You are currently browsing the category archive for the ‘70-tal’ category.

alt. titel: Stubby

Efter vad som inte kunde uppfattas som något annat än en utmaning från bloggkollegan Fiffi att sätta en tå utanför bekvämlighetszonen var det bara att dra igång Fimpen på SVT Play. 88 minuter prima svenskt 70-tal, signerat Bo Widerberg.

Johan Bergman är en fenomenal bolltrollare. Han dribblar inte bara bort landslagsspelaren Mackan utan ersätter honom också, först i Hammarbys A-lag och sedan i landslaget. Grejen är att Johan Bergman, ”Fimpen” kallad, blott är sex år och därför måste försöka balansera en landslagskarriär med både skolgång och längtan efter de där söta kattungarna som kompisen visat honom.

Både Fiffi och Steffo hyllade Fimpen i alla tongångar i podden Snacka om film samt försäkrade att även den som inte hade det minsta intresse av fotboll skulle älska både filmen och den knatande knatten på bollplanen. Men jag vet inte jag…

Jag kan hålla med om att själva stämningen var en ganska skön blandning mellan verklighet och saga, där det inte är svårt att föreställa sig hur pajjigt eller sentimentalt det skulle ha blivit om Hollywood försökt göra om samma historia. Istället för att hånskratta ut den lille spelaren får Ungerns förbundskapten gravallvarligt förklara för sportjournalisterna att den där Fimpen, det är en spelare att akta sig för. Själva matchscenerna känns också realistiska (i mina fullkomligt fotbollsoerfarna ögon), detsamma gäller publikens reaktioner. Johan får verkligen sätta många sköna ”baljor” och fintar kompetent bort den ene efter den andre. Ibland är det närmast osannolikt hur snabbt de där sexåringsbenen kan pinna på.

Samtidigt åtföljs inte Johan av någon annan än sina lagkamrater på bortamatcher, där de tvingas läsa godnattsagan Fjorton små björnar istället för att gå på cabaret om kvällarna. Johans föräldrar verkar inte ha ett finger med i spelet vare sig det gäller att eskortera sonen i utlandet eller se till att han inte missar viktiga matcher på Råsunda. Rektorn på Johan skola har inte det minsta intresse av att genomdriva något skolpliktstvång, istället bjuder han in tidningsfotografer till Johans lärares stora irritation. Hon ser nämligen bara en liten grabb som somnar av utmattning i skolbänken och som aldrig hinner lära sig att vare sig läsa, skriva eller räkna.

Så en historia som var berättad på ett ibland underhållande prosaiskt sätt. Å andra sidan blir det lite väl många och långa scener som inte riktigt klarar av att knyta ihop den grundläggande historia som Widerberg vill berätta (vilken i och för sig inte är supertydlig). Å tredje sidan ett roligt tidsdokument från ett 70-tal där småpojkar gick runt i polotröjor, utsvängda syntetbrallor och bröderna Lejonhjärta-frisyrer.

Jag vill emellertid hävda att är man så pass ointresserad av fotboll som jag, blev det väl mycket av både matcher och taktiksnack för att jag skulle finna det särskilt spännande. Dessutom kunde jag inte låta bli att fundera på om det ens i 70-talets fotbollsvärld var ok att binda ett helt lags framgångar till en enda spelare på samma sätt som Georg ”Åby” Eriksson gör här. Eller att mer eller mindre kalla samme spelare för svikare i svensk TV när han faktiskt bara vill lära sig läsa.

Största behållningen för min del blev därför istället Mackans hårt prövade flickvän, spelad av Liselott Wærum som på bredaste skånska få hålla en lång utläggning om ”vinare”. Som sagt, svenskt 70-tal.

Vet du med dig att du fullkomligt älskar fotboll och/eller svenskt 70-tal kan du både lyssna på när en annan filmpodd, utmärkta Tveksamt, tar sig an Fimpen OCH se den på SVT Play där den finns tom. den 20 februari.

Annonser

alt. titel: Baron Blood, Chamber of Tortures, The Blood Baron, The Thirst of Baron Blood, The Torture Chamber of Baron Blood

Säg namnet på en elak aristokrat som gillade att spetsa folk på pålar? 99,9% av världens befolkning skulle sannolikt säga Vlad Tepes, men inte Peter Kleist. Den unge amerikanen är nämligen besläktad i rakt nedstigande led till den österrikiske baronen Otto von Kleist som alltså hade ett liknande fritidsintresse.

Läs hela inlägget här »

Varför inte lämna lämna över till julledigheten med en svensk klassiker? Kanske något att se i mellandagarna? Bloggen är tillbaka fredagen den 28 december. Glögg på er!

***

alt. titel: The Adventures of Picasso

Bland filmerna från Hasseåtages Svenska ord är nog Picassos äventyr en av de jag har sämst koll på, så det var väl dags att ändra på det? I likhet med de flesta andra från min generation eller äldre har det förstås alltid skymtat förbi bilder eller små filmsnuttar på en skallig Gösta Ekman eller ett Tomelilla i diverse storstadskostymer.

Läs hela inlägget här »

I gammal god ordning måste skräckfilmsveckan hedras med en fredagsfemma. Förra året vill jag minnas att Fiffi, Filmitch och jag tipsade om bra musik och nu är det dags för ögat att få sitt. Vi har var och en plockat ut fem filmaffischer som förtjänar omnämnande tack vare att de helt enkelt är ruggigt snygga. För egen del har jag inte tagit någon större hänsyn till om filmen som döljer sig bakom är av någon högre kvalitet eller inte. Däremot har jag försökt att plocka filmer från olika tidsperioder och listar dem därför i kronologisk ordning.

Nosferatu (1922)
Först ut har vi alltså en tidig liten rackare. Fortfarande tycker jag att Max Schrecks särpräglade utseende är väldigt obehagligt och just den här affischen spelar också på flera sätt på hans råttliknande nuna. Läs hela inlägget här »

Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:

  • Bäst utsmyckade rektorskontor
  • Bästa foajé
  • Bästa simhall
  • Bästa skadedjursutrotning
  • Bäst belysta korridorer
  • Bästa taggtrådsförvaring
  • Mest näringsriktiga dietmat
  • Strängaste danspedagogik

När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The House of the Laughing Windows, House with the Windows That Laugh, The House with Laughing Windows

Det hade inte förvånat mig om man någonstans skulle ha hittat gamla tunikor från 1200-talet med texten ”St. Sebastian hade det inte heller så roligt”. Martyrhelgonet sägs först ha dömts till döden medelst pilbeskjutning av den romerske kejsaren Gaius Aurelius Valerius Diocletianus vilken, när Sebastian överlevt och återhämtat sig, såg till att göra om och göra rätt genom att låta stena martyren till döds.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Killer Must Kill Again, The Killer Must Strike Again, The Dark Is Death’s Friend

Tack vare den utmärkt trevliga bloggen “Pappa älskar film” hade jag fått upp ögonen för regissören Luigi Cozzi som verkade vara en sympatisk typ. Så det är klart att jag passade på att hugga en av hans tidigare alster när tillfälle gavs. Cozzi tycks vara mest känd för rymdoperan Star Crash (”a masterpiece of unintentionally bad filmmaking”) men jag valde nu en film vars titel antydde något mer åt giallo-hållet.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders

Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Torso

Ladies and gentlemen, welcome to sleaze county! Jag noterade i min text om regissören Sergio Martinos tidigare film All the Colors of the Dark att där fanns rätt generöst med hud i blickfånget. Kvinnlig sådan, givetvis. Detsamma gällde i vissa avseenden även Massimo Dallamanos What Have You Done to Solange? Men det visade sig vara en andeviskning mot vad som bjuds i Martinos Torso.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mannen i svart, What Have You Done to Solange?, Unge piger får kniven, Who Killed Solange?, Solange, Who’s Next? Terror in the Woods, The Rah Rah Girls, The School That Couldn’t Scream, The Secret of the Green Pins

En film som faktiskt utgör ett undantag till regeln: ju fler titlar, desto sämre film. Inom temat dock en halv kantboll eftersom What Have You Done to Solange? var en italiensk-tysk samproduktion. Men sådana petitesser bryr vi oss inte om nu.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Missing You
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser