You are currently browsing the category archive for the ‘Allvar’ category.

”What is normal?” När psykologer ställer frågan kan svaret bli tabubelagda familjekonstellationer och en kontroversiell superhjälte. När en biolog ställer samma fråga inser han snart att den inte kan besvaras utan statistiska underlag. Oavsett om normaliteten sedan gäller gallsteklar eller den mänskliga sexualiteten.

Entomologen Alfred Kinsey ser det som sin livsuppgift att skrapa ihop världens största samling av gallsteklar. Så det är mer eller mindre ren röta att en av hans kvinnliga studenter tar sig tid att lära känna sin professor så pass mycket att de till slut gifter sig. (Var skulle alla dessa världsfrånvända professorer vara utan sina akademikergroupies?)

Alfred och hans Mac åtnjuter ett aktivt och lustfyllt sexliv men det står snart klart att det inte är alla förunnat. Av olika anledningar börjar studenterna vid Indiana University att söka upp Kinsey med tusen och en frågor som på olika sätt relaterar till sex. ”Är jag frigid?” ”Blir jag steril av höga klackar?” Och alla återkommer de till samma oro: ”Är jag onormal?”

Som naturvetare hade Kinsey vant sig vid att kunskap och massdata ger kontroll och insikt, så varför inte applicera samma tänkande på mänsklig sexualitet? Sagt och gjort, med bidrag från Rockefeller-stiftelsen börjar Kinsey samla in svar om sexuella erfarenheter och läggningar från tusentals amerikanska män, vilka sammanställs 1948 i rapporten Sexual Behavior in the Human Male.

Entomologen Kinsey inte fått särskilt mycket uppmärksamhet för sin grundliga forskningsinsats. Som sexolog var det en annan femma och hans rapporter (Sexual Behavior in the Human Female publicerades 1953) räknas som två av 1900-talets mest inflytelserika vetenskapliga böcker. Men även om Kinsey påstod sig ha ett strikt vetenskapligt och opartiskt synsätt på detta med sex stod det snart klart att det inte gällde alla de som hans forskning var mer eller mindre beroende av.

Efter titten på Professor Marston and the Wonder Women hade jag en vag känsla om att det skulle kunna vara intressant att spegla den mot Kinsey. Alltså ytterligare en BOATS som handlar om vad som kan eller bör anses normalt eller inte när det kommer till sex. En intressant detalj är att bägge filmerna väljer att starta sin historia genom ett antal flashbacks via en inledande utfrågnings- eller intervjusituation för våra huvudpersoner, professorerna Marston och Kinsey (vilka dessutom faktiskt var födda med bara ett års mellanrum).

Filmerna är också upptagna med sanningshalten i detta med sex, om än på olika nivåer. Båda konstaterar de snabbt att ett stort hinder i människors sexliv är att det är så förbjudet att få törs tala öppet om vad man vill ha eller tycker om. Professor Marston… löser det på ett rent individuellt plan där makarna Martsons lögndetektor får Olive att till slut erkänna sin attraktion till dem båda. Kinsey närmar sig problemet ännu mer vetenskapligt och designar en statistisk blankett och modell vilka maskerar enskilda upplevelser i en helhet. Lust och drift utmärker inte en isolerad individ utan förläggs till hela befolkningen.

Där Professor Marston… fokuserade närmast uteslutande på den lilla kretsen bestående av William, Elizabeth och Olive gör Kinsey sin berättelse mer klinisk genom att i högre utsträckning fokusera på Alfred Kinseys vetenskapliga gärning. Kinsey är i Liam Neesons skepnad avskärmad och relativt oemottaglig för sociala konventioner. För hans del verkar det aldrig vara några problem att se sex som ”friction and harmless fun” utan att komplicera det hela med romantiska föreställningar. En god egenskap när man proklamerar att egna erfarenheter och observationer är en av vetenskapens grundstenar. Men också en egenskap som alla i hans närmaste arbetsgrupp inte lyckades besitta, däribland frun Mac (spelad av Laura Linney), varför det från gång till annan blir en smula spänt.

Kanske är det heller inte så konstigt att koncentrationen på annat än ett fåtal nära mänskliga relationer gör att det blir svårare för oss tittare att få grepp om de olika rollfigurerna, särskilt då Laura Linneys ibland hårt prövade hustru.

Trion i Professor Marston… var fullt upptagna med den abnormalitet som det omgivande samhället lade på dem. Hade de kunnat stifta bekantskap med Kinsey hade de fått en chans att träffa en man som med emfas hävdade att det som allmänheten benämner som perversioner ofta är fullt normalt i ett biologiskt perspektiv.

Kinseys rollista är mer stjärnbeströdd än Professor Marston… (Oliver Platt finns som av en händelse med på bägge) men som både filmer och BOATS tycker jag att den senare är bättre. Den vågar vara symbolisk och har en visuell ambition som Kinsey saknar. Regissören Bill Condon har gjort ett kompetent jobb, inte tu tal om den saken, men det är heller inte så mycket mer. Bägge berättelserna handlar till viss del om att ge sina respektive professorer upprättelse, Kinsey gör det bara med lite mer patos vilket i sin tur skapar en viss stelbent vördnad.

Annonser

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Tja, knappast den familjekonstellation som William Marston, Elizabeth Marston och Olive Byrne befinner sig i, i alla fall. Olive börjar sin bana som forskarassistent till psykologerna William och Elizabeth vid Radcliffe College men snart utvecklas något mer än en rent professionell relation mellan de tre.

Alla är de intresserade av det psykologiska fält som handlar om känslor och William pratar gärna vitt och brett (han ÄR ju ändå en college-professor) om sin DISC-teori. Vilken går ut på att känslor kan uttryckas som fyra olika typer: Dominance, Inducement, Submission, Compliance.

Fyra koncept som av en ren slump också kan appliceras på olika delar av händelseutvecklingen i föreliggande BOATS-film, skriven och regisserad av Angela Robinson. En klassisk BOATS i det att den berättar en historia som skulle förefalla totalt orimlig om det inte vore för att den var sann.

Marston var nämligen inte bara hjärnan bakom en psykologisk teori som få förmodligen känner till nu för tiden, utan också (tillsammans med lagvigda hustrun Elizabeth) en av de som utvecklade den moderna lögndetektorn genom blodtrycksmätning. Professor Marston… är antagligen ett tecken så gott som något på polygrafens betydelse i just amerikansk kultur. Den presenteras nämligen som en sanningsgarant i starkt laddade situationer där det troligen finns en hel del annat som skulle kunna påverka de närvarandes hjärtfrekvens.

Eller också har Robinson bara utnyttjat Marstons forskning inom lögn-gebitet för att i ett berättarmässigt grepp kunna avslöja den lilla kärlekstriangeln för de inblandade. För oss som tittar är den däremot skriande uppenbar i princip omedelbart. Kvinnorna är dragna till varandra och till William medan William är dragen till dem bägge. Hans observation av hur Elizabeth och Olives olika personligheter kompletterar varandra och skapar en perfekt kvinna var emellertid inte bara tomt prat.

Tack vare en påkostad superhjältefilm är den stridbara Wonder Woman mer allmänt känd nu än för, säg, tio-femton år sedan. Amazonprinsessan Diana Prince gör (männens) värld till en fredligare plats, en omvänd brottsling i taget. Och den som stod bakom kvinnan som slog världen med häpnad iförd baddräkt och med en portabel lögndetektor i form av sin ”lasso of truth” var ingen mindre än William Marston. Ska man tro föreliggande film var också hans starkaste inspirationskällor som sagt Elizabeth och Olive.

Plus en försvarlig mängd bondage(parafernilia). Wonder Woman-serien innehåller påfallande många situationer där Wonder Woman måste binda eller kedja fast både män och kvinnor samt fälla synnerligen tvetydiga kommentarer. Marston ska ha blivit kompis med en viss Charles Guyette, även känd som ”the G-string king”, en pionjär inom fetishvärlden. Enligt Professor Marston… introducerade han såväl William, som Elizabeth och Olive, till den njutning som finns i gränslandet mellan kärlek och smärta.

Det finns som synes många anledningar för alla våra tre huvudpersoner att vilja ifrågasätta vad som anses vara ”normalt”. Angela Robinson har lyckats skapa en BOATS som lyfter sig över mängden, bland annat genom sitt fingerfärdiga berättande. Det hela ramas in av en förhörsliknande situation anno 1943 där William ges möjlighet att lägga ut texten om vad som hänt dessförinnan (samt omgående släppa loss en olycksbådande hosta).

Som jag nämnt tidigare kan DISC-teorins olika begrepp med lätthet spåras i filmens olika delar. Robinson arbetar dessutom flitigt med begreppen ”front stage” och ”back stage”, både bokstavligt och bildligt. Vad är det man törs visa upp och vad behåller man hellre bakom kulisserna? Alternativt tvingas gömma undan från allmänhetens granskande blickar?

Professor Marston… lyckas dessutom att hålla anmärkningsvärt många bollar i luften. Elizabeths frustration över kvinnans ojämställdhet inom akademin, serietidningar som propagandainstrument, normbrytande livsstilar, priset man alltid får betala för normbrytande livsstilar, oviljan hos tidiga feministiska rörelser att associeras med (alltför) normbrytande livsstilar, Williams närmast naiva idealism när det gäller kärlekens undergörande kraft samt föreställningar om manligt och kvinnligt, för att nämna några.

Titeln lyfter förvisso främst William men filmen i sig gör ett bra jobb med att snarare framhålla hans roll som trions katalysator än 100% dominant eller aktivt drivande. Att han sedan hade ett extremt särartstänkande när det kom till män och kvinnor får man väl se som ett tidens tecken, karln var ju ändå född på 1800-talet.

Ibland dyker de ändå upp, de där BOATS-filmerna som är både intressanta OCH bra. Bara att tacka och ta emot. Med andra ord: underkastelse i sin bästa form.

1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…

I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.

Snarare tycks de nygifta vara som främlingar inför varandra, tyngda ned till den halvsolkiga heltäckningsmattan av konventioner, förväntningar, förhoppningar och nervositet. Inte blir det bättre av de två servitörerna som står likt vakande hökar för att kunna servera herrskapet ett par köttbitar och lite potatis från den gnällhjulande serveringsvagnen.

Under den tid vi får vara med Florence och Edward minns de tillbaka, både på sin gemensamma historia och tidigare barndomsminnen. Men som sagt, det tycks som om den tidigare så naturliga och kärleksfulla relationen redan stelnat och kapslats in av äktenskapets hank och stör, och minnena blir därför inget de delar. De är som två femåringar, vars mamma-pappa-barn-lek helt plötsligt blivit bister verklighet och de vet inte riktigt hur det gick till eller hur de ska förhålla sig till situationen.

På ett sätt skulle man kunna säga att On Chesil Beach (en adaption av Ian McEwans bok med samma namn) är en film vars enda konflikt ligger i att Edward och Florence inte kan prata med varandra. Men eftersom filmen förlagt sin historia till ett mer konventionellt 60-tal känns avgrunderna mellan dem – klass, kön och omognad – inte lika krystade som de skulle ha gjort 2018. Edwards i det närmaste sammanbrott när han inte kan få ned dragkedjan i Florences klänning är förstås en överreaktion men känns ändå ganska rimlig i sammanhanget, kåt och hajpad som han är. En riktigt Man ska väl kunna lägra sin Kvinna utan tjafs med paltor och hyskor? Detsamma gäller Florences tårögda fråga ”Are we having our first row?!” så fort de inte är överens om allt.

I mina ögon påminner On Chesil Beach om Ian McEwans förra filmadaption, Atonement, i så motto att bägge handlar om egentligen små händelser som får omstörtande och livslånga konsekvenser för alla inblandade. Sådana där avgörande före-och-efter-ögonblick som man aldrig kan backa eller få ogjorda, hur gärna man än skulle vilja.

Med ett sådant stort fokus på vårt brudpar är det inte så konstigt att mycket av filmen hänger på prestationerna från Saoirse Ronan och Billy Howle. På det hela taget tycker jag att de sköter sig bra, med ett utmärkt cresendo på titelns småstensstrand. De ger bägge intryck av att deras respektive rollfigurer, var och en på sitt håll, är oerhört ensamma människor. Kanske är det det enda som fört dem samman, vilket skulle kunna vara en ytterligare förklaring till att förhållandet krackelerar så fort det börjar bli allvar. En högst olycklig gammelsminkning kan jag inte lasta skådespelarna för men det är tyvärr ett drag som förstör allt för mycket av det filmen dittills lyckats bygga upp.

Regissören Dominic Cooke är nybörjare i långfilmssammanhang men desto vanare vid teaterproduktioner, där han satt upp pjäser och vunnit priser för dem på löpande band. Möjligen är det denna vana vid regi, men i ett annat medium, som gjort att On Chesil Beach blir en märkligt tudelad produkt. I vissa avseenden visar den på både träffsäkerhet och fingertoppskänsla medan den i andra blir väl långdragen, alternativt pinsamt övertydlig med onödiga uttalanden och planteringar, verbala så väl som visuella.

Utseendemässigt finns det dock inte mycket att klaga på, On Chesil Beach är hela tiden otroligt snygg med klara färger, spännande kontraster, intressanta vinklar och medvetna utsnitt. Bröllopssvitens knarrande säng blir en satängocean där sexdebutsjollen omgående går i kvav medan förrättsmelonens blodröda cocktailbär, i servitörernas händer och under deras kritiska blickar, plötsligt framstår som märkligt insinuant, nästan obscent.

Jag skulle vilja se om On Chesil Beach för att mer obehindrat kunna ta in Ronan och Howles prestationer. Då skulle jag också absolut hoppa över filmens sista, säg, tio minutrar. Men först är jag faktiskt väldigt sugen på att läsa om Ian McEwans bok.

Vi var några filmspanare som gjorde sällskap på den klattrande stranden
Har du inte sett den?
Jojjenito
Filmfrommen

En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).

Nej, Hugh Hefner visste att män inte kan överleva på nakenmodeller allena utan också uppskattar lite hjärngympa. Mindre än ett halvår efter att Playboy startades i december 1953 trycktes därför exempelvis Ray Bradburys Farenheit 451 som en följetong. Under årens lopp har tidningen publicerat alster av bland andra Stephen King, Joyce Carol Oates, Michael Crichton, John le Carré, John Irving och Nadine Gordimer.

I The Playboy Book of Science Fiction and Fantasy har redaktionen samlat noveller mellan 1955 och 1965. De mest välbekanta namnen, så här en 50-60 år i backspegeln, torde vara Arthur C. Clarke, Frederick Pohl, Jack Finney, Robert Bloch och möjligen J.G. Ballard. Minsann dyker inte också Ray Bradbury upp?

Jag har tidigare reagerat på hur tydligt genuskodad den här typen av genrelitteratur ofta är. Sätter man sedan dessutom in den i ett herrtidningssammanhang blir förstås slagsidan inte mindre. Om man nu skulle ha tvivlat på vilket kön i alla fall redaktionen ser framför sig när de tänker på sina läsare finns dessutom en kort inledning.

Först och främst passar man givetvis på att slå sig för bröstet genom att ha gett fantastikgenren en aldrig tidigare skådad plattform, bland annat genom att betala sina författare vettiga arvoden. Redaktionen menar också att Playboy ger utrymme för noveller som i mer specialiserade tidskrifter riskerar att falla mellan stolarna för att de inte är tillräckligt nischade, alternativt allt för skruvade, humoristiska eller chockerande.

Sedan kommer emellertid en drapa som för min del var så aningslöst rolig att den motiverade samlingens existensberättigande, helt oavsett vilka noveller som kommit därefter. ”Playboy’s lack of sexual and other taboos is undoubtedly due to its being edited by med, for men and for that estimable distaff contingent (bless them all) who care and are curious about what their men care about. And this ties in quite happily with the indisputable fact that (for reasons we do not intend to explore here and now) these fictional genres, and especially science fiction, are enjoyed and written by far more men than women […] Possibly this high appeal science fiction has for men has something to do with the kind of demonstrable reality the male intellect demands…”

Men när man väl skrattat färdigt (det kan ta ett tag), vad gömmer sig då bland sidorna i The Playboy Book of Science Fiction and Fantasy? Som inledningen mycket riktigt påpekar rör sig en del av novellerna kring koncept som kärlek och sexualitet. I det perspektivet känns det motiverat att lyfta fram dels Charles Beaumonts ”The crooked man”, dels Frederick Pohls ”The fiend”. Beaumont beskriver en värld där avvikande sexualitet kriminaliserats men cloun är förstås att det är en värld där det avvikande är hetero- och inte homosexualitet. En novell som dessutom går att läsa på (minst) två sätt: antingen som en dragen lans för utsattheten hos de som betraktas som sexuellt avvikande eller en skräckvision av hur det skulle bli om homosexualiteten fick styra.

Pohl är föga förvånande mer humoristisk i sin approach när han berättar om den liderlige rymdkaptenens besvikelse när han väckt en av skeppets kvinnliga kolonisatörer och hon visar sig vara mer handlingskraftig än han hade väntat sig. Istället för att vakna upp som en förvirrat blyg viol, naivt oförberedd på hans närmanden, är hon enbart förbannad och inte alls något lätthanterligt offer.

En annan novell som stod ut, inte för vare sig framförande eller språk, utan enbart på grund av sitt innehåll var ”Who shall dwell” av H.C. Neal. Vid mitten av 50-talet hade kanske det värsta mccarthyism-drevet dött ut men jag skulle ändå kunna tänka mig att en novell som beskriver hur en rysk familj måste söka skydd undan en amerikansk kärnvapenattack fick en del ögonbryn att höjas.

Novellsamlingen är inte av toppkvalitet, men de allra flesta bidragen är underhållande. De som inte är det blir å andra sidan ofta intressanta tidsdokument. Jag skulle dessutom tippa att en del av dem inte är så lätta att hitta igen i andra samlingar. Tituleringen ”fantasy” är dock något av ett önsketänkande men vi har i alla fall Ray Bradburys ”The vacation” och J.G. Ballards ”Souvenir” som absolut inte kan kallas renodlad sci-fi.

Till sist vill jag framhålla samlingens första novell – ”The fly” av George Langelaan. Alltså inget mindre än den litterära förlagan till filmerna från 50- och 80-talen. En charmig sak som blandar ett klassiskt mysterium med galna vetenskapsmän och lagoma äckeleffekter. Gissa vad jag är sugen på att se nu?

I enlighet med gammal god bloggtradition hedras 6 juni med ett inlägg om en svensk film.

***

alt. titel: My Life as a Dog

Ingemar är en stor relativist och det kan nog behövas. När storebrorsan Erik väcker en med en luftgevärspipa rakt i plytet, när hunden Sickan försvinner på pensionat och mamma är mer eller mindre konstant sängliggande med någon slags lungåkomma hjälper det att tänka på rymdhunden Lajka som ju dog i sin kapsel. Hade Ingemar vuxit upp på 90-talet istället för fyrtio år tidigare hade han sannolikt knallat omkring i en av de där T-shirtarna: ”Kafka hade det inte heller så roligt”.

För att avlasta lungsjuka mamma en smula skickas Ingemar till morbror Gunnar och hans fru Ulla som bor i Småland där det än så länge finns gott om jobb på glasbruket. Ulla blir tokig på Gunnars ihärdiga spelande av Povel Ramels kokosnötssång. Hans faiblesse för andra damers meloner är sannolikt inte heller något av hennes favoritdrag hos maken. Samtidigt finner sig Ingemar tillrätta med den grönhårige Manne, Mannes mekaniskt lagde farfar, den snygga Berit som jobbar på bruket, farbror Arvidsson som vill att Ingemar ska läsa högt för honom från damunderklädesannonser i tidningen och Saga som helst av allt vill spela fotboll och boxas.

Mitt liv som hund är inte bara filmen som slungade iväg Lasse Hallström i omloppsbana runt Hollywood, den är mer eller mindre en nationalklenod, en av den svenska filmskattens mest omhuldade juveler. Efter visningar ”over there” ska Hollywood-eliten ha vacklat ut från biograferna, fullkomligt förbi av rörelse. Så har jag i alla fall uppfattat snacket runt den, så nu var det väl ändå äntligen dags att se mästerverket.

Först blir jag rätt förvånad; av någon anledning hade jag fått för mig att historien om Ingemar främst skulle vara en komedi och det är rätt svårt att se något humoristiskt i en mamma som skriker åt sina bråkande söner att de tar livet av henne medan Sickan slickar i sig utspilld pannkakssmet för glatta livet. Mer Lars Norén än Lasse Åberg om vi säger så.

Sedan blir jag också överraskad av likheterna med Kådisbellan – boxningen finns där och vad är det egentligen med alla dessa ”nostalgiska” gosskildringar som omöjligen kan berätta sin historia utan den obligatoriska nyfikenheten på sex och tjejer? I Mitt liv som hund blir Berit förstås inte alls arg när Ingemar försöker kika på hennes nakenmodellerande inför glasbrukskonstnären, snarare road och lite smickrad.

Nå, i just den här historien nyanseras just den vinkeln på ett intressant och kluvet sätt av pojkflickan Saga som både vill och inte vill att åtminstone Ingemar ska titta lite på hennes knoppade bröst. Och det blir en smula orättvist att reducera Mitt liv som hund till enbart en historia om Ingemars komplicerade förhållande till tjejer. Ska man reducera den till något är det väl en historia om Ingemars komplicerade förhållande till sin mamma, i kombination med coming of age och lagomt prilliga bifigurer.

En i mina ögon rätt typisk svensk film med andra ord – rolig, men inte för rolig. Humorn som gärna ska genomsyras av avvägda mått beska eller melankoli. Tjuvkikande smågrabbar. Snö och snoriga barnnäsor som torkas med allt stelfrusnare vantklädda händer.

Jag ska väl inte påstå att dialogerna i filmen är de bästa jag någonsin hört i svensk film men jag kan förstå att publiken blev imponerade av den unge Anton Glanzelius när det begav sig, för han är oväntat duktig. Tomas von Brömssen spelar Gunnar och hans duktighet är ju knappast oväntad, men välkommen icke desto mindre.

Ja, allt är relativt, som Ingemar lär oss. Jag har äntligen fyllt en vit fläck i min svenska filmallmänbildning. Att det sedan blev en fläck som inte gjorde något större intryck när den väl var ifylld blir till en värdslig sak i sammanhanget. Jag sitter ju i alla fall inte fast i en rymdkapsel på väg mot min oundvikligt kalla död.

Christian Bale är på jakt efter livet mening. Han hittar den inte i Knight of Cups. Jag är dessutom rätt övertygad om att han skulle hitta den ännu mindre om han SÅG Knight of Cups för maken till obegripligt dravel var det länge sedan jag stötte på. Den enda mening som Terrence Malicks film torde ha, är för ämnet filmvetenskap och dess studenter, ety här finns nog material för att fylla hyllmetrar av pretentiösa övertolkningar.

Faktum är att Malicks film är så intetsägande att jag på allvar undrar om den egentligen inte är en enda stor bluff. Den påminner om en riktig film på samma sätt som all den där porrbotsspammen påminner om riktiga sexinviter (Elsa L: “Minns du hur passionerad jag är i livet?”). Släng ihop en massa mer eller mindre snömosiga religiösa och filosofiska citat om Livet och Kärleken, vidvinkelbilder på öken- och strandlandskap, Edvard Grieg, bilder från en körande bil samt en Christian Bale som ser melankolisk och fjärrskådande ut. Det är så uppenbara grepp att det knappast skulle behövas en mänsklig hjärna för att koppla ihop dem.

Malick ger mig inget som helst incitament att intressera mig för hans bilder eller castens lösryckta funderingar (att kalla dem för berättelser eller historier skulle vara att lända dem allt för stor betydelse). Och inget ont om Christian Bale men detta måste ha varit ett av de enklaste jobb han någonsin behövt prestera, i alla fall framför kameran. Malick tycks inte ha krävt särskilt mycket mer än att Bale knallar omkring, springer lite i strandbrynet med en massa olika kvinnor samt ser avskärmad ut.

Någon särskild dialog finns inte att tala om, inte heller något som skulle kunna kallas för händelseutveckling. Prat kommer mestadels via berättarröster och fragmentariska brottstycken från samtal i själva filmen. Vilken i sin tur är uppdelad i olika kapitel döpta efter tarotsymboler men utan att det tycks spela någon som helst roll för de filmsekvenser som kommer efter dem (men yay för filmvetarstudenterna, tarot är väl som kattmynta för dem?)

Det som stör mig är att Knight of Cups är en film som man hade skrattat åt ifall den inte varit fullsmockad med alla dessa kända namn (Malick, Bale, Cate Blanchett, Antonio Banderas, Imogen Poots, Brian Dennehy, Natalie Portman, Wes Bentley, Armin Mueller-Stahl för att nämna några). Sätt någon med mindre erfarenhet men samma ambition bakom kameran och hens kompisar framför den och du har vilken slumpartad studentfilm som helst. Visst finns det skönhet i Knight of Cups men ska vi vara helt ärliga ägnas en stor del av verket åt att filma vackra och påkostade människor i vackra och påkostade miljöer. Inte särskilt svårt att få det snyggt då, särskilt som Malick dessutom använder försvarliga mängder slow motion.

Om något fick Knight of Cups mig att ifrågasätta livets mening. Alternativt inse att jag måste söka efter den någon helt annanstans än hos Terrence Malick.

Många kvinnor skulle sannolikt bli helt förstörda av en sådan brutal överfallsvåldtäkt i hemmet som Michèle Leblanc utsätts för. Men Michèle kastar de trasiga klädesplaggen i soppåsen, tar ett bad samt ett blodprov för eventuella könssjukdomar och fortsätter livet mer eller mindre som vanligt med jobbet som VD över ett spelföretag i huvudfokus.

Läs hela inlägget här »

Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.

Läs hela inlägget här »

“A crack of lightning. A mad genious. An unholy creation.”

Yessireebob, gather round, boys and girls! Det är dags för ännu en version av Mary Shelleys till synes aldrig åldrande berättelse som den moderne Prometheus. Shelley och vissa adaptioner efter henne har fokuserat mycket på det stackars lidande monstret. Han som aldrig bett om att få födas till en hård och okänslig värld av en man som dessutom inte vill veta av sin hiskeliga skapelse.

Läs hela inlägget här »

Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser