Fast X (2023)

Ära vare Dom Toretto i förarsätet och frid åt hans familj, som äga Dom Torettos välbehag.

Nu har jag förvisso varit borta från Fast & Furious-serien under prick en film (missade F9, tror jag kommer att överleva det) men jag kan faktiskt inte påminna mig att den varit så skamlös med sina likhetstecken mellan Vin Diesels Dom Toretto och Jesus som jag upplever Fast X. Det viftas med halsbandskors, det talas mycket om hur viktigt det är att ha “faith” och en rollfigur tackar Dom innerligt “for showing me the light”.

Men för all del, som det alltid varit i F&F-franchisen är det hugget som stucket om det vi ska tillbe allra mest är Dom själv eller Familjen. Å ena sidan får Vin Diesel skrovla ur sig repliker som ”Without honour, you have no family. And without family, you have nothing” Å den andra får hans antagonist håna bildinosaurien med försäkran att “The days when one man behind a wheel could make a difference are gone!” Varken filmen eller vi i publiken behöver ens låtsas som att det är ett uttalande som inte kommer att motbevisas under resans gång. Igen och igen.

Och var hittar vi dagens skurk, om inte i Fast Five? Det visar sig nämligen att den Rio-baserade korrumperade affärsmannen Hernan Reyes var utrustad med en son, Dante. Byggd som ett största modellens utedass och skvatt galen. Eller ja, innan far och son Reyes kolliderade med Toretto-gänget i Fast Five var nog Dante bara genomsnittligt galen. Men efter att ha slagit i skallen vid uppgörelsen på bron, har även “skvattet” tillkommit för Dantes del. Som nu, förutom att vara ond och galen, också är utan familj. Vilket förstås bara gör honom till en ännu större skurk i den här filmseriens perspektiv.

Nähä, du minns inte Fast Five på den detaljnivån? Inga problem, Fast X bjussar på en ganska lång recap, som dessutom ger anledning att visa lite gamla scener med Paul Walker.

Dante Reyes har alltså haft tio år på sig att planera sin hämnd och man får väl ändå säga att han utnyttjat tiden väl. Han har dessutom hunnit lägga sig till med en överdådigt flamboyant klädstil och manér (dock något oklart om det ska tolkas som ett uttryck för hans Galenskap© eller om det är mer av ett fritt, personligt val).

Det dröjer inte länge förrän större delen av Rom ligger i ruiner och Toretto-gänget är splittrade samt på rymmen undan både Dante och organisationen som tidigare leddes av Mr. Nobody.

Det kanske inte var helt fel att ha tagit en liten paus från F&F-serien genom att hoppa över F9? För jag måste erkänna att jag på det hela taget blev ganska underhållen av Fast X, vilket jag inte alls hade förväntat mig. Trots en numera standardiserad speltid för filmer av den här typen på 140+ minuter ramlade den på i hyfsat tempo. Däremot ska jag villigt erkänna att när slutet kom, och jag blev påmind om att detta blott är en första del, så blev jag lite matt. Fasen vet om jag kommer att mäkta med ytterligare 140+ minutrar av explosioner, vrålande motorer, flygande bilar och Jesus Vin Diesel.

Bakom kameran står den här gången fransosen Louis Leterrier och det känns väl rätt rimligt att plocka någon med erfarenhet från Transporter-serien. Själv är jag dock mest bekant med Leterrier från Dark Crystal-serien på Netflix som jag också tyckte oväntat mycket om. En viss vana vid fantasi och det fantastiska är förstås inte heller helt fel när det kommer till F&F-seriens tionde del.

VSB: Efter Rom-debaclet förfasas nyhetsutsändningar över hela världen, men påpekar också att “No human lives were lost” vilket framstår som fullkomligt barockt för oss som just bevittnat förödelsen. Samtidigt tvekar inte filmen att ta livet av ett otal underhuggare, bara de går åt i närstrider eller råkar sitta i exploderande bilar.

Även om Fast X bara visar glimtar av Dwayne Johnson finns här nog med bisarrt och närmast overkligt stora muskelmän för att fylla ett menageri. Det säger kanske något att Vin Diesel framstår som direkt spenslig i förhållande till snubbar som Jason Momoa, John Cena och Alan Ritchson.

Det är Momoa som fått äran att gestalta Dante Reyes och även om jag inte är helt övertygad om att det är en skurkroll som funkar till 100% i den här serien ska ingen skugga falla på Momoa. Han tar verkligen i från tårna och verkar dessutom ha riktigt roligt på kuppen. Att han klarade av den typen av humor eller självdistans eller vad man nu ska kalla det hade jag faktiskt inte förväntat mig. Samtidigt skulle jag allvarligt vilja ifrågasätta rollfigurens förmåga (för såväl planering som ekonomi) att iscensätta alla dessa intrikata hämndplaner som inte sällan bygger på sekundprecision – här faller vi återigen över i det osannolikt fantastiska.

Fast X största behållning var nog ändå Momoa. Tokerierna som reserverades för Ludacris, Tyrese Gibson, Sung Kang och Nathalie Emmanuel var mest tröttsamma. Men för all del, filmen innehåller ju också ett barn, Leo Abelo Perry, som inte alls var lika outhärdlig som han hade kunnat vara.

***

Jag avslutar med en sista nickning till Shinypoddens filmskola som initierade en omtitt på cirkus 200 minuter belgisk hemmafruvardag. Min redan publicerade text om Jeanne Dielman finns här. Om du är nyfiken på att höra mig lägga ut texten ännu mer om ”världens bästa film” tillsammans med Henke och Måns, klicka här. Henke har dessutom också jobbat dubbelt och skrivit en revy på bloggen Fripps filmrevyer

Shuggie Bain (2020)

Agnes Bain har alltid varit för stolt och självständig för sitt eget bästa. Föräldrarna Lizzie och Wullie tvingas dra slutsatsen att beror på att särskilt hennes far skämt bort henne alldeles för mycket. Hur ska man annars kunna förklara det faktum att Agnes alltid klär sig lite för fint, aldrig har gjort en dags hederligt arbete i hela sitt liv och ansett sig för god för att nöja sig med en hederlig katolsk make, far till hennes två äldre barn Catherine och Leek?

Istället har hon mage att rymma hemmet med den protestantiske taxichaffisen och kvinnotjusaren Shug Bain och dessutom skaffa ytterligare ett barn med honom, Hugh eller Shuggie som lillpojken också kallas. Som om det inte vore nog har det nya paret inte tillräckligt med pengar för att skaffa ett eget hem, utan måste flytta in hos Agnes föräldrar.

När boendet till slut blir ohållbart skaffar Shug en kommunal bostad så långt bort det bara går, i Glasgows utkant. Det lilla samhället är på dekis, fullt av arbetslösa gruvarbetarfamiljer där den enda befrielsen ligger i alkoholen. Så även för Agnes, inte minst eftersom hon mer eller mindre dumpas av mannen som på pappret fortfarande är hennes make. Livet för hennes tre barn kommer snart att handla om två saker: att stå ut i de själsdödande omgivningarna och försöka förhindra att deras mamma tar livet av sig, antingen genom drickandet eller mer direkta metoder.

Som titeln antyder är förvisso huvudpersonen i skotske Douglas Stuarts debutroman Shuggie, men läsarna får som sagt också i hög utsträckning dela bokens 80-tal med den olycksaliga Agnes Bain. Stuart lyckas med en oanad ömhet och ett inkännande språk ge oss någon slags inblick i hennes förfelade liv. Jag uppfattar att hennes inkörsport är ett slags allmänt och vagt missnöje med hela sin livssituation. Agnes är en av de där människorna som alltid letar efter något större, bättre, finare, men som av olika anledningar aldrig lyckas ta sig vidare. Varje gång hon tror att hon tagit för sig av det hon vill ha visar det sig att det blott och bart var ett katastrofalt felval. Varav det största av dessa utan tvivel synes vara hennes relation med Shug.

Samtidigt uppfattar jag att Stuart inte enbart lägger skulden på enskilda individer och deras livsval, utan söker minst lika troliga förklaringsmodeller i de kulturella och socioekonomiska förutsättningarna som rådde i Glasgow under Margaret Thatchers hårda styre. Tillvarons omständigheter gör att folk ibland inte har mycket annat val än att bli grälsjuka, ogina, misstänksamma och bittra. Shuggies 80-tal delar ut så många smällar att allt som är mjukt och runt i slutänden oundvikligen blir kantigt, spetsigt, taggigt.

En del kritiker hänvisar till Charles Dickens i sina omdömen om Shuggie Bain. Jag kan till viss del hålla med om det, men det är också en dickensisk berättelse helt renons på vare sig melodram eller sentimentalitet. Stuart är rått realistisk, ned till minsta fuktflagnande tapetslamsa eller de sista, jästiga, pissljumna dropparna av Carlsbergs Special Brew. Hade det inte varit för Stuarts hand med både språk och medkänsla för sina romanfigurer hade Shuggie Bain varit fullkomligt omöjlig att ta sig igenom. I alla fall inte utan att göra Agnes sällskap in i ruset efter bara ett par kapitel.

Som det är nu kan jag nästan inte lägga ned boken när jag väl börjat läsa. Inte för att jag är nyfiken på ”vad som ska hända härnäst”, det är blott allt för deprimerande uppenbart. Oavsett om det handlar om Agens alkoholism, Leeks tecknardrömmar eller Shuggies mobbningsproblematik (eftersom han klär sig prydligt och pratar ännu prydligare; kort sagt inte beter sig som en ”riktig” grabb ska göra).

Men Stuart har som sagt ett sådant fast grepp om sin framställning och språk att Shuggie Bain blir en njutningsfull läsupplevelse, trots sitt bistra innehåll. Dialogen är ofta på en slags hemsnickrad fonetisk skotska, vilken ytterligare understryker skillnaden mellan Agnes ynkliga försök till någon slags självkänsla och värdighet rent språkligt och grannarnas grovhuggna genmälen. Författaren skapar också en psykologisk trovärdighet som gör att romanen egentligen inte innehåller en enda förhatlig människa, bara människor som mer eller mindre ofta gör förhatliga saker.

Med det sagt har jag svårt att hålla med de kritiker som framhållit den stora kärleken mellan mor och son som en av romanens största styrkor. I mina ögon finns där mycket lite av genuin och obefläckad kärlek, däremot ett ömsesidigt beroende som inte skiljer sig från vilket missbruk som helst. Men det är klart, vad är kärlek om inte ett beroende av svåraste slag?

X2: Asghar Farhadi (2011 & 2016)

Även om anledningen var nog så allvarlig, är det ändå ganska coolt att priset för bästa utländska film vid den 89:e Oscarsgalan (som gick till iranska The Salesman) togs emot av en tvättäkta astronaut, iransk-amerikanskan Anousheh Ansari.

I januari 2017 hade den nyligen tillträdde Donald Trump nämligen utfärdat en exekutiv order – “Protecting the Nation from Foreign Terrorist Entry into the United States” – vilken gjorde att regissören och manusförfattaren Asghar Farhadi ansåg sig förhindrad att själv ta emot priset. Innan själva galan hade alla de nominerade i kategorin (däribland vår egen Hannes Holm) gemensamt fördömt det “climate of fanaticism and nationalism” som ordern skapade.

Nå, nu hade i och för sig Farhadi redan fått utmärka sig i Oscarssammanhang när hans film Nader och Simin – En separation blev den första iranska film någonsin att vinna utlands-kategorin fem år tidigare. Därmed är Farhadi (tillsammans med bland andra Akira Kurosawa) en av få regissörer att vinna priset mer än en gång.Till dags dato har regissören gjort nio långfilmer, men de enda som har fastnat på min radar är alltså hans Oscars-filmer: Nader och Simin från 2011 och The Salesman från 2016.

Med tanke på det ovan nämnda uttalandet om “fanaticism and nationalism” är det nästan lite paradoxalt att Farhadis bägge filmer i stor utsträckning handlar om grundläggande humana dilemman. Gärna mellan gifta par – i ena fallet Nader och Simin, i det andra Emad och Rana. Enligt min erfarenhet är annars fanatism och/eller nationalism ett ganska vanligt tema i filmer från den delen av världen (åtminstone de filmer som når fram till lilla Arboga).

Men det är klart att det finns vissa kulturella förutsättningar i Farhadis berättelser som komplicerar saker och ting, framförallt i Nader och Simin. De riktiga problemen i separationshistorien uppstår först när det inte finns någon lojal hustru på plats att ta hand om Naders Alzheimer-sjuke far. Nader måste därför hyra in den fattiga Razieh, vilken inte har någon vårdutbildning att tala om och som behöver dubbelkolla med religiös auktoritet om det är grönt att hon tvättar av den gamle när han gjort på sig.

Men som sagt, fokus i bägge filmerna ligger på genuint mänskliga dilemman och känslan av oundviklig tragedi som är nära nog grekisk till sin karaktär. Historierna målas upp som inledningsvis enkla konflikter, men där de kämpande sidorna snart förflyttas in i ett gråzons-territorium som inte levererar några enkla svar om rätt och fel. En förövare kan också vara svag och någon att tycka synd om, samtidigt som ett offer också kan ta dåliga beslut.

Bortsett från att de bägge huvudsakliga kvinnorna (Leila Hatami som Simin och Taraneh Alidoosti som Rana) klär sig i slöja, är relationer och reaktioner lätta att identifiera sig med. Filmernas huvudroller är bägge män (Peyman Moaadi som Nader och Shahab Hosseini som Emad) som trasslar in sig mer och mer i lögner eller tankar på hämnd. De är bägge hyfsat omtänksamma, moderna män som av olika anledningar plötsligt befinner sig i akut känslomässig kris.

The Salesman dras med ett tydligare meta-element eftersom Rana och Emad samtidigt spelar det gifta paret Linda och Willy Loman i en uppsättning av klassikern Death of a Salesman. Tyvärr måste jag erkänna att till och med efter att ha läst på om pjäsen ser jag inte riktigt parallellerna mellan exempelvis Willy och Emad. Rent känslomässigt tilltalade också Nader och Simin mig mer, kanske för att det var lätt att relatera till Naders förtvivlan över faderns sjukdom. Scenen när han gråtande försöker duscha av sina dagars upphov i ett illa utrustat badrum är berörande. Och även om Simin framstår som extremt rationell, på gränsen till avstängd (till och med gentemot sin egen dotter), är det lätt att sympatisera med hennes önskan att kunna leva sitt liv på egna villkor.

Bägge filmerna är utan tvekan sevärda. Däremot vet jag inte om det gav något mervärde att se dem back-to-back.

Jodaeiye Nader az Simin (2011)

alt. titel: Nader och Simin – En separation, Nader og Simin – en separation, Nader og Simin – et brudd, Nader und Simin – eine Trennung, A Separation

Forushande (2016)

alt. titel: En handelsreisende, Sælgeren, The Salesman

X2: Carl Th. Dreyer (1928 & 1932)

Det blev en Kajsa Warg av det här filmtittandet kan man säga. Egentligen var jag ute efter att se danske regissören Carl Theodor Dreyers sista film, Gertrud. Men eftersom den inte fanns tillgänglig siktade jag in mig på hans näst sista film Ordet, en filmatiserad pjäs. Det visade sig emellertid att den Ordet som fanns tillgänglig på YouTube var samma pjäs, men en tidigare filmatisering av Gustaf Molander.

Minari (2020)

alt. titel: Minari – Wo wir Wurzeln schlagen, Minari. Historia de mi familia

Kal-Oska och Krestina behöver en nystart och omlokaliserar till det lantliga Arkansas. Han är själglad över att kunna sticka ned händerna i en fin jordlott, ser fram emot att odla hemlandets grönsaker i det nya landets mylla. Hon är inte riktigt lika nöjd, saknar gemenskapen och bekvämligheterna som finns i närheten av en större stad. För att inte tala om sjukhus och vård för den hjärtsjuke sonen.

Holy Spider (2022)

Ali Abbasis Holy Spider inleder med ett citat som handlar om självuppfyllande profetior: ”Varje man ska möta det han önskar undvika” (fritt översatt från persiska).

Walad Min Al Janna (2022)

alt. titel: La conspiration du Caire, Cairo Conspiracy, Boy From Heaven

Fiskarfadern skakar bekymrat på huvudet över sonen Adam. I likhet med Adams avlidna mor har grabben en alldeles för aktiv hjärna för sitt eget bästa. Så pass aktiv att han med hjälp av den lokale imamen (?) lyckats få ett stipendium till det prestigefylla teologiska universitetet Al-Azhar i Kairo.

Prey for the Devil (2022)

Den bestämda syster Euphemia läxar upp den unga nunnan Ann: ”We are here to comfort, pray and show mercy!” Bara för att sedan, likt abbedissan i The Sound of Music, tvingas se på medan hennes protegé ändå går sin egen väg.

Spring (2014)

Att Evan plötsligt befinner sig i Rom kanske tycks som en fullkomlig slump. Samtidigt är det ganska lätt att steg för steg identifiera händelserna som lett fram till att han stöter ihop med engelsmännen Tom och Sam på det italienska vandrarhemmet. Att han därefter hänger med dem på en roadtrip söderut längs italienska västkusten, bara för att bli förhäxad av den vackra Louise verkar ligga närmare vad man eventuellt skulle kunna kalla ödet.

Incendies (2010)

alt. titel: Nawals hemlighet, Nawals hemmelighed, Nawals hemmelighet – Incendies, Die Frau die singt – Incendies, La donna che canta

I likhet med Michael och Carolyn Johnson upptäcker syskonen Simon och Jeanne Marwan att deras mamma Nawal gömde en hemlighet för dem medan hon levde. Men som Nawals arbetsgivare och mångårige vän, notarien Jean Lebel, säger: Döden är aldrig slutet. Det finns alltid spår kvar.