Godzilla vs. Kong (2021)

Till hela världens förskräckelse anfaller plötsligt Godzilla, till synes helt oprovocerat, en av Apex anläggningar i Florida. Endast Madison Russell är övertygad om Godzillas oskuld och att anfallet inte kan vara en ren slump. Till sin hjälp tar hon poddaren och infiltratören Bernie Hayes, vilken också är helt övertygad om att det är något skumt som pågår hos Apex. Och han borde ju veta, det är ändå hans arbetsgivare det handlar om.

Och visst har Apex något på gång, men det är en affär som istället hänger på Kong. VD:n Walter Simmons tar kontakt med hollow earth-forskaren Nathan Lind och erbjuder sig att bekosta en operation som ska bevisa Linds teorier om en ihålig medelpunkt med antigravitation. Målet är en mäktig kraftkälla och det enklaste sättet att hitta igen den går via Kong. Men även i detta avseende kan man fråga sig om Apex verkligen har rent mjöl i titan-påsen.

Till min egen förvåning blev jag underhållen av både 2014 års Godzilla och 2017 års Kong: Skull Island. När jag nu bänkade mig inför Godzilla vs. Kong visade det sig emellertid att nöjet jag hade av originalfilmerna på intet sätt garanterade dubbel underhållning när de bägge titanerna skulle mötas. Istället fann jag mig fullkomligt ointresserad och blev närmast uttråkad av den påkostade CGI-festen.

I vanlig ordning är ingen av de mänskliga rollfigurerna mycket att hurra för utom möjligen Maddie Russell, porträtterad av Millie Bobby Brown. En tuff tjej, men aningens endimensionell. Ett ytterligare bevis för att manuset inte är särskilt välgörande för sina rollfigurer är Julian Dennison. Han var ju riktigt bra i exempelvis Deadpool 2, men här reduceras han till en blek kopia av Spider-Mans Ned (bägge faller inom kategorin ”rundlagd och nervös wingman”). Inte heller Brian Tyree Henry, Rebecca Hall eller Alexander Skarsgård gör några större avtryck. Orimligt vackra Eiza González blir närmast parodisk i sin utstuderade skurkpersona, inte minst på det sätt hon övertydligt alltid benämner Kong som ”the monkey”.

Genusmässigt är manuset inte heller mycket att hurra för. Brown och Hall får för all del vara ganska handlingskraftiga under historiens gång men när det kommer till upplösningens stora kanoner är det Dennison och Skarsgård som får stå för både idéerna och en improviserad hjärtstartare. I det avseendet blir Brown och Halls största bidrag till det hela att de har en känslomässig anknytning till Godzilla, respektive Kong. Hall får dessutom vara primärt ansvarig för Jia, en teckenspråkig liten tös som har en ännu starkare koppling till Kong än Hall själv.

Med tanke på att titeln, Godzilla vs. Kong, utgör hela konceptet, är filmens historia föga förvånande ganska tunn. Allt går ju ut på att placera titanerna mot varandra. Borta är flum om naturens balans och Vietnam-vibbar. Det i sig behöver inte vara fel, många filmer skulle tjäna på berättarmässig effektivitet och enkelhet. Problemet är att allt för många aspekter av Godzilla vs. Kongs manus är allt för dumma eller känns allt för dåligt underbyggda (detta gäller främst hela hollow earth-delen).

Med tanke hur dagens diskussioner förs och vilka som för dem vet jag exempelvis inte hur klokt det är att att ge en fullblodskonspirationsteoretiker som Brian Tyree Henrys Bernie rätt i sina misstankar om Apex onda uppsåt. Samtidigt ifrågasätter inte filmen det allra minsta att han under så pass lång tid kunnat infiltrera Apex-organisationen och dessutom skryta om det i sin podd utan att ha blivit påkommen. Så Apex är i princip allsmäktiga, utom när det kommer till att upptäcka en vaktmästare som är ute efter att stjäla information som de lyckats undanhålla från hela världen (utom ett relativt stort antal Apex-anställda får man anta)?

Samma manusmässiga inkonsekvens tycker jag finns i beteendena hos Kong och Godzilla. Godzilla ska på något vänster kunna känna av vad Apex har för sig men anfaller ändå helt fel anläggning. I syfte att få publiken att sympatisera mer med Kong (antar jag) är hans beteenden förhållandevis mänskliga, något som inte alls funkade för min del. Jag uppfattar också att vi ska se Kong som relativt intelligent, samtidigt som instinkterna att slåss mot Godzilla ska ta över när manuset så kräver. Den ofantligt bombastiska sekvensen när Kong ska återupptäcka någon slags förlorad civilisation i den lost world-shangri la-betonade ihåliga medelpunkten och i bokstavlig bemärkelse bli en kung på sin tron kändes direkt malplacerad.

Det finns nog en viss risk att jag skulle ha tyckt lite bättre om titan-filmen om jag fått se den på bio. Då hade jag kanske kunnat vara lika förlåtande mot den som jag blev gentemot första Godzilla-filmen när det begav sig. Nu blev jag som sagt mest uttråkad och kände att CGI-spektaklet kanske hade funkat bättre helt på egen hand. Låt Kong och Godzilla göra upp utan mänsklig inblandning. Tyvärr lär detta knappast vara den utveckling av MonsterVerse som står för dörren.

X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)

Det var inte förrän det började snackas lite löst om en ny fantasyserie på Netflix – The Witcher – som jag kom ihåg den där boken som redan stod i bokhyllan. Skriven av en polsk författare, vilket kändes lite udda i fantasy-sammanhang (”min” fantasy är i alla fall övervägande anglosaxisk). Hade jag varit mer inne i spelsvängen hade konceptet sannolikt varit betydligt mer välbekant eftersom Geralt av Rivia funnits i denna form sedan 2007. En tillika omåttligt populär form, spelet var exempelvis nominerat som Roleplaying Game of the Year det året.

Fortsätt läsa ”X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)”

X7: Tremors (1990-2020) #2

Fortsättning på onsdagens inlägg.

***

Tremors 4: The Legend Begins (2004)

Jaha, så dags för ytterligare en mask-utveckling? Vad ska det komma för hemskheter ur de glidflygande ass-blasters, förutom explosiva väderspänningar? Nej, nej, enligt beprövat koncept blir fyrans utveckling en tillbakagång – vi får en prequel! Anno 1889 hemsöks silvergruvan vid staden Rejection av en hemsk varelse vilken glufsar i sig gruvarbetare som vore de popcorn. Gruvans prudentlige ägare, Hiram Gummer, lämnar sitt bekväma stadsliv och måste tillsammans med de få kvarvarande invånarna försöka ta livet av monstret.

Fortsätt läsa ”X7: Tremors (1990-2020) #2”

X7: Tremors (1990-2020) #1

Lyckligtvis behöver man ju inte köpa en flygbiljett till Nevadaöknen för att få sig en rejäl Tremors-fix. Med Jonathan Melvilles bok Seeking Perfection som inkörsport fanns det knappast ett bättre tillfälle att klippa hela serien (såsom den ter sig så här långt, ska väl sägas för säkerhets skull). Som helhet måste jag erkänna mig positivt överraskad, eftersom majoriteten av filmerna i serien är både hyfsat underhållande och rappt berättade (två egenskaper hos B-monster-filmer vilka inte minst bolag som Asylum lärt oss att inte ta för givna). Till och med den femte delen lyckas Tremors-teamet faktiskt med ett visst nyskapande i varje del, trots en allt tajtare budget. Manusen har dessutom skapat rollfigurer som får bete sig förhållandevis trovärdigt och rationellt inom filmerna och konceptets ramar. Inte heller det känns som något man är bortskämd med inom (sub)genren.

Fortsätt läsa ”X7: Tremors (1990-2020) #1”

Malignant (2021)

Glaset är halvfullt: någon har varit vänlig nog att knäcka nacken på Madison Mitchells misshandlade make, Derek. Men samtidigt är det tyvärr också halvtomt: samme gärningsman attackerar även Madison så pass svårt att hon förlorar det barn hon bar på. Och trots att Madison själv som sagt inte tog sig oskadd ur röran är de utredande poliserna Kekoa Shaw och Regina Moss tveksamma när det kommer till hennes förmenta oskuld i Dereks död.

Fortsätt läsa ”Malignant (2021)”

It (1990)

There’s something rotten in the town of Derry och vi vet ju alla vad det är, inte sant? Under staden lurar Det, som vart 30:e år kravlar ut ur kloakerna för att livnära sig på små barn och deras rädsla. Alla vuxna vet att titta bort när så krävs och de enda som vågat stå upp mot monstret är the Loser’s Club. Först på 50-talet och sedan igen, på 80-talet.

Fortsätt läsa ”It (1990)”

Gwoemul (2006)

alt. titel: The Host

Den 13-åriga Park Hyun-seo har inte många vuxna förebilder här i livet. Hennes mamma stack från henne och fadern Gang-du strax efter födseln. Gang-du är i sin tur inte den skarpaste kniven i lådan, särskilt inte när det handlar om faderskapsskillz. Han kritiseras ofta av sina syskon Nam-il och Nam-joo men inte heller de har särskilt mycket att yvas över. Nam-il har förvisso en fin utbildning men inget jobb och har i sin bitterhet vänt sig till flaskan, under vars inflytande han blivit en sådan där typ som tycker att omvärlden är skyldig honom något. Nam-joo är å sin sida en framgångsrik bågskytt men lider av franska nerver och tvekar ofta för länge när det verkligen gäller i tävlingssammanhang. Hade det inte varit för Hyun-seos farfar, Hee-bong, kan man fråga sig hur hennes liv egentligen sett ut.

Fortsätt läsa ”Gwoemul (2006)”

The City’s Son (2012)

Londons potential som skådesplats för urban fantasy synes outtömligt och det är kanske inte så konstigt. Med en historia som sträcker sig bakåt in i en grå forntid är staden nästan en slags tidsmaskin i sig självt, med lager-på-lager av händelser och mer eller mindre vinddrivna existenser.

Fortsätt läsa ”The City’s Son (2012)”

The Texas Chain Saw Massacre (1974)

alt. titel: Motorsågsmassakern, Motorsavsmassakren, Motorsagmassakren, The Texas Chainsaw Massacre

Någonstans finns ett alternativt filmuniversum där kompisgänget i folkabussen aldrig plockar upp en skum liftare med eldsmärke i ansiktet och rakkniv i stövelskaftet. Där Pam, Kirk, Jerry, Sally och Sallys bror Franklin kommer till en bensinmack som faktiskt har bensin så de kan tanka folkabussen och get the hell outta’ Muerto County.

Fortsätt läsa ”The Texas Chain Saw Massacre (1974)”

The Babadook (2014)

Amelia Vanek rör sig som en sömngångare genom sitt eget liv och det finns flera anledningar till det, ingen av dem positiv. På väg till förlossningen av sonen Samuel råkade Amelia och maken Oscar ut för en bilolycka. Oscar dog och nu, sex år senare, klarar Amelia inte ens av att höra hans namn nämnas.

Fortsätt läsa ”The Babadook (2014)”