You are currently browsing the tag archive for the ‘Religion’ tag.

alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3

Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.

Blatty skrev boken Legion som publicerades 1983, en bok som från början var ett manus till Exorcist III. Men när Friedkin och Blatty inte riktigt kom överens om filmens inriktning blev manuset till en bok istället. Som blev så pass populär att den blev till ett manus igen och den här gången ville Blatty själv hålla i taktpinnen.

Blatty hade förvisso bara regisserat en långfilm tidigare (baserad på hans böcker The Ninth Configuration och Twinkle, Twinkle, ”Killer” Kane) men jag skulle vilja påstå att det räcker med fem minuter av Exorcist III för att konstatera att författaren är fan så mycket mer skräckfilmskompetent än John Boorman.

Visst, Blatty använder till stora delar klassiskt stereotypa symboler för att skapa obehag (stigmata, statyer som gråter blod eller som ser märkliga ut, alternativt är dekapiterade) men de funkar ju! Särskilt som många av dem får befinna sig okommenterade i bakgrunden. Signaler till oss som tittare att något är på väg att hända men frågan är om filmens rollfigurer ens kan uppfatta dem.

Redan filmens upptakt gör mig glad i hågen eftersom Blatty verkar fatta hur man ska casha in på en tidigare succé – bild på de dödsbringande trapporna i dimma och gatlyktsbelysta. Häpp, skräckfilmsstämning (titta och lär, Boorman)!

Exorcist III skiter fullständigt (och vist) i vad som hände 1977 med gräshoppor och Pazuzu och Gud vet vad. Istället plockar historien tillbaka den egensinnige och filmälskande polisen William Kinderman vilken efter fader Karras olyckliga död (eller räknas det som självmord? Taskigt läge för Karras i så fall med tanke på katolska kyrkans inställning till sådant…) blivit polare med fader Dyer. Tillsammans försöker de muntra upp varandra men det är lättare sagt än gjort när Kinderman blir sittande med ett fall som tycks återupprepa mönstret hos en sedan länge avrättad seriemördare.

Kopplingar till exorcismen som utfördes av Merrin och Karras 1973 leder Kinderman till ett av stadens sjukhus där något märkligt tycks ansätta de åldriga patienterna. Dock inte lika märkligt som den patient som Kinderman ser på ”the deviant ward” och som hyser en förbluffande likhet med hans döde vän Karras.

Även om Blatty fick regissera sitt eget manus, var han absolut inte en sådan tung spelare i filmbranschen att han kunde sätta upp sina egna villkor. Hans vision, som också blir tydlig i boken Legion, var att göra en övernaturlig seriemördarthriller. Men bolaget Morgan Creek Production lade sig först i det hela genom att kräva titeln The Exorcist III istället för Legion. Och när man väl tagit det steget gick det ju inte an att inte också klämma in en exorcism. Sannolikt därför känns hela spåret med prästen fader Morning och hans försök till exorcism på patienten på ”the deviant ward” väl losskopplat från den övriga historien.

Då får man istället glädjas åt det faktum att ständigt stabile George C. Scott ställde upp som William Kinderman. Hans dialogscener med både Ed Flanders (stupid Flanders!) fader Dyer och den besatte mannen i tvångströja tillhör filmens solklara styrkor. Att Scott sedan överspelar skiten ur vissa andra scener kan man nästan förlåta honom för.

The Exorcist III dras förvisso med en hel del svagheter (varav den värsta kan vara Kindermans himmelsdröm som befolkas av Fabio-änglar) men Scotts insats, tillsammans med två enormt fina hoppa till-scener och en generellt obehaglig stämning gör det ändå till en riktigt trevlig skräckfilm. Och det säger jag inte bara i efterdyningarna av Exorcist II: The Heretic, vilken får varenda Adam Sandler-film att framstå som skräckinjagande.

Demonstatus:
Vi är tillbaka i originalets osäkerhet. Nästan i alla fall, men varelsen som besätter sjukhusets patienter hänvisar till ”the master” vilket vi får anta är Satan. Men utöver det klämmer hen bara ur sig tvetydigheter som ”I am no one. Many.” Eventuellt skulle man också kunna räkna Kindermans drömmar som tvångsföreställningar med demonen som avsändare.

Ytterligare ett smart drag är att inte utveckla någon elaborerad demonmask eller make up. Istället räcker det med Brad Dourifs oangenäma uppenbarelse för att skapa obehag. The Gemini Killer var på intet vis Dourifs första roll men det känns som om det är den här prestationen alla numera vill ha från honom, men sällan får eftersom han blivit sin egen parodi. I den här rollen tror jag dock på honom, både som ondsint seriemördare och demonbesatt.

Annonser

Ytterligare ett kortare avbrott i demontemat men det är det sista, scout’s honour!

***

Witin cells, interlinked. Within cells, interlinked. Within cells, interlinked.

Detta är den bön eller snarare försäkran som replikanten K6-3.7 måste avlämna till sina mänskliga herrar vid LAPD efter varje avslutat uppdrag. Mantrat ska på något sätt visa att K fortfarande är trygg i sin replikanthet, inte börjar få dumma idéer.

För trettio år efter 2019 är det nya, härliga replikanttider. Om man är människa, vill säga. De moderna replikanterna är lydiga slavar och inte alls lika lagda åt revolution som de gamla Nexusmodellerna. Vilka dock fortfarande smyger omkring och hotar världsordningen, varför det också fortfarande finns ett behov av Blade Runners.

Efter ett till synes rutinartat, om än våldsamt, uppdrag hittar K en märklig låda med ett märkligt skelett. De vitnande benen bär på information som inte borde gå att kombinera – ett replikantserienummer och tecken på kejsarsnitt. Är skelettet ett bevis för att replikanter en gång haft förmåga till reproduktion? Var är i så fall barnet? Och vad innebär dess blotta existens för de noggrant upprättade murarna mellan äkta och artificiellt? Mellan original och kopia? Mellan mänskligt och omänskligt?

Uppföljaren till Ridley Scotts klassiker från 1982 vet som synes vad som är bra för den och dyker huvudstupa ned i samma frågor som gamle Philip K. Dick lyfte i boken Do Androids… I Blade Runner 2049 har man utökat den artificiella paletten med hologram som kan gå above and beyond de lockande reklambudskap som hemsöker de regniga stadsgatorna.

K är inte mer replikant än att han vill ha lite sällskap och har skaffat sig en partner som är ännu mer efemär, ännu mer oäkta än han själv. En perfekt hologramkvinna vid namn Joi som ständigt försäkrar honom hur speciell han är och hur lycklig han gör henne. Samt har en cigarettändare i pekfingret. What more could a replikant want?!

K är inte riktigt lika verbalt tillmötesgående mot sin kvinnliga (och, sannolikt ännu viktigare, mänskliga) chef men deras relation liknar den mellan K och hans hologram i jämlikhet. Hon har en lydig slav som inte tjafsar, som inte kommer med krav, som tittar på när hon dricker och som står ett par trygga pinnhål under henne på den sociala och mänskliga stegen.

Kontrasteringen och samspelet mellan äkta och oäkta förekommer dessutom filmmässigt mellan original och uppföljare. 2019 började Rick Deckard ifrågasätta sin mänsklighet medan K anno 2049 ifrågasätter sin replikanthet.

Två identitetskrisande män alltså. Harrison Fords Deckard påminner en hel del om noirfilmernas privatsnokare, en mindre talför och förförisk Philip Marlowe. Ryan Goslings K tycker jag har större likheter med Clintans klassiske namnlöse antihjälte i sin långrock. Bara lite ledsen snarare än sammanbitet stentuff.

Jag funderar mycket på om namnet ”Joe” (som Joi förärar honom, en replikant så speciell som K måste ju ha ett namn) ska uppfattas som en uttrycklig referens till En handfull dollar eller bara tolkas på samma sätt som det görs i den filmen – ett namn som är så generiskt att det knappt kan räknas som ett egennamn.

Vad som utgör mänsklighet (celler, känslor, minnen, en fungerande livmoder?) är den berggrund som Blade Runner 2049 hela tiden utgår från, men den gör också utflykter till diverse andra klippor. Religiösa villfarelser, frälsartankar, övertydliga Jesus-vibbar, murar som avskiljare och trygghetsupprätthållare, frihetslängtan och individ kontra kollektiv.

Med en regissör som Denis Villeneuve var förväntningarna på Blade Runner 2049 skyhöga och åtminstone visuellt har kanadensaren levererat med råge. Solgult ljus hos både Det Onda Företaget och ett fobidden zone-artat Las Vegas speglas mot såväl sterilt modernistisk och snöig forskning som grå och lerig agrikultur. Episkt vida, domedagsbasunerande, vyer över en kraftverksdamm mot ett regnigt storstadsgytter i koncentriska cirklar.

Tyvärr tycker jag inte att Villeneuves bilder matchar hans narrativ. Blade Runner 2049 var en film vars långsamma berättande inte tjänade på att man ”vet vad som händer”, det blir något segdraget på sina ställen. Det är tråkigt nog också en film som inte direkt excellerar i nyanserade kvinnoroller: den oskyldigt lydiga kärleksslaven Joi som är redo att dö för sin Joe, den livsfarliga Luv, de äldre och slitna kvinnorna med makt (men som ändå suktar efter sina replikantunderställda), horan och så slutligen jungfrumadonnan i sin glasgrotta. Välformade, ungdomliga och mer eller mindre avklädda kvinnokroppar är mer regel än undantag i flera sammanhang.

Blade Runner 2049 var en film som var rolig att fundera på och prata om men som jag är helt ointresserad av att se en gång till. Och där skiljer den sig från Ridley Scotts original.

Det kändes som om filmspanarna var rätt positiva överlag den här gången:
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Filmitch
Movies-Noir
Flmr

Däremot skiljer sig åsikterna om originalet mer åt:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Flmr

alt. titel: Huset som Gud glömde

Det finns filmer som blir en del av ett fenomen som sväller över alla bräddar. Filmen The Amityville Horror startade förvisso inte hajpen kring ett visst hus med adressen 112 Ocean Avenue på Long Island men måste ändå ses som en av grundbultarna i ett anmärkningsvärt livskraftigt intresse.

Jag tror att de flesta känner till vad som ”egentligen” hände: en far dödar sin familj 1974. Ett år senare flyttar familjen Lutz in för att efter en knapp månad i huset fly hals över huvud på grund av en mängd olika och otrevliga paranormala upplevelser. 1977 kom en bok som beskrev händelserna, baserade på bandade berättelser från Lutz-familjen. Innan dess tycks huset ha blivit undersökt av två medier vid namn Bernard Burton och Frederick Mars samt demonologerna Ed och Lorraine Warren, åtföljda av ett TV-team. Någonstans på vägen verkar en vampirolog också ha varit inblandad.

Efter denna första film från 1979 har det följt inte mindre än sjutton (17!) uppföljare (med ett medelvärde från IMDb på 3,6, vilket måste ses som en bedrift i sig) och huset på 112 Ocean Avenue samt huset som användes i inspelningen har blivit så populära att man ändrat adresserna för att göra dem svårare att hitta. När huset på 112 Ocean Avenue skulle säljas 2010 dök hundratals människor upp bara för att få en chans till en liten sneak peak på de blodbestänkta väggarna.

Såvitt jag kan läsa mig till följer filmen boken och de händelser som den beskriver hyfsat troget. Inledningen är smart så till vida att den nyhetslika texten som upplyser tittaren om de första morden länder det hela en verklighetstrogen air utan att filmen behöver skriva ut att den påstår sig vara en BOATS.

Märkligheterna i huset drabbar våra olika rollfigurer på olika sätt. Margot Kidder spelar Kathy Lutz och för hennes del dröjer det ett bra tag innan hon börjar känna sig lite illa till mods. Och då handlar det mest om att maken George, spelad av James Brolin, beter sig minst sagt underligt. Från att ha varit den perfekta plastpappan till hennes tre barn blir han allt mer sur och tvär och tycks utveckla en innerligare relation till sin vedhuggaryxa än till henne. Rod Steigers fader Delaney som kommer för att välsigna huset och Kathys nunnesläkting (Irene Dailey) drabbas å sin sida av någon slags religiös vinterkräksjuka och de stannar inte länge.

Till min förvåning upptäcker jag att regissören Stuart Rosenberg också stod bakom Voyage of the Damned, för den filmen tyckte jag var både seg och tråkig. Man skulle för all del kunna hävda att The Amityville Horror säkerligen hade kunnat tajtas upp från de nuvarande 118 minutrarna (det interna tjafset mellan prästerna var kanske inte superspännande och vilken roll spelade egentligen polisen som till slut verkar övervaka huset dygnet runt?) men generellt gillar jag den lite långsammare takten The Amityville Horror samt uppbyggnaden tills dess att skiten träffar fläkten och George Lutz tar sig ett dopp i den svarta demonsörjan.

Bildmässigt känns det också som mycket prickar rätt, till exempel de extrema närbilderna på röda flugögon samt hoppa till-effekterna av inklippta mordscener från familj numero uno. Det fanns ett återkommande tema med blodiga händer, fingrar eller tassar som jag tyckte var effektivt.

Berättelsen dubblerar dessutom som ren relationsnojja på ett rätt lyckat sätt. Det är hela tiden tveksamt om familjen Lutz egentligen har råd med huset och var det verkligen den här typen av åtaganden George hade tänkt sig när han började dejta den heta Kathy? Det är inte särskilt svårt att se hur The Amityville Horror utan demonisk påverkan skulle kunna vara ett drama om ett sönderfallande förhållande där maken blir allt mer stressad och inbunden till dess att han inte ens kan fullgöra sina äktenskapliga plikter. Det är hennes förbannade ungar som för liv, hennes religiösa fjanterier som får henne att stressa över att hon aldrig får kontakt med prällen och hennes asjobbiga släktingar som förpestar deras liv och leder till att han måste betala catering med pengar som han inte kan avvara. Allt han vill är ju att få bli lite varm och mysa vid brasan, är det för mycket begärt?!

The Amityville Horror bjöd på det hela taget på en rätt trevlig stund med både spänning och ett visst obehag. Däremot är det tveksamt hur många av uppföljarna jag känner mig sugen på att hugga. I nuläget nöjer jag mig så bra med den eminenta podd-genomgången från Vacancy-killarna.

Demonstatus:
The Amityville Horror håller det relativt öppet exakt vad som hemsöker huset med den karakteristiskt ansiktslika fasaden, men visst kan det finnas en demon med i leken. Den myckna förekomsten av flugor under en årstid när det inte borde finnas några sådana antyder det. Detsamma gäller den starka kopplingen till hur just kristna präster och nunnor reagerar på huset. Är det en demon snackar vi dock the full monty — besatthet (stötvis åtminstone), tvångsföreställningar, förtryck och hemsökelse.

 

alt. titel: Exorcisten II: Kättaren

Ju större organisation, desto längre handläggningstider. Det är en byråkratisk naturlag som tycks gälla även den katolska kyrkan. Fyra långa år efter händelserna i Georgetown och The Exorcist ombeds fader Philip Lamont att gräva lite djupare i den exorcism som orsakade Lankester Merrins död. Kanske inget jättelämpligt uppdrag för en präst som minuter innan uttryckt oro för sin förlorade tro och nära förestående utbrändhet?

Men fader Lamont är en samvetsgrann medarbetare och beger sig till New York där allas vår Regan MacNeil befinner sig. Regan tycks vara en välanpassad tonåring men psykiatrikern Gene Tuskin är övertygad om att flickan förtrycker minnen från det som hände fyra år tidigare. Och är det något som hemsöker psykiatriker är det tanken på förtryckta minnen.

Lämpligt nog har Tuskin utvecklat ”the syncronizer”, en mackapär som låter två personer under hypnos befinna sig i varandra medvetanden. Eftersom hon är en representant för vetenskapen i en (så kallad?) skräckfilm har hon inte en aning om vad hon gör när hon än en gång väcker demonen Pazuzu till liv inne i Regan.

Men allt är inte förlorat. Genom ytterligare hypnossynkroniseringar förstår fader Lamont att Merrin ägnat stora delar av sitt liv att bekämpa Pazuzu och att lösningen kanske finns hos en afrikansk man vid namn Kokumo som Merrin exorcerade för många år sedan.

Är Exorcist II en dålig skräckfilm? Nej, för det är ingen skräckfilm. Är Exorcist II en dålig film? Ja. Är Exorcist II en av filmhistoriens värsta styggelser? Mja, riktigt så långt vet jag inte om jag skulle vilja gå. Men jag kan förstå om biopubliken tyckte så 1977. Den förväntade sig en film som på något sätt skulle motsvara det de fått se fyra år tidigare och fick istället detta oheliga mischmasch av flashbacks (med en ny ”Regan” vilken inte är det minsta lik Linda Blair från originalet), gräshoppssvärmar, filosofisk evolution och ett ”Afrika” som helt uppenbart byggts upp i en studio.

Inte heller går det att jämföra Max von Sydow och Jason Millers intensiva insatser med Richard Burtons uttråkade uppenbarelse som Philip Lamont. Vill man vara snäll kanske man skulle kunna tänka sig att den katolske prästen helt enkelt ska vara överväldigat oförstående inför denna tvättäkta demon, men någon slags känsla borde man väl ändå kunna förvänta sig att karln ska förmedla? Von Sydow repriserar sin Merrin i flashback-scenerna men känns tyvärr ganska håglös, han också.

Regissörsuppgiften gick den här gången till John Boorman, vilken tydligen hade problem med besatta småflickor (till skillnad från manlig våldtäkt får man anta) och därför hade tackat nej till The Exorcist när det begav sig. Den här gången bjöd manuset på mer filosofiskt existentialistiska utmaningar vilket uppenbarligen var smakligare för Boorman. Dock inte smakligare än att han tillsammans med en viss Rospo Pallenberg skrev om stora delar av William Goodharts ursprungsmanus. För är det något en inspelning vinner på, är det ju att börja filma utifrån ett halvfärdigt manus, det vet ju alla.

Men även om Exorcist II inte är en av filmhistoriens sämsta produktioner dras den ändå med en hel del problem, där jag redan outat Burtons prestation och Boormans manus. Själva tempot är klunsigt och ryckigt. Boorman har i någon slags etnografisk frenesi varit alldeles för förtjust i att visa upp religiösa ritualer och scenerna i den ”afrikanska” grottkyrkan känns oändliga. Kanske hade det blivit bättre om regissören fått som han velat och kunnat spela in allt på plats i Etiopien? Nu satte budgeten p för sådana planer och det är smärtsamt uppenbart att ”Afrika” befinner sig på typ Warner Brothers parkering.

En detalj som sannolikt inte väckte särskilt mycket uppmärksamhet på slutet av 70-talet men som nu känns både unken och spekulativ är hur Regan genom sina särskilda krafter (se nedan…) mer eller mindre “botar” en autistisk flicka på Tuskins klinik. I en handvändning börjar flickebarnet inte bara prata utan springer också spontant fram för att ge sin mamma en stor kram.

Överhuvudtaget skulle jag vilja påstå att Boorman är fullkomligt kompetensbefriad vad gäller det mesta som skulle kunna skapa en skräckfilm av Exorcist II. Han siktade sannolikt på en drömsk stämning om djupsinnigt filosofiska spörsmål men slutresultatet blir sällan något utöver pseudometafysiskt snömos. Lägg till det det olyckliga valet att låta Pazuzu representeras av världens sämst inkompade flygande gräshoppa.

Bland halvhjärtade eller usla mittenpartier i trilogier (Matrix, Indiana Jones, Back to the Future, Mission Impossible, Austin Powers) kan Exorcist II: The Heretic tryggt ockupera i princip hela prispallen.

Demonstatus:
Ja, här fick vi alltså ett namn på typen som ibland låtsas vara Satan i (film)originalet. Merrins föraningar vid de irakiska utgrävningarna i The Exorcist antyder att Pazuzu skulle kunna vara en assyrisk demon. Klart är i alla fall att han är herre över alla luftens onda andar och manifesteras som ett moln av gräshoppor. Tyvärr betydligt mindre skrämmande än de halvt söndervittrade statyerna i originalet.

Anledningen till att Pazuzu hemsöker både Regan, Kokumo och en namnlös flicka som Lamont försöker exorcera är att de är människor med starka helande krafter och sådana godhjärtade typer vill Satan inte veta av. Förutom att besätta människor tycks Pazuzu också ha förmåga att också leverera tvångsföreställningar i form av mardrömmar eller syner. Exorcist II antyder dessutom att de besatta personerna eventuellt skulle kunna utgöra nästa evolutionära steg i mänsklighetens utveckling, vilken skulle leda fram till ett gemensamt medvetande.

Regan lyckas ju fördriva Pazuzu men exakt hur detta går till är högst oklart, manuset nöjer sig med luddiga hänvisningar till att hon är den som kan bryta det hypnostillstånd som uppstår när gräshopporna gnider vingarna mot varandra. Eller något i den stilen… Att Lamont handgripligen sliter hjärtat ur hennes dubbelgångare (också en manifestering av Pazuzu?) hjälper säkert också till.

Som synes är Exorcist II verkligen ingen stabil ledstång att hålla sig i om man behöver veta hur man ska exorcera demoner. Vänd er i så fall med förtroende till mr Friedkin och originalet istället.

Fortsättning på gårdagens inledningsinlägg till årets halloweentema.

***

Den katolska kyrkan utvecklade under historien alltså en komplicerad och avancerad struktur för att klassificera och identifiera demoner, hur man ska undvika dem samt behandla personer som blev besatta av dem. Och det är väl kanske där den starkaste fascinationen för inte minst skräckfiktion ligger; att katolicismen hela tiden någonstans ändå betraktar detta med änglar och demoner, himmel och helvete som reella fenomen som man måste ta hänsyn till i vardagen.

I en allt mer varierad uppsättning av så kallade Grimoires (den tidigaste sägs härröra från Kung Salomon himself) listas ett stort utbud av demoner och deras respektive krafter. Här möter vi bekanta namn som Lucifer, Mammon och Belphegor men också den kanske något mindre kände Belias vilken frestar kvinnor att skvallra under högmässan. Eller vad sägs om demonen Luvart som enligt Sebastien Michaelis Admirable History från 1613 skulle ha slagit sig till ro i en nunna vid namn Madeleine?

Självklart blev det i detta sammanhang också viktigt att hålla koll på hur många demoner man hade att tampas med. Men med tanke på att de som tog sig an den uppgiften gärna blandade in numerologi i sammanhanget känns sanningshalten i summeringarna något skakiga. Givetvis siktade de flesta in sig på Odjurets välbekanta nummer 666 från Uppenbarelseboken. Grimoiren Pseudomonarchia Daemonum från slutet av 1500-talet föreslog exempelvis att det fanns exakt 4 439 622 demoner, varken mer eller mindre. Hur visste man det? Jo, för att det självklart fanns 666 legioner med 6 666 demoner i varje legion, vilka anfördes av 66 demonofficerer.

En nästan lika livligt diskuterad fråga som demonernas olika krafter var huruvida de kunde ta fysisk form på egen hand. Och om de kunde det, kunde de då utföra de mest basala av mänskliga drifter? Demoner kopplades tajt till både (kvinnlig) sexualitet och barnafödande och teologernas påhittighet var stor i det här avseendet. Bland annat var risken stor att demoner snattade sperma från nyligen döda män (de som saknade utrustning för sådan produktion i alla fall) för att göra kvinnor gravida. Bland annat därför var det viktigt att begrava män så snabbt som möjligt.

Den judeo-kristna demonologin utgör alltså ett dignande smörgåsbord av otrevliga berättelser och hemska varelser. Vad passar väl bättre än att bänka sig inför det och kalla på ett par demon(filmer) så här lagom till Halloween?

I vanlig ordning har jag mer eller mindre slumpmässigt valt ut ett antal filmer som jag hoppas ska kunna passa in i årets tema. Det är inte utan att jag närmar mig det med en viss tveksamhet. Demonhistorier kan bli jädrigt läskiga men särskilt exorcismteman kan samtidigt bli mördande trista, inte minst om man kör den så populära BOATS-vinkeln på det hela.

Men med lite uppmuntrande tillrop från er läsare ska vi nog ta oss igenom bloggens sjunde Halloween-tema. För visst hänger ni med ett år till? I morgon är första filmen ut faktiskt inte ens en film. Intrigiung, eh? Medan ni funderar på den gåtan är ni varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om demonfilmer som redan förekommit på bloggen och som därmed kanske inte (man kan aldrig så noga veta med demoner…) dyker upp under det här temat?

2011 — Klassiska skräckhistorier
2012 — Fjälliga fasor
2013 — Hammer Film Productions
2014 — Found Footage och Kroppssnattande
2015 — Vampyrer
2016 — Zombies

Night of the Demon (1957)
The Exorcist (1973)
To the Devil a Daughter (1976)
Def by Temptation (1990)
Fallen (1998)
The Exorcism of Emily Rose (2005)
[REC] (2007)
Paranormal Activity (2007-2015)
Jennifer’s Body (2009)
Sinister (2012)
The Conjuring (2013)
Annabelle (2014)
The Dark Tower (2017)

Det är Halloweenmånadens första dag. Temadags!

***

Visst är det skönt att ha något att skylla på när saker och ting går åt helvete? Något eller någon…

De flesta kulturer har haft föreställningar om andar eller gudomliga krafter som kan påverka människor på olika sätt, onda som goda. Det är också från ett sådant begrepp som man vanligtvis hänför själva namnet demon. Grekiskans δαιμόνιον (daimonion) är helt enkelt en övernaturlig kraft som inte i sig självt är vare sig ond eller god. Men lets face it, visst är det så mycket mer kittlande och spännande med de onda krafterna?

Tidigt inom den judeo-kristna tron tycks man ha identifierat onda och demoniska krafter, vars syfte var att förleda människan till synd, att pröva hennes tro. Islam har i sin tur djinner av olika slag (onda och goda) och även inom exempelvis hinduismen finns det föreställningar om onda andar.

Självaste Jesus fick förvisa ett antal sjukdomsframkallande demoner, särskilt i Lukasevangeliets berättelser. Lite mer fart blir det dock om man vänder sig till de apokryfiska böckerna där det bland annat berättas att alla Egyptens förstfödda egentligen dödades av en demon vid namn Mastema. Det anges också att i det stora slaget mellan Ljus och Mörker kommer ondskans krafter att anföras av demonen Belial.

Demoners absoluta ursprung verkar vara något oklart eller i alla fall en historia som det inte finns någon riktigt konsensus kring. Å ena sidan har vi Adams ökända första hustru Lilith som, så fort hon tagit sig utanför tvåsamhetens hank och stör, satte igång att både ligga med och avla nya demoner. Eventuellt var hon till och med själv en demon.

Å andra sidan finns den välkända berättelsen om hur Lucifer, morgonstjärnan, lackade ur på sin himmelska mandatbrist och bestämde sig för att hitta en egen spelplan (eller blev förvisad från himlen. Allt hänger på perspektiv). Med sig fick han ett antal rebelliska änglar och tillsammans röjde de runt ett tag på jorden vilket primärt tycks ha inneburit att de passade på att ligga med villiga kvinnor (tänk bad boy-auran hos rebellänglar, O.M.F.G.) Avkomman från de här unionerna kallades nefilim och är eventuellt liktydiga med demoner. Samtidigt finns det texter som mer eller mindre likställer de fallna änglarna med demoner. Bristen på entydiga besked när det kommer till demoner är alltså närmast total.

Vet man något om demoner är det väl att de är ena hejare på att besätta människor (besatthet/possession). I princip alla religioner som innehåller demoner tycks också omfatta övertygelsen om att de kan överta en människas kropp. Det fina i kråksången med besatthet är att den utsatta personen inte anses ansvarig för sina handlingar. På ett sätt skulle man alltså kunna säga att besatthet ger offret ett slags syndernas carte blanche.

Besatthet är dock bara ett, om än det mest genomgripande, sätt som demoner och deras ledare Satan använder sig av för att plåga mänskligheten (i alla fall om vi håller oss till den kristna mytologin). Andra tillvägagångssätt är exempelvis mardrömmar (tvångsföreställningar/obsession), otursförföljelse (förtryck/oppression) eller påverkan på djur, byggnader eller ting (hemsökelse/infestation).

Sedan medeltiden har den katolska kyrkan också varit helt på det klara vilka kännetecken som krävs för att det ska handla om en ”äkta” besatthet och inte exempelvis psykisk sjukdom hos offret:

  • Övermänsklig styrka
  • Språkkunskaper som offret inte borde kunna ha
  • Övriga kunskaper som offret inte borde kunna ha
  • Hädande, obscena gester och en avsmak inför heliga symboler eller reliker

Hur blir man då av med en sådan ovälkommen ockupant? Att bjuda på kaffe kan ge oklara signaler, här behövs det kraftigare doningar i form av exorcism. Inom den katolska kyrkan hör exorcism inte de mest heliga riterna, sakramenten (där bland annat dopet och bikten ingår), men ses som en helig handling i paritet med exempelvis korstecknet.

Ritualen styrs av De Exorcismis et Supplicationibus Quibusdam (Of Exorcisms and Certain Supplications), ett dokument som senast reviderades och publicerades 1999. Ett av de nya tilläggen var en kraftig(are?) varning att inte förväxla äkta besatthet med psykisk sjukdom. Själva genomförandet ändrades dock inte på något genomgripande sätt, en exorcism handlar i grund och botten om att exorcisten (som bör vara en särskilt utbildad präst) genom böner, välsignelser och åkallande av Jesu namn övertalar eller tvingar demonen att lämna offrets kropp.

”I adjure you, ancient serpent, by the judge of the living and the dead, by your Creator, by the Creator of the whole universe, by Him who has the power to consign you to hell, to depart forthwith in fear, along with your savage minions, from this servant of God, N., who seeks refuge in the fold of the Church. [—] For it is the power of Christ that compels you, who brought you low by His cross.”.

Möjligen fanns ett behov av uppdateringen (innan dess hade dokumentet setts över 1614, så det började ju ha ett par århundraden på nacken) då en allt vildare flora av demoner och exorcismritualer i populärkulturen under 60- och 70-talet ledde till en kraftig ökning av ansökningar om exorcism, åtminstone i USA.

To be continued…

Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Kristi sista frestelse

Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.

Läs hela inlägget här »

Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.

Läs hela inlägget här »

I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg