Fast X (2023)

Ära vare Dom Toretto i förarsätet och frid åt hans familj, som äga Dom Torettos välbehag.

Nu har jag förvisso varit borta från Fast & Furious-serien under prick en film (missade F9, tror jag kommer att överleva det) men jag kan faktiskt inte påminna mig att den varit så skamlös med sina likhetstecken mellan Vin Diesels Dom Toretto och Jesus som jag upplever Fast X. Det viftas med halsbandskors, det talas mycket om hur viktigt det är att ha “faith” och en rollfigur tackar Dom innerligt “for showing me the light”.

Men för all del, som det alltid varit i F&F-franchisen är det hugget som stucket om det vi ska tillbe allra mest är Dom själv eller Familjen. Å ena sidan får Vin Diesel skrovla ur sig repliker som ”Without honour, you have no family. And without family, you have nothing” Å den andra får hans antagonist håna bildinosaurien med försäkran att “The days when one man behind a wheel could make a difference are gone!” Varken filmen eller vi i publiken behöver ens låtsas som att det är ett uttalande som inte kommer att motbevisas under resans gång. Igen och igen.

Och var hittar vi dagens skurk, om inte i Fast Five? Det visar sig nämligen att den Rio-baserade korrumperade affärsmannen Hernan Reyes var utrustad med en son, Dante. Byggd som ett största modellens utedass och skvatt galen. Eller ja, innan far och son Reyes kolliderade med Toretto-gänget i Fast Five var nog Dante bara genomsnittligt galen. Men efter att ha slagit i skallen vid uppgörelsen på bron, har även “skvattet” tillkommit för Dantes del. Som nu, förutom att vara ond och galen, också är utan familj. Vilket förstås bara gör honom till en ännu större skurk i den här filmseriens perspektiv.

Nähä, du minns inte Fast Five på den detaljnivån? Inga problem, Fast X bjussar på en ganska lång recap, som dessutom ger anledning att visa lite gamla scener med Paul Walker.

Dante Reyes har alltså haft tio år på sig att planera sin hämnd och man får väl ändå säga att han utnyttjat tiden väl. Han har dessutom hunnit lägga sig till med en överdådigt flamboyant klädstil och manér (dock något oklart om det ska tolkas som ett uttryck för hans Galenskap© eller om det är mer av ett fritt, personligt val).

Det dröjer inte länge förrän större delen av Rom ligger i ruiner och Toretto-gänget är splittrade samt på rymmen undan både Dante och organisationen som tidigare leddes av Mr. Nobody.

Det kanske inte var helt fel att ha tagit en liten paus från F&F-serien genom att hoppa över F9? För jag måste erkänna att jag på det hela taget blev ganska underhållen av Fast X, vilket jag inte alls hade förväntat mig. Trots en numera standardiserad speltid för filmer av den här typen på 140+ minuter ramlade den på i hyfsat tempo. Däremot ska jag villigt erkänna att när slutet kom, och jag blev påmind om att detta blott är en första del, så blev jag lite matt. Fasen vet om jag kommer att mäkta med ytterligare 140+ minutrar av explosioner, vrålande motorer, flygande bilar och Jesus Vin Diesel.

Bakom kameran står den här gången fransosen Louis Leterrier och det känns väl rätt rimligt att plocka någon med erfarenhet från Transporter-serien. Själv är jag dock mest bekant med Leterrier från Dark Crystal-serien på Netflix som jag också tyckte oväntat mycket om. En viss vana vid fantasi och det fantastiska är förstås inte heller helt fel när det kommer till F&F-seriens tionde del.

VSB: Efter Rom-debaclet förfasas nyhetsutsändningar över hela världen, men påpekar också att “No human lives were lost” vilket framstår som fullkomligt barockt för oss som just bevittnat förödelsen. Samtidigt tvekar inte filmen att ta livet av ett otal underhuggare, bara de går åt i närstrider eller råkar sitta i exploderande bilar.

Även om Fast X bara visar glimtar av Dwayne Johnson finns här nog med bisarrt och närmast overkligt stora muskelmän för att fylla ett menageri. Det säger kanske något att Vin Diesel framstår som direkt spenslig i förhållande till snubbar som Jason Momoa, John Cena och Alan Ritchson.

Det är Momoa som fått äran att gestalta Dante Reyes och även om jag inte är helt övertygad om att det är en skurkroll som funkar till 100% i den här serien ska ingen skugga falla på Momoa. Han tar verkligen i från tårna och verkar dessutom ha riktigt roligt på kuppen. Att han klarade av den typen av humor eller självdistans eller vad man nu ska kalla det hade jag faktiskt inte förväntat mig. Samtidigt skulle jag allvarligt vilja ifrågasätta rollfigurens förmåga (för såväl planering som ekonomi) att iscensätta alla dessa intrikata hämndplaner som inte sällan bygger på sekundprecision – här faller vi återigen över i det osannolikt fantastiska.

Fast X största behållning var nog ändå Momoa. Tokerierna som reserverades för Ludacris, Tyrese Gibson, Sung Kang och Nathalie Emmanuel var mest tröttsamma. Men för all del, filmen innehåller ju också ett barn, Leo Abelo Perry, som inte alls var lika outhärdlig som han hade kunnat vara.

***

Jag avslutar med en sista nickning till Shinypoddens filmskola som initierade en omtitt på cirkus 200 minuter belgisk hemmafruvardag. Min redan publicerade text om Jeanne Dielman finns här. Om du är nyfiken på att höra mig lägga ut texten ännu mer om ”världens bästa film” tillsammans med Henke och Måns, klicka här. Henke har dessutom också jobbat dubbelt och skrivit en revy på bloggen Fripps filmrevyer

L’une chante l’autre pas (1977)

alt. titel: Den ene synger, One Sings, the Other Doesn’t

Filmskaparen Agnès Varda var inte rädd för att skylta med sina principer, vare sig i film eller handling. Innan 1974 var abort helt olagligt i Frankrike. En bidragande orsak till att en lagändring i det avseendet kom till, var 1971 års “De 343:s manifest”. På initiativ av Simone de Beauvoir intygade här 343 mer eller mindre kända kvinnor att de genomfört aborter. I lagens ögon var de därmed brottslingar. En av dessa var Varda.

Så det är alltså i någon mening sin egen historia filmskaparen beskriver i filmen L’une chante l’autre pas. Den unga Pauline och den något äldre Suzanne är vänner i 60-talets Paris. Pauline bor fortfarande hemma hos mamma och pappa, medan Suzanne lever med fotografen Jérôme. Tyvärr är Jérôme en sann Konstnär i den meningen att han tar foton som ingen vill köpa. Det finns alltså väldigt lite pengar till honom, Suzanne och deras två barn. Och nu är Suzanne ännu en gång gravid. Pauline ljuger för sina föräldrar om en icke-existerande körresa och ger pengarna till Suzanne för att hon ska kunna åka till Schweiz för en abort.

Tio år senare stöter de på varandra igen av en ren slump. Nu kallar sig Pauline “Pomme” (äpple), är ihop med iranske studenten Darius (som hon träffade på en abortresa till Amsterdam) och försöker försörja sig på att sjunga med diverse mer eller mindre radikala kvinnogrupper. Suzanne har i sin tur startat ett familjeplaneringsstöd för kvinnor i sin hemstad. Därmed är det kanske inte så märkligt att de stöter ihop på en demonstration för aborträttigheter. Vi får sedan fortsatt följa de två, som håller kontakten via vykort, under ett antal kommande år.

Jag kan inte påstå att jag har någon särskilt utmejslad relation till Agnès Varda. Det enda jag visste, innan jag satte mig ned med dagens film, var att regissörens mer kända Cléo de 5 à 7 är den franska nya vågen-film som jag tyckt minst illa om.

Och jag ska väl inte heller påstå att L’une chante l’autre pas levererade någon storslagen filmupplevelse. Inte sällan får jag exempelvis intrycket av att skådisarna är så upptagna med att komma ihåg sina egna repliker att “dialoger” framstår som allt annat än det. Plus att de låter rejält stolpiga.

Framförallt var väl filmen intressant som ett tidsdokument, vilket dock presenteras i ett backspegelsperspektiv eftersom en hyfsat stor del av handlingen utspelas innan 1977. Men det är lätt att låta sig luras av den inte sällan dokumentära stilen, vilken Varda gärna blandar med mer poetiska eller kanske till och med drömska inslag. Filmen blir i slutänden en märklig blandning mellan dokumentär och drama, men det känns åtminstone som ett högst medvetet val från Vardas sida.

Syftet som antyds i titeln L’une chante l’autre pas kan jag också tycka är sympatiskt – Pomme och Suzanne skapar ett grundmurat systerskap trots att de egentligen är rätt olika. Jag uppfattar att Varda vill peka på det alla kvinnor ändå har gemensamt, oavsett hur olika de kan synas på ytan. Och i Vardas ögon sätter bland annat abortfrågan fingret på denna gemenskap. Det är viktigt för alla kvinnor att ha rätten till sin egen kropp.

Att denna rätt sedan bland annat artikuleras genom att Pomme och hennes kompisar uppför amatörmässiga skådespel, spelar tamburin och sjunger sånger om kvinnokampen (“Mon corps est à moi”) får kanske kritas upp på det smått rörande tidsdokumentkontot. Inte minst som de gärna gör allt detta inför storögt stirrande eller bistra byinvånare på franska landsbygden. De här scenerna är faktiskt ganska roliga i sin enorma kontrast. Huruvida humorn är medveten eller omedveten låter jag vara osagt.

Pommes olika sånger gav mig ändå en entusiasmerande kick i efterhand. Vid ett par tillfällen reflekterade jag nämligen över att de påminde en hel del om sångerna i Jaques Demys musikaler Les parapluies de Cherbourg och Les demoiselles de Rochefort. Först när jag läste på i efterhand visade det sig att Varda varit gift med Demy i nästan 30 år!

L’une chante l’autre pas är tillägnad Vardas egen dotter Rosalie, vilken också spelar Suzannes dotter Marie i slutet av filmen. Det är ett tillägnande som känns rimligt – Varda bör ha skrivit under det där manifestet 1971 för att efterkommande kvinnor inte skulle behöva befinna sig under samma förtryck som hon själv gjorde. I det avseendet lyckas faktiskt filmen föra fram sitt budskap utan att vara alltför pekpinneartad, sannolikt för att det förs fram genom så pass olika vektorer som Pomme och Suzanne.

Så höga poäng för det feministiska perspektivet. Detsamma gäller det, för den här perioden, så omhuldade kollektivet – “une vraie famille”. Själv kände jag hur jag fick ångestpåslag av blotta tanken på att befinna mig i en sådan miljö. För en tittare anno 2023 är det dessutom svårt att undgå att notera att det sker exakt noll slöj-problematisering när Pomme följer med Darius till Iran. Det var uppenbarligen en icke-fråga i det här sammanhanget. Men man kan kanske inte tänka på allt som filmskapare. Och i rättvisans namn spelades filmen in innan den islamiska revolutionen 1979.

Stort tack till Shinypoddens filmskola som var hela anledningen till att jag såg tidsdokumentet. Om du är nyfiken på att höra mig lägga ut texten ännu mer om dagens film tillsammans med Henke och Måns, klicka här. Henke har dessutom också jobbat dubbelt och skrivit en revy på bloggen Fripps filmrevyer

Misshandlingen (1969)

alt. titel: Assault and Battery

“En fiktiv film som skildrar en faktisk verklighet”. Det är den programförklaring som regissören Lars Lennart Forsberg (vid den här tiden kallad Lasse Forsberg) fäster vid sin spelfilmsdebut. Manusmässigt är filmen ett knytkalas, emedan alla skådespelare “står för sina egna texter”. Ingenmanslandet mellan fiktion och dokumentär förstärks ytterligare av att de huvudsakliga rollfigurerna har samma förnamn som sina skådespelare.

Å ena sidan har vi Björn Granath och Berit Persson som Björn och Berit. Björn är socialist. Berit jobbar på kemtvätt. Hon undrar om 900 bagis på postsparbanksboken gör henne till kapitalist. Han (som sannolikt är rätt sugen på att få ligga) lugnar henne med att hon inte tillhör den stora Fienden, utan är en hederlig löntagare och därmed en av de utsugna. De ligger. Varefter Berit prompt säger upp sig från sin utsugande löntagarfälla och flyttar in hos Björn för att få ekonomin att gå runt, en utveckling han sannolikt inte räknat med. Särskilt inte som han får med Berits enorma Monstera-planta på köpet.

Å den andra sidan har vi Björns kompis, den ännu hårdare vänstervridne Knut. Knut brinner så hett för proletariatets underläge att han ger en vilt främmande Jaguar-förare på käften. Varför? Jomen, bilen är ju ett produktionsresultat av Knuts egen arbetarklass. Alltså är den egentligen hans. I alla fall definitivt inte tillhörande en del av korken som hindrar den sociala och ekonomiska mänskliga frigörelsen!

I och med denna käftsmäll hamnar dock Knut på det småborgerliga kontroll-samhällets radar och det är enligt Misshandlingen början till slutet. I ett samhälle som synes helt oförmöget att hantera en (förvisso överdrivet och handgripligt) politiskt engagerad individ finns ingen annan utväg än att förpassa någon som Knut till sluten psykvård med diagnosen ”psychopathia”.

Jag måste erkänna mig helt obekant med både Misshandlingen och dess regissör innan denna titt. När jag läser på i efterhand framhålls den som närmast ett portalverk, en film som på egen hand “stoppade mer eller mindre idén om sociopatsjukhus”. Berit får “Sociopatutredningen” i hemläxa av Knut som säger att det är lika bra att läsa på eftersom den är ett bevis för ett samhälle som kan bli farligt för sådana som han och hon om de inte “passar sig”.

De samtida kritikerna tycks även de ha varit imponerade. Själv måste jag erkänna att jag har lite svårt att betrakta Misshandlingen losskopplad från de dryga 50 år som hunnit gå sedan tillblivelsen. Knut får i filmen anledning att fundera på hur mycket som hänt under de 50 år som föregick slutet av 60-talet och kanske det är Misshandlingens främsta arv? En drastisk påminnelse om hur otroligt mycket som kan hinna hända på ett halvt sekel?

Att Forsberg fick en Guldbagge för sin “kontroversiella analys” framstår som direkt skrattretande, eftersom analysen i mina ögon synes remarkabelt icke-kontroversiell. Anno 2023 framstår inte minst Knuts orerande om proletariat och småborgerlighet som gammal skåpmat. Det jag mest av allt ser i hans relation med den svenska byråkratvården är en ålderstigen toxisk maskulinitet, vilken inte ser någon som helst problematik i att ge en meningsmotståndare på käften. Som med den kvinnliga psykiatrikern börjar lägga ut texten om sexuell förnekelse och påföljande våldtäktsfantasier. Men även Björn framstår som en relativt ensidig typ eftersom han raskt tröttnar på sin Berit när hon (och hennes växter) börjar vara ett allt för stort störningsmoment i hans läsning av Ord&Bild. I rättvisans namn ska dock sägas att han får på pälsen av Knut som observerar att Björn ju också måste uppfostra proletariatet, inte bara ligga med dem.

Misshandlingen var i och för sig ett intressant tidsdokument, men ett som samtidigt bekräftade i princip varenda fördom jag någonsin hyst om denna revolutionära period. Som filmisk upplevelse var filmen däremot ingen större höjdare om jag ska vara ärlig. Jag saknar ett mer genomtänkt grepp när det gäller överlappet mellan verklighet och fiktion, det dokumentära och det påhittade. Men även det passar i någon mån in på mina förutfattade meningar om 60- och 70-talens ”upproriska” filmskapande.

Stort tack till Shinypoddens filmskola som var hela anledningen till att jag såg tidsdokumentet. Om du är nyfiken på att höra mig lägga ut texten ännu mer om dagens film tillsammans med Henke och Måns, klicka här. Henke har dessutom också jobbat dubbelt och skrivit en revy på bloggen Fripps filmrevyer

Troll (2022)

Det blev hart när omöjligt att undvika en titt på den norska Netflix-snackisen Troll, särskilt som jag blev genuint förtjust i found footage-föregångaren Trolljegeren (den förra dock regisserad av André Øvredal, medan dagens film är signerad Roar Uthaug). Det var en pigg och påhittig produkt, som utnyttjade found footage-greppet optimalt och samtidigt skapade en underhållande kombo av nordisk folktro och modern byråkrati.

The Batman (2022)

Ok, hänger ni med nu? Adam West, Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale, Ben Affleck. Och så nu då, Robert Pattinson. En ganska celeber skara som den före detta glittervampyren (en roll som Pattinson i rättvisans namn kämpat ganska hårt för att komma ifrån) kan sälla sig till.

The King’s Man (2021)

alt. titel: The King’s Man – The Beginning, The King’s Man: Première mission, The King’s Man – Le origini, The King’s Man: La primera misión

Hertigen av Oxford har under det tidiga 1900-talet gjort en Röda Nejlikan. Eller en Zorro alternativt Bruce Wayne, om man föredrar något modernare referenser. Utåt sett hårdnackad pacifist, till synes ointresserad av att blanda sig i politiska spörsmål. Men i hemlighet bedriver han en avancerad underrättelseverksamhet tillsammans med underhuggarna Polly och Shola, ety man kan inte lämna så viktiga sysslor som avstyrande av världskrig till politikerna.

Nightmare Alley (2021)

alt. titel: La fiera delle illusioni – Nightmare Alley, El callejón de las almas perdidas

Eftertexterna till Guillermo del Toros Nightmare Alley rullar till tonerna av Hoagy Carmichaels Stardust från 1927. Ett sällsynt välfunnet örhänge, för vad är väl framgång och lycka mer än stjärnestoft? Något efemärt och flyktigt, inte sällan en ren illusion. Och ingen vet det bättre än Stanton Carlisle.

Dune: Part One (2021)

alt. titel: Dune

När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.

Eternals (2021)

På förekommen anledning från bloggkollegan Henke vid Fripps filmrevyer som inte alls såg med blida ögon på denna senaste Marvel-film.

***

Det var en gång snälla Autobots som var tvungna att skydda mänskligheten från onda Decepticons… Neh, vänta förresten, detta är ju en heeelt annan historia! Vi börjar om:

The Birds (1963)

Än en gång har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har som vanligt redan också avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.

***

alt. titel: Fåglarna, Fuglene, Die Vögel, Les oiseaux, Los pájaros, Alfred Hitchcock’s The Birds

Advokaten Mitch Brenner kan det här med att ragga kvinns. I alla fall på 60-talet när det fortfarande var en vinnande strategi att ragga på kvinns genom att vara ganska oskön mot dem. Han får på detta sätt societetsdonnan Melanie Daniels på kroken genom att ställa intrikata fågelfrågor som han vet att hon inte kan besvara för att därefter avslöja att han starkt ogillar lättingar som hon.