Troll (2022)

Det blev hart när omöjligt att undvika en titt på den norska Netflix-snackisen Troll, särskilt som jag blev genuint förtjust i found footage-föregångaren Trolljegeren (den förra dock regisserad av André Øvredal, medan dagens film är signerad Roar Uthaug). Det var en pigg och påhittig produkt, som utnyttjade found footage-greppet optimalt och samtidigt skapade en underhållande kombo av nordisk folktro och modern byråkrati.

Troll utspelas dock inte i samma värld som Trolljegeren eftersom alla står som handfallna inför det som uppenbarligen väckts till liv i Dovre. Det är först när den öppensinnade paleobiologen Nora Tidemann blandar sig i leken som den orimliga verkligheten kan börja anas. Och då är det inte främst beroende på hennes akademiska utbildning, utan på uppväxten med en far som var övertygad om att det låg ett korn av sanning i de gamla folksagorna. Ett korn som inkapslats så pass i hans hjärna att han tyvärr fått spendera en tid på en psykiatrisk klinik.

Nu är det upp till ett tappert litet gäng att dels ta reda på varför det enorma Dovre-trollet tycks ha gett sig den på att invadera Oslo, dels försöka se till att han inte gör allt för stor åverkan på huvudstaden och därmed orsakar in egen undergång medelst modern eldkraft.

Filmens titel är också dess välsignande kraft. Dovre-trollet förutan är Troll nämligen ett av de mest skamlösa hopkok av äventyrs-action-klichéer jag sett på länge. Att omvandla filmen till ett sup-spel i detta avseende skulle vara vådligt, då tittarna sannolikt skulle vara redlöst berusade när knappt halva speltiden har gått.

Men närvaron av filmens egentliga huvudperson gör att jag är benägen att ha en del överseende med stereotyperna. Dovre-trollet gör helt enkelt historien ganska underhållande när det gäller att lista ut vilka av de gamla sägnerna som är sanna och vilka som egentligen använts för att skyla över den verkliga historien.

Effektmässigt är trollet förvisso imponerade väl infogat i ett modernt Norge, men jag känner att jag aldrig riktigt blir kompis med den knivskarpa DV-looken. Jag hade hellre sett en produkt som tillät sig vara lite luddigare i kanterna. Skådespeleriet är också det en smula ambivalent eftersom klyschorna gör att det känns som om det inte går att ställa krav på psykologisk och dramatisk trovärdighet. Men Ine Marie Wilmann som spelar Nora är genomgående skärpt och handlingskraftig medan relationen mellan henne och pappa Tobias (spelad av Gard B. Eidsvold) ibland till och med blir ganska finstämd och lite melankolisk.

Jag föredrar fortfarande Trolljegeren både idé- och utförandemässigt men Troll var ändå hundra, helt ok underhållande, minutrar från vårt västra grannland. Heja Norge!

Det finns andra som nyligen (senaste månaden) också sett norskt: Jojjenito, Fripps filmrevyer och Snacka om film!

The Batman (2022)

Ok, hänger ni med nu? Adam West, Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale, Ben Affleck. Och så nu då, Robert Pattinson. En ganska celeber skara som den före detta glittervampyren (en roll som Pattinson i rättvisans namn kämpat ganska hårt för att komma ifrån) kan sälla sig till.

Fortsätt läsa ”The Batman (2022)”

The King’s Man (2021)

alt. titel: The King’s Man – The Beginning, The King’s Man: Première mission, The King’s Man – Le origini, The King’s Man: La primera misión

Hertigen av Oxford har under det tidiga 1900-talet gjort en Röda Nejlikan. Eller en Zorro alternativt Bruce Wayne, om man föredrar något modernare referenser. Utåt sett hårdnackad pacifist, till synes ointresserad av att blanda sig i politiska spörsmål. Men i hemlighet bedriver han en avancerad underrättelseverksamhet tillsammans med underhuggarna Polly och Shola, ety man kan inte lämna så viktiga sysslor som avstyrande av världskrig till politikerna.

Fortsätt läsa ”The King’s Man (2021)”

Nightmare Alley (2021)

alt. titel: La fiera delle illusioni – Nightmare Alley, El callejón de las almas perdidas

Eftertexterna till Guillermo del Toros Nightmare Alley rullar till tonerna av Hoagy Carmichaels Stardust från 1927. Ett sällsynt välfunnet örhänge, för vad är väl framgång och lycka mer än stjärnestoft? Något efemärt och flyktigt, inte sällan en ren illusion. Och ingen vet det bättre än Stanton Carlisle.

Fortsätt läsa ”Nightmare Alley (2021)”

Dune: Part One (2021)

alt. titel: Dune

När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.

Fortsätt läsa ”Dune: Part One (2021)”

Eternals (2021)

På förekommen anledning från bloggkollegan Henke vid Fripps filmrevyer som inte alls såg med blida ögon på denna senaste Marvel-film.

***

Det var en gång snälla Autobots som var tvungna att skydda mänskligheten från onda Decepticons… Neh, vänta förresten, detta är ju en heeelt annan historia! Vi börjar om:

Fortsätt läsa ”Eternals (2021)”

The Birds (1963)

Än en gång har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har som vanligt redan också avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.

***

alt. titel: Fåglarna, Fuglene, Die Vögel, Les oiseaux, Los pájaros, Alfred Hitchcock’s The Birds

Advokaten Mitch Brenner kan det här med att ragga kvinns. I alla fall på 60-talet när det fortfarande var en vinnande strategi att ragga på kvinns genom att vara ganska oskön mot dem. Han får på detta sätt societetsdonnan Melanie Daniels på kroken genom att ställa intrikata fågelfrågor som han vet att hon inte kan besvara för att därefter avslöja att han starkt ogillar lättingar som hon.

Fortsätt läsa ”The Birds (1963)”

North by Northwest (1959)

Idag har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har dessutom redan avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.

***

alt. titel: I sista minuten, Menneskejagt, Med hjertet i halsen, Farlig romans, La mort aux trousses, Con la muerte en los talones

Det var med en viss nervositet jag närmade mig North by Northwest. Känslan påminde en hel del om den när man ska träffa en person som man brukade umgås mycket med men sedan inte träffat på flera år. Ska man komma lika bra överens som förr eller blir samtalet stelt och forcerat, det gemensamma man en gång delade bortsopat av tidens vindar?

Fortsätt läsa ”North by Northwest (1959)”

Les diaboliques (1955)

alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique

Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.

Fortsätt läsa ”Les diaboliques (1955)”

Rear Window (1954)

Idag får jag göra sällskap med bloggkollegan Fripps filmrevyer. Henke har dessutom redan diskuterat dagens film på Shinypodden som precis har dragit igång sin tredje Hitchcock-säsong. Slink in och lyssna, vettja!

***

alt. titel: Fönstret åt gården, Fönstret mot gården, Fenêtre sur cour, Das Fenster zum Hof, Skjulte øjne, Vinduet mot bakgården, La ventana indiscreta, Alfred Hitchcock’s Rear Window

En man instängd i sin lägenhet, utan möjlighet att gå utanför dörren. Van vid ett äventyrligt liv som kringresande fotograf är lägenhetens begränsningar ytterligt påtagliga. Just nu kan han inte göra så mycket mer än att leva bland sina bildminnen och tjuvkika på sina grannar. Kameran och blixten, hans arbetsredskap, är undanlagda i ett skåp.

Rear Window hade mycket väl kunnat vara en pandemi-lockdown-thriller. Men nu är det mitten av 50-talet och James Stewart är faktiskt den ende som är hänvisad till sin lägenhet denna smältande varma sommarvecka tack vare ett brutet ben (som han givetvis skaffade sig i en ofantligt äventyrlig racerbilsolycka). Hans grannar kan komma och gå som de vill men spenderar ändå orimligt mycket tid i sina respektive lägenheter. Själv får han besök varje dag, såväl av den bestämda Thelma Ritter som den gudomliga Grace Kelly. Ritter är sjuksköterskan som ska se till att Stewart i växer fast i sin rullstol medan Kelly är hans flickvän. Sort of. Fortsätt läsa ”Rear Window (1954)”