You are currently browsing the category archive for the ‘70-tal’ category.
Företaget Ryan Electric tar över det gamla huset Taskerland för att i största hemlighet utveckla ett revolutionerande kommunikationsmedium som ska ge dem en fördel i teknikkapplöpningen mot japanerna. Det här med sekretess är oerhört viktigt för den merkuriske forskningschefen Peter Brock. Så när det börjar mumlas om att Taskerland kan vara byggd på en stengrund som härrör från 600-talet är det han som håller för öronen och lallar högt. Inga kulturvårdsnissar ska komma och k-märka hans viktiga labb, thank you very much!
I ett fuktigt källar-rum, nära den där grunden, upplever samtidigt programmeraren Jill Greely märkliga fenomen. För att vara helt ärlig nämner hon ett ord som får Peter att reagera på samma sätt som när han hör talas om antika ruiner: ”spöke”. Men eftersom det är viktigt för projektet att Jill ska kunna fokusera på sina arbetsuppgifter ger de sig ut i byn för att luska lite i husets historia. Efter ett besök på puben och hos prästen står det klart att man under slutet av 1800-talet faktiskt utförde en exorcism i källaren men att den uppenbarligen inte tjänade mycket till. Efteråt dog nämligen en ung tjänsteflicka i samma rum.
Men Jill är nu inte längre ensam om att höra springande steg och hjärtskärande skrik i rummet. Nära nog alla projektmedlemmarna upplever samma sak, bara i olika omfattning. Det märkliga är att inget av det fastnar på deras avancerade inspelningsutrustning som släpats ned i källaren. Men det är nu Peter bevisar varför han är forskningschef när han finner svaret till gåtan: själva stenarna är det revolutionerande mediet de letat efter! På något sätt lyckas golvet och väggarnas kalksten ”spela in” sådant som hänt i rummet och sedan ”sända” inspelningen till människorna som befinner sig i det. Nu gäller det bara att komma på hur de ska kunna utnyttja stenens kommunikativa förmåga. Men är det verkligen så smart att försöka locka fram något från ett medium som är miljontals år gammalt?
Av naturliga skäl får vi i år flera tillfällen att återkomma till 2013 års Halloween-tema som ju fokuserade på filmer från brittiska produktionsbolaget Hammer. Tack vare Quatermass and the Pit, en av det temats stora positiva överraskningar, blev jag medveten om att manusförfattaren Nigel Kneale var en kraft att räkna med. Att han dessutom står bakom 1989 års TV-version av Susan Hills spökhistoria The Woman in Black gör ingen för att punktera den ballongen. Så när eminenta podden Vacancy lade ut texten (ok då, pratet) om Kneale och TV-filmen The Stone Tape, som sades vara hans absolut bästa och mest skrämmande någonsin var det klart att jag lystrade som en pigg fågelhund på rip-fjället.
Vi är ju alla överens om att höga förväntningar kan innebära arsenik, cyanid och curare för de bästa av filmer. Lyckligtvis blev det inte fallet med The Stone Tape. Visst, det är en TV-produktion med allt vad det innebär för ljud och bild, men vad gör det när skådespelarprestationerna är helt ok och icke minst Kneales manus top notch. Regissören Peter Sasdy känner vi också igen från Hammer-temat (Countess Dracula) och han lyckas i alla fall inte förstöra den fina historia han fått att förvalta.
Det är möjligt att jag i bakhuvudet hade med mig mer av Vacancys snack om The Stone Tape än jag egentligen mindes. Så ni får ta det med en nypa salt när jag säger att jag ganska omgående blev påmind om en av mina John Carpenter-favoriter – Prince of Darkness. Där rörde historien ju också ett gäng forskare med en massa avancerad utrustning som hittar märkliga saker i en gammal källare. Obegripligt nog uppskattade Kneale själv inte det allra minsta att hans historia plockades upp av den amerikanske regissören: ”For the record I have had nothing to do with the film and I have not seen it. It sounds pretty bad. With an homage like this, one might say, who needs insults?”
Just forskningsvinkeln på en spökhistoria känner vi också igen från exempelvis The Entity och Poltergeist. Samtidigt är frågan om inte Kneale i sin tur kan ha varit lite, lite inspirerad av Shirley Jacksons The Haunting of Hill House?
Som vanligt när det gäller dessa 70-talsproduktioner finns det förstås lite genusmässiga krokar att hänga upp sig på om man nu skulle känna för det. Peter avfärdar sin sekreterare med ett snäsigt ”Oh, go and make some coffee, will you!”. Och även om det känns lite typiskt att det är just Jill som ska vara särskilt känslig för stenarnas utsändningar (samt dessutom bli hysterisk på kuppen) är hon samtidigt projektets ansvariga programmerare och bidrar tack vare sina datorkunskaper i hög utsträckning till gåtans lösning.
På samma sätt som i Quatermass and the Pit lyckas Kneale i fallet The Stone Tape hitta i alla fall min mentala g-punkt med en historia som rör sig i gränslandet mellan det vetenskapliga, det vidskepliga, det övernaturliga och det uråldriga. Utan att det blir allt för tydligt (lyssna och lär, nutida filmmakare) sår han frön som når optimal skörd i precis rätt ögonblick. Tack och bock, Vacancy!
Annonser
alt. titel: Dr. Phibes kommer tillbaka
Medlemmarna i det arkeologiska sällskapet som utforskar en okänd, egyptisk grav får anledning att mer än en gång i förtvivlan utropa ”Why would anyone think of such a bizarre way to kill a man?!”
Tja, jag tror att både jag och ni, kära läsare, har en aning om vem det kan vara. Det har också polisen Trout och hans chef Waverley efter att man i Southampton sprungit på en död man inpressad i en enorm ginflaska. Givetvis ingen annan än den oförliknelige Dr. Phibes.
Men, säger ni, Phibes ersatte ju sitt eget blod med balsameringsvätska i slutet av The Abominable Dr. Phibes för att kunna dela döden med sin älskade Victoria?! Förvisso, men likt Hammers Dracula, vilken alltid hittar malhål i den matta som tidigare filmer försökt knyta ihop, har Phibes ett ess i rockärmen. För när månen står i rätt konjunktion, tre år efter det som timade i originalet, lyser den med ett särskilt sken på den sarkofag som Phibes byggde åt sig och Victoria, varvid det livgivande blodet flödar tillbaka i doktorns ådror.
Någonstans har också assistenten Vulnavia gömt sig under dessa tre år, redo att när som helst hörsamma sin herres befallningar. Som den här gången alltså tar med det lilla sällskapet till Egypten där Phibes klurat ut hur han ska kunna återuppliva Victoria igen och dessutom ge både henne och sig själv evigt liv. Kruxet är bara att även Darius Biederbeck är ute efter samma hemlighet.
Nog för att original-Phibes var ganska underhållande men någonstans drar till och med jag gränsen. Synd bara att inte också Vincent Price kunde göra det. Regissören Robert Fuest återvänder, även som manusskrivare, men den här gången har han kastat såväl kontinuitet som konsekvens överbord och resultatet blir mest fånigt, på gränsen till pinsamt.
Trout och Waverly har nu förvandlats till ett forcerat och putslustigt odd couple, helt utan den gnista som fanns mellan dem i originalet när Waverly exempelvis aldrig kunde komma ihåg sin medarbetares efternamn. Vi får ingen som helst förklaring till varför Phibes måste släpa med sig ytterligare ett gäng mekaniska musiker (nu kallade ”The Alexandrian Quartet” eftersom Vulnavia högg sönder ”Dr. Phibes Clockwork Wizards” i slutet av originalet). Inte heller varför den sarkofag som transporterar Victoria mellan Southampton och Egypten prompt måste se ut och låta som ett psykedeliskt 70-talstivoli.
Vulnavia spelas av en helt annan skådespelare, australiensiskan Valli Kemp, eftersom Virginia North som gjorde rollen i originalet var gravid. Och om det i The Abominable… fanns en liten tveksamhet i huruvida Phibes kunde kommunicera med sin assistent via telepati är den tveksamheten här exponentiellt utvecklad till totalförvirring. Ibland tycks Phibes behöva sin röstgenerator för att prata med Vulnavia. I andra lägen finns det ingen möjlighet att han skulle kunna släpa den (eller en kilometerlång sladd) med sig och ändå lyckas de två kommunicera med varandra. Kanske. Eller också gillar bara Phibes att prata med sig själv. I sitt huvud.
I samma anda är det också helt obegripligt varför Phibes hela tiden verkar behöva koppla upp sig till samma röstgenerator när han ska prata med sin ”sweet Victoria” eftersom kvinnan rimligtvis ändå inte kan höra honom. Prices ständigt pålagda tal som ska komma ur trattgrammofonen gör dessutom att jag inte kan sluta tänka på hans insats i Michael Jacksons Thriller.
Dr. Phibes… kräver alltså att vi ska tro på att skurken, förutom att planera sin överdrivet intrikata hämnd på de nio personer som var ansvariga för hustruns död (men dr. Vesalius slapp uppenbarligen undan?!), också hann skapa ännu ett högkvarter i den egyptiska öknen samt dessutom planera alla överdrivet intrikata mord som han utför den här gången.
Dr. Phibes… skulle möjligen kunna vara den typen av film som är ganska underhållande att se i glada vänners lag och understödd av rejäla mängder alkohol eftersom den är så obegriplig och fragmentarisk. Men den gör det fullt förståeligt att det inte blev någon tredje film om den diaboliske doktorn. Det tror jag Vincent Price är lika tacksam för som jag är.
alt. titel: Djävlarna
Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?
Brittiske kritikern Mark Kermode brinner uppenbarligen för filmen och har bland annat sett till att hittills bortklippt material återfunnits. I en liten pamflett som åtföljer min påkostade DVD-utgåva från BFI utnämner Kermode The Devils till ”a genuinely breathtaking work, the jewel in the crown of Russell’s magnificent career”. Efter att ha återbesökt mina texter om de två Russell-filmer jag hittills sett – The Lair of the White Worm och Tommy – kan jag lugnt konstatera att min uppfattning om både The Devils och Ken Russell som filmskapare skiljer sig radikalt från Kermodes.
Alltså… Nej, jag fattar fan inte vad Russells grej är. I Tommy fanns åtminstone The Who-musiken att försöka njuta av. The Devils bjuder istället på en dissonant anstormande kakafoni från kompositören Peter Maxwell Davies (”electrifying” enligt Kermode). Själva historien är å andra sidan förhållandevis rättfram i den historiska filmen, eftersom den i grunden faktiskt är en BOATS.
Den inledande textskylten, ”the major events depicted in the film actually took place”, antyder förstås att vi ska komma att få se något som kommer att pröva vår lättrogenhet. Anno 1634 håller kardinal Richelieu som bäst på att försöka centralisera makten i Frankrike, bland annat genom ett skoningslöst utrotningskrig mot de protestantiska hugenotterna. Han har lättingkungen Ludvig XIII i ett fast grepp så när som på en liten detalj. Kungen hyser ett obegripligt tycke för staden Loudun och dess stridbare styresman, prästen Urbain Grandier. Ludvigs faiblesse för Loudun gör att han inte tillåter Richelieu att helt enkelt invadera staden och riva ned dess befästningar.
Men den röde kardinalen skulle givetvis inte vara den sluge politiker han är om han inte hade andra vapen i sin arsenal än brutal styrka. Som om ett guds finger vore inblandat har ursulinerabedissan Jeanne des Anges uttalat vaga anklagelser mot en djävulens hantlangare. Han besöker henne om natten samt utövar oheliga gärningar på klosteraltaret med både henne och nunnorna. Efter lite handgriplig ”övertalning” är klostret fullt av exorcismrusiga nunnor som, förutom att onanera med krucifix, inget hellre vill än att anklaga just Grandier för att vara satans sändebud. Prästens fiender i staden är förstås inte heller sena att haka på hysterin.
De historiska händelser som Russell visar upp i sin film har alla skett – häxprocessen i Loudun är väl dokumenterad och bara en i en lång rad av liknande episoder på många ställen i Europa under 1600-talet. Ett sådant kyrkligt övergrepp är förstås mumma att gå tillbaka till när man vill porträttera maktfullkomlighet på alla möjliga nivåer.
Som Ken Russell. Såvitt jag kan förstå låter han Oliver Reeds Grandier proklamera för frihet över allt annat. Prästen vill inte inordna Louduns styre under vare sig kyrka eller stat. Den kung som ändå står på Grandiers sida framställs av regissören som en moraliskt tveksam goddagspilt. En bortskämd odåga, vilken fyller sitt hov med surrealistiskt fåfänga nöjen som att skjuta prick på folk i fågelkostymer (förstås ackompanjerad av en atonal version av Bye, Bye Blackbird). Det är inte en fråga om stat mot kyrka, utan en fråga om självstyre mot centralmakt.
Jag tycker mig alltså inte ha några större problem att förstå vilket budskap Russell vill förmedla med The Devils. Det däremot som står i vägen för min möjlighet att uppskatta budskapet är hur han väljer att förmedla det. I sak kan jag villiga instämma i alla Kermodes superlativ om filmen: breathtaking, fiery, exuberant, exotic. Haken är att jag inte upplever dem som positiva.
Jag klarar inte av att uppskatta Russells orgastiska och orgasmiska scener med full frontal-nunnor som rullar runt på golvet i demonisk frenesi och torrjuckar på kristusstatyer. Eller överdrivna tortyr- och rättegångsscener inför en flämtande publik. Eller dödsdansande karnevalsstämning i en stad som inte bara hemsöks av demoner utan också av pesten. Det hela är bisarrt överdimensionerat på ett sätt som inte ger mig något. Men jag har ju som vanligt svårt för filmer som beskriver ett tillstånd snarare än ett händelseförlopp. För min del har inte Russell klarat av att skapa tillräckligt mycket innehåll för att ge stadga åt den vittspännande yta som tycks vara hans huvudsakliga fokus.
Det hindrar dock inte att jag låter mig storligen imponeras av denna yta. Både kulisser och kostymer, signerade Derek Jarman och Shirley Russell, är helt fantastiska. Det är klart att det finns något oerhört häftigt i att visa upp ett franskt 1600-tal som påminner mer om Fritz Langs Metropolis än medeltida befästningar. Grandiers enorma obsidiansvarta kyrka står i stark kontrast till nunneklostrets sterilvita kakel. Richelieus bibliotek, i vilket han låter sig rullas runt på en liten vagn som Hannibal Lecter (sans munkorg), påminner mest om ett fängelse vilket förstås understryker den gode kardinalens syn på kunskap och information.
Till en sådan (över)dramatiserad framställning måste förstås komma lika (över)dramatiserade skådespelarinsatser. Oliver Reed visade redan i The Damned att han inte är det minsta främmande för sådant och kastar sig därför med liv och lust in i rollen som Grandier. Problemet är att Russells manus inte låter mig förstå hur Reeds närmast sedeslöse rucklare plötsligt Ser Ljuset och Kärleken, både till kvinnan (Gemma Jones som Madeleine De Brou) och till Gud. Processen med att tvätta bort det ursprungliga ”anti-” från hans framväxande hjälte är högst oklar.
Glenda Jackson hade varit med i två tidigare Russell-filmen men tackade nej till rollen som Jeanne des Anges med hänvisning till att hon inte var inte var intresserad av att spela ”any more neurotic sex starved parts”, varför äran gick till Vanessa Redgrave. Och även om Jacksons uttalande möjligen säger något om Russells syn på kvinnorollens funktion i sina filmer ska ingen skugga falla över Redgraves imponerande jobb med den minst sagt utmanande rollen.
För egen del står det dock klart att jag och mr. Russell är långt ifrån en match made in heaven. När det gäller The Devils platsar filmen knappast i ett skräckfilmstema. Skulle möjligen vara om katolska kyrkan skulle rådda ihop ett sådant. I så fall kan vi vara rätt säkra på att även Witchfinder General skulle beredas plats.
alt. titel: Den blodtörstige hämnaren, Dr. Phibes – den fasansfulle, Vampyrens hämnd, Djævlelægen
London samlade läkarkår må kanske inte dö av flugor. Däremot dör de som flugor på grund av minst sagt märkliga orsaker. Dr. Thornton sticks ihjäl av bin, Dr. Dunwoody bits ihjäl av livs levande fladdermöss och Dr. Hargreaves huvud kläms sönder under en maskerad tack vare en mordisk grodmask. Vid det här laget är poliserna Trout och Crow något på spåren, de vet bara inte vad. Bristen på handfasta bevis gör också att deras chef förhåller sig minst sagt skeptisk till läkar-seriemördarteorin. Till och med andra läkare kommenterar lakoniskt ”Men in my profession die every day, sir”.
Det krävs ytterligare ett dödsfall – Dr. Longstreet som töms på blod – för ett genombrott i fallet. Dels kan alla de döda läkarna kopplas till en viss Dr. Vesalius, dels har mördaren tappat ett ovanligt halssmycke hos Longstreet. Det ser inte bättre ut än att mördaren bestämt sig för att nedkalla de gammaltestamentligt mosaiska farsoterna på läkarna som lät Victoria Regina Phibes dö på operationsbordet. Men eftersom hennes make, teologen och organisten Anton Phibes, av allt att döma dog en eldfängd död i en bilolycka när han skyndade till sin älskade makas sida, vem kan då vara ute efter hämnd?
Ingen större hemlighet för oss tittare dock, eftersom filmen öppnar upp till en vilt orgelspelande skepnad. Vilken sedan lika vilt börjar ”dirigera” en mekanisk dansorkester vid namn ”Dr. Phibes’ Clockwork Wizards” innan hen ger sig av med en ung och vacker kvinna för att dumpa ett gäng fladdermöss genom Dr. Thorntons takfönster. Däremot dröjer det en stund till innan det står helt klart att Vincent Price gör ett återtåg i temat, men nu i en avgjort mer lättsam roll jämfört med häxjägaren Matthew Hopkins.
I likhet med The Blood on Satan’s Claw är The Abominable Dr. Phibes en sådan där film som jag varit sugen på att se nästan enbart för att titeln är så läcker. Däremot var jag lite mer förberedd på att den knappast skulle vara något mästerverk. Den största överraskningen kom nog i form av filmens humoristiska ådra som faktiskt var riktigt trevlig. Eller vad sägs om en hämndaktion som involverar mängder av brysselkål?
I övrigt är Price en klassiskt manisk moahaha-skurk som dessutom måste använda en sorts gammalmodig röstgenerator i form av en trattgrammofon (hur ska han annars kunna yttra ödesmättade repliker som ”Nine killed you. Nine shall die. Nine eternities of doooom!”?). Även han verkar faktiskt ha ganska kul. Mot Prices Phibes står Joseph Cottens Vesalius som en förtroendeingivande straight man, vilken dessutom verkar vara på banan i betydligt högre utsträckning än poliserna Trout och Crow.
Den lättsamma hejsan-svejsan-känslan gör tacknämligt nog också att man inte på minsta sätt ifrågasätter varför den vackra assistenten Vulnavia (?!) ställer upp på Phibes mordiska planer. Ety män är nu en gång för alla så lättlurade individer att de tycks bli helt hypnotiserade vid åsynen av en vacker kvinna. Polisens inkompetens faller också inom ramen för den känslan. De befinner sig ständigt ett halvt steg bakom galningen och tvingas därmed åse hur läkarna de försöker skydda bokstavligen mördas framför deras ögon.
Rent mordmässigt skulle jag säga att grodmasken är det som funkar bäst samtidigt som jag inte kan låta bli att gilla det faktum att mordoffren faktiskt hanterar sina ”bödlar” med stor försiktighet då filmen valt att satsa på både levande fladdermöss och råttor. The Abominable Dr. Phibes är kanske inget man ska börja med om man vill ta reda på vad Vincent Price gick för skådespelarmässigt men är trots det oväntat underhållande.
alt. titel: Satans skinn, Satan’s Skin
Engelskt 1600-tal. I en av de leriga plogfårorna avtecknar sig ett märkligt skelett – mänskligt, men ändå inte. Delar täcks av päls och i det avätna kraniet blänker ett bevarat öga. Domaren (det närmaste byn kommer en styresman) förhåller sig skeptisk och tycks få vatten på den kvarnen då blott en ryggrad finns kvar när han kommer för att inspektera fyndet tillsammans med den upphetsade såningsmannen.
Men domarens skepsis kan inte hindra besynnerliga och skrämmande händelser i byn. Peter Edmontons fästmö Rosalind blir komplett galen och måste spärras in på mentalsjukhus. Sjuklingar vandrar iväg för att aldrig mer återses och prästen Fallowfield anar upprorsstämning bland de barn som han försöker bibringa lite hederlig gudsfruktan. Och på det följer dödsfallen…
Även om jag inte hört om dagens film som en dold juvel i skräckkronan är chansen ändå god att jag förr eller senare sett den i alla fall. Jag menar, The Blood on Satan’s Claw, hur cool skräckfilmstitel är inte det?! Det framstår som fullkomligt obegripligt hur regissören Piers Haggard kunde föredra den alternativa titeln Satan’s Skin istället.
Men medan filmen långt ifrån är något bottennapp måste jag tyvärr erkänna att titeln är dess starkaste sida. Stundtals lyckas i och för sig Haggard, tillsammans med sina skådespelare, skapa samma olustiga stämning som återfinns (fast bättre, då) i exempelvis The Wicker Man.
Rädda blickar och förstulna ord antyder någon slags djävulsk hemsökelse som ingen vill tala högt om eller benämna vid namn. Linda Hayden som intrigmakerskan Angel Blake är nog den som med sin intensiva blick och förnöjda småleende vid de mest opassande stunder oftast lyckas med skräckilningarna. Scenen där Tamara Ustinovs Rosalind bara får skrika rakt ut i vad som känns som minuter är inte dum, den heller.
Det är emellertid en stämning som inte håller hela filmen igenom och slutresultatet blir helt enkelt för ojämnt. Bland annat tror jag att det kan hänga ihop med australiensaren Marc Wilkinsons oerhört speciella score som ibland nästan helt på egen hand tillhandahåller en ruggig atmosfär medan det i andra lägen bara låter skrikigt och konstigt. Däremot har jag svårare att sätta fingret på varför exempelvis greppet med att kameran liksom smygtittar på de olika rollfigurerna ibland blir spänningsskapande och ibland inte.
Jag vet heller inte riktigt vad jag ska göra med scenen där byns läkare försöker avlägsna en bit av ”the devil’s skin” från en ung kvinnas lår. Konceptet ”två svettiga män som böjer sig över en orgasmstönande halvnaken kvinna” kändes allt för snattat rakt av från en pålningsscen i en vampyrfilm för att komma i närheten av att vara skrämmande.
Jag gissar att ojämnheten också understryks av de scener, vilka snarare ska tjäna som upptakt till det läskiga än att vara direkt läskiga i sig. Här skapar nämligen kombinationen 1600-talskostymer (krulliga peruker för herrskapet, Shakespeare-bekant platta paj-hattar för folket) och halvdant skådespeleri en omisskännlig Monty Python-känsla. Olycksaligt i vilken skräckfilm som helst, förstås.
I rollen som Domaren ville man helst peta in Peter Cushing eller Christopher Lee, de givna valen för sannolikt 99 procent av alla brittiska skräckisar på den här tiden. Men den förre var nybliven änkling och den senare för dyr. Därför föll valet istället på veteranen Patrick Wymark (vilken dog av en hjärtinfarkt innan filmen hunnit ha premiär). Wymark är absolut inget dåligt val (även om rollen naturligtvis är som klippt och skuren för inte minst Cushing) men ett knepigt upplagt manus ger honom långtifrån de bästa av förutsättningar för att göra sin grej.
The Blood on Satan’s Claw skulle möjligen vinna på ett par omtittar, nu när jag liksom har köpt själva konceptet. Men i detta första skede blir omdömet tyvärr ”mja”.
alt titel: Straw Dogs – De galna hundarna, Straw Dogs – Det galna gänget, Halmhundarna, Køterne, Strawdogs, Sam Peckinpah’s Straw Dogs
Amy Sumner kommer tillbaka till barndomshemmet Trencher’s Farm och byn Wakely på den cornwallska landsbygden tillsammans med maken David. I lokalinvånarnas ögon är David inte mycket till man att skryta med – en spädvuxen amerikan, tillika akademiker, som bär vit skjorta och prudentligt putsar sina glasögon. Snart börjar vi undra om inte Amy delar den inställningen.
Den inledande lekfullheten paret emellan övergår nämligen snart till en aggressiv sexualitet från Amys sida, kombinerad med ett truligt bekräftelsebehov värdigt en femåring. Något som David inte tvekar att påpeka för sin fru. Ju mer hon hänger efter honom, desto mer avskärmar han sig med sitt arbete. Med den förutsägbara konsekvensen att hon börjar söka uppmärksamhet på annat håll.
Fotografen John Coquillons kamera är nämligen inte den ende som ivrigt noterat Amys prominent BH-lösa bröst och korta kjolar. Det gör även Charlie Venner (en av Amys gamla pojkvänner) samt Chris Cawsey och Norman Scutt. De tre männen har hyrts in av paret Sumner för att bygga ett garage på Trencher’s. Arbetet ger dem bland annat goda möjligheter att kika in i mangårdsbyggnadens fönster och iaktta både den veklige mannen och den förföriska hustrun.
Straw Dogs är ytterligare en av alla dessa filmer som nått en viss ryktbarhet tack vare ett extremt våldsamt innehåll, något som bland annat gjorde att den släpptes oklippt i Storbritannien först 2002. Återhållsamhet eller subtilitet på den punkten är ju knappast något som regissören Sam Peckinpah gjort sig känd för. Skillnaden skulle möjligen vara att en vital del av våldet i just Straw Dogs utgörs av en lång och brutal våldtäktsscen.
Eller är den så brutal? Det är möjligt att jag med mina fördomsfulla och nutida ögon läser in allt för mycket i Amys flämtningar och ambivalenta kroppsspråk men jag blir osäker på vad Peckinpah egentligen ville uppnå med scenen. Särskilt som den dels aldrig kommer att utgöra en anledning eller orsak till den slutgiltiga upplösningen, dels utan några större problem kan infogas i en övergripande berättelse om hur sexuellt påflugna kvinnor alltid får sitt straff. De enda andra kvinnor som tittarna får träffa är nämligen den unga Janice som med alldeles för korta kjolar ger David suggestiva ögonkast samt den sedesamma pastorsfrun iförd rejäla klänningar samt håret i knut.
Men eftersom Janice också förvandlas till offer och David omgående påpekar att han fann pastorsfrun attraktiv undrar jag om filmens stora stora skiljelinje (skyttegraven om ni så vill) egentligen inte går mellan utbölingen och lokalbefolkningen, mellan civilisation och primitiv brutalitet, utan snarare mellan könen.
För medan stämningen redan från början andas en lågintensiv och synnerligen obehaglig atmosfär av home invasion, anstränger sig knappast Peckinpah för att vi som publik ska gilla vare sig Dustin Hoffmans David eller hans oborstade motståndare. Å andra sidan, eftersom Susan Georges Amy beter sig som hon gör får vi inte särskilt mycket sympatier för henne heller.
Amy och David är inget mysigt par och båda hemfaller lika snabbt till bittra anklagelser. När hårt sätts mot hårt blir det helt uppenbart att de inte är ett team. Det hela förefaller vara en lika oundviklig som tröstlös kamp där alla står mot alla. När Peckinpah väl fyllt det blå skåpet med så mycket skit att det tippat över för länge sedan är det enda som återstår en troglodytisk naturkraft, fördelad likvärdigt på både invaderande och invaderad. Det ”hem” som David påstår sig skydda visar sig inte vara stort mer än en halmdocka, något han kan hålla upp för sig själv för att motivera sin lättväckta våldsamhet.
Jag skulle inte kalla Straw Dogs för en skräckfilm men den är, i likhet med många andra homeinvasion-berättelser, djupt obehaglig. Tydligen finns också en litterär förlaga, The Siege of Trencher’s Farm från 1969, men Peckinpah själv tycks inte ha gett mycket för den eftersom han hävdar att han själv och medmanusförfattaren David Goodman gjorde ”something of validity out of this rotten book”.
Det får stå för Peckinpah. Men förutom den störande genusvinkeln och det faktum att filmen runt mitten känns en smula långdragen blev jag positivt överraskad av Straw Dogs. Filmen gav mig en hel del att fundera på och hade under sin andra halva ett furiöst driv som mer än fångade min uppmärksamhet.
alt. titel: Döden på Nilen, Mord på Nilen
Den kallsinnige mördaren ombord på flodbåten Karnak hade uppenbarligen hoppats på att Nilens vatten skulle svälja paketet som fastnade i fiskarnas nät. Nu hamnar det i istället i den berömde detektiven Hércule Poirots knubbiga händer och ger honom ytterligare ett par ledtrådar för de små grå hjärncellerna att klura på.
alt. titel: Det våras för galningarna
Den kände psykiatrikern Richard Thorndyke kommer till det kaliforniska Psychoneurotic Institute for the Very, Very Nervous för att ta över efter den avlidne Dr. Ashley. Men det är något skumt på gång på institutet, trots att huvudsköterskan Nurse Diesel och den ställföreträdande chefen Dr. Montague försöker övertyga Thorndyke om motsatsen. Patienter som Thorndyke uppfattar som fullt normala och fungerande får plötsligt våldsamma återfall.
alt. titel: Det våras för stumfilmen, Med buller och bång, Silent Movie Plus
När Mel Brooks gjorde Young Frankenstein tillsammans med Gene Wilder var det inte många som filmade i svart-vitt. I sin nästa film vände han sig till en ännu äldre och i samtiden mer outnyttjad filmteknik – stumfilmen.
alt. titel: Det våras för Frankenstein, Frankenstein junior
Gene Wilder försökte faktiskt, utan framgång, pitcha sin idé om att göra en humoristisk remake på Universals klassiska adapation av Mary Shelleys Frankenstein för Mel Brooks innan de jobbade tillsammans på Blazing Saddles. Men när de efter en arbetsdag på westernparodin satt och kopplade av tog Wilder upp saken igen. Hans film skulle inte handla om Frankensteins son, fru, kusin eller svärson, utan om Frankensteins sonson. En seriös vetenskapsman som inte vill ha något att göra med sin ökände förfader. Brooks konstaterade ”That’s funny” och resten är, som man säger, historia.
That’s what HE said!