You are currently browsing the category archive for the ‘70-tal’ category.
alt. titel: Mardrömsjakten
Om man som tittare inte fattat det redan vid den lekfulla brottningsmatchen mellan far och son Sandza under mellanösterns varma sol får Peter också försäkra den nervöse Robin att ”I’ll be with you all the way”. För att strax därefter försvinna i en terrorismorsakad båtexplosion inför Robins förtvivlade blick. Då är det ju tur att Peters gamle vän Ben Childress också finns på plats och kan se till att skeppa Robin till den där speciella skolan i Chicago som var grunden till pojkens nervositet.
En speciell skola är också vad Gillian Bellaver känner att hon behöver i sitt liv eftersom hon inte törs lita på sig själv bland sina vanliga klasskompisar. Hon ser oroväckande syner av blodiga lik och får en klasskamrat att blöda näsblod. Hennes ömma moder är måttligt oroad av dotterns upprördhet (”I’ve had a long flight and am very tired…”) men går ändå med på att låta Gillian stanna vid Paragon Institute medan hon själv drar iväg till Paris.
Paragon blir emellertid inte alls den parapsykologiska fristad som Gillian föreställt sig eftersom hon börjar se syner av en kille i hennes egen ålder vid namn Robin och som blir utsatt för besynnerliga experiment.
Det måste ha varit något ESP-artat i luften under 70-talet. Stephen King skrev boken Carrie 1974 som blev film 1976. En John Farris skrev i sin tur boken The Fury 1976 som blev denna film 1978. Farris dunkade in en superhemlig statlig myndighet i mixen, vilket Stephen King säkerligen byggde vidare på i Firestarter från 1980 (som blev film 1984).
Både Carrie och The Fury regisserades av en italienskättad herre vid namn Brian De Palma. Jag är själv inte överdrivet förtjust i Carrie men känner omedelbart att jag bli mer indragen i The Fury mycket tack vare John Williams olycksbådande och bombastiskt orkestrala musik som rullar under förtexterna. Det här innebär förstås också att jag inte bryr mig särskilt mycket om anklagelserna när det begav sig, att De Palma med The Fury bara återupprepade Carrie. Gjort om och gjort bättre skulle nog i så fall vara mitt utlåtande.
Men för all del, visst finns det saker som kan förbättras i The Fury. Alla ändlösa jaktscener mellan Peter (vilken givetvis överlevt båtexplosionen och nu är ute efter hämnd) och de statliga agenterna blir lite för många och lite för ändlösa. Särskilt som manuset allt som oftast tillåtit sig att peta in lite birolls-comic relief som inte känns särdeles naturlig i sammanhanget.
Jag uppfattar att både Gillian och Robin, spelade av Amy Irving och Andrew Stevens, ska vara i övre high school-åldern, alltså max 18 år. Det är förvisso ett klassiskt thriller- och skräckgrepp att göra filmens protagonister mer utsatta i sin ungdom och oerfarenhet. Men när Irving och Stevens faktiskt ser ut att vara närmare sina riktiga åldrar (25 och 23) faller förstås den effekten och det blir mest konstigt eftersom de beter sig som om de vore emotionellt labila tonåringar. På så sätt skulle man med lite god vilja och fantasi kunna se hela filmen som en beskrivning av det vanskliga i att försöka kontrollera ungdomar som vill slå sig fria eftersom deras drivkraft alltid kommer att vara så mycket starkare än den som finns i vuxensamhället.
Det är heller inte helt klart varför John Cassavetes skurk Childress plötsligt börjar kanalisera en tydlig Bondskurksaura i form av svart kostym, mitella och handske på vänster hand bara för att han råkat bli skjuten av Peter.
Men det fanns som sagt en hel del som jag också gillade med The Fury och en av de delarna var Kirk Douglas Peter. Han fixar oftast en rätt fin balans mellan det andlöst spännande i människojakterna och comic relief-elementen plus en samtidig styrka och skörhet i sökandet efter sonen. De korta scener han har med Amy Irving är till fördel för dem båda, oavsett hennes oförmåga att se ut som en tonåring.
I just den här filmen tycker jag att De Palmas speciella stil med långa, oklippta tagningar samt en försvarlig mängd slow motion funkar, särskilt i förhållande till Amy Irving. Scenen i början där kameran liksom förföljer henne och kompisen på strandpromenaden ger en antydning om vad som komma skall vad gäller övervakning och kontroll.
På det hela taget en rätt charmig 70-talsthriller med en klassisk goreeffekt som grädde på moset. En effekt som vid det här laget väl är mer klassisk än bra.
Annonser
En bild av flyende människor på ett stort fartyg, en stjärnspäckad rollista, en speltid på över två timmar, en titel som Voyage of the Damned och lite lagomt bombastiskt spännande musik till förtexterna. Är det så konstigt att jag satt och förväntade mig en klassisk katastrofrulle?
Och visst kan man hävda att Voyage of the Damned är en katastrofrulle. I ett humanitärt, moraliskt och historiskt perspektiv men det var kanske inte precis det jag hade tänkt mig.
Filmen är nämligen inget mindre än en BOATS (heh…) om skeppet MS St. Louis som seglade från Hamburg i maj 1939 med dryga 900 judiska passagerare ombord. I likhet med kapten Ramius olycksaliga besättning på ubåten Röd Oktober tror passagerarna att deras destination är Havanna där de ska kunna påbörja sina nya liv. Lite varmare, lite mindre ordning och reda och betydligt färre nazister – what’s not to like?!
Men bakom de kubanska kulisserna pågår ett komplicerat tjuv- och rackarspel där olika politiker försöker positionera sig mot varandra på den nationella arenan samtidigt som de försöker upprätthålla goda relationer med både Tyskland och USA. Och kan man tjäna en trave pengar genom att sälja visum, inresetillstånd, pass eller vad de kommande passagerarna påstås behöva för att komma i land, desto bättre.
Det är inte utan att jag kommer på mig själv att önska att Steven Spielberg hade kunnat få sätta tänderna i den här historien eftersom jag tillhör de som gillar Schindler’s List. Jag hade behövt lite mer övertydlig känslosamhet och personer som jag kunde knyta an till i Voyage of the Damned.
I nuläget känns det som om filmen sprider sig allt för tunt på allt för många aktörer och jag har svårt att fästa uppmärksamheten vid eller känna för någon av dem. Kanske beror det på att de alla utan undantag spelas av välbekanta fejs som inte alls signalerar historisk film för min del? Kanske beror på det på att särskilt de judiska passagerarna inte får vara så mycket personer, som bärare av olika sätt att hantera situationen de flytt från i Tyskland?
Ska man se framåt och fortsätta att hoppas på det bästa, som Faye Dunaways läkarhustru? Trots att hon förutom förföljelserna också tvingas släpa på en otrogen make? Ska man leva ur hand i mun för att kunna ”ge något tillbaka” som Victor Spinettis läkare på Kuba även om det innebär svårigheter att försörja sina egna barn? Ska man ge upp, som Malcolm McDowells steward? Eller ska man låta misstänksamhet och paranoia regera ens liv, som Sam Wanamakers advokat?
Dessutom är alla nazistiska tyskar stöpta i samma form som Arnold Toht från Raiders of the Lost Ark, smalläppade och bistert stirrande. Gestapoagenten Schiendick (spelad av Helmut Griem) tycks inte göra annat än att hota folk som inte gör som han vill och väsa ”You’re on my list”.
Ett annat problem uppstår på Kuba, där jag ser José Ferrer, Orson Welles och James Mason (hur sannolikt känns det att James Mason skulle heta ”Juan”? Not very…) men inte fattar ett spån av vad de håller på med. Jag är på intet vis ointresserad men ges inga möjligheter av filmen att klura ut sammanhangen. Inte förrän någon uttryckligen förklarar upplägget som tyskarna kokat ihop trillar polletten ned.
Kubanernas ränksmiderier visar sig nämligen bara vara ren utsmyckning på den judiska muren. I grunden var planen att de judiska passagerarna inte skulle tas emot av något land där St Louis försöker angöra. På så sätt tänkte sig tyskarna att den övriga världen skulle kunna göras medskyldiga till utfrysningen av judar och därmed bygga upp ett glashus runt sig själva och det tredje riket i vilket det sedan skulle bli betydligt svårare att kasta några anklagande stenar.
I det perspektivet tycker jag också att filmen lägger alldeles för lite fokus på det faktum att de första som avvisar St Louis efter att skeppet lagt ut från Havanna är USA, varvid Kapten Schroeder inte har något annat val än att återvända till Europa. Även de politiska och diplomatiska diskussionerna hade varit värda att lägga lite krut på.
Voyage of the Damned blev tyvärr ytterligare en sådan där film där själva historien aldrig blir lika spännande som försöken att känna igen jättejätteunga skådisar i sina första roller (Jonathan Pryce), jättejätteunga skådisar generellt (Malcolm McDowell) och jättejättetunga skådisar (Orson Welles är beyond orca-fat, karln har tamejfan ett eget gravitationsfält omkring sig). Aldrig lika intressant som att läsa sig till att Sam Wanamaker visste ett och annat om paranoia efter att ha hamnat på Hollywoods svarta kommunistlista under 50-talet.
Fortsättningen på texten om Duck, You Sucker och kompisrelationen mellan en irländsk revolutionär och en mexikans bandit.
***
Duck… tillhör subgenren Zapata-westerns där huvudpersonerna ofta består av en idealistisk mexikansk revolutionär och en mer penga-orienterad icke-mexikan. Här har Leone vänt på revolutionskuttingen och låtit Juan vara den som står sig själv och sin familj närmast medan irländaren John (som inte har några familjeband att tala om) tvingats byta den gröna ön mot dammiga ökenlandskap på grund av sina revolutionära böjelser. Juans bitska utlåtande över revolutionärer som bara sitter och pratar vid polerade bord får dock John att till slut slänga bort sin Bakunin.
Jag blev så exalterad av Duck, You Sucker att texten blev allt för lång för ett enda inlägg. Fortsättning följer på torsdag!
***
alt. titel: Ducka, skitstövel!, En handfull dynamit, För några nävar dynamit, Duck, You Sucker, A Fistful of Dynamite
Irländaren John Mallorys uppenbarelse framstår som i ett förklarat skimmer för den mexikanske banditen Juan Miranda. Så till den milda grad förklarat att den stålgrå mannen i Juans ögon faktiskt åtföljs av ett litet banér med det magiska namnet Banco Nacional de Mesa Verde.
alt. titel: Järnkorset
Som med så många andra klassiska filmer och regissörer har min främsta koppling till Sam Peckinpah hittills inte varit någon av hans ”riktiga” filmer. Däremot har jag ett oräkneligt antal gånger sett Monty Python-sketchen som påstår sig visa en del av Peckinpahs version av musikalen Salad Days. Så på något märkligt vänster hade jag en föraning om vad som kunde vänta i Cross of Iron även om jag förstod att det inte skulle komma i form av dödliga tennisracketar och pianon.
alt. titel: Död zon
E
n Stephen King som ibland kanske hamnar lite i skuggan av The Shining eller Cujo? Möjligen helt rättvist, åtminstone i jämförelsen med The Shining? I The Dead Zone har King nämligen valt att i allt väsentligt dela upp Jack Torrence komplicerade personlighet i dels snällisen Johnny Smith, dels styggingen (för att inte nämna galningen med ett saftigt pappa-komplex) Greg Stillson.
Efter den senaste titten på höjdar-(heh…)filmen Airplane! började jag läsa på lite om bröderna David och Jerry Zucker samt Jim Abrahams. Jag upptäckte då att de innan flygfilmen haft ett projekt tillsammans med John Landis, vilket vuxit ur deras college-teatergrupp Kentucky Fried Theatre. Häpp, Kentucky Fried Movie!
alt. titel: Black Magic Rites, Black Magic Rites: Reincarnations, The Reincarnation of Isabel, Black Magic Rites & the Secret Orgies of the 14th Century
Aldrig trodde jag väl att jag inom loppet av ett år skulle se inte bara en, utan två, erotiska vampyrfilmer. Jag hade kanske heller inte föreställt mig att erotisk vampyrfilm numero due skulle vara så jäkla skum att jag först inte ens kopplade att den skulle kunna klassas som en sådan.
alt. titel: Hyresgästen, The Tenant
Ok, Roman, what’s your deal? Det är farligt att vara ensam, då blir man galen. Det är farligt att bo i lägenhet, då blir man paranoid (och galen – ”They’re all in it together!”). Exakt var hade du egentligen tänkt dig att mänskligheten ska hålla till någonstans? Kanske The Stepford Wives varit något av en myspys-feel good om Roman fått hålla i spakarna, för så mycket mer än det förutsägbara förortslivet tycks inte kvarstå som boendealternativ.
Från kodknäckande till klassiskt spionraffel! I ett krigshärjat England jagar professor Percival Godliman och polisen Frederick Bloggs, bägge rekryterade av MI5, efter den stilettförsedde superspionen Henry Faber, die Nadel. Särskilt som Nålen inte bara är händig med stickvapen utan också klurat ut de allierades invasionsplaner. Förlorar de överraskningsmomentet vid Normadies stränder är det bara att packa ihop medan Hitler tar över världen.
That’s what HE said!