You are currently browsing the tag archive for the ‘Fripps filmrevyer’ tag.

Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

alt. titel: Unga kvinnor

Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…

Det är författarlektionen som den unga Jo March får sig till livs samtidigt som hon säljer sin novell till redaktören Mr. Dashwood. En klart mer matnyttig lektion i hennes ögon än den stammande kritik som pensionatsvännen Friedrich Baher försöker föra fram. Han har nämligen mage att antyda att Jos historier är lite för lättviktiga, lite för fokuserade på ren underhållning.

Jo, som har ett eldfängt temperament, svarar emellertid att den ärade professor Baher är ”a pompous blowhard” och sedan är den vänskapen över. Tillfälligtvis i alla fall. För som Little Women lär oss är Jos vredesutbrott sällan särskilt långvarig och hon ångrar alltid sitt stormiga humör bittert efteråt. Då är det ju tur att den älskade Marmee finns tillhands och kan berätta att hon var precis likadan när hon var yngre.

Då var det alltså dags för klassikeradaption där Greta Gerwig hållit i både taktpinnen och manuspennan. För ett par år sedan blev Gerwig Oscarsnominerad för Lady Bird, en helt ok coming of age-indie. Och så nu Little Women (även den en coming-of-age-historia) som också fått ett gäng Oscarsnomineringar slängda efter sig. Fortsätter Gerwig i den här riktningen undrar jag vart det ska sluta, för banne mig vad det här var bra och trevligt och mysigt och alla möjliga andra fina saker jag kan komma på att säga.

Den största risken klassikeradaptioner löper, särskilt när de dessutom blir påkostade kostymfilmer, är att det hela tenderar att bli en smula stelt och teatraliskt. Men skådisprestationerna, i kombination med Gerwigs manus, räddar 2019 års Little Women undan det slukhålet. Ok, så Emma Watsons Meg är kanske inte världens mest trovärdiga tvåbarnsmor eller Florence Pughs Amy den mest övertygande tolvåringen rent utseendemässigt. Men trots sådana invändningar tycker jag att både dialog och händelseutveckling flyter naturligt. Replikerna trillar lätt och ledigt från allas läppar utan att låta vare sig ålderdomliga eller märkligt moderna. Jag köper till och med känslan (om än inte uppenbarelsen) av Amys hysterigråtande skam och rädsla efter att ha hamnat i onåd hos skolläraren. Yep. Florence Pugh is that good.

Gerwig har också valt att inte berätta sin historia kronologiskt från start till mål. Istället hoppar den fram och tillbaka mellan nutid, när flickorna är mer eller mindre vuxna, och dåtid, när de alla fortfarande levde i den lilla staden Concord och fadern Robert var frånvarande på grund av det amerikanska inbördeskriget. För min del är det en framställning som funkar betydligt bättre än jag hade vågat tro för den här historien. Knepet ger ytterligare ett lager av bitterljuv nostalgi och sorg till en (förhållandevis) idyllisk, men förlorad, barndom när både vi i publiken och flickorna själva (särskilt Jo) ser tillbaka på en mer sorglös tid. Barndomsskildringen blir av naturliga skäl inte lika rosenskimrande när vi vet vad som väntar runt hörnet.

Men visst finns här också ett icke föraktligt mått av idyll, rosiga kinder och mys. Gerwig låter oss tjuvkika in i det lilla hemmet i Concord som i ett underbart tittskåp. Kameratekniken som gör oss delaktiga i systrarnas glada tjatter och pysslande med teaterpjäser eller handarbete. Jämfört med dåtidens intimitet är nutiden snarare imposant och vackert komponerad. Det gäller förstås särskilt Amys del av historien eftersom hon för tillfället befinner sig i Paris. Men spatserande parkpar och tjusiga herresäten kan ändå inte tävla med vare sig känslan eller ljuvligheten i den enkla scenen mellan Jo och Beth på stranden (jag gissar att ett tack för den även ska gå till den franske fotografen med det übercoola namnet Yorick Le Saux).

