You are currently browsing the tag archive for the ‘Specialeffekter’ tag.

Holt Ferrier saknar de gamla, goda dagarna. Han och hustrun Annie var Cirkus Medicis stora ryttarstjärnor. Den vackra och kloka Annie sade alltid rätt saker till barnen Milly och Joe och Holt själv hade ännu inte förlorat vänsterarmen i Frankrikes skyttegravar.

Men trots att Holt givetvis är tacksam över att vara tillbaka i good ole’ US of A med livet (sans vänsterarm) i behåll finns allt för många förluster att sörja över. Annie var en av de som dukade under i spanska sjukan och cirkusdirektören Max Medici blev i de svåra tiderna tvungen att sälja Holts hästar (samt det mesta av hans lösöre).

Det enda jobb som nu finns på cirkusen är det som elefantskötare men det ska snart komma att innehålla mer spänning än Holt hade räknat med. Elefantkon Mrs Jumbo nedkommer med en son och han ser inte ut som andra elefanter. Faktum är att Jumbo Jr. borde passa ganska bra in i den övriga ensemblen av levande sjöjungfrur och clowner eftersom hans öron är så överdimensionerade att han snubblar på dem. Första gången han sätter sin fot i cirkusringen tror publiken att Max Medici behagar skämta med dem aprillo och skanderar ”Dumbo, Dumbo, fake, fake, fake!”

Men på Dumbos sida står Milly och Joe och tillsammans ser de till att Dumbo kan förvandla sina enorma öron till något som hela världen kan avundas honom. För vem vill inte gränslas av den sköna trapetsartisten Colette, aka Eva Green?

Nå, Eva Green kommer i ärlighetens namn in en smula senare i den här historien, tillsammans med Michael Keatons Walt Disney-wannabe Vandevere. Vandervere är företagsmagnaten och visionären som till en början ser ut att vara cirkusens välgörare men som i slutänden givetvis får sig en läxa eftersom han bara ser sin egen vision och inte till individer som Dumbo, Milly eller Joe.

Disney (studion alltså, inte Walt) verkar ha fått upp ångan i arbetet med att kasta ur sig liveanimeringsversioner av sina tecknade klassiker. Fallet Dumbo är dock ett klurigt sådant för min del eftersom jag är väldigt förtjust i originalet. Ett original som dessutom bara är ungefär en timme långt. En så kort speltid går ju inte för sig i nu för tiden och Tim Burton berättar därför en ganska annorlunda historia i dagens film.

Utseendemässigt finns förstås inte så mycket att klaga på. Burton har gått all art deco in med Vanderveres nöjesfält Dreamland där särskilt den dimhöljda Nightmare Island är suggestiv. Associationerna går till både Burtons egna, tidigare, filmer, Baz Luhrmann och 2017 års musikal-överraskning The Greatest Showman. Det var också smart att inkorporera originalets psykedeliska fyllesekvens som en slags såpbubble-cirque de soleil.

Men jag tycker att Dumbo får problem med sin berättelse i denna nuvarande, förlängda och människofokuserade form (men så har manusförfattaren Ehren Kruger också tidigare främst jobbat med Transformers-filmer och Scream 3). Det jag gillar med originalet är att Dumbo helt klart är dramats huvudperson trots att han inte pratar. ”Den fula ankunge”-temat är ganska renodlat och det känns rimligt att slutklämmen ska bestå i att Dumbo både omfamnar sin ”funktionsnedsättning” och lär sig kontrollera sin flygförmåga.

Burton har behållit samma slutkläm, men eftersom huvudpersonen den här gången snarare är den företagsamma Milly blir effekten inte densamma (även om det förstås är väldigt trevligt att hon inte bara blivit sidekick till sin bror). Varken Milly eller Joe genomgår någon utveckling under filmens gång. Istället är det pappa Holt som, jämsides med den lilla elefantkalven, måste lära sig att lita på både sig själv och sin kapabla dotter.

När fokus huvudsakligen låg på Dumbo själv hade jag inga större problem att acceptera att han förstod orimligt mycket av det människorna runtomkring honom sade. Nu blir det en svårare nöt eftersom Disney i sin animeringsiver både velat ha kakan kvar och äta upp den. Dumbo ska se ut som en riktig elefant men samtidigt vara överdrivet familjefilmsgullig med sina öron och stora, blå ögon. När jag tvingas befinna mig så att säga på människosidan av historien känns det plötsligt också mer obegripligt hur alla bara förutsätter att Dumbo förstår allt som sägs. Och hur klarar han sig egentligen utan att ammas av sin mamma (”på riktigt” lever kalvar uteslutande på modersmjölken under sina första tre månader)?

Det är inte utan att jag också undrar över om Burton själv, likt Holt Farrier, längtar tillbaka till någon slags guldålder när allt inte skulle vara så progressivt, optimistiskt och futuristiskt hela tiden? Michael Keatons Vandervere får nämligen ge uttryck för alla de där idealen som i en annan film skulle ha gjort honom till en odiskutabel hjälte. ”We make the impossible possible!” Hans Dreamland är en högteknologisk blandning av Nightmare Island, The Wonders of Science och visuellt avancerad nycirkus. Det ställs i skarp kontrast mot Cirkus Medicis slitna tågvagnar, fallfärdiga tält samt betoning på simpla attraktioner som ormtjusare och styrkedemonstrationer av svarta män i leopardskinn.

Jag tror att jag eventuellt skulle kunna uppskatta Dumbo mer när jag fått lite distans till den och är beredd på vad jag kommer att få se. Men i nuläget har denna vackra CGI-fest inte mycket att sätta upp mot det blott timslånga och i alla avseenden anspråkslösa originalet.

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på.

Nu för tiden är det nog lite svårt att lyckas med superhjältefilmer överlag. Jag menar, vi börjar ju ha sett ett par stycken och jag gissar att det kan vara en svår balansgång mellan det allt för simpla och det överdrivet komplicerade. The New Mutants är långtifrån det sämsta försöket som sticker upp näsan ovanför vattenytan i det avseendet. Men när det kommer till kritan skulle jag vilja säga att det inte är en film som skiljer sig nämnvärt från valfri YA-produkt som kommit under de senaste åren. Det ligger också filmen i fatet att det väl är den fjärde i ordningen (minst) som ska visa på hur problematiskt livet blir för unga mutanter (X-Men, First Class, Dark Phoenix).

Det är såklart en uppenbar parallell mellan mutantidentiteten och en allmän tonårstillvaro men The New Mutants gör det på det hela taget allt för lätt för sig. Vi har likhetstecknen mellan mutantkrafternas uppkomst och puberteten (13-årsåldern). Mellan stigmat av krafterna och en avvikande sexualitet (prästen father Craig försöker ”pray the bad” från stackars Rahne). Och mellan krafterna samt särskilda behov (Reyes institution är till för ”teens that need some extra care”). Vi har betoningen på identitet, självkontroll, självtillit, självkännedom, gemenskap, vikten av att möta sina rädslor istället för att fly och att tonåringar allt som oftast är sin egen värsta fiende.

Den här enkelheten, kombinerad med en CGI-tung avslutning, en viss stereotypi (självklart är den ryska Illyana typ ett traffickingoffer och den brasilianske Roberto en heting) samt en olycklig tendens att låta de inblandade kläcka ur sig malplacerad humor, gör att The New Mutants aldrig går på djupet. Inte för att jag var trollbunden av Boones tidigare cancerfilm men den mötte ändå ämnet om döende ungdomar pang på. Här känner jag mig aldrig särskilt orolig eller bekymrad över hur det ska gå för kidsen, inte ens när Dani har klängt ut från klocktornet och gör sig beredd att störta mot sin egen död.

Jag vet inte om det var meningen att publiken skulle uppfatta bilden av hur alla människor har två olika björnar inom sig, en god och en ond, och att den man göder är den som växer sig stark, som djupsinnig. Den ambitionen förtogs i så fall en smula av att exakt samma liknelse används i TV-serien Bosch redan 2014. Då funkade det bättre med kopplingarna till klassikern Buffy eftersom det inte var något man hymlade med (minst ett par signifikanta avsnitt får rulla på en TV i bakgrunden).

Ytligheten gör dessutom att det känns som om prestationerna från hyfsat duktiga skådisar som Maisie Williams (Rahne), Anya Taylor-Joy (Illyana) och Charlie Heton (Sam) är ganska bortkastade på The New Mutants. Å andra sidan är det möjligt att det är det enda som gör att jag ändå inte hade några större problem att se filmen som en lättsam popcorn-rulle, ganska lagom för en fredagskväll. Jag hade i alla fall inte tråkigt, vilket jag vill minnas att jag faktiskt råkade ut för i fallet Dark Phoenix.

Bara att par år senare hade systrarna Ginger och Brigitte definitivt kategoriserats som ”emo” av sina jämnåriga på Bailey Downs high school. Nu är de mest bara konstiga, även om den gloende killklicken givetvis inte undgått att notera att Ginger fått bröst värdiga deras uppmärksamhet.

Läs hela inlägget här »

Ett av New Yorks tunga jetsetpar, Christopher och Pauline Van der Veer, hittas brutalt mördade i Battery Park. Det märkliga i sammanhanget är att även deras livvaktschaufför strukit med på kuppen. Både NYPD och säkerhetsföretaget Executive Security, inhyrda för att skydda Van der Veer, lutar åt att det måste handla om ett bisarrt terror-dåd. Kanske var syftet att kidnappa paret men något gick fel?

Läs hela inlägget här »

Henry Brogan har ägnat sitt liv åt att mörda i den militära underrättelsens tjänst. Nu känner han sig redo för pension men frågan är om hans arbetsgivare känner detsamma? Henrys sista jobb, en avancerad nedskjutning av en rysk terrorist på ett framrusande snabbtåg, väcker dessutom frågor som han tidigare inte behövt ställa. Har hans arbetsgivare ljugit för honom och använt hans talanger för onda syften?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Hvem springer kineserne for?, Trassel i Chinatown

Det var nog tur att Jack Burton (livsmotto: ”The cheque’s in the mail”) körde runt med sin lastbil Porkchop Express, fullastad med levande grisar, på 80-talet. Hade året varit 2020 hade han antagligen varit alldeles för upptagen med att försvara sig mot horder av djurrättsveganer för att kunna hjälpa Wang Chi.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Christoffer Robin & Nalle Puh

Det går fort för små gossar att bli unga män i mellankrigstidens England. Knappt har de hunnit säga adjö till sina vänner i sjumilaskogen innan de sitter på internatskolan och får smäll på knogarna för att de tecknar björnar i räkneboken. Små gossars föräldrar lever inte heller hur länge som helst och då får de höra att ”you’re the man of the house now, dear”.

Läs hela inlägget här »

I förra veckans Oscarsavsnitt av Snacka om film försjönk vi i en ”modern” sword- and sandalfilm. Vi kunde tillfredsställande nog konstatera att den fortfarande höll måttet.

***

Titten på Spartacus inspirerade – jag ville ha mer action i sandaler och med svärdet i hand! Mer specifikt insåg jag allt efter mastodontfilmen rullade på hur mycket den påminde om Ridley Scotts millenniefilm Gladiator. Eller ja, det är ju Gladiator som påminner om Spartacus förstås. Så det var bara att kasta sig över den 40 år yngre filmen när 60-tals-spektaklet var över.

Läs hela inlägget här »

Så har vi kommit fram till en av kandidaterna i ”Best Achievement in Visual Effects”. Det är dessutom sista filmen ut i Oscars-racet — i natt kör vi.

***

Livets stora kretslopp och känsliga balans är i högsta grad intakt 2019, 25 år efter att konceptet introducerades av den gode lejondespoten Mufasa. Under de här åren har stabiliteten i och för sig upprätthållits av icke mindre än fem filmer, två TV-serier, en Broadway-musikal samt två videospel.

Läs hela inlägget här »

Sagofilmen nedan är nominerad i den anrika kategorin ”Best Achievement in Makeup and Hairstyling”.

***

alt. titel: Maleficent 2: Ondskans härskarinna, Maleficent 2

Disneys live-remake av sin egen ”klassiker” Sleeping Beauty, Maleficent, blev tillräckligt framgångsrik för att det omedelbart skulle börja pratas om en uppföljare. Och nu, fem år senare, är den här. Jag hade gjort lite halvhjärtade försök att se om den första filmen (om inte annat för att säkerställa om Angelina Jolies kindknotor verkligen var så rakknivvassa som jag minns dem) innan titten på Maleficent: Mistress of Evil men det gick inte ihop sig.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg