You are currently browsing the tag archive for the ‘Religion’ tag.

Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.

På ytan känner vi dock igen Suspiria i så motto att den börjar med Susie Bannions ankomst till en tysk dansakademi. Akademin är dock närmast övertydligt placerad i ett Berlin anno 1977; en stad genomskuren av muren, kokande av röda armé-sympatier, till synes ständigt på gränsen till upplopp och kaos. Argentos akademi framställdes, utan någon större förklaring därtill, som en isolerad ö och jag upplever att samma verklighetsdistansering skapas av demonstranthorderna som med jämna mellanrum rasar förbi kameran. Akademin, och inte minst dess studenter, är avskurna och tycks ha kapat alla förtöjningar med det omgivande samhället.

1977 års Suzy fick lov att mer eller mindre drogas för att kunna hållas kvar inom akademins väggar, medan hennes nutida motsvarighet blir nästan tårögd av tacksamhet över chansen att få bo där. Men så förstår vi också ganska snabbt att akademin för henne är en veritabel fristad efter en förtryckande mennonit-uppväxt i Ohio. Hon är dessutom något av ett geni när det kommer till dans – utan formell träning har hon lyckats tjata sig till ett provdanstillfälle som går så bra att ingen kommer på tanken att ifrågasätta hennes rätt att vara där. Inte nog med det, utan att blinka hoppar hon in och dansar en viktig huvudroll när studentleden tunnas ut.

Ett av de element som gjort Argentos film till en klassiker är dess frosseri i färger, både ifråga om belysning, interiörer och kostymer. Remaken tar detta i diametralt motsatt riktning och gör det dessutom mycket bra. Bort med art nouveau, elaborerade utsmyckningar och krusiduller, akademin har här förvandlats till en neobrutalistiskt grå betongklump med ett stramt och kargt ”Tanz” ovanför ingången. Vissa av interiörerna skulle möjligen kunna hänföras till bauhaus-traditionen, men på det hela taget är allt så slitet att det inte finns den minsta skönhet kvar. Årstiden är dessutom sen höst eller tidig vinter med allt vad det innebär av gråväder, regnrusk och så småningom snö.

Istället för Argentos färger har denna nutida Suspiria däremot helt och fullt tagit dansen till sitt hjärta. Istället för några korta balettscener är modern dans, med sitt kraftfulla och ibland direkt kroppsförvridande uttryck, den mylla där filmens sänker sina djupaste rötter och jag kan inte annat än applådera den idén. Både för att den bjuder på ett konstnärligt uttryck som visuellt understryker den historia som filmen vill berätta och för att den går att använda som en ritual, en serie rörelser som formar en besvärjelse.

Kajganich har också plockat upp och utvecklat de ibland ganska krystade försöken från Argentos sida att skapa en slags mytologi runt tre mödrar som lever på mörker, tårar och suckar. Moderskapet går som en röd tråd genom hela berättelsen, utgående från tanken att en mor kan fylla många andra kvinnoroller men ingen annan kan fylla moderns. På gott och ont.

En moder utövar dessutom en icke föraktlig makt över sina avkommor och makt är om möjligt ett ännu tydligare tema än moderskapet i Kajganich och Guadagninos film. Framförallt missbruket av den. Det går för all del att läsa Suspiria som ett misstänksamhetens darrande pekfinger mot allt vad kvinnokollektiv heter, särskilt om de är konstnärliga. Akademins lärare synes maktfullkomliga, utnyttjar sina elever och skrattar ut de stackars män som vågar sig över tröskeln. Men eftersom manuset så tydligt förlägger handlingen mot en bakgrund av både 70-talets terror och nazismen (det är knappast en slump att den inövade föreställningens titel är ”Volk”) skulle jag vilja påstå att det snarare handlar om att fördöma missbruk av makt, oavsett var det uppstår och vem som missbrukar. De som gör det, alternativt försöker låtsas om som om det inte finns, går en gruvlig död till mötes medan offren för maktmissbruket åtminstone beviljas ett förtröstansfullt frånfälle.

Jag känner att det finns en hel del att fortsätta fundera på när det gäller remaken av Suspiria. Ger exempelvis bakgrunden av ett 70-talistiskt Berlin filmen verkligt djup eller bara intrycket av ett sådant? Skapar den kanske till och med bara förvirrande parallelliteter, där historien hade tjänat på att renodlas? Gör dess otvetydiga realitet det svårare att acceptera historiens mer ologiska eller suggestiva inslag? Var det ett klokt drag att i vissa avseenden vila så tungt på rejäla specialeffekter med både masker och kroppskostymeringar?

Suspiria anno 2018 är i princip en hel timme längre än sin föregångare. Jag vet inte om det nödvändigtvis är motiverat med alla extra 60 minuter men Kajganich och Guadagnino argumenterar banne mig riktigt bra för många av dem. Tänk om alla remakes kunde leverera så här mycket nytänk samtidigt som de får en att tänka på originalet i ett lite nytt ljus.

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.

Alltnog, nu var det dags. Inte så konstigt att den överdådiga produktionen är en av de Bergman-filmer som fortfarande oftast låter tala om sig. Gräddan av svensk skådiselit, ingen möda sparad på vare sig scenografi eller kostymer och en förhållandevis lättillgänglig framställning. Vi snackar knappast Persona-nivå på symbolspråket här.

Och visst blev även jag tjusad – hela anrättningen är otroligt läcker vad gäller både utseende och rollprestationer (men så vann den också Oscars för foto, art design och kostymer). Med lite filmtittarerfarenhet innanför västen fäste jag mig sannolikt mer vid just prestationerna än jag skulle ha gjort för kanske tio-femton år sedan. Janne Malmsjös sammanbitna kyla är förstås svår att missa eftersom den står som en lysande sky runt karln så snart han är i bild.

Men tack vare bloggkollegan Jojjenito tittade jag också lite extra på Gunn Wållgren (är Helena Ekdahl Sveriges svar på Maggie Smiths Violet Crawley?). Det kan ibland kanske vara lätt att missa henne bredvid Jarl Kulles bullrige direktör eller Christina Schollins nervösa gråtattacker. Men ge henne en monolog eller ett diktstycke att deklamera och rösten går banne mig raka vägen in i både hjärna, hjärta och mage. 40 år efter inspelningen… Då snackar vi yrkeskompetens. Annars är jag personligen oerhört svag för Mona Malm och här får jag chans att gilla både prestation och rollfigur. Malms Alma är levnadsglad och rejäl men tar ändå ingen skit från sin patologiskt pigvänsterprasslande make.

Så, hur ska man kunna återge fem timmar film? Ingmar Bergman-film, icke desto mindre? Jag är inte kvinna nog att fixa den biffen, det finns dessutom många andra som gått igenom hela konstycket i detalj. Så den här gången väljer jag att fokusera på två överraskningar som Fanny och Alexander bjöd på. En som jag aldrig hade kunnat tänka mig innan och en som egentligen inte borde ha varit så överraskande.

Efter en stunds bekantskap med den strame biskop Edvard Vergérus (särskilt i spelet mellan honom, Alexander och Alexanders nervösa mamma Emilie) slår det mig: han är ju för fasiken pastor Harry Powell från The Night of the Hunter! Ok, så Malmsjö har inga knogtatueringar men vi har en religiöst anstruken skurk som nästlar sig in i en familj, hotar barnen samt ”dödar” deras mamma (spolieralert för The Night…).

Nu är ju inte Malmsjös biskop uppfyllt av rent penningabegär, utan istället av en oböjlig tro på sin egen rättfärdighet och att hans handlingar har Guds fulla stöd. Vilket förstås gör honom ännu obehagligare. Mitchums pastor låtsas bara vara det biskopen är på riktigt. Bägge männen använder dock Guds ord för att få som de vill, bara med lite olika bakomliggande motiv.

Kopplingen till The Night… ledde mig vidare till funderingar på det gotiska där Fanny och Alexander utan tvekan är en oerhört rik källa att ösa ur. Skulle det gå att till och med hitta någon slags nordisk gotiskhet att matchar The Nights… sydstatsdito? Eller kanske i alla fall en Bergman-gotik? Fanny och Alexander är ingen skräckfilm (”horror”). Den innehåller däremot hemska inslag, vilka jag emellertid uppfattar som menade att inge tittaren med andra känslor än ren skräck – förundran, psykologisk insikt, sorg, fruktan, melankoli (”terror”). Just det sista är ett särskilt utmärkande drag för den gotiska traditionen och jag upplever att det genom hela filmen också löper stråk av melankoli (möjligen med undantag för den närmast bisarrt extravaganta epilogen).

Om jag utgår från de gotiska kategorier som Mattias Fyhr spaltar upp i sin avhandling De mörka labyrinterna är det inga större problem att checka av i princip varenda en för Fanny och Alexanders del. I och med att vi får uppleva mycket via Alexander har framställningen en hög grad av subjektivitet. Vi är med honom när biskopen tar honom om nacken som en olydig kattunge, när han ser sin döde far och när han med morbid förtjusning berättar en spökhistoria för att uppröra den snipiga Justina. Syskonens utsatthet, vilken de inte gjort det minsta för att förtjäna, blir också ett tydligt tecken på en avsaknad av högre ordning. Gud är död och länge synes det som om varken andliga eller jordiska krafter kan rädda Emilie och hennes barn.

Redan prologen ger tydliga fingervisningar om förfall, undergång och olösbarhet med det tomma huset och en nonchalant (eller trött?) släpande lieman. Den klassiska julmiddagen i alla ära, men visst är det mycket prat om såväl själsligt som kroppsligt förfall? Och när Alexanders pappa Oscar väl dragit sin sista suck är han oåterkalleligen död, i alla fall i den bemärkelsen att han inte längre kan skydda sina barn.

Gotiken gillar till slut sin labyrintiska mystik, vilken också finns i övermått i filmen. Både bokstavligt och bildligt, med allt från Isak Jacobis vindlande lager till symboliskt berättande till könsöverskridande skådespelare.

Ska jag se om Fanny och Alexander skulle det i så fall vara för att kunna gräva djupare i den myllan. De fem timmarna flöt på utan några större problem, men efter denna titt är filmen ingen jättefavorit. Jag kan se dess hantverksmässiga kvaliteter men det fanns också delar som jag inte är särskilt sugen på att återbesöka (förhållandet mellan Lydia och Carlchen, i princip hela sekvensen hos Jacobi, epilogen). Det jag främst tar med mig är prestationerna från skådespelarna jag nämnde tidigare. Plus att det för drygt hundra år sedan tamejfan var riktiga Uppsala-vintrar med snö och 20 minusgrader (samt märkligt mycket dagsljus för sexdraget en juldagsmorgon).

Titta också gärna in hos bloggkollegan Jojjenito som inte bara genomfört ett otroligt ambitiöst Bergman-projekt utan också dykt djupare ned i just Fanny och Alexander. Det var minnet av de utläggningarna som gav mig incitamentet att till slut sätta mig ned med filmen.

Alla scouter vet vad en hajk är. Alla mina generationskamrater vet i sin tur att Hajk också var ett TV-program där den outhärdligt käcke Bengt Alsterlind ofta inledde med ett ”Tjipp!”. HAJK var akronym för ”Helfestligt, Allmänbildande, Jätteintressant, Kunskapsorienterande”. Kan det bli mer 70- och 80-tals-barn-TV än så?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sweet Alice, Alice, Sweet Alice, Alice Sweet Alice, Holy Terror, The Mask Murders

En p-rulle om en man som får sexa loss med gurugroupies är kanske inte allt en knappt 30-årig, aspirerande regissör drömt om. Men om man som Alfred Sole ändå tagit skeden i vacker hand, i hopp om att det jobbet skulle leda till bigger n’better things, känns det kanske lite tungt att den där porrisen samtidigt leder till att man blir utkastad från katolska kyrkan.

Läs hela inlägget här »

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Läs hela inlägget här »

Publicerad i juli 1996 i VästerbottensKuriren

Advokaten Martin Vail (Gere) är kanske inte världens mest hederlige person (han är ju advokat) men sätter en ära i att göra det bästa för sina klienter. Alla är ju oskyldiga tills motsatsen har bevistats. Eftersom han älskar att vara i rampljuset blir han givetvis intresserad av nyheten att ärkebiskopen har blivit mördad och att man redan arresterat gärningsmannen. Aaron Stempler (Norton) är en korgosse som minuter efter dådet jagas och infångas av polisen i blodiga kläder. Trots detta hävdar han bestämt att han inte utförde dådet. Martin erkänner inte gärna detta, men han tror på Aaron och arbetar nu febrilt med att finna den tredje person som Aaron hävdar att han såg hos ärkebiskopen. Tyvärr lider Aaron av minnesförlust, vilket gör att han inte kan minnas hur denna person såg ut. Dock visar sig fallet rymma lite mer än vad man från första början trodde och ledtrådarna snor sig likt en hoptrasslad metrev.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Det ska fan vara monark. Särskilt ska det fan vara drottning. Och alldeles särskilt ska det fan vara katolsk drottning i ett land där det finns protestanter av John Knox kaliber. En reformator, vilken författade charmerande skrifter med titlar som The First Blast of the Trumpet Against the Monstruous Regiment of Women.

Läs hela inlägget här »

alt. titlar: The Prophecy II, God’s Army II, The return of God’s army, Profetian – Djävulens sändebud, The Prophecy 3: The Ascent, God’s Army III

Nog för att jag gillade religionsskräckisen The Prophecy från 1995 riktigt bra. Så bra att den skulle kunna motivera hela fyra stycken uppföljare vet jag väl däremot inte om jag tyckte att den var. Men nu finns de alltså i sinnevärlden: The Prophecy II, The Ascent, Uprising och Forsaken. Riktigt så masochistisk har jag inte blivit ännu att jag tar mig an direct-to-video-filmer inspelade i Bukarest. Därför nöjde jag mig med att se The Prophecy II från 1998 och The Ascent (konkurrent om titeln ”tristaste uppföljarnamnen ever”) från 2000.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: God’s Army

Lite av en besvikelse måste erkännas – jag körde igång The Prophecy i tron att den skulle passa i 2017 års Halloween-tema som ett krucifix i exorcismkittet men insåg omgående att jag inte att kommit ihåg grundhistorien tillräckligt väl.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg