Antlers (2021)

Det är en bild så välkänd och reproducerad att många till och med i Sverige sannolikt känner igen den – en tår som långsamt rinner ned för den fårade kinden hos en ursprungsamerikan samtidigt som vi får veta att det är jättejättejättedumt att skräpa ned i naturen.

Något liknande verkar vara på gång i upptakten av Antlers. Vi får veta att Moder Jord blivit skövlad och plundrad en gång för mycket och nu är hon redo för hämnd, särskilt på de svaga och omoraliska. ”Pray it doesen’t seek you”.

I den lilla Oregon-staden Cispus Falls kämpar hemvändande läraren Julia Meadows med trauman och inre demoner. Hon bor tillsammans med sin bror Paul som också är stadens sheriff och vi förstår snart att det är något som ligger och pyr i syskonens gemensamma familjehistoria. Julia är dock inte mer självupptagen än att hon noterar utsattheten hos lille Lucas Weaver i sin klass.

Tolvåringen är mager som en speta, lindrigt ren och luktar…döda djur? Dessutom målar han oroväckande teckningar fulla av svärta och varelser med vasstandade samt rödfärgade munnar. Vad händer egentligen hemma hos familjen Weaver och varför går inte Lucas lillebror Aidan i skolan? Paul råder sin syster att ta det lite lugnt med lärarengagemanget – han vet allt för väl att pappan Franks huvudsakliga sysselsättning stavas M-E-T-H. Men det ska visa sig att det är något mer än ett amatörmässigt knarklabb som göms i familjen Weavers hus.

Jag hade ingen aning om vad Antlers var för något när jag bänkade mig framför filmen, vilket ju alltid är spännande. Så här i efterhand känns det inte det minsta konstigt att Antlers lyckas bättre med beskrivningen av sin vardagsmisär än de genuina skräckinslagen. Regissören är nämligen en viss Scott Cooper som slog igenom med Jeff Bridges-rullen Crazy Heart och sedan dess också gjort bland annat Black Mass med Johnny Depp.

Det innebär att allt som inte har att göra med försöken att skrämma sin publik är riktigt bra – skådisprestationerna, fotot, bilden av den ständigt gråkalla och fuktiga lilla staden. Keri Russell är helt ok i rollen som Julia och hyfsat trovärdig som psykologiskt sliten. Jesse Plemons är i sin tur lite mer än bara ok som den lätt ohälsosamt plufsige sheriffen Paul – en man som jobbar för mycket, knaprar piller (oklart för vilken åkomma), äter för dåligt och generellt känner sig en aning fångad i sin yrkesroll som han verkar ha tagit på sig mest för att ingen annan ville ha den. I mina ögon gör även unge Jeremy T. Thomas en bra prestation som Lucas.

Den rena skräcken skäms tyvärr å andra sidan av riktigt usla effekter. Jag kan inte bestämt säga om de alla bygger på CGI eller om en del faktiskt vilar på fysiska effekter, men det spelar mindre roll. Med tanke på regissören Coopers bakgrund kan jag inte låta bli att fundera på om han egentligen varit särskilt sugen på att göra en övernaturlig skräckfilm. Det är något med de oerhört generiska ”kroppsbrytar”-scenerna (ni vet, armar och ben i omöjliga vinklar tillsammans med knakande ljudeffekter) som andas ett visst ointresse för just de elementen.

Samma ointresse har även fått prägla manuset när det gäller det övernaturliga, vilket jag har svårare att ursäkta. Den avslutande vändningen känns lika uråldrig som de ovan nämnda scenerna och hänger dessutom så pass dåligt ihop med vad som hänt dessförinnan att min reaktion inte blir ”Wow, mind blown!” utan ”Men hur fasiken gick det där till?!”. Det känns inte som om manuset anstränger sig överhövan för att få ihop den inneboende logiken för sitt monster.

Rent symboliskt finns också en otroligt rik mylla att gräva i – den mytiska wedigon som representerar omättlig hunger och girighet kombinerat med ett samhälle där en icke föraktlig andel av ungarna inte går i skolan för att de langar åt sina föräldrar. Som det är nu finns det absolut ingenting som gör att ett mytiskt hittepå-monster på någon fläck kan tävla i läskighet mot meth-misären och hotet om förnyad gruvbrytning med allt vad det kan komma att göra med miljön. Vilket blir ännu konstigare eftersom filmen gör en ganska stor poäng av vad berättelser, myter och sagor kan innebära för ett samhälles kulturarv.

Som film betraktat är Antlers riktigt bra. Som skräckfilm fallerar den i nästan alla avseenden. Men rätt ska vara rätt, en hyfsad hoppa till-effekt lyckas den ändå klämma ur sig, Lucas teckningar ser ganska obehagliga ut och Keri Russell får ändå avsluta med att göra något av det mest förbjudna i amerikansk skräckfilm. Men med det lovande konceptet känns det som om jag hade kunnat få så mycket mer.

Nope (2022)

Ifrågasätt aldrig en bra historia. Det gör i alla fall inte Emerald Haywood eftersom det funkar ganska bra att försöka få familjens hästägande kopplat till filmhistoriens begynnelse. Ni vet den klassiska lilla ”film”snutten med en galopperande häst? Den kommer från verket Animal Locomotion: An Electro-photographic Investigation of Consecutive Phases of Animal Movements, som skapades av Eadweard Muybridge i mitten av 1880-talet.

Hästen rids av en jockey som kanske eller kanske inte är Emerald och brodern OJ:s stamfader. Men det är som sagt en bra historia att berätta när syskonen ska försöka få filmproduktioner att använda deras hästar. En business som i tidevarv av CGI och gröna, hästformade dockor går allt knackigare. Faktiskt så pass knackigt att OJ tvingats börja sälja av familjeranchens hästbestånd.

Så när det börjar dyka upp indikationer på att något som inte är av denna världen lurkar bland molnen vid Haywood-ranchen ser syskonen sin chans till lite välbehövligt inflöde i kassan. Om de bara få till en knivskarp, otvetydig bild eller filmsnutt av en genuine bona fide E.T. borde alla deras ekonomiska bekymmer vara ur världen. Men frågan är om utomjordingen är riktigt så samarbetsvillig.

Nope är en film som, bland mycket annat, fäller en tår över det gamla, hederliga Hollywood. Och i sann Hollywood-anda synes Peele vilja skala upp spelrummet i varje film jämfört med den förra. Get Out rörde sig i princip runt ett enda hus och Us höll sig i alla fall till bebyggda områden. Nope drar maximal nytta av den karga Agua Dulce-öknen i norra Los Angeles, dess kullar och molnen som rullar fram mellan dem. Inte så konstigt att den blir snyggt som fasiken med Hoyte van Hoytema bakom kameran.

Men förlusten av det gamla Hollywood, där man visste att uppskatta en vältränad film-kuse, är som sagt bara ett av många teman i Nope. I likhet med Us är jag hela tiden nyfiken på vart Peele ska ta oss härnäst men känner även den här gången att han inte riktigt lyckas få ihop sina något spretiga delar till en sömlös helhet.

Kombon klassisk western och sci-fi funkar rent logiskt och konceptmässigt, men inte lika bra stämningsmässigt. Det hänvisas övertydligt till särskilt Emeralds problematiska relation med fadern Otis, men såvitt jag kan se innehåller Nope inte någon form av upplösning i det avseendet. Kopplingen mellan en sitcom från det sena 90-talet och det som händer i nutiden funkar också logiskt sett, men hamnar ändå i något av ett parallellspår.

Samtidigt kan jag inte låta bli att (också i likhet med Us) gilla alla dessa olika delar även om jag inte alltid får dem att smälta samman i skallen. Sitcom-segmenten var både hjärtskärande och olidligt spännande. Dynamiken mellan Emerald och OJ, spelade av Keke Palmer och Daniel Kaluuya, är så pass lätt och ledig att jag utan problem tror på deras syskonskap, vilket dock inte är utan sina särskilda svårigheter. När vi till slut får se den undflyende utomjordingen liknar den inget annat jag sett förut, vacker och skrämmande i ett och samma andetag. I det avseendet vill jag påstå att Peele gjort vettig verkstad av budgeten på 68 mille, vilket är en radikal ökning jämfört med både Get Outs 4,5 och Us 20.

Både Get Out och Us handlade otvetydigt om klass och ras. Med Nope verkar Peele snarare vilja säga något om mänsklighetens oförmåga att avstå ett maffigt spektakel och vikten av att aldrig ta sin egen överhet för given. Kanske också något mer religiöst betonat, med tanke på att Nope inleds med ett Bibel-citat? Titeln får jag inte mycket bättre grepp om än att det är ett ord som yttras lite nu och då under filmens gång, inte sällan i ren misstro gentemot vad som pågår ovanför rollfigurernas huvuden.

Som sagt, en smula spretigt. Och inte alls lika läskig som vare sig Get Out eller Us. Samtidigt uppvisar Peele ett lätt och självsäkert handlag, fantasirikedom och humor samt förmåga att skapa spänning som gör att jag glömmer bort att andas. Trots att jag aldrig är riktigt säker på vad som egentligen står på spel.

Thor: Love and Thunder (2022)

Av alla personer i universum är det Peter ”Starlord” Quill som ger kärleksråd till Thor, rymdvikingsåskguden. Att Starlord sedan snott det från Tennyson, är förstås en annan femma. ”’Tis better to have loved and lost than never to have loved at all” Eller som han själv uttrycker det: bättre att ha älskat och må skit över den förlorade kärleken än att inte känna något alls.

Fortsätt läsa ”Thor: Love and Thunder (2022)”

Come Play (2020)

Larry är ensam och missförstådd. Larry vill bara ha en vän men ingen vill leka med honom eftersom han ser konstig ut. Larry är alla föräldrars värsta mardröm eftersom han talar till deras telningar via den allestädes närvarande Skärmen. För det är ju människors allt ökande isolering, orsakad av överdrivet skärmanvändande, som är samtidens största hot, inte sant?

Fortsätt läsa ”Come Play (2020)”

Bag of Bones (2011)

Mike Noonan skulle kanske sörja sin döende författarkarriär om det vore för att han är fullt upptagen med att sörja sin döda hustru Jo. Föga förvånande är den insomnande karriären en konsekvens av Jos död eftersom Mike har inte kunnat förmå sig att skriva ett ord sedan hon blev påkörd av en buss. Han hemsöks också av spöklika skepnader och mardrömmar.

Fortsätt läsa ”Bag of Bones (2011)”

Musikalvecka: Aladdin (2019)

Två barn ombord på en liten båt beundrar en större båt. Men varför gör de det, undrar deras pappa? Deras egen båt är precis lagom stor för deras familj. Om barnen bara sätter sig vid hans fötter ska han berätta en saga för dem. Kommer sagans sensmoral att handla om att inte gapa över för mycket och vara sig själv? Har påven en toppig hatt och Disney världsherraväldeambitioner?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Aladdin (2019)”

The Dark Crystal (1982)

alt. titel: Den mörka kristallen, Den sorte krystal, Dark Crystal, Cristal Oscuro, Der dunkle Kristall

Titten på Wolfgang Petersens Den oändliga historien gjorde mig sugen på mer 80-tals-dock-fantasy. Varför inte hoppa ett par år bakåt i tiden till The Dark Crystal, filmen som inte blev särskilt uppskattad när den hade premiär men som blivit något av en kultklassiker under årens lopp?

Fortsätt läsa ”The Dark Crystal (1982)”

Venom: Let There Be Carnage (2021)

När jag tittar igenom min text om Venom, den första filmen i vad som nu tydligen ska kallas för Sony Spider-Man Universe (SSU), upptäcker jag att jag skulle kunna vara riktigt lat och mer eller mindre göra en copy-paste.

Fortsätt läsa ”Venom: Let There Be Carnage (2021)”

X7: Tremors (1990-2020) #2

Fortsättning på onsdagens inlägg.

***

Tremors 4: The Legend Begins (2004)

Jaha, så dags för ytterligare en mask-utveckling? Vad ska det komma för hemskheter ur de glidflygande ass-blasters, förutom explosiva väderspänningar? Nej, nej, enligt beprövat koncept blir fyrans utveckling en tillbakagång – vi får en prequel! Anno 1889 hemsöks silvergruvan vid staden Rejection av en hemsk varelse vilken glufsar i sig gruvarbetare som vore de popcorn. Gruvans prudentlige ägare, Hiram Gummer, lämnar sitt bekväma stadsliv och måste tillsammans med de få kvarvarande invånarna försöka ta livet av monstret.

Fortsätt läsa ”X7: Tremors (1990-2020) #2”

X7: Tremors (1990-2020) #1

Lyckligtvis behöver man ju inte köpa en flygbiljett till Nevadaöknen för att få sig en rejäl Tremors-fix. Med Jonathan Melvilles bok Seeking Perfection som inkörsport fanns det knappast ett bättre tillfälle att klippa hela serien (såsom den ter sig så här långt, ska väl sägas för säkerhets skull). Som helhet måste jag erkänna mig positivt överraskad, eftersom majoriteten av filmerna i serien är både hyfsat underhållande och rappt berättade (två egenskaper hos B-monster-filmer vilka inte minst bolag som Asylum lärt oss att inte ta för givna). Till och med den femte delen lyckas Tremors-teamet faktiskt med ett visst nyskapande i varje del, trots en allt tajtare budget. Manusen har dessutom skapat rollfigurer som får bete sig förhållandevis trovärdigt och rationellt inom filmerna och konceptets ramar. Inte heller det känns som något man är bortskämd med inom (sub)genren.

Fortsätt läsa ”X7: Tremors (1990-2020) #1”