Donaldismen – En muntert-vitenskapelig studie over Donald Duck og hans verden (1973)

alt.titel: Ankismen – En djupvetenskaplig studie i Kalle Anka och hans värld

Under min barndom fanns det inte så mycket serietidningar i hemmet, förutom Bamse. Seriealbum, absolut, men få av de där bjärt glansiga och något tunnare produkterna. Jag vet faktiskt inte om det berodde på att mina föräldrar helt enkelt tyckte bättre om Mumintrollen, Lucky Luke och Tintin än Kalle Anka & Co. eller om det hängde på att man kunde låna sagda seriealbum helt gratis på biblioteket?

Fortsätt läsa ”Donaldismen – En muntert-vitenskapelig studie over Donald Duck og hans verden (1973)”

Rollerball (1975)

alt. titel: Rollerball: los gladiadores del futuro, Rollerball, ¿un futuro próximo?

Det var väl bara att vänta sig… Istället för krig mellan nationer fick vi krig mellan företag som i sin tur resulterade i ett globalt företagssamhälle. Allt som kvarstår på jorden är ett fåtal stora städer samt ett ännu mindre fåtal chefer och direktörer som fattar beslut för mänsklighetens bästa. Bröd och skådespel åt folket översätts i denna nutid till frånvaro av fattigdom och svält samt den dödliga sporten Rollerball.

Fortsätt läsa ”Rollerball (1975)”

Hell House (1971)

Dear Wikipedia, how do I love thee? Let me count the ways…

Jamen, jag kan ju inte annat än älska denna outtömliga kunskapskälla som vet att berätta att det finns ett helt koncept som kallas Hell House. Det populariserades mot slutet av 70-talet av Jerry Falwell och alla ni som har koll på er amerikanska kyrkokultur kan kanske börja ana vartåt det barkar?

Fortsätt läsa ”Hell House (1971)”

X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)

alt. titel: Mullvaden, Muldvarpen, Dame, konge, es, spion, Dame, König, As, Spion, La taupe, El topo

År 2011 ansåg man tydligen att det bästa sättet att sälja in en brittisk TV-serie från sent 70-tal med Alec Guiness var att istället påminna potentiella köpare om en helt annan film. Därför står det (STAR WARS) efter Alec Guiness namn på DVD-boxen som innehåller de sju avsnitten av Tinker Tailor Soldier Spy. Men med risk för att låta elitistisk var det faktiskt inte Obi-Wan Kenobi som gjorde att jag plockade upp serien för tittning.

Fortsätt läsa ”X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)”

Salem’s Lot (1979)

alt. titel: Les vampires de Salem, Der Schrecken im Marsten-Haus, Brennen muß Salem, Le notti di Salem, La hora del vampiro, El misterio de Salem’s Lot

Man får ändå säga att Stephen Kings adaptions-karriär kickstartade ganska rejält. Carrie publicerades 1974, Brian De Palmas filmversion hade premiär 1976. Salem’s Lot publicerades 1975 och tycks ha köpts upp ganska omgående, det tog bara ett tag att komma fram till att romanens omfång inte gjorde sig i filmformat. Ergo: miniserie på två avsnitt.

Fortsätt läsa ”Salem’s Lot (1979)”

Carrie (1976)

Så, Brian De Palmas famösa Carrie. Den absolut första King-adaptionen. Tillika en av världens mer kända skräckfilmer, en milstolpe och en vattendelare för genren (åtminstone i västvärlden). Därmed öppnas tyvärr också en mängd slukhålsfällor under fötterna på en nutida tittare. Dels är det svårt att se filmen nu för vad den var då, för 45 år sedan. Dels är vissa scener så välanvända, både i sin ursprungliga form och otaliga andra versioner, att deras effektivitet lider av en viss pyspunka.

Fortsätt läsa ”Carrie (1976)”

KoontzKatalepsi #5

Innan jag avslutar veckans tema vill jag ändå lyfta två specifika Koontz-romaner. Är det så att det känns som om det inte var så himla länge sedan ni hörde lite snack om Dean R. Koontz är det kanske inte så märkligt. I The Eyes of Darkness från 1981 förekommer nämligen ett virus/artificiellt smittämne från Wuhan-regionen som tagit sig in i USA (via skumma kanaler naturligtvis). Smittan innebär dock något mycket mer dramatiskt än ständigt stigande behov av IVA-platser och lockdown (vilket förstås är dramatiskt så det räcker till).

Fortsätt läsa ”KoontzKatalepsi #5”

KoontzKatalepsi #4

Fortsättning på veckans tema

Ett annat typiskt Koontz-skurkdrag är drömmen om den perfekta människan och/eller perfekta samhället. Vilket förstås lirar ganska väl med övriga skurkdrag som handlar om att utrota den fria viljan och mänsklighetens unikum. Ibland ligger det på individuell nivå, där en skurk mördar och tillvaratar sina offers kroppsdelar för att på så sätt skapa en perfekt människa (tex Dark Rivers of the Heart från 1994). Men inte sällan handlar ondsinta experiment om att omvandla mänskliga varelser så att de bättre ska passa in i en slags övermänniskoutopi där alla är både fysiskt och psykiskt överlägsna (tex Midnight från 1989 eller 77 Shadow Street från 2011). Viket i sin tur givetvis betyder att de dessutom lyder order och är hyperrationella.

Fortsätt läsa ”KoontzKatalepsi #4”

KoontzKatalepsi #3

Fortsättning på veckans tema

Beskrivningar av autism är i och för sig inte det enda som är tveksamt i Koontz författarskap. Alla invändningar jag skrivit om hittills – dåliga karaktärsporträtt, språket – bleknar till intet när de ställs mot hans förkärlek att inkludera sexuell sadism i snart sagt varenda en av romanerna jag läst. I nio fall av tio är (den manlige) antagonisten en sådan som njuter av att plåga kvinnor. Det är inte sällan en stor anledning till att han är skurk till att börja med – i många fall bygger plotten på exempelvis tankekontroll och antagonisten tar alltid första, bästa tillfälle i akt att testa denna tankekontroll genom att tvinga kvinnor till sexuella tjänster. Även om antagonisten inte eftersträvar direkt sadistiskt sex blir han i så fall inte sällan sexuellt upphetsad vid tanken på att döda en annan människa, gärna då en kvinna. Särskilt de tidiga böckerna är dessutom ganska smockfulla med vad som vanligen kallas för ”male gaze”. Det framstår här som oerhört viktigt att uppmärksamma huruvida kvinnor är attraktiva eller inte men samtidigt finns förstås möjlighet att i det fallet skylla på den allmänna tidsandan.

Fortsätt läsa ”KoontzKatalepsi #3”

KoontzKatalepsi #2

Fortsättning på måndagens uppstart

Koontz är också alldeles för förtjust i ett ibland högtravande blomsterspråk som blir skrattretande pretentiöst. Det högtravande kommer sig inte sällan av att han lägger ut texten om mänsklighetens villkor eller universums ogripbarhet och förunderlighet. Med den typen av pang-på-rödbetan-historier som han berättar funkar det inte riktigt med formuleringar som ”a jackboot on the neck of humanity” (jag tar upp ännu mer uppseendeväckande exempel i min text om hans Intensity från 1995).

Fortsätt läsa ”KoontzKatalepsi #2”