för att skapa spänning. Jag gillade också att kaninspråket fick mer utrymme.

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att miniserien i och med sin längre speltid också drar på sig en hel del onödigt extrabagage som utan problem hade kunnat trimmas bort. Den har dessutom plockat upp ett par fullkomligt skamlösa LOTR-element, bland annat i fallet med Blackberry och Bluebell, vilka omvandlats till kaninversioner av Merry och Pippin. När vi dessutom får en Isengard-inåkning i Efrafas tunnlar kan jag inte låta bli att skratta högt.

Röstskådislistan är lika imponerande i bägge produktionerna. Eller vad sägs om John Hurt, Denholm Elliot och Zero Mostel mot James McAvoy, Daniel Kaluuya och Ben Kinglsey? Animeringsmässigt är miniserien långt ifrån fläckfri (den lider alldeles särskilt av en avslutande och avskyvärt ful rottweiler) samtidigt som jag har svårt att se filmen med samma ögon som dess 70-talspublik. Efter att ha blivit bortskämd med Disney, Pixar och Ghibli känns de sena 70-talsteckningarna lite enkla. Rara, vackra och naturromantiska, men enkla.

Filmen har också valt ett mer poetiskt anslag i vissa sekvenser, vilket ibland gör den till en starkare framställning än miniserien men ibland tyvärr en smula seg (den korta speltiden till trots). Det funkar bra när Holly ska beskriva fasorna vid Sandlefords undergång, mindre bra när Art Garfunkel får sjunga hela Bright Eyes medan kaniner förvandlas till virvlande eklöv.

Bägge versionerna är lite småläskiga av och till, så det är inget man ska sätta små barn framför utan sällskap. Jag gissar att filmens 70-talstempo (ingen action-klippning) i och för sig skulle få många av dagens ungar att gå upp i spinn trots att det händer saker nästan hela tiden. Jag tycker bägge har sina respektive styrkor och svagheter och kan inte framhålla den ena över den andra. Om jag får fortsätta på LOTR-spåret skulle jag nästan vilja likna ’78-filmen vid Tolkiens böcker och miniserien vid Jacksons filmer, i alla fall i förhållandet poesi-action. Det var intressant att se dem dikt an om man nu har tid för det. Men framförallt är det fortfarande en för jäkla bra historia som Richard Adams lyckats snickra ihop.

Watership Down (1978)

Watership Down (2018)

Det är inte ofta det händer, men nu är det dags för springandes, sprillandes, skinande nytt på bloggen! Själva innehållet i Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna är emellertid varken särskilt spralligt eller glittrande, vilket i sig naturligtvis inte behöver vara en nackdel.

Enligt förlaget Natur & Kultur är Kråkorna ”en grafisk roman för 12-15 år, även om den nog är en upplevelse för såväl äldre som yngre läsare”. Och jag är inte sen på att räcka upp handen och intyga den upplevelsen. Det räcker med första uppslaget som finstämt naglar fast bokens stämning i både ord och bild. Vi får träffa en än så länge namnlös huvudperson som ensam kliver av Värmlandstrafiksbussen mitt i ingenstans. En snabb skiss av en busschaffis som säkert mest gillar bandy och speedway. En huvudperson som kämpat hårt för att bli av med ett ursprung som renderat i mobbning och stryk. En grusväg rakt ut i detta svenska skogs-ingenting.

Hela undre halvan av uppslaget är en perfekt återgivning av en gråmurrigt regntung höstdag, kala träd, elledningsstolpar som lutar lite hit och dit och så några enstaka svarta, flaxande trasor mot de grå molnen. Den uppmärksamme noterar att den tunna, vita texten ”e18” inte är en sidnumrering utan en beteckning, vars betydelse ska komma att avslöjas lite längre fram.

Och så fortsätter det boken igenom. Fagers korthuggna stil funkar förstås alldeles utmärkt i detta kortfattade sammanhang (jag tror att Kråkorna ligger på cirkus 100 sidor totalt). Även ett lite mer fragmentariskt tankespel får här chans till visuellt stöd från post-its eller text i avvikande färg och stil (som exemplet ”e18”). Jag gillar också det enkla faktum att busshållplatsen och hemmanet heter ”Teg” eftersom det dels är anonymt (det finns många olika Teg), dels kan tjäna som både egennamn och substantiv. Substantivet signalerar dessutom något anspråkslöst, andefattigt, krympande och kargt. En åkerlapp, lika stenbevuxen som Karl-Oskar Nilssons.

Men trots att jag alltså är väldigt förtjust i det språkliga tror jag den här gången Fagers text får se sig slagen på fingrarna av Bergtings bilder, ety detta är något så grymt snyggt att jag skulle vilja påstå att Kråkorna borde kunna passa vilken ålder som helst så länge man inte tycker att innehållet blir för läskigt.

Den som kliver av bussen vid Teg är Kim, någonstans mittemellan barn och vuxen. I mina ögon heller inte entydigt vare sig pojke eller flicka vilket jag vågar mig på att tro är ett medvetet val. Det viktiga för Kim är inte hens könstillhörighet, utan den geografiska tillhörigheten eller identiteten. I ett förstapersonsperspektiv rullas så småningom en historia upp som beskriver en uppväxt fylld av skuld och skam. Från farmor och farfar fick en alldeles för envis svärdotter som inte ens pratade svenska på halsen. Från pappa som inte var karl nog att skaffa sig en jänta från byn. Från Kim själv som både gjorde och var fel. Inte barnet som familjen kunde samlas kring, istället en ständig påminnelse om allas misslyckande.

Och det är ett misslyckande som till slut tagit sig fysisk form i Kråkorna som visar sig finnas kvar när Kim kommer tillbaka till farmor och farfars gård. Första gången en av dem dyker upp är i en nattsvart bild där det vagt går att ana en kåpklädd skepnad med fågelkranium och skeletthänder. Jag ska villigt erkänna att det uppslaget gav mig en bättre hoppa till-effekt än jag fått från någon skräckfilm på bra länge. Inte blir det sämre av att det på motsatta sidan finns den där tanketexten som omvandlar den välkända trojkan pappa-mamma-barn, via dumhuvud-mamma-ufo till lik-mamma-jag. En kombination som med lite god vilja också kan läsas som jag-är-lik-mamma.

Bilderna sätter dock en realitet lika bra som de gör de mer fantastiska elementen. I det utkylda huset porträtteras såväl gamla konsumkassar med den välbekanta oändlighetssymbolen (hur länge sedan var det egentligen den försvann?) som ett 70-tals-pojkfotografi med banansadel på cykeln och Tre Kronor-tröja på pojken.

Kråkorna avslutas dock på ett sätt som inte enbart är doom and gloom och elände. Istället handlar slutklämmen om att kunna försonas med sin egen historia (vilket även baksidestexten utlovar, så det var väl kanske ingen slutledning värdig Einstein…). Det är en bok som jag tror att jag kommer att återkomma till flera gånger, absolut för historien och språket men främst för att i lugn och ro kunna insupa illustrationerna välavvägda blandning av känslomässig kraft och elegans. Och för att jag gillar att föreställa mig att det finns en särskild koppling mellan mig och Kråkorna tack vare en välplacerad högerarmstatuering.

Stort tack till Natur & Kultur för recensionsexet.

Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…

***

alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas

För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.

Upptakten till vår historia är egentligen ganska enkel. Fyra svarta Vietnamveteraner ses för en återträff i Hô Chi Minh-staden. Anledningen till att de är där, och inte på en bar i Tampa eller San Fransisco, är att de ska försöka hitta och föra hem sin fallne kamrat ”Stormin'” Norman Earl Holloway. Det är i alla fall vad de berättar för myndigheter och guideen Vinh. På egen hand planerar de dessutom ett litet sidouppdrag – att plocka med sig den stora guldlast som de hittade i samband med att Norman blev skjuten.

Om nu någon skulle ha missat vad Spike Lee är för typ av regissör lär man få sig ett brutalt uppvaknande. Da 5 Bloods gör strax klart att Lee vill försöka påvisa en slags parallellitet mellan den amerikanska statens behandling av sin svarta befolkning och krigshandlingarna som genomfördes under Vietnam-kriget. Förtryck som förtryck, liksom. Han spelar upp ett intervjuklipp med Muhammed Ali från 1965, där boxaren förklarar att han inte är särskilt intresserad av att åka över halva världen för att skjuta ett folk som han betraktar som bröder ”for big powerful America”. ”They never called me nigger, they never lynched me”.

Men våra fyra protagonister tillhör alltså den stora skara som i slutänden ändå hamnade i djungelhelvetet, inblandade i ett för dem meningslöst krig. Till skillnad från sin kamrat Norman överlevde de förvisso, men till ett pris. Särskilt Paul, spelad av Delroy Lindo, lider fortfarande av sin PTSD (en åkomma som svarta Vietnam-soldater varit dubbelt så drabbade av) och har alltid haft svårt att anknyta till sonen David. Mantrat har varit ”We fought in an immoral war that wasn’t ours for rights we didn’t have” och veteranerna kan ibland ha svårt att konfrontera det faktum att de ändå medverkade i ett krig mot den vietnamesiska befolkningen. Som någon påpekar, bara för att de är svarta innebär inte det per automatik att deras krigsoffer var större än någon annans.

Spike Lee ställer som synes en hel rad svåra frågor och ger i mina ögon inget glasklart svar på någon av dem. Da 5 Bloods får under sin speltid vara förhållandevis nyanserad, särskilt personifierad av rollfiguren Paul där Delroy Lindo aldrig varit bättre. Paul är en man som efter kriget inte kan sluta se på sig själv som ohjälpligt trasig, som röstar på Trump för att det är en politiker som ger enkla svar på svåra frågor. Paul är också den som tycks ha varit mest tagen av Normans död eftersom Normans politiska tankar och betoning på brödraskap rörde honom in i märgen. Paul är helt enkelt en rollfigur som tvingar publiken att, som det så populärt heter nu för tiden, hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Da 5 Bloods är en film om historia, vänskap och brödraskap som gör mig berörd. Det skadar inte heller att Lee tagit det utmärkta beslutet sina återblickande scener (för det är klart att det måste vara sådana) att dels använda samtida filmutrustning för att skapa en autentisk känsla i klippen, dels behålla alla fyra äldre skådisarna i rollerna som sina Vietnam-jag. Det gör att återblickarna samtidigt berättar en känslosam historia när vi får se de grånande och fårade männen tillsammans med sin fallne kamrat som aldrig blev äldre än några och de trettio, spelad av just Chadwick Boseman. Det är som de i någon mening aldrig lyckats lämna den där djungeln: ”After you’ve been in a war, you understand it never really ends. Whether it’s in your mind or in reality”

Jag köper Lees känslosamhet så pass mycket att när tonläget börjar skruvas upp en smula och Lindo till och med bryter fjärde väggen för att försäkra publiken om att han (det vill säga den svarta rörelsen) aldrig kommer att lägga sig ned, aldrig kan utplånas, så sväljer jag det med hull och hår.

Blackkklansman hade en hel del komiskt potential i sin fullkomligt absurda historia och riktigt lika roligt är det förstås inte i Vietnam. Men Lee har ändå inte helt förlorat sin humor och jag gillade särskilt alla bildliga hänvisningar till den klassiska blodröda Apocalypse Now-solen samtidigt som Lee drar på Valkyriornas ritt först när gänget ger sig av i en anspråkslös flodbåt. Kan inte heller låta bli att undra om även den franska plantagearvingen och minletaren Hedy Bouvier ska ses som en hänvisning till Apocalypse Now Redux och scenen där de soldaterna stöter på en fransk gummiplantage?

Det som möjligen skaver lite är att det i slutänden inte tycks ligga särskilt mycket vinst i hela företagen för just den vietnamesiska befolkningen (utom att de möjligen kan få hjälp med att rensa undan alla nedgrävda minor). I eftertexterna presenteras också de två huvudsakliga vietnamesiska skådisarna sist av alla. Det, kombinerat med filmens slutscener, gör det ganska uppenbart att Lee ändå ställer sig på samma sida som de han betraktar som sina bröder och systrar.

Men så var det det här med att hålla två tankar i huvudet samtidigt… I en av återblickarna översätts de vietnamesiska soldaternas vardagliga konversation minuten innan de blir nermejade av våra protagonister, vilket gör dem till något mer än en ansiktslös Fiendemassa. Det finns också en tidig scen där Vinh försöker delge sin krigshistoria, vilket ingen av de föredetta soldaterna är särskilt intresserade av att lyssna på. Jag uppfattade i alla fall en implicit kritik där.

Da 5 Bloods blev alltså en positiv, om än en smula vidlyftig, filmupplevelse. De där 156 minutrarna flög förbi och innehöll både bra Vietnamkrigs-scener, nagelbitande spänning, vuxna män som gör saker tillsammans och någon slags upprättelse. Den var som sagt kanske inte en riktigt lika lättsam titt som Blackkklansman men känns å andra sidan maffigare och mer komplex.

Klart att Jojjenito kopplade Boseman till Da 5 Bloods eftersom han tyckte bra om filmen, i likhet med Snacka om film!-poddarna Steffo och Fiffi. Fripps filmrevyer var mer svårflörtad

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg