You are currently browsing the tag archive for the ‘Paranoia’ tag.

Deckarförfattaren Kristina Ohlsson tycks inte vilja ge sina huvudpersoner Fredrika Bergman och Alex Recht vare sig rast eller ro. De håller precis på att återhämta sig efter en omstörtande omorganisering av polisväsendet, vilket bland annat lett till att de fått den (i deras ögon) inkompetenta Margareta Berglin till chef. Alex tidigare så pålitlige kollega Torbjörn Ross kommer med insinuanta kommentarer och tycks allmänt ur gängorna. Fredrika har det mer än tufft på hemmafronten tillsammans med Spencer. Och vilka nya fuck ups har odågan Peder Rydh lyckats hitta på där han till synes hoppar från ett jobb till ett annat inom säkerhetsbranschen?

Som om detta inte vore nog börjar det dyka upp makabra mordfynd i Stockholm där alla kan kopplas till meddelanden som adresserats direkt till Alex från någon som ”vill ställa allt tillrätta”.

Jag anar att Ohlsson tänkt att Syndafloder ska bli den sista delen i serien om Alex och Fredrika (och Peder). Hon har i och för sig aldrig varit rädd för att plocka upp trådar och hågkomster från sina tidigare böcker i senare delar men en sådan totalsummering som förekommer i den här romanen låter antyda ett slutspel.

Enligt min mening har Ohlsson haft svårt att toppa sin debut Askungar, det skulle i så fall ha varit med Davidsstjärnor från 2013. Och även om det hade varit trevligt att kunna konstatera att hon i och med denna eventuellt sista del också åstadkommit sitt magnum opus blir det tyvärr inte fallet.

I sina ansträngningar att knyta ihop trådar från i princip alla sina tidigare Alex-och-Fredrika-romaner blir historien väl inkrökt när vi kommit till vägs ände. Samtidigt kör den igång med så pass många olika personer, vilka först efter ett tag ges sin rätta plats i berättelsen, att det blir en smula rörigt. Greppet att förebåda ett (givetvis) tragiskt slut genom inramande förhör har Ohlsson redan använt och det börjar därmed kännas lite oinspirerat.

Detsamma gäller Fredrikas personliga livssituation. Jag tänker att Ohlsson har fallit i samma fälla som så många andra – önskan att ge sina huvudpersoner något mer än ett trist och föga romanvärdigt Svenssonliv tar överhanden och när ännu en katastrof drabbar de inblandade har jag som läsare vid det här laget (Syndafloder är den sjätte boken i ordningen) slutat engagera sig.

Det Ohlsson fortfarande gör mycket bra är situationerna av långsamt stigande spänning, vilket i fallet Syndafloder funkar bäst när vi befinner oss i huset ute i skogen.

Möjligheten att umgås med romanfigurer man lärt känna i fem tidigare böcker och känslan av avslut länder Syndafloder större delen av dess existensberättigande. För att bli riktigt bra måste den ha mer att komma med än så.

Annonser

Dags att försöka utvidga mina svenska skräckgränser, bortom Anders Fager och John Ajvide Lindqvist. Jag tycker mig ha hört fina saker om Mikael Strömberg och ska man gå metodiskt tillväga börjar man givetvis med debuten. I det här fallet romanen Vätten från 2011. Fee-fi-fo-fum, I smell the blood of svenskt folktroväsen.

Läs hela inlägget här »

Med tanke på att Hollywood är (ö)kända för att satsa på säkra kort är det överraskande lite som ändå är säkert i filmbranschen. Efter The Bourne Ultimatum sade sig Matt Damon vara färdig med Jason Bourne. ”There’s no way we can trot out the same character”.

Läs hela inlägget här »

När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.

Läs hela inlägget här »

YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den djävulska fällan, Fyra flugor på grå sammet, Four Flies on Grey Velvet, Four Patches of Grey Velvet

Fågeln och katten behövde inte vänta särskilt länge innan Dario Argento gav dem ett slags löst hängande trilogisällskap i form av 4 mosche di velluto grigio eller Four Flies on Grey Velvet, vilken torde vara filmens mer välkända titel utanför Italien.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Läs hela inlägget här »

En bit in i Mission: Impossible – Fallout, Ethan Hunts senaste äventyrskrönika, börjar jag fundera på i vilken av filmerna som Charlize Theron var skurken med det luddiga syftet för alla sina illdåd. Handlade det inte om en hårddisk av något slag? Och kanske en kidnappningssituation?

Läs hela inlägget här »

Det är nästan så man skulle kunna tro att MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) hade planerat allt in i minsta detalj. Den blomstertid nu kommer är nämligen en perfekt pendang till den uppmärksammade broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Även om våra huvudpersoner hamnar i en situation som går långt utöver vad som kan fixas medelst ett gäng burkar konserverade tomater samt ett spritkök.

Läs hela inlägget här »

Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Fred Vargas, Cirkeltecknaren

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser