You are currently browsing the category archive for the ‘70-tal’ category.

alt. titel: Les vampires de Salem, Der Schrecken im Marsten-Haus, Brennen muß Salem, Le notti di Salem, La hora del vampiro, El misterio de Salem’s Lot

Man får ändå säga att Stephen Kings adaptions-karriär kickstartade ganska rejält. Carrie publicerades 1974, Brian De Palmas filmversion hade premiär 1976. Salem’s Lot publicerades 1975 och tycks ha köpts upp ganska omgående, det tog bara ett tag att komma fram till att romanens omfång inte gjorde sig i filmformat. Ergo: miniserie på två avsnitt.

Dracula, eller Kurt Barlow som han heter i den här versionen (säger man namnet snabbt skulle det nästan lika gärna kunna vara Count Orlok), har med benägen hjälp förflyttat sig från Transsylvanien till Jerusalem’s Lot (’Salem’s Lot i folkmun) i Maine. Men en modern amerikansk småstad hyser ändå vissa likheter med en rumänsk bondby, särskilt med ett kråkslott på en av de omkringliggande kullarna. Över Salem’s Lot ruvar Marsten-huset som torde vara precis så hemsökt som traktens ungar vill göra gällande när det är dags att utmana varandra.

Författaren Ben Mears är beredd att gå längre än så. Efter en omskakande upplevelse i barndomen har han aldrig riktigt kunnat släppa fasan som ruvar i det gamla huset och nu är han tillbaka för att om möjligt kunna skriva av sig sitt trauma. Men Mears har en poäng med konstaterandet ”Evil houses attracts evil men” eftersom Marsten-huset inte längre står tomt. Det har köpts upp av den elegant distingerade Richard Straker och hans (än så länge frånvarande) parter Kurt Barlow som planerar att öppna en antikaffär i Salem’s Lot. Men lika snabbt som affärens lager fylls på, börjar stadens invånarantal att tunnas ut.

Kings roman är en riktigt lyckad blandning av Dracula, The Haunting of Hill House och Invasion of the Body Snatchers. Kan detsamma sägas om adaptionen?

Det var så pass länge sedan jag såg Tobe Hoopers miniserie att jag inte ens kan minnas om jag någonsin sett den i ett sträck. Det ska tydligen ha varit The Texas Chain Saw Massacre som landade honom regissörsjobbet, vilket jag ställer mig något frågande till. Detta eftersom allt det som är bra och funkar med Hoopers debutfilm är sådant som på 70-talet definitivt ansågs för magstarkt för den amerikanska TV-publiken.

Därför är Salem’s Lot fullkomligt blodlös, istället försöker den bygga någon slags stämning. Jag vet inte om det är TV-mediet som jag ska skylla på i detta fall men det hela punkteras ganska rejält av en i mina ögon slarvig eller otajt klippning. Många är de utdragna scener som sannolikt ska bygga denna stämning men som snarare blir märkliga då ingen sådan skapas, samtidigt som kompositören Harry Sukmans musik brölar för fullt och signalerar att ”nu jävlar ska ni bli rädda!” (Men ett par slingor låter så pass välbekanta att jag undrar om inte Wojciech Kilar lät sig inspireras?) Inte heller hjälper det att vissa klipp uppenbart ska agera mini-cliffhangers inför ett reklamavbrott.

Dialogen är stundtals rätt stel och skådespeleriet är inte av den kalibern att deltagarna lyckas förmedla sina Kingska tankebanor. Jag kan exempelvis förstå att David Soul var hot shit efter att ha spelat en av huvudrollerna i Starsky and Hutch i fyra år men jag får knappast intryck av att hans Ben Mears upplever obegriplig fasa bara genom att Soul stirrar intensivt på Marsten-huset och svettas en smula.

Bonnie Bedalia är bättre och hennes Susan Norton är charmig. Däremot förstår jag inte varför manuset bemödat sig att ge henne mer vuxenhet genom ett jobb som lärare när det samtidigt rånar henne på all egen agens, bland annat tack vare att hennes egen far blir en av Bens partners i vampyrjakten (istället för romanens fristående läkare). King ger också sina läsare en betydligt mer psykologiskt rationell anledning till att hon gör det där oförlåtligt korkade draget (som förvisso är standard i skräckfilmer).

Jag blir inte heller särskilt betagen av draget att i princip kopiera Nosferatu-vampyrens gnagar-lika utseende. Det enda jag konstaterar är att greve Orlok uppenbarligen var smurf-blå i hyn när han nu uppträder på färg-film. Svårigheten ligger möjligen i att många av de otäcka bilder som King målar upp med sitt språk är svåra att översätta till filmmediet. Exempelvis att Barlow har en ”rich, powerful voice” och ett ”white, grinning face like something out of a Frazetta painting”.

Nästan det enda som riktigt funkar är Hammer-vibbarna som Marsten-huset utstrålar när våra tappra till slut tar sig in dit. Dödgrävaren Mike Ryersons vampyr utstrålar åtminstone en gnutta farlighet. James Mason klarar oftast av att vara den obehagligt jovialiske kosmopolit som romanens Richard Straker också är och utgör därmed ett bra tillskott till rollbesättningen. Jag förhåller mig mer ambivalent gentemot Fred Willard som mäklaren Larry Crockett; å ena sidan är det roligt att se Willard i en tidig roll, å den andra släpar han tyvärr på ett rejält Christopher Guest-bagage vilket ytterligare naggar bort en bit av den där ”stämningen” som Hooper siktade på.

Det ryktas om en remake från James Wan med It-manusförfattaren Gary Dauberman som regissör. Vete fan om det är något att se fram emot, ens med miniserie-besvikelsen i ryggen.

Förlaga: Salem’s Lot (1975)
Cameo: –

Bonus: ”Jerusalem’s Lot” och ”One for the Road” (1975 & 1977, Night Shift 1978)
Förutom själva romanen finns det två noveller som utgör några slags tie-ins skulle man väl kunna kalla dem. ”Jerusalem’s Lot” är dels ett försök till en dokument-novell (berättelsen utgörs av dagboksanteckningar och brev), dels en tidig Lovecraft-ripoff (alltså innan ”Crouch End”). Novellen är inte dålig på något sätt men jag har svårt att se den som något annat än en liten skrivövning (dokument-stilen, Lovecraft-vibbarna och ett ålderdomligt språk).

”One for the Road” är i sin tur en kort sak som utspelas ett par år efter romanen och de som vet att vårda sin hälsa håller sig långt borta från Salem’s Lot. Det vet inte korkade storstadsbor och mot bättre vetande går Booth och Tookey med på att hjälpa Gerard Lumley vars fru och dotter sitter insnöade i en bil mitt i det övergivna Salem’s Lot. Booths röst är rösten från alla dessa äldre King-berättare och den rullar därför på i bekant mak. Inget märkvärdigt, men helt ok.

Så, Brian De Palmas famösa Carrie. Den absolut första King-adaptionen. Tillika en av världens mer kända skräckfilmer, en milstolpe och en vattendelare för genren (åtminstone i västvärlden). Därmed öppnas tyvärr också en mängd slukhålsfällor under fötterna på en nutida tittare. Dels är det svårt att se filmen nu för vad den var då, för 45 år sedan. Dels är vissa scener så välanvända, både i sin ursprungliga form och otaliga andra versioner, att deras effektivitet lider av en viss pyspunka.

Så blir åtminstone utfallet för min del. Visst, jag har sett Carrie förut men aldrig riktigt fastnat för den. Framförallt inte lika hårt som jag fastnat för Stephen Kings debutoriginal. Men jag tänkte att jag den här gången kanske skulle fatta grejen eller åtminstone uppskatta hantverket. Och så blir det i och för sig, åtminstone till viss del.

Det De Palma plockat upp fint från förlagan är framförallt den otroligt dysfunktionella mor-dotterrelationen, vilket är både Piper Laurie och Sissy Spaceks förtjänst. Margaret White är på en och samma gång Kings allra första monstermorsa och livsfarligt religiösa fanatiker och Laurie försitter ingen chans att slå på bägge dessa trummor. Här tycker jag De Palma gör ett smart val när vi får träffa Margaret för första gången i interaktion med en annan vuxen, istället för sin egen dotter. För visst är det fullt förståeligt att mrs. Snell, en vuxen kvinna i sitt eget hem, inte bara tycker att den predikande mrs. White är en påfrestande frälsartyp utan också ganska skrämmande i all sin strikta stränghet.

Och därmed blir det också uppenbart att den förskrämda dottern är en enkel munsbit för sin dominanta mamma. Så länge Spacek ska vara vanliga Carrie är hon otroligt bra, skygg och undflyende i skolan men med ett rart leende som gör att vi i publiken tycker synd om henne. Trovärdig i sin panik när hon blir instängd i den vidriga garderoben med den genomborrade Kristus och hans självlysande kattögon (Worst. Religious. Casting. Ever.). Och för all del, även när Spacek förvandlats till skräck-Carrie och är på väg hem röjer hennes uppspärrade ögon en skörhet som gör att i alla fall jag fortfarande tycker synd om henne.

Men däri ligger också en del av Carries problematik, särskilt som skräckfilm betraktat. En av förlagans höjdpunkter tycker jag är beskrivningarna från gymnastiksalen medan filmens scener som ska visa samma sak ger mig platt intet. Bland annat för att jag inte blir det minsta rädd för Carrie och än så länge inte heller tycker synd om henne eftersom de gloende ögonen i allt det röda mest bara ser märkliga ut. Faktiskt lika märkliga som segmentets, och därmed också straffet för våra ondsinta, tonåriga antagonister, hackighet och rumphuggenhet.

Jag är fullt medveten om att King är som bäst när han får jobba med att bygga spänningen inför sitt avslutande klimax men jag tycker tyvärr inte att De Palma lyckas göra om det konststycket. Missförstå mig rätt, en del av det som händer i Carrie innan blodduschen är helt ok (tokroliga gympa-scener? Not so much…) men det bygger ingen större spänning för min del. Jag hade exempelvis önskat att dagens regissör varit lika bra som Alfred Hitchcock på att bygga spänning i det faktum att vi i publiken vet något som de i filmen inte vet. Men nu blir den allestädes närvarande hinken ett spänningsmoment först när någon börjar lägga ihop två och två och ana oråd.

Men som sagt, William Katt är en tillräckligt naturlig och avslappnad Tommy Ross för att den roterande dansscenen på balen utan problem skulle kunna användas för att beskriva den ultimata Askungedrömmen (även om kameran till slut rör sig så fort att man blir en smula åksjuk). Amy Irvings Sue Snell jobbar bra tillsammans med Katt i de få scener de har tillsammans men hon får vara med alldeles för lite för att kunna spela samma roll som i boken. Därmed blir också den klassiska drömavslutningen en smula knepig eftersom jag inte bryr mig ett vitten om huruvida Sue verkligen är traumatiserad för livet av sina upplevelser eller inte.

Irvings duktiga flicka kontrasteras samtidigt bra av Nancy Allens dåliga dito i det allra mesta, från frisyr och makeup till pojkvänsrelation. Här finner vi samtidigt rollbesättningskedjans eventuellt svagaste länk i form av John Travoltas Billy Nolan. I Kings roman är Billy en hård och elak jävel, en attityd som den unge Travolta näppeligen utstrålar. Travolta anno 1976 är ingen man blir särskilt rädd för. Han borde ha fått några tips från Piper Laurie.

Alltså, så här 45 år efter premiären utgör Carries största behållning för min del dynamiken mellan Margaret och Carrie White. Tyvärr lider väl även den i slutänden av en liten pyspunka eftersom jag inte kan låta bli att småfnissa åt potatisskalaren och stekspaden som sticker ut ur bröstet på den korsfästa modern. Men, förtvivla ännu inte mina vänner. Kanske kommer denna Carrie verkligen att framstå som den milstolpe ”alla” håller den för när jag sett remaken från 2013?

Förlaga: Carrie (1974)
Cameo: –

Innan jag avslutar veckans tema vill jag ändå lyfta två specifika Koontz-romaner. Är det så att det känns som om det inte var så himla länge sedan ni hörde lite snack om Dean R. Koontz är det kanske inte så märkligt. I The Eyes of Darkness från 1981 förekommer nämligen ett virus/artificiellt smittämne från Wuhan-regionen som tagit sig in i USA (via skumma kanaler naturligtvis). Smittan innebär dock något mycket mer dramatiskt än ständigt stigande behov av IVA-platser och lockdown (vilket förstås är dramatiskt så det räcker till).

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på veckans tema

Ett annat typiskt Koontz-skurkdrag är drömmen om den perfekta människan och/eller perfekta samhället. Vilket förstås lirar ganska väl med övriga skurkdrag som handlar om att utrota den fria viljan och mänsklighetens unikum. Ibland ligger det på individuell nivå, där en skurk mördar och tillvaratar sina offers kroppsdelar för att på så sätt skapa en perfekt människa (tex Dark Rivers of the Heart från 1994). Men inte sällan handlar ondsinta experiment om att omvandla mänskliga varelser så att de bättre ska passa in i en slags övermänniskoutopi där alla är både fysiskt och psykiskt överlägsna (tex Midnight från 1989 eller 77 Shadow Street från 2011). Viket i sin tur givetvis betyder att de dessutom lyder order och är hyperrationella.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på veckans tema

Beskrivningar av autism är i och för sig inte det enda som är tveksamt i Koontz författarskap. Alla invändningar jag skrivit om hittills – dåliga karaktärsporträtt, språket – bleknar till intet när de ställs mot hans förkärlek att inkludera sexuell sadism i snart sagt varenda en av romanerna jag läst. I nio fall av tio är (den manlige) antagonisten en sådan som njuter av att plåga kvinnor. Det är inte sällan en stor anledning till att han är skurk till att börja med – i många fall bygger plotten på exempelvis tankekontroll och antagonisten tar alltid första, bästa tillfälle i akt att testa denna tankekontroll genom att tvinga kvinnor till sexuella tjänster. Även om antagonisten inte eftersträvar direkt sadistiskt sex blir han i så fall inte sällan sexuellt upphetsad vid tanken på att döda en annan människa, gärna då en kvinna. Särskilt de tidiga böckerna är dessutom ganska smockfulla med vad som vanligen kallas för ”male gaze”. Det framstår här som oerhört viktigt att uppmärksamma huruvida kvinnor är attraktiva eller inte men samtidigt finns förstås möjlighet att i det fallet skylla på den allmänna tidsandan.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på måndagens uppstart

Koontz är också alldeles för förtjust i ett ibland högtravande blomsterspråk som blir skrattretande pretentiöst. Det högtravande kommer sig inte sällan av att han lägger ut texten om mänsklighetens villkor eller universums ogripbarhet och förunderlighet. Med den typen av pang-på-rödbetan-historier som han berättar funkar det inte riktigt med formuleringar som ”a jackboot on the neck of humanity” (jag tar upp ännu mer uppseendeväckande exempel i min text om hans Intensity från 1995).

Läs hela inlägget här »

Dags för ett litet minitema. Vi kan väl se det som en slags uppvärmning — jogga-på-stället, försiktiga knäböj, axelrullningar — inför oktobers Halloween-tema. Härmed ger jag er alltså Dean R. Koontz under hela veckan. Temats rubrik får ses som ett försök att beskriva hur det kan kännas efter att ha överdoserat på sagda författare. Mycket nöje!

***

Min föräldrageneration berättar gärna om det kulturkrig som var Elvis Presley vs. Tommy Steele. Min egen generation hänvisar sannolikt i sin tur till kulturkriget som var Stephen King vs. Dean R. Koontz. Eller ja, det är i alla fall min minnesbild av den stora avgrunden som öppnade sig när jag i högstadiet började överge C.S. Lewis Narnia och hästböcker.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mannen i bildrutan, Nettet

”I’m mad as hell and I’m not gonna take this any more!”

Det är stridsropet varmed det numera komplett galne nyhetsankaret Howard Beale vinner över den amerikanska TV-publiken till hans och bolaget UBS ”nyhetstimme”. I djungeln av TV-bolag försöker UBS (ägt av konglomeratet CCA) klösa sig uppåt och de samvetslösa affärsmännen kunde inte bry sig mindre om vilka principer som måste kastas överbord för att nå dit. Invändningen ”This violates every canon of respectable television” sopas undan med ett krasst konstaterande: ”We’re a whore house”.

Läs hela inlägget här »

Jag var i min barndom ingen stor serieläsare men visste ändå ganska väl vad jag gillade av det jag kom över. I främsta ledet stod Fantomen och X-men. Fantomen-filmen från 1996 med Billy Zane i lila spandex gjorde inte underverk för mitt vuxna seriesug men fenomenala millenniefilmen X-Men gav mig en spark i baken att på vinst och förlust inhandla någon slags samlingsvolym – Essential X-Men, volym 1.

Läs hela inlägget här »

Filmproducenten James och hans kusin Ann, som jobbar som servitris på Londons mest upplysta strippklubb, tillhör en otursdrabbad familj. För ett par 100 år sedan såg en av deras anfäder till att bränna en lokal häxa som nedkallade en förbannelse över släkten. Därefter sägs många av dem ha ändat sina liv via ett svärd som, trots sin gruvliga historia, fortfarande hänger över James eldstad. James egen far dog i och för sig i sömnen och inte alls av något svärdshugg men det faktum att han hittades med ögonen öppna och stirrande är bevis nog för sonen att något skumt hade hänt.

Läs hela inlägget här »