You are currently browsing the tag archive for the ‘Paranoia’ tag.

Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv/Den lycka som vi känner, låt den stanna livet ut/Och när jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutar slå/Då ska du tänka på de stunder som var vackrast i vårt liv

Lasse Stefanz välkända smörsång om hur fantastiskt det är att åldras tillsammans hade kanske kunnat passa in på Harlan och Gina Williams. De har hållit ihop hela livet och synes älska varandra lika mycket som när de först träffades. Enda smolket i glädjebägaren är möjligen att Harlan vägrar låta sig pensioneras från jobbet som vaktmästare på Falco Plains. En anläggning som sägs tillhöra Jordbruksdepartementet men vars elstängsel och vaktade infart antyder att här försiggår något betydligt mer sinistert än experiment på frosttåliga tomater.

I själva verket rymmer Falco Plains bland annat hetsporren Dr. Richard X. Toddhunter som slänger alla säkerhetsföreskrifter överbord för att kunna utföra sina försök att lösa åldrandets gåta. Han tar heller inte mycket ansvar för sin vårdslöshet – när den enorma generatorn börjar pulsera med ett grönt sken flyr han hals över huvud och låter istället sina assistenter och Harlan ta en del av smällen.

De olycksaliga assistenterna krossas av nedfallande instrument men Harlan verkar till en början ha klarat sig riktigt bra. Men snart upptäcker Gina att något inte står rätt till med hennes make och han hamnar i blickfånget för Jude Andrews, obeveklig lönnmördare och allt-i-allo vid ”The Shop”. Nu måste Harlan och Gina komma undan Andrews och vem är bättre skickad till det än Andrews före detta partner, Terry Spann, vilken numera jobbar som säkerhetsansvarig på Falco Plains?

I likhet med exempelvis Sleepwalkers (som kom året efter) och Storm of the Century (från 1999) är Golden Years inte en adaption utan ett genuine bona fide “Stephen King original script”. En miniserie om sju avsnitt som producerades av CBS. King själv ger cred till David Lynch och hans Twin Peaks för att TV-bolagen ens började överväga att skapa serier av annan kaliber än Dallas och Falcon Crest.

King kallar sin egen skapelse ”Twin Peaks without the delirium” som om det skulle vara något positivt. Tyvärr sätter han fingret på en stor del av vad som kvalitativt skiljer en produkt som Golden Years från Twin Peaks. Jag måste förvisso erkänna att dagens miniserie inte är lika hiskelig som några av Kings andra TV-produktioner, men snackar vi knappast toppklass här.

Jag reagerar exempelvis ganska omgående på att Harlan Williams, spelad av Keith Szarabajka, ser något märklig ut och det får snart sin förklaring. Harlan ska ju långsamt bli allt yngre och Szarabajka är i själva verket nästan 20 år yngre än Frances Sternhagen som spelar Gina. Hans åldersmakeup lämnar alltså en del övrigt att önska. De grönlysande effekterna som ska signalera den kraft som Dr. Toddhunter försöker manipulera är inte heller mycket att yvas över.

Trots det måste jag som sagt ändå erkänna att jag fångas mer av Golden Years än vissa andra, kommande TV-produktioner. Jag tror att det handlar om dels rollfigurer, dels -prestationer. Exempelvis är Toddhunter prillig, på gränsen till farsartad, på ett ganska roligt sätt. En liknande roll spelas av Stephen Root som byråkratibesatt mellanchef. Överhuvudtaget kan man konstatera att Golden Years lyckas bättre med sina humoristiska drag än mer actionbetonade dito. Däremot kan faktiskt en viss spänning också infinna sig ibland.

Felicity Huffman i rollen som Terry Spann lyckas å sin sida göra sin avhoppade agent både tuff och mänsklig. Hennes uppenbarelse är dessutom inledningsvis så otroligt lik en viss Dana Scully att jag måste undra om inte Huffman i den här rollen var en förebild för FBI-agenten. Eller också var det så alla statsanställda yrkeskvinnor såg ut i början av 90-talet.

Huffman får också ha en bra dynamik med Falco Plains chef general Crewes, vilken gestaltas av pålitlige TV-skådisen Ed Lauter, och jag gillar vid det här laget Frances Sternhagen så pass mycket att jag nästan köper hennes hängivenhet till sin make trots den uppenbara åldersskillnaden.

Nu börjar vi också hitta så pass många fiktiva och verkliga kopplingar mellan olika produktioner att det kan börja vara dags att tala om ett Stephen King-universum. Här återkommer alltså The Shop från Firestarter och King låter till och med Terry Spann säga att Andrews är en bättre agent än den kände John Rainbird. Temat om åldrande, eller ett hejdat sådant, återkommer ju i The Green Mile. Sådant som mer handlar om nickningar är exempelvis att vi får en rollfigur med smeknamnet Capt’n Trips. Ett av avsnitten regisserades av Michael Gornick, som ett par år tidigare gjort Creepshow 2 och Frances Sternhagen känner vi ju igen från Misery (hon skulle dessutom återkomma i 2007 års The Mist så här har vi något av en King-veteran på skådissidan).

Golden Years slutar tyvärr oerhört abrupt och då var mitt DVD-slut ändå justerat jämfört med var TV-tittarna fick ta del av i augusti 1991 (enligt miniseriens Wikipedia-sida). Tanken var att serien skulle fortsätta, varför man planerat för ett saftigt cliffhanger-slut, men i slutänden sade CBS blankt nej. Därför blir det också lite svårt att avgöra om de sista avsnittens relativa svaghet beror på detta eller på det faktum att de inte skrevs av King (som bara lagt upp riktlinjerna för hur historien skulle fortsätta) utan av en Josef Anderson. För att parafrasera Adam Driver i While We’re Young: ”Let’s just not know”.

Förlaga: Originalmanus
Cameo: Busschaufför

alt. titel: Eldfödd, Ildbarnet, Charlie, Der Feuerteufel, Fenomeni paranormali incontrollabili, Ojos de fuego

Efter berättelser som Carrie och The Shining tyckte Stephen King tydligen att det kunde vara nog med monstruösa föräldrar på ett tag. Andy McGee är en hyvens kille som inte är ute efter något annat än att skydda dottern Charlie från Statens onda skuggsida. Kanske är det också därför Firestarter känns lite blek, historien saknar helt enkelt rejäla insatser.

Eller också hänger det på att Mark L. Lester och Stanley Manns (regi och manus) film inte riktigt lyckas förmedla skräcken som ligger i vare sig Charlies utsatthet, hennes bräckliga kontroll över sina krafter eller hennes hämnd. Charlie är ju vår protagonist, vilket innebär att vi hejar på henne när hon får bilar att explodera och agenter att flamma upp likt oljekastruller som glömts kvar på spisen. I det perspektivet skulle jag nästan vara benägen att klassa Firestarter som en thriller, eftersom spänningen primärt ligger hos den sinistra agenturen ”The Shop” och deras jakt på far och dotter. Nu råkar de vilja få tag på Andy och Charlie tack vare deras övernaturliga krafter, men det hade precis lika gärna kunnat handla om att Andy hade gömt en mikrofilm med viktiga dokument i Charlies teddybjörn.

Vad gäller persongalleriet på Byrån är det ändå ganska välavvägt. Vi har den gamle läkaren som ångrar sina experiment och istället blivit en domedagsprofet (”…the power someday to crack the very planet in two…”). Han har förstås ersatts av en mer skrupulös kollega och det är inte utan att tittaren kan ana en smula slippriga övertoner när Dr. Pynchot med skälvande stämma ber Charlie att ”…just show us a little bit more”.

Högre upp i hierarkin finner vi Martin Sheens Captain Hollister som blir desto otäckare eftersom han generellt framstår som en rätt normal typ. Bortsett då från att han vill jaga tag på en liten flicka och använda henne som ett domedagsvapen. Martin Sheen är ju bra i den typen av roller, det vill säga nära nog en repris av hans Greg Stillson. Och så slutligen John Rainbird, vars porträttering från George C. Scott sannolikt inte skulle funka idag med tanke på att Scott inte tycks ha en droppe ursprungsbefolkningsblod i sina ådror. Men bortsett från det har Scott både närvaro och pondus nog att ge sin sluge lönnmördare mer genomslag än jag upplever att han får på Kings boksidor. Jag inser också hur otroligt skönt det är att slippa Dean R. Koontz ofrånkomliga sexualsadistiska övertoner som alldeles säkert hade funnits hos en eller bägge av de här männen.

Vad däremot varken manus eller regi lyckas återskapa lika bra som i boken är relationen mellan Andy och Charlie. Här tror jag att det hänger på en kombo av halvdan personregi och ett rätt klumpigt manus. Möjligen också att Drew Barrymore inte riktigt är uppgiften vuxen. Men det är som sagt svårt att avgöra eftersom manuset kräver en hel del av henne i form av exempelvis häftiga känsloutbrott. Hennes bästa stund i filmen tycker jag är när hon tvingas genomföra sitt andra experiment och den tunna flickgestalten står i bjärt kontrast till de massiva ståldörrarna i det sterila labbet. Känslan i den scenen påminner en del om Exorcistens Regan på sjukhuset men är som synes klart mer övertydlig.

Firestarter kämpar också med sina försök att åskådliggöra de osynliga krafterna som The Shop vill komma åt. David Keiths Andy ser tyvärr mer eller mindre bindgalen ut när han ska utöva ”the push” eftersom han trycker ihop hela ansiktet med händerna samtidigt som han ser febrigt bleksvettig ut. Och varken den osynliga vinden genom Charlies hår eller eldkulorna som hon till synes kan forma i tomma luften tjänar något annat syfte än att vi tydligt ska se att eldkraften utgår från den lilla flickan.

Jag märker att jag famlar en smula efter att försöka kunna sätta fingret på varför Firestarter inte riktigt blir den eldfängda historia den hade kunnat vara. Kanske påminner eldhavs-upplösningen allt för mycket om Carrie, men utan den tidigare historiens känslomässiga anslag från mobbningsskildringarna? Innan Firestarter ens hade publicerats hade vi också fått både Brian De Palmas adaption av Carrie och den två år yngre The Fury, alltså ännu fler historier om flickor med övernaturliga krafter.

Nej, Firestarter kommer i och för sig en bit på vägen med sin omisskännliga 80-talskänsla men någon lysande adaption eller film är den inte. Jag tycker dock att den kan få ta med sig några pluspoäng för hur pass snabbt och ekonomiskt den ändå lyckas sätta upp eller presentera sin grundläggande premiss och upplägg.

Förlaga: Firestarter (1980)
Cameo: –

Fortsättning på veckans tema

Beskrivningar av autism är i och för sig inte det enda som är tveksamt i Koontz författarskap. Alla invändningar jag skrivit om hittills – dåliga karaktärsporträtt, språket – bleknar till intet när de ställs mot hans förkärlek att inkludera sexuell sadism i snart sagt varenda en av romanerna jag läst. I nio fall av tio är (den manlige) antagonisten en sådan som njuter av att plåga kvinnor. Det är inte sällan en stor anledning till att han är skurk till att börja med – i många fall bygger plotten på exempelvis tankekontroll och antagonisten tar alltid första, bästa tillfälle i akt att testa denna tankekontroll genom att tvinga kvinnor till sexuella tjänster. Även om antagonisten inte eftersträvar direkt sadistiskt sex blir han i så fall inte sällan sexuellt upphetsad vid tanken på att döda en annan människa, gärna då en kvinna. Särskilt de tidiga böckerna är dessutom ganska smockfulla med vad som vanligen kallas för ”male gaze”. Det framstår här som oerhört viktigt att uppmärksamma huruvida kvinnor är attraktiva eller inte men samtidigt finns förstås möjlighet att i det fallet skylla på den allmänna tidsandan.

Läs hela inlägget här »

Törs man dra till med ett Titanic-citat? “Det började som en skakning på nedre däck”. I den mån man nu kan likna avslöjandet av Harvey Weinsteins förehavanden i början av oktober 2017 vid en sådan försiktig första signal på att något inte stod rätt till hemma i Svedala. Men för DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson blev nyheten startskottet för ett arbete som för hennes del skulle komma att brisera redan en månad senare, i november 2017.

Läs hela inlägget här »

Ambassadörssonen Billy Watson hittas infryst i en damm i Beijing och polisen Liu Hulan blir satt att utreda mordet. Snart visar det sig att Billy Watson inte dog av vare sig dränkning eller kyla, utan av ett märkligt gift som brutit ned alla inre organ. Det gör att Billys mord kan kopplas ihop med en annan kropp som hittades i vattentanken på ett illegalt flyktingskepp med destination USA. När rättvisan dök upp hade smugglarna redan övergivit både skepp och last och det blir upp till bland andra åklagaren David Stark att ta hand om flyktingarna och dessutom upptäcka den starkt nedbrutna kroppen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flykten från DDR, Balloon

Alla som sett Leonardo da Vincis skisser på en ornithopter och vad som skulle kunna vara en primitiv helikopter (alternativt de där filmklippen på misslyckade flygmaskiner som tycktes ligga i en oändlighetsloop på TV under 80-talet) vet att människans önskan att flyga brinner med en het låga.

Läs hela inlägget här »

Rebecka Reté är en kvinna på flykt. Viktiga uppdateringar av internet sker med hjälp av sju nycklar som finns hos sju personer världen över och Rebecka är en av dem. Men nu har pistolförsedda män hotat hennes barn för att komma åt hennes nyckel och det visar sig att hon inte är den enda nyckelbäraren som råkat illa ut. För att skydda alla människors rätt att fläka ut sina privatliv i sociala medier (och icke minst sin egen familj) tvingas Rebecka gå under jorden. Samtidigt måste hon försöka ta reda på vilka det är som är ute efter nycklarna.

Läs hela inlägget här »

Barry Seal är uttråkad. En skicklig pilot, en av de yngsta någonsin att ha blivit anställda av bolaget TWA (Trans World Airlines) och vad får han göra? Sitta och skjutsa folk fram och tillbaka mellan städer som Toronto och Miami som en annan busschaffis. Det enda som livar upp vardagsslitet är enstaka lådor med kubanska smuggelcigarrer och inte ens det gör Barry särskilt pirrig i magen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Absolut makt

Hur illa Luther Whitney än kan tycka om den balansen är han en bättre inbrottstjuv än far. Dottern Kate har blivit åklagare, sannolikt enkom i syfte att kunna sätta dit sådana som Luther, och vägrar att prata med sina dagars upphov.

Läs hela inlägget här »

Stephanie kan till slut inte hålla sig utan ventilerar sin oro inför alla läsare av hennes populära mamma-blogg. Den här gången handlar det dock inte om hur hon ska klara av att uppfostra femåringen Miles utan en far eller om hon någonsin ska få bort den där fläcken från soffkudden (en riktig mamma vänder inte på den, det är fusk).

Läs hela inlägget här »