Trots allt jag nu sagt om manus, atmosfär och utseende (plus ett fullkomligt förtjusande score av Alexandre Desplat) måste jag ändå komma tillbaka till detta med Little Womens skådespelare. Av de två jag redan nämnt är det ingen tvekan om att Pugh, med sin fascinerande mörka stämma, vida överglänser Watson. Men hennes Amy får svår konkurrens från Jo, där Gerwig lockat ännu en finfin rolltolkning från Saoirse Ronan. Jag kan inte bli annat än förtrollad av Ronans andäktiga ansiktsuttryck när hon sitter böjd över sitt skrivarbete eller en bok. I sammanhanget hamnar Eliza Scanlens Beth lite i skymundan, men så hon också berättelsens minst tacksamma personlighet.

Margaret ”Marmee” March spelas av Laura Dern och jag hade av någon anledning aldrig kunnat föreställa mig att hon rent utseendemässigt skulle kunna passa så bra i en historisk film. Meryl Streep visar att hon utan att snubbla kan kliva rakt in i exakt samma bitska tantroller som för tio eller femton år sedan skulle ha spelats av Maggie Smith eller Judi Dench. Timothée Chalamet gör inte heller bort sig i rollen som grannen Laurie även om han nästan känns lika osannolik i vuxen ålder som de kvinnliga skådespelarna gör som flickor. Den ende som inte alls funkade för min del var Bob Odenkirk som den gode fadern och pastorn Robert March (Saul Goodman, I blame you !).

Författaren Louisa May Alcott själv förblev ogift till sin död 1888 och det finns goda anledningar att tolka både Little Women och Jo som relativt självbiografiska. Men ni minns väl redaktören Mr. Dashwoods råd till Jo i början? Altaret eller graven. Gerwig försöker komma undan den här lilla stötestenen genom att i sista sekunden lägga in en metanivå i sin berättelse. För min del var den inte särskilt störande, men rent logiskt gav den tyvärr upphov till några onödiga frågetecken.

Alcotts bok har med rätta blivit en klassiker, främst på grund av sin, för tiden, realistiska bild av flickor och systerskap. Gerwigs manus har klokt nog valt att tona ned de vassaste religiösa pekpinnarna och istället lyft fram kvinnoperspektivet. Här ges publiken möjlighet att påminnas om att den idylliska dåtiden i många avseenden faktiskt inte alls var särskilt idyllisk, att det trots det fanns kvinnor som inte ville nöja sig med sin av samhället tilldelade roll samt eventuellt känna en viss tillfredsställelse över att kvinnor åtminstone inte längre är mäns egendom. Nu är bara frågan om filmen Little Women anno 2019 ska bli lika mycket av en klassiker som den litterära förlagan.

Little Women var en av de filmer som årets Stockholm filmdagar bjöd på. Det tackar jag förstås för. Likaså
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Snacka om film!

Det börjar redan dra ihop sig till Oscars-säsong, så det är väl lika bra att bränna av det krut jag har liggande. Först ut en film som är nominerad till en hel hög med kategorier. Top notch, Taika and team!

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.

Men inte ens Adolf kan hjälpa att Jojo på Jungvolk-lägret får öknamnet ”rabbit” när han inte vill vrida nacken av en kanin, trots att han bedyrat att han älskar att döda i führerns namn. För att upprätta sin sårade stolthet är Jojo, med Adolfs benägna hjälp, en smula oförsiktig med en handgranat och måste tack vare skadorna vara borta från skolan en längre tid.

För att ha något att göra hjälper han det lokala partiet i den lilla staden Falkenheim att sätta upp propaganda. Men även med det arbetet inräknat är han är ensam hemma mer än vanligt på dagarna. En dag hör han ett märkligt ljud från sin döda systers rum…

Jag följer Taika Waititi på Twitter där han bland annat, med lite avancerad matematisk extrapolering, kom fram till att Jojo Rabbit blivit nominerad till ungefär 100 BAFTA:s. Riktigt så enormt fantastisk är kanske inte filmen, men även utan alla hyllningar var den en given titt för min del. Min kärlek för What We Do in the Shadows är tillräckligt stor för att ta allt den mannen gör in blanco.

Men nu är det kanske dags att låta Jojo Rabbit dela den kärleken, för visst höll filmen för hajpen. Här visar regissören (och manusförfattaren, men efter en förlaga) att han inte bara kan göra väldigt roliga filmer utan också införa ett balanserat allvar i dem. Det fina med Jojo Rabbit är att filmen (i alla fall i mina ögon) inte på något sätt trivialiserar det hemska den försöker berättar om. Istället ger Waititis film (det ibland närmast uttjatade) ämnet andra världskriget och förintelsen ytterligare andra dimensioner tack vare sin komiska framställning. Den får oss att skratta åt eländet samtidigt som vi aldrig tillåts glömma tragiken.

Särskilt när det gäller den typen av extremt allvarliga ämnen är det förstås också tacksamt att använda sig av barnskildringar. I likhet med exempelvis The Boy In the Striped Pyamas öppnar sig helt andra möjligheter att berätta om väldigt otäcka saker på ett ganska lättsamt sätt, när vi får se dem ut barnets perspektiv.

Kriget har påverkat Jojo starkt på det privata planet eftersom hans pappa är försvunnen. En feg usling till desertör enligt de äldre pojkarna på Jungvolk-lägret. Därför är det också ganska uppenbart att Jojos relation till sin fantasi-Hitler handlar om att skapa både ett faderssubstitut och en kompis. Allt eftersom Jojo hittar bägge delarna i verkligheten blir Adolf, de få gångerna har dyker upp, bara tjurigare och tjurigare.

Eftersom det bara är Jojo och hans mamma Rosie kvar, har de ett nära förhållande med varandra. Samtidigt har de ibland svårt att komma överens med tanke på att Jojo brinner för nazismen och führern (”I’m massively into swastikas”) medan Rosie ser fram emot när de allierade kommer att rulla genom stan. Men inte ens mot krigsslutet var det särskilt säkert att vara öppen motståndare till partiet, vilket Rosie och Jojo får erfara.

Det har tydligen förekommit en del kritik mot Jojo Rabbits budskap. Dels att filmen i någon mening exploaterar förintelsen och dess offer (bland annat genom att vara allt för lättsam) i syfte att en vit, tysk pojke ska få bli en bättre människa. Dels att det i dagens klimat är oklokt att få det att framstå som att det kan finnas ”goda nazister”.

Själv har jag svårt att se relevansen i dessa invändningar. Den judiska flickan Elsa (som alltså är den som gömmer sig i systerns rum) är inte en endimensionell pappfigur. Hon uttrycker förvisso många av de illvilliga judiska stereotyper som grasserat genom historien, men jag tolkar det som ett försök att både driva med och skrämma Jojo. Och poängen med exempelvis Jojos förändring under filmens gång är att han i slutänden inte blivit en ”god nazist” utan upphört att vara nazist helt och hållet.

Det är lätt att tycka om både Jojo och hans film. Utan att det blir några större åthävor av det är stilen så mycket mer än bara dokumenterande, här och var glimtar det till av vackra kompositioner och hjärtskärande symbolik. Humorn är ständigt närvarande, ofta väldigt rolig samt inte sällan bitande satirisk. Men mitt i allt detta kommer det scener, vilka blir rejält chockartade i all sin lågmäldhet.

Rollbesättningen är otroligt välfunnen där Sam Rockwell mer eller mindre får reprisera sin roll från Three Billboards… Fast ganska mycket roligare, då. Han flankeras av en Rebel Wilson, vars Fräulein Rahm har fött 18 barn för fosterlandet, och en hotfullt lång Gestapoagent i form av Stephen Merchant. Mycket humor hittar vi också hos lille Archie Yates som spelar Jojos saklige kompis Yorkie.

Mer nedtonade, men inte mindre njutbara, prestationer kommer från Scarlett Johanssons Rosie och Thomasin McKenzies Elsa. I centrum står förstås dock Roman Griffin Davis som Jojo, ett av de där skådespelande barnen som är obegripligt naturliga i sitt skådespeleri. Och så ska vi inte glömma regissören själv som av naturliga skäl reserverat den bästa rollen för egen del. Vem hade kunnat tro att en nästan 400-årig vampyr skulle passa så bra i en Hitler-mustasch?

Eftersom Jojo Rabbit visades på Stockholms filmfestival är det många som redan hunnit hugga den:
Movies-Noir
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Snacka om film!
Filmitch

alt. titel: Sabotör, Mennesker bag din ryg

Barry Kane är på flykt undan polisen och förföljer samtidigt mannen som kan bevisa hans oskuld. Barry uppfyllde nämligen sin krigsplikt genom att arbeta på Steward Aircraft Works när fabriken drabbades av ett lömskt sabotage som tog livet av Barrys kompis Ken. Nu misstänker man att Barry var ansvarig för illdådet medan flyktingen är helt säker på att den skyldige istället är mannen han och Ken stötte ihop med strax innan den fatala branden. Jag menar, vem har råd att gå runt och tappa 100 dollar-sedlar till höger och vänster?!

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaMan kan väl hoppas att regissören Michael Angelo Covino har en bättre relation till medmanusförfattaren Kyle Marvin än deras namnen Mike och Kyle i The Climb. Filmen bygger på Covino och Marvins kortfilm med samma namn från 2018. Utifrån IMDb:s kortfattade beskrivning skulle jag gissa att föregångaren förvandlats till den långa och sugande cykelstigningen på en fransk, slingrande bergväg i långfilmens inledning.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaSom vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.

Läs hela inlägget här »

Sista listan ut. Längre fram än till 2015 har jag svårt att ta mig eftersom det känns som om jag fortfarande saknar allt för många filmer. Påfyllning av åren kommer väl dock vad det lider. Och imorgon kickar årets Halloween-tema igång! På återseende då.

***

10. Jupiter Ascending
Jag såg denna bespottade film inte bara en, utan två, gånger och älskade den bägge gångerna. Helt jäkla utflippad både vad gäller design, historia och rollfigurer. Men Channing Tatum i vargöron och raketboots i all ära, detta är Mila Kunis film!

”Are those flying boots?”

9. Spotlight
Dagens nyckelord är “gedigen”. Både när det gäller det filmiska hantverket och för att den beskriver ett journalistiskt grävjobb som det inte finns mycket utrymme kvar nu för tiden. Läs hela inlägget här »

Man on FirePå 80-talet förekom det en hel del kidnappningar i Italien. Så pass många att de började leta sig in i populärkulturen. Jockeydeckarförfattaren Dick Francis publicerade exempelvis 1983 The Danger, en roman där huvudpersonen arbetar som anti-kidnappningskonsult och bokens första kidnappningsraffel utspelas i Bologna. Tre år tidigare, 1980, kom britten Philip Nicholson (under pseudonymen A.J. Quinnell) med Man on Fire, den första romanen om föredetta främlingslegionären Creasy (en gestalt som tydligen blivit omåttligt poppis i Japan på grund av sin ronin-liknande karaktär).

Man on Fire var aktuell för filmatisering 1987 och även om Tony Scott då var påtänkt som regissör gick jobbet i slutänden till den mer erfarne fransmannen Élie Chouraqui. Men ser man på, knappt 20 år senare fick Scott chansen igen och han högg tag i projektet med liv och lust. Läs hela inlägget här »

Jag har idag den stora äran att få haka på bloggkollegorna Fripps filmrevyer och Movies-Noir i deras projekt ”52 Directors”. Rubriken är egentligen ganska självförklarande – en gång i veckan under hela 2019 postas ett inlägg ägnat åt en specifik regissör. Fem (favorit)filmer listas för den aktuella regissören och hittills har herrarna hunnit avhandla exempelvis Ridley Scott, Ron Howard, David Lynch och Charlie Chaplin.

kurosawa pic

Läs hela inlägget här »

10. Hemkomsten
Lågmält och finstämt från variationsrike veteranen Zhang Yimuo om kulturrevolutionens efterdyningar.

”The objective of any form of art is not political. I had no political intentions. I am not interested in politics” (Regissör Zhang Yimuo om att vara filmskapare i Kina)

9. Boyhood
Här kan vi börja snacka filmiskt experiment! Richard Linklater har tagit fyra skådisar och låtit dem utvecklas i tangentens riktning under 12 år. Trovärdigt och vardagligt om barn-föräldrarelationer. Läs hela inlägget här »

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Ida
Det är Polen, det är svart-vitt, det är 60-tal. Och ändå tyckte jag mycket om nunnenovisen Idas resa i sökandet efter vad som hänt hennes föräldrar under andra världskriget. Ibland händer det!

“Do you have sinful thoughts sometimes?”

Ida, with Dawid Ogrodnik and Agata Trzebuchowska

9. Återträffen (NY)
Trots att jag inte är riktigt säker på att jag och Anna Odell kommer särskilt bra överens var Återträffen ändå ett intressant filmiskt och berättande experiment. Vem vill bli kallad för mobbare? Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Ebervall & Samuelson, Florence Stephens förlorade värld
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg