You are currently browsing the tag archive for the ‘Remake’ tag.

Ända sedan slutet av 90-talet, femton år efter att den första Conan the Barbarian hade premiär, hade det snackats om ytterligare en uppföljare i Conan-serien. Vi skulle då bjudas på en åldrande Conan, givetvis spelad av allas vår favoritbarbar: Arnold Schwarzenegger. Men tiden gick och inte förrän på det (mycket) tidiga 2010-talet lyckades man göra verklighet av projektet. Nu hade det dock gått så lång tid att det inte var läge för ytterligare en uppföljare – istället fick vi oss en remake.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Muñeco diabólico, Child’s Play: La poupée du mal, La bambola assassina

Jag har ingen aning om hur eller ens om detta med voodoo verkligen funkar. Ni vet, allt det där med överförda själar och så. Jag känner mig väl relativt säker på att det här med uppkoppling och molntjänster funkar, men hur vete tusan. Så på så sätt skulle man väl nästan kunna säga att trådlösa tjänster är den moderna världens voodoo?

Nähäää, inte det? Well, screw you guys, för jag har teamet bakom den senaste Child’s Play-filmen bakom mig. En hederlig remake av originalet från 1988 även om Andy den här gången är lite äldre och inte mest av allt önskar sig en halvmeterhög docka i födelsedagspresent. Han vill ha en ny mobil istället.

Vad Andy däremot behöver är en eller ett par kompisar. Så när mamma Karen tar med sig en kasserad Buddi-docka hem från jobbet på Zed Mart kan Andy ändå inte låta bli att bli lite charmad av dockans försäkran att Andy är hans ”friend to the end”. Och vad gör man för vänskaps skull? Försöker göra sin kompis glad, förstås. Chucky hade kanske kunnat nöja sig med att spela spel med Andy och påminna honom om hans skolböcker (frågan är dock om det sista egentligen hade gjort 13-åringen särskilt glad) om det inte varit för att han satts ihop av en missnöjd vietnamesisk dockfabriksarbetare.

Det är väl sällan man går in i en titt på en remake av en klassisk skräckfilm och förväntar sig att produkten ska vara särskilt bra. Så med den utgångspunkten var faktiskt denna uppdaterade Child’s Play inte så dum. Eller jo, det var den ju, men på rätt sätt om ni förstår vad jag menar. Den-onda-dockan-upplägget gifte sig ganska bra med det numera välbekanta temat om det hotfullt intelligenta eller uppkopplade samhället/bostaden.

Men innan vi kommer dit serverar filmen en i mina ögon fullkomligt tveklös moralkaka, när den klipper mellan en idylliserad Kaslan-reklamfilm och en stormig natt vid den vietnamesiska fabriken, värdig vilken Hammer-gotik som helst. Lokalen är dåligt upplyst och en svettig man får mer eller mindre stryk av sin chef som skriker att hans anställde är värdelös. Budskap: västvärldens överflöd kommer till priset av hunsade asiatiska arbetare.

I Andy och mamma Karens nutid finns alltså Kaslan-företaget som inte bara producerar dockor och robot-dammsugare, utan också erbjuder exempelvis självkörande bilar. Originalets killer-o-vision är ersatt av bilderna som strömmas från Buddi-dockornas ögon till din mobil. Så i någon mening kan man eventuellt tolka filmen som teknik-kritisk. Eller också är det bara ett smidigt berättargrepp för att skapa en känsla av total övervakning och maktlöshet.

Men betoningen i Child’s Play ligger på att det så klart är bättre för Andy att ha mänskliga kompisar än att hela tiden vara hänvisad till mobilen eller Chucky. Samtidigt antyds dock att Chuckys trigger blir det faktum att Andy inte bryr sig om honom. Plus att givetvis hämta lite inspiration från blodiga skräckfilmer. Därmed blir också filmens dödsfall mer humoristiskt överdrivna än läskiga. Det sprutas generösa mängder blod i alla möjliga riktningar.

Vill man dra det riktigt långt skulle jag till och med våga påstå att filmen upprätthåller en viss ambivalens i fråga om Chuckys ondska. Medan det var fullkomligt otvetydigt i originalet att Chucky/Charles Lee Ray var en typ som älskade att ta livet av folk känns det som om det finns vissa vägskäl för den nya Buddi-dockan. En förändrad design har gjort Chucky lite mindre obehaglig rent utseendemässigt och det finns scener där han till och med lyckas se rädd och utsatt ut på ett sätt som gör att man tycker lite synd om honom.

Sedan kan det förstås också handla om att Brad Dourifs röst förmedlar en annan energi än Mark Hamills. Jag tycker Hamill axlar röstrollen med den äran och känns kanske mer trovärdig i Chuckys kropp än Aubrey Plaza gör som mamma till en trettonåring. Men för all del, vi får en förklaring till att hon ser ut att snarare vara Andys storasyster och i övrigt gillar jag Plaza. Även den unge Gabriel Bateman i rollen som Andy är nästan lika bra som föregångaren Alex Vincent. Möjligen att Vincent kändes lite mer uppriktig och mindre som en skådis men det kan ju också hänga på att han var yngre.

Denna nya Child’s Play var som sagt rätt underhållande, däremot tycker jag fortfarande att originalet berättar en tajtare historia. Inget av det som har lagts till i remaken var direkt dåligt men ett utökat persongalleri av jämnåriga kompisar, mammas pojkvän Shane och grannar gör att filmen måste sprida sig lite tunnare. Men, som sagt, fortfarande ganska kul.

Förresten…var det någon som hann uppfatta om Andy verkligen hade planschen till original-Child’s Play på väggen i pojkrummet eller om det var Poltergeist III?

alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique

Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mary Poppins kommer tillbaka, Mary Poppins vender tilbage, Mary Poppins vender tilbake

Å ena sidan hinner inte mycket förändras på knappt 30 år. Det bor fortfarande en familj på nummer 17, Cherry Tree Lane i London. Pappa jobbar fortfarande på bank och familjen har fortfarande en förhållandevis klumpig hushållerska.

Läs hela inlägget här »

Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.

Läs hela inlägget här »

Remake-dags! Jag har ganska länge nu haft Alexandre Ajas version av Wes Cravens tredje långfilm (The Last House on the Left och The Hills Have Eyes interfolierades tydligen av någon slags porrulle vid namn The Fireworks Woman) ståendes i hyllan. Nyfikenheten kommer sig dels av regissören själv samt ett icke föraktligt mått av kompletteringssjuka.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på gårdagens sammanfattning och det sista inlägget för 2020 års Slasherween!

***

En faiblesse som många mördare har, men som inte verkar räknas som en trop, är driften att psyka sina presumtiva offer. Jag har lite dålig pejl på när detta startade men skulle kunna tänka mig att det blev en slags utveckling från försök att gömma undan liken. När filmmakarna en gång fattat grejen med hoppa till-effekten av att låta blodiga kroppar trilla ut från garderober av misstag är det förstås ett kort steg till att låta mördaren arrangera sagda blodiga kroppar i akt och mening att ytterligare skrämma sina offer. Och därmed är vi framme vid filmer som H20 där Michael av oklar anledning hängt upp en fisk-urtagen flicka som en makaber lampskärm över en naken glödlampa så att ljuset skiner ut genom hennes bröstkorg och mage.

En annan välkänd detalj är masken, ett måste för varje modemedveten mördare? Mja, skulle jag vilja säga. När sista ordet är sagt är det ändå ett överraskande stort antal filmer där en sådan inte förekommer. Men visst, plockar man sedan bort alla filmer där mördaren inte visar sitt ansikte (förrän kanske i upplösningen, exempelvis original-Friday the 13th eller Sleepaway Camp) finns inte särskilt många kvar. Det är svårt att konkurrera med skräckpotentialen i ett blankt ark, ett tomrum.

Lika vanligt som en i någon mening okänd eller anonym mördare, om inte ännu vanligare, är fokuset på ungdomar som offer. Helst i små grupper. Här är det framförallt de tidiga filmerna som faller utanför ramen och exemplen från 70- och 80-talet som inte riktigt kan räknas som slashers (tex. The Driller Killer, Maniac, Halloween III). Ibland kan offren bestå av enstaka poliser som har oturen att försöka hjälpa de utsatta, annars skulle jag säga att ett av de mest notabla slasher-undantagen är Child’s Play.

Och vad gör ungdomar? Ligger eller knarkar, förstås! Eller de vill i alla fall gärna både ligga och knarka, om än inte nödvändigtvis samtidigt. Jag har redan postat ett inlägg om det problematiska sexet, vilket kräver någon form av vedergällning, efter tittarna på Halloween, Friday the 13th och The Burning. Detta är dock ett tema som verkar ha varit absolut mest populärt under 80-talet och i viss mån 90-talet.

Summa summarum skulle jag vilja påstå att den är ganska få temafilmer med produktionsår utanför guldåldern som uppfyller alla troperna utan frågetecken eller undantag. Som alltid får man ta regler och riktlinjer med en nypa salt.

Ska vi snacka specifika filmer från temat är Psycho förstås en odiskutabelt Bra Film, men vill man se en typisk slasher som dessutom är förbannat underhållande skulle jag utan tvekan rekommendera Black Christmas från 1974. Halloween och Friday the 13th hamnar strax under betygsmässigt. ANoES är briljant och underhållande men inte en lika typisk slasher som de föregående exemplen. Scream ligger däremot på samma betygsnivå som Black Christmas och ANoES, well done Wes Craven! Jag ska kanske påpeka att detta alltså bara gäller original-filmerna i alla nämnda fall.

Bland temats övriga filmer finns det bara en ytterligare kandidat som jag gett betyget 4 och det var 2012 års remake av Maniac. Bra, men absolut ingen slasher. Förutom Maniac skulle jag också vilja sälla mig till alla som talat sig varma för den tidigare så utskällda Halloween III: Season of the Witch. Inget mästerverk, men allt som andas Nigel Kneale får (än så länge) per automatik godkänt för min del. Andra positiva överraskningar var The Prowler, Sleepaway Camp och Happy Death Day.

Vad inte blev så positivt var däremot att beta av hela Halloween-serien, där det fanns försvinnande få guldkorn. Redan fyran och femman började vara ganska trista och krystade, medan Zombies Halloween II, The Curse… och Resurrection tävlade med varandra i klassen ”usla idiotier”. I det perspektivet blir 2018 års omstart rena rama mästerverket. Det jag tar med mig från den erfarenheten är upptäckten av Season of the Witch och minnesbekräftelsen på att Rob Zombies Halloween-remake från 2007 inte på långa vägar förtjänar allt skäll den fått av ihärdiga fans.

Vad ni än gör ska ni hålla er väldigt långt borta från uppföljare som Freddy’s Dead, Halloween: The Curse… och Resurrection samt remakes som When a Stranger Calls, Rob Zombies Halloween II och Friday the 13th. Men det behöver jag väl inte ens påpeka för så kloka bloggläsare?

Räknar jag genomsnittligt betyg för alla filmer inom temat plus slashers som jag sett och skrivit om tidigare hamnar vi på föga imponerande 2,4 (2,3 för temafilmerna och 2,5 för redan sedda). Ganska typiskt i Halloween-tema-sammanhang skulle jag dock säga. Tittar vi årtalsvis snor 70-talsfilmerna föga förvånande en hel del betygspoäng från de risiga 00-talsprodukterna. Övriga årtionden håller sig däremot runtikring det kanske något mellanmjölkiga 2,5.

Därmed sätter jag punkt för 2020 års Halloween-tema. Hoppas ni har uppskattat exkursionerna i slasher-träskets tassemarker lika mycket som jag gjort. Vi ses förhoppningsvis igen nästa år under en sprillans ny temarubrik. Fast bloggen tuffar på som vanligt förstås, så varmt välkommen tillbaka på onsdag den 11 november då det garanterat kommer att handla om något annat än slashers.

Ingen kan in alla fall anklaga Elijah Wood för att vila på lagrarna av barnskådis- och hobbit-kändisskapet sedan The Return of the King 2003. Frågan är dock om han någonsin tagit sig an en mer utmanande roll än Frank Zito i remaken av William Lustigs kultklassiker Maniac från 1980.

Jag var ju lite tveksam inför originalet och kände mig därför än mer skeptisk när det kom till denna remake. Jag menar, ”skräck-remake” andas lite för mycket samma luft som When a Stranger Calls eller Friday the 13th om vi nu ska snacka nyliga exempel från årets Halloween-tema. Skulle Frodo fixa galnings-biffen?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Rob Zombie’s Halloween II, Halloween II: El diablo camina entre nosotros

Rob Zombie nöjde sig inte med att bara göra en remake på Carpenters original, han skulle tyvärr prompt ge sig på att göra en uppföljar-remake också.

Därför får vi ett omtag även på Rick Rosenthals Halloween II, vilken som ni kanske minns utspelades på Haddonfields sjukhus samma Halloween-natt som inleddes med att Michael Myers gick lös på både barnvakter och deras pojkvänner.

Meeeeeeen, riktigt så fantasilös har Zombie inte varit med sin Halloween II, vilket så här i backspegeln kanske var synd. Sjukhusscenerna är bara en upptakt och, ska det visa sig, en av Lauries återkommande mardrömmar. Vi möter henne två år efter det som hände i första filmen och även om hon inte sitter inspärrad på mentalsjukhus är det banne mig inte långt ifrån.

Hon har flyttat in hos Annie Brackett (som också överlevde skräcknatten) och hennes sheriff-pappa men kämpar hela tiden mot panikångest, mardrömmar och allmänt uselt mående. Knaprar piller som en hel karl. Samtidigt finns det ute på den dimmiga (men tjusigt upplysta) landsbygden en skepnad som, längs en väg kantat av döda kroppar, lufsar allt närmare Haddonfield. Allt medan Dr. Sam Loomis blivit tidernas största kändishora och med alla medel försöker slå mynt av sin, Michael och Lauries historia.

Jo, jag säger att det var synd att Rob Zombie inte rakt av gjorde en remake av den gamla Halloween II för söte Jesus vilken soppa det här blev! Hela filmen är en enda röra av drömhallucinationer som eventuellt har fäste i verkligheten och eventuellt kan ta fysisk form, eventuell telepatisk kontakt mellan bror och syster, ännu mer psykisk ohälsa, ännu äckligare white trash, ännu mer skakig handkamera, ännu mer utdragna scener och ännu grisigare mord. I första Halloween var det brutalt, inte tu tal om den saken, men här blir det direkt snaskigt vilket per automatik gör att det också känns meningslöst. Tortyrporr i ordets sämsta bemärkelse.

Och jag vet inte om frugan Sheri Moon Zombie bestämde att hon faktiskt ville ha lite speltid den här gången också eller om det var makens idé. Oavsett vilket, borde den som kom på att låta Moon Zombie uppenbara sig som en vitsminkad spöksyn genom hela filmen, få spöstraff. Det gör framställningen oredig och pretto-fjantig. Särskilt som det kompletteras med en helt ny, och sämre, skådis än Daeg Faerch i rollen som tioårige Michael.

Tjejtrion Laurie-Annie-Lynda i Zombies första film tyckte jag rätt bra om. Annie är ju fortfarande kvar men Laurie har i sitt nya liv skaffat två nya kompisar där jag särskilt ogillade Harley, spelad av Angela Trimbur. Hon är en outhärdligt överdriven on-the-edge-tjej och verkar ha fått rollen enbart på meriten att hon kan fladdra med tungan snabbare än en kolibri. Inte heller Scout Taylor-Compton gör lika bra ifrån sig den här gången som Laurie, men det kan möjligen hänga på att nya grunge-Laurie blir sviken rent manusmässigt.

Fanns det då verkligen inget att glädjas åt i Halloween II? Jo, jag tycker ändå att filmen glimtade till en smula när det gäller relationen mellan Laurie och Annie. Händelserna för två år sedan har knutit dem ännu närmare varandra, på gott och ont. Annies ärrade ansikte ger Laurie skuldkänslor vareviga dag medan Lauries trasiga psyke verkligen inte är en söndagspromenad för Annies del att hantera. Och medan jag i och för sig har klagat på den rent fysiska grisigheten tyckte jag att den tidiga scenen med Laurie på akutmottagningen blev en ganska bra illustration av vad en klassisk slasher-final girl faktiskt får med sig i bagaget.

Och så får vi dessutom lite mer birollsgodis att mumsa i oss. Alla huvudsakliga skådisar återkommer i sina roller (om än inte i samma fina form) men utöver dem bjussar Halloween II också på Octavia Spencer, Mark Boone Jr, Margot Kidder och, den mest osannolike av dem alla, Weird Al Yankovic.

När allt detta elände var över fick jag emellertid en oväntad överraskning. Jag hyrde filmen på SF Anytime utan några större konstigheter, såg den och irriterades. Det var först när jag läste Wikipedias synopsis som jag insåg att ”min” film hade ett till vissa delar annat slut. Uppenbarligen ska det finnas en theatrical cut och en ”unrated director’s cut” av Halloween II. Jag har ingen aning om vilken version SF Anytime stod till tjänst med men slutet på ”min” film tas upp som ett alternativt slut som filmades för att förleda snokande ögon och öron från att lista ut det hela i förtid (vilket sannolikt skulle antyda att jag därmed sett director’s cut). Spelar ju knappast någon roll i det stora hela, men lite överraskad blev jag allt.

Slutsatsen måste ändå bli att Zombie för min del tyvärr pissar bort i princip all Halloween-cred som han samlade på sig i första filmen genom denna uppföljare.

Final girl: Återigen Laurie, but with a twist. Som inte alls kändes särskilt spännande om jag ska vara ärlig. Och medan jag kanske inte direkt älskade TCM-vibbarna hos Laurie i slutet i Zombies första Halloween får Psycho-ditot mig den här gången att bara sucka trött.

Historik/psykologi: Ingen utveckling här whatsoever. Ingen förklaring ges heller till var Michael har befunnit sig under de senaste två åren eller varför han kommer tillbaka just nu. Och varför ska han helt plötsligt börja prata i den absolut sista scenen?!

Vapen: Åh, jag blir less bara av att tänka på det – vad använder Michael inte som ett vapen?

Killer-o-vision: Jaha, NU väljer Zombie helt plötsligt att plocka in det greppet?!

alt. titel: Fredag den 13

Självklart såg jag om det ikoniska originalet Friday the 13th från 1980 inför 2020 års Halloween-tema. Det landar så fint så mellan den allmänt accepterade upptakten Halloween och den böljande vågen av mer-av-samma-sak-filmer som The Burning eller The Prowler. Faktiskt var det så att den här omtitten, så att säga av den i sitt rätta sammanhang, fick mig att till viss del om- och uppvärdera fredags-filmen. Så hur skulle det då gå när det nu var remake-dags? Säg hej till 00-talets fredagsungdomar!

Friday the 13th är inte en remake i strikt mening, snarare en uppföljare. Här ligger jag förstås illa till eftersom jag inte mäktade med alla fredags-uppföljare som redan finns. Det enorma hålet i både min filmallmänbildning och detta års Halloween-tema är alltså att jag fortfarande bara sett den allra första Friday the 13th. Så, nu är plåstret avrivet, sårskorpan bortpillad och korset framkrupet till. Jag skäms. (Fast inte tillräckligt för att orka åtgärda saken här och nu…)

Så jag inser såklart att jag missar högvis med referenser, hänvisningar, nickningar och blinkningar nog för att konkurrera med en nervös och parkinsondiagnosticerad chihuahua i Friday the 13th anno 2009. De är ibland dock tillräckligt övertydliga för att till och med jag ska fatta att det någonstans sannolikt förekommer en rullstol. Jag har också snappat upp tillräckligt mycket popkultur för att exempelvis ha koll på att Jason inte ikläder sig sin klassiska hockeymask förrän i del tre (denna ny-version har ansträngt sig för att ge oss alla tre Jason-typerna – skräckbarnet, säckhuvudet och den maskbeklädde).

Det man kan diskutera i all oändlighet, särskilt när det kommer till slasher-genren, är vad som krävs för en framgångsrik skräckfilm. Ta original-Halloween som exempel: vad är viktigast, att vi verkligen engagerar oss i vår sympatiska final girl Laurie eller att vi fascineras och skräms av den ikoniske Michael Myers? Nu skulle jag i och för sig vilja hävda (och jag är absolut inte ensam i det) att Halloween lyckas med både-och.

När jag läser på om denna nya Friday the 13th blir det emellertid helt uppenbart att det finns en enda huvudperson som filmmakarna vill fokusera all uppmärksamhet på och det är Jason Vorhees. Stuntmannen Derek Mears fick rollen som den klassiska gestalten och brer i mina ögon på ganska tjockt när han menar att han ville ”portray Jason as a victim in the film” I Mears tolkning får Jason representera alla ”who were bullied in high school — specifically those with physical deformities — for being outcasts”. Kanske kan hans dåd i viss mån till och med ursäktas eftersom han bara ”exacts his revenge on those trying to take over his territory at Crystal Lake”?

Hej, hej, hej, hold your horses, Derek. Snackar vi cash-in-remake här eller snackar vi cash-in-remake? Låt oss vara realistiska en sekund – i åtminstone denna version (jag kan ju inte uttala mig om alla de andra uppföljarna) är Jason absolut inget mobboffer som bara ger igen eller försvarar sitt territorium. Redan filmens upptakt, där vi får en kort omtags-snutt från originalets upplösning (som naturligtvis inte alls står sig i jämförelse), väcker så många frågor. Så Jason ser alltså sin mamma bli halshuggen? Så han har alltså inte drunknat? Eller är han ett spöke? Har Pamela Vorhees haft någon kontakt med sin son som eventuellt är död? Hur kan Jason annars ”höra” moderns uppmaningar ”They must be punished, Jason. Kill for mother”? Under resten av filmens gång fortsätter han också glatt att ta livet av betydligt fler än de som kan sägas ”invadera hans territorium”.

I mångt och mycket är Friday the 13th en typisk uppföljare. Morden är fler och grisigare. Sexet är (mycket) mer uttalat med stort fokus på företagsamma flickor, tajta magmuskler och övernaturligt välformade bröst. Samtidigt upplever jag den också som ganska typiskt 00-talig, här finns en vibb av filmer som Hostel och Wolf Creek. Eller varför inte andra remakes som I Spit on Your Grave och Last House on the Left?

Över hela filmen vilar en anda av bister beslutsamhet. Nu har jag inget fantastiskt intryck av regissören Marcus Nispel, så det är mycket möjligt att det är mina fördomar som spelar in, men jag undrar om han egentligen ville göra den här filmen? Den är inget uselt hastverk men förmedlar en stämning av kärv pliktetik. Hela historien är bara något vi ska ta oss igenom, kosta vad det kosta vill. Ska man lyckas med den typen av metakommentarer som filmen ändå vill göra gentemot både fredags-franchisen och slasher-genren tror jag att det krävs ett lättsammare handlag. Nispel borde ha försökt åkalla mer av Wes Craven och mindre av Eli Roth, i alla fall i det avseendet.

Summan av kardemumman är att jag har sett sämre filmer, både remakes och uppföljare, bara inom ramen för detta års Halloween-tema. Samtidigt kan jag inte påstå att jag tyckte att Friday the 13th var någon särskilt rolig eller ens underhållande film. Vilket, som vi alla vet, är det värsta brott en film kan begå.

Final girl: Whitney Miller. Vars främsta egenskap är att hon ska vara jättejättelik Pamela Vorhees? Annars skulle hon ju aldrig blivit kidnappad av Jason (som håller henne vid liv i en hel månad?!) och heller inte lyckats distrahera honom i ett avgörande ögonblick.

Sedan går det förstår inte heller att blunda för det faktum att Whitney är en äkta slasher-jungfru through and through. Vi får aldrig några ekivoka kameraåkningar utmed hennes kropp och hela härligheten avslutas till och med tillsammans med hennes bror för att det inte ens ska finnas möjligheten till hanky panky när allt är över.

Historik/psykologi: Lite oklart, som sagt. Är Jason ens en fysisk varelse eller ett övernaturligt väsen? Filmen sätter egentligen aldrig ned foten i det avseendet.

Vapen: Ujuj, vilka vapen har vi inte? Den pålitliga macheten och pilbågen, absolut, men också skjutvapen, lantbruksutrustning och flismaskiner.

Killer-o-vision: Typ-ish…?

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg