You are currently browsing the tag archive for the ‘Monster’ tag.
alt. titel: Terror på Elm Street
Vad kan gömma sig i en säng, under en kudde? Ett foto på kärestan, en porrtidning, en snuttefilt? Nancy Thompson kör på det mer obekväma alternativet och sliter fram en kaffekopp så snart mamma lämnat rummet och vi vet ju alla varför.
Nancy har redan tvingats uppleva Tina, Rod och Glens död, orsakade av en osynlig kraft som tycks komma till dem i drömmen. Slutsats: don’t fall asleep!
How do I love thee? Let me count the ways… Ja, trots att det inte var så väldans länge sedan jag såg Wes Cravens original blir jag ändå nästan lite tagen av hur bra filmen är. Själva konceptet med Freddy som drömmonster är briljant (även om det finns personer som menar att Craven inte var först med det), konflikten mellan ungdomar och vuxna är övertydlig men funkar fortfarande, effekterna håller en förvånansvärt bra klass, gnisselljuden från knivar på pannrumsrör är otroligt obehagligt och Charles Bernsteins score skapar en perfekt stämning tillsammans med de mer eller mindre förryckta drömsekvenserna.
Bästa effekt
Dött lopp mellan Tinas dödsscen i taket och vägg-Freddy som lutar sig över en sovande Nancy.
Sämsta effekt
Dött lopp mellan Freddys telefontunga och barbiedocks-Mamman som blir indragen genom dörrhålet på slutet.
Föräldrar/Vuxna
Direkt handlingsförlamade, som i Nancys mammas fall, eller oförstående inför vad som verkligen hotar deras barn. Att de kanske inte omedelbart sätter tilltro till sina hysteriska avkommors påståenden om boogeymen som dödar folk i deras drömmar är en sak. Det som gör historien så bra är avgrunden som öppnar sig när man förstår att de är monster av nästan samma kaliber som Freddy själv (speglat av klassrumsdiskussionen om Hamlet och mänsklighetens generella ruttenhet. I någon mening blir Freddy i det avseendet bara en materialisering av fädrens synder).
Den vinkeln tror jag hade kunnat bli ännu bättre om bara Ronee Blakley hade varit en vassare skådespelerska. Nu blir hon mest en försupen black om foten. Då är det tur att filmen samtidigt bjussar på en råstabil John Saxon (nu vill jag ju se fler Saxon-filmer…) som med sin mörka blick ser ut som om han har kajal på sig.
Drömmar
Generellt mycket bra drömscener, duschade i rejält med blåljus. Alternativt rödglödgat när man närmar sig Freddys lair i pannrummet. Att de ändå i någon mening är ”på riktigt” betonas av att Tina och Nancy alltid har på sig samma kläder i drömmen som de somnade i. Sedan är det inte helkonsekvent i vad mån Freddy kan tränga in i den verkliga världen eftersom Nancy själv inte sover (väl?) vid ”I’m your boyfriend now, Nancy”-utbytet över telefonen.
Freddy
En bra Freddy, en undflyende Freddy. Jag är verkligen inte den första att skriva under på effekten i det Lovecraftianska ”It didn’t bear to think about”. Jag har generellt inget emot att se mina monster. Men i det här fallet är det förstås omöjligt att tänka bort efterföljande Freddygestaltningar och då blir originalets relativt återhållna monster läskigare. Det är dock svårt att bestämma sig för om utvecklingen när Nancy drar ut Freddy i den verkliga världen är bra eller dålig. Å ena sidan är det härligt att se vad Nancy går för, å andra sidan blir det lite snöpligt att se vårt oövervinnerliga drömmonster snubbla omkring som i en slapstickfars.
Protagonisten
Kanske var det den nyliga titten på Alien: Covenant som gjorde att jag den här gången fastnade ovanligt mycket för Heather Langenkamps Nancy men ska jag vara helt ärlig fattar jag inte hur hon kan vara så bortglömd som rollfigur. Var finns Nancy Thompson när listor på ”Strong female characters” med sömngångaraktig förutsägbarhet rabblar namn som Ellen Ripley, Sarah Connor, Katniss Everdeen eller Buffy Summers?
Redan i hennes första drömscen är hon tillräckligt snabbtänkt för att själv dra sig ur situationen, hon tar i princip omgående tag i situationen och försöker hitta sätt att inte bara hantera, utan också besegra den. Hon blir inte rädd, hon blir förbannad (”Come out and show yourself, you bastard!”). Go Nancy!
alt. titel: Caltiki, the Immortal Monster
Ni vet pirayor, sådana där ilskna små firrar med vassa tänder som sägs kunna äta en ko in till skelettet på minuter? They ain’t got nothin’ on Caltiki!
alt. titel: Dr. Yogami från London
Det är väl lika bra att inleda årets tema med ett rejält fusk? Dagens film är inte mer engelsk än att vi får se en entré till ”London Zoo” samt lite dimmiga ”London”-gator. Men jag kunde inte motstå frestelsen att inkludera vad som möjligen bör betraktas som alla varulvsfilmers ursprung.
***
Den världsberömde botanisten Wilfred Glendon gör två kardinalmisstag när det kommer till att delta i en skräckfilm. Dels befinner han sig på främmande mark i jakt efter en sällsynt blomma (Mariphasa lupina), dels väljer han att bortse från både lokalbefolkningen och en vit mans varningar att inte besöka dalen där blomman enligt legenden ska växa. En dal som ska vara full av demoner…
Helikopterskvadronen Sky Devils hade sett fram emot att få komma hem igen efter ett traumatiserande Vietnam-krig. Men då hade de inte räknat med den driftige Bill Randa som sett till att de istället ska tillhöra honom och hans ärende på Skull Island. USA:s nymornade satellitprogram har nämligen lyckats lokalisera den mytomspunna ön och dessutom identifierat en lucka i de massiva stormmoln som ständigt omger den. Lockelsen från ”one of the last unchartered areas on the earth” är stark och de enda som kan ta sig fram är Sky Devils.
alt. titel: Godzilla II: King of the Monsters
I Monsterverse gömmer Antarktis isar något helt annat än X-Files-iga rymdskepp. Men det är ändå mindre skillnad mellan de två världarna än man kanske skulle kunna tro. I bägge fallen finns det nämligen organisationer som är mycket intresserade av att se till att det som finns infryst i isen fortsätter att vara en väl bevarad hemlighet.
alt. titel: A Woman’s Face
Vad är det som får guvernanten Anna Paulsson att rycka till som om någon kört in en strumpsticka i skinkan på henne? Ingenjör Harald Berg (komplett med golfbyxor, rutiga strumpor samt en prydlig liten tjusarmustasch) försöker ju bara skämta lite med den unga kvinnan genom att kalla henne ”bedragerska”. Hur ska Harald Berg kunna veta att Anna Paulsson för bara några månader sedan hette Anna Holm och var en erfaren utpresserska?
Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.
De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!
Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.
Ur vägen Akilles, Theseus, Herakles och Perseus, det finns en ny superhjälte på agoran!
Den grekiska mytologin är i mångt och mycket uppbyggd av hjältar och hjältedyrkan, varav majoriteten föga förvånande är män. I den mån kvinnor finns på plats är det i form av hjälte-hustrur, hjälte-döttrar eller hjälte-mödrar. Har man tur kan det finnas en slags moralisk hjältinna här och var.
That’s what HE said!