You are currently browsing the category archive for the ‘70-tal’ category.

Jag var i min barndom ingen stor serieläsare men visste ändå ganska väl vad jag gillade av det jag kom över. I främsta ledet stod Fantomen och X-men. Fantomen-filmen från 1996 med Billy Zane i lila spandex gjorde inte underverk för mitt vuxna seriesug men fenomenala millenniefilmen X-Men gav mig en spark i baken att på vinst och förlust inhandla någon slags samlingsvolym – Essential X-Men, volym 1.

Att läsa om albumet nu, med lite vanare serie-ögon, var faktiskt riktigt underhållande. Volymen omfattar ”Giant-Size X-Men” nummer 1-4 och de ”vanliga” numren 94-119, alla från 1975-1978. Giant-Size X-Men introducerar läsarna i äventyret Deadly Genesis! till ett ganska varierat gäng mutanter, bland andra Piotr Rasputin, Kurt Wagner, Ororo Munroe och Logan. Eller, som vi känner dem: Colossus, Nightcrawler, Storm och Wolverine. De blir sammankallade av professor Charles Xavier eftersom de ursprungliga X-Men (Marvel Girl, Iceman, Angel, Havok och Lorna Dane) är mystiskt försvunna. Kan de nya X-Men månne hitta igen dem? Det kan de nya X-Men och måste slåss mot Krakoa…The island that walks like a man! på kuppen. När detta äventyr väl är klart tar #94 vid.

Såvitt jag kan förstå är en stor anledning till att man startar samlingsvolymen på just #94 är författaren Chris Claremont. Claremont basade för utvecklingen av X-Men som ledde till det enormt populära gäng som vi är bekanta med idag. Och utan att jag har läst något av X-Men äventyren som föregår Claremonts kan jag förstå den populariteten. Trots att äventyren ibland kan vara både knasiga och överdrivna lyckas Claremont ändå frambringa både känslor, relationer, personligheter, spänning och förundran.

Och han bränner igång dessa nya X-Men i princip omedelbart. För vana läsare antar jag att det kom som en chock att alla de gamla X-Men, utom Cyclops, tackar för sig efter äventyret med Krakoa och drar med sitt pick och pack. Därmed är det upp till Xavier och Cyclops att försöka skapa en ny teamkänsla, vilket inte alltid är det lättaste. Särskilt inte med frifräsare som Wolverine och Thunderbird i mixen. Thunderbird, säger ni? Japp, Xavier värvar inledningsvis apachen John Proudstar som verkligen gör skäl för sitt namn. Wolverines lonewolf-attityd är en västanfläkt jämfört med Thunderbirds.

Men det skulle inte vara länge. Redan #95 (Warhunt!) varnar på omslaget : ”Not a hoax! Not a dream! This issue an X-Man DIES!”. Eftersom där också finns ett slags emblem med alla medverkande mutanter utom John Proudstar är det inte särskilt svårt att lista ut vem av dem som kommer att få stryka på foten. Thunderbirds död ger emellertid ledaren Cyclops gruvliga skuldkänslor, trots att dödsfallet helt uppenbart berodde på ren idioti från offret självt.

Och Cyclops skulle inte få vila någon längre stund. I #97 (My brother, my enemy! (tycker vi oss ana en viss utropstecken-sjuka i rubriksättningen?)) tvingas han slåss mot sin bror Havok, i #98 (Merry Christmas, X-Men — The Sentinels Have Returned!) måste de än en gång möta de fruktade Sentinels och glappet mellan #100 (Greater Love Hath No X-Man…) och #101 (Like a Phoenix, from the Ashes) resulterar i omvandlingen av Cyclops älskade Jean Grey till Phoenix.

Fullt ös medvetslös, alltså. Men Claremont ska inte ha hela äran. #94-107 tecknades av Dave Cockrum och därefter togs pennan över av John Byrne. Bägge två är duktiga men jag känner mig ändå lite mer dragen till Cockrums ibland helt fantastiska skapelser som inte låter sig begränsas av enskilda paneler. Inte minst i de äventyr som tilldrar sig utanför jordens atmosfär är universum oändligt svart och ett helt uppslag kan till synes utgöras av ett kaosartat sammelsurium. Men när man tittar lite närmare ser man att vänster halva beskriver vad som händer i nutid medan höger låter ana vad som komma skall och Cockrum har lyckats smälta samman bägge elementen som att det ser ut som en enda bild. Nästan lite Tenet-varning där, skulle jag vilja påstå.

Byrnes stil är precisare och i vissa avseenden smartare, han är bättre än Cockrum på att teckna trovärdiga kroppar (ibland ser särskilt Cockrums Storm rent märklig ut) och naturligtvis på intet sätt dålig. Men upplevelserna jag får från honom är mindre maffiga och andäktiga, även om exempelvis Phoenix-skapelserna i #108 (Armageddon now!) är imponerande. Cockrums teckningar kan verkligen kännas som ett slag i magen när jag får ett upplag för ögonen och dit når inte Byrne.

Utan att ha läst särskilt många andra X-Men-serier (fast nu är jag förstås rätt sugen) kan detta album nog vara en bra introduktion eftersom det här är de första numren som formade det X-Men-gäng som vi blivit bekanta med i filmerna. Sedan går det inte att komma från det faktum att de är från andra halvan av 70-talet med allt vad det innebär av smålarviga kärleksförhållanden, Banshees överdrivna irländska, fjantig humor, teatraliska utrop (”I am the…Juggernaut!”) och övertydliga pratbubblor (”The paste seems almost…alive! It is spreading all over my body! Try as I might I cannot tear free of it. [—] For all my vaunted strength, I am helpless!”).

Men ändå: bra berättande, bra teckningar samt onomatopetiska uttryck som snikt, bamf, fwhump, shkow, karam och screeeeeee. What’s not to like?

Filmproducenten James och hans kusin Ann, som jobbar som servitris på Londons mest upplysta strippklubb, tillhör en otursdrabbad familj. För ett par 100 år sedan såg en av deras anfäder till att bränna en lokal häxa som nedkallade en förbannelse över släkten. Därefter sägs många av dem ha ändat sina liv via ett svärd som, trots sin gruvliga historia, fortfarande hänger över James eldstad. James egen far dog i och för sig i sömnen och inte alls av något svärdshugg men det faktum att han hittades med ögonen öppna och stirrande är bevis nog för sonen att något skumt hade hänt.

Läs hela inlägget här »

Mickey Rourke-filmen Angel Heart har jag både tyckt om och sett flera gånger utan att ha en tanke på att det skulle finnas en litterär förlaga. Det svenskklingande författarnamnet William Hjortsberg var inte det minsta bekant för mig, men det är alltså han som i slutet av 70-talet levererade en underhållande mix av hårdkokt noir-deckare, svart magi och voodoo i form av Falling Angel.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Death Trap, Brutes and Savages, Slaughter Hotel, Horror Hotel, Horror Hotel Massacre, Legend of the Bayou, Murder on the Bayou, Starlight Slaughter

Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk skulle ta in på Starlight Hotel. Först och främst ligger stället mitt ute i ett träsk vad det verkar, så hur gästerna ens ska hitta dit är en gåta. Dessutom är det fruktansvärt nedgånget, flagnande tapeter, svartmögel och ruttnande golvbrädor. Som om det inte vore nog framstår innehavaren Judd som…socialt avig, för att uttrycka det milt. När han inte skryter om krokodilen (absolut ingen vanlig, jäkla alligator, mycket viktigt!) som han håller som ett slags husdjur i en inhägnad tenderar han till att fara ut i långa, paranoida och muttrande monologer. Om han inte sysselsätter sig med att antasta sina kvinnliga gäster, förstås. I alla avseenden framstår plötsligt Bates Motel som ett veritabelt Sheraton, till och med efter att gästerna blivit medvetna om att innehavaren förvarar sin döda mor i fruktkällaren.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ögon i natten, Wes Craven’s The Hills Have Eyes, The Family That Woke Up Screaming, Udyrene, Udyr må dø, Slagterbanden

Vad är väl mer amerikanskt än en road trip över hela kontinenten? Bob och Ethel Carter har släpat med sig jyckarna Beauty och The Beast samt kidsen Bobby, Brenda och Lynne. Lynne kommer i sin tur med vidhängande make Doug samt nyfödda dottern Katie. Tanken är att de ska fira Bob och Ethels silverbröllop även om Ethel kanske hade tänkt sig att göra det på ett lite annat sätt än att köra tvärsigenom den stekheta Nevadaöknen. Brenda tycker också att de skulle kunna snabba på lite så hon får visa upp sin tajta T-shirt bland L.A.’s ”moviestars and fancy cars”.

Läs hela inlägget här »

Bara för att vara tydliga: detta är inte en text om sex olika slashers. Det är heller inte en text om sex-slashers om en sådan undergenre nu skulle existera (who am I kidding, klart den gör det…). Däremot är det lite lösa tankar kring porträtteringen i av sex i tre olika, men mer eller mindre ikoniska, slashers. Inför årets Halloween-tema varken kunde eller ville jag hoppa över omtittar på John Carpenters original-Halloween, Sean S. Cunninghams original-Friday the 13th samt Tony Maylams The Burning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Rösten inifrån, Når en morder ringer, Telefonterror

En anonym, men vagt hotfull röst som ringer och frågar ”Have you checked on the children?” är knappast ett samtal man vill ha som barnvakt i ett stort och obekant hus. Det är framförallt inte ett samtal man vill få igen…och igen…och igen. Och ändå är det vad som händer Jill Johnson den här kvällen. Allt mer skräckslagen försöker hon få polisen att ingripa men när de till slut spårar samtalen gör de bara ont värre med beskedet ”The call is coming from inside the house!”

Läs hela inlägget här »

Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att se samma depraverade och våldsamma värld som Laura Mars ville visa genom sina fotografier i Abel Ferraras The Driller Killer. Borr-mördarens New York är emellertid ganska långt från snajdiga lägenheter, extravaganta fotosessioner vid Columbus Circle och hippa hamnmagasin. Ferraras gator är nedgångna och fullsmockade med alkade uteliggare. Om dagen blir man nedstucken utan att någon runtomkring rör ett finger och om natten är risken stor att man blir nedslagen av baseballutrustade gäng. Eller attackerad av något ännu värre…

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Alla helgons blodiga natt

John Carpenters original-Halloween har aldrig varit någon personlig jättefavorit, vare sig det gäller skräckfilm (hellre Alien), slashers (hellre Scream) eller Carpenter-filmer (hellre Prince of Darkness eller The Thing). Men när det dök upp en nyversion på biograferna (wait for it…) blev jag så klart nyfiken på att se ur-verket ännu en gång. För även om den inte är en kandidat för best movie ever-priset mindes jag ändå en klart habil slasher.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg