alt. titel: Att vara eller icke vara, Att vara eller inte vara eller Det våras för Hamlet

Av alla Mel Brooks filmer har To Be or Not To Be alltid varit min favorit. Eftersom man tidigast kom i kontakt med den under titeln Det våras för Hamlet är det kanske förståeligt att jag länge såg den som en i raden av filmer som komikern inte bara agerat i utan också regisserat och skrivit manus till. Men anledningen till att just denna är en favorit är att den ändå är lite annorlunda, står ut lite från Brooks övriga produktion. Den är mer avslappnad, storyn flyter på bättre utan absurda metainslag som Count Basie mitt i öknen och den är inte en mer eller mindre hysterisk räcka av otroligt roliga gags. Däremot är den späckad med oneliners av rent guld och en Anne Bancroft som förr eller senare aldrig varit bättre.

Efter ett antal år fick detta dock sin naturliga förklaring när jag förstod att To Be or Not To Be helt enkelt var en remake från en fyrtio år äldre film av det komiska regissörsgeniet Ernst Lubitsch. Ända sedan dess har jag velat se originalet och tack vare SVT blev det nu äntligen dags.

Hösten 1939 marscherar tyska soldater in i Warsawa och det i staden berömda teatersällskapet (vilket inkluderar skådespelarparet Joseph Tura/Frederick Bronski och Maria Tura/Anna Bronski) kan bara åse katastrofen. Nu blir man bland annat tvungna att stryka nazistsketchen från programmet – av någon anledning är polska statsmän oroliga för att Hitler inte ska uppskatta en till honom själv uppklädd skådespelare som med sträckt högerarm proklamerar ”Heil myself”.

För att fylla programmet gör Joseph/Frederick sin Hamlet, ett erbjudande som inte tas emot med uppsträcka armar utan snarare en resignerad och fiskslapp handskakning. Men skådespelarens ömma hustru Maria/Anna ser här sin chans att bjuda in den unge flyglöjtnanten Sobinski medan maken står på scen. De har ett antal ömma têt-à-têter medan Joseph/Frederick hackar sig igenom sin ”att vara eller inte vara”-monolog men snart måste Sobinski fly till England för att göra sin plikt som flygare. Samtidigt blir livet allt hårdare för de som dröjt sig kvar i Warsawa.

Men den polska motståndsrörelsen gör så gott den kan och blir en hård nöt för Gestapo att knäcka. Sobinski måste emellertid ta sig tillbaka till Warsawa för att stoppa professor Siletski, en dubbelspion vilken sitter inne med kunskap som skulle kunna innebära slutet för motståndsrörelsen. Han kan inte vända sig till någon annan än Maria/Anna för hjälp. Grejen är bara att även professorn fått upp ögonen för den vackra skådespelerskan eftersom Sobinski i England (innan dubbelspioneriet uppdagades) bad honom framföra det kryptiska meddelandet ”To be or not to be”. Nu måste hela teatersällskapet jobba tillsammans med Sobinski för att kunna lura Gestapo och rädda den polska motståndsrörelsen.

I stort följer åttiotalsfilmen sin föregångare till punkt och pricka och i många fall är dialogen ordagrant återgiven. Det är ett vettigt drag för detta är komik i absolut toppklass. Filmerna serverar en intrikat förväxlingskomedi som bygger på att skådisar måste agera ”på riktigt” snarare än tröttsam springa-i-dörrar-fars. Till det kommer en dialog som glimrar snärtigt och innehåller fullkomligt respektlösa och vansinnigt roliga repliker av typen ”What he [Joseph/Frederick] did to Shakespeare, we [nazisterna] are now doing to Poland”. I princip alla de bästa replikerna i remaken kommer från originalet.

Däremot har den senare versionen blivit tydligare, mer förklarande (inte alltid en nackdel, Lubitsch manus tar vissa saker för lite väl givna), mer fysisk (Brooks blir inte bara förvånad, han hoppar fem meter) och, framförallt mot slutet, betydligt mer känslosam (inklusive Hunden Som Riskerar Att Lämnas Kvar). Anne Bancroft och Mel Brooks är mer expressiva och överlagda än Carole Lombard och Jack Benny.

Jag kan se kvaliteterna med originalet, när den gjordes var det inte läge att göra dubbelspioner och tyska Gestapomän till komiska karaktärer (med ett notabelt undantag) och jag skulle kunna tänka mig att man tonat ned Jack Benny en smula för att motivera hans plats i en sådan här pass högstatusproduktion.

Det gör också att Carole Lombard får den komiska scenen, särskilt inledningsvis, betydligt mer för sig själv än Anne Bancroft kan få när Mel Brooks är i faggorna och det är bara positivt. Den påverkan filmen måste ha haft mitt under brinnande världskrig känner jag att jag inte ens kan börja förstå vidden av.

Men eftersom de är så pass lika kan det inte hjälpas: övertydlig åttiotalskomedi vinner över mer subtil fyrtiotalsdito på ren nostalgi-KO. Jag inser att jag sett Brooks-varianten så många gånger att jag i princip kan dialogen utantill och njuter i fulla drag av Jose Ferrers osympatiske professor (”It’s good to breathe the Gestapo air again!”), Charles Durnings klantige Överste Erhardt (”So, they call me concentration camp-Erhardt?”) och Christopher Lloyds kushade kapten Schultz. Mest lysande, liksom Carole Lombard i originalet, är dock Anne Bancroft (”A piano! I haven’t seen one for ages. And with keys!”).

Till dess försvar ska dock sägas att den var en av de första Hollywoodfilmerna som beskrev nazisternas förföljelse av homosexuella (ett rent tillägg, så modig var inte ens Ernst Lubitsch), såg till teatersällskapet fick möjlighet att också rädda en grupp judar på köpet och en enligt min mening bättre inledning (originalets berättarröstlösning blir rätt krystad). Och så, som vanligt förstås, skämt som endast en judisk filmskapare kan komma undan med: ”What are they – jews or rabbits?!”

Men utan affektionsvärden i vägen och särskilt om man kanske inte är så förtjust i Mel Brooks skulle jag absolut rekommendera den äldre versionen för dess oförlikneligt mod, underfundiga humor (den uppenbart judiske skådespelaren: ”What you are, I wouldn’t eat.” ”Are you calling me a ham?!”), användandet av en stor komedienne och en komiker som dittills inte setts som riktigt ”fin”.

To Be or Not To Be (1942)

To Be or Not To Be (1983)