Till helgen hade den senaste Resident Evil-filmen premiär, Resident Evil: The Final Chapter. För att fira denna epokgörande händelse passar jag på att skriva om de tidigare fem filmerna (nota bene: jag har aldrig kommit närheten av dataspelet som filmerna bygger på). Innehållet i särskilt del ett och tre ger dessutom anledning att återuppliva 2016 års Halloween-header (och, i ettans fall, zombiekategorierna) under dessa dagar. Härliga tider!

***

resident-evilDet i zombiekretsar famösa årtalet 2002 innebar förutom 28 Days Later också starten på en filmserie som kanske inte varit lika stilbildande men ändå visat sig vara mer långlivad (hittills).

Redan 1996 hade Playstationspelare kunnat stifta bekantskap med Racoon City, där det gömmer sig både det ena och det andra, i spelet Resident Evil (i Japan kallat Bio Hazard). Racoon City (och alla dess monster) styrs från det övermäktiga biomedicinska företaget Umbrella Corporation. Tidigt var den i zombiesammanhang välkände George Romero inblandad, först som regissör av reklamkampanjen för uppföljarspelet Resident Evil 2 och sedan som manusförfattare och regissör till filmversionen av spelet.

Men av någon anledning gillades inte Romero-Sans approach till adaptionen och man kallade istället in britten Paul W.S. Anderson. Han hade tidigare omvandlat Mortal Kombat till en rätt underhållande bagatell med Christopher Lambert i Gandalf-kappa och vitt hår, så förutsättningarna måste sägas varit hyfsat goda.

Anderson fabricerade en plot där vi får möta hela historien från en ung kvinnas perspektiv. Hon spelades av Milla Jovovich som vid det här laget måste sägas ha varit en ganska het produkt på Hollywoods marknadsplats efter filmer som The Fifth Element och Joan of Arc. Eftersom hon lämpligtvis vaknar upp med minnesförlust i början av filmen finns goda möjligheter att förklara vem hon är, vad som har hänt och hur man ska gå vidare.

Upplägget är lika enkelt som vid det här laget välkänt. Djupt under Racoon City ligger den hemliga R&D-basen the Hive. Något har gått åt helvete där nere och huvuddatorn, kallad The Red Queen (Anderson hade tydligen under en period tankar på att göra någon slags cyberzombieversion av Alice i Underlandet men skrotade det längs med vägen), har blivit lite crazy bananas och dödat alla som arbetar där. Nu måste en grupp soldater, tillsammans med bland andra den unga kvinnan, ta sig ned i the Hive och stänga av the Red Queen. Easy peasy, eller hur?

Nej, naturligtvis inte. TV-spelskänslan är relativt stark i filmen, med schematiska kartor över the Hive och tydliga steg eller områden som måste övervinnas innan man kan ta sig till nästa fas i uppdraget. Trots det blir jag överraskad av hur pass bra denna första film ändå hållit och jag tycker inte alls att jag får den här trista upplevelsen av att sitta bredvid någon annan som spelar. Även om jag inte håller i spakarna känner jag mig ändå involverad i vad som händer (den snabbt decimerade) gruppen.

Särskilt upptakten är tajt med ett rappt anslag som tangerar det militärindustriella komplexet och arrogant kommersialism för att därefter gå över till en ansiktslös tjuv som lämnar en liten avskedsgåva när han roffat åt sig det han vill ha. Och sedan den stigande oron som övergår i panik hos de instängda i the Hive, vilka dödas av huvuddatorn på rätt innovativa sätt måste erkännas. Vanliga bilder blandas med beräknande och registrerande övervakningskameror som ger oss ett slags POV från denna egentligen livlösa dators perspektiv.

Kanske är det mest för att hon ställs mot den som vanligt parodiskt kaxiga Michelle Rodriguez, men jag gillar också Jovovich porträttering av sin anonyma rollfigur (de är först i de senare filmerna som hon kallas Alice, här har hon faktiskt inget namn). Ok, hon är klädd i en röd miniklänning nästan hela tiden (bra jobbat med tanke på att det enda byrålådorna i början innehöll var kritvita basplagg) men allt eftersom soldaterna börjar falla bort och hon själv återfår mer och mer av sitt minne tar hon också kommandot på ett befriande självklart sätt. Särskilt om man återigen jämför med Rodriguez uppför sig Jovovich betydligt mer avspänt. Det känns inte som om hon hela tiden måste kompensera för sin snopplöshet (eller vad det nu är Rodriguez måste kompensera med sin attityd).

Både Jovovich klädsel och hennes generella omtänksamhet tjänar förstås syftet att tydligt skilja henne från det ansiktslösa och rovgiriga företaget, vars anställda enbart ser andra människor som resurser vilka kan kastas åt sidan i samma sekund som de anses funktionslösa. Aldrig att någon av de skyddsbeklädda och känslokalla forskarna skulle fälla tårar över en fallen kamrat.

Denna första Resident Evil är alltså en riktigt fin liten thrillerskräckis och då inte bara för att vara en speladaption. Till och med effekterna har klarat sig rätt bra under årens lopp. Kanske beroende på att det mesta vilar på praktisk zombie-makeup? Den lyckas skapa en bra atmosfär nere i the Hive och nog är det allt lite läskigt med det lätta klickandet av zombiehundklor mot golvet?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Zombietyp
Mer långsamma än snabba zombies skulle jag säga. De framstår förvisso som relativt normalrörliga, men det är tydligt att Anderson främst har satsat på de obevekliga och månghövdade zombiehorderna där en person kan drunkna i ett hav av rovgiriga händer och munnar på ett par sekunder. Viruset för dagen är det artificiellt framställda T-viruset, nyheten är att det åtminstone i teorin också finns ett antivirus som alltså skulle kunna bota zombies. T-viruset är dock en opålitlig rackare som kan innebära betydligt intressantare omvandlingar än enbart zombiefiering. Det kan också smitta flera arter, vilket de snabbfotade zombiedobermannjyckarna är ett bevis på (som sagt, normalrörliga…).

Omfattning
Under större delen av filmen är bara the Hive angripet, men avslutningen låter ana att det (surprise, surprise) inte gick att begränsa smittan.

Vapen
I princip uteslutande skjutvapen, än så länge behöver man inte bekymra sig för att få slut på ammunition och när det inträffar finns det ändå inte så många andra alternativ.

Fristad
Inte särskilt aktuellt, i sedvanlig TV-spelsordning har vi naturligtvis en Kamp Mot Klockan och det gäller alltså primärt att ta sig ut från the Hive innan de bombsäkra portarna stängs för gott.

Annonser