You are currently browsing the tag archive for the ‘Religion’ tag.

The Year of the FloodEfter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.

Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.

I likhet med Oryx and Crake berättas deras historier både bakåt och framåt och vi förstår att de en gång i tiden känt varandra. De lyckas dessutom återigen komma i kontakt med varandra innan The Year… är slut. I MaddAddam sammanstrålar de med ytterligare ett antal överlevande för att försöka bygga upp något slags samhälle i den pandemiska postapokalyps som Crake skapade med sina tveeggade sexpiller BlyssPluss.

MaddAddamSå vad kan då sägas efter att ha spenderat en 1 200 sidor i sällskap med Margaret Atwood? Om Oryx and Crake i mångt och mycket handlade om vådan av att vrida och vända på vetenskap och teknologi så att samhället blir precis så enkelt och världsfrånvänt som man vill ha det, tar kanske särskilt The Year… upp detta med religion.

Toby och Ren lärde nämligen känna varandra hos ekosekten Gardeners innan ”the dry flood” slog till i form av ett hemorragiskt virus som fick större delen av mänskligheten att drunkna i sina egna kroppsvätskor. Gardeners tillber alla levande varelser och till och med dödandet av en fluga eller myra ger anledning till samvetskval. Här firar man inte bara den helige Fransiscus, utan också den helige Stephen Jay Gould of the Jurassic Shales, den helige E. O. Wilson of Hymenoptera och den heliga Rachel Carson and All Birds.

Kanske är en sådan inställning mänsklighetens enda hopp. Samtidigt står det efter ett tag klart att Gardeners knappast är en demokratisk rörelse och att ledarna hemlighåller en hel del från den stora massan för ”the greater good”. I det skiljer de sig inte från PetrOleum-kyrkan, även om miljömupparna för all del är något mindre korrumperade och depraverade än sina fossilbränslestinna kollegor.

Eller menar Atwood att något mänskligheten absolut inte kan leva utan är berättelserna och mytologierna? Redan i Oryx and Crake fick ju Crakes hybridhumanoider överlevaren Jimmy att spinna fram vilda skapelseberättelser. Deras törst efter att hitta något slags sammanhang för sig själva har inte minskat när de träffar på andra som kan berätta ännu fler historier för dem. Crake gjorde kanske sitt bästa för att designa dem utan vare sig sexuell avundsjuka eller religion men deras nyfikenhet har han tydligen inte kunnat ta från dem.

Det blir tydligt att de få kvarvarande människornas enda sätt att kommunicera och förklara saker för ”crakers” är att formulera det hela i allegorier och liknelser som sedan traderas till oigenkännlighet. Exempelvis undrar crakers mycket över vad detta ”fuck” är. Det måste vara en alldeles särskilt kraftfull gudom eftersom människorna så ofta tillber den med utropet ”Oh, fuck!”.

Som synes har Atwood varken gett upp sitt lekfulla språk eller sin bitska humor i de påföljande delarna av trilogin. Vad jag däremot kanske tycker saknas är en saftig historia. Hon fick fram sin poäng redan i Oryx and Crake (mänskligheten är inte värd att bevaras) och lyckas inte i vare sig The Year… eller MaddAddam ersätta sitt dystopiska koncept med ett berättardriv.

Sedan kan jag inte komma ifrån misstanken att en anledning till att Atwood så definitivt vill avskärma sig från allt vad ”science fiction” heter, är att hon inom den genren faktiskt inte kommer med särskilt mycket nytt. Ska jag vara krass känner jag igen det allra mesta av hennes världsbygge från såväl I Am Legend som Soylent Green, Do Androids Dream of Electric Sheep?, They Live! och gud vet hur många andra föregångare. Vi har det strikta klassamhället, en ohållbar illusion som kallas för liv av de som har råd med den, det icke-sanktionerade våldet i rännstenen, det sanktionerade våldet från de styrande klasserna.

Inte för att det gör Atwoods trilogi mindre värd i sig men jag undrar som sagt lite över behovet av att distansera sig från så uppenbara föregångare. På det hela taget gillade jag dock alla tre böckerna, blev underhållen av Atwoods språkliga spetsfundigheter och skälmskhet. Men bristen på en reell historia och händelseutveckling gör också att läsningen inte tjänar på att styckas upp allt för mycket. En anledning till att jag tyckte bäst om Oryx and Crake tror jag helt enkelt var för att jag fick mer obruten lästid med Jimmy och Crake än med Atwoods andra personer.

The Year of the Flood (2009)
star_full 2star_full 2star_full 2

MaddAddam (2013)
star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

alt. titel: Cold War

Det har alltid varit ett pålitligt nationsbyggaprojekt att gå tillbaka till rötterna. Så även i Polen 1949. Wiktor och Irena kuskar runt på landsbygden och spelar in Folkets musik. De övertalar traktens bönder att plocka fram sina säckpipor, fioler och dragspel. Småflickor sjunger sorgesamma sånger om kärlek och död. Ju mer klagande, desto bättre (både vad gäller text och melodi) tycks vara den vägledande principen.

Läs hela inlägget här »

Vi lyckliga som fick chans att åka till London mellan åren 1985 och 2004 minns säkert banderollerna utanför Palace Theatre i ena änden av Shaftesbury Avenue. Tricoloren och ett utmärglat barnansikte.

Själv såg jag aldrig scenversionen av den numera klassiska musikalen, jag var allt för snål för att hosta upp de rejäla summor som krävdes för en biljett. Men med streamingtjänster nära till hands blir det ju en helt annan grej med filmatiseringen från 2012.

Läs hela inlägget här »

Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The VVitch

Det är kanske talande att familjen som leds av fadern William inledningsvis inte alls ifrågasätter sin egen tro när saker och ting börjar skita sig. Den som ledde till att de förvisades från sin puritanska koloni och tvingades bosätta sig långt från allt vad som kunde räknas som ära och redlighet på den tiden. För en mer skeptisk åskådare skulle det kanske ligga nära till hands att skylla på religionen som orsaken till att familjen måste lämna den relativa tryggheten. Både William, hustrun Katherine och deras barn verkar däremot bara bli ännu mer övertygade om att detta är en Guds prövning som måste uthärdas.

Läs hela inlägget här »

Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Thirst

Lite nu och då har jag välkomnat vampyrer här på bloggen, senast i samband med Halloween-temat anno 2015. Jag vill minnas att jag sparkade mig själv ganska hårt när jag insåg att jag då hade missat att inkludera Park Chan-wooks Thirst. Både för att jag hade en aning om att det skulle kunna vara en ganska annorlunda vampyrfilm och för att jag generellt sett har gillat de filmer av regissören som jag har sett. Om inte annat brukar de ju vara ruggigt snygga.

Läs hela inlägget här »

Att börja på universitetet är ofta som att kasta sig ut på öppet hav, enbart utrustad med en simring men med hopp om att inom kort stöta på en jolle eller något annat flytetyg. Man slungas hit och dit, har man otur är havet riktigt stormigt. I värsta fall får simringen pyspunka och man sjunker. I bästa fall är den upphittade jollen eller flotten redan befolkad med likasinnade.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Förolämpningen, Qadiyya raqm 23, The Insult

Minns ni det där hysteriskt ”roliga” skämtet ”Hon heter Berit, men vi kallar henne Beirut, för att hon är så jävla bombad!”? För oss som växte upp på 70- och 80-talen var landet Libanon främst ett ställe där det krigades en massa (bland annat detonerades över 3 600 bilbomber under krigets 15 år). Som i många andra delar av Mellanöstern, kan tilläggas.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Church, Cathedral of Demons, Demon Cathedral, In the Land of the Demons

Tack vare Dan Brown och en uppsjö mer eller mindre påhittiga konspirationsteorier är de kristna krigarna som gick under namnet Tempelherreorden välkända idag. Men turligt nog för skräckfilmsgenren finns det fler ordrar att fiska upp ur den katolska riddartunnan. En relativt tidig sådan (men ändå nästan 70 år yngre än Tempelriddarna) var de Tyska riddarna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser