You are currently browsing the tag archive for the ‘Monster’ tag.

alt. titel: Dr. Yogami från London

Det är väl lika bra att inleda årets tema med ett rejält fusk? Dagens film är inte mer engelsk än att vi får se en entré till ”London Zoo” samt lite dimmiga ”London”-gator. Men jag kunde inte motstå frestelsen att inkludera vad som möjligen bör betraktas som alla varulvsfilmers ursprung.

***

Werewolf of LondonDen världsberömde botanisten Wilfred Glendon gör två kardinalmisstag när det kommer till att delta i en skräckfilm. Dels befinner han sig på främmande mark i jakt efter en sällsynt blomma (Mariphasa lupina), dels väljer han att bortse från både lokalbefolkningen och en vit mans varningar att inte besöka dalen där blomman enligt legenden ska växa. En dal som ska vara full av demoner…

Nå, Dr. Glendon skulle naturligtvis inte vara den rationelle vetenskapsman han är om han inte högaktningsfullt struntade i sådana vidskepelser. Men precis när han hittat den eftertraktade blomman blir han anfallen av ett vilt djur. Det är emellertid ingen dödlig attack och innan vi vet ordet av är han tillbaka i London och experimenterar hejvilt med sin botaniska trofé (experiment som främst tycks gå ut på att han försöker få den att växa under artificiellt skapat månljus).

Han är så till den milda grad upptagen att hustrun Lisa knappt ser röken av sin bättre hälft. Är det då så konstigt att hon, istället för att sitta hemma och rulla tummarna, börjar umgås allt mer med barndomsvännen Paul som är på tillfälligt besök? Förutom Lisa uppskattar inte heller Dr. Glendon att bli störd av den mystiske Dr. Yogami som kommer med förtäckta antydningar om tidigare bekantskap i Tibet och de effekter som Mariphasa-blomman lär ha på varulvar.

I Universals monster-kronologi går det snabbt att konstatera att Werewolf of London låg klart före den mer berömda The Wolf Man med Lon Chaney Jr. Däremot låg den efter såväl Dracula som Frankenstein och jag inbillar mig att jag kan se arv från bägge dessa berättelser när det är dags för varulven att få sina femton minuter i rampljuset. Som redan konstaterats i tidigare Halloween-teman (främst 2011 och 2013) bygger varulvsfilmerna, till skillnad från just Dracula och Frankenstein, inte på någon tydlig litterär förlaga och det stod alltså manusförfattarna fritt att plocka in varjehanda element som skulle kunna funka.

(Det här med en förlaga är dock så pass intressant att det kan vara värt med en liten utvikning. 1933 publicerades nämligen The Werewolf of Paris av en man vid namn Guy Endore. Eftersom den blev en bästsäljare OCH Endore faktiskt jobbade för Universal Studios verkar det osannolikt att man kunde förbise dess existens när det var dags att göra dagens varulvsfilm. Det känns också rimligt att titeln Werewolf of London valdes för att likna något som publiken redan var välbekant med (det vill säga Paris-motsvarigheten). Trots det skrevs alltså en helt ny historia för denna film och det skulle dröja ända till Hammers The Curse of the Werewolf innan någon plockade upp Endores historia. Slut på utvikning.)

Nå, för att återkomma till influenserna från tidigare skräckberättelser i Werewolf of London. Jag tycker att huvudrollsinnehavaren Henry Hull har fått klart Dracula-liknande drag i sitt mörka hår med tydligt markerade vikar. Dr. Glendon ådrar sig också sin smitta (eller förbannelse eller vad man nu väljer att kalla det) i det farliga Utlandet. Vampyren och varulven påminner dessutom om varandra i så måtto att de är ljuskänsliga och nattjagande kreatur, vilka utövar ett enastående inflytande över vanliga vargar (yay, London Zoo!). Plus att de sägs ha en särskild dragning till att döda den de mest håller av.

Nu var inte just Robert Louis Stevensons dualitetsmonster Dr. Jekyll/Mr. Hyde en del av Universals laguppställning men visst känner vi igen den farliga splittringen av identiteter, där det kontrollerade Överjaget aldrig har en snöbolls chans i helvetet mot det drift-drivna Detet. Och trots att det inte finns någon som helst anledning för en botanist att pyssla med elektricitet skulle Dr. Glendons laboratorium lika gärna ha kunnat tillhöra Victor Frankenstein, fullt som det är av blixtrande apparater och rykande kolvar (plus en slags bildtelefon!).

Jag kan tänka mig åtminstone tre anledningar till att The Wolf Man i den historiska backspegeln blivit mer välkänd än Werewolf of London. Dels blev sminkören Jack Pierce denna gång tvungen att skala ned sin ursprungliga varulvsdesign med jakhår och hela baletten, vilket innebär att Dr. Glendons förvandling främst ger honom en kullrig panna och ett sjujäkla underbett. Dels lyckas inte dagens film skapa en varulvsmytologiskt sammanhang på samma sätt som sin efterföljare.

Dessutom har Werewolf of London valt att under stora delar av filmen gå den humoristiska vägen. Dels har vi Lisas prilliga faster Ettie som är begiven på fester, alkohol och insisterar på att kalla Werner Olands Dr. Yogami för Dr. Yokohama. Dels har vi tanterna Mrs Whack och Mrs Moncaster som, med tanke på att Glendon bara hyr ett rum av en av dem, får ett närmast märkligt stort utrymme. Det luriga är att bägge dessa humoristiska element faktiskt är ganska underhållande i sig men de stjäl så klart uppmärksamheten i allt för hög utsträckning från Dr. Glendonds vedermödor.

Werewolf of London rusar på i en jäkla fart och är faktiskt klart mer underhållande än sin efterträdare, The Wolf Man. Inte minst för att Henry Hull har ett betydligt bättre grepp om sin rollfigur än Lon Chaney Jr. Samtidigt tar historien lite väl många genvägar och har lite väl många utvikningar för att vara i närheten av någon toppbetyg.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

KongHelikopterskvadronen Sky Devils hade sett fram emot att få komma hem igen efter ett traumatiserande Vietnam-krig. Men då hade de inte räknat med den driftige Bill Randa som sett till att de istället ska tillhöra honom och hans ärende på Skull Island. USA:s nymornade satellitprogram har nämligen lyckats lokalisera den mytomspunna ön och dessutom identifierat en lucka i de massiva stormmoln som ständigt omger den. Lockelsen från ”one of the last unchartered areas on the earth” är stark och de enda som kan ta sig fram är Sky Devils.

Läs hela inlägget här »

Godzilla IIalt. titel: Godzilla II: King of the Monsters

I Monsterverse gömmer Antarktis isar något helt annat än X-Files-iga rymdskepp. Men det är ändå mindre skillnad mellan de två världarna än man kanske skulle kunna tro. I bägge fallen finns det nämligen organisationer som är mycket intresserade av att se till att det som finns infryst i isen fortsätter att vara en väl bevarad hemlighet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: A Woman’s Face

Vad är det som får guvernanten Anna Paulsson att rycka till som om någon kört in en strumpsticka i skinkan på henne? Ingenjör Harald Berg (komplett med golfbyxor, rutiga strumpor samt en prydlig liten tjusarmustasch) försöker ju bara skämta lite med den unga kvinnan genom att kalla henne ”bedragerska”. Hur ska Harald Berg kunna veta att Anna Paulsson för bara några månader sedan hette Anna Holm och var en erfaren utpresserska?

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Läs hela inlägget här »

De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!

Läs hela inlägget här »

Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.

Läs hela inlägget här »

Ur vägen Akilles, Theseus, Herakles och Perseus, det finns en ny superhjälte på agoran!

Den grekiska mytologin är i mångt och mycket uppbyggd av hjältar och hjältedyrkan, varav majoriteten föga förvånande är män. I den mån kvinnor finns på plats är det i form av hjälte-hustrur, hjälte-döttrar eller hjälte-mödrar. Har man tur kan det finnas en slags moralisk hjältinna här och var.

Läs hela inlägget här »

Tolv år senare var det åter dags att besöka Mike, Sully och alla deras monsterkompisar. Sully har gått ned sig i kärlekslöst äktenskap, tvingats börja sälja försäkringar och allmänt hata sitt familjeliv. Hans enda tröst här i tillvaron numera är att sitta och lipa över fornstora dagar tillsammans med Mike. Nähä, hade Pixar redan gjort en sådan film kanske?

Läs hela inlägget här »

Pete Docter är i sanning en påhittig man. Han var det nymornade bolaget Pixars tionde anställde någonsin och en av de drivande krafterna bakom såväl Toy Story som Toy Story 2. När det var dags att börja fundera på något nytt efter Toy Story 2 var han redan inkörd på att det här med barns föreställningsvärldar var fruktbar odlingsmark.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Guy Boothby, Dr. Nicola’s Vendetta
David Baldacci, Last Man Standing
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser