You are currently browsing the tag archive for the ‘Specialeffekter’ tag.

Day of the Triffidsalt. titel: Triffidernas dag, Invasion of the Triffids, Revolt of the Triffids

So, John Wyndham, we meet again! Wyndham, författaren till The Midwich Cuckoos skrev annat också (även om invasion och apokalyps verkar ha varit lite hans grej). Förlagan till The Day of the Triffids publicerades innan The Midwich Cuckoos och var den första bok som bar Wyndhams eget namn istället för någon pseudonym (hans allra första bok kom redan 1927). Efter succén med Village of the Damned kan man tänka sig att filmbolagen började dammsuga Wyndhams övriga produktion och häpp: The Day of the Triffids.

Natthimlen världen över uppvisar ett aldrig tidigare skådat spektakel. Ett ovanlig meteoritregn lockar man ur huse men det ska mänskligheten komma att ångra när morgonen randas. Då visar det sig nämligen att alla som slängde ens ett getöga på fenomenet har blivit blinda. Varför det, kan man fråga sig?

Tja, kanske för att de enorma och rörliga köttätande växterna som kallas triffider som plötsligt invaderar jordytan inte ska behöva kämpa så mycket med sina offer? En av de som klarade sig med synen i behåll är ironiskt nog sjökaptenen Bill Masen eftersom han hade stränga order att inte ta av sitt bandage efter en ögonoperation (hur sugen han nu än var på att ta reda på huruvida syster Jamieson var lika söt som alla sade). Nu är han en av de få seende personerna kvar i hela London men stöter vid Marylebone Station ihop med flickan Susan som gömt sig hela natten i en godsvagn, på rymmen från sin internatskola. Tillsammans korsar de den europeiska kontinenten i jakt på en fristad.

Två som fortfarande också kan se är forskaren Tom Goodwin och hans fru Karen eftersom Toms depression och grasserande alkoholism såg till att hålla dem instängda i en gammal fyr utanför Cornwalls kust. I och med triffidernas invasion har Tom emellertid fått ett livsmål att jobba mot – att lista ut hur man kan utrota de livsfarliga plantorna.

The Day of the Triffids är ännu en av de där klassiska titlarna som länge legat på lur i bakhuvudet. Ni vet, de där som man känner igen men aldrig sett eller ens egentligen haft något grepp om. Men det går ju alltid att fixa. Såvitt jag kan förstå skiljer sig emellertid adaptionen en hel del från Wyndhams original, exempelvis innehåller det inte alls en misslynt marinbiolog och hans tålmodiga hustru.

Däremot var det inte särskilt svårt att se paralleller både bakåt och framåt i fantastik-historien. Till att börja med gjorde Wyndham själv aldrig någon större hemlighet av att handlingen i hans bok inte är så lite inspirerad av H.G. Wells klassiker The War of the Worlds. Kanske var det dock så att The Day of the Triffids återupplivade Wells berättelse en smula eftersom den första filmatiseringen av den kom 1953, två år efter Wyndham publicerat sin bok.

Dagens adaption har också förstärkt kopplingarna bakåt till Wells (och, kanske viktigare, den oerhört populära filmatiseringen) genom att klart och tydligt förlägga hela problemet med både synförlust och triffidernas ankomst till meteoritregnet. Wyndham själv var betydligt luddigare kring orsakssambanden i det fallet. Filmen levererar också en befriande upplösning (utannoserad låååångt i förväg för de tittare som har ögonen med sig) som påminner mycket om Wells medan Wyndham inte gav sina läsare samma tillfredsställelse.

Scenerna där Mason vandrar runt i ett övergivet och kaosartat sjukhus med sängar huller om buller och matbrickor utslängda på golvet som plockepinn känns omedelbart igen stämningsmässigt från Cillian Murphys dito i 28 Days Later. Och frågan är om inte en viss George A. Romero också passat på att ta sig en titt, för är inte scenen med de viftande triffidtentaklerna (eller ska de snarare kallas lianer?) som bryter sig genom en dörr väldigt lik de i Night of the Living Dead?

Andra, mer generella, delar i The Day of the Triffids känns också igen från mer sentida apokalypsverk, särskilt i dessa post-zombie-tider. Vi har den motvillige hjälten som aldrig bett om att tvingas skydda både kvinnor och barn, övergivna och ödsliga (samt så småningom brinnande) städer (vilka blir desto mer skrämmande på grund av att de samtidigt är både välbekanta och främmande) samt löftet om en fristad undan monstren.

Dessutom är vi välbekanta med tanken på att människan självt förvandlas till ett djur under sådana här omständigheter. Bara för att en slumpvis utvald människospillra har kvar sin syn och därmed bättre chanser för överlevnad innebär det inte att alla per automatik är goda och omtänksamma personer. Precis som i exempelvis 28 Days Later är det inte alltid den uppenbara fienden, triffiderna, som utgör det största hotet mot våra protagonister.

Att specialeffekterna kanske inte hållit superbra kommer inte som någon större överraskning. Ändå vilar något lätt obehagligt över de gummiartat viftande och slingrande tentakellianerna, de klickande ljuden och planthordernas obevekliga frammarsch. Jag gillar också att kameran ibland slår över till plant-o-vision.

Tempomässigt är filmen en smula ojämn, musiken blir ibland väl spänningsbrötig och genus-o-metern får nog ta en time out och djupandas i ett hörn. Trots det tyckte jag att The Day of the Triffids var en ganska härlig och underhållande katastrof-invasions-apokalyps-film. Däremot hade jag kunnat leva utan den märkligt påklistrade och överdrivet gudsfruktiga sista minuten. Det kunde tydligen Wyndham också eftersom en sådan slutkläm helt saknas på hans sidor.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

alt. titel: Dr. Yogami från London

Det är väl lika bra att inleda årets tema med ett rejält fusk? Dagens film är inte mer engelsk än att vi får se en entré till ”London Zoo” samt lite dimmiga ”London”-gator. Men jag kunde inte motstå frestelsen att inkludera vad som möjligen bör betraktas som alla varulvsfilmers ursprung.

***

Werewolf of LondonDen världsberömde botanisten Wilfred Glendon gör två kardinalmisstag när det kommer till att delta i en skräckfilm. Dels befinner han sig på främmande mark i jakt efter en sällsynt blomma (Mariphasa lupina), dels väljer han att bortse från både lokalbefolkningen och en vit mans varningar att inte besöka dalen där blomman enligt legenden ska växa. En dal som ska vara full av demoner…

Nå, Dr. Glendon skulle naturligtvis inte vara den rationelle vetenskapsman han är om han inte högaktningsfullt struntade i sådana vidskepelser. Men precis när han hittat den eftertraktade blomman blir han anfallen av ett vilt djur. Det är emellertid ingen dödlig attack och innan vi vet ordet av är han tillbaka i London och experimenterar hejvilt med sin botaniska trofé (experiment som främst tycks gå ut på att han försöker få den att växa under artificiellt skapat månljus).

Han är så till den milda grad upptagen att hustrun Lisa knappt ser röken av sin bättre hälft. Är det då så konstigt att hon, istället för att sitta hemma och rulla tummarna, börjar umgås allt mer med barndomsvännen Paul som är på tillfälligt besök? Förutom Lisa uppskattar inte heller Dr. Glendon att bli störd av den mystiske Dr. Yogami som kommer med förtäckta antydningar om tidigare bekantskap i Tibet och de effekter som Mariphasa-blomman lär ha på varulvar.

I Universals monster-kronologi går det snabbt att konstatera att Werewolf of London låg klart före den mer berömda The Wolf Man med Lon Chaney Jr. Däremot låg den efter såväl Dracula som Frankenstein och jag inbillar mig att jag kan se arv från bägge dessa berättelser när det är dags för varulven att få sina femton minuter i rampljuset. Som redan konstaterats i tidigare Halloween-teman (främst 2011 och 2013) bygger varulvsfilmerna, till skillnad från just Dracula och Frankenstein, inte på någon tydlig litterär förlaga och det stod alltså manusförfattarna fritt att plocka in varjehanda element som skulle kunna funka.

(Det här med en förlaga är dock så pass intressant att det kan vara värt med en liten utvikning. 1933 publicerades nämligen The Werewolf of Paris av en man vid namn Guy Endore. Eftersom den blev en bästsäljare OCH Endore faktiskt jobbade för Universal Studios verkar det osannolikt att man kunde förbise dess existens när det var dags att göra dagens varulvsfilm. Det känns också rimligt att titeln Werewolf of London valdes för att likna något som publiken redan var välbekant med (det vill säga Paris-motsvarigheten). Trots det skrevs alltså en helt ny historia för denna film och det skulle dröja ända till Hammers The Curse of the Werewolf innan någon plockade upp Endores historia. Slut på utvikning.)

Nå, för att återkomma till influenserna från tidigare skräckberättelser i Werewolf of London. Jag tycker att huvudrollsinnehavaren Henry Hull har fått klart Dracula-liknande drag i sitt mörka hår med tydligt markerade vikar. Dr. Glendon ådrar sig också sin smitta (eller förbannelse eller vad man nu väljer att kalla det) i det farliga Utlandet. Vampyren och varulven påminner dessutom om varandra i så måtto att de är ljuskänsliga och nattjagande kreatur, vilka utövar ett enastående inflytande över vanliga vargar (yay, London Zoo!). Plus att de sägs ha en särskild dragning till att döda den de mest håller av.

Nu var inte just Robert Louis Stevensons dualitetsmonster Dr. Jekyll/Mr. Hyde en del av Universals laguppställning men visst känner vi igen den farliga splittringen av identiteter, där det kontrollerade Överjaget aldrig har en snöbolls chans i helvetet mot det drift-drivna Detet. Och trots att det inte finns någon som helst anledning för en botanist att pyssla med elektricitet skulle Dr. Glendons laboratorium lika gärna ha kunnat tillhöra Victor Frankenstein, fullt som det är av blixtrande apparater och rykande kolvar (plus en slags bildtelefon!).

Jag kan tänka mig åtminstone tre anledningar till att The Wolf Man i den historiska backspegeln blivit mer välkänd än Werewolf of London. Dels blev sminkören Jack Pierce denna gång tvungen att skala ned sin ursprungliga varulvsdesign med jakhår och hela baletten, vilket innebär att Dr. Glendons förvandling främst ger honom en kullrig panna och ett sjujäkla underbett. Dels lyckas inte dagens film skapa en varulvsmytologiskt sammanhang på samma sätt som sin efterföljare.

Dessutom har Werewolf of London valt att under stora delar av filmen gå den humoristiska vägen. Dels har vi Lisas prilliga faster Ettie som är begiven på fester, alkohol och insisterar på att kalla Werner Olands Dr. Yogami för Dr. Yokohama. Dels har vi tanterna Mrs Whack och Mrs Moncaster som, med tanke på att Glendon bara hyr ett rum av en av dem, får ett närmast märkligt stort utrymme. Det luriga är att bägge dessa humoristiska element faktiskt är ganska underhållande i sig men de stjäl så klart uppmärksamheten i allt för hög utsträckning från Dr. Glendonds vedermödor.

Werewolf of London rusar på i en jäkla fart och är faktiskt klart mer underhållande än sin efterträdare, The Wolf Man. Inte minst för att Henry Hull har ett betydligt bättre grepp om sin rollfigur än Lon Chaney Jr. Samtidigt tar historien lite väl många genvägar och har lite väl många utvikningar för att vara i närheten av någon toppbetyg.

star_full 2star_full 2star_half_full

Non ho sonnoalt. titel: Sleepless, I Can’t Sleep

Ack, ni barnramsor. Vad skulle alla fantasilösa seriemördare vara utan er? Platt intet!

I Turin hittas ett par kvinnor brutalt mördade där en av dem hysteriskt pratade om en livsfarlig dvärg kort innan hon dog. Inget polisen blir särskilt glad över eftersom fallet med mördardvärgen har ansetts avslutat sedan 80-talet. Då hittades nämligen den förmodade gärningsmannen Vincenzo de Fabritiis död. Snipp, snapp, snut, case closed.

Läs hela inlägget här »

The Lion King 2019Livets stora kretslopp och känsliga balans är i högsta grad intakt 2019, 25 år efter att konceptet introducerades av den gode lejondespoten Mufasa. Under de här åren har stabiliteten i och för sig upprätthållits av icke mindre än fem filmer, två TV-serier, en Broadway-musikal samt två videospel.

Läs hela inlägget här »

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Läs hela inlägget här »

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Läs hela inlägget här »

”Strange women lying in ponds distributing swords is no basis for a system of government. Supreme executive power derives from a mandate from the masses, not from some farcical aquatic ceremony”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Kalle och chokladfabriken

Tänk att aldrig ha tillräckligt med mat, alltid gå och vara lite småhungrig. Tänk sedan att det över denna hunger ständigt svävar salivframkallande doftsensationer: socker, grädde, vanilj, pepparmint och choklad.

Läs hela inlägget här »

Ön Cairnholm utanför Wales har 92 invånare. Plus två turister – Jake Portman och hans pappa Frank. Men far och son är knappast på någon nöjesresa. För en tid sedan dog Franks pappa och Jakes farfar, Abraham, och allt sedan dess har Jake drömt mardrömmar. Kanske inte så konstigt eftersom han hittade sin döde farfar minus ett par ögon och samtidigt såg ett tentakelförsett monster.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask

Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser