You are currently browsing the category archive for the ‘70-tal’ category.

Jordklotet börjar svämma över och mänskligheten har därför börjat söka sig allt längre ut i världsrymden. Men det ska visa sig att vi inte är ensamma i universum och att dess andra invånare inte alltid är vänligt inställda. Ett rymdskepp med kolonister blir nedskjutet av utomjordingarna som kallas Taureans (taureaner på svenska?) och det intergalaktiska kriget är ett faktum. När läsaren, tillsammans med menige William Mandella, kastas in i vanvettet har det redan pågått ett bra tag och ingen ljusning finns i sikte.

Ernest Clines Ready Player One blev baksparken som krävdes för att jag äntligen skulle plocka åt mig Joe Haldemans klassiker The Forever War som stått i bokhyllan…inte riktigt forever men nästan. Jag hade egentligen ingen aning om vad som väntade men att romanen skrivits som en slags självterapi tog det mindre än 50 sidor att fatta. Haldeman stred i Vietnam mellan 1968 och 1969 och hade dessförinnan hunnit skaffa sig en examen i fysik och gifta sig med Mary Gay Potter.

Knappast en flower-power-anhängare med andra ord och det blir i sin tur tydligt när Mandella/Haldemans första runda i krigshelvetet är till ända. Innan dess har Haldeman emellertid livfullt beskrivit hur soldaterna tvingats till masslakt av en ärligt talat rätt inkompetent fiende tack vare hypnotisk suggestion, en metod som föga förvånande förvandlar många av dem till skuldtyngda kronvrak när effekten väl släpper.

Men de här psykologiska problemen finns det lite förståelse för när Mandella och hans medofficer samt livspartner Marygay Potter återvänder till det civila. För att understryka det gap som öppnar sig mellan de hemvändande soldaterna och övriga jordinvånare har Haldeman inte bara låtit sitt krig utspelas betydligt längre bort än ett ångande djungelland på andra sidan jordklotet. Det är dessutom ett avstånd som enbart är möjligt att överbrygga tack vare resor genom ”collapsars” vilka orsakar massiv tidsdilatation. För Mandella, Potter och deras gelikar har deras krigstjänstgöring varat i två år men för deras anhöriga har nästan trettio hunnit passera. Rent konkret befinner sig soldaterna alltså annorstädes i både tid och rum när de återvänder. Vilket i sin tur förstås innebär att de har svårt att finna sig tillrätta i ett samhälle som numera går ut på att slappa och röka på.

Det tycks finnas olika uppfattningar om i hur stor utsträckning Haldemans intergalaktiska krigsskildring är en direkt kommentar till Robert A. Heinleins Starship Troopers. Oavsett om romanen skrevs i den andan eller inte är det förstås lockande att ställa två så pass utpräglade krigs-SF-romaner mot varandra. Medan Heinleins bok, medvetet eller inte, kan läsas som en oförblommerad propagandaskrift över hur Kriget gör Män av Pojkar intar Haldeman som synes en betydligt mer avog inställning till det hela.

Det massiva krigsmaskineriet tar givetvis ingen hänsyn till enskilda och är så opersonligt och obegripligt som bara är möjligt. Haldemans soldater blir alienerade och utsatta på alla fronter – deras egen organisation bryr sig föga om deras överlevnad, anledningen till varför de ska offra sina liv synes allt mer dunkel, kommunikation med fienden är helt omöjlig (varför fred aldrig kan bli ett alternativ), hemmavid finns ingen hemmahörighet och tack vare tidsförskjutningen blir till och med de nya rekryterna mer och mer främmande för varje år som Mandella, mot alla odds, överlever.

Vid ett tillfälle överväger vår huvudperson till och med självmord men det som håller honom vid liv är insikten att de enda som skulle förlora på en sådan handling är militären. Han säger till sig själv att han är skyldig ”the enemy” att överleva men det är högst oklart vem han egentligen riktar sitt trots mot – den fiende han tvingas slåss mot eller den som tvingar honom att slåss?

Jag var inte överdrivet förtjust i Starship Troopers och som SF-roman vet jag väl inte om The Forever War heller är någon större höjdare. Det känns inte som om Haldeman lagt ned någon större ansträngning på vare sig sitt världsbygge eller sin huvudperson. Däremot tycker jag att den får sin styrka genom att så uppenbart vara en slags Vietnam-allegori. Om inte annat blir jag mer nyfiken på hur det ena eller det andra skulle kunna tolkas i det perspektivet. Men precis som Dune primärt är en intergalaktisk fantasyroman är The Forever War först och främst en krigsroman i rymdmiljö.

alt. titel: Kronos, Vampire Castle

Vem är den tystlåtne mannen till häst med det blonda hårsvallet och den fyrkantiga hakan? En prins? En riddare? Nej, det är Kapten Kronos, vampyrjägaren!

Med sig på färden har han den puckelryggige sidekicken professor Hieronymus Grost, vilken tack vare sin akademiska titel är den som sitter inne med all den teoretiska kunskap som behövs för att Kronos ska uträtta sitt värv. Medan de är på väg mot den lilla staden, vars unga flickor oförklarligt börjat dö till höger och vänster, befriar Kronos också den sammetsögda Carla som sitter i straffstock för att hon ägnade en söndag åt dansande. Kommer Carla att betala sin befriare i natura? Äter vi ägg till påsk och nypotatis till midsommar?

På plats träffar de Kronos gamle vän, läkaren Marcus, vilken ställer sig något frågande till vampyrdiagnosen – ingen av flickorna var tömda på blod eller hade tandmärken i halsen. Men Grost förklarar att det finns lika många olika sorters vampyrer som det finns varelser på jordens yta och i havens djup. Detta är en vampyr som livnär sig på ungdom, på liv. Kanske med en nypa mesmerism i brygden för att försäkra sig om att offren kommer att vara fogliga?

Och så är jakten igång! Ganska snart utkristalliserar sig en alldeles utmärkt kandidat i form av syskonen Durward, Paul och Sarah, som bor i det närliggande slottet tillsammans med sin åldriga mor. Modern var en gång en stor skönhet men har förfallit i sorgen efter maken som dog i pesten. En make som ägde böcker om ”witchcraft and necromancy”… Och med en dotter som tycks se åldrande som den värsta av alla livets bördor.

Långt innan Abraham Lincoln: Vampire Hunter finns alltså Kapten Kronos. En Hammer-film som lika väl hade kunnat passa in i bloggens tidigare Hammer– eller vampyrteman. Tydligen var bolaget sugna på att mjölka många sköna pund ur sin skapelse och man lade även in kopplingar till tidigare Hammer-produktioner genom att droppa namnet ”Karnstein”. Men tankarna på en serie fick läggas i malpåse eftersom bolaget vid den här tiden började tackla av. Deras edge, i form av filmer fyllda med blod och kittlande sexy bits, hade helt klart tappat sin skärpa när den etablerade filmindustrin producerade minst lika våldsamma historier.

Jag också kunna tänka mig en annan spik i Hammer-kistan: bolagets fokus på det gotiska i form av slott, kryptor, röd sammet och mörkbetsat trä. I och för sig härligt men också en stil som mot bakgrund av exempelvis Tigon-filmer som Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw sannolikt började kännas förlegad och töntig. Allt känns liksom lite för nytt och kulissartat när det kommer till den klassiska Hammerstilen.

Samtidigt tror jag att en Captain Kronos-franchise kanske skulle ha kunnat få en viss framgång om man bara hade kunnat ta tillvara den rätt märkliga blandning av övernaturligheter och Erroll Flynn-action som filmen visar upp. Kronos är en jävel med värjan och ges gott om möjligheter att visa upp det på ett överdrivet och lite halvkomiskt sätt som närmast påminner om en serietidningssuperhjälte. Samtidigt lider framställningen förstås av att det hela försiggår på en ganska ytlig hejsan-svejsan-nivå och Kronos superhjältestatus utmanas allvarligt om man dessutom betänker att Blade hade gjort entré i serietidningsformat året innan.

Filmens hela stämning, och särskilt relationerna inom den lilla vampyrjägartrion, gör att jag undrar om inte regissör och manusförfattare Brian Clemens (som främst vässat tänderna i TV-branschen) tittat en hel del på Roman Polanskis The Fearless Vampire Killers. Vi har inte samma grad av medveten komedi (däremot en hel del omedveten sådan) men det är just den sorglösa hejsan-svejsan-stämningen som jag tycker känns välbekant.

Rollistan ger mig däremot inte så hemskt många välbekanta ansikten. Kronos själv spelas av Horst Janson, en tysk skådis som var aktiv så sent som 2010. Han är helt ok men är ju mest på plats för att vara tuff och lite svårmodig. Däremot kan vi skaka tass med både professor Grost och Carla, alltså John Cater och Caroline Munro, eftersom de spelade polisen Waverly och Victoria Regina Phibes i bägge Dr. Phibes-filmerna.

Captain Kronos är inte bara en märklig blandning rent stilmässigt, utan också hantverksmässigt. Inte sällan förekommer rent skrattretande usla effekter (tjejen med en gummifladdermus över hela ansiktet, facehugger-style), stora poetiska friheter när det gäller vampyrloren, ett onödigt komplicerat berättande av en egentligen löjligt simpel historia och ett slappt förhållande till filmens miljöer (vägen förbi kyrkogården som tycks vara asfalterad?!). Samtidigt glimtar det till lite nu och då rent visuellt med en del snygga bilder och djärva klipp.

Kanske ligger en del av problemet i det faktum att Brian Clemens var van att arbeta med TV? För jag har inga som helst problem att se TV-serien Captain Kronos framför mig, om det nu hade varit så att det bara varit mer poppis med övernaturliga TV-serier på 70- och 80-talen. Men i en värld av ALF’s, Knightriders och A-Teams finns det inte mycket plats för en man som bekämpar ondska med värjan i hand.

På förekommen anledning från Jojjenito som delade en text om dagens film så sent som igår.

***

alt. titel: Den långa flykten, Kaninbjerget, Flukten til Watership, Richard Adams’s Watership Down

En klassisk ”hero’s journey” berättad med hjälp av kaniner. En berättelse om att söka både trygghet och ett liv i frihet; utan regler och meningslösa hierarkier, utan blind resignation inför ett grymt öde, utan fascistisk despotism.

Tja, det verkar vara generaliteten i Richard Adams debut Watership Down som gick hem hos bokläsarna anno 1972. Det blotta faktum att bokens protagonister – Hazel, Fiver, Bigwig och alla de andra – var kaniner gjorde uppenbarligen att det blev lättare att läsa in alla möjliga tolkningar av deras äventyr mot tryggheten vid Watership Down.

Det som gör mig lite förvånad, så här nästan 50 år senare, är att den marknadsfördes och uppfattades som en renodlad barnbok. I mina ögon har den alltid varit en vuxenbok och den här åldersöverskridande karaktären är kanske också en del av förklaringen till att den blev så populär?

Nå, dagens inlägg ska faktiskt inte handla om en ikonisk kaninbok som lyckades fånga en tidsanda, utan om ett par av dess adaptioner. Det började med att jag äntligen kom mig för att att se den animerade långfilmen från 1978, om inte annat välbekant för Art Garfunkels megahit Bright Eyes (Adams själv lär ha hatat låten). Efter titten läste jag på lite och då visade det sig att det fanns en hyfsat ny datoranimerad miniserie om fyra delar, producerad av Netflix. Klart den skulle med i svepet, den också.

För er som som inte alls är bekant med vare sig Richard Adams, kaniner eller tecknad vuxenfilm är Watership Down historien om ett gäng kaniner, ledda av Hazel och hans märkliga yngre bror Fiver. Fiver får visioner och har nu onda aningar om att något kommer att hända deras nuvarande håla. Han och Hazel övertalar några av de andra att hänga med i jakten på ett nytt hem. Efter lite strapatser hittar de fram till Watership Down, men vad är väl en trygg håla utan en koloni att befolka den? Därför kommer de också i kontakt med den närliggande kolonin Efrafa, vilken styrs med järnhand av den despotiske general Woundwart.

Fördelen med Adams berättelse, i så motto att protagonisterna alla är kaniner, blir snart tydlig i bägge adaptionerna – det gör den mer eller mindre tidlös. Hela historien känns lika aktuell anno 2018 som den gör i långfilmsversionen från 1978. Mja, ”aktuell” är kanske fel ord, det handlar snarare om att de konflikter som boken sätter upp är så pass allmänmänskliga att de aldrig förlorar sin relevans (plus en icke föraktlig mängd miljöpropaganda: ”Men will spoil the earth”). Men spänningen och möjligheten att relatera till de olika rollfigurerna är också densamma.

Där märks dock en stor skillnad när vi kommer till den moderna miniserien. Adams bok (och därmed även filmen gissar jag?) fick en del kritik för sitt halvdana genusperspektiv. Alla som drar tillsammans med Hazel och Fiver är hannar och det tycks som om det först vid ankomsten till det nya hemmet går upp för dem att det också behövs honor om man vill skapa en koloni. Därefter beger de sig till Efrafa för att skaffa några, strunt samma vilka. Så i någon mening kan man absolut skälla på det faktum att honor/kvinnor aldrig får vara en del av det som händer eller själva berättelsen, utan enbart tjänar syftet av garanter för släktets överlevnad.

Miniserien ser ganska omedelbart till att räta upp den slagsidan. Även om man inte ändrat på det faktum att det inledningsvis bara är hannar som sticker från det hotade Sandleford är det mycket fokus på relationen mellan hannar och honor och ambitionen är att flyktingarna ska bestå av en jämn mix. Väl framme vid Watership Down konstaterar de omgående att de behöver honor ”as diggers, as mothers, as companions. They bring us balance””.

Detta (plus den längre speltiden, förstås) gör att det på gott och ont finns ett större fokus på olika kärlekshistorier mellan de olika kaninerna. Mycket av skillnaderna mellan filmen och miniserien är jag benägen att lägga just i deras olika långa speltider. Filmens 100 minuter var för min del inte tillräckliga, jag lyckades aldrig få någon riktig känsla för kaninernas olika personligheter och det fanns inte tid för att bygga stämning där det skulle ha behövts. I bägge dessa avseenden lyckas miniserien betydligt bättre, exempelvis med ett (över)tydligare fokus på formandet av Hazels ledarskap och det som utspelas i hålan hos den försåtlige Cowslip. Den är uppenbart mer fokuserad på jakter, action och klippning för att skapa spänning. Jag gillade också att kaninspråket fick mer utrymme.

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att miniserien i och med sin längre speltid också drar på sig en hel del onödigt extrabagage som utan problem hade kunnat trimmas bort. Den har dessutom plockat upp ett par fullkomligt skamlösa LOTR-element, bland annat i fallet med Blackberry och Bluebell, vilka omvandlats till kaninversioner av Merry och Pippin. När vi dessutom får en Isengard-inåkning i Efrafas tunnlar kan jag inte låta bli att skratta högt.

Röstskådislistan är lika imponerande i bägge produktionerna. Eller vad sägs om John Hurt, Denholm Elliot och Zero Mostel mot James McAvoy, Daniel Kaluuya och Ben Kinglsey? Animeringsmässigt är miniserien långt ifrån fläckfri (den lider alldeles särskilt av en avslutande och avskyvärt ful rottweiler) samtidigt som jag har svårt att se filmen med samma ögon som dess 70-talspublik. Efter att ha blivit bortskämd med Disney, Pixar och Ghibli känns de sena 70-talsteckningarna lite enkla. Rara, vackra och naturromantiska, men enkla.

Filmen har också valt ett mer poetiskt anslag i vissa sekvenser, vilket ibland gör den till en starkare framställning än miniserien men ibland tyvärr en smula seg (den korta speltiden till trots). Det funkar bra när Holly ska beskriva fasorna vid Sandlefords undergång, mindre bra när Art Garfunkel får sjunga hela Bright Eyes medan kaniner förvandlas till virvlande eklöv.

Bägge versionerna är lite småläskiga av och till, så det är inget man ska sätta små barn framför utan sällskap. Jag gissar att filmens 70-talstempo (ingen action-klippning) i och för sig skulle få många av dagens ungar att gå upp i spinn trots att det händer saker nästan hela tiden. Jag tycker bägge har sina respektive styrkor och svagheter och kan inte framhålla den ena över den andra. Om jag får fortsätta på LOTR-spåret skulle jag nästan vilja likna ’78-filmen vid Tolkiens böcker och miniserien vid Jacksons filmer, i alla fall i förhållandet poesi-action. Det var intressant att se dem dikt an om man nu har tid för det. Men framförallt är det fortfarande en för jäkla bra historia som Richard Adams lyckats snickra ihop.

Watership Down (1978)

Watership Down (2018)

alt. titel: Slottet i Cagliostro, Lupin III – Slottet i Cagliostro, Arsene Lupin knock-outer alt, Lupin the Third: The Castle of Cagliostro, Lupin III: The Castle of Cagliostro, Arsene Lupin and the Castle of Cagliostro, The Castle of Cagliostro, Lupin the 3rd: Castle of Cagliostro

Under 1700-talet besöktes Europas kungliga hov av en italiensk magiker, ockultist, spåman, helare och alkemist vid namn greve Alessandro di Cagliostro. För oss cyniker kommer det kanske inte som någon större överraskning att greven egentligen hette Giuseppe Balsamo och kom från en fattig samt exceptionellt icke-grevlig familj i Palermo.

Läs hela inlägget här »

Ny månad, nytt tema. Jag döper härmed om augusti anno 2020 till AuGhibli och tar med mina läsare på en resa som sträcker sig från 1979 till 2014 tillsammans med en av världens mest kända animeringsstudios – japanska Ghibli.

När det stod klart att Netflix skulle bjussa på alla Ghiblis filmer, förutom Isao Takahatas Eldflugornas grav från 1988, var det ett tecken så gott som något att jag skulle se till att lappa ihop detta enorma hål i min filmallmänbildning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den avhuggna handen, Forbannelsen, And Now the Screaming Starts!, …And Now the Screaming Starts!, Bride of Fengriffen, Fengriffen, I Have No Mouth But I Must Scream

Ännu en av alla dessa filmer där själva titeln mer eller mindre utgör en uppmaning att se filmen. …And Now the Screaming Starts gör därmed gemensam sak med produktioner som The Abominable Dr. Phibes eller Blood on Satan’s Claw.

Läs hela inlägget här »

”I have a purpose, I assure you”.

Jomen visst fyller den kåpklädde kryptväktaren en funktion. En efter en får hans ofrivilliga gäster se vilka amoraliska personer de är och vilka konsekvenser deras handlingar kan få. Joanne mördar sin dotters far i kallt blod medan den lilla ligger på övervåningen i spänd förväntan – det är jul och tomten ska komma! Carl överger hustru och barn för att rymma med älskarinnan Susan. Far och son Elliott ”tar hand om” den vänligen grannen Grimsdyke eftersom de anser att hans nedgångna hus drar ned fastighetspriserna i grannskapet. Äkta paret Ralph och Enid är i stort behov av några önskningar, men hur kommer den kinesiska statyn egentligen att uppfylla dem? Och slutligen får den hårdhjärtade major Rogers läxan han förtjänar.

Läs hela inlägget här »

alt.titel: Hospitalet, Skrækkens hus, House of Crazies

Den unge dr. Martin anländer till det högst olycksbådande mentalsjukhuset Dunsmoor. Varför olycksbådande, frågar ni? Jomen, det säger sig ju självt, när den gode läkaren kommer körandes till ett ödsligt beläget hus till tonerna av Modest Musorgskijs dramatiska En natt på Blåkulla. Det är ju inte för inte som Disney illustrerade tondikten som en natt när djävlar och småknytt hemsöker mänskligheten.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Huset som droppade blod, Huset som drepte

Poliskommissarie Holloway kommer till den engelska landsbygden för att undersöka försvinnandet av den kände filmstjärnan Paul Henderson. På köpet får han berättelserna om hur alla hyresgäster i ett olycksdrabbat hus, från författaren Charles Hillyer till Henderson, gått grymma öden till mötes.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Willy Wonka och chokladfabriken, Kalle och chokladfabriken

Alla barnen rusar direkt från skolan till Bills godisbutik. Där köper de chokladbitar och allt annat snask som tänkas kan medan Bill berättar för dem om sötsaksmakaren Willy Wonkas senaste påhitt. Willy Wonka är ett veritabelt geni som kan dränka en solstråle i choklad (blandad med kärlek), sälja den och därmed göra hela världen till ett bättre ställe.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, World Gone By
Dean R. Koontz
, Hideaway
Peter Englund, Poltava

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg