You are currently browsing the tag archive for the ‘Monster’ tag.
There’s something rotten in the town of Derry och vi vet ju alla vad det är, inte sant? Under staden lurar Det, som vart 30:e år kravlar ut ur kloakerna för att livnära sig på små barn och deras rädsla. Alla vuxna vet att titta bort när så krävs och de enda som vågat stå upp mot monstret är the Loser’s Club. Först på 50-talet och sedan igen, på 80-talet.
De modernare två-delars-filmatiseringarna från 2017 och 2019 såg det för gott att baxa hela historien vidare ytterligare 30 år men dagens miniserie (om två avsnitt) höll sig till Stephen Kings förlaga. Inte så konstigt, eftersom 80-talet precis avslutats, men i backspegeln är det svårt att förhålla sig neutral inför Richie Toziers bjärt turkosa silkeslumberjacka eller Bill Denbroughs glasögon modell dasslock hur samtida de än må vara. Medföljer inte filmhistoriens mest ogenomträngliga och skyddande nostalgiskimmer till denna version av It är det väldigt mycket som fastnar i krävan hos mig som filmtittare.
För även om jag länge haft ett mycket kärleksfullt förhållande till Kings tjockisroman blev det aldrig av att se It när det begav sig. Risken är i och för sig ganska stor att jag redan då skulle ha varit lite för gammal och och inte tillräckligt förtjust i skräckfilm för att skaffa mig det där skyddande nostalgiskimret. Och när jag nu bänkar mig för en långsittning framför TV:n är det bara att acceptera att det är bra mycket mer än 80-talsmodet som skapar problem för miniserien.
Jag har full förståelse för att Kings hopvävda narrativ inte är det enklaste att överföra till filmmediet men tidshoppen fram och tillbaka är i mina ögon inte seriens huvudsakliga problem. Istället handlar det om att regissören och manusförfattaren Tommy Lee Wallace (manuset skrev han tillsammans med Lawrence D. Cohen) dels misslyckas med att klämma något som liknar mellanmänskliga relationer ur sina skådespelare (unga som gamla), dels tvingar dem att spela upp nästintill debilt styltiga mono- och dialoger.
Var och en för sig presterar några av dem helt ok, inom ramen för det debilt styltiga samt inte sällan parodiskt övertydliga. Inte minst lyser John Ritter (den vuxne Ben Hanscom) upp varenda scen han är med i med sin obönhörligt sympatiska personlighet. Fasiken, han borde ha haft skägg oftare i sina roller (bara det där skägget utstrålar mer karisma än nyversionens Jay Ryan, just sayin’). Väldigt snabbt paras Ritter ihop med Annette O’Toole som inte är direkt dålig men som heller inte gör mycket väsen av sig.
Den vuxne Bill gestaltas av Richard Thomas som gör acceptabel tolkning av ännu en av sina patenterat sårbara män. Denna gången tyvärr dessutom utrustad med hästsvansen från helvetet (det finns nog i och för sig inga andra varianter för män) som ger mig kväljningar varje gång kameran smyger upp bakom honom. Hans yngre jag spelas av Jonathan Brandis vilken gör en så pass bra prestation att det känns avgjort ledsamt att veta att skådisen länge kämpade med missbruk och till slut tog livet av sig början på 00-talet.
Men utöver de här tre eller möjligtvis fyra typerna (ok, jag kan kosta på mig att klumpa ihop dem med Seth Green som porträtterar den unge Richie Tozier) finns inte mycket i övrigt att hurra för. Jämfört med barngänget i nyinspelningarna har 90-talskidsen inget att komma med och även om 10-talets vuxengrupp inte spelade i samma liga som sina yngre jag tvingades de i alla fall inte i samma utsträckning till beteenden och åthävor som fick dem att framstå som idioter snarare än skräckslagna.
Det andra problemet är att miniserien hanterar sin berättelse som om det redan i förväg funnes ett kontrakt mellan publiken och produktionen. När det begav sig kunde slasherfilmer komma undan med att skapa skräck genom att i princip öppna upp med ett grymt mord eftersom alla visste att det var det som en slasherfilm går ut på. Men när It utan någon som helst uppbyggnad (ett av författaren Kings starkaste kort som vi ju vet) inleder med att ta livet av en liten flicka skapas ingen atmosfär av obehag eller kuslighet. Det hela blir bara konstigt eller möjligen kallt konstaterande.
Och det fortsätter olyckligtvis i samma stil – många av Kings ikoniska scener finns återskapade men fullkomligt renons på känsla. Adaptionen vinner naturligtvis inte heller på att den tvingas artikulera det som i romanen är det tänkta men outtalade, exempelvis att Stans största svaghet är att han inte kan acceptera icke-logiken hos en varelse som It eller att det var ”meant to be” att Bev skulle hantera slangbellan, gängets enda reella vapen.
Men för all del, jag är inte beredd att fullkomligt såga detta första försök att realisera ett av Kings magnum opus. När slutscenen går över till att vara fullt ös creature feature med någon slags krabbspindel blir det faktiskt lite charmigt (särskilt jämfört med nyversionens CGI-fest). Detsamma gäller ett slags ”swamp thing” som hade kunnat platsa i en Creepshow-film. Wallace lyckas dessutom knåpa ihop ett par scener där folk inte är medvetna om att de är täckta med blod som blir lätt obehagliga. Rent skräckmässigt torde det bästa vara detaljen i Pennywise-sminkningen som får Tim Curry att se ut som om hans mun är ett enda, långt skärsår i ansiktet (i allt annat måste han dock se sig slagen av allas vår Skarsgård-avkomma). Men det är väl också allt, och för det vet jag inte om jag är beredd att offra dryga tre timmar.
Förlaga: It (1986)
Cameo: –
alt. titel: The Host
Den 13-åriga Park Hyun-seo har inte många vuxna förebilder här i livet. Hennes mamma stack från henne och fadern Gang-du strax efter födseln. Gang-du är i sin tur inte den skarpaste kniven i lådan, särskilt inte när det handlar om faderskapsskillz. Han kritiseras ofta av sina syskon Nam-il och Nam-joo men inte heller de har särskilt mycket att yvas över. Nam-il har förvisso en fin utbildning men inget jobb och har i sin bitterhet vänt sig till flaskan, under vars inflytande han blivit en sådan där typ som tycker att omvärlden är skyldig honom något. Nam-joo är å sin sida en framgångsrik bågskytt men lider av franska nerver och tvekar ofta för länge när det verkligen gäller i tävlingssammanhang. Hade det inte varit för Hyun-seos farfar, Hee-bong, kan man fråga sig hur hennes liv egentligen sett ut.
Londons potential som skådesplats för urban fantasy synes outtömligt och det är kanske inte så konstigt. Med en historia som sträcker sig bakåt in i en grå forntid är staden nästan en slags tidsmaskin i sig självt, med lager-på-lager av händelser och mer eller mindre vinddrivna existenser.
alt. titel: Motorsågsmassakern, Motorsavsmassakren, Motorsagmassakren, The Texas Chainsaw Massacre
Någonstans finns ett alternativt filmuniversum där kompisgänget i folkabussen aldrig plockar upp en skum liftare med eldsmärke i ansiktet och rakkniv i stövelskaftet. Där Pam, Kirk, Jerry, Sally och Sallys bror Franklin kommer till en bensinmack som faktiskt har bensin så de kan tanka folkabussen och get the hell outta’ Muerto County.
Amelia Vanek rör sig som en sömngångare genom sitt eget liv och det finns flera anledningar till det, ingen av dem positiv. På väg till förlossningen av sonen Samuel råkade Amelia och maken Oscar ut för en bilolycka. Oscar dog och nu, sex år senare, klarar Amelia inte ens av att höra hans namn nämnas.
Hördu Richard Stanley, hur tänkte du egentligen här? Du började ju så bra och avskalat med H.P. Lovecrafts egna ord och enkla bilder på hotfullt svajande träd, fångade i ett kraftigt regnoväder:
alt. titel: Terror på Elm Street
Vad kan gömma sig i en säng, under en kudde? Ett foto på kärestan, en porrtidning, en snuttefilt? Nancy Thompson kör på det mer obekväma alternativet och sliter fram en kaffekopp så snart mamma lämnat rummet och vi vet ju alla varför.
alt. titel: Caltiki, the Immortal Monster
Ni vet pirayor, sådana där ilskna små firrar med vassa tänder som sägs kunna äta en ko in till skelettet på minuter? They ain’t got nothin’ on Caltiki!
alt. titel: Dr. Yogami från London
Det är väl lika bra att inleda årets tema med ett rejält fusk? Dagens film är inte mer engelsk än att vi får se en entré till ”London Zoo” samt lite dimmiga ”London”-gator. Men jag kunde inte motstå frestelsen att inkludera vad som möjligen bör betraktas som alla varulvsfilmers ursprung.
***
Den världsberömde botanisten Wilfred Glendon gör två kardinalmisstag när det kommer till att delta i en skräckfilm. Dels befinner han sig på främmande mark i jakt efter en sällsynt blomma (Mariphasa lupina), dels väljer han att bortse från både lokalbefolkningen och en vit mans varningar att inte besöka dalen där blomman enligt legenden ska växa. En dal som ska vara full av demoner…
Helikopterskvadronen Sky Devils hade sett fram emot att få komma hem igen efter ett traumatiserande Vietnam-krig. Men då hade de inte räknat med den driftige Bill Randa som sett till att de istället ska tillhöra honom och hans ärende på Skull Island. USA:s nymornade satellitprogram har nämligen lyckats lokalisera den mytomspunna ön och dessutom identifierat en lucka i de massiva stormmoln som ständigt omger den. Lockelsen från ”one of the last unchartered areas on the earth” är stark och de enda som kan ta sig fram är Sky Devils.
That’s what HE said!