Death Weekend (1976)

alt. titel: Den blodiga helgen, Dødens weekend, Fin de semaine infernale, Week-end sauvage, Un violento week-end di terrore, Fin de semana sangriento, Party des Grauens, Bluthunde, The House by the Lake

När podden Snedtänkt gästas av filmiskt finfrämmat som Emma Gray Munthe får man bra tips. Jag måste erkänna att jag mer eller mindre kastade mig över Playpilot-appen när det började talas om att den i Sverige censur-ökända kanadensiska filmen Death Weekend nu fanns tillgänglig för streaming.

Death Weekend är alltså filmen som den svenska censuren totalförbjöd mellan 1976 och 1990 då den släpptes, sju minuter kortare än regissören William Fruet hade tänkt sig den. Nu finns den dock tillgänglig i sina fullständiga 87 minutrar, antingen på BR från Studio S eller via streaming på SFAnytime.

Är man någorlunda van vid thrillers i allmänhet, och undergenrerna rape-and-revenge samt home invasion i synnerhet, bjuder själva händelseutvecklingen i Death Weekend knappast på några större överraskningar. Det skulle då möjligen vara i upptakten till hemskheterna eftersom det är Dianes fenomenala bilkörningsförmågor som får Lep och hans gäng att ge sig efter henne och Harry (”That bitch can drive! That pisses me off!”). Tack vare föredömligt rattande av Harrys svarta corvette får Diane Lep till slut att köra av vägen med sin camaro, varpå han dyrt och heligt svär ”You’ll get yours, baby!”

I slutänden är det som timar i Harrys extravaganta sommarhus vid den lilla sjön heller inte i närheten av filmer som exempelvis I Spit On Your Grave rent gore-mässigt. Men William Fruet är redan med denna, sin andra långfilm, en tillräckligt duktig regissör och manusförfattare för att det hela ska bli ganska obehagligt. Framförallt då baserat på tittarens förväntan och bekantskap med andra, liknande, filmer.

Jag själv sitter i alla fall och väntar mest på att filmen ska ta slut så jag får veta vilka hemskheter som Lep, Frankie, Stanley och Runt i slutänden ska kunna hitta på. Det är både jobbigt och spännande, mycket tack vare att scenerna avlöser varandra i ett väl avvägt tempo. Det förekommer som sagt inte särskilt mycket explicit fysiskt våld, ändå känns det som om insatserna successivt höjs. När Diane får en chans att agera gör hon det på ett samlat och kompetent sätt, men utan att gå till överdrift. Varken förövare eller hämnare förfaller till exploaterande tortyrporr.

Men det är inte bara Fruet som gör Death Weekend till en bra film. Diane spelas av Brenda Vaccaro (annars mest känd från Midnight Cowboy?) som lyckas skapa en otroligt sympatisk och handlingskraftig rollfigur utifrån väldigt lite. Chuck Shamatas Harry är helt uppfylld av det faktum att Diane är modell (ett faktum han aldrig är sen att hö-hö-skryta med inför andra män) men hon är verkligen inget glamoröst våp. Väl ute vid sommarhuset drar hon raskt på sig blåjeans och en flätstickad kofta (jag tror banne mig att min pappa hade en likadan när det begav sig på 70-talet).

Hon förhåller sig fullständigt kallsinnig i förhållande till Harrys extremt icke-subtila framryckningar ”I am a great admirer of the female form…” vilket känns tryggt eftersom vi i publiken fått veta att Harry är en sleazebag av astronomiska mått. Hon blir inte det minsta imponerad när han försöker skryta med sitt fina hus och sina dyra prylar (”I got this piano for a fifth of its value! Do you play? No…”). Det enda som känns osannolikt är att det låter som om hon bara följt med Harry för att han påstått att de ska få sällskap av andra gäster, när det torde vara uppenbart för en daggmask vad Harry tänkt sig för helgumgänge.

Relationen manligt-kvinnligt och huruvida den slutliga hämnden kan ses som befriande och feministisk är alltid lurigt i den här typen av filmer. Dianes utsatthet görs övertydlig eftersom hon är en ensam kvinna, omgiven av män som bara är ute efter hennes kropp. Må så vara att Harry inte skulle gå så långt som till våldtäkt men han är verkligen ingen schysst snubbe. Han delar dessutom ett outtalat broderskap med andra män när det gäller vad en man vill ha en kvinna som ser ut som Diane till.

Jämfört med vissa andra home invasion/rape-and-revenge-filmer vältrar sig Death Weekend tacknämligt nog inte i Dianes kroppsliga förnedring. Inför kameran tillåts hon behålla kläderna på (nästan, i alla fall). Samtidigt uppfattar jag att Fruet av oklar anledning velat lägga in en smula ambivalens i relationen mellan henne och Lep. Skådisen tvivel kan utan tvivel bränna av ett charmigt varggrin men det känns inte som en tillräckligt bra anledning till att Diane ska få ömma känslor för hans våldsverkare bara för att han vid ett tillfälle tycks tappa lusten att våldta henne. Istället utbyter de vad som eventuellt ska föreställa en innerlig och romantisk kyss.

Nej, just den detaljen förstår jag inte alls Fruets poäng med. Men i allt övrigt är Death Weekend en bra home invasion/rape-and-revenge-film i de respektive genrernas bästa bemärkelser.

L’une chante l’autre pas (1977)

alt. titel: Den ene synger, One Sings, the Other Doesn’t

Filmskaparen Agnès Varda var inte rädd för att skylta med sina principer, vare sig i film eller handling. Innan 1974 var abort helt olagligt i Frankrike. En bidragande orsak till att en lagändring i det avseendet kom till, var 1971 års “De 343:s manifest”. På initiativ av Simone de Beauvoir intygade här 343 mer eller mindre kända kvinnor att de genomfört aborter. I lagens ögon var de därmed brottslingar. En av dessa var Varda.

Så det är alltså i någon mening sin egen historia filmskaparen beskriver i filmen L’une chante l’autre pas. Den unga Pauline och den något äldre Suzanne är vänner i 60-talets Paris. Pauline bor fortfarande hemma hos mamma och pappa, medan Suzanne lever med fotografen Jérôme. Tyvärr är Jérôme en sann Konstnär i den meningen att han tar foton som ingen vill köpa. Det finns alltså väldigt lite pengar till honom, Suzanne och deras två barn. Och nu är Suzanne ännu en gång gravid. Pauline ljuger för sina föräldrar om en icke-existerande körresa och ger pengarna till Suzanne för att hon ska kunna åka till Schweiz för en abort.

Tio år senare stöter de på varandra igen av en ren slump. Nu kallar sig Pauline “Pomme” (äpple), är ihop med iranske studenten Darius (som hon träffade på en abortresa till Amsterdam) och försöker försörja sig på att sjunga med diverse mer eller mindre radikala kvinnogrupper. Suzanne har i sin tur startat ett familjeplaneringsstöd för kvinnor i sin hemstad. Därmed är det kanske inte så märkligt att de stöter ihop på en demonstration för aborträttigheter. Vi får sedan fortsatt följa de två, som håller kontakten via vykort, under ett antal kommande år.

Jag kan inte påstå att jag har någon särskilt utmejslad relation till Agnès Varda. Det enda jag visste, innan jag satte mig ned med dagens film, var att regissörens mer kända Cléo de 5 à 7 är den franska nya vågen-film som jag tyckt minst illa om.

Och jag ska väl inte heller påstå att L’une chante l’autre pas levererade någon storslagen filmupplevelse. Inte sällan får jag exempelvis intrycket av att skådisarna är så upptagna med att komma ihåg sina egna repliker att “dialoger” framstår som allt annat än det. Plus att de låter rejält stolpiga.

Framförallt var väl filmen intressant som ett tidsdokument, vilket dock presenteras i ett backspegelsperspektiv eftersom en hyfsat stor del av handlingen utspelas innan 1977. Men det är lätt att låta sig luras av den inte sällan dokumentära stilen, vilken Varda gärna blandar med mer poetiska eller kanske till och med drömska inslag. Filmen blir i slutänden en märklig blandning mellan dokumentär och drama, men det känns åtminstone som ett högst medvetet val från Vardas sida.

Syftet som antyds i titeln L’une chante l’autre pas kan jag också tycka är sympatiskt – Pomme och Suzanne skapar ett grundmurat systerskap trots att de egentligen är rätt olika. Jag uppfattar att Varda vill peka på det alla kvinnor ändå har gemensamt, oavsett hur olika de kan synas på ytan. Och i Vardas ögon sätter bland annat abortfrågan fingret på denna gemenskap. Det är viktigt för alla kvinnor att ha rätten till sin egen kropp.

Att denna rätt sedan bland annat artikuleras genom att Pomme och hennes kompisar uppför amatörmässiga skådespel, spelar tamburin och sjunger sånger om kvinnokampen (“Mon corps est à moi”) får kanske kritas upp på det smått rörande tidsdokumentkontot. Inte minst som de gärna gör allt detta inför storögt stirrande eller bistra byinvånare på franska landsbygden. De här scenerna är faktiskt ganska roliga i sin enorma kontrast. Huruvida humorn är medveten eller omedveten låter jag vara osagt.

Pommes olika sånger gav mig ändå en entusiasmerande kick i efterhand. Vid ett par tillfällen reflekterade jag nämligen över att de påminde en hel del om sångerna i Jaques Demys musikaler Les parapluies de Cherbourg och Les demoiselles de Rochefort. Först när jag läste på i efterhand visade det sig att Varda varit gift med Demy i nästan 30 år!

L’une chante l’autre pas är tillägnad Vardas egen dotter Rosalie, vilken också spelar Suzannes dotter Marie i slutet av filmen. Det är ett tillägnande som känns rimligt – Varda bör ha skrivit under det där manifestet 1971 för att efterkommande kvinnor inte skulle behöva befinna sig under samma förtryck som hon själv gjorde. I det avseendet lyckas faktiskt filmen föra fram sitt budskap utan att vara alltför pekpinneartad, sannolikt för att det förs fram genom så pass olika vektorer som Pomme och Suzanne.

Så höga poäng för det feministiska perspektivet. Detsamma gäller det, för den här perioden, så omhuldade kollektivet – “une vraie famille”. Själv kände jag hur jag fick ångestpåslag av blotta tanken på att befinna mig i en sådan miljö. För en tittare anno 2023 är det dessutom svårt att undgå att notera att det sker exakt noll slöj-problematisering när Pomme följer med Darius till Iran. Det var uppenbarligen en icke-fråga i det här sammanhanget. Men man kan kanske inte tänka på allt som filmskapare. Och i rättvisans namn spelades filmen in innan den islamiska revolutionen 1979.

Stort tack till Shinypoddens filmskola som var hela anledningen till att jag såg tidsdokumentet. Om du är nyfiken på att höra mig lägga ut texten ännu mer om dagens film tillsammans med Henke och Måns, klicka här. Henke har dessutom också jobbat dubbelt och skrivit en revy på bloggen Fripps filmrevyer

Musikalvecka: Fiddler on the Roof (1971)

alt. titel: Spelman på taket, Spelemann på taket, Spillemand på en tagryg, Un violon sur le toit, Anatevka, El violinista en el tejado

Livet är som att vara en speleman, uppspetad på en taknock. Bara att försöka hålla balansen medan man gnetar fram sin egen lilla melodi, hur obetydlig den än må vara. Så också i den lilla ryska byn Anatevka. Där har man alltid gått efter traditionerna, men samtidigt blåser nya och oroväckande vindar runt knuten.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Fiddler on the Roof (1971)”

Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975)

alt. titel: Jeanne Dielman

Änkefru Dielman lever ett enkelt och inrutat liv i Bryssel, ungefär fyrtio minuters promenad nordväst i förhållande till det europeiska parlamentet. Av det vi får se av hennes vardag är det tveksamt om hon någonsin rör sig så långt från lägenheten som hon delar med sonen Sylvain. Alla affärsbehov, oavsett om det rör mat, kavajknappar eller skor, kan skötas inom en begränsad radie i närområdet.

Fortsätt läsa ”Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975)”

Donaldismen – En muntert-vitenskapelig studie over Donald Duck og hans verden (1973)

alt.titel: Ankismen – En djupvetenskaplig studie i Kalle Anka och hans värld

Under min barndom fanns det inte så mycket serietidningar i hemmet, förutom Bamse. Seriealbum, absolut, men få av de där bjärt glansiga och något tunnare produkterna. Jag vet faktiskt inte om det berodde på att mina föräldrar helt enkelt tyckte bättre om Mumintrollen, Lucky Luke och Tintin än Kalle Anka & Co. eller om det hängde på att man kunde låna sagda seriealbum helt gratis på biblioteket?

Fortsätt läsa ”Donaldismen – En muntert-vitenskapelig studie over Donald Duck og hans verden (1973)”

Rollerball (1975)

alt. titel: Rollerball: los gladiadores del futuro, Rollerball, ¿un futuro próximo?

Det var väl bara att vänta sig… Istället för krig mellan nationer fick vi krig mellan företag som i sin tur resulterade i ett globalt företagssamhälle. Allt som kvarstår på jorden är ett fåtal stora städer samt ett ännu mindre fåtal chefer och direktörer som fattar beslut för mänsklighetens bästa. Bröd och skådespel åt folket översätts i denna nutid till frånvaro av fattigdom och svält samt den dödliga sporten Rollerball.

Fortsätt läsa ”Rollerball (1975)”

Hell House (1971)

Dear Wikipedia, how do I love thee? Let me count the ways…

Jamen, jag kan ju inte annat än älska denna outtömliga kunskapskälla som vet att berätta att det finns ett helt koncept som kallas Hell House. Det populariserades mot slutet av 70-talet av Jerry Falwell och alla ni som har koll på er amerikanska kyrkokultur kan kanske börja ana vartåt det barkar?

Fortsätt läsa ”Hell House (1971)”

X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)

alt. titel: Mullvaden, Muldvarpen, Dame, konge, es, spion, Dame, König, As, Spion, La taupe, El topo

År 2011 ansåg man tydligen att det bästa sättet att sälja in en brittisk TV-serie från sent 70-tal med Alec Guiness var att istället påminna potentiella köpare om en helt annan film. Därför står det (STAR WARS) efter Alec Guiness namn på DVD-boxen som innehåller de sju avsnitten av Tinker Tailor Soldier Spy. Men med risk för att låta elitistisk var det faktiskt inte Obi-Wan Kenobi som gjorde att jag plockade upp serien för tittning.

Fortsätt läsa ”X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)”

Salem’s Lot (1979)

alt. titel: Les vampires de Salem, Der Schrecken im Marsten-Haus, Brennen muß Salem, Le notti di Salem, La hora del vampiro, El misterio de Salem’s Lot

Man får ändå säga att Stephen Kings adaptions-karriär kickstartade ganska rejält. Carrie publicerades 1974, Brian De Palmas filmversion hade premiär 1976. Salem’s Lot publicerades 1975 och tycks ha köpts upp ganska omgående, det tog bara ett tag att komma fram till att romanens omfång inte gjorde sig i filmformat. Ergo: miniserie på två avsnitt.

Fortsätt läsa ”Salem’s Lot (1979)”

Carrie (1976)

Så, Brian De Palmas famösa Carrie. Den absolut första King-adaptionen. Tillika en av världens mer kända skräckfilmer, en milstolpe och en vattendelare för genren (åtminstone i västvärlden). Därmed öppnas tyvärr också en mängd slukhålsfällor under fötterna på en nutida tittare. Dels är det svårt att se filmen nu för vad den var då, för 45 år sedan. Dels är vissa scener så välanvända, både i sin ursprungliga form och otaliga andra versioner, att deras effektivitet lider av en viss pyspunka.

Fortsätt läsa ”Carrie (1976)”