Prey for the Devil (2022)

Den bestämda syster Euphemia läxar upp den unga nunnan Ann: ”We are here to comfort, pray and show mercy!” Bara för att sedan, likt abbedissan i The Sound of Music, tvingas se på medan hennes protegé ändå går sin egen väg.

Vilket i det här fallet innebär att Ann vill bryta könsbarriärer och lära sig att exorcera demoner. Hon vill vara en av Guds utvalda soldater på det århundraden gamla slagfältet om mänsklighetens själar. Vilket i sin tur hänger ihop med en uppväxt där Anns mamma led av psykisk ohälsa och besatthet. Det där sista skulle man i och för sig kunna tänka sig är en dotters försök att hantera det faktum att hennes mamma misshandlade henne, men Prey for the Devil är inte den typen av ambivalent exorcismfilm.

Nej, i den här filmvärlden finns regelrätta exorcism-skolor (rent påhitt såvitt jag kan avgöra) där man också tar hand om och behandlar misstänkta fall. Läraren fader Quinn upplyser sina studenter om att deras profession aldrig behövts så mycket som nu. (Liten rättelse fader Quinn: antalet ansökningar för exorcism växer förvisso, men katolska kyrkans hållning är dock att att regelrätt besatthet är ytterst ovanligt).

Jag skulle dock vilja ifrågasätta både det pedagogiska upplägget och säkerhetsrutinerna på denna skola. Här finns högteknologiska säkerhetsceller för de svåraste fallen. Men när skiten verkligen träffar fläkten väljer man att förlita sig på uråldriga inspärrningar av sönderfallande sten och rostiga metallgaller. Till de högteknologiska (men uppenbarligen mindre säkra än hundra år gamla fängelsehålor) cellerna har samtidigt skolans studenter tillträde. Därmed kan de kan komma och gå som de vill hos patienter, vilka deras lärare bedömt som potentiellt själskorrumperande.

Den pedagogiska riktningen tycks vara någon slags variant av släng-i-barnet-i-vattnet-så-lär-hen-sig-simma-av rent-nödtvång. För när de två unga prästerna Dante och Raymond får uppdraget att exorcera lilla Natalie, tycks de inte bara bli överraskade över uppdraget. Jag får dessutom en klar känsla av att detta är första gången de ställts inför något liknande. En känsla som inte blir mindre av intrycket att deras främsta vapen mot demonen är att stirra i stum skräck så fort ett huvud vrids i 180 grader.

Tysk-amerikanske regissören Daniel Stamm återvänder till exorcism-facket men har med Prey for the Devil tyvärr fått hålla till godo med ett betydligt sämre manus än The Last Exorcism. Det rent tekniska hantverket i sig är det inget större fel på, däremot är det så pass generiskt att detta knappast kommer att skrämma en någorlunda van skräckfilmstittare. Eftersom jag nyligen sett Smile, blev det nästan parodiskt att se ännu en film vilken omedelbart etablerar konceptet “en flickas barndomstrauma med en psykiskt sjuk mor”. Prey for the Devils stora problem ligger dock primärt i uppbyggnad och ren dumhet (eller möjligen slarv).

Det går alldeles för snabbt för tioåriga Natalie (spelad av Posy Taylor) att bli full on Regan O’Neill och börja klättra på väggar. Dessförinnan har det med all önskvärd tydlighet etablerats att Anns minnen av sin besatta mamma är sanna. Jacqueline Byers är ganska sympatisk i sin huvudroll, men omges av allt för olyckliga omständigheter rent filmmässigt sett. Vad gäller rollistan måste också nämnas en kraftigt åldersförändrad Virginia Madsen, det tog ett bra tag innan jag kände igen Helen Lyle från klassikern Candyman.

Den första exorcismen som utförs känns som sagt lite väl ad hoc-artad för att svara mot den till synes rigorösa teknologiska säkerheten. När skiten sedan börjar träffa fläkten och det blir uppenbart att de unga prästerna inte alls är någon match för Natalies demon kliver fader Quinn in. För att därmed lämna celldörren vidöppen ut mot ett helt gäng skrämda studenter.

Och apropås detta med högteknologin… Om det nu är så vanligt med verkliga fall av besatthet som filmen vill göra gällande – borde studenterna så inte kunna konfronteras med bättre och modernare inlärningsmaterial än halvsuddiga stillbilder och knastriga ljudupptagningar? Det går heller inte ihop sig att Ann hittar akter för en massa ”terminal cases” som blivit ”transferred to the Vatican”, vilka synes vara både 30 och 40 år gamla (minst), medan inledningen informerar oss om att det inte funnits några exorcism-skolor utanför Vatikanen innan 2018.

Exorcism-filmer är en lurig skräckgenre där det är alldeles för lätt att gå vilse i allt för bekanta bilder och troper. Det blir också högst tveksamt när man, som i Prey for the Devil, skulle kunna tolka filmens budskap som att besatta personer är så skuld- och skamtyngda att det är de själva som bjudit in demonen. Alltså är det i slutänden bara de själva som måste bestämma sig för att göra rent andligt hus och kasta ut missdådaren. ”It has no power over you that you don’t give it”. Vem hade kunna tro att exorcism-filmer skulle falla över i det tveksamt affirmativa självhjälpsträsket?

Spring (2014)

Att Evan plötsligt befinner sig i Rom kanske tycks som en fullkomlig slump. Samtidigt är det ganska lätt att steg för steg identifiera händelserna som lett fram till att han stöter ihop med engelsmännen Tom och Sam på det italienska vandrarhemmet. Att han därefter hänger med dem på en roadtrip söderut längs italienska västkusten, bara för att bli förhäxad av den vackra Louise verkar ligga närmare vad man eventuellt skulle kunna kalla ödet.

Det är dock ingen förklaringsmodell som Louise skulle köpa då hon är strikt vetenskapstroende och studerar evolutionär genetik. Inte för att någotdera spelar någon större roll för Evan, han vet bara att han är tillräckligt förälskad för att på vinst och förlust stanna kvar i den pittoreska turiststaden (oklart exakt vilken, men det kryllar ju av dem mellan, säg, Sorrento och Salerno). Frågan är dock om Louise hyser samma känslor för Evan och om hennes förflutna i slutänden kommer att kunna tillåta att de är tillsammans?

Justin Benson och Aaron Moorheads andra långfilm Spring har kallats för en ”Before Sunrise with a twist”. Om man noterar att filmen, förutom ”romance”, också klassas som ”body horror” och ”sci-fi” är det förstås inte särskilt svårt att gissa sig till vad denna ”twist” består av. Själv hade jag aldrig hittat fram till Spring om det inte vore för att titten på debuten Resolution från 2012 och ”uppföljaren” The Endless från 2017 gjorde mig sugen på mer Benson & Moorhead.

Tonvikten på kärleksrelationen mellan Evan och Louise, spelade av Lou Taylor Pucci och Nadia Hilker, gör att Spring avviker en smula från de andra två filmerna som innehöll mer av kompis- och brödrarelationer mellan två män. Men annat känns igen: den lätta och lediga dialogen, sympatiska rollfigurer, indie-känslan i både framställning och foto. Teman som tidsbegränsningar, cyklicitet, fri vilja, öde samt oförståelse inför, och en påföljande vilja att kontrollera, det oändliga, obegränsade, ogripbara.

Titeln ”Spring” kan tolkas på flera olika sätt. Våren får ju inte sällan symbolisera pånyttfödelse, vilket i sig signalerar en rundgång av årstider och, i slutänden, liv och död. Jag tänker mig att det i alla fall är en association som Benson & Moorhead vill förmedla till sin publik genom bilder på utspruckna och vissnande blommor, insekter och fruktträd. Men jag har samtidigt svårt att ignorera frasen ”hope springs eternal” från Alexander Popes diktverk An Essay on Man. Ett verk som bland annat menar på att vetenskap gett mänskligheten en sådan känsla av kontroll att hon tror sig förstå och kanske till och med imitera Gud. Med tanke på diskussionerna som Louise och Evan för om vetenskap, religion och tidens ändlighet känns det rimligt att Pope faktiskt ligger någonstans i botten och skramlar i tunnan som är Spring.

Filmen är utan tvekan intressant och lyckas med konststycket att få mig att hålla tummarna för Evan och Louise som par – de är skönt avslappnade tillsammans på samma sätt som Mike och Chris (minus den romantiska aspekten). Men i slutänden landar min känsla för Spring på ungefär samma nivåer som Resolution och The Endless; konceptet och upptakten är bättre än upplösningen. Historien går nu och då på tomgång. Indie-känslan tenderar till att ta över lite för mycket ibland. Det är i och för sig heller inte århundradets överraskning att jag undgår att bli bergtagen av en kärlekshistoria.

P.S. Roligt värdelöst vetande: i min text till Resolution nämnde jag Evil Dead-remaken från 2013 och frågan är om Benson & Moorhead gjorde samma koppling? Ety filmen Lou Taylor Pucci jobbade med innan Spring var just…Evil Dead!

Incendies (2010)

alt. titel: Nawals hemlighet, Nawals hemmelighed, Nawals hemmelighet – Incendies, Die Frau die singt – Incendies, La donna che canta

I likhet med Michael och Carolyn Johnson upptäcker syskonen Simon och Jeanne Marwan att deras mamma Nawal gömde en hemlighet för dem medan hon levde. Men som Nawals arbetsgivare och mångårige vän, notarien Jean Lebel, säger: Döden är aldrig slutet. Det finns alltid spår kvar.

Fortsätt läsa ”Incendies (2010)”

Dýrið (2022)

alt. titel: Lamm, Lamb

Ingvar och Maria är isländska bönder på en ödsligt belägen gård (finns det någon annan sorts gårdar på Island?). De odlar potatis och har får. Men under en av lamningsperioderna levererar en tacka en lite…annorlunda avkomma.

Fortsätt läsa ”Dýrið (2022)”

X2: Kreativa kvinnor (2022)

Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.

Fortsätt läsa ”X2: Kreativa kvinnor (2022)”

X2: Stumfilm (1922 & 1927)

Häxan (1922)

alt. titel: Heksen, La sorcellerie à travers les âges, Die Hexe, Hexen, La stregoneria attraverso i secoli, La brujería a través de los tiempos, Häxan: Witchcraft Through the Ages

Det tog mig väldigt lång tid att komma fram till denna välkända stumfilm, vilken brukar hållas högt, i inte minst skräckfilmskretsar. Hyllningarna och positiva jämförelser gentemot exempelvis Das Cabinet des Dr. Caligari eller Nosferatu lade möjligen mina förväntningar på en orimlig nivå, ety detta var helt klart mer intressant ut ett filmhistoriskt perspektiv än en njutbar eller underhållande filmupplevelse.

Fortsätt läsa ”X2: Stumfilm (1922 & 1927)”

Luz (2019)

alt. titel: Luz, La Fleur du Mal, Luz, la flor del mal, Luz: The Flower of Evil

Mannen som kallas El Señor är storsint nog att erkänna att han kan göra misstag. Det kan vara så att barnen han kommit dragandes med och påstått vara Jesus, faktiskt aldrig var Jesus. I värsta fall kan de ha varit Djävulen i förklädnad. För som El Señor, förbryllande nog, ständigt påpekar: godhet och ondska är till förvillelse lika varandra. Gud kan göra det till synes onda och fula; Djävulen det till synes goda eller vackra.

Fortsätt läsa ”Luz (2019)”

Pengabdi Setan (2017)

alt. titel: Los hijos de Satán, Satan’s Slaves

En gång var Mawarni ung och vacker, med en ung och vacker röst. Men ibland kan åren vara extra grymma och här ligger hon nu, paralyserad av en okänd sjukdom. Maken Bahri och de fyra barnen, med äldsta dottern Rini i spetsen, börjar få det allt tajtare ekonomiskt i takt med att moderns skiv-royalties sinat. Särskilt som de bor i farmodern stora hus, vilket kostar alldeles för mycket att underhålla.

Fortsätt läsa ”Pengabdi Setan (2017)”

Baskin (2015)

Den lilla polispatrullen har i sanning inget lätt nattpass. Sedvanlige chauffören Seyfi mår inte alls bra och lyckas köra dem vilse på utryckningen till Inceagac. En stad som omges av illavarslande rykten, men mer exakt än så vill Seyfi (vilken verkar vara den ende som känner till dem) inte vara. Och efter att Seyfi tycker sig ha kört på en människa kör han den lilla polisbussen rakt ned i ett vattendrag.

Fortsätt läsa ”Baskin (2015)”

Santa Sangre (1989)

Är man någorlunda filmintresserad kommer man ganska snart i kontakt med konceptet ”Jodorowsky’s Dune”. Den chilensk-franske allkonstnären Alejandro Jodorowsky blev i mitten av 70-talet tillfrågad om han inte ville regissera den första filmadaptionen av Frank Herberts SF-dunderhit Dune. Jodorowsky drog upp enormt storslagna planer för projektet som skulle resultera i en 14 timmar lång film samt innehålla både Salvador Dalí och musik av Pink Floyd. Det säger sig självt att sådana ambitioner kollapsar under sin egen tyngd och det blev aldrig någon film. Innan David Lynch, vill säga.

Fortsätt läsa ”Santa Sangre (1989)”