You are currently browsing the tag archive for the ‘Religion’ tag.

Kuratorn Patricia Consolacion har vigt sitt liv åt att försöka hjälpa ungdomar som mår dåligt. I det perspektivet är hon bra placerad på St. Lucias flickakademi, en anrik katolsk institution. Här finns det nämligen en hel del tjejer vars psykiska hälsa svajar betänkligt. Så pass betänkligt att Anna måste föras bort från skolan av oklar anledning (eleverna tisslar och tasslar: hittade man henne verkligen fullkomligt från vettet i ett av badrummen?) och Clara en morgon hittas död på gräsmattan.

Läs hela inlägget här »

Anne Stewart vet exakt hur spöken ser ut och älskar att skrämma sin lillebror Nicholas med bilden av skepnader med lakan över sig och rasslande kedjor i händerna. Och pojken Victor som hon börjat se i huset hemma på Jersey ser inte alls ut så, så han kan ju inte vara ett spöke. Anne föredrar att kalla Victor och hela hans familj för ”inkräktare” och kan också rita teckningar av dem. Inklusive en skrämmande gammal dam med spretigt hår.

Men Anne och Nicholas mamma Grace har inget tålamod med dotterns påhitt, inte heller med Annes allt mer påtagliga upproriskhet. Anne påstår helt fräckt att hon kanske inte tror på allt som står i bibeln, att hon skulle föredra att ljuga om sin kristna tro för att rädda sitt eget liv och, värst av allt, ljuger sin egen mor rakt upp i ansiktet genom att påstå att det är inkräktarna som öppnar dörrar och gör oljud i det stora huset.

The Others är en rysare i klassiskt victoriansk och gotisk tappning (även om den utspelas 1945) som det snackas förvånansvärt lite om nu för tiden. Jag tänker jämfört med exempelvis Shyamalans The Sixth Sense (som kom ett par år innan). Efter att ha börjat lyssna på den utmärkta podden The Evolution of Horror fick jag en välbehövlig spark i baken att äntligen ta mig för att se om The Others. Trots att detta blev den första omtitten sedan den gick på bio mindes jag fortfarande både känslan och de stora dragen, vilket brukar borga för kvalitet.

Omtitt innebär dock att en del av spänningen går förlorad. Jag kan inte blunda för att The Others tyvärr tappar lite av nerven, när jag vet var den i slutänden kommer att landa. Å andra sidan finns fortfarande alla möjligheter att njuta av ett i den närmaste fläckfritt utförande; från regi, manus och musik av spanjoren Alejandro Amenábar, till skådisprestationerna från främst Nicole Kidman, Fionnula Flanagan, Alalkina Mann och James Bentley.

Upptakten sätter tonen av en saga men lyfter samtidigt fram det religiösa perspektivet, vilket starkt präglar den strama Grace Stewart. Förtexterna lånar från det victorianska med sina pennteckningar à la John Leech & Co, samtidigt som de ger en föraning av som komma skall med belysningen från det fladdrande lampskenet. Och så tonar det magnifika boningshuset fram (Palacio de los Hornillos, beläget i norra Spanien av alla ställen), omsvept av en dimma som aldrig ska komma att lätta. Dimman är ett enkelt men elegant sätt att förstärka intrycket av att Grace och hennes barn är helt avskärmade från den övriga världen, ett faktum som understryks av att huset saknar såväl telefon som elektricitet.

Däremot är de inte helt ensamma. Själva historien startar med att tre tjänstefolk knackar på dörren och ber om jobb, vilket råkar vara mer än lägligt eftersom de förra tjänarna försvann utan ett spår. Misstänksamt lägligt visar det sig snart eftersom Grace upptäcker att annonsen hon trodde att hon satt in i tidningen aldrig skickades iväg. Så hur visste Bertha Mills och de andra två att Grace behövde hjälp?

Amenábar balanserar hela tiden delikat mellan olika teman och tänkbara förklaringsmodeller. Årtalet antyder ett närliggande krigstrauma och pappa Charles är också mycket riktigt frånvarande. Samtidigt finns antydningar om att allt kanske inte var fullskalig tomtebolycka mellan Grace och Charles så länge han var tillsammans med sin familj. Här finns alltså ett icke föraktligt mått av sorg hos Grace, vilket kan förklara hennes inledningsvis stenhårt kontrollerade fasad. Sorg, eller kanske snarare outhärdlig oro (gränsande mot galenskap), färgar också hennes förhållande till sina barn. Inte minst eftersom de är svårt allergiska mot solljus och måste vistas i ständigt halvmörker. En dörr på glänt eller fråndragna gardiner kan innebära döden inom ett par minuter. Sedan har vi ju den stora frågan om vad som egentligen pågår i huset.

Och vem är egentligen ansvarig för underligheterna? Den gåtfulla Bertha Mills, den upproriska Anne, Graces egen ruvande galenskap? Eller är huset verkligen hemsökt av en grupp inkräktare och är de i så fall vänligt eller fientligt inställda?

Trots att jag som sagt visste vartåt det barkade upptäckte jag till min glädje att The Others fortfarande uppvisar ett välgjord och skickligt utfört hantverk. Skulle jag bli extremt konspiratorisk skulle jag kanske börja fundera på om en anledning till att Amenábars film tycks ha fått finna sig i att sitta i baksätet i förhållande till Shyamalans spökfilm är att den innehåller tre oerhört starka kvinnliga rolltolkningar från Kidman, Flanagan och Mann men däremot inga manliga dito. Jämfört då med surrogat-far-och-son-relationen mellan Bruce Willis och Haley Joel Osment.

Nej, det finns säkert andra anledningar till ojämlikheten. Men hur underhållande The Sixth Sense nu än är tycker jag allt att The Others också förtjänar ett par uppskattande blickar i backspegeln.

alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique

Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.

Läs hela inlägget här »

Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.

Läs hela inlägget här »

Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.

Läs hela inlägget här »

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.

Läs hela inlägget här »

Alla scouter vet vad en hajk är. Alla mina generationskamrater vet i sin tur att Hajk också var ett TV-program där den outhärdligt käcke Bengt Alsterlind ofta inledde med ett ”Tjipp!”. HAJK var akronym för ”Helfestligt, Allmänbildande, Jätteintressant, Kunskapsorienterande”. Kan det bli mer 70- och 80-tals-barn-TV än så?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sweet Alice, Alice, Sweet Alice, Alice Sweet Alice, Holy Terror, The Mask Murders

En p-rulle om en man som får sexa loss med gurugroupies är kanske inte allt en knappt 30-årig, aspirerande regissör drömt om. Men om man som Alfred Sole ändå tagit skeden i vacker hand, i hopp om att det jobbet skulle leda till bigger n’better things, känns det kanske lite tungt att den där porrisen samtidigt leder till att man blir utkastad från katolska kyrkan.

Läs hela inlägget här »

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Läs hela inlägget här »

Publicerad i juli 1996 i VästerbottensKuriren

Advokaten Martin Vail (Gere) är kanske inte världens mest hederlige person (han är ju advokat) men sätter en ära i att göra det bästa för sina klienter. Alla är ju oskyldiga tills motsatsen har bevistats. Eftersom han älskar att vara i rampljuset blir han givetvis intresserad av nyheten att ärkebiskopen har blivit mördad och att man redan arresterat gärningsmannen. Aaron Stempler (Norton) är en korgosse som minuter efter dådet jagas och infångas av polisen i blodiga kläder. Trots detta hävdar han bestämt att han inte utförde dådet. Martin erkänner inte gärna detta, men han tror på Aaron och arbetar nu febrilt med att finna den tredje person som Aaron hävdar att han såg hos ärkebiskopen. Tyvärr lider Aaron av minnesförlust, vilket gör att han inte kan minnas hur denna person såg ut. Dock visar sig fallet rymma lite mer än vad man från första början trodde och ledtrådarna snor sig likt en hoptrasslad metrev.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg