A Dangerous Method (2011)

Från en vetenskapshistorisk film med Kiera Knightley till en annan. Ungefär så gick väl mina tankar när jag gick från Morten Tyldums kryptoraffel The Imitation Game till David Cronenbergs psykoanalytiska A Dangerous Method.

Inledningsvis kanske det kan verka lite märkligt att mästaren av body horror vänder sig mot vad man med lite välvilja kanske skulle kunna kalla för ”the horrors of the mind”. Bara det att allt som rör sig i skallarna hos våra huvudsakliga protagonister inte är så värst horribelt.

Den unga, ryska judinnan Sabina Spielrein kommer som patient till den schweiziske läkaren Carl Jung i början av 1900-talet. Hon lider av hysteriska anfall men efter en tids behandling av mestadels prat (och något färre iskalla bad än brukligt i samtidens psykiatriska vård) är hon så pass frisk att hon själv påbörjat en läkarutbildning. Sabinas fall är emellertid så intressant att Jung äntligen blir uppmärksammad av psykoanalysens fader, Sigmund Freud.

Jag var inledningsvis lite förundrad över att just David Cronenberg av alla människor skulle välja att filmatisera denna pjäs av dramatikern och manusförfattaren Christopher Hampton, vilken i sin tur bygger på en bok av John Kerr. Men när Sabina hackande försöker förklara hur hon blir sexuellt upphetsad av alla former av förödmjukelse och samtalen kommer att närmast uteslutande handla om Freuds förkärlek till psykologiska förklaringsmodeller som bygger på undertryckta sexuella drifter faller det hela mer på plats.

Freud, sexualitet och analstadium. Ångande, upphetsande och kittlande med andra ord? Om det vore så väl. För att vara en film som så fokuserat sysselsätter sig med sex och sexualitet kan A Dangerous Method vara något av det mest snustorra jag någonsin sett. Ska jag vara snäll skulle jag kunna spekulera kring något i stil med att den tidstypiska strikta kostymeringen ska tjäna som en kommentar eller kontrast till de kroppsliga drifter som våra protagonister synes besatta av att utforska. Hela det tidiga 1900-talssamhället i Zurich och Wien framstår som en enda stor förträngning; från Jungs hårt vattenkammade hår ned till huvudsvålen till Spielreins långa och strikta kjolar. Det är dock ett spekulativt syfte som i så fall verkligen inte blir särskilt tydligt i filmens framställning.

Jag tror att poängen med A Dangerous Method ska vara att visa Jungs ambivalens inom tidens framväxande psykoanalytiska fält eller möjligen göra honom till en mental skådeplats för att visa upp dessa konkurrerande teorier. Å ena sidan har vi nestorn, Sigmund Freud, som är helt såld på sexualiteten som utgångspunkt för snart nog allt som felas den nutida människan rent mentalt. I hans ögon är det en vetenskaplig utgångspunkt som inte får rubbas, eftersom det kan skapa misstro gentemot psykoanalysen som vetenskap (mer än vad som redan var fallet, får man anta). Å den andra har vi en kort gästspel från Jungs patient, tillika läkaren, Otto Gross som kör vad man skulle kunna kalla för Oscar Wilde-stilen: det bästa sättet att bli av med en frestelse är att ge efter för den. Varför envisas mänskligheten med att förvägra sig allt det som skänker njutning? Och så Jung själv, som undan för undan börjar hemfalla åt vad Freud avfärdande kallar för mysticism och schamanism.

Anledningen till att jag använder ordet ”tror” är för att denna ambition fallerar rejält genom att vara så fruktansvärt torr och tråkig. Jag är övertygad om att jag hade kunnat tycka att det var otroligt intressant att få lite mer inblick på både Freud och Jungs tänkande om bara Cronenberg lyckats framställa det med bara ett uns mer liv än detta fnösketorra ”drama”. Vad som är farligt med den farliga metoden är jag inte ett smack klokare kring efter avslutad titt.

Som vanligt är det samtidigt lite svårt att avgöra om problemet ligger i manuset, Cronenbergs personregi eller skådespelarna själva. Michael Fassbender och Viggo Mortensen som Jung och Freud låter var och en som en avhandling i dialogform, en stel pro et contra-framställning. Detsamma kan för all del inte sägas om Kiera Knightleys prestation, vilken däremot å sin sida faller så djupt ned i överspelsavgrunden att vi inte ens hör ett plask när hon når botten. Det framstår som fullkomligt obegripligt hur någon kunde få för sig att det skulle vara en bra idé att låta henne åbäka sig igenom sina hysteriska ”anfall” som en kokt räka spetsad på en spiralfjäder. Men visst, det är en rolltolkning som tar ut svängarna betydligt mer än Knightley fick tillfälle till som Joan Clarke

Nej, det här var för jäkla trist. Filmen rymmer ett otvetydigt produktionsvärde men jag tror banne mig att vilken genomsnittligt porrulle som helst säger mer om sex och sexualitet än A Dangerous Method.

The Imitation Game (2014)

Det synes väl ganska passande att mannen, vilken framstod som något av en gåta för sin omgivning, också var mannen som under andra världskriget knäckte den tyska kodmaskinen som blivit känd under namnet Enigma.

Fast…riktigt så enkelt var det förstås inte. I verkligheten, alltså. Matematiskt begåvade personer har, helt i linje med temat för The Imitation Game, räknat ut att filmen till 57,7% består av överdrifter, utelämnade fakta och rent hittepå. Desto svårare att förhålla sig till, då norske Morten Tyldum trots (eller tack vare) alla dessa dramaturgiska friheter skapat en berörande, intressant och ibland till och med spännande film om de brittiska kodknäckarna vid Bletchley Park.

Det som för min del känns svårast att fördra är den avsmalning som The Imitation Game tvingat på sin historia. Rent berättarmässigt kan jag se vitsen med fokusera på ett fåtal personer och en enda tänkande maskin (vilken dessutom fått byta namn, från det patriotiska ”Victory” till det mer känslomässigt anstrukna ”Christopher”).

Men det innebär samtidigt att det är en massa personer som inte alls får den uppmärksamhet de förtjänar. Insatserna från Turing och hans kompisar, samt ”Christopher”, därmed framstår därmed som mer heroiska och enastående än de verkligen var. Nu är i och för sig The Imitation Game inte ensam om denna fadäs – filmatiseringen av Robert Harris Enigma lyckades även den helt ”glömma” det faktum att en gäng polska kryptologer kämpat mot Enigma-koderna sedan 1932.

Med tanke på att The Imitation Game också försöker lyfta fram mannan Alan Turing (och inte enbart hans krigsinsatser) kan jag också tycka att det blir lite märkligt att filmskaparna inte lyckats hålla sig från att smyga in lite dramaturgiskt godis även i de obligatoriska avslutande informationstexterna. De syftar främst till att sätta ljus på den brittiska attityden och juridiken gentemot homosexualitet, vilka bland annat dömde personer till fängelse för ”gross indecency” innan lagen ändrades 1967. Men The Imitation Game vill så hjärtans gärna göra sin poäng så övertydlig, att den sätter likhetstecken mellan Turings påtvingade hormonbehandling och hans självmord 1954. I själva verket gick det 14 månader mellan behandlingens avslut och hans död.

Och, för att plocka upp även den sista kastade handsken – Benedict Cumberbatchs genialiska rövhål framställs ganska otvetydigt som en person med någon typ av autismspektrumtillstånd, med för 2014 välkända tecken. Ett maniskt behov av att hålla ärtor och morötter separerade på tallriken, en osviklig förmåga att tolka alla uttalanden bokstavligt och en obeveklig logik som ofta övertrumfade känslomässiga tendenser. Med resultatet att filmens Turing ofta framstår som direkt socialt handikappad. Såvitt jag kan förstå fanns det i själva verket ganska lite av sådana övertydliga markörer hos den verklige Turing.

Samtidigt kan jag också se hur lockande det är att plocka ihop en filmisk Alan Turing av alla de här delarna. Inte nog med att han själv myntade uttrycket ”the imitation game” i uppsatsen ”Computing Machinery and Intelligence” från 1950, det är också en titel som har en minst tredubbel betydelse. Turing synes ha varit besatt av tanken att skapa en tänkande maskin, en maskin som skulle imitera mänskligt tänkande eller intelligens. Det direkt olagliga med Turings sexuella preferens gör i sin tur att det är den enda hemlighet som måste skyddas mer än hans kodarbete. Han tvingas alltså själv imitera en straight man för att inte åka i fängelse. Och så lägg till detta en eventuell funktionsnedsättning som gör att han också måste imitera en hel del mänskligt beteende av den typ som utgör ett socialt smörjmedel. The Imitation Game gör verkligen ingen hemlighet av sitt likhetstecken mellan Turing själv och hans maskin i sina försök att imitera mänsklighet.

Men om man nu bortser från att Cumberbatch porträtt av Turing knappast är 100% sanningsenligt gör han en mycket bra prestation. Skådespelaren var ju långt ifrån främmande för att spela genialiska rövhål, men Turing är ändå en rätt annorlunda fågel jämfört med den moderne Sherlock Holmes. Här får vi hela registret av rädsla, frustration, ensamhet, arrogans och en viss ömsinthet. Rent skådespelarmässigt blir det svårt att hävda att Cumberbatch matchas av Kiera Knightleys Joan Clarke, men hennes roll är i alla fall ett försök att i någon mån sätta ljus på det faktum att kvinnor också kan kodknäcka. Fokus ligger dock som sagt mer på prestation än psykologi eller personlighet.

The Imitation Game är en bra film, en bra berättad film, en film-film. Som BOATS betraktad tar den sig som synes väldigt många friheter men det är samtidigt en film som inte bara är sevärd för att den är intressant och inte bara intressant eftersom bygger på verkliga händelser. Men suget att efteråt läsa på hur det ”verkligen” var, tror jag aldrig att jag kommer ifrån.

1793 (2017)

Ett ohyggligt stympat lik dras upp ur Fatburen på Södermalm. Vid i slutet av 1700-talet har det en gång rena sjövattnet förvandlats till något som snarare liknar ett stinkande träsk, så det krävs en smula mannamod av polispalten Mickel Cardell att bärga kroppen. Inte för att han egentligen bryr sig särskilt mycket om skitvatten. Eller något annat heller, för den delen, försjunken i flaskan som han är. Försupen, råbarkad och med en vänsterarm av trä utgör han ett udda par tillsammans med den finlemmade och lungsjuke juristen Cecil Winge. Men det blir ändå de två som tar sig an uppgiften att hitta den som är ansvarig för de brutala gärningarna.

Niklas Natt och Dags debut 1793 hade stått i bokhyllan så pass länge att jag hunnit glömma bort det mesta som sagts om romanen, förutom då att den utspelas under 1793 och att den skulle vara riktigt bra. Därför blir det en rolig överraskning när jag inser att romanen, trots årtalet 1793, är en ganska typiskt upplagd deckare. Men det är ett mönster som Natt och Dag fått att passa in oväntat sömlöst i sitt sena 1700-tals-Stockholm.

Miljöbeskrivningarna och tidsandan är jag inte tillräckligt historiskt bevandrad i för att ha någon åsikt om, men det hindrar ju inte att jag njuter av vad som verkar ha varit en herkulisk researchuppgift. Skulle man av någon anledning ha fått för sig att det var ganska idylliskt och gött under den här perioden ser författaren raskt till att ta ur en de föreställningarna. Det är förtryck, fattigdom, missbruk, sjukdom, lera, kyla, os och skit i princip vart man än vänder sig. Jag kan inte påminna mig att det var en term som förekom redan 2017, men det är inte särskilt förvånande att 1793 och dess uppföljare nu får dras med samlingsnamnet Bellman Noir.

Själva deckarhandlingen är förhållandevis okomplicerad, vilket jag tror är smart. Istället läggs krutet på miljö- och personskildringar. Förutom Cardell och Vinge får läsaren också stifta bekantskap med den olycklige fältskärslärlingen Johan Kristofer Blix och den fattiga Anna Stina Knapp. Jag, som ganska ofta klagar på den orimliga geografiska detaljrikedomen som brukar hemsöka deckargenren, känner att dessa detaljer för en gångs skull känns ganska motiverade eftersom läsaren hela tiden behöver förhålla sig till det moderna Stockholm. Vad finns kvar och vad var på väg att försvinna redan 1793?

Är du historiskt intresserad har du säkert redan läst 1793. Men har du inte det tycker jag inte att du ska känna sig avskräckt av den eventuellt lättsamma deckar-ramen. Är du å andra sidan deckar-intresserad tycker jag att 1793 förtjänar ett försök eftersom miljön verkligen ger historien det där lilla extra. Det skadar inte heller att romanen generellt är flyhänt och välskriven. Priset för ”Årets bästa deckardebut” känns välförtjänt, minst sagt.

Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)

alt. titel: Twin Peaks – Laura Palmers sidste dage, Twin Peaks – Les 7 derniers jours de Laura Palmer, Twin Peaks – Der Film: Die letzten 7 Tage im Leben der Laura Palmer, Fuoco cammina con me

I den lilla staden Deer Meadow hittas den unga Teresa Banks brutalt mördad. Av oklar anledning bestämmer sig FBI för att lägga sig i saken och Gordon Cole skickar agenterna Chester Desmond and Sam Stanley. De två får kämpa ganska tappert mot den minst sagt ovilliga småstadsheriffen och hans deputy. Innan de hinner klara ut särskilt mycket kring dödsfallet försvinner Desmond spårlöst. Agent Dale Cooper skickas till Deer Meadow för att leta rätt på Desmond men misslyckas. Han är dock övertygad om att den som mördade Teresa Banks har fler offer i åtanke.

Ett år senare träffar vi high school-tjejen Laura Palmer i småstaden Twin Peaks. På ytan den perfekta tjejen som dejtar football-spelaren Bobby och var homecoming queen. Gräver man lite djupare visar det sig emellertid att hon är otrogen mot Bobby med bikern James. Och det slutar inte där. Gräver man ännu lite djupare står det snart klart att Laura har svåra problem med såväl kokainmissbruk som prostitution. Genom det senare kom hon i kontakt med den numera avlidna Teresa Banks.

Men Lauras perfekta yta är definitivt på väg att krackelera. Hon beter sig allt mer oberäkneligt mot snart sagt alla i sin omgivning och är övertygad om att hon förföljs av en ond närvaro som hon kallar för Bob. Bob tycks vara ute efter att besätta både Laura och personer i hennes närhet.

Tja, tyvärr vet vi ju redan hur illa det går för Laura Palmer tack vare den några år äldre TV-serien. Jag kan för all del förstå att särskilt Sheryl Lee var sugen på att återbesöka Twin Peaks som Laura med tanke på att hon främst fick agera lik i serien. Kanske kan jag också förstå att Lynch själv inte kände sig klar med sin surrealistiska värld, med tanke på hur serien spann loss.

Själv inser jag dock att om detta är den tallrik Twin Peaks som serveras, utöver serien, har jag definitivt inget behov av att skyffla i mig mer Lynch-konstigheter. Jag hade verkligen försökt att förbereda mig på att Fire Walk with Me inte skulle vara som TV-serien (som jag tycker ganska bra om). Men antingen misslyckades jag med det eller också drar filmen iväg med allt för mycket Lynch. Lite lurad blev jag nog också av det faktum att filmen (som floppade rejält när det begav sig) under senare år verkar ha blivit uppgraderad till ett Lynch-mästerverk.

Det som gjorde en stor del av seriens första säsong så briljant var just mysteriet, vilket av naturliga skäl är fullkomligt detroniserat i filmen. Mitt intresse av att se hur Laura drogar och degraderar sig själv under färden mot sin egen, redan kända, undergång visar sig vara extremt ljumt. Det som också skapade en del av seriens obehag var det successiva avslöjandet av ruttenheten under ytan på den till synes idylliska småstaden. Den perfekta Laura som egentligen var djupt nedsjunken i ett drog- och prostitutionsträsk, vilket i sin tur utgjorde en vital del av stadens mekanik. Filmen ger publiken även i detta avseende bara bekräftelse på det vi redan vet och därmed känns det inte alls lika obehagligt, farligt eller depraverat.

Den här perfekta ytan fördärvas också av det faktum att många beter sig så jäkla underligt och det händer så mycket konstigt redan innan mordet. Med den bakgrunden borde Dale Cooper ha blivit serverad en helt annan historia, när han väl anlände till Twin Peaks för att påbörja sin mordutredning, än den vi vet att han fick sig till livs.

På det hela taget är filmen mörkare än serien och det måste förstås få vara ok. Men jag tycker att Lynch skjuter sig själv i foten i det avseendet, när händelserna i Deer Meadow samtidigt framställs som så otroligt skruvade. Här känns det som om vi doppas ännu djupare i seriens deadpan-surrealism, bara för att sedan plötsligt kastas upp på torra land där allt som väntar är obegripliga märkligheter utan någon som helst humor i sig.

Tyvärr måste jag också erkänna att ett stort problem i det hela är Sheryl Lee. Jag vet att jag inte var särdeles förtjust i henne när hon dök upp i serien som kusin Maddy Ferguson och tyvärr är hennes skådistalanger inte mycket bättre skickade att porträttera en levande Laura. En annan besvikelse är att Lara Flynn Boyle är ersatt med Moira Kelly som Donna. Kelly utstrålar förvisso också en oskuldsfullhet, men den är mer av arten “engelsk ros” än “amerikansk girl next door”. Hon passar helt enkelt inte in.

Nej, jag försökte verkligen ge Lynch en chans med Fire Walk with Me men det blev bara skumt och tradigt. Jag upptäcker att jag till och med lessnat på Angelo Badalamentis score. Det enda positiva med upplevelsen är att jag känner mig ännu tryggare i valet att avstå den tredje seriesäsongen från 2017.

Aftersun (2022)

Elvaåriga Sophie har världens bästa semestervecka i Turkiet med sin pappa Calum. Skolan ska snart börja, med det är inget som Sophie bekymrar sig över i solen och värmen. Klart varmare än hemma i Edinburgh. Då är hon desto mer fascinerad över de andra engelska tonåringarna som bor på samma hotell. Dels för att de bär avundsvärda all-inclusive-band, dels för att det förekommer en hel del hanky panky dem emellan.

På dagarna slappar far och dotter vid poolen, åker på dykutflykter och kultur-turer. På kvällarna äter de hotellmiddagar och lyssnar på skämskudde-underhållning. Business as usual, alltså. Men bara på ytan. Nog för att Sophie är medveten om att Calum inte har särskilt gott om pengar och han berättar för henne att han inte längre är tillsammans med flickvännen Clare. Men det är bara vi i publiken som får en antydan om om hur dåligt Calum egentligen mår.

Aftersun var en Oscars-film som kom rusande på senheten (i alla fall i mina sammanhang – den visades i Cannes redan förra året), men som alltså lät tala om sig tack vare Paul Mescals porträttering av Calum. Debuterande regissör och manusförfattare Charlotte Wells talar inte med stora ord eller målar med breda penslar – Aftersun är lågmäld och utan någon egentlig handling. Vi får helt enkelt haka på den där semesterveckan som eventuellt är den sista som far och dotter har tillsammans.

Bildmässigt blandar filmen scener som Sophie eller Calum filmat med den nyinköpta digitalkameran med “vanligt” filmade dito. Majoriteten av filmen består av en tredjepersons-kamera, men det är en kamera som inte söker de mest uppenbara av vinklar och utsnitt. Den kan lika gärna zooma in på en hand, reflektionen i hotellrummets minimala TV-apparat eller instruktionsmanual. Å ena sidan lite meditativt, å den andra lite…segt.

Aftersun är en film som tar tid på sig att utvecklas och som vill berätta en historia, utan att berätta en historia i bemärkelsen “händelseförlopp”. Wells fixar den delen utan några större problem. Det var också en viss befrielse att det hela inte tog vägen mot det annars förväntade tragiska slutmålet incest/misshandel/våldtäkt. Problemet är dock att hennes val gått i en så lågmäld och halvkväden riktning att jag aldrig blir särdeles engagerad. När det börjar stå klart att Calum kanske inte mår helt 100 (även om det inte på minsta sätt står klart hur långt ifrån 100 han är) är min enda reaktion ett “Jaha, sedär…”.

Paul Mescal har som sagt blivit uppmärksammad i Oscarssammanhang för sin Calum. Men jag vete tusan om jag inte tycker att att hans motspelare Frankie Corio gör en ännu bättre prestation som Sophie. De bägge utgör en charmig och avslappnad far-dotter-duo som känns väldigt naturlig. Samtidigt har jag sannolikt svårt att uppskatta dem till deras fulla värde eftersom Aftersun i vissa avseenden är som att behöva sitta igenom någon annans semesterfilmer. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

Aftersun sällar sig till alla dessa filmer där jag inte har några problem att se dess kvaliteter, men desto svårare att uppskatta dem till deras fulla värde.

Ett, tu…TV-serier! #26

​​Clark (2022, 1 säsong och 6 avsnitt)

Kombon Jonas Åkerlund och Bill Skarsgård plus en hel del fin kritik gjorde en titt på Netflix-miniserien given. Dess huvudsakliga tidsperiod är från 1965 när Clark som förrymd ungdomsbrottsling bröt sig in på Harpsund fram till 1986, när Clark fortfarande sitter i fängelse för den knarkdom han drog på sig 1984.

Och Clark, i det här sammanhanget, är förstås Clark Olofsson, en av Sveriges mest kända brottslingar. Särskilt om Clark får säga det själv. Han tycks ha eftersträvat, och i viss mån också fått, den lätt glamorösa ryktbarhet som tidigare varit förunnat amerikanska bankrånare som John Dillinger. En djärv och sorglös Robin Hood som älskar och rånar banker med samma glada humör.

Åkerlund, tillsammans med medmanusförfattarna Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius, gör ingen större hemlighet av att det vi får se utgår till stor del från Clarks egen bild av verkligheten och det är nog smart. På det här sättet undgår man anklagelser om skönmålande eftersom det är tydligt att seriens huvudperson både har en skriande brist på självkritik och är kapabel till ett radikalt skarvande när han ska berätta sin egen historia.

Den allt mer krackelerande bilden av Clark som en cool typ signaleras bland annat snyggt av serie-titeln, vilken med varje avsnitt blir allt mer sliten. Nu för tiden skulle jag också vilja påstå att synen på bankrån som ett offerlöst brott för länge sedan rättats till. Dessutom får hans egen biografiker säga honom ett sanningens ord i det allra sista avsnittet, vilket verkligen inte lämnar någon större tveksamhet kring att den där coola typen egentligen hela tiden bara varit ett egoistiskt as. Ett synnerligen charmigt egoistiskt as, dock.

Vilket inte är särskilt svårt att köpa med Bill Skarsgård i titelrollen, han gör en otroligt bra insats. Med sig har han en rollista som närmast är en ”who’s who”-bland svenska skådisar och komiker. Åkerlunds berättande är fragmentariskt och associativt på ett sätt som ligger nära exempelvis Guy Ritchie, men jag tycker att den funkar väldigt bra med en berättare som är så nära sin publik. Det är inga större problem att se de snabb klippen och förstärkta färgerna som ett utslag av Clarks egen bild av hur saker och ting gick till.

Clark är utan tvekan värd att lägga ungefär sex timmar av sitt liv på. På köpet får man en smula nutidshistoria, men det kan nog vara klokt att dubbelkolla exakt alla fakta mot andra källor.

The Midnight Club (2022, 1 säsong och 10 avsnitt)

Mike Flanagan strikes again! Mannen som verkar ha inrättat ett eget litet näste hos Netflix, släpper sin fjärde serie på raken. Den här gången baserad på ungdomsförfattaren Christopher Pikes The Midnight Club, som utspelas på Brightcliff, ett hospice för dödssjuka tonåringar. Eftersom deras ”midnight club” går ut på att smyga upp om natten och berätta historier för varandra i biblioteket, vävs också ytterligare Pike-historier in.

Man får väl applådera modet hos Flanagan och teamet bakom The Midnight Club att sikta in sig på ett tema som döende barn, men ändå hålla fantastikfanan högt. I det här fallet slutar berättelserna dock ofta i olika typer av överförda betydelser; två personer som visar sig symbolisera personligheter hos en och samma huvudperson eller någon som får erfara att det aldrig får att förändra vare sig historien eller framtiden.

Samtidigt ger förstås döds-temat grogrund för en hel del patos och här tappar The Midnight Club mig ganska snabbt. Dels blir det i mina ögon snart repetitivt med känslosamma monologer och tårar, dels upplever jag uttalandena som ganska forcerade när de placeras i munnen på tonåringar. Alla närvarande är orimligt vältaliga, mono- och dialoger framstår som alldeles för ”skrivna”. Jag, som gillade Midnight Mass, känner att samma, lite pompösa stil inte alls funkar på ungdomshemmet. Trots alla tunga teman upplever jag serien som väl lättviktig.

Serien är såklart otroligt välproducerad och skådisprestationerna går egentligen inte heller att klaga på. Särskilt roligt var det förstås att återse veteranen Heather Langenkamp i rollen som föreståndaren Dr. Stanton. Men på det hela taget blev The Midnight Club lite av en besvikelse för min del.

Empire of Light (2022)

Som regissör tycks brittiske Sam Mendes dras till filmer där huvudpersonerna lever vad Henry David Thoureau karakteriserade som “lives of quiet desperation”. Såväl Lester Burnham och Anthony Swofford, som April och Frank Wheeler har resignerat inför vardagen, tappat tron på att livet kan vara något mer än det de har framför sig här och nu.

Inte heller biografföreståndaren Hilary Small lever något klackarna-i-taket-liv. Av den resignerade blicken på medicinflaskan i badrumsskåpet förstår vi att det ligger någon skit och lurar i själens djup. Sömnen verkar funka sisådär. Sammanbitet och glädjelöst går hon iväg på stela och tafatta pardansträffar. Lika sammanbitet och glädjelöst låter hon sig bli påsatt av sin (gifte) chef på hans kontor.

Men så börjar den unge Stephen arbeta på biografen och den finns relativt omgående en slags kontakt, en gnista, mellan honom och Hilary. Tyvärr innebär Hilarys uppspelthet i den nya relationen att hon inte längre tycker att hon behöver ta sina mediciner. Och i ett England anno 1981, med januari-branden i New Cross och upploppen i Brixton bara några månader senare, är det inte oproblematiskt att Stephen har karibiskt påbrå.

Nog för att det brukar vara poppis med filmer som handlar om film i Oscars-sammanhang, men årets hela tre stycken måste ändå vara något slags rekord. Först Steven Spielbergs The Fabelmans, sedan Damien Chazelles Babylon och så nu Sam Mendes Empire of Light. Medan de två tidigare exemplen i hög grad visar upp hur film blir till, fokuserar Empire of Light som synes snarare på själva filmupplevelsen.

Margates Deamland Cinema har omvandlats till filmens Empire Cinema. En anrik institution i den lilla staden på Englands sydkust. En gång kunde Empire skryta med såväl balsal som en restaurang med fullständiga rättigheter. Men nu är elegansen något bedagad och balsalen på översta våningen har förvandlats till ett ofrivilligt duvslag. Trots det är både lobbyn och den största salongen av den kalibern att det torde vattnas i munnen på entusiastiska biografbesökare.

Babylon spelar ju i en helt egen liga, däremot finns det vissa likheter mellan The Fabelmans och Empire of Light. Båda är lågmälda och försöker tackla historier om psykisk ohälsa, berättade på ett sätt som absolut inte hade varit möjligt när det begav sig. Det är ganska symptomatiskt att Hilarys kollegor talar om hennes sjukdom i termer av “a rough time” och “a bit too much for her”.

Jämfört med The Fabelmans har dock Empire of Light ett stråk av melankoli och sorg i sig som jag tycker mycket om. Mendes film känns inte heller lika Hollywood-polerad, trots att den förstås är minutiös i sin fingertoppskänsla för detaljer. En glimt av hud i en glipa mellan skjorta och byxa räcker för att vi ska förstå vad som väcks till liv i Hilary. På samma sätt signalerar hennes slarvigt knäppta klänning på galapremiären av storfilmen Chariots of Fire mer om hennes sinnestillstånd än om hon kommit dit spritt språngandes naken.

Oavsett kvalitet på filmen i övrigt är Olivia Colman alltid sevärd och hon sviker inte i Empire of Light heller. Det är något i hennes prestation som alltid gör henne 100% trovärdig, oavsett om det handlar om ett närmast förvildat morrande när hon mår som sämst eller det försiktiga ljus som börjar skina i hennes ögon när hon mår som bäst. Trots att relationen mellan henne och Micheal Ward som spelar Stephen inte är särskilt väl underbyggd rent manusmässigt, tror jag ändå på den.

Men det är som sagt uteslutande tack vare Colman och möjligen även Ward. För tyvärr dras Empire of Light med sina skavanker. Relationen mellan Hialry och Stephen är som sagt inte särskilt motiverad, en i och för sig vanlig invändning när det kommer till romantik på film. Varför vill de här två människorna umgås med varandra, vad pratar de egentligen om?

Filmen känns också splittrad, Mendes ambition att, förutom biografmagi, också säga något om både psykisk ohälsa och den engelska rasismen under det tidiga 80-talet gör att Empire of Light löper i två parallella spår. Bägge spåren är dessutom nästan omedelbart ödesmättat dömda att gå åt pipsvängen.

Samtidigt är jag i nuläget benägen att ha en del överseende med de här skavankerna eftersom jag som sagt tyckte mycket om Empire of Light. Jag blev berörd av Hilary och Stephen, av den lätt slitna biografelegansen och det lilla Empire-gänget som såg till att Margatepubliken kunde se filmer som Blues Brothers, All That Jazz, Stir Crazy och Being There. Den påminde om att film är ett ljus som ger publiken en stunds vardagsflykt och möjlighet att glömma mörkret mellan bilderna. Tiden får helt enkelt utvisa vilken av de tre film-om-filmerna som kommer att bli min vinnare från 2022.

X2: Norge i krig (2017 & 2022)

Kort efter andra världskrigets utbrott i september 1939 rasade en veritabel huggsexa om norska hamnar. Särskilt då Narvik, som tack vare sin malmhamn fram till i början av april 1940 hade kunnat skeppa ut järnmalm från Kiruna. Den 9 april fick norrmännen emellertid ovälkommet tyskt besök, vilka torpederade ett par norska pansarskepp och sedan intog staden. Ute till havs låg dock brittiska jagare, vilka gjorde sitt bästa för att bomba bort tyskarna från den strategiskt viktiga hamnen. En hårt prövad civilbefolkning fick klara sig bäst de kunde undan tyskarna på land och britterna till havs.

Den som kan sin historia vet såklart att just Slaget om Narvik knappast slutade i en triumfatorisk seger för vare sig de allierade eller Norge. Det återstod flera, hårda invasionskrigsår. I början av 1943 skulle därför en norsk styrka, utgående från Skottland och kompani Linge, landstiga norr om Tromsö. Uppdraget var att dels sabotera tyska mål i Norge, dels komma i kontakt med den norska motståndsrörelsen för att organisera ytterligare sabotagegrupper.

Det gick tyvärr inte så bra. Tyskarna hade fått nys om operation “Martin Red” och väntade på stranden. Av den 12 man starka gruppen blev alla tillfångatagna utom en, fänrik Jan Baalsrud. Under nio veckor höll han sig undan från tyskarna på väg mot den relativa säkerheten i Sverige, med benäget bistånd från patriotiska landsmän.

Två norska filmer om samma krig, vilka inte skiljer sig särskilt mycket åt i vare sig år (hey, allt är relativt) eller geografi (blott nätta 23 mil landvägen). Trots det två väldigt olika produktioner.

Kampen om Narvik (regisserad av Erik Skjoldbjaerg) är ett renodlat krigsdrama, där slaget speglas genom den lilla familjen Tofte. Pappa Gunnar är korpral i armén medan mamma Ingrid, tack vare sina tyskakunskaper, mer eller mindre blir shanghajad till förhandlingarna mellan tyskarna och Narviks borgmästare. Jan Baalsruds strapatser i Harald Zwarts Den 12. mann tar med en gång snarare skepnaden av krigsthriller, där det inte saknas vare sig skottlossning i slowmotion eller illasinnade tyskar.

Samtidigt har bägge filmerna en stolt, norsk historia gemensamt. I vissa delar skulle man nästan kunna misstänka att de sponsrats av Fremskrittspartiet eller någon liknande organisation. Kampen om Narvik är oförblommerat patriotisk i scener där det hissas norska flaggor på vackert belägna fjälltoppar och sjungs norska kampsånger. Den 12. mann visar i sin tur upp en stolt befolkning som riskerar livet flera gånger om när de hjälper Baalsrud på hans flykt över fjällen (manus bygger på en bok från 2001, Jan Baalsrud og de som reddet ham).

Men för all del, bägge filmerna bjuder även på en del nyansering. Eller i alla fall ett par steg bort från den allra grövsta stereotypiseringen. I Kampen om Narvik är det Ingrid Tofte som får föra civilbefolkningens talan. Vem står egentligen på deras sida när staden bombarderas från varsitt håll av stridande styrkor? Det är kanske lätt för en soldat att prata om att antingen döda eller dö för Saken, men vart vänder man sig när omständigheterna håller på att ta livet av ens barn? Det är Ingrids historia som skapar en välbehövlig kontrast till de överpatriotiska tonerna i Kampen om Narvik.

Riktigt så långt i nyanseringen går inte Den 12. mann, en film som inte kan beskyllas för att vara subtil på en enda fläck. Men den gör i alla fall inte heller Baalsrud till en oövervinnerlig he-man. Istället blir det tydligt att han skulle ha frusit ihjäl per omgående om han inte fått hjälp. Långt innan han är över norsk-svenska gränsen är han i så pass uselt skick att han måste halas fram på släde.

Samtidigt innehåller Den 12. mann framförallt närmast parodiskt ondsinta tyskar, anförda av Jonathan Rhys-Meyers Sturmbannführer Kurt Stage. En Gestapo-man som oftast talar i morrande viskningar och inte drar sig för tortyr av typen “glödgade nålar under naglarna”. Det är bara de runda glasögonen som saknas – läderrocken med sina fladdermusliknande slag sitter där den ska.

Båda filmerna är klart sevärda. Särskilt Den 12. mann berättar ju en helt osannolik, sann historia. Samtidigt känns den, eventuellt tack vare sin thrilleröverlevarkostym, något ytligare än Kampen om Narvik. Den senare filmen bjussar på ett saftigare moraliskt dilemma men inte heller där särskilt mycket som berör på ett djupare plan, tyvärr.

Stort tack till podden Snacka om film! vars senaste Norge-avsnitt tipsade om dagens filmer.

Den 12. mann (2017)
alt. titel: Den tolfte mannen, The 12th Man – Kampf ums Überleben, The 12th Man

Kampen om Narvik (2022)
alt. titel: Narvik, Narvik: Hitler’s First Defeat

Andra akten (2023)

“I slutet av första akten kommer den första vändpunkten. Det är en händelse som ändrar berättelsens riktning. Huvudpersonen får ett nytt mål och/eller står i en ny situation.”

När det gäller film är det väl lika bra att söka sig direkt till hästens mun. Som i det här fallet är Svenska filminstitutet och beskrivningen av treaktsmodellen. En klassiker i sammanhanget. Men begreppet “akt” går ju alldeles utmärkt att applicera på mer än bara filmdramaturgi. Rent livsmässigt skulle man exempelvis kunna säga att dagens film handlar andra akten för fysioterapeuten Eva och dramatenskådespelaren Harald.

Evas nya situation är att hon från en dag till en annan saknar mål, i och med sin pensionering. När hon har piskat alla mattorna och tagit hand om sonen Felix smutstvätt finns det liksom inte så mycket mer att fylla dagarna med. Så varför inte börja jobba igen? Harald nya situation stavas nämligen “strokerehabilitering” och det är ju sådana som Eva fenor på. Det hon däremot är lite mer ovan vid är att recitera teaterrepliker, men det är det enda sättet att få Harald att bry sig det allra minsta om sina olika övningar. Han vill nämligen stå på scen så snart som möjligt igen.

Inledningsvis är Harald arg som ett bi. På allt. Eva är å sin sida van att inte ta någon skit från halta och lytta surgubbar. Andra akten utvecklas därmed till något som i hög grad liknar En (inte alls särskilt) oväntad vänskap. Det jag får ge Mårtens Klingbergs film är att den i alla fall inte tar den allra enklaste dramakomedi/romcom-vägen från Ensamhet till Tvåsamhet. Fokus ligger snarare på Evas personliga utveckling, där Harald förvisso spelar en viktig roll,

Men även i perspektivet “60+-kvinnas personliga utveckling” kan jag inte påstå att Andra akten bjuder på så särskilt mycket nytt. Evas känslomässiga resa består främst i modet att äntligen säga ifrån till sin ex-man som flyttat in till grann-Monica tvärs över gatan för några år sedan. Fram tills nu har de alla tre upprätthållit någon slags vuxen-fasad, trots att det är helt uppenbart att Eva känner att hon dragit det kortaste strået i den kompromissen.

Men först nu får hon tillräckligt med råg i ryggen för att slänga ut ex-makens gamla fåtölj och golfklubbor. Varför hon, som verkar vara en sansad kvinna (inte minst signalerad via en sober men funktionell klädstil), inte gjort sig av med pryttlarna för länge sedan blir jag inte riktigt klar över om jag ska vara ärlig. Lika märkligt är det att hon tycks helt ställd inför konceptet “vegan” när sonen plockar med sig en ny flickvän på middag.

Andra akten är en ganska harmlös produkt som försöker locka till både tårar och skratt. För min del blev den dock så pass harmlös att den inte orsakade någotdera. Rollprestationer från skådisar som Lena Olin och Rolf Lassgård är förstås solida i sammanhanget, men de gör inget för att skapa välbehövlig syra eller sälta i denna i övrigt ganska smaklösa produktion. Då måste jag säga att jag blev mer förtjust i de två andra Klingbergfilmerna jag sett: Min pappa Marianne och Ur spår.

The Catcher in the Rye (1951)

alt. titel: Räddaren i nöden

16-årige Holden Caulfield har blivit utslängd från ännu en svindyr internatskola. Men inte för att han bryr sig, skolan är i alla fall bara full av idioter (morons) och bkuffmakare (phoneys). I likhet med stora delar av Holdens övriga värld, kan tilläggas. Hans föräldrar vet ännu inte vad som hänt och förväntar sig sin avkomma först om tre dagar, när jullovet börjar.

Så i sann kortsiktig tonårs-anda tänker Holden att tre dagar utan föräldratjat ändå är tre dagar och bestämmer sig därför att vänta med att åka hem. Eller bestämmer och bestämmer, det ska snart visa sig att Holden är en person som har väldigt svårt för att bestämma särskilt mycket alls. Han stil är snarare att driva runt i väntan på att komma underfund med vad han skulle vilja göra. Kruxet är bara att den där ingivelsen sällan kommer. Och om den kommer, upptäcker Holden snart att det ju inte alls var det han ville göra.

The Catcher in the Rye är författaren J.D. Salingers enda roman (han skrev dock en hel del noveller) och var tydligen menad för en vuxen publik. Vilket känns lite märkligt, med tanke på att hela alltet dryper av tonårsångest och -pretentioner. Ingen har någonsin varit lika mycket tonåring som Holden Caulfield.

Han är ständigt på jakt efter något autentiskt och riktigt, men hittar det allt för sällan i sin välbärgade värld. Där spelar folk tennis och golf, är medlemmar i en country club och skulle aldrig komma på tanken att käfta emot chefen av rädsla för att förlora jobbet. Hans äldre bror D.B. var enligt lillebrodern en lovande ”riktig” författare men har åkt till Hollywood för att prostituera sin talang i manusbranschen. Något som Holden naturligtvis inte kan acceptera, eftersom alla biofilmer är både idiotiska och meningslösa.

Han dagdrömmer om att göra något som är rätt, riktigt och hederligt men har i princip aldrig modet eller orken att genomföra detta. Han vill förtvivlat gärna framstå som vuxen, världsvan och cool. Han hatar sig själv för att han är för feg för att säga ifrån och för att han aldrig kan skapa hållbara relationer med vare sig tjejer eller andra killar. Alltså, han har ju haft tjejer, inte för det, men de som han verkligen känner en kontakt med är inte intresserade. När han får upp en prostituerad på hotellrummet kan han inte genomföra ett samlag med henne, utan vill bara prata lite. När han i ett infall frågar snyggingen Sally Hayes om de inte ska rymma tillsammans, skrattar hon ut honom och dejten slutar i ett hejdundrande gräl.

En av de få här i världen som inte är en ”phony” är Holdens lillasyster Phoebe och han uppfylls ofta med en längtan tillbaka till barndomen och enklare tider. Han tycker särskilt om att besöka sin gamla lågstadieskola och den gamla karusellen i Central Park, eftersom de synes vara konstanter i hans förvirrande värld. Här finns det en trygghet i att saker och ting inte förändrats sedan han själv var barn.

Kanske var det i och för sig bara bra att Salinger från början tänkte sig en vuxen publik, eftersom Holden verkligen inte skräder orden (som dessutom är talspråkligt rakt på sak). Särskilt inte när det gäller sex (men han är inte nådig i sina omdömen om exempelvis religion eller kärnfamiljen heller. Dessutom både röker och super han ganska duktigt) och vi vet ju vad amerikanerna tycker om sex. Ett stor fett ”INTE”… Därmed ståtar The Chatcher in the Rye med att vara den bok som är den mest bannlysta på amerikanska skolor, samtidigt som den förekommer på flest engelskakurser.

Men som många vet har romanen en ännu mer sinistert rykte. Mannen som försökte mörda Ronald Reagan, John Hinckley Jr., hade boken på sitt hotellrum. Han sade sig vara inspirerad av detta från Mark David Chapman, som vid mordet på John Lennon bar med sig ett ex som han dedicerat med orden: ”To Holden Caulfield, From Holden Caulfield, This is my statement”.

Jag har svårt att tro att Salinger tänkte sig att hans bok skulle få så våldsamma konsekvenser. Samtidigt är den så pass desillusionerad och hopplös i sin livssyn att den säkert kan ha en stark påverkan på personer som redan är inne på sådana tankegångar. Slutet är i mina ögon status quo-neutralt. Inget har radikalt förändrats i Holdens livssituation eller hans attityd när vi lämnar honom, jämfört med när vi träffade honom på bokens första sidor. Samtidigt finns det förstås något slags hopp i det faktum att livet rullar vidare – Holden har inte självdestruerat vilket man kanske skulle kunna tro vore den naturliga avslutningen på hans litania.

Jag kan absolut förstå hur The Catcher in the Rye skulle kunna vara en uppenbarelse för ångestridna tonårsläsare som tror att de är helt ensamma i sina funderingar och sin uppgivenhet. Samtidigt riskerar den nog att under årens lopp tappat lite av sitt potential i det avseendet, eftersom den är en sådan otvetydig Klassiker. Den har blivit mainstream. Och är det något Holden och hans gelikar skyr som pesten är det just det. (Sannolikt lika mycket som de skulle avsky det synnerligen slätstrukna och genomsnittliga betyget)