You are currently browsing the tag archive for the ‘Religion’ tag.

alt. titel: Död zon

En Stephen King som ibland kanske hamnar lite i skuggan av The Shining eller Cujo? Möjligen helt rättvist, åtminstone i jämförelsen med The Shining? I The Dead Zone har King nämligen valt att i allt väsentligt dela upp Jack Torrence komplicerade personlighet i dels snällisen Johnny Smith, dels styggingen (för att inte nämna galningen med ett saftigt pappa-komplex) Greg Stillson.

Stillson är den kontrollerande galningen medan Johnny är den kapable och genomhygglige killen. Dock är Johnny kanske ovanligt känslig för att vara en King-man, både fysiskt (alla operationerna som krävs för att återställa hans kropp) och mentalt (pressen av sina syner). Han känns också ovanligt mildsinnad, men är också (oftast) bestämd och säker på sin egen förmåga på det där sättet som King brukar gilla hos sina huvudpersoner.

Samtidigt finns det i bokens första halva ett slags tringeldrama mellan Johnny, Stillson och Johnny kärleksintresse Sarah som jag tycker är rätt smakligt. Kontrasteringen mellan Johnny och Stillson blir förstås enklare att göra när de inte är en och samma person. Kanske ger King här också sin plågade Jack Torrence möjlighet att göra om och göra rätt gentemot sin goda sida.

Nå, känner alla till historien? Nästan lika enkel som Cujo skulle man kunna säga. Johnny Smith är med om en bilolycka och ligger i koma i fem år. När han vaknar upp igen är han inte bara mer eller mindre handikappad efter alla år av sängliggande och belastad av monumentala sjukhusräkningar utan också utrustad med en förmåga att se syner av sådant som hänt eller sådant som kommer att hända.

Åren som Johnny aldrig kommer att få tillbaka (han vaknar ju på ett sätt upp från de döda) ger King möjlighet att skriva en av sina mest melankoliska böcker. Kanske är det också därför den inte är lika omtalad som en del av hans andra verk? Johnny blir till en plågad man, full av sorg över ett liv som kunde ha varit hans. Särskilt i förhållande till Sarah förstås, som under hans koma gått från att vara Sarah Bracknell till att bli Sarah Hazlitt.

Historien lägger också stort fokus på Slumpen som kanske är Ödet eller till och med Guds hand? Å ena sidan är mycket av det som händer beroende av slumpen, något som Johnny funderar en hel del på, samtidigt känner han sig mot slutet mer eller mindre driven (av en högre makt?) mot Stillson. Ett grepp som i och för sig inte är helt obekant för den gode King.

Författaren själv ger egentligen inga definitiva svar i den här frågan men lägger in en ambivalens i form av Johnnys troende mamma Vera. Det är hon som mot slutet av sitt liv är övertygad om att hennes son ingår i Guds plan. Det författaren däremot är oerhört tydlig med är sitt hat mot alla de som vill utnyttja både Johnny och hans förmåga samt godtrogna människor som Vera Smith för snöd vinnings skull. Tidningarna med rubriker som ”Jag födde en utomjordings barn”, ”Våra medier hittar dina borttappade saker” och ”Vi har svaret på vem som vinner valet” är en nästan lika stor fiende som Greg Stillson själv.

Nu är Stillson både galen, brottslig och farlig på ett sätt som gör att det känns svårt att dra en helt rak linje mellan honom och en viss nyvald president. Däremot kändes det som om just den delen av historien faktiskt gav The Dead Zone en helt ny aktualitet. Inte minst på det sätt som alla som kanske kunde ha gjort något åt saken bara ser honom som en ofarlig dumbom och skrattar åt hans vansinniga påhitt och utsagor. Här är frågan om Margaret Atwood också lät sig inspireras när hon beskrev bakgrunden till den värld som är realiteten i The Handmaid’s Tale? En annan aktualitet kommer från 11.22.63 som ju blev TV-serie under 2016. Enligt egen utsago är det en bok och en historia som King funderat länge på och det är frågan om inte berättelsen om ett politiskt lönnmord till viss del transformerades till berättelsen om Johnny Smith. Wheels within wheels.

TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.

***

I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.

Men allt eftersom blev inskränkningarna och lagändringarna fler och fler, tills det en dag inte bara blivit svårt, utan rentav farligt, att inte rätta sig efter dem. Med Gud som alibi är republiken Gilead i sanning en kvinnocentrerad värld men sannolikt inte på det sätt som man som kvinna skulle önska sig.

Vår ledsagare är kvinnan som kallas Offred. Hon beskriver ett samhälle där kvinnokroppen i allt väsentligt blivit statens egendom. Av olika anledningar har mänskligheten i Gilead fått svårt att föröka sig och lagen dikterar att problemet bara kan ligga hos ett av de två könen.

Bevisligt fertila kvinnor (handmaids) skeppas därför runt till olika dignitärer för att kunna ge dem och deras hustrur barn. Hustrurnas enda roll är i sin tur att vara ornamentala och värdiga partners samt uppfostrare av de barn som kommer dem till del. Att det absolut inte kan vara de manliga dignitärerna själva som har repoduktionsproblem tycks mer eller mindre vara inskrivet i lagen – om en handmaid varit tillräckligt länge i ett hushåll utan barnalstrande kommer en ny i hennes ställe. Deras namn kommer sig av förnamnet på den man vars hustru de för tillfället tjänar, ”Of Fred” till exempel. En ny man innebär ett nytt namn och de har alltså inte ens det individuella kännemärket av ett eget namn att hålla sig till.

Samtidigt är det en socialt avundsvärd position, de förväntas inte göra så mycket mer än ta hand om sig själva och sin kropp för att vara i reproduktivt topptrim. I de ledande hushållen finns många kvinnor för att utföra kvinnosysslor, män av enklare klass får oftast bara hålla till godo med en ”econowife” som förväntas sköta allt.

The Handmaid’s Tale var min första bok av kanadensiskan Margaret Atwood och jag måste säga att den definitivt gav mersmak. Både för sitt sätt att beskriva hur lömskt (för att inte säga obehagligt välbekant) den nya världsordningen etableras och inom ramen för sin historia framföra flera tänkvärda iakttagelser.

Till exempel hur begränsande klädsel kan vara. Handmaids förväntas gå klädda i klänningar som skyler deras kroppar från andras blickar under de få timmar de får vistas utanför sin herres hus. De måste också ha på sig hattar med vida brätten som effektiv begränsar deras synfält till en liten plätt rakt fram. Och trots att Offred är tillräckligt gammal för att minnas en friare tid, innan Gilead, när kvinnor kunde gå klädda i vad som föll dem in har hon med tiden blivit så pass indoktrinerad att hon förfasar sig över lättklädda turister.

Just skillnaden mellan världen före och efter Gilead uttrycks oerhört tilltalande i de kontrasterande uttrycken ”freedom to” och ”freedom from”. Innan Gilead, i den ”vanliga” världen, var det inte minst för kvinnor viktigt med frihet att kunna göra saker. Att kunna utbilda sig, ha flera olika män, att förtjäna sina egna pengar, att göra abort. Nu har den friheten istället förvandlats till en massa olika omständigheter och situationer som kvinnor helst av allt vill slippa.

På samma sätt använder Atwood skillnaderna mellan då och nu för att kunna sätta fingret på i hur hög utsträckning saker och ting som vi tar för givna egentligen är socialt betingade, beroende på omständigheter och den rådande kulturen. Med starka begränsningar av det tryckta ordet och inget egentligt utbildningsväsende att tala om (inte för kvinnor i alla fall) blir en sådan sak som ett parti Alfapet till något kittlande och förbjudet. Något som lockar och har större attraktionskraft än den sexualakt som förvandlats till ett socialt kontrakt och en samhällelig plikt.

Som ramverk finns en historia som känns igen från andra diktaturskildringar – en motståndsrörelse och idoga försök att komma undan med förbjudna handlingar och tankar. Men jag uppfattar att själva poängen egentligen är att beskriva kulturen Gilead och hur den kunde komma till stånd från en för oss ”normal” situation. Båda delarna är intressanta, den förra spännande och den senare oroväckande och isande. Lägg därtill ett otroligt underhållande metaslut som blir både en drift med och svidande kritisk av en distanserad akademisk kultur och det kan inte bli så mycket annat än bra. Mer Atwood, tack!

En postapokalyptisk värld vi alla känner igen. Ödsliga och kala landskap, brist på vatten, mat och bränsle och var man för sig själv. Faror lurar bakom varenda vägkrök och under ytan på varje människa, hur hjälpsökande de än tycks vara.

Där det finns städer finns också synd, våld och maktfullkomlighet. Fråga bara Carnegie som styr över en samling fallfärdiga byggnader och olika gäng av mer eller mindre skrupulösa individer. Blott en sak saknas för att Carnegie ska kunna uppnå det inflytande han eftersträvar och det är en bok. Men inte vilken bok som helst, vilket hans underhuggare bittert får erfara när han ratar deras knyckta pocketböcker och Oprahmagasin.

Men med främlingen Eli som kommit till stan följer eventuellt uppfyllelsen av Carnegies hett efterlängtade dröm. Eli är nämligen inte bara en bokstavskunnig man utan bär också på en stor bok, prydd med ett kors. Det är förstås en ägodel han helst inte lämnar ifrån sig bara sådär och när han får hjälp av den unga kvinnan Solara att fly ur Carnegies klor är jakten i full gång.

Jag har varit nyfiken på The Book of Eli sedan den kom eftersom jag vill minnas att den då omtalades som en rätt nyskapande postapokalyps-rulle. Efter ett tag kom det i och för sig vissa förbehåll om ett kristet huvudbudskap men jag hade nog inte föreställt mig att filmen skulle vara riktigt SÅ kristen.

Regissörerna för dagen är ytterligare ett av alla dessa filmbrödrapar, The Hughes Brothers. Deras Menace II Society var det evigheter jag såg, däremot har jag titten på From Hell i färskare minne. I stämning tycker jag nog att det finns vissa paralleller till The Book of Eli, bröderna tycks vara förtjusta i att skapa kalla och hårda filmer.

En annan recensent påpekade när det begav sig att The Book of Eli åkallade The Road men utan den förra filmens känsla för mänsklighet och det stämmer väl in på min egen upplevelse. Denzel Washingtons Eli är en imponerande rollfigur, en profet i ett nukleärt ödeland men som de flesta profeter framstår han knappast som särskilt kramgo. Han har sitt uppdrag från Gud och det är också hans prio ett.

Särskilt mycket mänsklighet står heller inte att finna i filmens övriga persongalleri, inte ens i Mila Kunis Solara. Hon hakar på Eli i förhoppningen att han ska ta henne bort från Carnegies stad och hur hon sedan blir övertygad om hans gudomlighet blir aldrig riktigt klart. Dessutom är relationen profet-apostel knappast fylld av myspysiga känslor, snarare respekt och vördnad. Fint det med, men inte så gosigt eller något som gör att jag blir engagerad i deras öden och äventyr.

Gary Oldmans Carnegie får föga förvånande representera allt som är uselt och krasst. Som den ultimata kapitalist han är, är han givetvis inte det minsta intresserad av Bokens andliga innehåll utan enbart av den ytterligare makt som den kan ge honom. Hans förhållande till Boken har inget av den ödmjukhet och hängivelse som präglar Eli. Istället får han betrakta sin trofé med samma hungriga ögon som en torrlagd alkis skulle fästa på en pava Parador. Vilket blir lite orättvist mot hans namne Andrew Carnegie kan jag tycka. Andrew var förvisso var en av världens rikaste män men hans ”Gospel of Wealth” propagerade för att rikingar har en skyldighet att dela med sig till de som är sämre lyckligt lottade.

Så Carnegie tycks alltså helt övertygad om att den kristne gudens ord är vad som krävs för att lägga större delen av den kvarvarande mänskligheten under sig. Jag tror att The Book of Eli hade kunnat bli en bättre film om den bemödat sig med att ge någon slags uttalad anledning till varför det skulle vara så. Nu förväntas publiken acceptera att den postapokalyptiska världen törstar efter inte bara något att tro på i största allmänhet, utan just den judeo-kristna doktrinen.

Och varför skulle en dryga 2000 år gammal tro innebära ”a new beginning” som hoppet också uttrycks mot slutet? Vore det inte bättre att försöka börja på ny kula istället för att dröja sig kvar i allt gammalt mög som i mångt och mycket gjorde att mänskligheten satte sig i skiten till att börja med? Filmens avslutande och triumfatoriska försök till ”sense of wonder” lämnar mig därför helt kallsinnig.

The Book of Eli är en välgjord film med hyfsade skådisprestationer (Denzel Washington är ju sällan bortkastad i en film, om vi säger så) men själva historien ger oss inget nytt. Inga nya vinklar på ett dystopiskt Efter Kriget-samhälle, inga förslag på varför det skulle vara värt att bevara bibeln ur något mer än ett kulturhistoriskt och musealt perspektiv. I vissa delar blir den därmed tyvärr till och med smått tråkig.

villetteDen unga kvinnan Lucy Snowe står helt ensam i världen. Hennes arbetsgivare, en förlamad äldre kvinna, har precis gått bort. Hon har inga pengar att tala om, vare sig i form av förmögenhet eller inkomst. Hon har ingen familj, inga vänner som hon kan vända sig till. Kanske är det inte så konstigt att hon i det här läget känner sig ”little — a very little — shaken in nerves”?

Läs hela inlägget här »

Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.

***

silenceFör att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.

Läs hela inlägget här »

Eftersom The Professor skrevs innan det famösa 1847 när systrarna Brontë var och en publicerade blivande klassiker borde den förstås ha varit först ut i denna litterära del av Brontë-bonanzan. Jag får skylla min slarvighet på att jag blev förvirrad av det posthuma publiceringsårtalet

***

the-professorSka man göra något är det lika bra att göra det ordentligt. Ska man ha ett Brontë-tema har i alla fall jag väldigt svårt att motstå lockelsen att se vad systranas mindre kända böcker kan innehålla. Särskilt när man har en så eminent tjänst som Librivox nära till hands.

Läs hela inlägget här »

live-by-nightAtt Ben Affleck hyser en slags hatkärlek till sitt Boston är ingen större hemlighet, det framkom med all önskvärd tydlighet redan i manuset och miljöerna i Good Will Hunting. Därför kändes det inte som någon större överraskning att Affleck, när han ska göra egna filmer, lierar sig med den ivrige Bostonskildraren Dennis Lehane. Först ut var Gone Baby Gone och nu alltså Live By Night.

Läs hela inlägget här »

tja%cc%88rdalenDet är sommar någonstans i Västerbotten, en liten by vid namn Ecksträsk. Ingen, förutom den allmänt ogillade Albert och handlaren Efraim, är vad man skulle kunna kalla rik. För Nils och Agda framstår därför Nils noggrant uppbyggda tjärdal som en ren välsignelse, en källa till inte bara mat och kaffe på bordet utan kanske till och med en ny kappa till Agda. En sådan där med pälskrage som hon suktat efter i Viskadalspriskuranten.

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svEn film som låter mer som en konstvetenskaplig avhandling, kan det vara något? En klatschigare titel hade kanske varit ”Smashing Eggs in the Jungle” eller ”Intergalactic DNA”?

Läs hela inlägget här »

the-girl-with-all-the-giftAldrig hade jag gissat att årets Mud, ’71 eller Sicario på Malmö Filmdagar också skulle visa sig vara en zombierulle. Som om filmgudarna bestämt sig för att Halloweentemat anno 2016 behövde piffas till med en sprillans ny film. Som i och för sig bygger på en bok av britten Mike Carey (som också skriver seriemanus plus förvandlat sin egen bok till manus), men inte heller den har särskilt många år på nacken. En historia som snabbt plockats upp av den brittiska filmindustrin med andra ord och det är den väl värd.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg